”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två, Scarlett och Justin. Vi är här för att be om välsignelse över er och för att dela er glädje.”
Prästens ord tonades ut när mina tankar drogs tillbaka i tiden.

Solen var precis vid horisontens gräns och sipprade fram genom det utrymme trädkronorna lämnat fria. Det var som att stirra på vita små diamanter som var utspridda på marken. Kramsnön under mina fotsulor knastrade för varje steg jag tog framåt. Den spårfria snön var som ett territorium man inte fick trampa på. Scenariot tog andan ur mig med andra ord. 
Utan att jag varit medveten så hade snön börjat falla nerför himlen i perfekta flingor som skimrade i ljusstrålarna och påminde om regnbågens alla färger.
I den stunden kunde jag inte känna mig mer levande, omgiven av tyst, ren skönhet. Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar under tiden jag bevittnade naturens härlighet samtidigt som jag gjorde en mental not att befinna mig här igen en viktig dag.

Och här var jag idag. Tillsammans med Justin på en viktig dag.
”Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Scarlett Johansson: Vill du ta Justin Bieber till din man och älska honom i nöd och lust?”
Jag var inte en person som grät lätt, men nu brände tårarna bakom ögonlocken.
”Ja.” orden var knappt hörbara, men prästen och Justin hörde dem och det var viktigast.
”Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Justin Bieber: Vill du ta Scarlett Johansson till din hustru och älska henne i nöd och lust?”
Justins blick höll hårt fast i min samtidigt som han uttalade det lilla ordet men som betydde så mycket.
”Ja.” hans ögon glittrade i en ljus honungsfärg istället för den vanliga hasselbruna.
”Ringarna.” Damon som stod närmast Justin tog upp de båda ringarna och räckte dem till prästen som började välsigna dem.
”Repetera efter mig.” han sträckte den manliga versionen av våra nästan identiska ringar till mig.
”Jag, Scarlett,”
”Jag, Scarlett,”
”Tar dig, Justin,
”Tar dig, Justin,
”Till min man,”
”Till min man,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”och vara dig trogen”
”och vara dig trogen”
”tills döden skiljer oss åt.”
”tills döden skiljer oss åt.” jag trädde på ringen på hans finger samtidigt som jag försökte förgäves blinka bort tårarna och inte förstöra sminket Viktoria lagt så många timmar på.
Justin som också märkt detta gav mig ett litet leende och började sedan repetera efter prästen.
”Jag, Justin,”
”Jag, Justin,”
”Tar dig, Scarlett,
”Tar dig, Scarlett,
”Till min hustru,”
”Till min hustru,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”att dela glädje och sorg med dig,”
”och vara dig trogen”
”och vara dig trogen”
”tills döden skiljer oss åt.”
”tills döden skiljer oss åt.” ringen åkte på mitt finger där den glimrande förlovningsringen också satt.
”Jag förklarar er nu till man och hustru.”
-
Den traditionella bröllopsvalsen var i full gång och jag kunde känna dussintals blickar som brände på mig. Men en av dem som stack ut var Codys.
Han stod i sin svarta kostym, som var identisk med de andra marskalkarnas, vid DJ båset med ett brett leende på läpparna. Men det var inte det som drog till sig min blick utan ärret på hans vänstra kind från den dagen.
Att det dödade honom inombords varje gång han såg det var en självklarhet, men att veta att jag var den som var orsaken till det var värst.
”Oroa dig inte.” mimade han och gav mig en blinkning som jag hann besvarar med ett blekt leende, innan Justin snurrade på oss.
”Det viktigaste är att han mår bra nu.” viskade han i mitt öra samtidigt som han smekte mina höfter med sina tummar.
Långsamt nickade jag och drog in hans nästa ord.
”Minns du när du frågade om du och Damon höll på att drunkna och vem av er jag skulle rädda?”
Med slutna ögon nickade jag mot hans bröst där mitt huvud nu vilade.
”Jag skulle rädda Damon och dö tillsammans med dig.” hans händer gled mot min mage som var väl dold av klänningen, samtidigt som jag spände mina armar kring hans nacke i ett försök att föra oss närmare varandra.
”Och Scarlett?”
”Ja?” gråten var tydlig i min röst.
”I fell in love with you again under the New Moon. ”

Och härmed är New Moon avslutad.
Själv kände jag att epilogen inte blev något extra, men den var perfekt som avslutning för hela novellen om jag kan sätta det så. Både Blue Moon och New Moon har varit fylld med massor av drama och att tona bort de båda med något lugnt var längst upp på min lista. :')
-
Anyway, denna novell har verkligen varit en utmaning att skriva för mig och jag är överlycklig för alla som läst den. (Vill verkligen läsa era åsikter nu.) ♥
-
Imorgon eller på tisdag kommer jag starta den översatta novellen och hoppas ni gillar den också lika mycket som jag gör, vill även tillägga att en ny design kommer snart dyka upp på bloggen samt handlingen.

Previously:
Med täcket på marken och fönstret öppet satte jag mig bredvid honom och tog hans hand. Processen var olika lång från person till person precis som allt annat. Smärtan, hettan, känslorna. Jag hoppades bara han skulle komma undan det hela då hela sitta-bredvid-och-hålla-handen- ställningen tog kål på mig. Jag kände mig så värdelös att sitta här utan att kunna göra någonting. Och att jag var själv – bortsett från Justins ”närvaro” – gjorde inte saken bättre.
Jag hade ingen aning om vart de andra var då de inte varit hemma när vi kommit, men jag hade gissningar på att de var ute och tränade upp killarna samt Caro.

Mer fel kunde jag inte ha.

Scarletts perspektiv:
”Ni hade en hårt på träningen ser jag.” konstaterade jag och tvingade mig själv att stanna kvar och kolla på när Rick och resten lade undan de stora, tunga väskorna med oidentifierat innehåll längst med väggarna. Cody syntes inte till men det förvånade mig inte.

"You had a hard workout, I see."

Deras skor lämnade lerfläckar efter sig på det gråa kakelgolvet, medan deras händer lämnade väskorna blodiga. Och det var nu jag blev medveten om de röda märkena på deras kroppar samt spänningen i luften.
”Det var ingen träning.” ilskan i Ricks hesa röst var tydlig.
”Vad hände?”
”Vi har fått komplikationer.” jag väntade spänt på en fortsättning.
”Minns du det sista Bree sa innan vi lämnade henne?” det var Kevin som nu talade.
”Att vi inte vet vad som lurar under samma tak som oss.”
”Och vet du vad, eller snarare vem hon menade?” jag skakade lätt på huvudet.
”Någon som återvände helt utan anledning, någon som aldrig varit hemma den senaste tiden, någon som sagt emot alla våra planer.”
Tystnaden utanför min kropp gick att skära igenom, men i mitt huvud fanns det inte en gnutta tystnad för svaret var självklart, men det var svårt att tro på det.

Jag vred och vände på mig när jag kände ljuset för ögonen. I en tung rörelse slog jag upp ögonen och möttes av ett svart rum som endast lyste i en vit sken. Paniken steg i mig och sömnen var som bortblåst. 
Natten var alltid en skrämmande tid för mig, samtidigt som den var befriande. En liten rörelse, ljud, ljus fick mig att gå upp i taket av skräck. 
Jag sökte runt med blicken samtidigt som jag behöll mitt stenhårda grepp om lakanet kring min halvnakna kropp. Justin hade fått mig exakt där han ville ha mig.
Mina ögon letade fortfarande efter ljuskällan och jag fann den ganska snart. Justin mobil. 
Den låg halvgömd bland våra kläder på golvet, och det var nästan skrattretande att jag inte märkt den tidigare.
Min första tanke var att låta den lysa tills den tillslut slocknade, då jag inte hade ork att resa mig men när jag både såg och hörde hur ett sms trillade in så kunde jag inte kontrollera min nyfikenhet. Vad hade han för hemligt som jag inte redan visste?
När jag tillslut kom fram till att svaret var ”Inget” på min egen fråga, så lyfte jag försiktigt bort hans arm från min midja, och la den mjukt på den tomma platsen jag tidigare hade sovit på. Jag rös till av svalheten golvet gav mig.

Från Cass:
”Kommer du imorgon som planerat? : )” 

Det var resan till Malibu som ingen annan än min familj visste om bortsett från killarna.
Det hade varit under den tiden Slyder-dramat blivit för mycket för killarna, och när Lucas höll på att förvandlas. Rick hade mer eller mindre tvingat mig att följa med. Allt för att jag skulle oroa mig minimalt.
Men det var också där jag och Justin fått mer drama på våra axlar. För Cassandra och hennes ”valpar” hade kommit objudna. Tillslut blev det för mycket och jag gick själv ut mitt i natten för att få ut min frustration.

För varje sten jag bröt så gjorde även mitt hjärta det. Min kropp började skaka och jag kände hur ljuset blev mörkare och mörkare tills den inte befann sig längre på min kropp. Mina knän vek sig och jag föll ihop som en trasig docka på marken och började snyfta häftigt. Jag förflyttade hackigt mina knän närmre min kropp och lutade huvudet mot dem för att slippa se det förstörda scenariot omkring mig jag orsakat.

Tanken hade inte längre någon effekt på mig, men jag minns fortfarande den svidande känslan inom mig. Och för att göra allt värre så hade ännu ett sms trillat in – denna gång på min egen mobil.

Bilden var en exakt kopia på hur jag hade suttit från mindre än fem sekunder sen. 
”Jag borde tycka synd om dig men det gör du tillräckligt själv.”
Hjärtat saktade ner i några sekunder innan den återtog dubbelt så snabb takt. Mobilen for ut ur mina händer och mötte den steniga marken, med skärmen före. 
Jag lyfte huvudet men fann det endast tomt. Inga ljud hördes förutom min skenande puls och snabba andetag. Alla mina muskler var på helspänn och vaksamt sökte jag mig runt mellan stenklipporna med blicken.

Redan då visste jag att det varit en fighter som skickat sms:et då en vanlig människa aldrig skulle kunnat vara så diskret.

”Vad gör du?” jag ignorerade hans fråga och tryckte snabbt in mig själv på alla hans smskonversationer. 
Bruce, Melissa, Amy, Damon, Matt, Chloé… alla möjliga namn skrollade jag förbi utan att hittade den slampans. 
”Vad fan letar du efter!?” röt Justin tillslut och fick mig att slänga upp huvudet. Vilken tjej som helst skulle vara rädd nu, men jag var inte vilken tjej som helst. Han borde vara den som var rädd för mig.
”Du har tagit bort sms:et från henne så att jag inte skulle se det.”

Det hade varit en av våra större bråk, men vi var aldrig separerade länge.

Jag hukade mig ner över min väska och började gräva med min ena hand i jakt på mina älskade mjukisbyxor medan den andra höll hårt i handduken.
I all hast känner jag någonting vasst mot min pekfinger. Snabbt drog jag upp handen och tittade på det lilla jacket som det sipprade ut några få droppar blod ur. Det sved men absolut inte mycket. Med en rynkad panna stoppade jag ner handen igen och hittade källan till vad jag lyckats skära mig på. En dubbelvikt pappersark.  Mitt namn stod med en snirklig stil på den. 
Utan att fundera på vem det kan vara och inte vara så tog nyfikenheten övertaget och sakta vecklade jag ut papperarket. 
Någonting jag ångrade…
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”

Då hade jag ingen aning om jag hade drömt allt eller om det var verklighet. Nu var det bara skrattretande hur självklart det egentligen var.

Alla möbler var välta och glasvasarna var krossade till tusentals bitar. Inget stod på sin rätta plats. Men mitt i allt det där stod en box. En box med blodröda siffror som för varje sekund tickade ner 05:14, 05:13, 05:12, 05:11.
Varningen jag tidigare känt, det var på grund av detta.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.” 
Utan en bomb också.

”Vad är det du försöker säga?” viskade jag trots att jag visste svaret.
”Cody är den andra fightern och han rymde.”
Justins perspektiv:
Mitt sinne var suddigt samtidigt som resterna av harmonin jag känt jagades bort av smärtan som började ta plats i min kropp. Långsamt sträckte den sig längst mina fingerspetsar innan hela handen var som på eld, men det slutade inte där. Hela min kropp var snart som en kolbit som vägrade bli till aska, utan fortsatte att brinna.
Jag minns varför jag valt detta och jag minns vem som gjorde det. Allt var fortfarande suddigt men ändå glasklart. Jag minns hennes ord innan hon gjort det som beskrev att det skulle göra ont, den sista sekunden mer än alla andra. Det var bara att hålla ut.
Men det var inte enkelt, för den svidande smärtan kickade igång känslorna från när huset brann den kvällen.
Det var som om plågan endast påskyndades av den tanken och blev starkare. Om jag skulle se det som en bra sak eller dålig visste jag inte, men tanken av att det skulle vara slut snabbare än vad jag väntat slog mig.
Jag kunde höra någons väsande andetag nära mig. De var hastiga och tunga, och snart förstod jag att de tillhörde mig själv, samtidigt som flera saker började lämna spår efter sig i mitt sinne. Som den svala luften som behagade min brännande kropp, det entoniga tickandet från en klocka och den mjuka sängen jag hade ett vagt minne av Scar hade lagt mig på.
Det är nära nu tänkte jag, och precis i den sekunden var det som om allt smärta spred ut sig jämt i min kropp innan det försvann helt och mina ögon spärrades upp.
Jag lät mina ögon absorbera omgivningen som såg likadant ut, men min uppmärksamhet flög till detaljerna. Som de flygande dammpartiklarna i luften, eller ljuset från solen utanför som reflekterades extra starkt mot dataskärmen.
Välkända steg från trappan utanför hördes och ett leende tog plats på mina läppar sekunden innan Scarlett öppnade dörren.
”Hej babe.” flinade jag och såg hur hon snabbt himlade med ögonen innan hon var framme vid mig.
”Hur kan du flina när du knappt för några sekunder sen gått igenom en massa smärta?”
”Du gör det bättre.” min hand smekte hennes kind och hon lutade sig mot den i någon sekund innan hon slängde armarna runt min hals i en oväntad gest.
”Jag hatade varje minut som passerade under tiden du plågades.” jag lämnade en kyss på hennes hals innan jag slingrade mina armar kring hennes midja.
”Det var inte så farligt.” viskade jag och fann det plötsligt svårare att prata.
Scar märkte det också och minskade på styrkan i sina armar.
”Här bro.” Bruce som tidigare inte befunnit sig i rummet stod sig helt från ingenstans vid sängen med ett glas utsträckt mot mig. Jag kunde inte dölja mitt skrämda ryckande.
”What the fuck?” jag stirrade först på det fulla glaset och sedan på honom.
”Extra kraft. Jag kan göra mig själv osynlig.” flinade han och försvann i några sekunder innan han kom fram igen, denna gång på min andra sida.
Jag nickade, oförmögen att svara med ord samtidigt som jag tog emot glaset och drack det svalkande vattnet innan jag räckte tillbaka det. Rick som nu också befann sig i rummet följde mina rörelser med spända ögon, och jag gjorde mig själv redo att fråga honom om det när Bruce slängde iväg glaset så att den krossades mot en av de vita väggarna.
”Vad fan gjorde du?” utbrast han och börjar från ingenstans blåsa på sin hand.
Ur ögonvrån märkte jag hur Rick nu såg mer imponerad ut än spänd, men min uppmärksamhet flög snabbt tillbaka till Bruce och jag kunde inget annat än att stirra förvirrat på honom.
”Inget..?”
”Justin, glaset var stekhet. Du mer eller mindre brände mig utan att ens röra mig.” han visade upp sin hand som nu täcktes av en röd och irriterad yta.
”Din extrakraft… intressant.” det var nu Rick som talade samtidigt som han långsamt drog sig närmare oss.
”Oh my god!” Scarlett var som ett barn på julafton där hon satt på sängen och klappade lyckligt med händerna.
Va?
Rick som upptäckt min brist i kunskap började förklara.
”Du kan göra din kropp varmare än vanligt utan att själv plågas av det och på så sätt kan du bränna personer som rör dig. Nu i början har du ingen kontroll över det men det är där Scarlett kommer in. Hon kommer hjälpa dig.”
”Hur kunde jag då krama honom nyss?” Scars fråga var precis den jag varit på väg att ställa.
Rick såg inte ut att fundera alls innan hans svarade. ”Han hade precis vaknat då och hans extrakraft hade inte hunnit ikapp honom.”
”Damn.”
Jag hade aldrig tänkt på ”privilegierna” när jag tänkt på att bli fighter, utan endast på att bli ett med Scar, men nu när jag fått detta så kan jag inget annat än att känna my hyper över det. Det var mer än vad jag förväntat mig.
”Vi börjar med en gång.” jag hoppade hastigt upp från sängen och greppade i Scars hand, men var inte beredd på att hon i nästa sekund skulle dra tillbaka den.
Att se henne vifta den hejvilt i luften fick tankarna att komma i kapp mig.
”Förlåt babe, jag tänkte in-”
”Det gör inget… kom igen.” hon log och gesterade med handen mot dörren utan att röra mig.
Ingens perspektiv
Två veckor passerade och de nya fighterna lyckades kontrollera både sig själva och sina krafter bättre än någonsin. Bruce osynlighet var en enkel match för honom där han varken kände smärta eller ansträngning av att göra det.
Matt var som rena motsatsen. Gång på gång fick han skära sig i handleden eller benet för att sedan försöka läka ihop det. Smärtan fanns där och ansträngningen men han lyckades bättre än någon annan i gruppen med att utveckla sin kraft.
Carlos och Damon var de som hade det svårast, för de båda krafterna var på något sätt lika. Medan Carlos tog sig in i människors huvud och fick dem att se otrevliga scenarion så tog Damon bort synen helt. De båda var individuellt användbara men det hela blev effektivare om de båda sammarbetade. Damon tog bort synen först så att Carlos utan problem kunde måla upp bilderna för de utsatta. Kevin och Lucas var mer eller mindre försökskaninerna i det hela.
Om vi rör oss vidare till Justin så lyckades Scarlett ge honom maximalt med hjälpt och snart fick han kontroll över hettan på sin kropp.
Sist men inte minst så fanns också Caro som fått en heltäckande sköld runtom sig – någorlunda likt Justins kraft. Men hennes plågade inte andra, utan skyddade bara sig själv både psykiskt och fysiskt. Kevin fann hennes kraft som en självklarhet då han tidigare inte alltid kunnat läsa hennes tankar – skölden hade varit synlig redan då.
Så småningom så fick de egna ansvar för sina krafter och på egen risk använda dem i de olika fighterna som nu tog större och större del av deras träningar. Blod var inblandat för alla gav allt de hade och gång på gång fick de byta glänta då träd och stenar förstördes helt varje gång. Men de var ändå noga att städa upp efter sig.
Och det var vad de höll på med nu. Rick, Kevin och Victoria som samlade ihop de utspridda barkerna, Justin, Bruce och Damon som gjorde samma sak med stenarna och sedan Matt, Scarlett och Caro som försökte radera all blodspår efter dem. Allt detta hände under tiden Carlos höll vakt.
Tidigare hade de alltid kommit undan utan att någon kommit i närheten, men den här gången var det inte likadant då två okända fighters plötsligt befann sig i mitten av gläntan och fick tio av de elva personer att rycka kraftigt till. Alla utom Rick.
Samtidigt som han förberedde sig på deras anledning till att komma hit så noterade han deras krafter – teleportering.
Allt var tyst förutom den svaga vinden som fanns i luften.
Killen som knappt såg ut att vara sexton steg ljudlöst fram och sträckte fram ett pappersark där Ricks namn stod med slarvig stil. Långsamt tog han emot den och lyssnade på tjejens röst som nu ekade. ”Syns snart.” och de försvann.
Ingen vågade röra sig under tiden Rick läste det som stod på pappret, innan han uttalade det de fruktat.
”Det har börjat.”
Scarletts perspektiv:
1 vecka senare
Den senaste veckan hade vi förberett allt som redan inte var det. Alla dräkter var gjorda och redo att användas, vapnen var laddade och alla hade tränat till max – utan att trötta ut sig själva.
Det sista vi skulle behöva nu var utmattning.
Lediga stunder hade det varit få av de senaste dagarna, men när de väl fanns så såg jag till att jag var med Justin. För chansen att någonting skulle gå fel fanns där – större än någonsin.
”Låt det inte bli blodigt om de inte är nödvändigt.” påminde Rick ännu en gång och vi alla nickade.
I mitt huvud lät det omöjligt men jag tänkte inte nämna det högt och var även extra noga att hålla bort det från Kevin. Han i sin tur var medveten om att jag höll någonting borta från honom, men gjorde ingen ansats till att ta reda på vad – vilket jag var tacksam över.
”De är redan här.” konstaterade Victoria och vi alla nickade än en gång.
Varuhuset som vi så många gånger förstört och bränt ner stod där i toppskick och det var nästan skrattretande hur jag inte tänkt på att någon av dem kan ha en extrakraft att återbygga saker.
Bilen var säkert parkerat på ett bra ställe som det skulle vara enkelt att ta sig till om det skulle behövas, men bortsett från det så hade vi allt vi behövde med oss. Vissa gömda, andra synliga.
”Är du redo?” undrade Justin och flätade sina fingrar med mina.
”Jag tror inte detta kan vara något man kan känna sig redo inför.” jag tog upp hans hand och lät mina läppar falla mot hans handrygg innan jag förde våra händer ner igen.
Instämmande nickade han och vi förde våra blickar framåt där tjugotals okända ansikten stod. Men också tre jag redan kände. Kayla, Bree och Cody.
Den sista personen fick mig att osynligt spänna kroppen extra för att inte attackera. De enda som märkte var Justin som klämde till min hand och Kevin som gav mig en varnande blick.
”Ni kom.” log Bree brett och slog ut med händerna.
”Vi hade ingen anledning till att inte göra det.” mumlade Kevin men hon hörde.
”Åh, jag vet. Cody och Kayla har sagt precis samma sak hela dagen.”
”Och du trodde dem inte?” Kevin talade nu högre.
”Jag hade ingen anledning till att tro dem.” hennes leende blev omöjligt bredare och en flammande ilska tog plats i hennes ögon.
Något var inte rätt.
”Vad menar du?”
”De var bara pjäser i mitt egna spel.” Precis som jag alltid trott.
”Bree?” Kayla såg nu endast förvirrad ut, men Bree kollade aldrig på henne utan höjde handen och en av de mer muskulösa killarna ställde sig genast bakom Kayla med en skinande föremål i handen.
”Jag gillar att arbeta ensam Kayla, men din hjälp var nödvändigt.” hon slängde en snabb blick mot den rödhåriga tjejen innan hon lätt viftade med fingrarna och kniven grävdes djupt in i hennes kropp samtidigt som hennes ljusa skrik ekade mellan träden.

Jag var chockad, för detta var det sista jag förväntat mig.
Men den känslan försvann som damm och oron kickade igång när jag såg henne lyfta sin andra hand och samma kille ställde sig nu bakom Cody. Inte en enda känslan syntes i hans ögon. Han var tom när han stod utrycklöst på samma ställe och väntade på samma öde som Kayla.
”Scarlett.” min blick flög genast mot Bree där hon stod med samma sockersöta leende. ”Ibland är det bra att ha flera val i krafter. Bland annat tvång, för det är vad Cody är under.” ett morrande läte lämnade mina läppar och jag släppte Justins hand innan jag tog ett steg framåt.
”Din fucking häxa.” orden var som droppande gift.
”Justin stoppa henne.” Victorias rös lät långt bak i mitt huvud, men den blev för en stund tydligare när jag kände Justins hårda grepp på min skyddsväst.
Bree kollade road och imponerad på mig samtidigt som hon höjde handen lite till.
”Cody.” hans namn gled ut som sammet från hennes mun, och jag förstod inte vad hon gjorde förrän jag kände Codys kraft börja slingra sig runt min kropp och radera min ilska.
Wrong move.
Jag slöt ögonen i några sekunder och fokuserade på honom innan jag med all min styrka sköt bort hans kraft.
”Justin.” Victorias röst igen.
Det spelade inte någon roll hur hårt Justin höll i mig för i nästa sekund drog jag ner blixtlåset på västen som befriade mig. Mina steg var snabbare än någonsin och jag kunde höra Ricks vrål efter mig, men mina öron stängdes av och det första slaget siktades mot Bree.

Ett kapitel som var dubbelt så långt som vanligt - hoppas ni gillade det.
By the way, Cody var inte lika ond som ni trodde, han styrdes helt enkelt av krafter. ;)
-
Sista kapitlet av New Moon var detta och nu är endast epilogen kvar.
Vet inte riktigt hur jag känner inför detta, lättad kanske men samtidigt en aning ledsen. ♥

Justins perspektiv:
Svedan i min hals som orsakats av torrheten var obehaglig och gjorde att jag inte kunde somna trots att klockan slagit tre på morgonen. Bristen på sömn hade lett till huvudvärk som fick min kropp att vrida och vända sig samtidigt som jag masserade mina tinningar med fingrarna i synk. Efter alla mina baksmällor borde jag vara van vid huvudvärken men det var helt och hållet motsatsen.
Tankarna på att Scar gick igenom detta varje natt yrde runt i mitt huvud och gjorde plågan mer outhärdlig.
Hon visste inte, men jag hörde henne varje kväll när hon gick förbi mitt rum och nerför trappan. Superhörseln hade inte alla så jag hade ingen aning om vart hon tog vägen efteråt men något jag hade aning om var att hon höll på att planera och lista ut ledtrådar angående Bree slash Kayla dramat.
Hon hade försökt hålla mig och de övriga killarna ute ur det hela men hennes många tjafs med Rick om ämnet och alla papperbuntar som hon lämnade efter sig avslöjade henne.
Jag hade flera gånger dragit henne in till mitt rum och försökt distrahera henne så hon inte missade sin sömn, men i slutändan ledde det till att endast jag somnade och hon smög ut ur rummet. Någon gång tror jag också hon också använde sin kraft på mig för jag mindes inget nästa dag, dock frågade jag henne aldrig om det.
Detta går inte mer.
Med tankarna i max så satte jag mig upp i sängen med ett smärtfyllt grymtande åt det entoniga dunkandet i mitt huvud, som endast blev starkare. Under den processen så råkade jag också slå till den svarta asken från byrålådan. Med en suck tog jag upp den och lade den i lådan istället, utan att titta inuti. Hon skulle inte få den än.
Med det gjort blev jag fast besluten vid att hitta en alvedon, så halvblint gick jag ut ur rummet och nerför trapporna för att mötas av det svaga ljuset från köket. Bingo.
”Hur klarar du dig utan huvudvärk.” hon hoppade varken till eller slängde upp huvudet från bunten med papper som låg framför henne samt koppen fylld med kaffe, utan titta långsamt upp på mig.
”Det gör jag inte. Mitt sätt att hantera det skiljer sig bara från andra.” hon log snabbt mot mig och vred tillbaka huvudet för att börja kolla på ett annat ark.
”Jaså? Något emot att avslöja din strategi?” jag ställde mig bakom henne och började massera hennes spända axlar.
”Ignorera det.” hon kollade över axeln på mig och gav mig samma leende som förut.
”Det skiljer sig verkligen. Så låt mig visa dig hur en normal människa gör.”
Jag släppte hennes axlar och började min jakt på den blåvita alvedonasken jag visste skulle vara i någon av lådorna.
”Så du säger att jag är onormal?”
”Kanske, kanske inte.” jag slängde en blick på henne innan jag fortsatte leta.
Bakom mig hörde jag hur en låda öppnades samt vattenkranen som sattes på i några sekunder innan det stängdes av. Nyfiket vände jag mig om och mötte Scar som stod utsträckt med ett glas vatten och tabletten jag letat efter.
”Här.” tacksamt nickade jag och tog emot tabletten som jag sköljde ner med det lagom kalla vattnet, samtidigt som hon återvände till sina papper.
”All denna stress är inte bra för dig.” mumlade jag och lade försiktigt undan glaset.
”Jag måste fortfarande göra det Justin.” hon klottrade ner någonting.
”Låt de andra göra det.”
”De vill bara vänta för tillfället, medan jag vill att allt ska vara packat och klart när det väl händer.” hon skrev ner något mer, denna gång längre.
”Scar, babe.” hon tittade upp.
”Vi åker bort ett tag, så du får vila och jag kan prata in resten i att göra färdigt arbetet nu istället för senare.”
”Jag kan inte Justin. Det går inte.” jag skakade endast på huvudet och drog in henne i min famn.
”Det går och du kan. Jag vill ersätta dina julminnen med bättre samtidigt som jag vill få tid för endast oss två.” Och fråga dig en sak.
Hon suckade. ”Vi har ingenting planerat.”
”Vi har inget planerat, men jag har.” log jag brett.

"We have nothing planned."

Scarletts perspektiv:
24:e December
Första julaftonet jag verkligen firar på riktigt, vilket också var den tredje julaftonet sen deras… död. Detta var fel – jag skulle inte fira nu.
Men det var där jag inte ens lyckades övertala mig själv. För jag trodde inte längre på det påståendet. Jag hade like rätt att fira jul och vara glad precis som alla andra, det skulle vara vad de velat. Inte att jag skulle sitta vid deras gravstenar tillsammans med Lucas och gråta när alla andra levde loppan.
Att ha mina julminnen ersatta med positiva hade Justin en poäng i, och det var nog också en av de två anledningarna som jag följde med på denna semester. Den första var att de inte skulle ha velat se mig ledsen.
Jag vände mig bort från panoramafönstren och möttes av Justins figur som satt på sängen och snurrade på nycklarna i sin hand. Nycklar som tillhörde hans splitternya Alfa Romeo 4C som han fått i morse av mig. Han såg verkligen överlycklig ut vilket gjorde leendet på mina läppar endast bredare.
Egentligen skulle han ha fått den senare, men med den här resan inplanerat så fick jag inget rum för en egen plan.
”Du vet… jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades få dig att berätta att vi skulle till Grenada innan vi ens befann oss här.” det var sant, för Justin var känd för att hålla allting hemligt för mig till precis sekunden innan.
Det kunde vara en bra egenskap i vissa fall, irriterande i andra men också negativt i få.
”Se det som en tidig julklapp, vilket påminner mig om din andra.” han log mystiskt och la bort nycklarna innan han tog min hand och började dra med mig ut ur rummet.
”Vart ska vi?”
”Du får se.”
”Och Justin är tillbaka.” det var som om den andra, mindre hemlighetsfulla Justin aldrig funnits.
”Blunda.” skeptisk kollade jag på ögonbindeln han nu fått från ingenstans.
”Babe-”
”Okej, okej.” jag vände mig om och slöt ögonen så han lättare kunde knyta fast den svarta tygbiten.
Direkt det var klart kände jag hans kropp tätt intill min och våra fingrar som flätades ihop. I ett lagom tempo började vi röra oss åt en oidentifierad riktning.
”Trappor.” trots hans varning så höll jag på att snubbla flera gånger under processen vilket resulterade att jag istället befann mig i hans famn resten av vägen.
”Jag trodde fighters skulle vara smidigare.” jag kunde höra hans flin.
”Varför gör du ens detta?” att jag ignorerade det han nyss sagt var självklart.
”Du måste få din julklapp.”
”Du kunde bara ha gett den till mig i rummet.”
”Sant, men nej.” jag svarade inte och lutade mig istället bekvämt mot hans bröst i några sekunder innan nyfikenheten kickade in.
”Är-”
”Framme.” hans röst avbröt mig.
Han släppte ner mig och började föra mig framåt samtidigt som jag spänt försökte lyssna mig till vart vi befann oss, dock utan framgång.
”Redo?” den raspiga tonen jag älskade ekade i hans röst.
”Mer än redo.” jag kände hur hans fingrar långsamt började knyta upp ögonbindeln, innan den föll till marken och avslöjade den harmoniska utsikten, där solnedgången precis hade tagit plats och slängde ett stänk av orangea över himlen. Molnen befann sig här och där i ett perfekt antal. Det var magiskt.
Ljudet av våra rytmiska rättslag och mjuka andetag var det enda som nådde mina öron, innan Justin började prata.
”Vi får inte vara här länge, men jag har en tillräckligt lång stund på att fråga detta.” osäkert kollade jag över axeln och fann honom möta min blick med en spänd men ändå kärleksfull.
”Älskar du mig?” han var helt seriös och det var också jag med mitt svar.
”Ja.”
”Kan du göra en sak för mig då?” nervositeten kickade in, men jag besvarade honom med samma svar som förut. Inget mer eller mindre.
”Ja.” plötsligt försvann hans kroppsvärme och han backade smått innan han började gå ner på knä och tog ut en liten ask från sin ficka.
Mina händer började skaka samtidigt som de hastigt flög upp för att täcka min mun.
”Vill du gifta dig med mig?” mitt svar kunde inte ha kommit snabbare.
”Ja, ja, ja!” jag slängde mig runt hans hals och fann honom krama mig lika hårt tillbaka.
”Jag älskar dig.” viskade jag med tårarna som hotade bakom ögonlocken.
”Jag älskar dig mer.” han avbröt kramen för att kunna lirka ringen på mitt finger innan han drog mig hastigt tillbaka till sin famn. Våra andetag var i samklang och gjorde att våra bröstkorgar höjdes och sänktes i synk.
Han hade alltid varit varmblodig och för första gången så kändes det som om jag också var det, vilket fick mig att känna mig om en med honom.
”En dag kommer all drama försvinna och du och jag kan leva ett eget liv.” mumlade han plötsligt mot mitt hår.
”Skulle det någonsin vara möjlig?” jag sneglade mot honom med hopp.
”Vi gör det möjligt.” han smekte ömt och försiktigt bort tåren på min kind.
”Det skulle vara perfekt.” viskade jag och mötte hans läppar i en kyss som avslöjade vad jag ville – något han också märkte.
”Scar, du behöver-”
”Jag vill Justin. Har aldrig och kommer aldrig vara säkrare på det.”
Jag vet inte hur, men vi lyckades ta oss till sängen i hotellrummet utan att vara sammanklistrade, men när vi väl var där så kunde inte en pappersark få plats mellan oss.
”Jag gör så att du glömmer det negativa ikväll.” viskade han mot mina läppar.
”Jag behöver det.” viskade jag tillbaka och greppade hans nacke för att föra honom närmare mig, samtidigt som jag slingrade benen runt hans midja och lyfte ryggen några centimeter från sängen.
Han grymtade häftigt mellan våra kyssar samtidigt som mina händer fann hans guldbruna hår.
”Du bryr dig inte om jag förstår ditt perfekta hår?” undrade jag med lika låg röst som förut.
”Nej för jag gör detsamma.” han flyttade sig lite och lät sina tänder glida över min underläpp.
”Jag vill ha dig.”
”Tålamod.”
Mina varma läppar fann hans nacke där ironiskt nog ”patience” tatueringen befann sig, och jag började suga och nafsa.
”Scar, sluta retas.” grymtande han utan att få ett svar av mig, endast ljudet av mina läppar som mötte hans känsliga hud.
”Babe.” stönade han och jag log nöjt och la huvudet mot kudden igen där jag mötte hans bruna ögon som avslöjade kärlek och lust.
”Din tur.” mumlade jag.
Till skillnad från mig var han snabb på det han gjorde och drog av mig den neonrosa linnet samt mina blekta jeans innan han drog täcket över oss. Rodnaden blev stark på mina kinder över hans omtänksamma handlingar.
”Din tur.” repeterade han mig och jag befann mig snabbt på topp.
”Med nöje.” jag drog av den vita T-shirten i samma tempo som han gjort, och därmed avslöjade hans välbyggda mage. För en sekund stirrade jag men la hastigt uppmärksamheten på hans svarta jeans innan han fick chansen att reta mig. I samma stund som jag sträckte mig efter hans boxer så fann hans fingrar spetsen till mina underkläder.
”Redo?”
”Alltid.”

Scarletts perspektiv:
12:e december
”BREE. Hon är fucking fightern!” utbrast jag rakt ut och fick alla rörelser och ord runtom mig att stanna upp eller ta en paus. Jag kunde nästan se hur de försökte sätta ihop pusselbitarna men för mig fanns det inga bitar, utan det var ett helt färdigt pussel. Kristallklart. Mer än kristallklart.
Kevin hade haft svårigheter till en början att läsa hennes tankar och då måste hennes extrakraft ha någonting med det att göra, för annars var det inte normalt.
Den senaste tiden hade jag inte heller sett henne i skolan, och fram tills nu trodde jag hon var död. Nyckelordet: trodde.

”Bree är en söt tjej. Tråkigt att hon accepterade min lilla deal med att droga ner Justin så han var omedveten vid otroheten och sedan få pengar. Något hon inte fick. Undrar vart hon är nu?” 

Kaylas ord när hon ”kidnappat” Justin ekade i mitt huvud. Lögner. Endast lögner och jag gick på dem. Bree var aldrig död, för under hela den här tiden hade inte bara jag utan även alla andra – tillochmed Kayla – varit pjäserna i ett schackspel. Brees schackspel.
Hon var ledaren och den okända – inte längre – fightern och det var inget misstag om det. Hon hade medvetet drogat Justins whisky den dagen han varit ”otrogen” och det var bara en av massa tecken. Kayla hade bara följt order, för i verkligheten var Bree den som kört Justin dit medan någon annan hade kidnappad resten av killarna.
En skarp väsning for ut mellan mina torra läppar när jag kände hur Victoria började badda mitt ”sår” med iskallt vatten som gjorde att jag tappade känseln i det området helt. Så om jag inte sett hur hon i nästa sekund börjat smörja på den genomskinliga krämen på det röda märket som inte kunde bli mer blossande, så skulle jag aldrig vetat.
”Vad menar du?”
”Jag menar det jag sa Einstein.” svarade jag Cody genom sammanbitna tänder.
Han hade de senaste dagarna varit mer irriterande och frånvarande än någonsin och det störde mig men mina problem var större än honom.
”Det tog flera dagar för Justins första sår” – jag ryste vid tanken – ”samt andra att försvinna medan Brees endast försvann efter tjugofyra timmar precis som eran, och snart min…” jag tittade ner på märket samtidigt som orden fortsatte flöda ut ur min mun tills mina andetag inte längre räckte till och min arm hade blivit helt avdomnad. När jag väl var klar så kom en fråga jag hoppats på att slippa.
”Hur vet du hur länge det tog för det att läka?” undrade Justin och en instinkt att nervöst bita mig i läppen slog mig men genast slätade jag ut ansiktet och försökte visa att hans fråga inte störde mig när den egentligen gjorde det. För han visste fortfarande inte hur jag övervakade deras hus förut i rädsla för att Kayla skulle få något för sig. Jag hade alltid varit bra på att läsa av människor men Justin tillhörde inte den listan vilket gjorde att jag aldrig kunde vara förberedd inför hans reaktioner.
”Ja-”
”Jag och Lucas höll koll på er ifall Kayla skulle komma tillbaka efter vår attack mot henne, och all information åkte sedan till Scar.” avbröt Kevin mig och jag kände ett lättat andetag pysa ut mellan mina läppar. Han ljög inte men sa inte heller sanningen så det är jämt ut om det skulle leda till ett argument.
-
Ett tunt isigt lager hade frostat sig vid fönsterrutans kanter och påminde mig om när jag var yngre. Året om hade jag flera slags dockor vid fönstren i tron på att Toy Story skulle bli verklighet och varje morgon blev jag lika ledsen när jag märkte hur de inte hade rört sig en millimeter. Det var fram till vintern när det var minus tjugo grader och fönsterrutorna började bilda frost inne också. Plasthåret på dockorna hade fastnat och jag grät i flera dagar då jag fortfarande levde i tron om Toy Story, tills jag förstod att det inte var någon mening med det längre. Istället slängde jag dem alla och fann intresse för platsbilar som inte ägde plast hår.
Långsamt tonade jag till verkligheten igen och mötte min egen blick genom de två glasskivorna, men bortom det fanns natthimlen som hade endast för någon timme sen målats upp. Stjärnorna var alla gömda bakom det tjocka gråa täcket på himlen, men månens ljus lyckades sippra igenom och slänga en silver dimma över skogen. Ett nytt lager av snö hade nyligen fallit och det vägde tungt på de redan nertrycka träden. Flera grenar hade fallit av, om inte så hade de i alla fall spruckit. Jag kunde föreställa mig hur den vassa vinden svepte genom mörkret.
Tanken om att det var jul om mindre än två veckor hade inte slagit mig förrän nu, men panik över att jag inte köpt presenter var inte något jag greps av, utan avdomnad var ett bättre ord. Jag ville inte tänka på julen och det var nog anledningen till bristen på mitt intresse. Att agera att allting var bra kunde jag men i verkligheten hade jag sett mina föräldrar dö samma tid året innan, allt på grund av lite godis.
”Du övertänker.” Justin slingrade sina armar runt min midja och lutade sin haka mot min axel.
”Jag kan inte hjälpa det.”
”Men jag kan.” viskade han och böjde sig ner för att lägga sin ena hand vid mina knäveck och den andra bakom min rygg. I den positionen tog han mig till sängen där han lugnt lade mig ner med sig bredvid. Helt medveten om hans tankebanor så slösade jag ingen tid innan jag pressade mina läppar mot hans mjuka. Redan då glömde jag hur tiderna var. Smaken av mint från tandkrämen spred sig mellan våra läppar samtidigt som jag kände hur han log. Med samma gest från min sida så drog jag mig tillbaka och lutade min panna mot honom. Han log genuint som gjorde sina redan vackra bruna ögon ännu vackrare.
Omedvetet hade jag hamnat på hans bröstkorg med hans ena arm omkring mig och min egen på hans nyckelben samtidigt som våra ben var sammanflätade.
”Du vet att jag enkelt ser förbi dina lögner va?” undrade han plötsligt och spände sin arm om mig.
Jag förstod ingenting av vart detta var på väg och mitt ansikte måste ha varit svar nog då han började förklara.
”Hur stor tror du chanserna var till att jag skulle tro på Kevin när han sa att han och Lucas hade koll på mig och killarna?” Oh…
”Kan du klandra mig?” min röst lät sorgsen plötsligt. ”Jag hade knappt tjugofyra timmar tidigare sett dig bli attackerade av monstret själv utan att du var medveten om det. Så vad tror du jag skulle ha gjort?”
”Du vet att jag kan skydda mig?” det var inte en konstraterande utan en fråga.
Jag nickade långsamt och slickade mig om läpparna, kände fortfarande smaken av hans, samtidigt som jag valde ut mina nästa ord med omsorg.
”Det gör jag, men mot henne så har du ingen chans Justin. Innan du hunnit blinka så skulle hon dö-” jag slöt ögonen i smärta och kramade om honom utan att avsluta.
”Det kommer inte hända Scar. Och någon som verkligen ser till der så är det du.” hans smekningar mot mitt hår var inte lika lugnande som vanligt.
”Även jag kan misslyckas Justin.”
”Det gör du inte med henne.”
”Du tror för mycket på mig ibland.” jag lyckades pressa fram ett leende som dock inte stannade kvar länge.
”Du är värd varje gnutta av det.” hans läppar var som sammet mot min hud och snart upptäcke jag mig omfamnad av ännu en av hans kyssar.
”Jag älskar dig.” vid varje ord snuddade mina läppar hans och frestelsen blev snart för stor.
”Jag älskar dig.” log han ömt när vi släppt varandra.

Tror ni hänger med nu. ;)

Previously:
”Vet? Hur fan?”
”Det har gått flera månader, en omedveten människa skulle lista ut att vi har slut på det.” konstaterade Carlos.
”Whatever bro. Vi åker ikväll, får det och kommer tillbaka.” öppnade nu Matt munnen för första gången.
”Jag kör.” alla ryckte till och slänger huvudena mot Scar som står vid dörrkarmen i sina träningskläder. Hennes blick spänner sig extra in i mig och jag förstår genast att det är för att jag aldrig tagit upp detta.
”Du kan in-” hon klipper av Bruce snabbt med en isande röst.
”Jag vill möta vem det än är ni har affärerna med. Att riskera att ni åker själva finns inte ens på kartan.”
Jag försökte motargumentera men det kom inget ut. För i just den stunden slog det mig på riktigt – hon var lika kapabel till vår livsstil som vi var och kunde skydda sig själv.

Scarletts perspektiv:
Hon lyckas lura killarna men jag blev mer än säker på att könet var feminint efter endast några sekunder.
Det mörkblonda hårsvallet som av misstag fladdrade ut från luvan hon hade.
Den långa slimma kroppen.
Den välkända men ändå okända tonen djupt nergrävt i hennes röst.
Hur hennes händer började skaka när killarna sa något hon inte ”gillade.”
Ljuset som fanns i utkanten av hennes kropp – omöjligt för killarna att se.
De välstrukturerade rörelserna.
Snabbheten som jag också ägde.
Men framförallt den dolda identiteten.

Jag hade alla detaljer jag behövde men ännu kunde jag inte placera in henne på någon av personerna jag tidigare träffat. Det var som om det fanns en spärr som stoppade mig så fort jag var nära sanningen. En tickande klocka men som aldrig kom till deadline, utan fortsatte och fortsatte precis som de svarta däcken på Range Rovern jag tillsammans med killarna satt i.
Jag såg svart, jag såg rött men framförallt såg jag allt annat än klart. Det var som att försöka hitta konturerna på en svart prick på en svart yta. Omöjligt.
Den kraftiga smärtan av mina händer som knöt sig och naglarna som borrade sig in i min handflata fick vettet att komma tillbaka, men den skulle inte stanna länge där. Det gjorde den aldrig.
Trots min hjärna som var bunden i knutar så körde jag bilen i medelhastighet och stadigt, utan att övergränsa den vita linjen som delade upp de två filerna. Vi var långt från huset och snart försökte jag öka hastigheten någorlunda utan att skrämma killarna, för tid var det inte gott om och det var just den jag behövde.
Planen var att komma hem och berätta allting för Rick som sedan skulle dra sin egen slutsats av det hela. Han hade alltid varit bra på att gissa sig fram och de detaljer jag nu hade skulle göra jobbet enklare för honom. Inte förhoppningsvis eller troligtvis utan jag visste att det skulle bli enklare för honom.
Farten ökade tills den nått över hundra kilometer i timmen, men ändå var jag inte tillfredsställ – det gick fortfarande för sakta. Någonstans i mitt undermedvetna så visste jag att min hantering av situationen berodde på frustationen men jag la aldrig uppmärksamhet på det. Men tystnaden i bilen gjorde det inte heller det enkelt. Vanligtvis hade alla något att prata om men denna gång låg ett töcken av skam i luften och jag visste att det berodde på den bruna påsen som låg i Justins famn i passagerarsätet. Lukten av vad gissade var Cannabis slog mig fortfarande som en våg men den var inte lika stark som den varit i början. För vissa skulle detta vara besvärande och det var det för mig men av en helt annan anledning. Minnen.
Hur det var innan jag blev fighter.
Tanken hann nätt och jämt slå mig innan en tvärnitning från min sida fick alla att rycka till, för där framför oss stod en lysande figur. Fighter. Långt hårsvall som fladdrade bakom henne i vinterbrisen. Kayla.
Förvåning och rädsla fanns inte ens att känna. För jag visste att hon skulle dyka upp snart. För mig.
”Sitt kvar i bilen och kom inte ut.” muttrade jag och släppte ratten med händerna samtidigt som jag lutade mig tillbaka i det beigea skinnsätet som fortfarande luktade ny.
”Hon kommer inte göra-” försökte Damon från baksätet men hans röst dog ut i takt med att mina ögon mötte hans i spegeln.
”Hon kan göra mer än du tror. Mer är ni tror.” gjorde jag klart och tog in deras nickningar som luft innan jag fortsatte.
”Sitt kvar i bilen.” de hade egentligen inget val – det var en order.
Än en gång nickade de, med en man för lite.
”Justin.” hans namn gled ut som sammet, men min blick följde inte samma vägar.
Hans nickning var knappt synbart och gjorde mig irriterad. ”Säg det.”
”Jag kommer sitta kvar i bilen.” nu var det jag som gjorde hans tidigare gest. Tydligare.
Med en hand på handtaget, redo att stiga ut så greppade han mitt ansikte och lämnade en mjuk kyss på mina läppar innan han lutade sig tillbaka med ett uttrycklöst ansikte.
”Var försiktig.”
”Det vet du att jag är.” blev mina sista ord innan jag steg ut och började med långsamma steg fram till Kayla som behöll sin roade mask.
”Söta. En sista kyss.”
”Det var inte en sista.”
”Jag gör det till en sista. Men först så vill jag prata.” hon flyttade vikten till sitt vänstra ben.
”Förvånande.” den meningen var både sann och sarkastisk, men hon viftade bort det.
”Antar att min present igår blev mottaget, dock inte på det sätt jag ville.” hon ville döda.
”Bättre lycka nästa gång.”
”Men…” hennes ansikte avslöjade att det var en bra comeback hon hade, men jag var förberedd för vad som helst.
”Era vardagsrum klarade sig inte lika bra, tack vare dig.”
”Trodde aldrig du skulle visa dig så nära huset. Synd att vi missade dig.”
”Det gjorde jag inte. Jag har mina högklassade källor.”
”Missade dem också.” sarkasmen droppade från varje ord, medan irritationen fanns i bakgrunden. Trots att den sistnämnda var starkare.
"Det gjorde ni inte."
Jag valde att inte svara och tillät att endast tystnaden fyllde området, dock något som fick mig att snabbt tappa tålamodet och intresset, så istället för att stå kvar på samma ställe började jag backa samtidigt som jag stirrade på henne oläsbara ögon som följde varje steg jag tog, tills jag vände mig om och började gå normalt. Min kropp slappnade inte av för en sekund för jag visste att hon hade någonting i reserv.
För en sekund mötte jag Justins skräckfyllda ögon genom de tonade glasrutorna innan jag uppfattade viskandet av snabba steg från vänster. Blint snurrade jag och kände hur min knutna näve kraftfullt kolliderade mot hennes starka kropp, men inte innan jag själv kände en brännande på min biceps – hennes extrakraft. Ett stön som inte tillhörde mig fyllde arean tillsammans med ljudet av hur hon föll mot den blöta asfaltsvägen.
”Får du aldrig nog att vara i underläge?” jag väntade aldrig på svar utan tog mig fram till bilen och satte mig. Men trots det så var jag inte tillräckligt snabb för Kaylas kropp var redan borta när min blick mötte asfaltsvägen igen.
”När kriget väl händer så ska jag vara den som gör slut på henne.” ingen sa någonting och tillät därmed mina ord att eka hela vägen.
De skarpa svängningarna, höga hastigheten och skyltarna som jag gick emot gjorde den tjugo minuters långa resan till endast tio minuter och jag fann snart mig själv tillsammans med killarna stå i vardagsrummet med allas blickar på min röda arm.
”Det kunde vara värre.” mumlade Victoria bekymrat innan hon försvann in i köket för att hämta något mot svedan, som dock jag inte märkt förrän nu.
”Det kommer gå bort inom tjugofyra timmar då jag inte är en vanlig människa-” mina ord klipptes av och jag börjar stirra tomt framför mig. Kevin var snabbt framme och försökte skaka mig, men jag kunde inte. Alla mina sinnen försvann för några sekunder. Men tillräckligt för att få alla svar.

Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
-
”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.
-
Med spända käkar parkerade jag bilen och steg ut för att röra mig på mindre än en sekund till området där jag sett skenet. Jag sökte runt med blicken men fann det tom. Precis när jag var på väg att vända mig om och gå tillbaka i hopp om att det bara var hallucination så nådde snyftning ljud mina öron. Jag styrde stegen mot snyftningarna och blev chockad när jag mötte Bree hopkurad på marken med armarna kring sina knän, som för att kunna hålla ihop sig själv från att falla isär. ”Sn-älla skada mig inte.” stammade hon fram när jag satte mig på huk bredvid henne. Snabbt får jag syn på det röda märket som prydde hennes kind.
-
Vad hände?”
”Jag var sen till skolan efter att försovit mig. Helt utan förvarning när jag sprang mot skolan så stannade en svart Range Rover bredvid mig.” hon tog ett djupt andetag och fortsatte sedan. ”Det var en rödhårig tjej som frågade vart skolan låg och jag berättade, sedan frågade hon om jag ville ha skjuts och jag nickade.
 ”Hon började lysa framför mig. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Hon rörde min kind…” jag förstod genast att det var det som orsakat märket på hennes röda kind.

Bullshit

Hm..  har officiellt kommit till den delen av novellen som jag verkligen längtat till. ;) BTW antingen har ni mindfuck nu eller så förstår ni exakt. Det gäller bara att komma ihåg lite från Blue Moon.
-
Ber om ursäkt för väntan men har haft en jobbig vecka med mycket drama inblandat och datorn har varit det sista jag tänkt på.

Previously:
Aldrig i dessa situationer visste jag vad jag skulle göra med mina händer, men precis som varje gång åkte de upp till hans väl stylade frisyr. För att ge honom mer utrymme lutade jag huvudet längre bak.
Hans kyssar börjar finna sin väg mot mitt ansikte vidare till mina läppar. Mjukt men passionerat börjar han röra dem mot mina – precis som två pusselbitar.
”Let me make love to you.” viskade han hest och stirrar med de guldbruna ögonen – jag älskar – på mig.
En bit sjönk genast inom mig, men jag kunde inte låta bli. Jag var rädd. Inte för min skull, utan för hans.
”Du vet vad jag tycker just nu...” – med min hand börjar jag smeka hans varma kind – ”Men det kommer hända, och när det väl gör det så kommer det inte vara här.” 

Scarletts perspektiv:
”Varför sätter ni ungdomar aldrig på er kläder efter väder?”
”För vädret ändrar sig varje sekund här i Stratford. Ena stunden kan det vara någorlunda varmt trots att det är vinter medan i andra så är istiden tillbaka.” svarade jag Victoria samtidigt som jag behöll min blick stadigt på Justins som hade en termometer i munnen.
Hans näsa var mer rosa än vanligt och det vara bara talan om sekunder innan den skulle tona sig till rött, då hans kinder redan var i en blossande färg. Det enda färgskillnaden var de mörka ringarna under hans ögon som avslöjade utmattningen han kände. En grå filt var placerad över hans framåtböjda kropp som hade en långärmad tröja i stretch och mjukisbyxor på.
”Precis ’för vädret ändrar sig varje sekund’ och då är det bra att förbereda sig för det värsta.” hennes blick brände hål i Justins T-shirt som han tidigare burit, men som nu låg på matbordet.
”Åh kom igen. Det är ändå inte som om du ska ta hand om honom.”
”För det första så kommer du inte låta mig och för det andra så tror jag Justin klarar sig själv på egen hand.”
”Sluta prata som om jag inte befann mig i rummet.” hans ord drunknade i de hesa hostningarna och genast kände jag hur en bit inom förstördes.
Det är inget farligt, endast en förkylning.
Jag gillar inte att se honom plågad varken om det är förkylning eller en kula i bröstet.
Han kommer inte dö.
Det vet du aldrig.
Tro mig, flera kulor i olika kroppsdelar tog inte död på honom, så ett litet virus som kommer vara borta inom några dagar är kommer absolut inte göra det.
Han plågas.
Inte lika mycket som du tror.
Men fortfarande.
”Det är aldrig ett bra tecken att ha långa inre monologer.”  Codys irriterande röst spräckte min bubbla.
”Vart fick du luft ifrån?”
”Är det, det enda du säger de här dagarna?”
”Kevin läser tankar och informerar dig, så den slutsatsen borde du kunna ta själv.” snappade jag åt honom.
”Tro mig, vill bara höra dig säga det.” flinade han överlägset.
”Go to hell.”
”Står nära dig så jag är redan där – the fuck bro?” han stirrade morlystet på Justin som knuffat till honom.
”Tala inte med henne sådär Cody.” hans namn gled ut som gift.
”Jag talar med henne-”
”Gå och knulla någon jävla hora Cody.” med hakan nere i golvet stirrade jag på Lucas som nu kommit in i köket och tonat sig över Cody med en kolsvart blick.
”Lucas språket!” utbrast Victoria som jag nu glömt bort befann sig i rummet.
”Jävla pussies hela högen, påminn mig om varför jag kom tillbaka?”
”För du kan inte leva på egen hand Einstein.” han gav mig en mördande blick som endast bevisade att jag kommit under hans skinn. Med ett brett leende slog jag axeln mot honom innan jag började dra med Justin ur köket.
-
”Kom igen nu Justin, det sista vi behöver är att du ska vara förkyld. Nu gapa.”
”Jag vill inte ha någon härsken smörsmakande medicin.” han putade med läpparna vilket fick mig att himla med ögonen och trycka den silvriga skeden närmare hans läppar.
”Babe, för min skull.” långsamt gled jag med tänderna över min underläpp för att få till effekten jag visste han inte kunde motstå.
”Kan jag inte få Victorias kycklingsoppa istället?” mumlade han och avböjde från att möta min blick.
”Du kommer få den ikväll, men du behöver fortfarande ta medicinen.”
”Me-” Jag tog tillfället i akt och stoppade in skeden med den färglösa medicinen i hans mun, innan jag nöjt mötte hans sura blick.
”Se, det var inte så farligt?”
”Det smakade värre än härsket smör.”
”Måste hålla med dig där.” flinade jag och la undan allting på nattduksbordet innan jag knuffade honom bakåt i sängen och drog täcket över hans kropp. Glömde jag påpeka att vi var i mitt rum?
”Försök att sova bort det. Jag kommer vara i köket om det är något.” en lätt kyss lämnade jag på hans varma panna då jag inte ville riskera att bli smittad.
”Lämna mig inte.” muttrade han och kollade med trötta ögon på mig.
”Babe, du kommer inte få någon sömn om jag är här.”
”Jag kommer få bättre sömn om du är här.” han putade med läpparna precis på det sätt han visste att jag inte kunde stå emot.
”Du är omöjlig.” muttrade jag och kröp min väg fram till honom innan jag la mig ner. Genast slingrade hans muskulösa arm sig runt min midja och drog mig närmare.
”Det är inte första gången jag hört den frasen.”
-
Trots att det aldrig var min plan så somnade jag tillsammans med Justin med våra kroppar tätt sammanslingrade, men vaknade två timmar senare av ekande röster som tillhörde Rick och Kevin från nedervåningen. Min uppmärksamhet låg dock aldrig länge där innan den fördes mot Justins hasselbruna ögon, som trots att de var slutna ändå lyckades ge mig känslan av harmoni och kärlek. Ett litet leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag började smeka hans kind – försiktig med att inte väcka honom – som nu återgått till sin normala temperatur.
Den okontrollerade känslan jag kände mot honom gnagde mig i huvudet dygnet runt. Sömnen endast dämpade den lite, men tillochmed då var jag fullt medveten. Tidigare brukade jag aldrig prioritera någon annan före mig själv då jag alltid var egoistisk. Men det var då Justin kom.
Allt jag började tänka på när jag skulle vara med honom igen, och vad jag kunde göra för att få se honom lycklig. Det slog mig aldrig då, men nu visste jag och behövde inte längre undra när jag skulle träffa honom, men att kämpa för hans lycka skulle jag aldrig sluta med.
”Sluta stirra.” hur oväntad hans röst än var, så hade jag någonstans i bakhuvudet ändå varit redo då detta alltid hände.
”Du gjorde aldrig tecken på att du var vaken.”
”Ville bara ge dig en stund att beundra mig.” han kisade med ögonen och gav mig en lat leende som jag besvarade.
Jag tänkte svara honom tillbaka när Ricks röst röt mitt och Justins namn från vad jag gissade var vardagsrummet.
”Så mycket för en lugn stund.” muttrade jag och började dra upp min tunga kropp från sängen som kändes bekvämare än vanligt. Justins endast skrockade och följde mina steg ner till vad gissat rätt på. Vardagsrummet.
Alla var samlade där och satt med antingen uttrycklösa eller ilska ansikten. Vad missade vi?
”Vi måste planera attacken mot Kayla och det ska hända snart. Hon har redan kommit undan med mer än vad vi tillåter. Flera människor har anmälts försvunna till polisen under de senaste dagarna, och varje försvinnande har hänt under nätterna, samma tid.”
”Det behöver inte vara Kayla-” försökte Cody men blev avbruten av Ricks hårda blick.
”Jag bryr mig inte ett skit om vad du säger eller gör nu Cody. Du lever under mitt tag och under mina regler.” det var första gången jag hört Rick tala med någon på det sättet. Han var alltid den lugna som försökte fixa allting trots att han har sina stunder – med mig bland annat.
”Vad är det du försöker uppnå med detta?” undrade jag slutligen innan Cody hann förstöra mer än han redan gjort under de senaste dagarna.
”Att vi behöver flera som hjälper oss.” Kevin var den som svarade.
”Vi kan inte dra in en massa oskyldiga människor i såpoperan vi kallar liv. Att Five och Caroline drogs in var oundvikligt men flera kan vi undvika.”
”Vi menar inte vilka människor som helst.” muttrade Kevin och vägrade möta min blick, men det behövdes inte för att förstå innerbörden med hans ord.
”Är du helt från vettet!? Om du för en stund tror att jag kommer låta er förvandla killarna eller Caro så ska du tänka om!”
”Vi kommer inte ha någon chans mot Kaylas ’klan’ om vi inte är flera.” försökte han argumentera.
”Hellre det än att förvandla människor och ha dem oförberedda för en plan som ännu inte finns!” utbrast jag men slappnade av under Justins beröring på min korsrygg, och upptäckte då tystnaden och allas blickar som var nere i golvet i tecken på att de funderade.
”Vi lämnar den punkten för nu, men det kommer hända någon gång varken du vill eller inte Scarlett.”
-
Justins perspektiv:
”Dude vi har ännu en drogaffär ikväll.” mumladeCarlos med låg röst trots att vi killarna är ensamma hemma, medan resten var på träning.
Scarlett hade varit extra noga med att gå igenom hur jag inte fick vara ute i ’mitt tillstånd’ som endast gav mig hosta och lite ofarligt feber samt snuva. Dock så vägrade hon lyssna på mig och tillslut hade jag inget annat val än att gå med på det. Killarna som saknat våra ’ensamma stunder’ hade då inte heller gått. Men jag tror inte heller någon av dem ville gå ut i kylan som endast blivit värre.
”När bestämde vi den?” Damon tog orden ifrån mig.
”Vi bestämde inte, anonym gjorde det.”
”The fuck? Sen när gillade hon att dela ut droger till oss. Hon har alltid haft något emot oss.” muttrade Bruce och drog handen genom sitt hår.
”Hur fick du ens reda på detta?” undrade jag men han svarade inte utan började bara gräva i fickorna på sina jeans och drog upp ett vitt pappersark som var vikt två gånger.

Länge sen jag såg er. Tar saken i egna händer då jag vet att ni har slut på drogerna.
Samma plats, samma tid – A.

”Vet? Hur fan?”
”Det har gått flera månader, en omedveten människa skulle lista ut att vi har slut på det.” konstaterade Carlos.
”Whatever bro. Vi åker ikväll, får det och kommer tillbaka.” öppnade nu Matt munnen för första gången.
”Jag kör.” alla ryckte till och slänger huvudena mot Scar som står vid dörrkarmen i sina träningskläder. Hennes blick spänner sig extra in i mig och jag förstår genast att det är för att jag aldrig tagit upp detta.
”Du kan in-” hon klipper av Bruce snabbt med en isande röst.
”Jag vill möta vem det än är ni har affärerna med. Att riskera att ni åker själva finns inte ens på kartan.”
Jag försökte motargumentera men det kom inget ut. För i just den stunden slog det mig på riktigt – hon var lika kapabel till vår livsstil som vi var och kunde skydda sig själv.

Scarletts perspektiv:
7:e december - torsdag
Han vill bli fighter. Ett monster. Ett monster som jag är.
Frustrerat drog jag handen genom håret och lät blicken glida över marken som endast såg ut att bli tjockare och tjockare men som i verkligen var täckt av oräknebara snöflingor. Detta var första gången den här platsen inte fick mig lugn. Fältet.
Problemet var att det inte att det var annorlunda mot förut, utan att det påminde mig om honom. Exakt varje millimeter. Träden hans jacka fastnade i, bänkarna vi gick förbi, vädret som var identisk med då… hell tillochmed själva snön påminde om honom.
Än en gång gjorde jag samma identiska rörelse som förut genom mitt hår, trött på alla tankar om allt och alla, men framförallt situationen för endast någon dag sedan.
Scenen i rummet innan, mina ord efteråt, hans alla svar men mest av allt de tre orden jag aldrig trodde jag skulle säga igen. Jag älskar dig.
Inte till någon alls och framförallt inte Justin då jag var rädd för hans svar. Vilket också var anledningen till mina handlingar efteråt.  Att springa bort. Lång bort från honom, även om det endast var bara i några timmar. Jag skulle kunna döda för hans närhet i vanliga fall, men just då var jag rädd för den. För vad han skulle säga och göra. Egentligen ville jag att han inte skulle säga något alls, och jag ville absolut inte att han skulle besvara mig med samma ord som jag slängde över honom. Då skulle jag endast tro att han kände sig tvungen till att säga det. Med andra ord så skulle jag inte tro på det.
I ren ilska gled jag hastigt med handen över bänken och lät överflödigt snö åka med väldigt fart ut till luften. Jag vill bara hans bästa, men ingen och inget låter mig ge det till honom.
Vet du verkligen vad hans bästa är?
Jag skakade på huvudet. En röst som inte var min egen eller någon annan levande varelses heller för den delen hade funnit sin väg runt min hjärna. Varje gång något med Justins säkerhet kom på tal så skulle den rösten säga motsatsen direkt efter. Jag var trött på det. Både mentalt och psykiskt.
Varken hemma eller skolan var det heller bra. Alla de stunder jag inte behövde mat eller gå på toa satt jag inne i mitt rum och gjorde samma saker varje dag. Kolla på TV, surfa på dator, skrolla genom mobilen. Elektronik bara med andra ord. Och i skolan så höll jag mig mest till Caro, det vill säga de stunder jag lyckades dra bort henne från Bruce.
Mina så kallade bröder var med Five och varje gång Caro försökte dra mig till dem så ursäktade jag mig för att glömt något eller att jag måste gå på toa.
Hon var min bästa vän och allt, men detta skulle vara mer än komplicerat att förklara för henne, för precis som Five hade hon bara börjat skrapa på ytan. Justin utesluten.
-
Adrenalinet sköt i min kropp när jag än en gång kastade mig mot Cody och fångade upp hans arm innan den hann kollidera med mitt ansikte.
”Börjar lära mig alla dina trick nu, eller vad säger du?” flinade jag och vred hans arm kraftigt och nöjt fick ut ett skrik från hans läppar.
Mitt beteende och röst var inte mentalt min egen då fightern hade all kontroll, och jag gjorde ingenting för att stoppa det. Ville inte med andra ord.
”Aldrig.” muttrar Cody i smärta och lyckas dra ut sin arm från mitt järngrepp som inte längre kunde beskrivas som det.
Med ett hårt knuff mot mina axlar föll jag bakåt och kände alla hans slag mot mig som nålar. Ett väsande ljud ekade mellan mina läppar samtidigt som jag såg rött. Mitt fighter-jag gillade aldrig att vara under och när det väl hände så skulle det inte bli vackert. Rick och Kevin visste det också.
”Cody, det räcker!” den starka rösten som tillhörde ingen annan än Rick ekade mellan träden och fick Codys uppmärksamhet att klicka in i sitt rätta jag och sluta med de smärtsamma slagen. Hans fighter slutade men det betyder inte att min följde i samma spår.
Hämnd var det som sökte sig runt i mitt huvud och försökte ta sig in i alla mina vener, men Kevin var – precis som alltid – snabb med att snappa åt sig mina tankar och informera Rick som sekunden efter var framför mig och försökte lugna ner mitt inre. Om man inte talat med Kevin så skulle man tro allting var som vanligt då jag inte hade gjort något anfall… än.
”Scarlett! Skärp dig, tryck bort fightern.”
Du vet att ett slag mot hans ansikte inte skulle göra mer skada än vanligt.
”Nej.” mumlade jag åt mig själv och slöt ögonen i försök att följa Ricks order. Han i sin tur som tagit mina ord i fel sammanhang sade mitt namn än en gång, men fick fortfarande inget svar från mig.
Med ett djupt andetag öppnade jag mina ögon igen och kände kontrollen vara tillbaka någorlunda vilket drog ett nöjt leende längst mina läppar. Rick som också märkt detta struntade att repetera mitt namn och istället pustade ut och hjälpte mig upp innan han vände sig mot Cody och gjorde detsamma med honom. Five killarna som kollat intensivt på de senaste minuterna pendlade nu oroligt med ögonen mellan mig och Cody – Justin värre än de andra. En glimt av ilska kunde också anas på hans felfria ansikte.
”Första och sista gången vi gör det där, nästa gång kommer döden stå framför någon av våra ansikten.” flinade Cody och boxade mig löst i armen.
”Dig med andra ord.” svarade jag med ett likadant flin och hörde hans skrockning.
”Hey, du sa inte emot!” utbrast jag och boxade honom hårdare än nödvändigt på bicepsen.
”Ow, Scar du skrapade nyss upp hela min arm. Skadan behöver inte bli värre.” gnällde han vilket endast fick mig att himla med ögonen.
”Blodet som droppar från min panna är inget då?” påstod jag och han tog genast upp händerna som försvar.
”Fine fine, don’t go bitch mode with me.”
”Det är fakta, inte ’bitch mode’” jag gjorde citationstecknet i luften och hörde honom sucka bredvid mig. Mina öron snappade upp hur Rick grumlade och muttrade för sig själv, och jag var inte ensam om det.
”Något du vill dela med resten?” undrade Kevin och tog orden från min mun.
”Det faktum att ni två” – han pekade på mig och Cody– ”kan prata så normalt och skoja efter att ni blivit nästintill slagna till döds av varandra fascinerar mig.”
”Det gamle man kallas skills.” flinade Cody och skyndade sig fram till ytterdörren som han låste upp och steg in.
”Hey vem kallar du gammal!?” utbrast Rick och var tätt följt efter honom samtidigt som vi andra gick mer långsamt med skratt som ekade omkring oss.
-
Inte var det bara min panna som det blödde på utan den övre delen av min rygg också – något som jag inte märkt tidigare. Berodde säkert på att jag mer eller mindre är immun mot smärtor från mindre sår då jag gått igenom dem så många gånger sedan jag blev fighter.
Med en suck så fixade jag till handuksturbanen på mitt huvud och drog den andra handuken tätare omkring min kropp innan jag sträckte mig efter första hjälpen lådan. Duschen hade fått blodflödet att sluta rinna men såret var fortfarande tvungen att bli rengjort.
Allt jag behövde tog jag fram, men det var där det svåra kom fram. Att just nå de rätta ställena och rengöra noga.
I några sekunder argumenterade jag framochtillbaka om jag skulle ropa upp någon, men sköt bort den sedan och försökte göra det själv. För varje försök jag gjorde blev endast min frustation större tills hela mitt ansikte var rött av ansträngning och mina armuskler skrek av den plågsamma positionen.
”Behöver du hjälp?” i skräck spann jag runt och lät ett djupt andetag pysa ut mellan mina läppar när jag märkte att det endast var Justin.
”Det skulle inte skada.” jag hann inte stoppa meningen förrän den hade sipprat ut, men Justin verkade inte ha något emot det hela då han utan flera ord tog emot den halvblöta bomullstussen.
”Det kommer svida.” varnade han och jag nickade.
Som en bekräftelse tog han det och började dabba med tussen mot såret som var på min rygg. Ett väsande läte var allt som lämnade min mun innan jag hårt bet ihop och vägrade visa att det verkligen gjorde ont.
”Klar.” mumlade Justin lågmält och slängde den bloddränkta bomullstussen i papperskorgen och tog en ny för att rena min panna. Under tiden han gjorde detta så försökte jag titta på allt annat förutom just hans ansikte, men det var lättare sagt än gjort då jag behövde ha huvudet halvvinklat uppåt för att han skulle göra sitt arbete.
”Vet du vad det som hände förut innebär?” långsamt skakade jag på huvudet åt hans plötsliga fråga, men var ändå spänd inför svaret.
”Ännu en anledning för mig att bli fighter. Jag kan skydda dig.” en bit inom mig sjönk likt Titanic.
”Börja inte igen Justin. Snälla.”
”Varför?”
”Du vet min åsikt om hela situationen och dig, räcker inte det?”
”För nu, men inte några månader framåt. Både du och jag vet det.”
”Då får vi ta det då-”
”Jag vill inte vänta. Jag vill ha dig på alla sätt som är möjliga och om detta är ett av de sätten så är jag villig att ta den.” avbröt han mig.
”Vi är inte ens i ett stabilt förhållande.”
”Då får vi bli det.” muttrade han innan han passionerat tryckte sina läppar mot mina och med hjälp av sina händer vid min korsrygg tryckte mig närmare sig.
Jag ville inget annat än att gräva mina händer i hans hår men jag kunde inte då handduken var min första prioritet att använda mina händer till. Innan jag hann reagera ytterligare hade han dragit sig bakåt från kyssen och istället börjat stirra med en stark elektricitet in i mina ögon.
”Jag älskar dig.”

Previously:
”Nope.” svarade han och poppade p:et.
Det fanns inga tecken på stelhet mellan oss, vilket var det jag fruktat mest förut.
”Du vet om du frågade någon Cass ut, så skulle hon troligen säga ja.”
Varför jag just frågade den frågan och tog just hennes namn visste jag inte, men jag var mer eller mindre desperat för ett ”normalt” samtalsämne.
”Det är därför jag inte frågar.”
”För blyg eller rädd?”
”För upptagen?” prövade han.
”Med vad?”
”Dig.”

Scarletts perspektiv:
Varför, varför, varför?
Den sista matteuppgiften glodde mig rakt i ögonen och jag fann det inget annat än oförståndigt. Det var som att leta efter en svart prick på en några toner ljusare svart tavla. Omöjligt.
Jag visste inte hur alla killar i denna familj som fortfarande gick i skolan hade lyckats komma undan från detta och gjort mig till den enda utsatta. Victoria hade knappt lyssnat färdigt på hälften av min bortförklaring innan ett rakt nej hade flugit ut ur hennes mun och gett mig därmed inget val. Jag behöver inte ens matte i mitt fighterliv. Det blandat med ”varför” var det enda som cirkulerade runt i mitt huvud, likt blodet i kroppen.
Hjälp kunde jag inte heller be om då ingen – förutom mig och Justin – var hemma. Men han var någonstans på övervåningen och jag fann varken styrka till att ropa på honom eller hämta honom.
Victoria hade dragit med sig hela ”fighter-familjen”, och Five som funnit detta hus uttråkande nuförtiden hade utan några vidare svar eller frågor följt med. Anledningen till att Justin hade stannat var okänt för mig, men det fanns en liten del inom mig som sa ”han stannade för dig.” Om jag sedan skulle tro på den lilla delen eller inte hade jag ännu inte beslutat.
Med ett plågat stön slängde jag bort pennan och la ner kinden mot det nerklottrade pappret. Få uträkningar fanns på plats men annars var det bara en massa otydliga figurer. Jag gjorde en mental not att sudda bort dem innan jag skulle lämna in pappret imorgon, men för nu tog jag för givet att jag inte ens skulle bli klar för att lämna in pappret till Sarah – matteläraren. Hon var en plåga in the ass, och hon avskydde mig mer än hon avskydde Justin och Matt – och det var mycket. Egentligen hade hon ingen anledning förutom att jag för det mesta skolkade från hennes lektioner eller pratade tillbaka – vilket hon hatade. Not my problem.
”Du vet att det gått mer än två timmar sen du satte dig med den där skiten.” hördes en hes röst bakom mig som jag kunde känna igen vart som helst.
”Den där skiten är det bara jag som behöver göra så jag förstår inte källan till din sjunkande humör.” muttrade jag och vred huvudet så jag hade den andra kinden pressad mot pappret och kunde se Justin stå lutad mot dörrkarmen i sina välkända gråa mjukisbyxor och vita T-shirt.
”Bara för att du är dålig på att komma med bortförklaringar.” flinade han och jag rullade genast in läpparna i skam då jag visste att han hade rätt.
”Sant, men hon vägrade lyssna färdigt.” sade jag och menade Victoria.
”För ’matte i fighterlivet är inget att ha’ är en bra ursäkt.” han gjorde citattecken med händerna i luften och himlade sedan med ögonen.
”Det är sanningen, tro vad du vill.” mumlade jag bortviftande och lyfte på överkroppen så jag satt rakt igen, innan jag började klura på det jävla talet igen, som kändes omöjligt mer än annat.
”Vad sägs om att du tar en paus och tar tag i det där senare när du tömt hjärnan på annat?” undrade han.
”Hur lockande det än låter så nej. Jag måste bli klar med detta.”
”Sen när blev badass fightern en nörd?”
”Fuck you Justin.”
”Om du är med?”
”Du är omöjlig.”
”Har hört det förut.” skrockade han och jag hörde hur hans steg började röra sig framåt – mot mig.
”Det förvånar mig inte.”
”Jag påstod inget annat. Men kom igen nu, en break skadar inte och jag vet saker vi kan göra.”
”Du är så jävla kåt Justin.”
”Har också hört det förut.”
Frustrerat grymtade jag och tog upp pennan igen utan att svara honom. Jag var medvetet om hans steg som endast kom ännu närmare men gjorde ingen stor sak av det, då jag inte ville ge honom njutningen av att visa mig själv nervös i hans sällskap. För det var sanningen, men det skadade honom inte så länge han inte visste.
"I ett riksdagsval fick ett parti 8 % av rösterna. I nästa riksdagsval fick samma parti 10 % av rösterna. Hur stor var ökningen i procentenheter? Hur många procent fler röster fick partiet i det andra riksdagsvalet?” hans hesa röst läste uppgiften i mitt öra och jag rös till men stelnade genast till av mitt misstag och hoppades bara han inte märkt det. Men även om han hade märkt det så var det bortglömt i nästa sekund då hans röst tappade all sin förföring.
”Är du seriös Scar?” oförstående nickade jag och kollade upp mot honom där han nu stod precis bakom stolen jag satt på och läste över min axel.
”Och sen undrar du varför Victoria inte lyssnade på din bortförklaring. Du mer eller mindre suger på matte.”
”Tack det värmer.” muttrade jag och himlade med ögonen.
”Varsågod och bara för att jag är snäll, så kommer jag hjälpa dig.” förklarade han och jag himlade endast med ögonen till svars. Mer hann jag inte innan han började.
”Vad är skillnaden mellan åtta och tio?”
”Två?” mumlade jag mer som en fråga och stirrade ner på pappret igen.
”Bra, nu ska du dela två på det hela, vilket är…?”
Lika snabbt som min blick åkt ner på pappret åkte den nu upp på Justin som om han talade ett främmande språk. Det var omöjligt för mig att förstå någonting han nyss sagt då jag aldrig varit ett geni i matte – eller övriga ämnen heller för den delen.
”Sluta stirra på mig som om du inte förstår ett skit jag säger.”
”Det är precis vad som är problemet.” svarade jag vilket fick honom att försiktigt greppa min haka mellan sin tumme och pekfinger och sedan vrida den mot pappret igen. När han släppt så pekade han på åttan på pappret.
”Det hela är vad det var från början vilket är åtta i detta fall.” förklarade han lugnt och jag nickade samtidigt som hummade i tecken på att jag verkligen lyssnade.
”Och precis som jag förklarade förut så ska du dela två på det hela vilket-”
”Åtta.” avbröt jag honom och han log nöjt.
”Åtta. Och två delat på åtta är?”
Min iphone som låg bredvid mig tog jag upp och tryckte fram miniräknaren. När jag sett den lilla miniräknarsymbolen i hörnet av pappret hade jag nästintill tjutit av glädje, i tron om att det skulle vara enkelt. Vilket det inte varit.
”0,25.”
”Och det gånger 100 för att du ska få det i procent också?”
Jag knappade in det han sa och hörde honom muttra klagande om att jag kunde enkelt räkna det med huvudräkning, men valde att ignorera det.
”25.”
”Bra, så ökningen i procentenheter är…?”
”Uhm…”
”Skillnaden mellan åtta och tio Scar.”
”Två?”
”Rätt, och sedan hur många fler röster fick de i procent?”
”25?” mumlade jag osäkert, men om han hörde det valde han att ignorera det.
”Ser du? Det var inte så svårt.” log han nöjd över att jag förstod.
”Absolut.” svarar jag sarkastiskt men kände mig samtidigt lättad över att en av många plågor i alla fall var borta. Snabbt skrev jag ner svaret längst ner på pappret innan jag sköt bort den. Med en pust begravde jag huvudet i armarna men satte mig upp lika fort då jag kände hur det skrek i mina axlar och nacke. En plåga klar, flera på väg.
Justin som också märkt det flyttande undan min hästsvans och greppade försiktigt i mina axlar. Med hjälp av tummarna började han långsamt massera. Då och då for ett stön ut ur min mun av behagligheten som fyllde mig.
”Sen när blev du så smart?” undrade jag och böjde huvudet framåt så hans händer utan problem också skulle kunna massera min nacke.
”Sen den stund du blev dum.” jag såg det inte, men hörde i hans röst ton av ett flin.
Ena bandet av det svarta lösa linnet som satt om min överkropp, gled ner längst min arm och genast hörde jag Justins skälvande andetag bakom mig. Det tidigare rytm han tidigare burit på var som bortblåst och jag himlade osynligt med ögonen, samtidigt som jag drog upp bandet och satte den på sin tidigare plats.
I ett enkelt svep vred jag överkroppen bakåt i kollade stint in i Justins oskyldiga ögon.
”Försök inte ens.” besvarade jag hans fråga innan han ens hunnit ställa den, och viftade med min finger nära hans ansikte.
Genast sprack hans ansikte upp i hans välkända flin. ”Senare.”
Hastigt skakade jag på huvudet.” Nope. Inte idag, imorgon eller nästa dag.”
”Vi får se.” blinkade han med ögat och drog sina händer mot sig själv.
Genast saknade jag de varma flatorna mot mina axlar och genom att endast titta på hans ansikte förstod jag att han visste vad jag tänkte på, och hans nästa mening bevisade mig endast rätt.
”Om du vill ha mer massage får du följa med upp.”
Ena halvan av mig hatade att han fick fram de sidor jag lyckats gömma undan medan andra halvan älskade det. Just att mitt inre inte kom överens drog med sig humorsvängningar hos mig också, som jag var medveten om men inte kunde – orkade – göra någonting åt. Det var som om jag var en person ena stunden medan jag var en annan i nästa.
”Asshole.” muttrade jag men började klampa förbi honom mot trappan.
”Du kommer tacka mig senare när alla de där stressknutarna i din rygg är borta.” skrockade han bakom mig och fick mig endast att klampa fortare upp för trappan.
”Sant.” muttrade jag med hade en mjukare ton i rösten även om jag fortfarande var småirriterad… för ingenting.
Se? No control at all.
Dörren till mitt sovrum var redan öppet så jag steg in och satte snabbt på lampan i taget, innan jag la mig platt på mage på sängen i väntan på Justin.
”Är Scar grinig?” undrade Justin i bebisröst när han steg in och jag grymtade högt.
”Mindre prat, mer massage. Min rygg tar kål på mig.”
”Me gusta din bossiga sida.”
”Mer massage.” påminde jag honom otåligt och han gjorde som jag sa efter att gett mig ännu ett retsamt flin. Jag har aldrig sett honom flina så mycket på en och samma kväll.
Han placerade sina händer på min korsrygg och började långsamt dra ut dem längst med mina sidor. En suck av ren njutning for ut ur min mun och jag slöt genast ögonen.
För engångsskull flög inte våra kommentarer fritt ut i luften utan tystnad var det enda som hördes om man glömde bort vindbrisen utanför som kolliderade med träden.
Sömnen började långsamt dra sig upp över min kropp och förvånade mig då jag inte märkt hur utmattad jag egentligen varit. Jag kunde känna mina halvöppna ögon sluta sig helt men innan det hände så ekade Justins röst igen i arean omkring oss och drog mig ut ur min dvala.
”All done.”
Alla knutar och smärtor var som bortsuddade och jag kunde äntligen igen sträcka och vrida på mig utan att det skulle kännas som om trehundra knivar högg rakt i mig.
”Tack.” mumlade jag tyst och vred mig så jag låg på ryggen igen.
”Du ska inte ta detta hårt, men dina humorsvängningar är värre än Damons, och dem är inte att leka med.” Och så börjar vi igen.
Så länge räckte den stunden i tystnad alltså.
”Och det skulle du vilja berätta till mig för att..?”
”För att informera dig.” svarade han med det där förbaskade flinet.
”Ser jag ut att bry mig?”
”Ser jag ut att bry mig?”
”Härmar du mig eller är du seriös?”
”Härmar du mig eller är du seriös?”
”Du härmar mig.” påpekade jag och fann detta allt annat än underhållande men han verkade tycka motsatsen då han fortsatte.
”Du härmar mig.”
”Justin sluta.”
”Justin sluta.”
”Du är inte ens rolig.” muttrade jag och himlade med ögonen.
”Du är inte ens rolig.” sa han i samma ton som jag tidigare använt och följde mina gester med sina ögon.
En tanke slog mig och genast var det jag som flinade retsamt. Justin gjorde identiska rörelser som mig men jag såg att han kände sig förbryllad.
”Jag är…”
”Jag är…”
”… så ful.”
”Tror du verkligen jag är så dum babe? Jag är fucking sexig.” han drog en hand genom sitt hår och sände mig en blinkning.
”Du slutade i alla fall att härma mig.”
”Sant.” log han – inte flinade – vilket fick mig att omedvetet besvara den inom en nanosekund.
Men de båda leendena suddades långsamt ut när hans ögon borrade in i mina, som om han letade efter svar på en fråga han inte ville ställa. Stämningen i rummet ändrades, och ett nervöst skynke drog sig genast över hans ansikte när han inte fann det han sökte.
”Gå på middag med mig.” slängde han ur sig hastigt och genast såg jag hur skynket för hans ansikte blev tjockare och tjockare. Vilket var helt onödigt.
Jag lät min hand glida upp längst hans arm som låg nära mig utan att nudda, tills jag nådde hans ena kind. Han slöt genast ögonen under min beröring och jag märkte själv hur jag smälte inombords hur fånigt det än lät.
”Är det en dejt?” fann jag mig själv undra.
”Bara om du vill det.” svarade han med en mjuk ton i sin röst och öppnade sina ögon.
”Vad vill du Justin?” han tvekade men försökte gömma det – vilket han misslyckades med.
Långsamt började jag smeka hans kind och det verkade vara allt stöd han behövde.
”Att det ska vara en dejt.”
”Bra för jag vill inget hellre.” viskade jag milt och tog hjälp av min hand på hans kind för att dra hans ansikte mot min och möta hans läppar.

Den där matteuppgiften hittade jag på google efter flera timmars sökning HAHA. ^^
-
Efter mer än en vecka kommer äntligen ett kapitel upp. Är så sjukt ledsen för den långa väntan men har verkligen ingen kontroll över det.
Praoar just nu på en förskola - ska göra det nästa vecka också - och det bokstavligt talat tar all energi ur mig. Jag kommer hem halvdöd med bussen klockan tre och äter, duschar och lägger mig och sover i någon timme och då är klockan säkert redan sex. Och efter det är jag bara för lat för att sätta mig framför datorn så då lägger jag mig framför Tv:n eller mobilen vilket jag gör ända tills jag ska lägga mig vid tio-elva då jag knappt orkar vara vaken längre. 
Detta blev väldigt långt men nu vet ni iallafall anledningen. =(♥♥

Fråga: Har ni ett skal/fodral på mobilen? I sådana fall, hur ser den ut?
Mitt svar: Har ett enkelt vinrött plånboksfodral utan några mönster eller annat. :P

Previously:
Jag kände oroligheten krypa in över mig när hon la handen på min nacke och rörde den långsamt över min axel och ner mot min arm. Nästan osynligt skannade jag över hennes ansikte för att se någonting negativt men allt jag såg var hennes fuktiga läppar och rodnaden på hennes kinder.
Hon sa ingenting på länge men började smeka mitt ansikte lätt med sina fingertoppar, medan jag fortsatte hålla i hennes höfter. Allt detta tillräckligt länge för att ge oss båda andan tillbaka.
”Du fick din kyss även om jag träffade måltavlan.” log hon och fångade mina läppar igen i någon sekund innan hon ställde sig till rätta och gled med händerna mot mina biceps. 
Jag hade inget bra svar till det så jag drog henne endast närmare och lät mig själv njuta av hennes doft jag saknat.

Scarletts perspektiv:
Mina tankar hade gått upp i högvarv dem senaste tre dagarna och aldrig tagit det lugnt kändes det som. Den där kysses återuppspelades varje gång jag blinkade och jag fann det omöjligt att tänka på annat. Ljud som nådde mina öron åkte ut endast på andra sidan, rörelser nära mig upptäckte jag aldrig förrän de nuddade mig, och exakt samma sak var det med människorna omkring mig. Jag hade gått hela familjen på nerverna med min frånvaro medan Justin fortsatte som alltid utan några vidare stamningar vid tal eller hörselproblem. Det var som om kyssen från hans sida aldrig hänt.
Visst fick jag ”dessa” blickar då och då, men varje gång jag försökte fånga upp dem så vred han bort huvudet och började samtala med närmaste bekant. Störande var det absolut men jag förstod honom om han endast tog kyssen som ett misstag – även om det inte verkade som det just då – eller om han bara ville glömma bort det.
”Du måste sluta med det där.” Victorias röst lät inte alls långt bort och fick mig att än en gång zooma in i verkligheten igen från alla mina tankebanor.
”Jag kan inte hjälpa det.” mumlade jag och började skära gurkstavarna framför mig till små kuber istället.
”Kommer du någonsin berätta vad som egentligen fått dig såhär? Om det är något dåligt som-”
”Det är inget dåligt.” avbröt jag henne och såg hur hon höjde förvånat på ögonbrynen, men om det var för att jag avbrutit henne eller efter länge svarat innan hon inte hunnit prata färdigt visste jag inte.
”Det är bra.” muttrade jag lågmält och la undan kniven samtidigt som jag satte mig ner på barstolen.
Mitt huvud var snabbt begravt i mina händer, samtidigt som jag andades tungt ut.
”Det är bra.” repeterade jag och kollade uppgivet på henne.
En harkling fick både mig och Victoria vrida huvudena bakåt och mötas av alla killar som bodde i huset, det vill säga nio stycken totalt. Hur stor detta hus egentligen var hade aldrig slagit mig, och det var tillräckligt med tankar i mitt huvud så jag skulle inte ens börja fundera över det.
”Vi går till skogsgränden.” Träning med andra ord.
Victoria nickade åt Ricks ord och gav honom ett snabbt leende.
”Kom tillbaka inom någon timme då maten kommer vara klar.” nu var det han som nickade.
Strax därefter försvann han och drog killarna med sig. Där bland annat Justin, men inte förrän han gett mig en blick som avspeglade förbryllning och oro, som jag dock valde att låtsats som jag aldrig såg.
Det välkända klickandet från ytterdörren som stängdes ekade i det nästintill tomma huset, och jag sträckte mig genast efter kniven och började hacka igen – i hopp om att Victoria glömt vårt tidigare samtalsämne.
”Vad exakt är det som har hänt som är bra?” Aldrig har jag tur.
”Du kommer skrika på mig.”
”Vi får se.” flinade hon retsamt och jag himlade med ögonen och la undan kniven igen utan att ha använt den.
”Du vet att jag inte kommer släppa det, så du kan lika gärna berätta nu än att få mig att tjata hål i ditt huvud.” manade hon på.
Något som redan hänt tänkte jag sarkastiskt och började berätta.
”Skolan började igår och Justin sms:a mig på lektionen om att… jag skulle möta upp honom och skolka lektionen…” – jag struntade i att berätta första delen av hans sms då jag var positiv på att det inte skulle får bra respons av Victoria. – ”… och jag gick med på det efter att Caro lovat att ge mig lektionsanteckningarna. I början satt vi bara i ett klassrum och pratade men kom sedan överens om att vi skulle åka någon annanstans, och denna plats var en skjutbana. Och ja… sen så typ… ja du vet...” jag la aldrig märket till hur mycket jag flåsade i slutet av meningen förrän jag tystnade.
”Vet jag..?” jag visste inte om hon retades eller om hon verkligen var allvarlig då hennes ansikte inte avslöjade några tecken på några vidare känslor.
”Yup.”
”Jag är inte säker Scar, vill du förklara lite mer specifikt?” hon retades.
Vid det här laget var jag knallröd i ansiktet och jag kunde inget mer än att slänga händerna över mitt synliga heliumblod och mumla ut de tre små orden.
”Han kysste mig.”
”Och du besvarade den?”
Gapande stirrade jag på hennes ansikte som lyste av inget annat än glädje. Tanken om att hon var mer tonåring än mig hade slagit mig flera gånger, men denna gång var det som en tsunami som sköljde över mig. Jag menar hon reagerade inte ens på meningen som innehöll ”skolka lektionen” utan brydde sig mer om jag kysste tillbaka Justin eller inte. Det är inte vad vanliga föräldrar skulle göra. Fast med andra ord så var detta inte en vanlig familj. Dock så klagade jag inte då jag i hemlighet varit rädd för hennes reaktion.
”Scar?” undrade hon.
”Ja.”
”Ja att du besvarade den eller ja till min andra fråga?”
”Ja till att jag besvarade den.” ett glädjetjut lämnade hennes läppar som fick mig att hastigt rycka bakåt och sedan bli attackerade av en av hennes moderliga kramar.
Långsamt slingrade jag armarna om hennes midja och kände hur ännu en tyngd från mina axlar lyftes. Aldrig trodde jag att det skulle vara så befriande att berätta det för henne, men nu är jag mer än glad att jag gjorde det.
”Du vet inte hur länge jag längtat efter det här!” mumlade Victoria lyckligt och börjar vagga oss från sida till sida som dock var mer oroväckande än lugnande för mig.
”Är det konstigt att varje gång vi är lyckliga så sätter mina instinkter stopp och säger åt mig att lämna honom för att det är det bästa för honom?” undrade jag och lät min kropp dras ut ur omfamningen.
”Det betyder endast att du bryr dig så mycket om honom att du inte vill sätta honom i fara.”
”Spelar ingen roll vad anledningen är. Jag är fortfarande trött på det.” att inte ha kontroll över min kropp.
”Saknar du honom?”
Hennes plötsliga ändring i samtalsämne förvånade mig men jag ifrågasatte det inte, och istället nickade som svar.
”Varje dag.”
”Han saknar dig också.”
”Hur vet du det?”
Hon nickade bakom mig och jag vred huvudet bakåt och mötte genast Justins varma ögon. Först grep paniken in när realisationen om att han aldrig lämnat huset från första början och istället lyssnat på min och Victorias konversation, men sedan var det lättnad – precis som jag kände med Victoria förut. Jag visste inte varför, men kanske att slippa förklara det lilla för honom öga mot öga skulle vara dubbelt så jobbigt än vad det var nu – när han tjuvlyssnade.
”Jag lämnar er ensamma.” Victorias röst var långt borta och jag hörde nätt och jämt pipet från spisen som blev avstängt innan hon försvann ut ur rummet.
”Du hörde.” påstod jag tyst och han nickade med ett ursäktande leende.
”Det gjorde jag.” jag nickade och vände blicken mot fönstret där snön höll på att falla.
Vår situation liknande mer eller mindre snöstormen där ute. Man ser flingorna falla, men man märker inte hur starka de flingorna är förrän varje plan yta är täckt i dem. Det var precis som mina känslor. Jag visste inte när Justin blev så viktig för mig, men känslorna växte sig allt starkare tills det tog mig hit, till denna situation.
”Du vet att jag känner likadant.” hans hesa röst spräckte min bubbla och jag vred frågande huvudet mot honom.
”Du tänkte högt.” förklarade han och med röda kinder nickade jag och vände bort huvudet, samtidigt som jag märkte hans leende ur ögonvrån.
”Jag kommer såra dig och det vet du Justin.”
”Du har inte gjort det Scar.”
”Du väljer bara att se förbi mina misstag.” viskade jag nästan ohörbart men han hörde.
”Du har inte gjort några misstag.” hans röst var mycket närmare än väntat men innan jag hann reagera så var jag inne i hans varma omfamning med hans muskolösa armar omkring min kropp. I just den sekunden var det som om vi smälte samman.
Sakta slöt jag ögonen och allt ljud omkring oss försvann. Jag tappade helt tiden och kände mig för första gången säker och bekväm, precis som en perfekt dröm. Inga bekymmer, inga rädslor, bara harmoni.
Snart – allt för snart – så tog det slut och jag fann mig själv sitta på barstolen igen med Justin bredvid mig, utan någon som helst psykiskt kontakt. Men tanken var inte lika sorgsen och deprimerande som det lät då kramen var värt det hela.
”Va-”
”Ifrågasätt inte.” log han och snodde en gurka från skärbrädan. Fortfarande gamla vanliga Justin.
Jag nickade och reste mig för att gå till diskonen och fylla en tillbringare till middagen som kommer äga rum snart. Under tiden snattade jag också åt mig själv ett glas vatten. I väntan på att tillbringaren skulle fyllas vände jag mig om och kollade på Justin där han snodde gurkor i tron om att jag inte såg då vattenkranen fortfarande var på.
”Diskret.” påpekade jag sarkastisk.
Med en halväten gurka i munnen spann hann skräckslaget runt. Genast började jag flina retsamt.
”Uh…”
”Fortsätt ät du.”
Han visk-skrek ut ett ”yes” och vände sig om och började plocka åt sig flera gurkbitar åt gången.
”Det är ändå du som får skära upp mer sen.” flinade jag och vände mig om för att stänga av kranen och flytta tillbringaren till bordet.
Han klagande protester var inget som gick att undgå.
”Jag skulle råda dig att börja nu om du vill bli klar innan Victoria kommer tillbaka.”
”Hmpf.”men han gjorde som jag sa och började ta av plasten runt gurkan och skära den i stavar, som dock inte höll samma bredd.
”Det här är inte ens mitt jobb att göra.” muttrar han tätt följt av svärdomar när han råkade skära snett.
”Det skulle inte vara ditt jobb om du inte hade ätit upp hälften av gurkorna.” påstådde jag och han började skaka frustrerat på huvudet, vilket inte gav honom något annat än konsekvenser då han skar flera sneda och tjocka bitar.
”Åh gud…” muttrade jag och tog kniven från honom samtidigt som jag mjukt knuffade bort honom och tog över det enkla arbetet.
”Män han hundra brister.” stönade jag tyst mellan mina andetag men han verkar höra det då jag hörde honom säga ”håller med.”
”Borde inte du tycka motsatsen?”
”Kanske, men män har brister. Dock inte hundra.”
”Jaså? Vad skulle du påstå var det rätta antalet?” undrade jag och fortsätter hacka gurkorna till små identiska kuber.
”Två – allt de säger och gör.”
”Tre låter mer rimligt.” envisades jag.
”Vilka?”
”Allt de säger, allt de gör och allt däremellan.”
”Håller inte med.”
”Du behöver inte, det är min åsikt. Du har en egen.” flinade jag och hackar det sista av gurkan innan jag hällde i den i skålen bredvid skärbrädan, som redan innehöll tomat och sallad.
”Sant.”
”Så?”
”Så..?” upprepade han mig med ett leende.
”Gör du något rolig på lördag kväll då?”
”Nope.” svarade han och poppade p:et.
Det fanns inga tecken på stelhet mellan oss, vilket var det jag fruktat mest förut.
”Du vet om du frågade någon Cass ut, så skulle hon troligen säga ja.”
Varför jag just frågade den frågan och tog just hennes namn visste jag inte, men jag var mer eller mindre desperat för ett ”normalt” samtalsämne.
”Det är därför jag inte frågar.”
”För blyg eller rädd?”
”För upptagen?” prövade han.
”Med vad?”
”Dig.”

JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT DET DRÖJT SÅ LÄNGE MEN JAG HAR 2 SMÅ ANLEDNINGAR! 
- Jag hade en massa prov och läxor (som vanlig -_-)
- Jag har lyckats bli förkyld och förhäxad med världens huvudvärk och halsont.
-
Anyway, hoppades ni gillade kapitlet - Justin fick prova på att laga mat där lite. xD
Btw älskar personligen Victoria, hehe. ♥
-

Fråga: Vad för smycken har ni oftast på er?
Mitt svar: Har halsband och örhängen som jag har på mig 24/7, men bortsett från det brukar jag ha armband ibland och ringar väldigt sällan. :P

Previously:

”Ljug bättre Scar.” flinade han och jag himlade med ögonen.
”Det var värt ett försök.”
”För vadå?”
”Att får dig att hjälpa mig.” jag visste inte vad det var med mina känslor längre, men jag var desperat inför en reaktion ifrån honom. Och det fick jag också i nästa sekund när han ställde sig bakom mig och lyfte min hand med sin egen, samtidigt som han siktade mot måltavlan. Han spände sin hand kring min innan han avfyrade skottet och träffade endast några centimeter längre upp än hans förra. Vi rörde oss inte ifrån ställningen, och snart ekade hans hesa röst i mitt öra i samband med att hans varma andetag krockade med min nacke.
”Du kunde bara frågat.”

Scarletts perspektiv:
Jag visste inte hur länge tid som hade passerat men något jag visste var att jag aldrig haft såhär roligt. Det var som om jag och Justin skrattade åt allt och alla. Efter att Justin hade failat totalt med tre skott i rad och jag inte längre såg något roligt i att skjuta själv, så hade vi istället lagt pistolerna bredvid oss och satt oss på en bänk vid sidan om och studerade alla andra. Kommentarer om hur vissa gjorde fel och andra rätt blandat med skrattsalvor for ut ur våra munnar var och varannan minut.
Justin som nu lugnat ner sig en aning tog upp sin pistol och från vårt sittande position siktade på måltavlan som vi tidigare skjutit på. Den var helt fylld av hål överallt och Justins skott som han sköt iväg nyss gjorde ingen förändring då han missade, och istället råkade komma in på någon annans bana. Den stackars killen som precis skulle skjuta tappade greppet av sin Revolver och tappade den rätt på sin kompis fot som snabbt stönade av smärta.
Detta fick mig att skratta ännu mer tills min mage värkte. Justin som nu laddade pistolen för ännu en omgång skrockade tyst.
”Gör det inte igen.” fnittrade jag när jag såg hur han än en gång försökte skjuta från en sittande position.
”Varför?”
”Vi kommer få problem.”
”Jag är nog den sista som bryr sig om det nu.”
”Jag tror inte du skulle säga samma sak om ordet Rick var inblandat.” genast såg han skräckslagen ut och inom någon sekund hade han lagt pistolen ifrån sig.
”Du tror helt rätt.” muttrade han och jag slog honom lekfullt på armen.
”Så farlig är han inte.”
”No comment.” jag flinade endast som svars och började ta av mig handskarna som fortfarande satt på.
November – snart december – kylan kramade genast om mina överhettade fingrar och genast kände jag balansen mellan de två graderna. Men inom någon sekund hade jag börjat dra dem på mig igen som ett skydd över händerna då kylan tog övertaget.
”Har du roligt?” undrade Justin helt apropå ingenting och följde mina händers rörelser med ögonen.
”Ja, det har jag faktiskt.”
”Tvekade du på mig Johansson?”
”Aldrig Bieber.” äntligen klar med båda handskarna så greppade jag om pistolen igen och vägde den i händerna. ”Har du?”
”Jag har nog inte haft såhär roligt sen jag var barn.” jag gav honom ett medlidsamt leende men han viftade genast bort mig och bytte samtalsämne.
”Vet du vad vår situation liknar?”
”Nope.” mumlade jag och poppade p:et.
”Twilight.”
”Twilight?”
”Twilight.” sa han och nickade i takt med orden.
”Varför?” jag vred min överkropp mot honom i ren nyfikenhet inför hans tankebana.
”Ni har krafter, precis som vampyrerna hade.”
”Bara det som är lika?”
”Så det finns mer?”
”Vi har våra stunder.”
”Jaså?” undrade Justin retsamt och jag nickade.
”Så om jag skulle hoppa nerför en klippa så skulle jag kunna fantasiera dig i vattnet tillsammans med mig och sedan skulle du bli förbannad över att jag hoppade från första början?”
”Fantasiera mig i vatten, nej. Jag blir förbannad, ja.”
”Intressant.”
”Du har ingen aning” mumlade jag sarkastisk och ändrade position så jag satt med hela kroppen vridet mot honom.
”Hur är det med styrkan?”
”Inte så starka att vi kan knuffa bort bilar och krossa stenar vid armbrytning men ja… vi har dem.”
Han tystnade efter det och verkade försvinna i sina egna tankar i några sekunder innan han log ner mot mig igen.
”Vem tvingade dig att se twilight-filmerna?” undrade jag och började flina retsamt.
Hans svar dröjde ett tag nu och jag tog det till min fördel och reste mig med pistolen i handen.
”Cass…” mitt leende blev spänt vid mungiporna men han la inte märket till det, eller så var han duktig på att dölja det.
”Trodde ni bara var fuckbuddies?” mitt påstående blev en fråga.
”Det var i början när hon försökte fånga mig på kroken och spela den oskyldiga tjejen.”
”The struggle.” skrattade jag och slängde bak min hästsvans så den inte låg på min axel längre.
Justin himlade med ögonen och nickade sedan i samband med att jag höjde pistolen mot måltavlan och förväntade mig att träffa mitt i prick. Men innan min pekfinger han så mycket som glida till avfyrningsspaket så ekade Justins röst igen.
”Om du missar får jag en kyss.” jag kollade med höjda ögonbryn på honom men kunde inte låta blir att känna fjärilarna i magen som jag på så länge inte haft.
”Och om jag träffar?”
”Du får se.” jag log snabbt mot honom och siktade sedan i mitten av måltavlan framför mig, som skulle föreställa en människa och träffade mitt i prick.
”Mitt pris?” undrade jag och sträckte ut min hand.
”Äran.” flinade han och reste på sig i samband med att jag fnös.
”Mina ben är alldeles stela.” stönade han och sträckte på sig så hans tröja åkte upp en aning och avslöjade hans Calvin Klein boxers.
Hårt svalde jag av synen och glömde plötsligt bort vad som nyss irriterat mig.
”Ska vi börja röra oss ut härifrån?” flinade han som också märkt min blick.
”Victoria kommer säkert skälla på oss några timmar över att vi skolkade redan första dagen, så jag skulle svara ett ja på din fråga.” log jag snett och slängde en snabb blick på klockan som visade efter halv sju.
”Vet du hur länge sen det var jag levde under regler?” undrade Justin gnällandes och började följa efter mig när jag gick fram till personalen som tog emot pistolerna samt handskarna.
Innan jag svarade Justin så gav jag de två tjejerna ett tacksamt leende som de besvarade.
”Sen den dag du föddes?”
”Mer eller mindre.” jag kunde inte låta bli att skratta.
Hans klingande skratt hördes aldrig och ur ögonvrån såg jag hur han hade händerna nerkörda i fickorna och blicken nere i marken samtidigt som han sparkade till en sten. En rynka som bevisade att han funderade eller var nervös hade funnit sin plats i hans panna och innan jag hann stoppa mig själv så hade nästa fråga runnit ut ur min mun likt vatten.
”Vad tänker du på?” han ryckte genast till och slängde upp huvudet för att möta mina ögon.
”Va?”
”Vad tänkte du på?” undrade jag denna gång några oktaver tystare, nästan rädd för att prata högre.
”Inget speciellt.” jag nickade och valde att inte trycka på hans knappar allt för mycket.
”Har du tänkt på att om vi var i twilight filmerna så skulle våra roller vara ombytta?” undrade han och jag himlade med ögonen.
”Är du besatt av dem?” undrade jag och fick endast en axelryckning till svars.
”Men… ja det har jag faktiskt. Jag skulle vara Edward medan du var Bella.”
”Ugh… hur kommer det sig?” stönade han vid tanken vid att vara en tjej.
Bilden i mitt huvud fick mig genast att skratta högt vilket också fick Justin att skrocka.
”Suck it up Bieber.”
”Jag har något annat du kan suga.” innan jag hann svara började han rabbla stressat.
”Fuck sa jag det där precis? Jag menade det inte. Fuck jag är en idiot. Scar jag svär det bara slapp ut-”
”Hey, det är lugnt.” log jag och såg genast hur han slappnade av men hade fortfarande ett panikslaget ansiktsuttryck.
”Lita på mig.” log jag igen och krokade fast min arm med hans under tiden vi tog de sista stegen för att komma fram till hans Range Rover.
”Okej.” pustade han ut och verkade nu mer nervös än panikslagen.
”Vad tänker du på?” undrade jag och såg hur han flackade med blicken mellan bilden och himlen – allt för att inte möta min blick.
”Justin?”
”Inget speciellt.”
”Justin.” sa jag nu denna gång mer som befallning då han fortfarande inte mötte mina ögon.
”Ja-”
”Justin. Vad kan vara så farligt att du vägrar möta min blick helt plötsligt?” frågade jag och studerade honom när han la ena handen bakom nacken i en nervös gest jag nu upptäckt alla killar hade.
”Är det där med…”
”Fortsätt.” manade jag på när han tystnade innan meningen tagit slut.
”… själsfränden-” han gjorde citationstecken i luften innan han fortsatte.
”… sant?”
Nu var det min tur att tveka. Mina andetag var som en propp i min hals som tvingade orden tillbaka vid varje försök jag gjorde för att kunna säga någonting. Helt ärligt så visste jag inte heller vad jag skulle ha sagt om jag hade förmågan. För tillochmed en sekund funderade jag på att ljuga men nekade den tanken nästan direkt.  Justin och dem övriga killarna var en del av mitt liv nu och det sista jag ville var att säga osanna saker som de sedan skulle tro på och det i sin tur skulle ge alla i familjen onödig drama längre fram.
”Scar?” undrade han och jag bet mig genast i läppen tills jag kände blodsmaken.
Jag visste att min reaktion och gester gjorde svaret helt tydligt för honom men han väntade trots det på att höra det från mig.
”Skulle du springa iväg om jag svarade ja?”
I väntan på hans svar så gled min blick neråt mot hans kläder och jag upptäckte de mörka jeansen samt den vita tröjan och gråa Supras skorna som var en av de första plagg jag organiserade åt honom.
”Nej.” andades han fram och stod nu mycket närmre med ansiktet än vad han gjort förut.
”Vad gö-” han tystnade mig genom att placera sin tumme på min underläpp och började rita osynliga mönster.

Justins perspektiv:
Längre visste jag inte vem som hade kontrollen över min kropp. Jag, min hjärna eller mitt hjärta? Men i samma stund som jag drog Scar närmare med hjälp av hennes höfter samtidigt som jag tryckte mig mot henne så hennes rygg kolliderade med passagerardörren så visste jag att det var det var alla tre. Min hjärna som kontrollerade mina rörelser och mitt hjärta som påbörjade det hela samtidigt som jag själv utförde det hela.
Jag lutade huvudet åt sidan och böjde mig närmare hennes ansikte och kände snart hur hennes läppar pressades mot mina.

 

Ett tungt andetag for ut från min näsa när jag kände den välkända elektriciteten flöda genom mina vener. Hennes hand jag inte upptäckt var runt min nacke, började leka med det korta håret i takt med att våra läppar rörde sig i synk. Någorlunda drog hon sig tillbaka och började suga på min underläpp, drog på det lite innan hon tryckte hårt ihop våra läppar igen.

Jag greppade hennes höfter så kraftigt, endast från att stoppa dem från att glida till hennes rumpa förrän jag kände att jag hade tillåtelse, men jag gled med min tunga in i hennes mun och ett litet ljud lämnade genast hennes strupe.
Min instinkt som nu också hunnit med mina gester gjorde så att mitt huvud började snurra vid tanken av att jag kysste – hånglade – med Scar efter flera veckor.

Min högra hand gled till hennes rygg medan min vänstra var placerad på hennes korsrygg, och tryckte henne närmare i samband med att jag långsamt lutade huvudet åt andra hållet för att få bättre tillgång till henne. Hennes fingrar som fortfarande var vid mitt hår drog lite hårdare, sände mig en våg av njutning längst min ryggrad som fick mig att stöna tyst in i hennes mun.
Efter några sekunder drog hon tillbaka flämtande men jag var inte redo att släppa detta än – rädd för hennes reaktion – så jag lät mina läppar glida över hennes käke och ner mot hennes hals där jag började suga på huden under hennes öra.
Genast drog hon efter andan när jag sög mjukt och lät mina tänder röra sig över den känsliga huden. Det sista jag ville var att vara hård mot henne med våran kyss på länge så jag varken nafsade eller bet utan fortsatte glida med min tunga över hennes hud och suga lätt.
Hennes fingrar fortsatte röra sig genom mitt rufsiga hår när jag långsamt släppte hennes nacke och hittade min väg tillbaka till hennes käke och sedan läppar. Efter endast några sekunder drog hon sig tillbaka och släppte all kontakt med mitt hår och istället drog hon handen genom sitt eget.
Jag kände oroligheten krypa in över mig när hon la handen på min nacke och rörde den långsamt över min axel och ner mot min arm. Nästan osynligt skannade jag över hennes ansikte för att se någonting negativt men allt jag såg var hennes fuktiga läppar och rodnaden på hennes kinder.
Hon sa ingenting på länge men började smeka mitt ansikte lätt med sina fingertoppar, medan jag fortsatte hålla i hennes höfter. Allt detta tillräckligt länge för att ge oss båda andan tillbaka.
”Du fick din kyss även om jag träffade måltavlan.” log hon och fångade mina läppar igen i någon sekund innan hon ställde sig till rätta och gled med händerna mot mina biceps.
Jag hade inget bra svar till det så jag drog henne endast närmare och lät mig själv njuta av hennes doft jag saknat.

Kände mig själv tvungen att skriva den sista delen i Justins perspektiv men ASDFGHJKL de kysstes. 

 

Ni sitter där säkert som:

 

Okej.... tror min GIF bomb var tillräcklig. ^^

Fråga: Vad har ni för dator?
Mitt svar: Har en stationär Acer dator. :P

Previously:
På tal om Caro… hon hade åkt hem igen efter hennes och Scars ”skolarbete” som pågått i fyra dygn. I slutändan började hennes föräldrar bli misstänksamma vilket inte gav Bruce något annat val än att vänja sig vid tanken av att inte ha Caro i sina armar tjugofyra sju.
-
”Man tror de ska vänja sig vid det här stadiet.” mumlade jag i Scars öra där jag gick bredvid henne med resten av gänget bakom oss. 
Hennes skratt ekade i mina öron och drog till sig fler blickar, som om vi inte hade redan tillräckligt många på oss.
”De har fyra omänskliga varelser framför sig, det sista om skulle kunna hända är att de vänjer sig.”
”Sant.” flinade jag och ställde mig rakt igen.

Scarletts perspektiv:
Jag gjorde allt i min makt för att kunna följa Victorias patetiska ”regler” men det var omöjligt, eller så var det jag som inte ansträngde mig tillräckligt. Lärarens ord om potenser i ekvationer var allt annat än underhållande och gjorde så att min uppmärksamhet var och varannan sekund gled till den nerkladdade sidan i mitt anteckningsblock. Caro som satt bredvid mig antecknade flitigt och jag undrade verkligen vad hennes föräldrar hade mutat henne med för att bli så… engagerad i skolan. Något stort skulle jag gissa på då det såg ut som om hon skrev ner exakt varje ord läraren sa och skrev på tavlan. I några sekunder undrade jag om hon inte hade kramp i handen av de små hastiga rörelserna, men hon verkade inte ha några som helst problem då hon fortsatte skriva på.

Skärmen på min mobil, som låg på bordet bredvid den mörkblå mappen som tillhörde mattelektionerna, lyste till liv i några sekunder innan den blev svart igen. De två sekunderna var tillräckligt för att få min nyfikenhet i taket och efter att ha försäkrat om att läraren inte hade uppmärksamhet på mig så drog jag hastigt åt mig mobilen.
2 nya meddelanden från Justin
Omedvetet började jag nafsa på min underläpp under tiden jag drog ikonen åt höger och slog in min kod, för att sedan bli bemött av Justin två meddelanden som hade lika stor skillnad som havet var djupt.

Från Justin:
Jag vill dissa skolan och åka hem. Strippa dig naken och få se på dina perfekta kurvor precis som förut. Sedan vill jag slänga ut Victoria och Rick ur huset och… ;)

Från Justin:
Hej* … jag menade hej. Ugh, autocorrect.

Okontrollerat började jag fnittra och slängde sekunden efter handen för munnen och stirrade runt med röda kinder för att till min lättnad inte märka några konstiga blickar på mig, eller några blickar överhuvudtaget. Mentalt pustade jag ut och knappade in ett ”hej.”

Från Justin:
Lust att dissa skolan och åka någonstans? Och jag menar inte hem... :P

Till Justin
Thanks god. xD
Men varför vill du dissa skolan? Det har inte gått tre timmar sen vi kom hit ens.

Jag visste inte vad det hade tagit åt honom men jag klagade inte, den lekfulla Justin var hans bästa sida. Men det han beskrev… jag är inte redo för det.
En plötsligt tyng la sig i mitt bröst i samma stund som jag vände blicken mot läraren och försökte se intresserad ut. Mitt humör hade gjort en 180 och det var inte på ett bra sätt.
En knuff i min axel fick mitt huvud att vridas mot Caro.
”Justin?”
”Äntligen slutat skriva?” frågade jag henne och undvek ämnet, dock lyckades jag inte särskilt länge.
”Försök inte ens. Svara bara på frågan.”
”Kanske.”
”Kanske att det var han eller kanske att du kommer svara?”
”Kanske att det var han.”
”Ja med andra ord då?” jag svarar henne inte och förstod genast från hennes leende att svaret är självklart för henne nu.
”Vad ville han?”
”Dissa skolan…”
”Varför sitter du här fortfarande?” utbrast hon lite för högt då eleverna närmast oss genast vred huvudet bakåt och gav oss irriterade blickar, endast för att få en ilsken tillbaka från mig. I vad jag antog var rädsla vred de snabbt tillbaka ögonen mot läraren som inte märkt någonting som tur.
”Jag väntar på sva-” jag hann inte avsluta meningen innan min mobilskärm än en gång lyste till liv i några sekunder och svaret från Justin avspeglade sig på skärmen.

Från Justin:
Möt mig i sal 216 bara.

Jag visste inte om han var irriterad eller helt enkelt struntade i smileysen. I vilket fall så började jag ändå tro mer på det förstnämnda. Nervöst nafsade jag på min läpp och knappade in ett snabbt ”ok” – jag också utan någon sorts smileys.
”Din önskan håller på att bli uppfylld.” muttrade jag halvt exalterad och halvt sorgset till Caro och började samla ihop mina böcker och pennor. Detta orsakade mer ljud än nödvändigt som tillslut drog till sig hela klassrummets blickar likt magneter.
Läraren som fortfarande okänd för mig kollade misstänksamt där jag gick mot honom med ett fast grepp om mitt material. Han måste var en ny då nästan alla de gamla lärarna har slutat.
”Ehm... jag var med i en olycka igår och måste befinna mig på sjukhuset om tjugo minuter, så jag måste tyvärr lämna lektionen. Jag är ledsen att jag inte sa det tidigare.” det sista la jag till för att få min patetiska lögn att låta ännu mer trovärdig.
”Självklart, jag anmäler din frånvaro då jag antar att du inte gjort det.” jag skakade på huvudet och han gav mig ett leende.
”Men jag behöver någon från klassen som kan ge dig lektionsanteckningarna, då jag inte vill att allting på läxförhören och proven ska vara okänt för dig. Något speciefik du vill ska ta dem åt dig?”
”Caro?” jag tittade bakåt mot henne och hon gav genast tummen upp tillsammans med ett retsamt leende.
Jag vred tillbaka huvudet mot läraren som gav mig ett leende och nickade sedan mot dörren.
”Krya på dig och lycka till.”
”Tack så mycket.” log jag och hoppades inte han kunde se igenom mitt fake leende, innan jag försvann ut ur klassrummet efter att ha gett Caro ännu en blick som hon besvarade med sin snart-kända retsamma leende.
Det första jag gjorde var att hastigt gå till mitt skåp där jag lämnade mina böcker och pennor innan jag drog upp mobilen för att dubbelchecka rumsnumret Justin skickade. 216.
Vägen dit var inte lång då mitt skåp praktiskt taget låg några meter ifrån, så inom några minuter drog jag ner den silvriga handtaget och öppnade dörren. Genast blev jag bemött av Justin som satt på en av bänkarna och knappade på sin mobil, dock endast i en långsam men ändå stressad takt. Alltså så man inte gör när man skriver ett sms.
”Vad gör du?”
”Tyst.” snäste han entonigt och genast rynkade jag på pannan.
”Fuck!” utbrast han sekunden efter och fick mig att rycka till från mitt chockade tillstånd.
”Vad gjorde du? Vad hände?” utbrast jag skräckslaget och studerade honom där han stoppade mobilen tillbaka i sin ficka med en frustrerad suck.
”Jag var ett poäng ifrån att slå mitt rekord på Flappy bird, när fågeln bestämde sig för att slå in i de Mario liknande rören.”
”Du… du-” jag började gapskratta och hann få en skymt av honom där han blängde på mig.
”Ha-ha så roligt var det inte.” muttrade han och drog en hand genom sitt rufsiga hår, det fick mig endast att skratta ännu mer att det kändes som om jag snart skulle få en six-pack.
”Du” *skratt* ”skulle” *skratt* ”sett” *skratt* ”din” *skratt* ”min.” *skratt*”Priceless!”
Vid det här laget hade jag kollapsat på golvet medan Justin fortfarande satt på bänken och skakade på huvudet åt mina gester.
”Åh god, tror aldrig jag skrattat så mycket.” fnittrade jag och torkade mig under ögonen om det skulle vara något utsmetad smink.
”Roligt att vara anledningen till det.”
”Aw, sluta vara så sarkastisk. Jag gav upp hela min lektion för att komma hit.” han skrockade och drog än gång handen genom sitt hår.
”Vilket för oss till ditt sms…” fortsatte jag flinandes oh såg hur han stelnade till.
”Vilket sms?”
”Jag undrar om det var autocorrect.” mumlade jag och ignorerade hans fråga.
”Åh... det sms:et. Autocorrect till hundra procent.”
”Den lögnen är inte ens värd att tro på Justin, men jag gör det ändå för jag tycker synd om dig.”
”Bra för jag är värd din omtanke efter hur du nyss förödmjukade mig och Flappy.” jag nickade instämmande och ställde mig först nu upp från golvet.
”Du vet att vi bara kan smita ut nu, så slipper vi alla problem?” mumlade jag och slängde en blick på klockan som avslöjade att det endast var tio minuter kvar av de flesta lektionerna.
”Vad är det roliga i det hela?” flinade Justin och jag himlade med ögonen men nickade än en gång instämmande.
”Sant.” fritt använde jag min omänskliga fart så jag stod framför honom där han stod lutad vid bänken. Jag kopierade Caros tidigare retsamma leende när jag såg Justins chockade ansiktsuttryck.
”Rädd?” han skakade genast på huvudet.
”Det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig vid… dina privilegier i livet.”
”Det händer så småningom.” log jag nu inte den minsta retsam. Han blinkade med ögat och nickade, och det tog jag till min chans att byta ämne.
”Vart hade du tänkt dig åka?”
”Jag är fortfarande nyfiken på hur du hanterar en pistol så vad sägs om en skjutbana som brukar vara folkfritt på måndagar?”
”Sure.”
-
Ljudet av min mobil – som nu var på – ekade mellan oss och genast sträckte Justin sig efter radion för att sänka beaten till Eminems ”Rap god.”
”Scarlett här.”
”Heeej babe. Hur går det?” genast kände jag igen Caros flinande röst som endast längtade efter smaskiga detaljer… som inte hänt.
”Inget sådant har hänt.” gjorde jag klart för henne och kunde höra henne protestera, men ljudet var allt annat än tydligt då Range Rovern vi satt i guppade var och varannan minut.
”Sluta med att åka upp och ner hela tiden Justin.” stönade jag frustrerat och försökte skilja ut vad Caro sa på andra sidan, men allt jag hörde var Justins nästa mening.
”Do you really want to see my up and down?” flinar han och snabbt gav jag honom en seriös blick som han suckade åt, men gav sedan upp och stannade bilen i några minuter på ödegrusvägen vi befann oss på.
-
Efter ytterliga en kvart anlände vi till skjutbanan där folk strömmande in och ut. Innan jag hann öppna dörren var Justin där och gjorde det åt mig, och jag gav honom snabbt ett leende som tack när jag steg ut. Jag hade inte tidigare märkt molnen som börjat samla sig på himlen, men nu hoppades jag endast det inte skulle börja snöa igen för den redan hala marken skulle då bli dödsfarlig.
Justin stoppade ner sina händer i fickorna medan jag lekte nervöst med mina under tiden vi steg in. Det lekfulla från förut hade på mindre än en sekund försvunnit och jag visste inte anledningen och skulle kunna döda för att få reda på det.
I samma stund som pistolskotten nådde mina öron så upptäckte jag människorna som stod i kö för att kunna skjuta måltavlorna, alla så upptagna med att se vart den som stod före träffade så de själva kunde träffa bättre – det vill säga magen, bröstet eller huvudet – för att ens upptäcka oss.
”Sätt på dig dessa så ljudet inte irriterar dina öron. Jag är van vid det, men du är-”
Jag avbröt honom med höjda ögonbryn samtidigt som jag kollade menande på de små gula öronpropparna i hans handflata. Precis som en glödlampa så såg jag hur det klickade i hans huvud.
”Right.” mumlade han och skakade på huvudet samtidigt som han slängde propparna på marken och fick ut ett fnitter från mig som han besvarade med ett brett flin.
”Dessa är vi i alla fall tvungna att ha på om vi vill skjuta.” sa han och sträckte fram ett par handskar.
”Varför?” undrade jag och nickade åt honom att fortsätta hålla i handskarna under tiden jag satte upp mitt hår i en enkel tofs. Den svala brisen slog mot min överhetta hals och jag rös till i samband med att jag tog emot handskarna som nu hunnit bli några grader kallare.
”De vill inte få några fingeravtryck på pistolerna. Bullshit enligt mig.”
Jag fnittrade till och nickade i samband med att jag tog emot de svarta handskarna och kunde plötsligt inget annat än att njuta av värmen de gav mina iskalla händer. Justin följde mitt exempel och utan några fler ord sagda mellan oss började han dra mig mot vänstra sidan av arenan där flera tomma platser fanns.
”Folkfritt var det…” påpekade jag med ett flin och Justin skrockade.
”Pratade bara efter kunskaper.”
”Jaså? Hur många gånger har du varit här då?”
”För många.” skrockade han och sträckte en identisk pistol till sin egen mot mig. Denna gång kom han i alla fall ihåg att jag inte var någon nybörjare.
Justin sträckte ut sin hand framåt och utan att sikta sköt han och träffade rakt mellan ögonen på måltavlan.
”Imponerande.”
”Du ska bara veta.”

Jag nickade och skrattade åt hans kommentar. Efter det följde jag hans exempel och höll den silvriga pistolen precis som han gjort och böjde mina fingrar runt den för att få ett bra grepp, men precis i sista sekund innan jag bestämde mig för att skjuta så lossnade jag på greppet.
”Jag vet inte vad jag gör.” mumlade jag och sänkte pistolen.
”Ljug bättre Scar.” flinade han och jag himlade med ögonen.
”Det var värt ett försök.”
”För vadå?”
”Att får dig att hjälpa mig.” jag visste inte vad det var med mina känslor längre, men jag var desperat inför en reaktion ifrån honom. Och det fick jag också i nästa sekund när han ställde sig bakom mig och lyfte min hand med sin egen, samtidigt som han siktade mot måltavlan. Han spände sin hand kring min innan han avfyrade skottet och träffade endast några centimeter längre upp än hans förra. Vi rörde oss inte ifrån ställningen, och snart ekade hans hesa röst i mitt öra i samband med att hans varma andetag krockade med min nacke.
”Du kunde bara frågat.”

OMG.. Justins sms, flappy bird, skjutbanan och sedan slutet. Skratta genom första delen av kapitlet medan jag aww-ade genom andra delen. xD

Fråga: Skostorlek? (Random fråga) 
Mitt svar: Har 39:or men kan ibland ha 38:or också. :P