Scarletts perspektiv:
27:e December
Hans varma händer gled längst mina sidor i en omtänksam gest som inte alls var sexuellt, när vi en av många morgonar stod under det varma vattnet som tillhörde duschen. Helt utmattad trots den mängd sömn jag fått under natten lutade jag huvudet bakåt mot hans blöta bröstkorg och slöt ögonen. Dock fick hans läppar som ömt kysste min kind att öppna dem igen.
”Justin?” han hummade och lämnade flera kyssar efter sig.
”Är du verkligen säker på att du gjorde rätt sak?”
”Vad menar du?” han vände min kropp långsamt så jag stod med ansiktet mot honom.
Jag mötte varken hans blick eller sade något, utan viftade endast med min vänstra hand där ringen glittrade extra mycket.
”Jag har aldrig gjort de rätta sakerna i mitt liv, så det där var det första.” han flätade ihop våra fingrar och kysste ringen, men rynkan i min panna försvann inte och han märkte det.
”Jag vill inte att du ska känna dig tvingad.” mumlade jag snabbt.
”Det kä-”
”Jag menar det Justin. Bara för jag och fightern inom mig valt dig så betyder det inte att du ska ge upp allting för att jag ska få det bra. Du är trots allt fortfarande 19 och har mycket att nå upp till – sådant som jag inte har chansen till att göra. Jag vill inte stoppa dig från det.”
Värmen som tidigare funnits runt om oss var som försvunnen trots att temperaturen inte sjunkit något, och jag fann mig själv stå med gåshud över hela kroppen.
”Det övernaturliga gjorde att du valde mig Scarlett, men min mänsklighet gjorde att jag valde dig. Att se mig med någon annan än dig finns inte ens på kartan, för jag vet att om det någonsin skulle hända så skulle jag fortfarande tänka på dig. Ditt leende. Dina ögon. Din fighter som gör dig till den du är idag. Jag kommer aldrig lämna dig Scarlett. Ringen jag gav dig var för att bevisa just det och min kärlek.” hans fingrar gled genom mitt rosdoftande hår.
Jag ville inte argumentera mot honom och försöka få honom att ändra sig. Jag var självisk och ville ha honom för mig själv hur farligt det än var och skulle bli för oss båda, så utan flera ord mötte jag hans läppar i en kyss och kände värmen krypa tillbaka.
”Jag älskar dig.” viskade han tyst och la tillbaka en blöt hårsliga bakom mitt öra, innan han kysste mina läppar igen.
”Jag älskar dig.”
Minuterna passerade i en perfekt takt under tiden han började massera min hårbotten med balsamet som var i samma identiska doft som schampot.
”Om jag ställde en fråga – skulle du svara ärligt?”
”Vad är det med dig och dina allvarliga frågor idag?” skrockade han och började skölja mitt hår, samtidigt som jag ryckte på axlarna.
”Fråga på.”
”Om jag och Damon höll på att drunkna, vem av oss skulle du rädda?” valet av namn berodde på att jag visste att Justin hade starka brodeliga band till Damon även om de inte alls var blodrelaterade.
Hans svar kom inte direkt, men när den väl gjorde det så kände jag en bit inom mig sjunka.
”Vad för fråga är det ens?” jag kunde höra på hans röst hur han tog det som ett skämt, så därför tvingade jag även mig själv att skratta även om jag ville gråta.
”Jag vet inte.” mitt slutgiltiga svar kom i samma stund som Justin blev klar med mitt hår.
Förgäves försökte jag komma på en ursäkt att slippa undan honom i några sekunder då jag inte klarade av att vara i hans närhet och fejka mina känslor. Jag behövde komma bort och sysselsätta mig med något annat, så när det höga ringsignalen från min mobil ekade från handfatet kunde jag inget annat än att tacka vem som än ringde. Hastigt sköljde jag av mig en sista gång och torkade mig med frottéhandduken innan jag tog med mig mobilen ut och svarade.
”Hallå?”
”Jag förväntade mig mer skrik och glädje.” Lucas skratt ekade i luren och jag fann mig själv släppa ut ett glädjetjut.
Jag hade aldrig varit borta från honom i längre än 24 timmar, så när det plötsligt utökades till flera dagar så kunde jag inte kontrollera mina känslor.
”Hur mår min favoritsyster då?”
”Jag är din enda syster, men jag mår bra.” våra ord kändes så förutsägbara.
”Till din information så mår jag också toppen.” mumlade han sarkastiskt och jag himlade med ögonen trots att han inte kunde se mig.
”Bra, bra.” tanken av att jag aldrig tagit mig tid att studera min ring slog mig och jag fann mig själv ta av den och suga in varje detalj av den.
Diamanten som var formad som ett päron och såg ut att vara mer än två karat. De mörkblåa safirstenarna som omringade den, samt det skrivstila inom den som var inristad. Fighter.
”Scar, lyssnade du på ett skit av vad jag nyss frågade?” Lucas höga röst trängde genom luren och jag skakade genast på huvudet för att återgå till verkligheten, samtidigt som jag krånglade tillbaka ringen på mitt finger.
”Lust att upprepa?” jag hörde hans suck men snart också hans röst.
”Allt vårt är klart här, du har väl också gjort ditt? Eller?”
”Vad pratar du om Lucas?” jag kunde nätt och jämt höra hur ett ”fan” blev uttalat, och precis som med Justin i duschen så svarade han inte på flera långa minuter som kändes som timmar.
”Du får ta det med Justin. Jag måste gå.”
Precis som om han hört sitt namn så kom Justin ut ur duschen med en handduk virrad runt midjan. I vanliga fall skulle jag stirrat, men nu var jag för förvirrad.
”Varför kom vi hit Justin?” han kollade konstigt på mig innan han svarade.
”För att få dig att slappna av.” jag kände minimalt av ilskan och det hördes också i min röst.
”Den riktiga anledningen.” han stelnade till och vände bort blicken, endast för att möta min igen i spegeln.
”Vi hade flera gånger snackat om att förvandla oss när du inte var närvarande. Rick sa att han kunde fixa det, men jag ville att du skulle göra det så därför drog jag med dig hit för att diskutera det, men tidpunkten blev aldrig rätt.”
”Varför?”
”Vadå varför?”
”Varför vill ni – du – så gärna förvandlas till fighters?” min röst var neutral och ilskan var väl dold.
”Ni behöver ytterligare personer att hjälpa er i slutstriden, och du sa själv att du inte ville dra in oskyldiga personer in i det hela.
”Ni är oskyldiga.”
”Inte lika oskyldiga som vanliga civila.” jag ignorerade det han sa.
”Är det verkligen vad du vill? Att bli den monster jag är?”
”Hur många gånger behöver jag säga att du inte är ett monster och är det bästa som hänt mig?”
”Du vet inte vad du pratar om Justin.”
”Det gör jag mer än du anar. Jag vill binda mig på alla möjliga sätt. Giftemål finns redan på kartan och om detta är ännu ett sätt så är jag mer än villig att ta den.”
”Är du säker?” desperatheten över att han inte skulle göra detta var hörbar i min röst.
”Mer än säker.” han vände bort blicken igen, denna gång inte mot spegeln.
”Det finns mer eller hur?” gissade jag.
Han svarade inte och rullade nervöst in läpparna i munnen.
”Berätta Justin.”
”Caro är också förvandlad.”
-
Han satt halvmedveten på den vita sängen men jag kände hur hans kropp blev tyngre och tyngre tills hans medvetna hade försvunnit helt.
Han var inte död, men det kändes som det. Hans puls skulle slå långsammare än vanligt så hans kropp skulle vänja sig vid de nya ”privilegierna” innan den tog upp takten igen och slå snabbare. Det fanns ingen återvändo nu, och hur lite jag än ville erkänna det så var jag glad över hans beslut även om det varit exakta motsatsen fram tills nu. Jag skulle inte längre behöva kontrollera mig framför honom.
Med täcket på marken och fönstret öppet satte jag mig bredvid honom och tog hans hand. Processen var olika lång från person till person precis som allt annat. Smärtan, hettan, känslorna. Jag hoppades bara han skulle komma undan det hela då hela sitta-bredvid-och-hålla-handen- ställningen tog kål på mig. Jag kände mig så värdelös att sitta här utan att kunna göra någonting. Och att jag var själv – bortsett från Justins ”närvaro” – gjorde inte saken bättre.
Jag hade ingen aning om vart de andra var då de inte varit hemma när vi kommit, men jag hade gissningar på att de var ute och tränade upp killarna samt Caro.

Mer fel kunde jag inte ha.

Gissningar på vart Rick och companiet kan vara?