Previously:
Jag kände oroligheten krypa in över mig när hon la handen på min nacke och rörde den långsamt över min axel och ner mot min arm. Nästan osynligt skannade jag över hennes ansikte för att se någonting negativt men allt jag såg var hennes fuktiga läppar och rodnaden på hennes kinder.
Hon sa ingenting på länge men började smeka mitt ansikte lätt med sina fingertoppar, medan jag fortsatte hålla i hennes höfter. Allt detta tillräckligt länge för att ge oss båda andan tillbaka.
”Du fick din kyss även om jag träffade måltavlan.” log hon och fångade mina läppar igen i någon sekund innan hon ställde sig till rätta och gled med händerna mot mina biceps. 
Jag hade inget bra svar till det så jag drog henne endast närmare och lät mig själv njuta av hennes doft jag saknat.

Scarletts perspektiv:
Mina tankar hade gått upp i högvarv dem senaste tre dagarna och aldrig tagit det lugnt kändes det som. Den där kysses återuppspelades varje gång jag blinkade och jag fann det omöjligt att tänka på annat. Ljud som nådde mina öron åkte ut endast på andra sidan, rörelser nära mig upptäckte jag aldrig förrän de nuddade mig, och exakt samma sak var det med människorna omkring mig. Jag hade gått hela familjen på nerverna med min frånvaro medan Justin fortsatte som alltid utan några vidare stamningar vid tal eller hörselproblem. Det var som om kyssen från hans sida aldrig hänt.
Visst fick jag ”dessa” blickar då och då, men varje gång jag försökte fånga upp dem så vred han bort huvudet och började samtala med närmaste bekant. Störande var det absolut men jag förstod honom om han endast tog kyssen som ett misstag – även om det inte verkade som det just då – eller om han bara ville glömma bort det.
”Du måste sluta med det där.” Victorias röst lät inte alls långt bort och fick mig att än en gång zooma in i verkligheten igen från alla mina tankebanor.
”Jag kan inte hjälpa det.” mumlade jag och började skära gurkstavarna framför mig till små kuber istället.
”Kommer du någonsin berätta vad som egentligen fått dig såhär? Om det är något dåligt som-”
”Det är inget dåligt.” avbröt jag henne och såg hur hon höjde förvånat på ögonbrynen, men om det var för att jag avbrutit henne eller efter länge svarat innan hon inte hunnit prata färdigt visste jag inte.
”Det är bra.” muttrade jag lågmält och la undan kniven samtidigt som jag satte mig ner på barstolen.
Mitt huvud var snabbt begravt i mina händer, samtidigt som jag andades tungt ut.
”Det är bra.” repeterade jag och kollade uppgivet på henne.
En harkling fick både mig och Victoria vrida huvudena bakåt och mötas av alla killar som bodde i huset, det vill säga nio stycken totalt. Hur stor detta hus egentligen var hade aldrig slagit mig, och det var tillräckligt med tankar i mitt huvud så jag skulle inte ens börja fundera över det.
”Vi går till skogsgränden.” Träning med andra ord.
Victoria nickade åt Ricks ord och gav honom ett snabbt leende.
”Kom tillbaka inom någon timme då maten kommer vara klar.” nu var det han som nickade.
Strax därefter försvann han och drog killarna med sig. Där bland annat Justin, men inte förrän han gett mig en blick som avspeglade förbryllning och oro, som jag dock valde att låtsats som jag aldrig såg.
Det välkända klickandet från ytterdörren som stängdes ekade i det nästintill tomma huset, och jag sträckte mig genast efter kniven och började hacka igen – i hopp om att Victoria glömt vårt tidigare samtalsämne.
”Vad exakt är det som har hänt som är bra?” Aldrig har jag tur.
”Du kommer skrika på mig.”
”Vi får se.” flinade hon retsamt och jag himlade med ögonen och la undan kniven igen utan att ha använt den.
”Du vet att jag inte kommer släppa det, så du kan lika gärna berätta nu än att få mig att tjata hål i ditt huvud.” manade hon på.
Något som redan hänt tänkte jag sarkastiskt och började berätta.
”Skolan började igår och Justin sms:a mig på lektionen om att… jag skulle möta upp honom och skolka lektionen…” – jag struntade i att berätta första delen av hans sms då jag var positiv på att det inte skulle får bra respons av Victoria. – ”… och jag gick med på det efter att Caro lovat att ge mig lektionsanteckningarna. I början satt vi bara i ett klassrum och pratade men kom sedan överens om att vi skulle åka någon annanstans, och denna plats var en skjutbana. Och ja… sen så typ… ja du vet...” jag la aldrig märket till hur mycket jag flåsade i slutet av meningen förrän jag tystnade.
”Vet jag..?” jag visste inte om hon retades eller om hon verkligen var allvarlig då hennes ansikte inte avslöjade några tecken på några vidare känslor.
”Yup.”
”Jag är inte säker Scar, vill du förklara lite mer specifikt?” hon retades.
Vid det här laget var jag knallröd i ansiktet och jag kunde inget mer än att slänga händerna över mitt synliga heliumblod och mumla ut de tre små orden.
”Han kysste mig.”
”Och du besvarade den?”
Gapande stirrade jag på hennes ansikte som lyste av inget annat än glädje. Tanken om att hon var mer tonåring än mig hade slagit mig flera gånger, men denna gång var det som en tsunami som sköljde över mig. Jag menar hon reagerade inte ens på meningen som innehöll ”skolka lektionen” utan brydde sig mer om jag kysste tillbaka Justin eller inte. Det är inte vad vanliga föräldrar skulle göra. Fast med andra ord så var detta inte en vanlig familj. Dock så klagade jag inte då jag i hemlighet varit rädd för hennes reaktion.
”Scar?” undrade hon.
”Ja.”
”Ja att du besvarade den eller ja till min andra fråga?”
”Ja till att jag besvarade den.” ett glädjetjut lämnade hennes läppar som fick mig att hastigt rycka bakåt och sedan bli attackerade av en av hennes moderliga kramar.
Långsamt slingrade jag armarna om hennes midja och kände hur ännu en tyngd från mina axlar lyftes. Aldrig trodde jag att det skulle vara så befriande att berätta det för henne, men nu är jag mer än glad att jag gjorde det.
”Du vet inte hur länge jag längtat efter det här!” mumlade Victoria lyckligt och börjar vagga oss från sida till sida som dock var mer oroväckande än lugnande för mig.
”Är det konstigt att varje gång vi är lyckliga så sätter mina instinkter stopp och säger åt mig att lämna honom för att det är det bästa för honom?” undrade jag och lät min kropp dras ut ur omfamningen.
”Det betyder endast att du bryr dig så mycket om honom att du inte vill sätta honom i fara.”
”Spelar ingen roll vad anledningen är. Jag är fortfarande trött på det.” att inte ha kontroll över min kropp.
”Saknar du honom?”
Hennes plötsliga ändring i samtalsämne förvånade mig men jag ifrågasatte det inte, och istället nickade som svar.
”Varje dag.”
”Han saknar dig också.”
”Hur vet du det?”
Hon nickade bakom mig och jag vred huvudet bakåt och mötte genast Justins varma ögon. Först grep paniken in när realisationen om att han aldrig lämnat huset från första början och istället lyssnat på min och Victorias konversation, men sedan var det lättnad – precis som jag kände med Victoria förut. Jag visste inte varför, men kanske att slippa förklara det lilla för honom öga mot öga skulle vara dubbelt så jobbigt än vad det var nu – när han tjuvlyssnade.
”Jag lämnar er ensamma.” Victorias röst var långt borta och jag hörde nätt och jämt pipet från spisen som blev avstängt innan hon försvann ut ur rummet.
”Du hörde.” påstod jag tyst och han nickade med ett ursäktande leende.
”Det gjorde jag.” jag nickade och vände blicken mot fönstret där snön höll på att falla.
Vår situation liknande mer eller mindre snöstormen där ute. Man ser flingorna falla, men man märker inte hur starka de flingorna är förrän varje plan yta är täckt i dem. Det var precis som mina känslor. Jag visste inte när Justin blev så viktig för mig, men känslorna växte sig allt starkare tills det tog mig hit, till denna situation.
”Du vet att jag känner likadant.” hans hesa röst spräckte min bubbla och jag vred frågande huvudet mot honom.
”Du tänkte högt.” förklarade han och med röda kinder nickade jag och vände bort huvudet, samtidigt som jag märkte hans leende ur ögonvrån.
”Jag kommer såra dig och det vet du Justin.”
”Du har inte gjort det Scar.”
”Du väljer bara att se förbi mina misstag.” viskade jag nästan ohörbart men han hörde.
”Du har inte gjort några misstag.” hans röst var mycket närmare än väntat men innan jag hann reagera så var jag inne i hans varma omfamning med hans muskolösa armar omkring min kropp. I just den sekunden var det som om vi smälte samman.
Sakta slöt jag ögonen och allt ljud omkring oss försvann. Jag tappade helt tiden och kände mig för första gången säker och bekväm, precis som en perfekt dröm. Inga bekymmer, inga rädslor, bara harmoni.
Snart – allt för snart – så tog det slut och jag fann mig själv sitta på barstolen igen med Justin bredvid mig, utan någon som helst psykiskt kontakt. Men tanken var inte lika sorgsen och deprimerande som det lät då kramen var värt det hela.
”Va-”
”Ifrågasätt inte.” log han och snodde en gurka från skärbrädan. Fortfarande gamla vanliga Justin.
Jag nickade och reste mig för att gå till diskonen och fylla en tillbringare till middagen som kommer äga rum snart. Under tiden snattade jag också åt mig själv ett glas vatten. I väntan på att tillbringaren skulle fyllas vände jag mig om och kollade på Justin där han snodde gurkor i tron om att jag inte såg då vattenkranen fortfarande var på.
”Diskret.” påpekade jag sarkastisk.
Med en halväten gurka i munnen spann hann skräckslaget runt. Genast började jag flina retsamt.
”Uh…”
”Fortsätt ät du.”
Han visk-skrek ut ett ”yes” och vände sig om och började plocka åt sig flera gurkbitar åt gången.
”Det är ändå du som får skära upp mer sen.” flinade jag och vände mig om för att stänga av kranen och flytta tillbringaren till bordet.
Han klagande protester var inget som gick att undgå.
”Jag skulle råda dig att börja nu om du vill bli klar innan Victoria kommer tillbaka.”
”Hmpf.”men han gjorde som jag sa och började ta av plasten runt gurkan och skära den i stavar, som dock inte höll samma bredd.
”Det här är inte ens mitt jobb att göra.” muttrar han tätt följt av svärdomar när han råkade skära snett.
”Det skulle inte vara ditt jobb om du inte hade ätit upp hälften av gurkorna.” påstådde jag och han började skaka frustrerat på huvudet, vilket inte gav honom något annat än konsekvenser då han skar flera sneda och tjocka bitar.
”Åh gud…” muttrade jag och tog kniven från honom samtidigt som jag mjukt knuffade bort honom och tog över det enkla arbetet.
”Män han hundra brister.” stönade jag tyst mellan mina andetag men han verkar höra det då jag hörde honom säga ”håller med.”
”Borde inte du tycka motsatsen?”
”Kanske, men män har brister. Dock inte hundra.”
”Jaså? Vad skulle du påstå var det rätta antalet?” undrade jag och fortsätter hacka gurkorna till små identiska kuber.
”Två – allt de säger och gör.”
”Tre låter mer rimligt.” envisades jag.
”Vilka?”
”Allt de säger, allt de gör och allt däremellan.”
”Håller inte med.”
”Du behöver inte, det är min åsikt. Du har en egen.” flinade jag och hackar det sista av gurkan innan jag hällde i den i skålen bredvid skärbrädan, som redan innehöll tomat och sallad.
”Sant.”
”Så?”
”Så..?” upprepade han mig med ett leende.
”Gör du något rolig på lördag kväll då?”
”Nope.” svarade han och poppade p:et.
Det fanns inga tecken på stelhet mellan oss, vilket var det jag fruktat mest förut.
”Du vet om du frågade någon Cass ut, så skulle hon troligen säga ja.”
Varför jag just frågade den frågan och tog just hennes namn visste jag inte, men jag var mer eller mindre desperat för ett ”normalt” samtalsämne.
”Det är därför jag inte frågar.”
”För blyg eller rädd?”
”För upptagen?” prövade han.
”Med vad?”
”Dig.”

JAG ÄR LEDSEN FÖR ATT DET DRÖJT SÅ LÄNGE MEN JAG HAR 2 SMÅ ANLEDNINGAR! 
- Jag hade en massa prov och läxor (som vanlig -_-)
- Jag har lyckats bli förkyld och förhäxad med världens huvudvärk och halsont.
-
Anyway, hoppades ni gillade kapitlet - Justin fick prova på att laga mat där lite. xD
Btw älskar personligen Victoria, hehe. ♥
-

Fråga: Vad för smycken har ni oftast på er?
Mitt svar: Har halsband och örhängen som jag har på mig 24/7, men bortsett från det brukar jag ha armband ibland och ringar väldigt sällan. :P