Previously:
Jag kände oroligheten krypa in över mig när hon la handen på min nacke och rörde den långsamt över min axel och ner mot min arm. Nästan osynligt skannade jag över hennes ansikte för att se någonting negativt men allt jag såg var hennes fuktiga läppar och rodnaden på hennes kinder.
Hon sa ingenting på länge men började smeka mitt ansikte lätt med sina fingertoppar, medan jag fortsatte hålla i hennes höfter. Allt detta tillräckligt länge för att ge oss båda andan tillbaka.
”Du fick din kyss även om jag träffade måltavlan.” log hon och fångade mina läppar igen i någon sekund innan hon ställde sig till rätta och gled med händerna mot mina biceps. 
Jag hade inget bra svar till det så jag drog henne endast närmare och lät mig själv njuta av hennes doft jag saknat.

Scarletts perspektiv:
Mina tankar hade gått upp i högvarv dem senaste tre dagarna och aldrig tagit det lugnt kändes det som. Den där kysses återuppspelades varje gång jag blinkade och jag fann det omöjligt att tänka på annat. Ljud som nådde mina öron åkte ut endast på andra sidan, rörelser nära mig upptäckte jag aldrig förrän de nuddade mig, och exakt samma sak var det med människorna omkring mig. Jag hade gått hela familjen på nerverna med min frånvaro medan Justin fortsatte som alltid utan några vidare stamningar vid tal eller hörselproblem. Det var som om kyssen från hans sida aldrig hänt.
Visst fick jag ”dessa” blickar då och då, men varje gång jag försökte fånga upp dem så vred han bort huvudet och började samtala med närmaste bekant. Störande var det absolut men jag förstod honom om han endast tog kyssen som ett misstag – även om det inte verkade som det just då – eller om han bara ville glömma bort det.
”Du måste sluta med det där.” Victorias röst lät inte alls långt bort och fick mig att än en gång zooma in i verkligheten igen från alla mina tankebanor.
”Jag kan inte hjälpa det.” mumlade jag och började skära gurkstavarna framför mig till små kuber istället.
”Kommer du någonsin berätta vad som egentligen fått dig såhär? Om det är något dåligt som-”
”Det är inget dåligt.” avbröt jag henne och såg hur hon höjde förvånat på ögonbrynen, men om det var för att jag avbrutit henne eller efter länge svarat innan hon inte hunnit prata färdigt visste jag inte.
”Det är bra.” muttrade jag lågmält och la undan kniven samtidigt som jag satte mig ner på barstolen.
Mitt huvud var snabbt begravt i mina händer, samtidigt som jag andades tungt ut.
”Det är bra.” repeterade jag och kollade uppgivet på henne.
En harkling fick både mig och Victoria vrida huvudena bakåt och mötas av alla killar som bodde i huset, det vill säga nio stycken totalt. Hur stor detta hus egentligen var hade aldrig slagit mig, och det var tillräckligt med tankar i mitt huvud så jag skulle inte ens börja fundera över det.
”Vi går till skogsgränden.” Träning med andra ord.
Victoria nickade åt Ricks ord och gav honom ett snabbt leende.
”Kom tillbaka inom någon timme då maten kommer vara klar.” nu var det han som nickade.
Strax därefter försvann han och drog killarna med sig. Där bland annat Justin, men inte förrän han gett mig en blick som avspeglade förbryllning och oro, som jag dock valde att låtsats som jag aldrig såg.
Det välkända klickandet från ytterdörren som stängdes ekade i det nästintill tomma huset, och jag sträckte mig genast efter kniven och började hacka igen – i hopp om att Victoria glömt vårt tidigare samtalsämne.
”Vad exakt är det som har hänt som är bra?” Aldrig har jag tur.
”Du kommer skrika på mig.”
”Vi får se.” flinade hon retsamt och jag himlade med ögonen och la undan kniven igen utan att ha använt den.
”Du vet att jag inte kommer släppa det, så du kan lika gärna berätta nu än att få mig att tjata hål i ditt huvud.” manade hon på.
Något som redan hänt tänkte jag sarkastiskt och började berätta.
”Skolan började igår och Justin sms:a mig på lektionen om att… jag skulle möta upp honom och skolka lektionen…” – jag struntade i att berätta första delen av hans sms då jag var positiv på att det inte skulle får bra respons av Victoria. – ”… och jag gick med på det efter att Caro lovat att ge mig lektionsanteckningarna. I början satt vi bara i ett klassrum och pratade men kom sedan överens om att vi skulle åka någon annanstans, och denna plats var en skjutbana. Och ja… sen så typ… ja du vet...” jag la aldrig märket till hur mycket jag flåsade i slutet av meningen förrän jag tystnade.
”Vet jag..?” jag visste inte om hon retades eller om hon verkligen var allvarlig då hennes ansikte inte avslöjade några tecken på några vidare känslor.
”Yup.”
”Jag är inte säker Scar, vill du förklara lite mer specifikt?” hon retades.
Vid det här laget var jag knallröd i ansiktet och jag kunde inget mer än att slänga händerna över mitt synliga heliumblod och mumla ut de tre små orden.
”Han kysste mig.”
”Och du besvarade den?”
Gapande stirrade jag på hennes ansikte som lyste av inget annat än glädje. Tanken om att hon var mer tonåring än mig hade slagit mig flera gånger, men denna gång var det som en tsunami som sköljde över mig. Jag menar hon reagerade inte ens på meningen som innehöll ”skolka lektionen” utan brydde sig mer om jag kysste tillbaka Justin eller inte. Det är inte vad vanliga föräldrar skulle göra. Fast med andra ord så var detta inte en vanlig familj. Dock så klagade jag inte då jag i hemlighet varit rädd för hennes reaktion.
”Scar?” undrade hon.
”Ja.”
”Ja att du besvarade den eller ja till min andra fråga?”
”Ja till att jag besvarade den.” ett glädjetjut lämnade hennes läppar som fick mig att hastigt rycka bakåt och sedan bli attackerade av en av hennes moderliga kramar.
Långsamt slingrade jag armarna om hennes midja och kände hur ännu en tyngd från mina axlar lyftes. Aldrig trodde jag att det skulle vara så befriande att berätta det för henne, men nu är jag mer än glad att jag gjorde det.
”Du vet inte hur länge jag längtat efter det här!” mumlade Victoria lyckligt och börjar vagga oss från sida till sida som dock var mer oroväckande än lugnande för mig.
”Är det konstigt att varje gång vi är lyckliga så sätter mina instinkter stopp och säger åt mig att lämna honom för att det är det bästa för honom?” undrade jag och lät min kropp dras ut ur omfamningen.
”Det betyder endast att du bryr dig så mycket om honom att du inte vill sätta honom i fara.”
”Spelar ingen roll vad anledningen är. Jag är fortfarande trött på det.” att inte ha kontroll över min kropp.
”Saknar du honom?”
Hennes plötsliga ändring i samtalsämne förvånade mig men jag ifrågasatte det inte, och istället nickade som svar.
”Varje dag.”
”Han saknar dig också.”
”Hur vet du det?”
Hon nickade bakom mig och jag vred huvudet bakåt och mötte genast Justins varma ögon. Först grep paniken in när realisationen om att han aldrig lämnat huset från första början och istället lyssnat på min och Victorias konversation, men sedan var det lättnad – precis som jag kände med Victoria förut. Jag visste inte varför, men kanske att slippa förklara det lilla för honom öga mot öga skulle vara dubbelt så jobbigt än vad det var nu – när han tjuvlyssnade.
”Jag lämnar er ensamma.” Victorias röst var långt borta och jag hörde nätt och jämt pipet från spisen som blev avstängt innan hon försvann ut ur rummet.
”Du hörde.” påstod jag tyst och han nickade med ett ursäktande leende.
”Det gjorde jag.” jag nickade och vände blicken mot fönstret där snön höll på att falla.
Vår situation liknande mer eller mindre snöstormen där ute. Man ser flingorna falla, men man märker inte hur starka de flingorna är förrän varje plan yta är täckt i dem. Det var precis som mina känslor. Jag visste inte när Justin blev så viktig för mig, men känslorna växte sig allt starkare tills det tog mig hit, till denna situation.
”Du vet att jag känner likadant.” hans hesa röst spräckte min bubbla och jag vred frågande huvudet mot honom.
”Du tänkte högt.” förklarade han och med röda kinder nickade jag och vände bort huvudet, samtidigt som jag märkte hans leende ur ögonvrån.
”Jag kommer såra dig och det vet du Justin.”
”Du har inte gjort det Scar.”
”Du väljer bara att se förbi mina misstag.” viskade jag nästan ohörbart men han hörde.
”Du har inte gjort några misstag.” hans röst var mycket närmare än väntat men innan jag hann reagera så var jag inne i hans varma omfamning med hans muskolösa armar omkring min kropp. I just den sekunden var det som om vi smälte samman.
Sakta slöt jag ögonen och allt ljud omkring oss försvann. Jag tappade helt tiden och kände mig för första gången säker och bekväm, precis som en perfekt dröm. Inga bekymmer, inga rädslor, bara harmoni.
Snart – allt för snart – så tog det slut och jag fann mig själv sitta på barstolen igen med Justin bredvid mig, utan någon som helst psykiskt kontakt. Men tanken var inte lika sorgsen och deprimerande som det lät då kramen var värt det hela.
”Va-”
”Ifrågasätt inte.” log han och snodde en gurka från skärbrädan. Fortfarande gamla vanliga Justin.
Jag nickade och reste mig för att gå till diskonen och fylla en tillbringare till middagen som kommer äga rum snart. Under tiden snattade jag också åt mig själv ett glas vatten. I väntan på att tillbringaren skulle fyllas vände jag mig om och kollade på Justin där han snodde gurkor i tron om att jag inte såg då vattenkranen fortfarande var på.
”Diskret.” påpekade jag sarkastisk.
Med en halväten gurka i munnen spann hann skräckslaget runt. Genast började jag flina retsamt.
”Uh…”
”Fortsätt ät du.”
Han visk-skrek ut ett ”yes” och vände sig om och började plocka åt sig flera gurkbitar åt gången.
”Det är ändå du som får skära upp mer sen.” flinade jag och vände mig om för att stänga av kranen och flytta tillbringaren till bordet.
Han klagande protester var inget som gick att undgå.
”Jag skulle råda dig att börja nu om du vill bli klar innan Victoria kommer tillbaka.”
”Hmpf.”men han gjorde som jag sa och började ta av plasten runt gurkan och skära den i stavar, som dock inte höll samma bredd.
”Det här är inte ens mitt jobb att göra.” muttrar han tätt följt av svärdomar när han råkade skära snett.
”Det skulle inte vara ditt jobb om du inte hade ätit upp hälften av gurkorna.” påstådde jag och han började skaka frustrerat på huvudet, vilket inte gav honom något annat än konsekvenser då han skar flera sneda och tjocka bitar.
”Åh gud…” muttrade jag och tog kniven från honom samtidigt som jag mjukt knuffade bort honom och tog över det enkla arbetet.
”Män han hundra brister.” stönade jag tyst mellan mina andetag men han verkar höra det då jag hörde honom säga ”håller med.”
”Borde inte du tycka motsatsen?”
”Kanske, men män har brister. Dock inte hundra.”
”Jaså? Vad skulle du påstå var det rätta antalet?” undrade jag och fortsätter hacka gurkorna till små identiska kuber.
”Två – allt de säger och gör.”
”Tre låter mer rimligt.” envisades jag.
”Vilka?”
”Allt de säger, allt de gör och allt däremellan.”
”Håller inte med.”
”Du behöver inte, det är min åsikt. Du har en egen.” flinade jag och hackar det sista av gurkan innan jag hällde i den i skålen bredvid skärbrädan, som redan innehöll tomat och sallad.
”Sant.”
”Så?”
”Så..?” upprepade han mig med ett leende.
”Gör du något rolig på lördag kväll då?”
”Nope.” svarade han och poppade p:et.
Det fanns inga tecken på stelhet mellan oss, vilket var det jag fruktat mest förut.
”Du vet om du frågade någon Cass ut, så skulle hon troligen säga ja.”
Varför jag just frågade den frågan och tog just hennes namn visste jag inte, men jag var mer eller mindre desperat för ett ”normalt” samtalsämne.
”Det är därför jag inte frågar.”
”För blyg eller rädd?”
”För upptagen?” prövade han.
”Med vad?”
”Dig.”

JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT DET DRÖJT SÅ LÄNGE MEN JAG HAR 2 SMÅ ANLEDNINGAR! 
- Jag hade en massa prov och läxor (som vanlig -_-)
- Jag har lyckats bli förkyld och förhäxad med världens huvudvärk och halsont.
-
Anyway, hoppades ni gillade kapitlet - Justin fick prova på att laga mat där lite. xD
Btw älskar personligen Victoria, hehe. ♥
-

Fråga: Vad för smycken har ni oftast på er?
Mitt svar: Har halsband och örhängen som jag har på mig 24/7, men bortsett från det brukar jag ha armband ibland och ringar väldigt sällan. :P

Previously:

”Ljug bättre Scar.” flinade han och jag himlade med ögonen.
”Det var värt ett försök.”
”För vadå?”
”Att får dig att hjälpa mig.” jag visste inte vad det var med mina känslor längre, men jag var desperat inför en reaktion ifrån honom. Och det fick jag också i nästa sekund när han ställde sig bakom mig och lyfte min hand med sin egen, samtidigt som han siktade mot måltavlan. Han spände sin hand kring min innan han avfyrade skottet och träffade endast några centimeter längre upp än hans förra. Vi rörde oss inte ifrån ställningen, och snart ekade hans hesa röst i mitt öra i samband med att hans varma andetag krockade med min nacke.
”Du kunde bara frågat.”

Scarletts perspektiv:
Jag visste inte hur länge tid som hade passerat men något jag visste var att jag aldrig haft såhär roligt. Det var som om jag och Justin skrattade åt allt och alla. Efter att Justin hade failat totalt med tre skott i rad och jag inte längre såg något roligt i att skjuta själv, så hade vi istället lagt pistolerna bredvid oss och satt oss på en bänk vid sidan om och studerade alla andra. Kommentarer om hur vissa gjorde fel och andra rätt blandat med skrattsalvor for ut ur våra munnar var och varannan minut.
Justin som nu lugnat ner sig en aning tog upp sin pistol och från vårt sittande position siktade på måltavlan som vi tidigare skjutit på. Den var helt fylld av hål överallt och Justins skott som han sköt iväg nyss gjorde ingen förändring då han missade, och istället råkade komma in på någon annans bana. Den stackars killen som precis skulle skjuta tappade greppet av sin Revolver och tappade den rätt på sin kompis fot som snabbt stönade av smärta.
Detta fick mig att skratta ännu mer tills min mage värkte. Justin som nu laddade pistolen för ännu en omgång skrockade tyst.
”Gör det inte igen.” fnittrade jag när jag såg hur han än en gång försökte skjuta från en sittande position.
”Varför?”
”Vi kommer få problem.”
”Jag är nog den sista som bryr sig om det nu.”
”Jag tror inte du skulle säga samma sak om ordet Rick var inblandat.” genast såg han skräckslagen ut och inom någon sekund hade han lagt pistolen ifrån sig.
”Du tror helt rätt.” muttrade han och jag slog honom lekfullt på armen.
”Så farlig är han inte.”
”No comment.” jag flinade endast som svars och började ta av mig handskarna som fortfarande satt på.
November – snart december – kylan kramade genast om mina överhettade fingrar och genast kände jag balansen mellan de två graderna. Men inom någon sekund hade jag börjat dra dem på mig igen som ett skydd över händerna då kylan tog övertaget.
”Har du roligt?” undrade Justin helt apropå ingenting och följde mina händers rörelser med ögonen.
”Ja, det har jag faktiskt.”
”Tvekade du på mig Johansson?”
”Aldrig Bieber.” äntligen klar med båda handskarna så greppade jag om pistolen igen och vägde den i händerna. ”Har du?”
”Jag har nog inte haft såhär roligt sen jag var barn.” jag gav honom ett medlidsamt leende men han viftade genast bort mig och bytte samtalsämne.
”Vet du vad vår situation liknar?”
”Nope.” mumlade jag och poppade p:et.
”Twilight.”
”Twilight?”
”Twilight.” sa han och nickade i takt med orden.
”Varför?” jag vred min överkropp mot honom i ren nyfikenhet inför hans tankebana.
”Ni har krafter, precis som vampyrerna hade.”
”Bara det som är lika?”
”Så det finns mer?”
”Vi har våra stunder.”
”Jaså?” undrade Justin retsamt och jag nickade.
”Så om jag skulle hoppa nerför en klippa så skulle jag kunna fantasiera dig i vattnet tillsammans med mig och sedan skulle du bli förbannad över att jag hoppade från första början?”
”Fantasiera mig i vatten, nej. Jag blir förbannad, ja.”
”Intressant.”
”Du har ingen aning” mumlade jag sarkastisk och ändrade position så jag satt med hela kroppen vridet mot honom.
”Hur är det med styrkan?”
”Inte så starka att vi kan knuffa bort bilar och krossa stenar vid armbrytning men ja… vi har dem.”
Han tystnade efter det och verkade försvinna i sina egna tankar i några sekunder innan han log ner mot mig igen.
”Vem tvingade dig att se twilight-filmerna?” undrade jag och började flina retsamt.
Hans svar dröjde ett tag nu och jag tog det till min fördel och reste mig med pistolen i handen.
”Cass…” mitt leende blev spänt vid mungiporna men han la inte märket till det, eller så var han duktig på att dölja det.
”Trodde ni bara var fuckbuddies?” mitt påstående blev en fråga.
”Det var i början när hon försökte fånga mig på kroken och spela den oskyldiga tjejen.”
”The struggle.” skrattade jag och slängde bak min hästsvans så den inte låg på min axel längre.
Justin himlade med ögonen och nickade sedan i samband med att jag höjde pistolen mot måltavlan och förväntade mig att träffa mitt i prick. Men innan min pekfinger han så mycket som glida till avfyrningsspaket så ekade Justins röst igen.
”Om du missar får jag en kyss.” jag kollade med höjda ögonbryn på honom men kunde inte låta blir att känna fjärilarna i magen som jag på så länge inte haft.
”Och om jag träffar?”
”Du får se.” jag log snabbt mot honom och siktade sedan i mitten av måltavlan framför mig, som skulle föreställa en människa och träffade mitt i prick.
”Mitt pris?” undrade jag och sträckte ut min hand.
”Äran.” flinade han och reste på sig i samband med att jag fnös.
”Mina ben är alldeles stela.” stönade han och sträckte på sig så hans tröja åkte upp en aning och avslöjade hans Calvin Klein boxers.
Hårt svalde jag av synen och glömde plötsligt bort vad som nyss irriterat mig.
”Ska vi börja röra oss ut härifrån?” flinade han som också märkt min blick.
”Victoria kommer säkert skälla på oss några timmar över att vi skolkade redan första dagen, så jag skulle svara ett ja på din fråga.” log jag snett och slängde en snabb blick på klockan som visade efter halv sju.
”Vet du hur länge sen det var jag levde under regler?” undrade Justin gnällandes och började följa efter mig när jag gick fram till personalen som tog emot pistolerna samt handskarna.
Innan jag svarade Justin så gav jag de två tjejerna ett tacksamt leende som de besvarade.
”Sen den dag du föddes?”
”Mer eller mindre.” jag kunde inte låta bli att skratta.
Hans klingande skratt hördes aldrig och ur ögonvrån såg jag hur han hade händerna nerkörda i fickorna och blicken nere i marken samtidigt som han sparkade till en sten. En rynka som bevisade att han funderade eller var nervös hade funnit sin plats i hans panna och innan jag hann stoppa mig själv så hade nästa fråga runnit ut ur min mun likt vatten.
”Vad tänker du på?” han ryckte genast till och slängde upp huvudet för att möta mina ögon.
”Va?”
”Vad tänkte du på?” undrade jag denna gång några oktaver tystare, nästan rädd för att prata högre.
”Inget speciellt.” jag nickade och valde att inte trycka på hans knappar allt för mycket.
”Har du tänkt på att om vi var i twilight filmerna så skulle våra roller vara ombytta?” undrade han och jag himlade med ögonen.
”Är du besatt av dem?” undrade jag och fick endast en axelryckning till svars.
”Men… ja det har jag faktiskt. Jag skulle vara Edward medan du var Bella.”
”Ugh… hur kommer det sig?” stönade han vid tanken vid att vara en tjej.
Bilden i mitt huvud fick mig genast att skratta högt vilket också fick Justin att skrocka.
”Suck it up Bieber.”
”Jag har något annat du kan suga.” innan jag hann svara började han rabbla stressat.
”Fuck sa jag det där precis? Jag menade det inte. Fuck jag är en idiot. Scar jag svär det bara slapp ut-”
”Hey, det är lugnt.” log jag och såg genast hur han slappnade av men hade fortfarande ett panikslaget ansiktsuttryck.
”Lita på mig.” log jag igen och krokade fast min arm med hans under tiden vi tog de sista stegen för att komma fram till hans Range Rover.
”Okej.” pustade han ut och verkade nu mer nervös än panikslagen.
”Vad tänker du på?” undrade jag och såg hur han flackade med blicken mellan bilden och himlen – allt för att inte möta min blick.
”Justin?”
”Inget speciellt.”
”Justin.” sa jag nu denna gång mer som befallning då han fortfarande inte mötte mina ögon.
”Ja-”
”Justin. Vad kan vara så farligt att du vägrar möta min blick helt plötsligt?” frågade jag och studerade honom när han la ena handen bakom nacken i en nervös gest jag nu upptäckt alla killar hade.
”Är det där med…”
”Fortsätt.” manade jag på när han tystnade innan meningen tagit slut.
”… själsfränden-” han gjorde citationstecken i luften innan han fortsatte.
”… sant?”
Nu var det min tur att tveka. Mina andetag var som en propp i min hals som tvingade orden tillbaka vid varje försök jag gjorde för att kunna säga någonting. Helt ärligt så visste jag inte heller vad jag skulle ha sagt om jag hade förmågan. För tillochmed en sekund funderade jag på att ljuga men nekade den tanken nästan direkt.  Justin och dem övriga killarna var en del av mitt liv nu och det sista jag ville var att säga osanna saker som de sedan skulle tro på och det i sin tur skulle ge alla i familjen onödig drama längre fram.
”Scar?” undrade han och jag bet mig genast i läppen tills jag kände blodsmaken.
Jag visste att min reaktion och gester gjorde svaret helt tydligt för honom men han väntade trots det på att höra det från mig.
”Skulle du springa iväg om jag svarade ja?”
I väntan på hans svar så gled min blick neråt mot hans kläder och jag upptäckte de mörka jeansen samt den vita tröjan och gråa Supras skorna som var en av de första plagg jag organiserade åt honom.
”Nej.” andades han fram och stod nu mycket närmre med ansiktet än vad han gjort förut.
”Vad gö-” han tystnade mig genom att placera sin tumme på min underläpp och började rita osynliga mönster.

Justins perspektiv:
Längre visste jag inte vem som hade kontrollen över min kropp. Jag, min hjärna eller mitt hjärta? Men i samma stund som jag drog Scar närmare med hjälp av hennes höfter samtidigt som jag tryckte mig mot henne så hennes rygg kolliderade med passagerardörren så visste jag att det var det var alla tre. Min hjärna som kontrollerade mina rörelser och mitt hjärta som påbörjade det hela samtidigt som jag själv utförde det hela.
Jag lutade huvudet åt sidan och böjde mig närmare hennes ansikte och kände snart hur hennes läppar pressades mot mina.

 

Ett tungt andetag for ut från min näsa när jag kände den välkända elektriciteten flöda genom mina vener. Hennes hand jag inte upptäckt var runt min nacke, började leka med det korta håret i takt med att våra läppar rörde sig i synk. Någorlunda drog hon sig tillbaka och började suga på min underläpp, drog på det lite innan hon tryckte hårt ihop våra läppar igen.

Jag greppade hennes höfter så kraftigt, endast från att stoppa dem från att glida till hennes rumpa förrän jag kände att jag hade tillåtelse, men jag gled med min tunga in i hennes mun och ett litet ljud lämnade genast hennes strupe.
Min instinkt som nu också hunnit med mina gester gjorde så att mitt huvud började snurra vid tanken av att jag kysste – hånglade – med Scar efter flera veckor.

Min högra hand gled till hennes rygg medan min vänstra var placerad på hennes korsrygg, och tryckte henne närmare i samband med att jag långsamt lutade huvudet åt andra hållet för att få bättre tillgång till henne. Hennes fingrar som fortfarande var vid mitt hår drog lite hårdare, sände mig en våg av njutning längst min ryggrad som fick mig att stöna tyst in i hennes mun.
Efter några sekunder drog hon tillbaka flämtande men jag var inte redo att släppa detta än – rädd för hennes reaktion – så jag lät mina läppar glida över hennes käke och ner mot hennes hals där jag började suga på huden under hennes öra.
Genast drog hon efter andan när jag sög mjukt och lät mina tänder röra sig över den känsliga huden. Det sista jag ville var att vara hård mot henne med våran kyss på länge så jag varken nafsade eller bet utan fortsatte glida med min tunga över hennes hud och suga lätt.
Hennes fingrar fortsatte röra sig genom mitt rufsiga hår när jag långsamt släppte hennes nacke och hittade min väg tillbaka till hennes käke och sedan läppar. Efter endast några sekunder drog hon sig tillbaka och släppte all kontakt med mitt hår och istället drog hon handen genom sitt eget.
Jag kände oroligheten krypa in över mig när hon la handen på min nacke och rörde den långsamt över min axel och ner mot min arm. Nästan osynligt skannade jag över hennes ansikte för att se någonting negativt men allt jag såg var hennes fuktiga läppar och rodnaden på hennes kinder.
Hon sa ingenting på länge men började smeka mitt ansikte lätt med sina fingertoppar, medan jag fortsatte hålla i hennes höfter. Allt detta tillräckligt länge för att ge oss båda andan tillbaka.
”Du fick din kyss även om jag träffade måltavlan.” log hon och fångade mina läppar igen i någon sekund innan hon ställde sig till rätta och gled med händerna mot mina biceps.
Jag hade inget bra svar till det så jag drog henne endast närmare och lät mig själv njuta av hennes doft jag saknat.

Kände mig själv tvungen att skriva den sista delen i Justins perspektiv men ASDFGHJKL de kysstes. 

 

Ni sitter där säkert som:

 

Okej.... tror min GIF bomb var tillräcklig. ^^

Fråga: Vad har ni för dator?
Mitt svar: Har en stationär Acer dator. :P

Previously:
På tal om Caro… hon hade åkt hem igen efter hennes och Scars ”skolarbete” som pågått i fyra dygn. I slutändan började hennes föräldrar bli misstänksamma vilket inte gav Bruce något annat val än att vänja sig vid tanken av att inte ha Caro i sina armar tjugofyra sju.
-
”Man tror de ska vänja sig vid det här stadiet.” mumlade jag i Scars öra där jag gick bredvid henne med resten av gänget bakom oss. 
Hennes skratt ekade i mina öron och drog till sig fler blickar, som om vi inte hade redan tillräckligt många på oss.
”De har fyra omänskliga varelser framför sig, det sista om skulle kunna hända är att de vänjer sig.”
”Sant.” flinade jag och ställde mig rakt igen.

Scarletts perspektiv:
Jag gjorde allt i min makt för att kunna följa Victorias patetiska ”regler” men det var omöjligt, eller så var det jag som inte ansträngde mig tillräckligt. Lärarens ord om potenser i ekvationer var allt annat än underhållande och gjorde så att min uppmärksamhet var och varannan sekund gled till den nerkladdade sidan i mitt anteckningsblock. Caro som satt bredvid mig antecknade flitigt och jag undrade verkligen vad hennes föräldrar hade mutat henne med för att bli så… engagerad i skolan. Något stort skulle jag gissa på då det såg ut som om hon skrev ner exakt varje ord läraren sa och skrev på tavlan. I några sekunder undrade jag om hon inte hade kramp i handen av de små hastiga rörelserna, men hon verkade inte ha några som helst problem då hon fortsatte skriva på.

Skärmen på min mobil, som låg på bordet bredvid den mörkblå mappen som tillhörde mattelektionerna, lyste till liv i några sekunder innan den blev svart igen. De två sekunderna var tillräckligt för att få min nyfikenhet i taket och efter att ha försäkrat om att läraren inte hade uppmärksamhet på mig så drog jag hastigt åt mig mobilen.
2 nya meddelanden från Justin
Omedvetet började jag nafsa på min underläpp under tiden jag drog ikonen åt höger och slog in min kod, för att sedan bli bemött av Justin två meddelanden som hade lika stor skillnad som havet var djupt.

Från Justin:
Jag vill dissa skolan och åka hem. Strippa dig naken och få se på dina perfekta kurvor precis som förut. Sedan vill jag slänga ut Victoria och Rick ur huset och… ;)

Från Justin:
Hej* … jag menade hej. Ugh, autocorrect.

Okontrollerat började jag fnittra och slängde sekunden efter handen för munnen och stirrade runt med röda kinder för att till min lättnad inte märka några konstiga blickar på mig, eller några blickar överhuvudtaget. Mentalt pustade jag ut och knappade in ett ”hej.”

Från Justin:
Lust att dissa skolan och åka någonstans? Och jag menar inte hem... :P

Till Justin
Thanks god. xD
Men varför vill du dissa skolan? Det har inte gått tre timmar sen vi kom hit ens.

Jag visste inte vad det hade tagit åt honom men jag klagade inte, den lekfulla Justin var hans bästa sida. Men det han beskrev… jag är inte redo för det.
En plötsligt tyng la sig i mitt bröst i samma stund som jag vände blicken mot läraren och försökte se intresserad ut. Mitt humör hade gjort en 180 och det var inte på ett bra sätt.
En knuff i min axel fick mitt huvud att vridas mot Caro.
”Justin?”
”Äntligen slutat skriva?” frågade jag henne och undvek ämnet, dock lyckades jag inte särskilt länge.
”Försök inte ens. Svara bara på frågan.”
”Kanske.”
”Kanske att det var han eller kanske att du kommer svara?”
”Kanske att det var han.”
”Ja med andra ord då?” jag svarar henne inte och förstod genast från hennes leende att svaret är självklart för henne nu.
”Vad ville han?”
”Dissa skolan…”
”Varför sitter du här fortfarande?” utbrast hon lite för högt då eleverna närmast oss genast vred huvudet bakåt och gav oss irriterade blickar, endast för att få en ilsken tillbaka från mig. I vad jag antog var rädsla vred de snabbt tillbaka ögonen mot läraren som inte märkt någonting som tur.
”Jag väntar på sva-” jag hann inte avsluta meningen innan min mobilskärm än en gång lyste till liv i några sekunder och svaret från Justin avspeglade sig på skärmen.

Från Justin:
Möt mig i sal 216 bara.

Jag visste inte om han var irriterad eller helt enkelt struntade i smileysen. I vilket fall så började jag ändå tro mer på det förstnämnda. Nervöst nafsade jag på min läpp och knappade in ett snabbt ”ok” – jag också utan någon sorts smileys.
”Din önskan håller på att bli uppfylld.” muttrade jag halvt exalterad och halvt sorgset till Caro och började samla ihop mina böcker och pennor. Detta orsakade mer ljud än nödvändigt som tillslut drog till sig hela klassrummets blickar likt magneter.
Läraren som fortfarande okänd för mig kollade misstänksamt där jag gick mot honom med ett fast grepp om mitt material. Han måste var en ny då nästan alla de gamla lärarna har slutat.
”Ehm... jag var med i en olycka igår och måste befinna mig på sjukhuset om tjugo minuter, så jag måste tyvärr lämna lektionen. Jag är ledsen att jag inte sa det tidigare.” det sista la jag till för att få min patetiska lögn att låta ännu mer trovärdig.
”Självklart, jag anmäler din frånvaro då jag antar att du inte gjort det.” jag skakade på huvudet och han gav mig ett leende.
”Men jag behöver någon från klassen som kan ge dig lektionsanteckningarna, då jag inte vill att allting på läxförhören och proven ska vara okänt för dig. Något speciefik du vill ska ta dem åt dig?”
”Caro?” jag tittade bakåt mot henne och hon gav genast tummen upp tillsammans med ett retsamt leende.
Jag vred tillbaka huvudet mot läraren som gav mig ett leende och nickade sedan mot dörren.
”Krya på dig och lycka till.”
”Tack så mycket.” log jag och hoppades inte han kunde se igenom mitt fake leende, innan jag försvann ut ur klassrummet efter att ha gett Caro ännu en blick som hon besvarade med sin snart-kända retsamma leende.
Det första jag gjorde var att hastigt gå till mitt skåp där jag lämnade mina böcker och pennor innan jag drog upp mobilen för att dubbelchecka rumsnumret Justin skickade. 216.
Vägen dit var inte lång då mitt skåp praktiskt taget låg några meter ifrån, så inom några minuter drog jag ner den silvriga handtaget och öppnade dörren. Genast blev jag bemött av Justin som satt på en av bänkarna och knappade på sin mobil, dock endast i en långsam men ändå stressad takt. Alltså så man inte gör när man skriver ett sms.
”Vad gör du?”
”Tyst.” snäste han entonigt och genast rynkade jag på pannan.
”Fuck!” utbrast han sekunden efter och fick mig att rycka till från mitt chockade tillstånd.
”Vad gjorde du? Vad hände?” utbrast jag skräckslaget och studerade honom där han stoppade mobilen tillbaka i sin ficka med en frustrerad suck.
”Jag var ett poäng ifrån att slå mitt rekord på Flappy bird, när fågeln bestämde sig för att slå in i de Mario liknande rören.”
”Du… du-” jag började gapskratta och hann få en skymt av honom där han blängde på mig.
”Ha-ha så roligt var det inte.” muttrade han och drog en hand genom sitt rufsiga hår, det fick mig endast att skratta ännu mer att det kändes som om jag snart skulle få en six-pack.
”Du” *skratt* ”skulle” *skratt* ”sett” *skratt* ”din” *skratt* ”min.” *skratt*”Priceless!”
Vid det här laget hade jag kollapsat på golvet medan Justin fortfarande satt på bänken och skakade på huvudet åt mina gester.
”Åh god, tror aldrig jag skrattat så mycket.” fnittrade jag och torkade mig under ögonen om det skulle vara något utsmetad smink.
”Roligt att vara anledningen till det.”
”Aw, sluta vara så sarkastisk. Jag gav upp hela min lektion för att komma hit.” han skrockade och drog än gång handen genom sitt hår.
”Vilket för oss till ditt sms…” fortsatte jag flinandes oh såg hur han stelnade till.
”Vilket sms?”
”Jag undrar om det var autocorrect.” mumlade jag och ignorerade hans fråga.
”Åh... det sms:et. Autocorrect till hundra procent.”
”Den lögnen är inte ens värd att tro på Justin, men jag gör det ändå för jag tycker synd om dig.”
”Bra för jag är värd din omtanke efter hur du nyss förödmjukade mig och Flappy.” jag nickade instämmande och ställde mig först nu upp från golvet.
”Du vet att vi bara kan smita ut nu, så slipper vi alla problem?” mumlade jag och slängde en blick på klockan som avslöjade att det endast var tio minuter kvar av de flesta lektionerna.
”Vad är det roliga i det hela?” flinade Justin och jag himlade med ögonen men nickade än en gång instämmande.
”Sant.” fritt använde jag min omänskliga fart så jag stod framför honom där han stod lutad vid bänken. Jag kopierade Caros tidigare retsamma leende när jag såg Justins chockade ansiktsuttryck.
”Rädd?” han skakade genast på huvudet.
”Det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig vid… dina privilegier i livet.”
”Det händer så småningom.” log jag nu inte den minsta retsam. Han blinkade med ögat och nickade, och det tog jag till min chans att byta ämne.
”Vart hade du tänkt dig åka?”
”Jag är fortfarande nyfiken på hur du hanterar en pistol så vad sägs om en skjutbana som brukar vara folkfritt på måndagar?”
”Sure.”
-
Ljudet av min mobil – som nu var på – ekade mellan oss och genast sträckte Justin sig efter radion för att sänka beaten till Eminems ”Rap god.”
”Scarlett här.”
”Heeej babe. Hur går det?” genast kände jag igen Caros flinande röst som endast längtade efter smaskiga detaljer… som inte hänt.
”Inget sådant har hänt.” gjorde jag klart för henne och kunde höra henne protestera, men ljudet var allt annat än tydligt då Range Rovern vi satt i guppade var och varannan minut.
”Sluta med att åka upp och ner hela tiden Justin.” stönade jag frustrerat och försökte skilja ut vad Caro sa på andra sidan, men allt jag hörde var Justins nästa mening.
”Do you really want to see my up and down?” flinar han och snabbt gav jag honom en seriös blick som han suckade åt, men gav sedan upp och stannade bilen i några minuter på ödegrusvägen vi befann oss på.
-
Efter ytterliga en kvart anlände vi till skjutbanan där folk strömmande in och ut. Innan jag hann öppna dörren var Justin där och gjorde det åt mig, och jag gav honom snabbt ett leende som tack när jag steg ut. Jag hade inte tidigare märkt molnen som börjat samla sig på himlen, men nu hoppades jag endast det inte skulle börja snöa igen för den redan hala marken skulle då bli dödsfarlig.
Justin stoppade ner sina händer i fickorna medan jag lekte nervöst med mina under tiden vi steg in. Det lekfulla från förut hade på mindre än en sekund försvunnit och jag visste inte anledningen och skulle kunna döda för att få reda på det.
I samma stund som pistolskotten nådde mina öron så upptäckte jag människorna som stod i kö för att kunna skjuta måltavlorna, alla så upptagna med att se vart den som stod före träffade så de själva kunde träffa bättre – det vill säga magen, bröstet eller huvudet – för att ens upptäcka oss.
”Sätt på dig dessa så ljudet inte irriterar dina öron. Jag är van vid det, men du är-”
Jag avbröt honom med höjda ögonbryn samtidigt som jag kollade menande på de små gula öronpropparna i hans handflata. Precis som en glödlampa så såg jag hur det klickade i hans huvud.
”Right.” mumlade han och skakade på huvudet samtidigt som han slängde propparna på marken och fick ut ett fnitter från mig som han besvarade med ett brett flin.
”Dessa är vi i alla fall tvungna att ha på om vi vill skjuta.” sa han och sträckte fram ett par handskar.
”Varför?” undrade jag och nickade åt honom att fortsätta hålla i handskarna under tiden jag satte upp mitt hår i en enkel tofs. Den svala brisen slog mot min överhetta hals och jag rös till i samband med att jag tog emot handskarna som nu hunnit bli några grader kallare.
”De vill inte få några fingeravtryck på pistolerna. Bullshit enligt mig.”
Jag fnittrade till och nickade i samband med att jag tog emot de svarta handskarna och kunde plötsligt inget annat än att njuta av värmen de gav mina iskalla händer. Justin följde mitt exempel och utan några fler ord sagda mellan oss började han dra mig mot vänstra sidan av arenan där flera tomma platser fanns.
”Folkfritt var det…” påpekade jag med ett flin och Justin skrockade.
”Pratade bara efter kunskaper.”
”Jaså? Hur många gånger har du varit här då?”
”För många.” skrockade han och sträckte en identisk pistol till sin egen mot mig. Denna gång kom han i alla fall ihåg att jag inte var någon nybörjare.
Justin sträckte ut sin hand framåt och utan att sikta sköt han och träffade rakt mellan ögonen på måltavlan.
”Imponerande.”
”Du ska bara veta.”

Jag nickade och skrattade åt hans kommentar. Efter det följde jag hans exempel och höll den silvriga pistolen precis som han gjort och böjde mina fingrar runt den för att få ett bra grepp, men precis i sista sekund innan jag bestämde mig för att skjuta så lossnade jag på greppet.
”Jag vet inte vad jag gör.” mumlade jag och sänkte pistolen.
”Ljug bättre Scar.” flinade han och jag himlade med ögonen.
”Det var värt ett försök.”
”För vadå?”
”Att får dig att hjälpa mig.” jag visste inte vad det var med mina känslor längre, men jag var desperat inför en reaktion ifrån honom. Och det fick jag också i nästa sekund när han ställde sig bakom mig och lyfte min hand med sin egen, samtidigt som han siktade mot måltavlan. Han spände sin hand kring min innan han avfyrade skottet och träffade endast några centimeter längre upp än hans förra. Vi rörde oss inte ifrån ställningen, och snart ekade hans hesa röst i mitt öra i samband med att hans varma andetag krockade med min nacke.
”Du kunde bara frågat.”

OMG.. Justins sms, flappy bird, skjutbanan och sedan slutet. Skratta genom första delen av kapitlet medan jag aww-ade genom andra delen. xD

Fråga: Skostorlek? (Random fråga) 
Mitt svar: Har 39:or men kan ibland ha 38:or också. :P

Scarletts perspektiv:
2 veckor senare - 25:e november, lördag
Två energikrävande veckor senare stod vi igen på träningsplattan. Skillnaden denna gång var att huvudpunkten inte var att träna, slåss, utan helt enkelt visa de övriga extrakrafterna för killarna men också Caroline. Bruce hade vägrat släppa henne ur siktet sen den dagen hon besökt honom, vilket hade lett till att hon hade sovit över flera dagar i rad hos oss. Hennes föräldrar trodde hon och jag hade ett viktigt skolarbete att jobba på och därmed behövde varje minut vi kunde få tillsammans, medan i verkligheten spenderade hon dagarna i skolan och sedan när hon kom hem så var hon med mig – och alla andra – och sov igenom nätterna tillsammans med Bruce. Detta hade fått Victorias inre spion att leva ett andra liv och hon kunde knappt dra sig ifrån dem i rädsla för ”funny business” som Justin så perfekt valt att beskriva det som.
”Johansson-syskonen” var lika badasses som alltid och struntade i skolan tillsammans med Five för att kunna gå igenom varje regel med att vara en fighter och tillbringa tid med en fighter. Precis som Victorias spion-del så hade även den moderliga kickat in och frånochmed måndag skulle alla som behövde gå till skolan också befinna sig där. Först hade jag trott att det tagit stopp där men sedan när hon kom fram med en regellista lika lång som rödmattan på Kate Middletons bröllop kunde jag inget annat att stirra på henne i ren chock i mer eller mindre fem minuter.
Ingen skolkning.
Bättre betyg.
Vara i tid.
Ha alltid med material.
Lyssna på allt läraren har att säga.
Anteckna noga.
Förbered er väl inför prov och läxförhör.
Var trevlig mot personalen.
Bli inte vän med fler personer som kan riskera att skadas.
Det där var inte ens en hundradel av allt, men det var vad jag kom ihåg efter hennes många repitioner varje dag. Personligen var endast det sistnämnda endast värt att komma ihåg då det ingick i vad jag gjorde och var, och resten? Bullshit.
Bruce som den plugghäst han blivit efter att Caro blivit förbannad på honom när hon fick reda på att han inte ens hade lagt en tanke på skolan, kom ihåg alla meningar på det där pappret helt utantill. Hell jag tror tillochmed att han kom ihåg i vilken ordning satsdelarna låg. Något som fortfarande störde mig – bortsett från listan – var att Caroline valde att reagera nu, flera veckor senare. Det var en chans på miljonen att hon inte märkt hur Bruce eller de andra killarna befunnit sig i skolan, för trots allt hade hon fått reda på allting.
”Du övertänker igen.” viskade en änglalik röst i mitt öra och jag kunde inte göra någonting för att stoppa rysningen som for igen min kropp.
”Hur vet du det?” mumlade jag nästan utan att röra läpparna – endast för att få Rick att tro på att jag lyssnade på hans tal om gud vet vad.
”Du nafsar på din underläpp och har en djup rynka i pannan.”
”Hur märker du det när du inte ens står framför mig Justin?” jag gjorde misstaget att prata högre än väntad men som tur var Cody den enda som märkte mig då han gav mig en varnande blick.
Både han och jag hade gått igenom stadiet med Rick helt pissed off, och det var allt annat än underhållande. Hans röst blev läskigt lugn i några minuter och man trodde att man sluppit undan hans arga sida, men det var just då allting brast. Han skulle stirra dig stint i ögonen och historien fortsätter…
”Man lär sig med tiden.” svarade Justin som också upptäckt Codys blick då hans röst hade dämpat med få grader.
Trots att jag visste det så fascinerade det mig fortfarande hur enkelt han kunde läsa av människor. En blick från Cody hade varit det enda som behövdes för att få honom att sätta ihop pusselbitarna och förstå att Rick inte var att leka med när hans ilska slog in.
”Sant.”
Ricks ögon gled förbi oss och för en stund trodde jag de skulle stanna på mig och sedan så skulle han be mig repetera allt han sa, precis som lärarna gjorde i skolan när de såg att en elev hade zoomat ur… vilket förde oss mot ännu en av Victorias regler.
Ha total fokus på lektionen även om det är ointressant.
Jag tillät mig själv att himla med ögonen och låta ett andetag pysa ut långsamt när Rick gled bort med sin blick ett steg från mig – mot Cody.
”Cody vill du börja?”
”Självklart.” den styrka Rick använde i sin ton när han talade om någonting som hade med fighters att göra, hade Cody ärvt på något makalöst sätt, för han var inte ens Ricks riktiga barn… hell han tillhörde inte ens Ricks släkt, vem de nu än var.
”Scarlett? Hjälper du honom?”
Fake-exalterat nickade jag och började gå efter Cody mot mitten – allt för att inte visa hur jag inte hade någon aning om vad vi skulle göra eller vad min roll i det hela var. Långsamt ställde jag mig framför Cody som gav mig ett tight leende innan Rick visslade i ett tecken på att vi kunde starta. Mentalt spände jag mig och förberedde mig på om Cody skulle attackera, men det var något jag tvekade på för i nästa sekund började han prata. Lugnt och sansat. En kopia av Ricks lugna röst när han försökte bevisa något. Det var då jag förstod vad som hände, eller vad som höll på att hända lät bättre. Jag skulle hjälpa Cody att visa hur hans kraft fungerade, men enda skillnaden att få mig ilsken var-
”Gör dig av med Justin.”
- att använda Justin som vapen.
Jag vägrade att visa att hans mening kickat igång min ilska, men mentalt slog jag honom sönder och samman.
”Han bryr sig inte dig.”
Kanterna av min syn började ändra färg till rött.
”Jag förstår inte heller hur du kan gilla honom.”
Nu såg jag rött.
”Killen är värdelös.”
Jag knöt nävarna.
”Nu kan få någon bättre.”
Bomben inom mig började ticka.
”Någon som… mig.”
Sekunderna började ticka… 20, 19, 18, 17…
”Gör dig av med honom.”
16, 15, 14, 16…
”Jag kan göra det åt dig.”
12, 11, 10, 9…
”Jag kan döda honom åt dig.”
Bomben exploderade innan den hann nå noll, och så gjorde även jag.
Jag kastade mig över honom och siktade snabba slag mot hans ansikte som han inte hann stoppa förrän de kolliderade med hans hud. Mitt huvud var svart, tomt.
Jag kan döda honom åt dig, jag kan döda honom åt dig, jag kan döda-
”Inte om jag dödar dig först.” viskade jag giftigt och lät mina händer glida neråt, mot hans hals, men innan jag hann spänna fingrarna så kände jag en kraft krypa in i mina vener och få all min ilska att frysa till is som han sedan krossade och sedan lämna mig helt … tom.
”Det räcker!”
Personen jag snart trodde var djävulen började gå mot oss men jag vände genast ryggen emot honom och började borsta av mina byxor från all jord och snö.
”Scar.”
”Prata fucking inte med mig.” snäste jag och började gå ifrån honom och Cody som fortfarande försökte återhämta sig där han låg på marken med en blödande överläpp.
Jag kände mig utnyttjad, som om jag endast var en pjäs i ett schackspel… en bonde, någon som enkelt kunde slåss ut om det behövdes.
”Scarlett.”
”Hörde du inte vad jag fucking sa nyss!? Sluta släng mig runt som en trasdocka! Det finns en gräns för alla och du har gått över min med flera mil! Så antingen slutar du prata med mig och fortsätter den här jävla information tramset och låter mig lugna ner mig eller så försvinner jag igen Rick. Och denna gång kommer jag inte tillbaka.”
Äntligen. Jag visste inte hur länge jag väntat för att säga allt det där men nu rann allting ut ur mig likt vatten och jag kunde inte känna mig mer lättad än vad jag gjorde.
”Fortsätt.” viskade jag dödligt nära hans ansikte innan jag vände mig om och började gå mot den motsatsa sidan av gläntan vi befann oss på. Samtidigt som jag kände blickar på min rygg så började jag borsta av en av få stenar innan jag satte mig på den och stirrade uttryckslöst på Rick som fortfarande stod lika chockat på samma plats jag lämnat honom.
”Glömde du vad jag nyss sa!?” ropade jag åt honom och det verkade få honom att snappa ut ur det hela och vända sig mot gänget igen som såg ut som exakta kopior av vad Rick gjorde nyss. Hans namn cirklade i mitt huvud likt gift jag inget annat ville än bli av med.
”Lucas? Din tur.”
Äntligen.
-
Justins perspektiv:
2 dagar senare
Klockan var inte mer än kvart i åtta på morgonen när jag stod framför garderoben och stirrade på alla mängder kläder. I vanliga fall skulle jag aldrig vakna såhär tidigt trots att det var skola men Victoria varit inne i mitt rum för fyrtiofem minuter sen och väckt mig på ett sådant där moderligt sätt man inte kunde säga nej till. Det var en stor skillnad från hur jag brukade vakna förut – av den irriterande väckarklockan eller killarnas höga röster. Något jag inte tvekade på skulle bli vana snart igen.
”Det kommer ta ett tag att vänja sig vid att få kläder utan att man är medveten om det.” muttrade jag åt mig själv och försökte än en gång lösa mysteriet med hur Scar och Victoria kunde fylla alla killarnas garderober och sedan inte få oss att protestera. Vi hade haft pengar och fortfarande hade en mängd men aldrig hade vi fått det vi vill ha placerad på silverfat framför oss, så bortskämda var det sista vi var. Mysterium som sagt.
Till slut drog jag på mig ett par mörka jeans och en vit långärmad tröja innan jag steg ut ur rummet och begav mig mot köket.
”God morgon sömntuta.” log Scar som upptäckt mig före alla andra, precis när jag kommit inom synhåll med andra ord, som om hon hade väntat på mig. Precis som alla mina gamla irriterande vanor så blängde jag på henne i några sekunder för att vara så glad en sådan här jobbig morgon, men snart mjuknade jag upp och gav henne ett leende och nickade hälsande och vände mig mot de andra och gav dem alla en gemensam god morgon.
”Fortfarande lika morgontrött som alltid?” undrade Scar när jag satte mig bredvid henne och började bre en macka.
”Yup.” jag poppade p:et och tog en tugga.
Min morgonaptit var alltid varierande, ena dagen kunde jag äta allt medan andra dagen så fick jag inte ner en klunk vatten. Idag var någonstans mittemellan.
”Ni kommer väl ihåg alla regler inför skolan, både Victorias och mina? Speciellt att hålla er borta från vanliga människor.” vi alla nickade som svars.
”Caro är utesluten från vanliga människor kategorin.” påstod Scar och denna gång var det Rick som nickade.
Fortfarande var jag irriterad på honom efter det han gjorde i skogen mot Scar, och det förbannade mig ännu mer att Scar aldrig tog upp det igen. Hon är van viskade en röst inom mig som jag endast vile slå sönder och samman, men trots mitt hat så var rösten fortfarande en tankeställare som alltid gav mig samma tanke att fundera över, och ännu hade jag fortfarande inte något svar.
Hur många gånger hade hon gått igenom detta för att bli ”van”?
”Du kan tacka mig senare.” Scars röst lyckades spräcka min bubbla i rätt sekund för att märkte hur hon gav Bruce ett retsamt flin och slängde håret över axeln. Bruce himlade först med ögonen men besvarade sedan hennes uttalande med en tacksam nickning och leende.
På tal om Caro… hon hade åkt hem igen efter hennes och Scars ”skolarbete” som pågått i fyra dygn. I slutändan började hennes föräldrar bli misstänksamma vilket inte gav Bruce något annat val än att vänja sig vid tanken av att inte ha Caro i sina armar tjugofyra sju.
-
”Man tror de ska vänja sig vid det här stadiet.” mumlade jag i Scars öra där jag gick bredvid henne med resten av gänget bakom oss.
Hennes skratt ekade i mina öron och drog till sig fler blickar, som om vi inte hade redan tillräckligt många på oss.
”De har fyra omänskliga varelser framför sig, det sista om skulle kunna hända är att de vänjer sig.”
”Sant.” flinade jag och ställde mig rakt igen.

Och de är tillbaka i skolan.. hur länge tror ni det tar innan någon av dem skolkar igen? Hmm.? ;)♥
Har längtar i tusen år känns det somm, för att kunna skriva scenen mellan Cody, Rick och Scar. :P
Anyway... kapitel 12 och 13 kommer vara DAAAAMN! Antingen kommer ni hata mig eller älska mig... heh, hoppas för det sistnämda. xD
-
Har suttit hela gårdagen med att skriva och nu har jag även kapitel 12 helt klar. Ni behöver kommentera för att få det. ;)

Fråga: Favoritgodis? (Förutom choklad xD)
Mitt svar: Har många men en stor favorit är typ de blåa sprite flaskorna. Soda pops tror jag de kallas... bild HÄR.

Previously:
Ur ögonvrån märkte jag hur han knappade in ett kort svar och sedan stoppade ner mobilen i fickan igen efter att ha läst det som stod i sms:et.
”Rick vill ha oss hemma.”
”Vi kom nyss hit.” påpekade jag och drog frustrerat fingrarna genom mitt hår som hade trasslat ihop sig någorlunda.
”Han vet det inte.”
”Jag kommer tillbaka senare. Behöver ensamtid.” muttrade jag tillslut och kollade upp på honom där han stod framför mig. För en stund såg det ut som om han skulle protestera men sedan upptäcke vädjan i mina ögon och bestämde sig för motsatsen.
”Var försiktig.” mumlade han och kysste mig på pannan innan han började gå tillbaka.

Scarletts perspektiv:
Det isiga luften visslade runt öronen och gav mig en pirrande och stingande känsla. Mina fingrar och tår var stela, och beslutet över att inte ta med mössa och vantar började jag nu ångra då men samtidigt var jag fortfarande långt inne i fältets skönhet för att bry mig mer, så det hela gav mig ändå en bra känsla som inte var något annat än rättvist. Skyddat innanför många lager av kläder så fanns det ingenting som kunde vara mer överväldigande än känslan av att vara tillbaka till barndomen. Det var som alla tunga tankar jag burit på den senaste tiden började tona bort i samma takt som solen som försvann bakom horisonten, endast några minuter var kvar. Allt detta gjorde lusten att göra en snöboll allt för krävande och jag fick också nätt och jämt stoppa mig själv från att lägga mig ner på rygg på marken och göra en snöängel.
För endast några sekunder sedan hade jag bitit i det sura äpplet och börjat röra mig över fältet samtidigt som jag förstörde den släta snöytan genom att skapa friska och fräscha fotavtryck, som avspeglade att jag var den första på länge som varit här. Tanken var inte lika chockerande som den verkade då jag var mer än säker på att normala människor inte begav sig ut i skogen i jakt på en bra plats att kunna tänka, i alla fall inte den här skogen då den sänds i de värsta nyheterna man kunde tänka sig. ”Johansson-familjen” hade ett finger i det hela men det var ingen som visste det… än. Alla husförstöringar, vissa dödsoffer och bränder kunde skyllas på oss, men som sagt… ingen visste om oss. Och det de inte visste kunde inte skada dem.
Snöflingor fortsatte falla försiktigt från himlen precis som de gjort när Lucas befunnit sig här för en halvtimma sen. De iskalla flingorna kittlade min näsa och det var inget annat än frestande än att sticka ut min tunga och smaka.
Grenarna på träden var bugade av den stora last snö de bar. Den lilla synen fick mig att tänka att om de endast kunde skaka sig som en hund täckt i vatten gör, så skulle de bli fria. Istappar som jag tidigare inte märkt glittrade som om en älva hade stänkt hela sin damm över träden. Regnbågens alla färger var framtonade genom de genomskinliga tapparna och avspeglades mot det vita täcket på marken som spred sig så långt ökat kunde nå.

"Rainbow..."

Det sändes en fräsch och ren doft över arean, och allt verkade plötsligt tystare, nästan dämpat. Trädkronorna vajade långsamt i brisen och inga motorljud hördes från vägen någon kilometer bort.
En rörelse ur ögonvrån fick mitt huvud att långsamt vändas ditåt, trots att jag nästan ville röra mig i hast. Än en gång såg jag rörelsen och i ren försvarsinstinkt så gled min hand till min midja i jakt på en pistol men jag möttes endast av det fuktiga och mjuka materialet som tillhörde jackan. Högt svor jag inombords samtidigt som jag var fast bestluten att inte göra ett pip under tiden jag backade i hopp om att snart stöta på ett träd som skulle vara ett lämplig skydd för stunden. Men alla tankar försvann när jag hörde en välkänd röst som också fick mina rörelser att stanna upp i ren förvirring.  
”Fuck.”
”Justin?” ropade jag och började styra stegen framåt istället.
Det tog inte många sekunder innan jag kunde skymma honom rycka i sin tjocka vinterjacka där han stod vid ett träd endast några meter ifrån vart jag först befunnit mig.
”Vad gör du?”
”Min” – ryck ­– ”jacka” – ryck – ”fastnade” – ryck – ”i trädet.” muttrade han ansträngt och började slita ännu kraftigare.
”Du är omöjlig.” flinade jag samtidigt som jag tog mig närmare och lutade mig mot högra axeln mot trädet.
Han svarade endast med en grymtning och jag himlade med ögonen än en gång.
”Får jag..?” de två orden fick honom att lugna ner sig och släppa järngreppet om det smutsiga tyget.
Med lätta fingrar började jag vända och vrida på tyget för att endast upptäcka hur en tunn gren var allt som höll kvar i den.
”Du vet” – jag la fingrarna på tyget – ”om du tar det lugnare nästa gång” jag spände greppet en aning – ”så kommer det gå enklare.” – och drog sedan bort tyget från den halvförstörda grenen.
”Min hjärnkapacitet räckte inte så långt.” svarade han och började borsta av jackan.
”Det är bra att du erkänner… vilket leder oss till min fråga.”
”Fråga på.”
”Vad förde dig hit?”
Han stelnade till i några sekunder innan han slappnade av och drog handen genom håret samtidigt som han slickade sig om läpparna.
”Allt och inget?” hans påstående blev en fråga och jag nickade samtidigt som jag förberedde mig för ännu en fråga.
”Ville Rick verkligen ha mig och Lucas hemma eller var det din ursäkt för att komma hit?”
”Båda?” än en gång var hans uttalande mer en fråga än påstående.
”Intressant.”
”Verkligen.” mumlade han sarkastiskt och började gå före mig till fältet.
Jag hann tätt och jämt skymta en gnista i hans ögon när han upptäckte den stora arean innan han dolde den och vände sig om för att ge mig ett leende.
”Har Caro kommit ännu?” fann jag mig själv fråga.
”Yup.” svarade han och poppade p:et.
”Detaljer tack.”
”Hon är i Bruce rum samtidig som Victoria besöker dem var och varannan kvart.”
”På ett bra eller dåligt sätt.
”Tror mest hon är rädd för funny business så det beslutet får du ta själv.” flinar han.
”Definitivt dåligt.”
”Håller med.”
Efter det var det tyst en tillräckligt lång stund för att få mig att återgå till dem frestande tankarna från min barndom. Utan att tänka böjde jag mig ner och lät mina kalla händer glida ner i snön och skopa upp en tillräckligt stor mängd. Som ett barn på julafton började jag forma den till en boll som jag sedan kastade upp i luften och för att endast fånga den i ett stadigt grepp sekunden efter, flera gånger efteråt upprepade jag processen. Ett lyckligt leende var placerat på mina läppar men som försvann i samma stund som snöbollen träffade Justins nacke. Han stelnade till i sina steg och vände sig om med en mordlysten blick samtidigt som jag stod frusen på samma plats.
”Det var inte ens meningen så tänk inte ens tanken.” utbrast jag skräckslaget när jag upptäckte honom böja sig ner och börja skopa upp snö i dubbelt så stor storlek som jag hade förut.
”Det kanske inte var meningen men denna är.” jag hann skymta hans retsamma blinkning innan jag fick en snöboll kastad endast några centimeter ifrån mitt ansikte.
”Okej, det står ett, ett. Det räcker.” muttrade jag surt och började borsta bort det vita från min axel.
”Aw. You mad?” undrade han med ett seriöst ansikte men jag såg hur mycket han njöt av detta.
”Nope.” precis som han gjort förut så poppade jag också p:et innan jag började gå förbi honom endast för att känna hur något blött träffade min vad sekunder efter.
”Jag skulle inte gjort det där om jag var du.”
”Varför inte?” fortfarande kunde jag höra hans flin.
”Ingen särskild anledning.” mumlade jag, fortfarande med ryggen mot honom.
”Så vad gjorde ni efter att jag och Lucas lämnat huset?” jag valde att byta ämne för att få bort hans uppmärksamhet från mina gester och rörelser.
”Extrakrafter.” svarade han simpelt samtidigt som jag vände på kroppen mot honom.
”Vilkas?”
”Kevin och Rick.”
”Kevins har du redan upplevt men Ricks kommer du inte uppleva på länge.”
”Jag har redan gjort det.”
”Vad menar du?”
”Han försökte stoppa mig förut vid träningen, och han lyckades i några sekunder innan Kevin ställde sig mellan oss och bröt våra blickar och samtidigt gav mig chansen att springa till dig.” innan jag hann explodera av ilska fortsatte han…
”På tal om Kevin.”
”Vad är det med honom?”
”Han återberättade din och Ricks konversation ni hade vid ytterdörren.”
Mentalt slog jag Kevin sönder och samman medan på utsidan kollade jag på Justin med en känslolös blick.
”Jaså?”
”Du vet… jag har aningar om vad Rick menade med det han sa till dig.”
”Uppdatera mig.”
”Han ville verkligen se om Caro var en del av ditt liv som du enkelt kunde ryckas ifrån eller om du skulle kämpa för henne, och därmed gå mot hans regler.”
Stjärntecknet vågen skulle beskriva min innersida helt perfekt just nu. En del av mig lyftes upp i lättnad över att Justins teori lät trovärdigt medan den andra sjönk på grund av att Rick verkligen trodde så om mig och testade mig när jag var omedveten. Men trots allt det där så var jag balanserad inombords.
”Tack.” viskade jag och hängde med huvudet i några sekunder.
”För vadå?”
”För att du hjälpte mig tillbaka.”
”Inga problem, men för några sekunder kändes det omöjligt.”
”Varför?”
Han ryckte på axlarna och böjde sig ner för att samla snö i sina röda handflator vilket gav tanken om det jag hade planerat för honom tillbaka, så innan han hann reagera så hade jag skopat upp snö och format. Men det var där det tog stopp, för i nästa sekund när jag hade sträckt handen bakåt för att få tillräckligt med styrka för att kunna slänga snöbollen, så gled jag med ena foten och ramlade platt på marken. Justins skratt började eka samtidigt som jag började kravla mig upp.
”Är du okej?” log han, varken retsamt eller oroligt, vilket fick mig att förstå att han menade frågan i övrigt och inte bara mitt fall.
”Nej.”
Hans mungipor sjönk endast för att bli uppdragna av min nästa mening.
”Men jag kommer bli.”

Mina älskade Jarlett moments är tillbaka. YAAY! xD♥
25+ för nästa.

Fråga: När ni sätter er vid datorn/kollar på internet på mobilen - vilken sida går ni först in på?
Mitt svar: Checkar alltid bloggens mail innan jag går över till allt annat. (=

Previously:
”Ja.”
”Varför har vi denna diskussion då?”
”Bra fråga.”
”Okej jag nappade, varför kommer du inte vara hemma?” fortsatte hon innan jag hann svara.
”Behöver frisk luft och jag vill ge dig och Bruce tid att vara tillsammans utan att du känner dig tvungen att spendera tid med mig.”
”Tack Scar.”
”Det är vad vänner är för.”
”Bästa vänner.” rättade hon mig.
”Bästa vänner.” log jag instämmande och vred blicken mot Justin som nu stod med ett leende på läpparna.

Scarletts perspektiv:
”Ut?” frågade Justin och hade en litet rynka mellan sina ögonbryn.
”Ut.” bekräftade jag och la undan mobilen efter att ha försäkrat mig om att jag lagt på samtalet med Caro ordentligt.
Att han skulle ifrågasätta det visste jag, men jag kunde varken tänka ut anledningen till varför eller fråga honom om det heller. Både han och jag visste att jag kunde ta hand om mig själv, även om fighten med Cody tidigare inte bevisat det. Återblicken fick mig att besvärat dra på munnen, och i ett försök att gömma mitt ansiktsuttryck för Justin så lät jag håret falla likt ett gardin runt mitt ansikte i samband med att jag gjorde min väg till min WIC.
”Det var en självklarhet, men vart ut?”
Hans röst ekade mellan väggarna i takt med att jag gick bland galgarna av jackor för att ta fram en tillräckligt varm men samtidigt en enkel som inte fick mig att känna mig dubbelt så stor. Till slut drog jag fram en svart simpel jacka som inte gick längre ner än mina lår. Snabbt drog jag fingrarna igenom den ojämna fuskpälsen runt luvan och som jag började gå ut till rummet igen. Att leta efter kläder i en WIC där enda ljuskällan var det ljus som lyckas sippra in genom dörrspringan, och sedan gå ut till ett rum där de sista solstrålarna studsade mot den kritvita snön och sedan mot mina ögon inom några sekunder var en av de sämsta sakerna jag någonsin gjort. Bländad vände jag bort huvudet och mötte istället Justins ögon som påminde mig om hans fråga han inte fått svar på ännu.
”Ut som i ut.” log jag och kunde inte glädjas mer åt att jag lyckades reta honom precis som kvällen innan i köket.

”Så du har inte sovit någonting?” han skakade på huvudet och jag rullade snabbt in läpparna och kollade någorlunda imponerat på honom.
”Intressant.”
”Kanske.”
”Försöker du leka smart Bieber?”
”Kanske.” svarade han och log sedan av en okänd anledning för mig.
”Det funkar inte.” oskyldigt ryckte han på axlarna, och det såg ut som om han funderade snabbt i några sekunder.
”Får jag fråga vart du varit i 13 timmar?”
”Nej.”
”Nej?”
”Nej.” upprepade jag.
”Hos någon jag känner?” envisades han ändå.
”Nej.”
”Du kommer inte berätta va?”
”Nej.”
”Något annat ord du kan använda dig av?”
”Nej.”
”Intressant.” repeterade han mig och jag log endast till svars.

”Det där börjat bli en vana för dig.” påpekade han och jag kollade förbryllat på honom.
”Vadå för något?”
”Att repetera ett och samma ord.”
”Kanske.”
Flinandes skakade han på huvudet och korsade armarna framför sig samtidigt som han lutade sig mer avslappnad mot dörrkarmen.

Efter att ha fått på mig jackan så böjde jag mig ner bredvid sängen och drog ut laddaren ur uttaget och såg hur skärmen på mobilen lyste till under processen. Jag hann få ett skymt av batteriet som endast höjts med några procent innan den slocknade och åkte ner i min jackficka. Några procent var mer än inget så jag ställde mig upp igen och började gå förbi Justin som tittade på mig med en otydbar blick.
Hans steg hördes bakom mig genom hela korridoren och nerför trapporna, fram tills vardagsrummet där han steg in och satte sig bredvid Kevin på en av många soffor medan jag stannade vid tröskeln.
”Jag går ut, vänta inte uppe.”
Klockan må endast vara efter sex men jag visste att jag skulle vara ute ett bra tag för att kunna rensa mitt huvud och samtidigt ge Caro tid att vara med Bruce. På tal om henne så var jag säker på att Kevin redan hade meddelat de andra om det då ett brett leende hade tagit över Bruce läppar, om fallet inte var så, så vet jag inte vad Bruce flin berodde på.
Utan att vänta på något vidare svar från någon så började jag vända mig om men Rick fångade snabbt mina ögon och använde sin lilla irriterande kraft. Utan något annat val så stod jag still i min position och blickade på honom när han ställde sig upp, rättade till sina kläder och började gå mot mig. Allt det där i samband med att han också fick mig att vända mig om och gå framför honom. Men innan det hände så hann jag skymta honom ge blicken som tydde på bry-dig-inte-om-våra-tankar till Kevin, som inte kunde göra något annat än att nicka.
I säkert avstånd från de andra så släppte han äntligen taget om mig med sin kraft och började prata.
”Har du kontakt med Caro?”
”Kevin har säkert redan berättat allt jag gjorde igår så jag den frågan har du svar på.”
”Jag vill höra det från dig Scar.”
Jag fick en impuls att snäsa åt honom att inte kalla mig det men hann stoppa mig själv i sista sekund och istället fortsätta i en mycket lugn ton som tillochmed chockade mig själv.
”Ja. Jag har kontakt med henne.”
”Du tar ansvar för det som är nära dig.”
Förbryllat stirrade jag på honom i hopp om en längre förklaring men när han fortsatte så blev det endast mer kaos i mitt huvud.
”Jag är stolt över dig.”
”Vad pratar-”
”Om Caro verkligen betydde mycket för dig så skulle du inte lyssna på mig och istället ta din egen väg, vilket du också gjorde.” avbröt han mig och jag började hastigt skaka på huvudet i ren frustation.
”Du är omöjlig.”
”Du kommer uppskatta det på lång sikt.” log han lugnt och vände sig om och började gå tillbaka till vardagsrummet.
Den mannen skulle bli min död och det var inte på ett bra sätt. Ena stunden kunde han vara den klippa jag behövde som mest medan vi i nästa sekund var som is och lågor. Jag som smälte, jag i underläge.
”Är du okej?” mitt huvud snappade upp mot Lucas som plötsligt stod framför mig ett oroligt ansikte.
”Jag vet inte.” mumlade jag ärligt och började dra på mig mina Johnny boots.
Någon sekund efter så följde han mitt exempel och jag kollade förvånat på honom.
”Vart ska du?”
”Jag följer med dig.” svarade han simpelt och drog på sig sin jacka och steg ut innan jag hann reagera.
Utan att säga något så följde jag efter honom och stängde dörren efter mig i samband med att jag blev medveten om leendet som befann sig på mina läppar.
Det var inte varje dag jag och Lucas var ensamma, och stunderna vi blev det så var det för det mesta inte på fritiden utan mer på uppdrag.
”Ska du fortsätta dagdrömma eller dela med dig av vad som stör dig?” hans röst sprängde min bubbla och jag drog en hand genom mitt hår.
”Det är inget.”
”Jag känner dig som insidan av min hand Scar, så det sista du ska göra nu är att ljuga.”
Jag hittade inget motargument så mina ord förblev osagda.
Det skulle inte förvåna mig om det kom fram snart att alla i familjen hade Kevins förbannade kraft, för precis som han kunde så kändes det som om alla andra också kunde läsa mina tankar.
”Gjorde du verkligen det?”
”Gjorde vad?”
”Berättade allt för Caro?”
”Inte allt” – jag drog in ett djupt andetag av den isbitande kylan – ”men nästan.”
”Vad berättade du inte?”
Vid det här laget var vi långt inne i skogsmarkerna men jag visste att vi snart skulle komma fram till en plats där alla trädstammar endast försvann och avslöjade ett cirkelformat fält. Det var länge sen jag var där men jag minns de få bänkar som var placerade där. Idéer om vem som kunde ha placerat bänkar mitt i skogen slog mig aldrig, jag var endast glad att de fanns.
”Om vad vi gör.”
”Rättvist nog.” mumlade Lucas och sparkade till en snöhög som avslöjade sig vara en sten.
Skrattsalvor från min sida spred sig i samband med att han började svära högt över smärtan.
”Mothefucker.” muttrade han tystare någon minut senare och började vrida på fotleden för att kunna märka vart det gjorde ont. När han inte hittade något så började han gå framåt igen med mig som fortfarande skratta i släptåg.
I takt med varje steg vi tog så minskade mitt skratt tills det endast var ett leende som var placerat på mina läppar.
”Gjorde det ont?” frågade jag och slängde en arm kring hans axlar i ett försök att få fram hans lekfulla sida.
Han svarade inte vilket gjorde så att jag gav upp hoppet och istället börja blicka runt i vår omgivning efter de bruna bänkarna jag visste skulle dyka upp snart.
”Jag skulle ha svurit rakt ut i vanliga fall också.” muttrade Lucas sarkastiskt bredvid mig.
Ett hum var det han fick till svars för mina tankar var äntligen besvarade och mina ögon landade på de tre bänkarna som var placerad längst fältets vänstra sida.
Solen var precis vid horisontens gräns och sipprade fram genom det utrymme trädkronorna lämnat fria. Det var som att stirra på vita små diamanter som var utspridda på marken. Kramsnön under mina fotsulor knastrade för varje steg jag tog framåt. Den spårfria snön var som ett territorium man inte fick trampa på. Scenariot tog andan ur mig med andra ord.
Utan att jag varit medveten så hade snön börjat falla nerför himlen i perfekta flingor som skimrade i ljusstrålarna och påminde om regnbågens alla färger.
I den stunden kunde jag inte känna mig mer levande, omgiven av tyst, ren skönhet. Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar under tiden jag bevittnade naturens härlighet samtidigt som jag gjorde en mental not att befinna mig här igen en viktig dag.
”Stäng munnen Scar.”
Jag ryckte tillbaka till verkligheten av Lucas röst som precis som förut lyckades spränga min tankebubbla.
”Perfekt stund att förstöra stämningen på.” muttrade jag sarkastiskt och började gå i utkanten av skogen mot bänkarna som till skillnad från allt annat inte var täckta i snö.
”Hmpf.”
Jag bestämde mig för att byta ämne i takt med att jag satte mig ner på den kyliga bänken.
”Vart var Cody. Jag såg honom aldrig i vardagsrummet förut.”
”Han fick ett samtal och åkte, men jag tror bara han låtsades för han hade skuldkänslor för att han tappade kontrollen förut på träningen.”
”Det har hänt förut.”
”Inte så kraftigt.”
”Sant.”
Som en sax som klippte genom ett papper så hördes Lucas mobil snart som klippte genom lugnet istället för papper. En tyst suck lämnade min mun när jag lyckades skymma ut Rick på skärmen innan jag vred bort blicken och gav Lucas privatitet.
Ur ögonvrån märkte jag hur han knappade in ett kort svar och sedan stoppade ner mobilen i fickan igen efter att ha läst det som stod i sms:et.
”Rick vill ha oss hemma.”
”Vi kom nyss hit.” påpekade jag och drog frustrerat fingrarna genom mitt hår som hade trasslat ihop sig någorlunda.
”Han vet det inte.”
”Jag kommer tillbaka senare. Behöver ensamtid.” muttrade jag tillslut och kollade upp på honom där han stod framför mig. För en stund såg det ut som om han skulle protestera men sedan upptäcke vädjan i mina ögon och bestämde sig för motsatsen.
”Var försiktig.” mumlade han och kysste mig på pannan innan han började gå tillbaka.

Stör mig så sjukt mycket på Rick. Så hemlighetsfull och UGH. Men å andra sidan så är jag som har skapat honom. xD
By the way... om jag var ni så skulle jag komma ihåg den där platsen för längre fram i novellen. ;)

Fråga: Favorit app/appar på mobilen? :)
Mitt svar: Instagram, youtube, KIK och hatälskar Flappy Bird. xD

Previously:
Trots bristen på energi så tog jag trapporna två i taget för att spara tid, men det kändes fortfarande som år innan jag fann mig själv utanför sovrumsdörren – bredvid hennes. Scars steg hade hörts bakom mig hela tiden men nu hade även de tystnad. Nästan som om någon tvingade mig så började jag prata lågmält och försiktigt.
”Kommer saker bli som förut?”
Hon visste att jag menade vår relation även om jag inte sa det. En del av mig ville att hon skulle säga nej och säga att detta bara var en engångsgrej och därmed göra det lättare för mig att kontrollera mina känslor, medan den andra delen ville att hon skulle säga ja. 
”Jag vet inte Justin, men vi är på god väg nu.”

Justins perspektiv:
4 dagar senare -
”Är ni säkra på att ni vill se det här?” Ricks röst ekade mellan de halvförstörda stammarna som bar upp de få gråbruna löv, som fanns vid den här tiden, från rötterna. De sista strålarna från solen innan den helt försvann för dagen glittrade mot det vita snötäcket på marken samt genom istapparna som fanns överallt.
Många av våra affärer när allting var som… vanligt, hade tagit plats i något lagerhus eller helt enkelt mitt i skogen och därmed gjort oss vana vid storm och låg temperatur. Men nu när jag hade den här vinterjackan Victoria tvingat inte bara på mig utan alla andra killarna också, som stötte bort den isbitande kylan så kunde jag inget annat än att känna behagligheten från värmen.
”100 procent.” svarade Bruce och jag nickade genast instämmande.
”Jag menar det skulle vara bättre för er om ni gick tillbaka till huset då det ni kommer se inom några minuter inte kommer vara vackert. Ni är säkert bekanta med slagsmål men detta är utanför era zon-”
”Rick det räcker!” fnös Victoria och stod plötsligt axel mot axel med Rick. ”Skräm inte bort dem. Någon gång måste vi börja och detta får vara den någon gången.”
Det var första gången jag både sett och hört Victoria se så frustrerad ut och prata så snabbt. Underhållande skulle jag inte säga att det var, snarare skrämmande. Det var som om hon hade två olika personligheter. En som finns vid huset och en som finns vid ’slagsmål.’
”Snarare miljoner.” flinade Kevin och sköt bort sig själv från trädet för att några sekunder senare stå vid Victorias tidigare tomma sida.
Den där talangen han hade skulle ta sig tid att vänja sig vid, men trots det så hade jag en känsla av att när jag väl vant mig så skulle jag inte vilja något annat än att strypa honom varje gång han tog sig in i mitt huvud.
”Jag får det ofta.” flinade han nu ännu bredare.
”Nice.”
”Innan ni fortsätter prata om vem vet vad så tycker jag vi ska börja med detta, speciellt innan Rick här börjar rabbla upp onödiga saker och Kevin här slänga ur sig sina torra skämt… hm?”
Ingen fann chansen att svara innan hon hade vänt sig om och börjat gå mot Lucas, Cody och Scar som alla stod lutade mot varsitt träd och samtalade lågmält.
”Den kvinnan kommer bli min död.” muttrade Rick och följde henne efter att gett oss ännu en allvarlig blick som tydde på samma fråga som han ställt tidigare. ’Är ni säkra på att ni vill se det här?’
Att slåss eller se andra göra det var inte nytt och hade egentligen aldrig skrämt mig. Men att se fighters och däremellan den person som stått dig närmast för endast några veckor sen göra det var nytt. Mitt i allt så kände jag ändå ingen skräck, snarare upprymdhet. Ännu en hemlighet skulle bli avslöjad och dra mig en bit upp ur mörkret jag befann mig i för stunden.
Ricks reaktion var främmande för mig, då jag inte såg något farligt i det hela förutom för dem. Den oron han kände för mig och killarna var också främmande.
”Någon av oss kan tappa kontrollen och attackera er istäl-”
”KEVIN SLUTA SKRÄM DOM OCH KOM HIT!” utbrast Victoria och inom en nanosekund var Kevin ståendes bredvid henne med ett halvt skräckslaget uttryck i ansiktet.
Ögon brände mot min kind och jag vred genast huvudet för att bli bemött av Scar som gjorde sin väg till mitten men hade blicken fastklistrat på mig.
Är du okej mimade hon och jag nickade genast med ett leende som hon besvarade.

Scarletts perspektiv:
Justin och killarna stod med ett lagom långt avstånd från oss, alla lutade mot antingen någon sten de borstat snön av eller trädstam. Ricks prat om hur detta kunde vara farligt för killarna och att det fanns chans att vi kunde tappa kontrollen hade fått alla snurriga, men jag kände även gnutta av skräck. För det han sa var sant och hade hänt förut men då hade aldrig vanliga människor varit inom räckhåll, och att se hur killarna inte förstod det fick mig att känna mig dubbelt så värre.
”Då kör vi.”
Rick röst drog mig ut ur mina tankar i rätt sekund för att se hur han tillsammans med de andra började backade till dit Five stod. Hursomhelst så märkte jag sedan hur Kevin dröjde sig kvar med en bekymrad blick klistrad på mig. Jag kunde se hur hans kraft arbetade i mitt huvud utan att jag hann göra någonting åt det.
”Kevin!” ropade Rick mer som en befallning än fråga och genast snappade han ut ur sin dvala. Han började backa samtidigt som han mumlade få ord endast för mina öron att höra.
”Övertänk det inte.” endast en nickning var allt jag förmådde mig själv till innan jag slängde en blick på Justin som stod och studerade mig med likadan blick som Kevin tidigare haft. Han hade aldrig varit på att läsa av kroppsspråk så nu när han märkte att något var fel var inget som förvånade mig.
-
Min rygg kolliderade med en av många trädstammar, och jag kände den brännande känslan sprida sig lika snabbt som ljuset, inte bara i min rygg utan överallt i kroppen. Cody hade inte hållit tillbaka ett dugg och inte hade heller jag, men karma jagade endast mig idag för alla smällar och källor till smärta jag orsakat honom.
Utmattad föll jag framåt och hann nätt och jämt stoppa mig själv från att falla rakt ner i den vita snön under mig som nu både var blandat med droppar blod och halvdränkt i grus och jord. Känslan i mina händer skulle ha för länge försvunnit om det inte varit för alla slag jag använt dem för.
Jag kände hur joggingbyxorna kring mina ben blev helt dränkta i kallt fukt men förmådde mig själv inte att resa mig upp. Synen som varit klar för endast några sekunder sedan började tona till svart samtidigt som det blev svårare för mig att få in syre till kroppen.
”Kom tillbaka hit!” hörde jag Victorias röst någonstans långt borta samtidigt som mina öron drog till sig ljudvågor av hastiga steg som kom närmare mig.
För en stund trodde jag det var Cody som fortfarande befann sig i sitt fighter-jag fortfarande och var helt omedveten om mitt underläge, men när jag plötsligt kände en varm hand på min axel och en som la sig under min haka så visste jag att det inte var han.
”Är du okej?” undrade Justins röst oroligt och långsamt skakade jag på huvudet, trött på att ljuga om min hälsa.
”Kom igen.” mumlade han och kände hans hand på min axel greppa hårdare samtidigt som den andra tog ett stadigt grepp om min frusna hand.
Långsamt började vi gå förbi Cody och Rick som samtalade lågt och fram till gruppen där Victoria genast attackerade mig frågor och en kram.
”Jag överlever.” log jag tyst och gav sedan en menande blick mot Justin som fortsatte stirra bekymrat på mig men tvingade sedan fram ett leende som inte hade en gnutta glädje i sig, endast oro.
-
Vägen hem var lättare än väntat trots hur öm och frusen min kropp var, men det berodde endast på Justin som hade gått tätt bredvid mig samtidigt som min kropp hade tagit nytta av hans naturliga kroppsvärme och absorberat den.
Men att sedan bli själv för några minuter för att kunna ta en dusch hade inte varit lika enkelt då både Justin och Victoria hade överröst mig med frågor om min hälsa, även Lucas hade funnits i bakgrunden. Men någonstans mitt i allt så hade Kevin kommit och underhållit dem i tillräckligt långt tid det tog för mig att ta mig in i badrummet och låsa dörren efter mig. Då hade de istället börjat slänga frågor på Kevin om varför han gjorde det och han hade lugnt och sansat svarat ’ingen särskilt anledning.’ Det hade endast fått dem mer irriterade än vad de redan var men efter några minuter hade jag funnit mig själv försvinna in i duschen och trycka undan deras röster. Sedan när jag kommit ut så hade vägen till mitt rum varit helt tomt på människor förutom mig själv.
Så nu låg jag helt utmattad på sängen helt nyduschat. Det var som om all smärta hade sköljts av mig i samma takt som tvålen då jag kände mig precis som annars förutom tröttheten. Men att jag var van vid smärtan som uppkom innan denna familj varken man ville eller inte kunde också vara en del av anledningen.
Min iphone som hade befunnit sig på nattduksbordet hela morgonen började vibrera och för en stund trodde jag det endast var ett meddelande som kunde vänta, men sedan när vibrationen inte slutade så förstod jag att det var ett samtal. Full med ångest över att behöva röra mig så snurrade jag runt i sängen och sträckte mig halvsovande efter mobilen.
”Scar.” mumlade jag och slöt ögonen.
”Hej på dig också sömntuta.” hörde jag Caros välkända röst på andra sidan tätt följt av hennes skratt.
”Vad fick dig att ringa och inte skicka sms som du alltid brukar göra?” undrade jag och kunde inte låta bli att le.
”Tänkte bara dra nytta av teknologin.”
”Då kan jag inte säga något annat än att du är efter.”
”HEY!” jag började skratta och rullade runt igen så jag låg på rygg igen.
”Nej men seriöst, vad fick dig att ringa?” frågade jag nu denna gång en aning allvarligare samtidigt som jag började skrapa bort lila nagellack från min ringfinger.
”Ska ni någonstans inom de närmaste timmarna?”
”Man vet aldrig med den här familjen, hurså?”
”Tror du Bruce också kommer följa med då?”
”Damn… nu förstår jag vart du är på väg.”
”Svara bara på frågan.” jag kunde föreställa mig hur hon rodnade och började nervöst hålla på med sina fingrar. Jag är creepy som kan hennes beteende…
”Nej, han väljer nog dig över att gå ut.” log jag och började sätta mig upp långsamt för att undvika det att bli svart framför ögonen.
”Okej.”
Det var tyst i flera sekunder efter det och jag började febrilt leta i hjärnan efter någonting att säga för att bryta den ovanliga isen som plötsligt tagit plats.
”Handlar detta bara om Bruce eller också om… fighters?”
”Båda?” det lät mer som ett fråga än ett påstående, och genast började jag nicka sympatiskt men kom sedan på att hon inte kunde se mig.
”Hur hanterar du det?”
”Jag vet inte, men på något sätt överlever jag.” jag kunde höra hur hon log.
Innan jag hinner svara så hörde jag hur mobilen pep till i min hand i ett tecken på att batteriet var på låg nivå.
”Det är bra.”
Jag ställde mig upp och började gå mot skrivbordet där den vita laddaren alltid låg men denna gång var det ett undantag då jag möttes av en tom plats. Bekymrat börjar jag dra ut lådorna endast för att inte hitta den där heller.
En knackning på dörren fick min uppmärksamhet att åka bort från mitt skrivbord och istället vrida blicken mot dörren där Justin stod lutad mot dörrkarmen.
”Letar du efter den här?” flinade han och sträckte ut laddaren framför sig.
Någonstans i bakhuvudet förstod jag att Kevin hade informerat honom om vad jag letade efter.
”Var det där Justin?” undrade Caro nyfiket från andra sidan luren.
”Kanske.” svarade jag båda.
Justin som hört också sitt namn börjar flina bredare och jag himlade med ögonen samtidigt som jag gjorde min väg fram till honom och tog emot laddaren. Jag mimar långsamt ett tack och han nickade men stod kvar på samma ställe. Med brist på uppmärksamhet på honom så började jag gå tillbaka till sängen där jag satte mig med en duns och försöker krångla på laddaren samtidigt som jag fortsatte prata med Caro.
”När du kommer så kommer jag inte vara hemma.” ur ögonvrån såg jag Justins ögonbryn åka ihop men la inte större vikt på det.
”Försöker du slippa ämnet om Justin?”
”Funkar det?” undrade jag samtidigt som jag stoppade in den stora änden av laddaren i kontaktuttaget.
”Ja.”
”Varför har vi denna diskussion då?”
”Bra fråga.”
”Okej jag nappade, varför kommer du inte vara hemma?” fortsatte hon innan jag hann svara.
”Behöver frisk luft och jag vill ge dig och Bruce tid att vara tillsammans utan att du känner dig tvungen att spendera tid med mig.”
”Tack Scar.”
”Det är vad vänner är för.”
”Bästa vänner.” rättade hon mig.
”Bästa vänner.” log jag instämmande och vred blicken mot Justin som nu stod med ett leende på läpparna.

Justin är så freakting söt!! ^^
25+ för nästa.

Fråga: Ord ni använder ofta nuförtiden?
Mitt svar: Hahah finns många men här är några: Oh my god, damn, liksom, död, typ, seriöst. xD
-
Länkbyte: