Scarletts perspektiv:
Mina ögon fladdrade upp i takt med det knakande ljudet från vad jag gissade var sovrumsdörren. Det varma täcket som tidigare känts som skyddande behöll inte samma standard nu då det endast kändes som om den var i vägen. Men istället för att försöka krångla mig ut ur den låg jag kvar i samma position och lyssnade på ljudet av de mjuka fotstegen som kom närmare.
”Jag vet att du inte är vaken så låtsats inte som det.”
”Justin?”
”Vem annars?”
”Du skrämde mig din idiot.” muttrade jag och började sparka av mig täcket.
”Förvånande.”
Jag stannade upp i mina rörelser när jag uppfattade hans ord. Med vissa svårigheter försökte jag urskilja hans ansiktskonturer i mörkret så jag i alla fall visste vart han befann sig. Nöjd med mig själv när jag uppfyllt mitt mål så började jag prata.
”Vad menar du?”
”Du ska trots allt vara en fighter så vad skulle en människa göra dig för skada?”
”Det behöver inte alltid vara en människa.”
”Sant men jag tror ändå dina skickligheter skulle chocka vem det än var.” hans röst hade övergått från road till allvarlig på mindre än en halv minut.
”Då hoppas vi att dina gissningar är rätta om det väl händer.”
”Så du säger att det kommer hända? Att någon fighter som inte tillhör familjen kommer in hit mitt i natten.”
”Jag sa inte att det skulle hända.”
”Sant, men nästan.” jag skakade på huvudet och föll tillbaka från min halvsittande ställning.
”Vad förde dig hit” – jag slängde en blick på radioklockan bredvid sängen – ”klockan tre på morgonen?”
”Inget speciellt.” frågande kollade jag på honom men kom sedan på att han förmodligen inte skulle se mitt ansiktsyttryck.
”Du ska vara glad att jag låter detta gå, men så länge det inte är en akutsituation så ska man inte väcka mig då jag inte kommer vara på humör nästa morgon, eller i vår situation senare denna morgon.”
”Nu när jag tänker efter så var det faktiskt akut.” hans ord gjorde att min kropp reste sig upp igen som en förberedd maskin.
”Vad har hänt?”
”Jag behövde se dig.” tonen han använde sig av var svar nog att få mig att slappna av igen och himla med ögonen.
”Det kunde inte väntat tills imorgon?” det var egentligen ingen idé att försöka för jag visste att både han och jag var medvetna om dubbelvolterna som tog plats i min bröstkorg, och den sällan hörda skakningen i min röst, som även kunde tolkas som en nervös ton.
”Nope.” svarade han och gav mig ett okynnigt leende samtidigt som hans hand tog plats på min högra axel och knuffade mig ner i sängen igen. Snabbt efter klättrade han också upp i sängen och la sig över mig samtidigt som jag osynligt försökte gömma mina röda kinder för honom – utan framgång.
”Det är ingen idé och till din lycka ser jag ändå inte mycket.” viskade han och smekte mina båda kinder med sina tummar.
Hans varma andetag krockade gång på gång med mina och gjorde endast suget efter honom större. Han också medveten om mina tankar sänkte sitt huvud tills våra näsor nuddade varandra, innan han lyfte den igen och istället började lämna kyssar över hela mitt ansikte.
”Detta kanske inte var en dum idé trots allt.” mumlade jag och kände rysning efter rysning åka längst min ryggrad av hans fjäderlätta läppar som gled mot min hals och började nafsa.
”Jag skulle inte bli arg om du gjorde detta till en nattlig sak.” fortsatte jag och lät min hand finna det korta håret på hans nacke. Flera ord efter det försökte lämna min mun men Justin var snabb med att täcka mina läppar med sina och få dem att arbeta i synk.
”Du pratar för mycket ibland.”
-
Fyra timmar senare vaknade jag igen, skillnaden denna gång var att jag vaknade av mig själv och inte någon som kom in i mitt rum. Tanken fick ett leende att sprida sig på mina läppar och snabbt slängde jag upp en blick mot Justin som sov tungt. Hans djupa andetag skiftade då och då med dämpade snarkningar, medan hans ansikte behöll samma unga och neutrala ansiktsuttryck. Trots att de varma bruna ögonen var slutna så såg han frifull ut. Med ett litet leende lät jag mina fingrar glida över hans kind, försiktig med att inte väcka honom. Synen kunde blandas med att befinna sig i himlen.
Tanken skakade jag bort och istället försökte krångla mig ut ur hans armar då hettan från honom och täcket plötsligt blivit för mycket.Dock var det enklare sagt än gjort men efter flera försök så stod jag bredvid sängen och än en gång tittade på hans fridfulla ansikte.
Efter att han kommit in till mitt rum så hade det inte tagit mer än trettio minuter för honom att bli sömnig, så det var inte länge vi spenderade tillsammans innan han försvunnit i djup sömn med mig tätt efter.
Mina träningskläder som låg utspridda vid skrivbordet fångade min blick och jag kände hur en målmedveten känsla fyllde mig. Det var längesen min närvaro funnits på fighterträningen, och jag visste att jag snart skulel få betala för det om jag inte tog tag i det nu. Så utan flera tankar satte jag kurs mot kläderna och tog dem med mig in till badrummet där jag gjorde mig i ordning.
Med en sista blick på Justin som låg i samma position som förut, tog jag upp minajoggingskor i ena handen och steg jag ut ur rummet samt slöt dörren dämpad efter mig.
-
Hur kallt det än var ute så lyckades det inte längre tränga sig in genom den svarta träningsjackan jag bar. Kylan och brisen var endast behaglig då jag känt mig mer eller mindre överhettad när jag stigit ut ur det tysta huset för mer än en timme sen.
Gång på gång sträckte jag upp händerna för att dra åt min hästsvans innan jag fortsatte i samma fart längst det barnfyllda grannskapet, och husen som var konstverk med sina vackra orörda snöiga tak med antenner och skorstenar på som var likt skulpturer med nya former.
Alla skolor i området hade studiedag idag och jag var inte den enda som fann detta faktum till min fördel då en blind man skulle kunna se barnens upphetsningar.
De större barnen gick självsäkert runt med snöbollar i handen som de kastade på allting som stod stilla tillräckligt länge, medan de mindre barnen kröp i snön och försökte undvika de inkommande missilerna – snöbollarna. Flickornas ljusa skrik när de försökte gömma sig innan de blev bombarderade med våg efter våg av obevekliga snöbollar och pojkarnas skratt när de träffade någon ekade i luften.
Det fanns en ung pojke som knappt kunde röra sig. Han var tätt insvept i så många klädesplagg, att det såg ut som om han knappt kunde andas.
Hans halsduk mötte hans mössa så att bara en liten skåra för hans ögon var synlig som han kunde titta ut ifrån. Inte heller kunde han böja armar eller ben av den för tjocka overallen han bar, då den frusit honom till en sjöstjärna.
Med en lätt huvudskakning vred jag bort blicken och fastnade istället vid ett område som var fylld med snögubbar som hade gjort omsorgsfullt av barnens kalla, våta händer.  Alla möjliga former fanns – tjocka, smala, vingliga, och små. Dock så stannade aldrig mina mörka tankar långt bak, då jag i nästan sekund fann det faktum att de snart skulle smälta bort och normaliteten skulle återupptas slog mig. Allt som skulle bli kvar var den grå, smutsig snöslasket som bara skulle vara ett minne av en sällsynt dag i snön.
-
Justins huvud låg i min famn samtidigt som jag flera gånger om drog mina fingrar igenom det. Filmen på TV:n var inte längre underhållande och jag fann mig själv bli mer och mer intresserad i de lena hårstråna. Till min nackdel så var jag inte lika diskret som jag trott då Justin i nästa sekund vred sitt huvud så han kunde kolla upp mot mig,
”Uttråkad?” långsamt nickade jag och ett retsamt leende fann sin plats på hans läppar.
”Jag vet någonting vi kan göra.” innan jag hann svara hade han ändrat vår position på sängen så han istället låg överst. Hans varma mjuka läppar fann utan vidare diskussioner min hals.
”Oh, så det är vad du vill göra?” undrade jag i samma ton som han tidigare använt och fick tvinga mig gång på gång att trycka ner stönen som så gärna villa komma till ytan.
”Hade du något annat i tankarna?” jag skakade på huvudet och han gav mig sitt kända leende och greppade sedan mjukt i min midja för att trycka mig närmare än förut. Inte ens luft skulle få plats mellan oss nu.
De mjuka läpparna som rörde sig i en harmonisk takt med mina gav mig som alltid okontrollerade rysningar, samtidigt som hans hand gled ner till min rumpa som han greppade och fick en flämtning att lämna min mun. Våra tungor började slåss om dominsans i takt med att hans händer fortsatte glida och undersöka min kropp som han trots allt kan som baksidan av sin hand.
Utan att släppa mina läppar så greppade han min midja och vände på oss så jag hade övertaget.
”Jag” kyss ”vill” kyss ”ha” kyss ”dig” andades han tung och börjar finna sin väg nerför min käke och tillbaka mot min hals.
Det var där verkligheten slog in.
”Jag kan inte.” obekvämt sköt jag bort honom samtidigt som hettan – motsatsen till förut – steg i mitt ansikte.
”Vad menar du?” frågade han förbryllat och slickade sig om läpparna. Synen fick mig att endast vilja honom mer än vad jag nu gjorde, men det gick inte.
Inte efter så länge. Min kropp var inte längre van vid den sortens kontakt så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.
”Precis det jag sa Justin. Jag vill att vi också att det ska vara stabilt.”
”Stabilt?”
”Förhållandet. Jag vill inte hoppa in i något igen och det faktum att jag inte heller vet hur min kropp kommer reagera är det som får bägaren att rinna över.
”Du är omöjlig Scarlett. Så fucking omöjlig.”
”Jag försöker bara skydda dig.” svarade jag tyst och ställde mig upp ur sängen för att inte göra något jag senare skulle ångra.
”Skydda mig från vadå? Informera mig noga för just nu har jag ingen jävla aning om vad-”
”Mig! Jag försöker skydda dig från fightern inom mig som skulle kunna skada dig på en sekund Justin. Den del av fightern jag inte har kontroll över!”

Ingens perspektiv
Tankarna i Justins huvud arbetade som en maskin, och vad han trodde var den bästa idén någonsin slog honom. Men det skulle egentligen vara det som skulle förstöra allting ännu mer.
”Förvandla mig då.”
”Va?” Scarlett som tidigare försökt lugna ner sig kände ilskan koka inom sig.
”Förvandla mig, precis som Rick gjorde med dig och Lucas.”
”Jag hörde vad du sa.”
”Vad stoppar dig då? Gör det nu.”
Justin kände sig uppspelt men det ensamma ordet som lämnade Scarletts läppar fick allt detta att falla samman.
”Nej.”
”Varför?”
”Ett nej är ett nej Justin. Släpp det bara.”
”Hon är ung precis som du och har mycket saker på axlarna som hon inte har kontroll över sen vi blev flera i detta hus, och vi alla vet hur mycket Scar hatar att inte ha kontroll.” – Victorias ord hade aldrig varit mer sanna än vad de var i denna stund, men det var inte vad någon av ungdomarna i rummet tänkte på. Medan Justin försökte övertyga Scarlett så upprepade hon bara samma negativa svar.
”Förstår du hur mycket enklare det skulle vara om jag var av samma ’art’ som dig? Jag menar du vågar knappt röra mig i skräck för att skada mig.”
”Lyssnade du på någonting Rick, jag eller någon annan för den delen i familjen har berättat för er – dig? Vilken smärta jag och Lucas framförallt fick gå igenom för att bli dem vi är idag? Jag vill inte att varken du eller killarna ska vara näst på tur.”
I brist på ord så repeterade Justin samma sak som förut.
”Du är omöjlig.” med andra ord menade han att Scarletts ord tagit honom men han vägrade backa undan.
”Det spelar ingen roll vad jag är och inte är. Du kommer inte bli en fighter under den tid du lever.”
”Detta börjar likna Twilight mer och mer… kanske ska ta och bli döende för att få dig att ändra dina tankar.” dessa var orden Scarlett aldrig velat höra för hon skulle aldrig kunna bärga med tanken av en kall och blek Justin. Att få en kniv i sitt eget hjärta skulle göra mindre ont.
Den del av fightern jag inte har kontroll över. Hon hade haft rätt med dem orden för i nästa sekund var den unga killen som även identifierade sig som Justin upptryckt mot väggen av Scarletts omänskliga fart och kraft. Men inte ett tecken på rädsla var synligt på hans ansikte.
”Varför stör det så mycket?” frågade han och började fumla med hennes hand i försök att få greppet att lossna.
”Vill du veta svaret på din korkade fråga!?” Scarletts skrik kunde inget mer än att få Justin att använda samma ton när han i nästa sekund skrek ut ett bekräftande svar.
”För jag bryr mig.” var det sista som lämnade den unga fighters läppar innan hon släppte dödsgreppet och försvann ut ur dörren.
Men något hon inte visste att Justin var efter henne. Inte med samma fart eller kraft, men han var efter henne.

Justins perspektiv:
”Du sa att du inte kunde krossa stenar.” muttrade jag där jag stått de senaste fem minuterna utan att hon märkt mig. Men bristen på förvåning i hennes röst gjorde mig osäker på det faktum.
”Jag kan ha ljugit om en eller flera saker för dig.” hårdare än förut boxade hon till den halvkrossade stenen framför sig så en spricka tog plats i den.
Men det var inte det som fick mig att springa fram till henne utan blodet som nu blivit utsmetad både på hennes hand och stenen. Den sistnämnda kunde jag inte bry mig mindre om då det var död föremål i vilket fall som helst.
”Du måste sluta skada dig.”
”Du vill skada dig själv för att bli fighter, men jag är det redan så vad spelar det för roll?”
”Det var inte så jag menade.” muttrade jag sammanbitet och tog tag i hennes hand för att kunna undersöka på den.
”Vad menar du då doktor?” undrade hon sarkastiskt och drog ut sin hand ur mitt grepp.
Mentalt slöt jag ögonen i ren frustation och försökte lugna ner mig medan på utsidan så fortsatte jag stirra in i hennes mörka ögon.
”Varför gör du det här?” mumlade jag och såg förvåning istället för ilska i hennes ansikte.
”Jag tänker inte förvandla dig till fighter. Det skulle bara vara själviskt.”
”Jag vill att du ska göra det.”
”Jag tänker inte gå in på ämnet igen. Acceptera mitt svar och fortsätt framåt, för just nu gör du inget annat än att dra oss tillbaka på ruta ett.”
”Om du bryr dig så skulle du göra det.” i protestation såg jag henne öppna munnen men det räckte för att få mig att dra en slutsats.
”Du bryr dig inte om mig.
”Hur kan du säga så när jag vill skydda dig lika mycket som att få dig att bli helt min igen?”
”För du har inte visat någonting annat Scarlett!”
”Fuck it Justin. Jag älskar dig mer än jag älskat någon annan förut och det är jävligt läskigt. Jag är rädd för att skada dig samtidigt som jag är rädd att om jag försvinner så finns ingen där att skydda dig. Men jag valde ändå det fucking sista för jag inte ville utsätta dig för fara och kolla vart det ledde oss!”