---

Gott nytt år babes. 
Vet inte vart jag skulle ha varit utan er, så jag hoppas verkligen ni vet hur mycket ni har hjälpt mig omedvetet. Både här på bloggen och i mitt liv. ♥

 

Hans lena röst var som den vackraste musiken, det högsta bergen, den längsta vägen, den eviga kärleken. Han var som solen som dog varje kväll för att låta sin måne få andas och visas.

Justins perspektiv:
Jag stängde ögonen och öppnade dom sekunden efter. Stängde, öppnade. Stängde, öppnade. Processen var detsamma. Min puls hotade med att göra hål i min hals.
Min kropp kallsvettades men ändå skakade jag hela tiden. Men det var inte kyla, utan skräck.
Saker som detta händer aldrig. Inte i böcker, inte i filmer och absolut inte i verkligheten.
En grymtning ekade plötsligt i hela rummet och fick mitt huvud att slängas mot dörren. Hela hennes familj stod där och lyste lika klart som solen på dagen och månen på natten.
Precis det ljus jag sett mer än en gång.

Ur ögonvrån ser jag något ljus och vände snabbt huvudet dit för att finna det svart. ”Guys, såg ni ljuset?” mumlar jag förbryllat fram och vänder blicken tillbaka mot killarna. Alla fyra skakar på huvudet och kollar konstigt på mig, jag grymtar till. Antar att jag blivit paranoid av allt detta skitjobb. Jag kände hur en vindpust drog på mig bakifrån och killarna spärrar ögonen och jag stelnar till. ”Nu gjorde jag.” mumlar Matt och jag trycker ner handen ner i fickan och tar upp pistolen

-

”Ljug inte för mig. Minns du förra gången när du kom till vårt hus och ditt sår var ett knivhugg trots att du inte erkände det? Detta är liknande eller hur? För ett blåmärke kan inte göra så ont.” orden flög ut ur min mun trots att jag försökte få dom att stanna. 
Genast ångrade jag mig när jag såg ur ögonvrån hur hon vände blicken ifrån mig mot fönstret. ”Scarlett.” bad jag med en mjuk röst.
”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Jag hade aldrig förstått innebörden i den sista meningen förrän nu.

-

”Vi delade på ordet kärlek Justin. Du tog kär jag tog lek.”

”Det här är ett skämt. Eller hur?” mumlade jag och höll mig fast vid mina tankar. Jag lämnade dosan med blicken och lyfte det på hennes ansikte. I en millisekund kunde jag tillochmed skymma spår av uppgivenhet, men dom var borta efter en blinkning. Hon skakade på huvudet och gav mig en mening jag kunde tolka på en gång.
”Justin, vi var inte menande. Den tid jag fick ifrån dig visade hur det var att leva normalt.” 
”Vi lever normalt.” försökte jag och vägrade fortfarande ta in hennes ord.
Den sekund som hon väljer att resa sig och gå ut genom ytterdörren, kommer allting smälta för mig. Men innan dess. Ingenting.
”Kallar du vad vi har normalt? Att du bär med dig pistol dygnet runt är inte normalt. Att du planerar att bombardera en byggnad är inte normalt. Att jag behöver titta mig bakom ryggen varje gång jag är utan dig är inte normalt. Vi är allt annat än normalt Justin!” all ton av lugn hade försvunnit och lämnat ett tjockt täcke av ilska och irritation efter sig inne i hennes kropp. 
Jag kände alla nerver stelna till och pulsen börja bulta hårdare mot den tunna huden. Allt hon sa var sant. Varenda ett av orden hennes läppar målade upp var sant. Men ingenting av det hade kommit från mig. Jag hade inte avslöjat någonting av vad vi höll på med. Jag hade inte avslöjat någonting av vad jag höll på med. ”Vart har du fått reda på allt det där?” 
”Det har ingen betydelse i sammanhanget.” svarade hon och drog handen genom sitt hår. 
Det kändes töntigt att jag såg dom smådetaljerna hos henne fortfarande och kände glädjen över att hon satt framför mig trots situationen. 
”Du ljuger.” 
Trots dom två orden började hennes ord snurra likt ett kretslopp i min kropp. Den stund jag fruktat var framför mig. Hon skulle lämna mig på grund av den jag är. Den jag blivit. Jag skrämde iväg henne.
Jag kände mig kall och ensam – precis som innan jag mötte henne. Precis som med Kayla kändes det som om både mitt hjärta och själv hade slitits ut från mig. Den enda skillnaden var att detta var dubbelt så hårt. En tom känsla spred sig i min mage, och den lyckliga känslan jag brukade hade inom mig vid synen av Scarlett var borta på mindre än en sekund. Jag började känna mig skyldig. 
”Varför försöker du säga hejdå? Jag vill inte höra det.” mumlade jag och ställde mig upp från soffan. Jag knäppte händerna bakom nacken och stirrade tomt i golvet, samtidigt som jag började varsamt gå runt. Det var som om hon inte hörde mina ord eller mina böner efter att hon inte skulle göra detta.
”Jag vill inte leva i fara Justin.” hennes röst lät hånande. Inte åt mig utan åt sig själv. Som om hon tyckte att hon satte sig själv i fara.

Alla dom orden hade bara varit skådespel. För att undvika detta.
Men det värsta var att jag hade gått på dom.
-

”Men jag är säker på att jag skulle vara den sista du skulle tänka på om du gjorde slut med Bruce av en anledning som inte gick att berätta Caro. Jag skulle vara den sista du tänkte på om Bruce hamnade i sjukhus någon vecka senare. Och jag skulle absolut vara den sista du tänkte på när din andra hälft fick diagnosen Alzheimers” 

Mina andetag var tunga och snabba. Min kropp skakade häftigare och gjorde så att repet runt mina handleder skar genom min hud. Det sved men jag hade värre saker som utspelade sig framför mig för att ens kunna tänka på fysisk smärta.
”Scarlett!? Killarna!”
Jag ryckte genast till och kunde svära på att allting och alla stelnade i just den sekunden som den okända rösten ekade genom rummet.
Precis som på beställning kastades hennes huvud upp och mötte mina ögon i allt kaos som tagit plats igen. Jag hann se spår av känslor innan hon stängde in allt igen och blev uttrycklös. Hennes läppar var smått separerade som om hon ville säga någonting men sedan gick emot det.
Allting gick så fort – ena sekunden stirrade vi på varandra medan andra så var hon bakom mig och började knyta upp repen.
Hennes hastiga beröringar gjorde att jag ryckte till gång på gång, men innan jag visste ordet av det stod jag utanför rummet med killarna bredvid mig.
Skräcken plågade min kropp och tillät mig inte att röra mig. Allt och alla skrämde mig.

Scarletts perspektiv:
”Fucking rör på er eller så lovar jag att jag bär ut er en efter en.”
Ilskan och rädslan kokade inom mig. Ilskan var inte mot någon annan utan mot mig själv.
Jag hade glömt bort Justin, jag hade blottat allt han inte borde ha sett. Men värst av allt – jag hade inte skyddat honom ordentligt. Han hade blivit skadad både psykiskt och fysiskt på grund av mig. Att varje gång upptäcka det röda märket på hans arm så fort jag stirrade på honom fick mig ur balans. Jag ville inte vara anledningen till det.
Jag var som en skräckslagen, femårig flicka intryckt i ett litet hörn. Jag vågade knappt närma mig deras kroppar men visste att jag var tvungen. Detta skulle enbart bli värre annars.
En irriterad fnysning for ut ur min mun och genast spände jag hela kroppen. Jag hade varken kontroll eller kunde ha kontroll över min kropp. Jag var mer än ilsken och det gjorde att mitt inre fighter fick övertaget på min kropp. Allt jag gjorde och sade var inte i mina händer. En annan person levde i min kropp.

Jag visste inte hur jag – vi – lyckades men på något sätt kom vi ut ur huset och ut till den mörka natten. Trots den dunkla färgen skymde jag Ricks bil på samma ställe som han hade parkerat den förut. Skenet på min kropp vägrade lägga sig men jag den var inte lika stark som förut.
Osäkert började jag vandra till bilen med långsamma steg samtidigt som jag spänt lyssnade på killarnas minimala steg.
Jag skulle aldrig lyckas hålla dom i säkerhet om det fortsatte såhär.
Känslorna överväldigade mig inombords men jag var noga med att låsa in dom innan jag vände mig mot killarna. Jag mötte inte deras ögon utan stirrade ner i marken i några få sekunder innan jag slöt ögonen för att lugna mig tillräckligt och få bort skenet. En liten anledning mindre till deras panik.
Sakta men säkert försvann det och genast kände jag mig utmattad.
Men att höra ljud av lättnad från framför mig fick mig någorlunda att rycka till och få min styrka tillbaka.
Allt detta hade hänt under omloppet av några få sekunder så killarna hade omöjligt märkt alla mina känslobyten.
”Kom igen.”
Min röst var nästan ohörbar i den svarta natten men dom måste ha hört det för i nästa sekund stelnade deras kroppar till och ögonen spärrades upp.
”Jag kommer inte skada er.” fortsatte jag lika lugnt och backade lite för att verkligen försäkra dom.
”S-säker?” frågade Matt plötsligt och såg lika liten ut som jag kände mig.
Smärtsamt slöt jag ögonen och nickade långsamt. ”Jag lovar.”
Jag hörde gruset knastra i tecken på att någon av dom tog ett steg framåt.
Ett lättat andetag jag inte visste jag hållit for ut ur min mun och genast vände jag mig om.
Mina steg till bilen var varken snabba eller långsamma, men dom hade tillräckligt snabbt tempo för att ta mig fram innan killarna och öppna dörren till baksätet och framsätet.
Bilen hade tillräckligt med utrymme för att rymma oss alla så den punkten behövde jag inte oroa mig för.
Utan ett ord satte sig alla förutom Justin i bilen.
Jag trodde han skulle protestera men snart fann jag befrielse från den mörka platsen jag var på när jag såg honom gå mot passagerarsätet. Jag slog mjukt igen båda dörrarna innan jag gick runt och drog upp bilnycklarna.
Med en sista blick på den skräckinjagande huset körde jag ut från parkeringen och mot motorvägen.

För varje sekund som tickade iväg fann jag mig själv trycka hårdare på gasen. Det skulle ta mycket kraft från mig att radera alla killarnas minne från situationen då det inte var lite som hänt, men jag fann inte styrkan.
Hastigt svängde jag åt höger och såg ur ögonvrån hur Justin greppade hårt i bilhandtaget.
”Förlåt.” viskade jag – alldeles för tyst för att han skulle höra. Det var inte bara den skarpa svängningen jag bad om ursäkt för utan allt annat. Alla hemligheter, alla lögner, alla handlingar. Allt.
Jag fann mig själv att rycka till tillsammans med killarna när min mobil började ringa och fylla den tysta arean omkring oss.
Utan att titta på vem det var så gled jag med tummen över skärmen och la den mot örat. Personen på andra sidan väntade inte på svar innan han började prata.
”Scar du måste få hem dom och radera deras minne innan klockan slår midnatt! Det kommer inte funka annars!” skrek Rick i luren och genast tappade jag kontrollen över bilen i några sekunder innan jag började köra stadigt igen.
”Fan!” utbrast jag och slängde mobilen bredvid mig.
Svordom efter svordom lämnade mina läppar samtidigt som jag började pendla med ögonen mellan vägen och klockan bakom ratten. 23.54
Det tar bara fem minuter att komma till huset och jag kommer inte hinna röra dom ens innan det står fyra nollor.
Min blick flög till backspegeln och jag fann killarna alldeles tillbaka ryckta. Allt jag gör skrämmer dom.
Plötsligt hade jag ett mentalt krig i mitt huvud och tappade allt som gjorde att jag fortsatte kämpa. Jag var trött. Utmattad. Done. Finito
Detta skulle inte funka och dom skulle föralltid hata mig och känna rädsla. Dom skulle alltid vara ett lockbete för fighters nu när Kayla upptäckt banden mellan mig och Justin. En vet, alla vet.

Omförmögen att röra mig snabbare gick jag efter killarna då jag inte ville att dom skulle vara oskyddade. Lamporna i deras hus lyste fortfarande och drog med sig smärta till min kropp då jag tänkte på hur killarna blivit kidnappade. Lucas hade sett det men han hade inte nämnt det i första hand.
”Vart är Cody när man behöver honom?” viskade jag och visste att killarna hörde mig men inte förstod innerbörden i mina ord.
Plågat flög mina händer till mitt ansikte efter att mina ögon mött klockan på vägen i samma sekund som vi steg in genom dörren. 00.05.
”Gå och lägg er och låtsats som om denna mardröm aldrig hände.” mumlade jag och grävde ansiktet djupare i mina händer. Den varma vätskan som även kallas tårar börjar bildas i mina ögon och genast vänder jag mig om och går till köket utan att förklara vidare eller vänta på svar.
Tyst snyftar jag samtidigt som jag sträcker mig efter ett glas för att sedan sekunden efter fylla den med iskallt vatten.
”Det är försent.”
Min röst lät så skör och tårarna blev endast fler av dom tre små orden.
Inte sugen längre på vatten hällde jag tillbaka det och la glaset i diskon. Välkända steg fick mig att rycka till och hastigt torka tårarna.
”Min dröm var sann eller hur?” stammar Justin med rädsla och jag suckar innan jag vänder mig om för att kunna möta hans blick.
”Gå och lägg dig Justin.”
”Svara på min fråga Scarlett.” beordrar han och låter plötsligt mycket bestämmare.
”Drömmen var sann eller hur?”
Jag visste att han menade den första gången han blivit fången av Kayla och Slyders. Saker hade inte gått lik långt då som det gjort nu.
Tillbaka till saken - då hade jag hunnit radera killarnas minne men Justin verkade fortfarande ha haft suddiga minnen kvar av stunden – något som fortfarande var sig likt.
Utan att låta honom vänta längre, nickar jag och tar ett djupt andetag.
”Varför ljög du då?”
För att skydda dig, för att inte skrämma bort dig, för att jag är en egoistisk bitch.
”Detta är ingen rättegång Justin.” muttrar jag vasst och ser hur rädslan övertar den lilla mod han tidigare lyckats bygga upp.
”Jag ljög för att undvika situationen från ikväll. Något som ändå inte funkade. Men vet du vad?” säger jag lugnt och tar några steg framåt. Jag ser hans huvudskakning.
”Du behöver inte oroa dig för att jag kommer göra det igen Justin.” jag bryter blicken från honom och stirrar på kakelgolvet innan jag fortsätter.
”Vill du veta varför?”
Jag tar några steg närmre honom tills det knappt var tio centimeter mellan oss.
Jag såg hans rädsla, men jag skulle aldrig i mitt liv lägga en hand på honom. Han nickade och jag kände en klump i magen under tiden jag sa den sista meningen han skulle höra från mig.
”För du behöver aldrig se mig igen.”
Långsamt ställde jag mig på tå för att nå hans kind och lämna en lätt kyss på den samtidigt som jag drog in hans doft för en sista gång innan jag försvann med en enda tanke…
Once in a Blue moon someone like your soulmate comes along

---

Blue moon is over. Done. Finito.
OH gosh mina känslor är överallt. Denna resa har varit underbar och att göra den med mina underbara läsare gjorde den endast perfektare.
Jag kanske inte säger och visar det tillräckligt ofta men jag älskar er verkligen. Era gulliga kommentarer och kritik är det som fortsätter få mig att skriva.
-
Nu kommer jag ta en liten paus (några dagar- en vecka) för att hinna skriva färdigt några kapitel på New Moon - yup, där har ni namnet. ;) Gosh längtar verkligen.
Jag kan förstå att ni hatar den långa väntan så i mitten av min paus kommer jag publicera en "One Shot Novell" (endast ett kapitel) som behåller erat intresse tills New Moon är publicerat - den jag skrev till skolan. :)♥ (One Shot novellen kommer inte ha någonting med New Moon att göra)
-

Fråga:
-Nu ska jag inte komma med någon random fråga utan jag vill verkligen veta vad ni har tyckt om Blue Moon.
-Vad var bra och vad var mindre bra? 
-Någonting jag kan förbättra?
-Era favoritstunder/favoritkapitel? 

VILL HA ALLAS ÅSIKTER SÅ GLÖM INTE ATT KOMMENTERA! xD♥

Previously:
”Hon har mer med det här att göra än du.” 
Jag vänder tillbaka huvudet och möts av Kaylas roade flin och hur hon höll telefonen framför sig.Ringsignalerna började gå fram och stoppade mig från att skrika ut allt jag ville ha sagt.
Hur i helvetet hamnade vi ens här? Vi låg alltid ett steg före idioterna. Alltid.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.” säger Kayla, fortfarande med det där äckliga flinet på läpparna. Hon börjar röra sig mot mig och jag var mer än säker på att inbillningen inte hade övertaget på mig när hennes kropp blev allt ljusare och ljusare. 
Oförmögen till någonting annat stirrade jag tillbaka på henne, innan allting och alla stelnade till av en alltför känd röst.
”Rör honom och du dör.”

---

- En timme efter att Justin blivit kidnappad -
Scarletts perspektiv
Omedvetet parkerade jag bilen utanför huset och dödade energin.
Om någon skulle fråga nu vart jag befunnit mig dom senaste timmarna, så skulle jag antingen helt ignorera i att svara eller säga ”jag vet inte.”
För det var sanningen… jag hade bara kört runt i hela Stratford utan att stiga ut ur bilen en enda gång. Att stanna hade inte heller funnits på min karta.
Det var nog det mest positivta med denna stad. Människor kryllade aldrig på gatorna och bildade trafik. Men trots det så har allt gott har en baksida.
Allt ont hittar sin väg hit då det är liten chans att bli upptäckt.
Jag skakade lätt på huvudet för att bli av med tankarna – någonting jag gjort allt för ofta idag. Men det funkade ändå aldrig.
En ensam tår rullade nerför min kind och gjorde endast det enorma hålet i mitt hjärta större. Jag må ha varit säker på att ingenting skulle bli detsamma, men nu var jag mer än säker på det.
Igår hade jag gråtit mycket. För mycket. Mina ögon hade varit uppsvullna och röda – något som idag också var samma.
Men idag så hade bara få droppar lämnat mina nästintill uttorkade ögon. Min kropp var alldeles för förlamad för att tänka på att gråta.
Jag var öm och trött. Snyftningarna hade plågat min kropp. Ingen skulle behöva gråta så mycket. Jag hade inte ens gråtit så mycket när mamma och pappa hade dött.
Avvisad var vad jag kände. Det var inte rättvist, det var inte rätt.
Han hade tillochmed varit den som sagt ”jag älskar dig” först.
Med en suck torkade jag bort den ensamma tåren och öppnade bildörren samt steg ut. Innan jag gjorde min väg till huset så tryckte jag på knappen och hörde hur bilen pep till och hur låsen hamnade på plats.
Det frusna gruset under mina fötter knastrade och gav en oroande effekt. Jag hade aldrig känt såhär när jag gick till mitt egna hem. Men nu var det som om en negativ överraskning väntade på andra sidan av den mörka dörren.
Jag drog in ett djupt andetag innan jag ryckte ner handtaget och steg in. Någonting jag inte var beredd på var att alla skulle stå i en ring runt Lucas samtidigt som han stirrade ut i tomma intet. Jag kände igen den blicken.
”Vad händer?” min röst var skör och genast försökte jag harkla mig ohörbart.
”Han ser någon i en källare.” muttrade Kevin och ställde sig upp från sin böjda position, då han var lutad mot soffans ryggstöd förut.
Mina ögonbryn for ihop samtidigt som jag krånglade av mig min jacka.
”Får han fram bilder från vem det är?” en lätt huvudskakning var det enda jag fick.
Långsamt växlade jag min position så jag nu stod bredvid soffan med ögonen på Lucas uttrycklösa ansikte. Mina andetag blev osammanhängande och nervös sammanflätade jag mina fingrar med varandra. Ur ögonvrån såg jag resten av vardagsrummet, som om jag väntade på något. Eller någon.
Jag visste inte vem personen i källaren var men något sa mig att det inte skulle vara vemsomhelst, utan någon speciell.
Lucas ryckte plötsligt till och började med uppspärrade ögon söka sig runt i rummet.
Victoria och Rick var snabbt över honom medan Kevin och Cody höll sig i bakgrunden.
”Vad såg du?”
”Var det ett föremål?”
”Var det en person?”
”Var det flera personer?”
Rick och Victoria slängde fråga efter fråga och jag insåg snabbt att Lucas började gripas av panik. Irriterat sköt jag bort dom och satte mig på huk framför Lucas. Långsamt – rädd för att skrämma honom – tog jag hans händer i mina samtidigt som jag höll stadig ögonkontakt.
”Vad hände?”
”Dom har alla Scar.” mumlade han och försvann med blicken i några sekunder innan han kom tillbaka och mötte mina ögon.
”Vilka har vilka?”
Jag ville egentligen inte höra svaret men sekunden efter gjorde jag precis det.
”Kayla och Slyders har Five.”
-

”Vi delar upp oss så vi har alla ytor i byggnaden.” mumlade Rick samtidigt som han höll på att köra den sista kilometern till huset. Huset Kayla tillsammans med Slyders tidigare bott i.
”Vem går med vem?” frågade jag stelt och laddade pistolen i min hand. Jag har fighterkrafterna men jag kunde inte riskera att använda dom. Speciellt inte framför killarna.
”Jag och Victoria. Cody och Lucas. Du och Kevin.” avvakande nickade jag och höll blicken på dom mörka träden utanför fönsterskivan.
Vinden slog hårt mot dom flygande löven och regnet smattrade hastigt mot marken. I människoögon skulle det hela vara obehagligt men för mig var det ingen skillnad från en ljus, solig morgon.
”Vi är framme.”
Planen var redan avklarad så vi spred ut oss utan några vidare ord. Jag tillsammans med Kevin tätt bakom mig zoomade nerför en dunkel korridor som låg på bottenvåningen. Det enda källa till lyse var dom få stearinljus som var placerade vid alla hörn samt dörrar.
Mina steg stannade upp när två vägar gjorde sig synliga. En som gick rakt fram och en som gick till höger. Mina ögon började åka framochtillbaka mellan dom två gångarna, tills att Kevins röst avbröt mig.
”Höger.”
Utan vidare ord gjorde jag som han sa men frös till i min position när jag hörde snabba steg mot mig. Hastigt drog Kevin i baksidan av min dräkt och ställde mig i skydd bakom väggen igen så den högra korridoren var vid min högra axel.
Kevin som måste ha uppfattat personernas tankar, då han spände sig och började snabbt uttala några få ord till mig.
”Det är tre män. Vanliga änniskor. Du går och letar efter killarna så tar jag hand om dom?” det sista lät mer som en fråga än ett påstående.
Osäkert nickade jag och höll fast ögonen på honom när han lyfte sin pistol upp i taket och avlossnade ett skott som snabbt skulle fånga männens uppmärksamhet.
Dom avlägsna stegen blev allt tydligare när dom kom närmre och genast lät jag Kevin ställa sig närmast korridoren så hans skulle få övertaget.
Precis som han sagt så gjorde snabbt tre män sig synliga. I samma sekund som dom fann Kevin smet jag undan och tog upp farten. Ljuset från stearinljusen försvann efter några sekunder och hastigt började jag krångla upp en tändare från min ficka.
I samma stund som lågan tog plats i arean så nådde en alltför känd röst mina öron.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.”
Det ekade från rummet på min vänstra sida och utan att tveka drog jag ner handtaget och öppnade dörren ljudlöst.
Utan att bry mig om resten av rummet började jag söka efter killarna och fann dom genast. Jag skymde stolarna dom var knutna på men det var allt. Slyders och Kaylas kroppar var i vägen.
Jag spände hela kroppen när jag upptäckte skenet som höll på att ta plats på Kaylas kropp. Fuck this – jag tänker inte vara i underläge om hon ska spela smutsigt.
Pistolen i min hand stoppade jag tillbaka i bältet i min midja och tog ett ljudlöst steg framåt. Precis i rätt sekund för att se hur Kayla höjde sin hand till Justins ansikte. Skräck och ilska tog plats i min kropp då jag visste att hon skulle använda sin extrakraft mot honom.
”Rör honom oh du dör.” mumlade jag giftigt och såg hur alla blickar for chockade mot mig. Alla förutom Kayla.
”Har du inte lärt dig att inte komma själv?” flinar hon oberört och vänder ryggen mot en skräckslagen och chockad Justin.
Genast bröt jag blicken ifrån honom och fokuserade på Kayla igen.
”Sist jag gjorde det så var det du som blev skakad.” väser och vill bara avsluta kallpratet.
”Det var nog din kära bror Codys hjälp, annars skulle du vara sju meter under marken nu.”
”Han fick ner dig kanske men jag fick ner dina fem hundvalpar som jag nu märker är tillbaka.” flinade jag och såg hur hennes ögon blixtrade till av ilska.
”Du vet… om du aldrig hade gjort slut med Justin igår så hade han inte behövt komma till ditt tomma hus idag och ni kunde undvika att allt detta skulle hända. Men å andra sidan så var jag källan till det hela.” hennes äckliga leende kom tillbaka i samband med att min försvann.
”Bree är en söt tjej. Tråkigt att hon accepterade min lilla deal med att droga ner Justin så han var omedveten vid otroheten och sedan få pengar. Något hon inte fick. Undrar vart hon är nu?” hennes röst tonade till några grader mörkare och jag knöt mina nävar ilsket.
Innan jag återfann kontrollen över min kropp så var jag framme vid henne och kastade iväg det första slaget mot hennes ansikte.

---

Kortare än vanligt men jag hoppas det inte gör någonting. :)♥
En sista kapitel kvar som jag ska försöka få upp på julafton. Mina känslor är över kanten just nu.
Glöm inte att lämna en kommentar.

Fråga: Har ni någon/några syskon? :)
Svar: Har en lillebror som har sina stunder, haha. ♥

Previously:
Långsamt börjar jag hyperventilera men kände snart en beskyddande kläm på handen som drog mig ut ur det hela. Caro.
”Jag vet inte hur du tänker eller agerar men du ska veta att nu är du anledningen till att jag gör slut. Inte mina tankar.” jag kunde inte stoppa mig själv från att glida ut med handen ur Caros grepp och höja den mot Justins ansikte. Utan att tänka två gånger kolliderade den med hans kind och jag kände tårarna börja bildas i mina ögon. Skakigt sträckte jag mig efter glaset som tidigare varit Caros och hällde den över Bree. 
”Varsågod.” viskade jag ilsket - krossat – innan jag vände mig om och började trycka mig ut ur folkmassan. 
Tårarna hotar att rinna över men jag lät dom inte förrän jag satt i bilen igen. Där släppte allt.

Det var någonting ont med den där klubben. Allt ont händer där.

---

Justins perspektiv:

Mitt huvud dunkade i takt med dom avlägsna rösterna som hördes från nedervåningen.
Min kropp kändes medvetslös och i några sekunder började jag tro på det, fram tills att jag höjde handen för att dra den genom mitt hår. Allting annat kom tillbaka i takt med känseln och snart kände jag hur torr min mun var och hur ljuset som smög sig in genom gardinerna – till mitt ansikte – irriterade mig mer än vanligt och förvärrade smärtorna i både huvud och kropp. Ett förvrängt ljud for ut ur min mun i samband med ett jag sträckte på kroppen och försökte öppna ögonen utan att känna mig blind av ljustrålarna.
Detta var tredje gången jag vaknade. Första gången hade jag sprungit till toaletten för att kräkas upp allt alkohol och sedan tagit smärtstillande innan jag somnat om igen. Andra gången var det regndroppar som smattrade häftigt mot fönstret, sedan – precis som första gången – hade jag somnat om.
Tredje gången gillt antar jag. Plågsamt slog jag upp ögonen och började blinka flera gånger för att vänja mig vid ljuset. Klockan på nattduksbordet visade med röda siffror efter ett på dagen.
”Hmpf…” mina ögon for genast till den uppspärrade dörren och möttes av Damons stela kropp.
”Törnrosa är vaken.” muttrade han sarkastiskt och gick genast fram till fönstret och sköt gardinerna åt varsitt håll så solen lyste in ännu mer.
”What the fuck bro.” mumlade jag och gnuggade mig själv i ögonen.
”Don’t ’what the fuck…’ me idiot!”
”Vaknat på fel sida av sängen eller fått mens?” flinade jag och satte mig upp i sängen.
Gårdagens kläder satt kvar på min kropp och spred en obekväm känsla. Jag minns inte ett skit från vad som hände eller hur vi tog oss hem – men fan vad bra det hade känts att få in alkohol i systemet igen efter alla Scars begränsningar.
”Du minns inte en enda fucking stund från igår ellerhur? Hur du beskyddande du var över henne dom första timmarna men sket i allt i den sista sekunden!?”
”Jag börjar tro på min teori om att din kropp har blivit feminin.” flinade jag utan att lägga vidare uppmärksamhet på hans osammanhängande meningar.
Omedvetet blev jag svept över golvet i nästa sekund med Damons hand som höll hårt i min krage. Min rygg kolliderade med väggen och spred en stark smärta ända ner till min svanskota.
”Vad är ditt jävla problem?” muttrade Damon farligt nära mitt ansikte och träffade min käke med sin näve.
”Frågan borde vara åt andra hållet. Vad är ditt jävla problem?!” röt jag och knuffade honom bakåt och rättade till min T-shirt.
”Du är min fucking problem din-” jag uteslöt hans röst och höjde min näve och lät den flyga i luften tills den krockade med hans ansikte.
“Vad skulle du säga?” jag såg svart och rött.
Jag var en som en vild tjur i Spanien. Jag skulle springa och attackera tills jag fångade vad jag ville ha.
”Du är inte ens värd det jag ska säga men jag gör det fortfarande för jag bryr mig om henne tillskillnad från dig! Hell, jag bryr mig mer om henne än vad du gör.” grymtade Damon och torkade bort dropparna blod från sin näsa.
”Vad i helvetet snackar du om!?” min röst var inte längre lika stark då jag kände frustationen över hans gåtor till uttalande istället för meningar spela spratt med min hjärna.
”Jag pratar om din ex-flickvän! DU FUCKING VAR OTROGEN MOT HENNE MED BREE DIN JÄVLA PUSSY!”
Min höjda knoge föll rakt ner vid min sida och jag stirrade förvånat på Damon.
”Jag är inte boven här Justin.” han tog ett djupt andetag och ställde sig några få millimeter ifrån min kropp.
”Du är.” mumlade han och gick sedan förbi mig med en knuff i axeln med sin egen.

Jag stirrade på den välkända ytterdörren från där jag i satt i Batmobilen. Jag hade först trott att Damon hade sjunkit så lågt att han hittade på lögner för att dra Scar ifrån mig. Men han var inte den enda som hade slagit och skrikigt på och åt mig. Bruce, Carlos, Matt... what the fuck till och med Caroline hade slagit mig. Trots den minimala mängd styrka hon använt så hade hennes skrik och slag smärtat mest. Med henne visste jag att hon inte ljög när hon bekräftade allt killarna sa.
”Hell, jag bryr mig mer om henne än vad du gör.”Damons mening ekade fortfarande i mitt huvud och lämnade ännu mer ilska och smärta efter sig. Ilska för att han kan tro något så förvrängt och smärta för att jag börjar tro honom.
”Du fucking var otrogen mot henne med Bree din jävla pussy!” mumlade jag åt mig själv och upprepade vad Damon hade sagt.
Jag minns att Bree hade kommit till oss men inget mer. Det var som en svart fläck på en vit yta som vägrade försvinna. Det faktum att det just var Bree störde mig mer än den svarta fläcken – minnesförlust med andra ord.
Trött på att sitta i bilen, tog jag saken i händerna och steg ut. Mina fötter gjorde sin väg till dörren men stelnade till vid den sista metern och jag kände hur allt beslutsamhet rann av mig.
Hon kommer inte prata med mig.
Hon kommer slänga igen dörren på mig.
Hon hatar mig.
Tänk om någon annan öppnar dörren?
Dom vet säkert också vilken idiot jag var igår omedvetet.
Men vem skulle tro mig om jag sa det – att jag var omedveten? Jag minns inte en stund från att jag kysste bitchen. Jag blev äcklad av att tänka hennes namn. Trots allt så minns jag Scars ord klart och tydligt och det gav mig en kylig känsla.
”Du ska veta att nu är du anledningen till att jag gör slut. Inte mina tankar.”
Jag vägrade erkänna det högt, jag vägrade att ens erkänna det för mig själv, men inget i min kropp fungerade längre under min makt. Hennes ord var som vassa stenar som lämnade permanenta ärr efter sig. Hell, såren gick inte ens ihop!
Utan att jag märkt det började mina knogar studsa mot dörren och genast tog jag två steg bakåt. Hjärtat började bulta hårt i bröstet och det värsta var att jag var rädd. Även denna gång på grund av Scar. Jag visste inte hur hon skulle agera eller vad hon skulle säga.
Tio sekunder… tjugo… trettio… en minut… en och trettio… två minuter. Tiden gick för långsamt men samtidigt var det som om jag hade stått utanför dörren i hundra år istället för två minuter.
Jag höjde knogen igen och började knacka – utan framgång denna gång också.
Jag muttrade ut ohörbara saker samtidigt som jag vände mig om och började gå till bilen. Det var en självklarhet att ingen är hemma. Eller så ignorerar dom och speciellt hon dig, sa mitt inre och jag slöt genast ögonen i smärta och vägrade tro på orden.
Min blick var fastklistrad i marken men efter en nanosekund höjde jag den och möttes av skogen samtidigt som en av våra många träffar började spelas i mitt huvud.

Ett prasslande fick mitt huvud att kastas bakåt och blicka på den smala figuren som gjorde sig synlig. ”Justin?” frågar hon chockat innan hon spricker upp i ett leende. Genast slänger jag bort stenen bakom mig och reser mig upp för att hon inte ska misstänka någonting. ”Hej babe.” säger jag glatt och närmar mig hennes träningsklädda kropp. ”Vad gör du här?” frågar Scar.
”Tänkte fråga dig precis samma sak.” hon fnittrar och börjar snart förklara.
”Jag brukar gå ut på kvällarna och jogga när jag inte har någonting bättre för mig.” sakta nickar jag och lägger armarna kring hennes perfekt kurviga kropp.
”Håll dig till ett mer befolkat ställa nästa gång.” mumlar jag och kysser henne lätt i håret.
”Varför?” jag skakar endast på huvudet, inte på humör för att förklara.
”Du svarade aldrig på min fråga.”
”Får jag inte hälsa på min vackra flickvän?” hon rodnar under min blick och trycker sina läppar mot mina.

Det var den gången Slyders åkte hem till Vegas efter att ha blivit skadade av någonting… fortfarande okänt för mig. Av ren ilska hade jag åkt hem till Scar i hopp om att hon skulle hjälpa mig bli av med frustationen. Något som hade funkat på vissa sätt men inte andra.
Mina fötter började snabbt röra sig framåt mot skogen och jag gick inte längre utan sprang. Skymningen hade börjat falla och måla upp himlen med färger. Men jag lät mig inte luras av harmonin – det var nu allt kom ut. Skräcken, rädslan, lyckan, sorgen, förvirringen, ilskan… precis allt.
Ett vitt sken – som även kunde blandas med gult – fick mig att bromsa och oroligt söka runt med blicken. Skenet uppenbarades igen och fick mitt huvud att ryckas åt andra hållet.
”Justin…” det lät som vinden skrek mitt namn men jag skulle känna igen den där rösten i sömnen. Ingen lättnad spred sig över mig. Min puls ökade takten i samband med att mina andetag blev tyngre. Hon var inte den jag letade efter.
”Kayla?” namnet kändes så främmande men jag visste att det var hon.
”Justin…” ekade det en gång till och jag såg skenet ur ögonvrån igen. Mitt huvud slängdes än en gång mot ljuset och jag mötte hennes rödflammande hår. Det var det enda hos hennes kropp som inte hade ett… vitt sken. Det var precis som den drömmen jag haft när jag blev fångad av henne och sedan hade Scar kommit dit.
Kaylas kropp bländade mig och jag kände hur ett svart skynke tog över mina ögon innan jag föll baklänges…

Anonyms perspektiv:
Flinet på mina läppar blev endast bredare när jag började knacka på trädörren. Min skarpa hörsel tillät mig att höra hur ljudet på Tv:n sänktes och steg började röra sig mot dörren. Låset rasslade till och jag släppte kontrollen över min kropp.
Inga människor – förutom dom jag ville åt – fanns i närheten och gjorde mitt problem – att någon skulle se mig - endast mindre. Jag spände kroppen ytterligare när dörren öppnades helt och avslöjade Damons figur.
”Vad fan gör du här!?” spottade han fram och jag himlade genast med ögonen innan jag högg framåt och slog till hans huvud, tillräckligt hårt för att knocka ut honom för någon timme.
Precis som jag hade planerat så hörde resten av Five ljudet från Damons kropp som föll med en smäll till golvet och började röra sig mot hallen.
”The fuck?” mumlade Matt chockat och stoppade alla killar bakom sig när hans ögon fann mina.
”Roligt att se er också killar.” log jag innan jag långsamt lät det suddas ut.
Glöden placerades på min kropp av ren ilska när jag inte upptäckte Justin mellan dom. Kayla måste ha haft rätt – hon skulle ta hand om honom.
Frustrerat skakade jag bort tanken och tog ett steg framåt för att se hur killarna ryggade undan.
”Jag kommer inte skada er.” viskade jag och tog fyra snabba steg framåt så jag stod knappt två centimeter från Matts ansikte.
”Någon annan kommer göra det.”

Justins perspektiv:
Ett högt smäll som fick golvet att vibrera var det enda som behövdes för att få ut min kropp ur dvalan jag tidigare befunnit mig i. Jag kunde för allt i världen vara i himlen men smärtorna som spred sig i mitt bakhuvud och rygg suddade bort den tanken och istället målade upp helvetet… eller verkligheten.Det sistnämnda lät mer trovärdigt då jag i nästa sekund började höra osammanhängande röster.
”Du knockade ut honom ordentligt.”
”Måste säga att hon gjorde bra jobb med dom andra. Sömnen har inte lämnat deras kroppar än.”
”Ska vi väcka dom?”
Ett smärtsamt stön for ut ur min mun och jag kände en ilning i nacken som fick den att snabbt ryckas uppåt från den halvböjda positionen. Det började svida och denna gång skrek jag då jag kände en kall hand mot ytan. Jag försökte höja händerna för att knuffa bort personen men något höll fast dom.
Utan framgång försökte jag röra kroppen för att komma bort från den plågsamma positionen och smärtan.
Ännu ett skrik lämnar mina läppar när jag kände handen tryckas mot min biceps och lämna ett varmt märke.I just den sekunden försvann allting annat och jag började blinka onekligt många gånger samtidigt som min kropp vred sig i svåra plågor.
”Hej Justin.”
”Kayla.” andades jag tungt fram och kände smärtan börja försvinna.
Omedvetet slängde jag en blick på min arm och såg hur ett rött märke – målat efter hennes fingrar – var fastklistrat. Det var inget sådant märke man fick när kroppen träffades av ett hårt slag utan detta var knallrött. Likt färg.
”Ska vi ringa hit flickvännen? Eller ska jag säga ex-flickvän?” flinar Steve – ledaren av Slyders.
”Hon har inget med detta att göra!” spottar jag fram och hör sekunden efter hur plågsamma stön börjar eka bakifrån. Hastigt slänger jag huvudet och möts av killarna.
Skräck och lättnad sköljde över mig på samma gång. Skräck för att dom också var här och lättnad för att dom inte var döda.
”Hon har mer med det här att göra än du.”
Jag vänder tillbaka huvudet och möts av Kaylas roade flin och hur hon höll telefonen framför sig.Ringsignalerna började gå fram och stoppade mig från att skrika ut allt jag ville ha sagt.
Hur i helvetet hamnade vi ens här? Vi låg alltid ett steg före idioterna. Alltid.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.” säger Kayla, fortfarande med det där äckliga flinet på läpparna. Hon börjar röra sig mot mig och jag var mer än säker på att inbillningen inte hade övertaget på mig när hennes kropp blev allt ljusare och ljusare.
Oförmögen till någonting annat stirrade jag tillbaka på henne, innan allting och alla stelnade till av en alltför känd röst.
”Rör honom och du dör.”

---

 

Jag är hemskt ledsen för den långa väntan men har haft fokus på den sista veckan inför skolan. Känns som om jag äntligen kan andas ut ordentligt efter fyra månader av plugg, plugg och ännu mer plugg.

 

Fråga: Favoritdricka?
Svar: Oftast brukar jag ha Cola men Fanta är nog ändå favoriten. :P♥

 

---

 

Previously:
Långsamt föll Justin ner bredvid mig samtidigt som vi båda andades tung. ”Wow, det där var…”
”… perfekt.” avslutade jag hans mening och han instämde genast. Jag stirrade upp i taket men kände snart Justins ögon mot min kind och vred kroppen mot honom och mötte hans ögon. Han gav mig ett stort leende och jag började blygt skratta. ”Vad?”
”Du är så vacker.” viskade han och hasade sig upp på sin ena arm. Jag rodnade genast och borrade in ansiktet i hans varma bröstkorg. 
Hans fingrar vandrade från min arm till min haka och jag kände hur han lyfte mitt ansikte mot sitt. Hans kärleksfulla leende ändras snabbt till ett flin och jag bet mig i läppen då jag exakt visste vad som rörde sig i hans huvud.
”Redo för round två?"

---

 "Smells good..."

Previously:
”Jag också. Det jag sa igår var det längsta du kan komma ifrån sanningen. Jag skulle döda om det skulle få dig lycklig. Du är värd så mycket mer än någon jävla bil.” viskar han tillbaka och ett litet fnitter lämnar mina läppar vid den sista meningen. ”Jag förlåter dig.”
Han ler lyckligt mot mig och genast trycker jag mina läppar mot hans i ännu en passionerad kyss. Han placerar långsamt sina händer på mina höfter, greppar dom hårt samtidigt som jag låter min tunga glida över hans underläpp. Men innan jag fått min chans att förstora kyssen drar hans sig tillbaka med ett leende och lutar sin panna mot min. ”Kom igen, vi åker hem till mig.” mumlar han raspigt och sänder rysningar längst hela min kropp. Löst biter jag mig i läppen och nickar.
”Kan jag köra?” frågar jag lyckligt över att hälften av mina problem var lösta.
”Nej.” 

---

Scarletts perspektiv:
Jag myste in mitt huvud längre in i den lilla gropen i Justins nacke och fortsatte att stirra in i den svarta Tv:n som avspeglade mig och Justin tätt intill varandra på soffan. Komedifilmen vi nyligen tittat på hade tagit slut och jag hade några minuter senare tryckt på avknappen på fjärrkontrollen. Det intressanta med mig och Justin var att vi alltid började bråka om att se en kärleksfilm eller en skräckfilm men denna gång hade jag förvånat tystnat när han utan några vidare argument sagt att vi kunde se Walk To Remember eller Titanic.  Jag – låtit mina skuldkänslor få det bästa av mig – hade insisterat på att se en skräckfilm men han hade envist skakat på huvudet. Det tog oss aldrig till det stadiet att vi började argumentera då han enkelt suckat och viftat av mig innan han gått fram och satt in en komedi… vilket ledde oss till vart vi var nu.
Mina småtrötta ögon gled över det svarta bakgrundet av Tv:n och möttes Justins genom glasskivan. Jag kunde inte undgå att märka hur varma hans bruna ögon såg ut. Jag gav honom ett litet leende och han besvarade den genast med en av hans kända ”halvleenden.” En varm rodnad spred sig på mina kinder och jag vred blicken mot den svarta bordsskivan framför oss. Fantadrickan jag tidigare råkat spilla ut under en av mina skrattanfall, hade lämnat en stor fläck i mitten av bordet. Vi hade varit för upptagna med filmen att vi senare missat att torka upp det. Till min lycka så hade det inte runnit ut på mattan iallafall.
”Hur tog du dig hem igår?”
”Hm?”
”Alltid lika okoncentrerad.” mumlade han och jag kunde höra hans flin.
”Hey!” jag boxade till honom löst på axeln och han började skratta.
Jag himlade med ögonen över hans retsamma skratt och ställde mig upp för att plocka undan alla snackspåsar och glas, samt drickaflaskan som vi tagit fram, men det ledde endast till att jag blev nerdragen av Justin igen. En grymtning for ut ur min mun och jag korsade armarna.
”Hur tog du dig hem igår?” viskade han med sammetslen röst och jag visste genast att det var den frågan han ställde förut som jag aldrig hörde. ”Jag gick aldrig hem. Jag sov över hos Caro.” svarade jag med lika tyst röst som honom och kände min kropp slappna av under hans behövande beröringar. ”Det säger du.” det hela lät mer som ett påpekande än en fråga och mina muskler ville genast stelna till av att han kom på mig, men hans varma händer som gled över min kropp och hans läppar som lämnade långvariga kyssar på min hals tillät mig inte.
”Scar, babe. Hur tog du dig hem?” mumlade han och lät sin tunga glida över en liten yta på den överhettade huden.
”J-jag...” jag kunde inte prata färdigt innan ett stön slapp ut ur min mun och avbröt mig.
”Du vadå baby?” Av att höra den retsamma tonen i hans röst visste jag att han visste att jag var slingrad runt hans fingrar och helt under hans makt just nu – någonting han tog nytta av. Inombords svor jag åt honom men på utsidan ville jag bara ha mer trots att han höll på att reta ihjäl mig.
”Jag g-gick.” muttrade jag och väste sedan tyst över att hans hand gled mot mitt innerlår. Jag var mer än säker på att han kunde känna värmen som min kropp producerade.
”Var det en lång väg att gå Scarlett?”
Jag glömde nästan bort hans fråga när jag hörde namn rulla långsamt ut ur hans mun. Det lät så… ugh! ”Ja...” min röst kvävdes i ännu ett stön.
Han hummade till och närmade sin hand närmre den yta jag ville ha honom mest, men innan han nådde dit drog han tillbaka sin hand och puttade omsorgsfullt ner mig från sin famn. Förvånat satt jag där och stirrade på honom när han la glasen i varandra och tog dom i sin ena hand medans han tog snacksen i sin andra och sekunden efter försvann bort från mitt synfält. Mina ögon växte till dubbel storlek och frustrationen kom långsamt krypande.
”Justin!” väste jag och kände den varma känslan i magen tona bort. Hans överlägsna skratt hördes från köket och jag muttrade osammanhängande meningar tyst för mig själv samtidigt som jag ställde mig upp från soffan och började gå mot köket. Djävulen själv stod där och höll på att diska medan jag stod där med armarna i kors och med min mordlystna blick fastklistrad på honom i väntan på att han skulle möta den.
”Om blickar kunde döda så skulle jag vara sju meter under marken nu.
”Du tänkte högt.” fortsatte han flinandes utan att jag hann säga någonting.
”Om blickar skulle döda så skulle du vara mer än sju meter under marken.” försäkrade jag och gick ut ur köket, upp till hans rum. Jag lät denna gång gå men nästa skulle inte bli lika vacker. Jag flinade i några sekunder innan jag vred tankarna in i ett annat håll och genast försvann det lilla glada i mig.
Justin hade lyckats få mig att glömma för några timmar om min familj som stängde ut mig från vad dom nu höll på med, men förr eller senare skulle jag ringa dom och nu var precis rätt tillfälle.
Jag drog upp min mobil från fickan på mina gråa mjukisbyxor och tryckte sedan på hemknappen för att få den svarta skärmen att lysa till liv.
Forever alone. Inte en enda händelse.
Roat skakade jag på huvudet åt mitt tråkiga liv och började snabbt klicka mig in på Ricks nummer. Långsamt förde jag luren mot örat och väntade på hans svar medan det pep. 1… 2… 3… 4... 5 – ”Rick.”
”Hej.” muttrade jag och kände hur en irriterad sköld lades på min kropp.
”Scarlett.” sa han politiskt och jag himlade med ögonen.
Det var inget ide att visa min ilska – han kunde redan känna den.
”Vart är ni?”
”Kevin håll koll på vänster sida!” hörde jag honom skrika och genast fokuserade jag då jag hörde hans uppdrag-röst.
”Rick vart är ni?” frågade jag lite högre denna gång. Genast stelnade jag till över att Justin kanske hört mig och drog luren bort en bit från örat. Lättnaden sköljde över mig när jag hörde hur han fortfarande höll på att diska. Jag förde luren tillbaka i rätt sekund för att höra Ricks stressade svar.
”Scar kan vi prata senare?”
Hans röst drunknade i det höga ljudet som plötsligt släpptes loss.
”Rick vad händer?!” paniken började ta över mig och jag kände hur all irritation föll av mig.
”Tredje fightern händer.” var det sista jag hörde innan luren började tuta i mitt öra i en signal som avslöjade att han lagt på. Tredje fightern händer. Fan! Fan! Fan!
Ilsket drog jag handen genom håret när meningen fortsatte att upprepas i mitt huvud. Jag hade en massa frågor men inga svar.
Varför sa han inget tidigare?
Var det därför jag aldrig såg honom och resten för den delen också? För att dom letade efter henne?
Vart var dom ens?
Men det viktigaste var… Varför nu?
”Scar baby?” Jag vände mig snabbt mot dörren med ett påklistrat leende medan all oro förstörde mig på insidan. Justin som höll på att torka sina händer på sina jeans kollade konstigt på mig men sa ingenting till min lättnad.
Hans blick var fast på mig i flera långa sekunder… och jag visste genast att jag tagit ut lättnaden i förväg. Han ville att jag skulle berätta. Men inget av det hände då jag inte själv visste vad som hände, och det lilla jag visste var inte för normala människoöron.
”Ehm...” jag vände ner blicken mot golvet och förde tillbaka en röd hårslinga bakom mitt öra.
”Berätta när du är redo… okej?” mitt huvud for upp igen och jag stirrade förbryllat på honom. Någonting annat måste bevisa att det finns något som tynger ner mig än mitt konstiga beteende.
”Du är likblek och ser ut som om någon är på gränsen att bli mördad.” Du anar inte hur rätt du har med det sista.
Långsamt nickade jag och tog en steg mot honom, följandes med en till, och en till… tillräckligt många för att stå fastpressad mot hans kropp med mina armar runt hans överkropp.
”Du borde bli så här oftare… jag klagar inte på dina kramar.” jag skrattade och tackade honom ohörbart för att ha lättat upp stunden.
”Justin…?” han hummade långsamt till och spände sina armar kring min midja.
”Älskar du mig?”
”Såklart jag gör babe.” jag hörde förbryllandet i hans röst men fortsatte.
”Kan du göra en sak åt mig?”
”Vad som helst.”
”Kiss my sadness away.” viskade jag och la min haka mot hans bröstkorg för att kunna möta hans ögon. Jag både såg och kände hur han inte förstod någonting men sekunden efter glömde jag det då hans läppar trycktes mot mina. Dom började snabbt arbeta med mina och på något sätt, bland all yrsel och hålla fast vid honom som en livlina, så kände jag hur jag förlorade mig själv i den överväldigande kraft han använde. Det var som vår första kyss igen och jag glömde allting som hänt sedan dess. Mina händer gled till hans nacke och jag kände hans på mina höfter.
Kraften mellan oss började långsamt tona bort i samband med att mellanrummet blev större tills han tittade mig fullt i ögonen igen.
”Är du okej?” viskade han andfått och jag nickade leendes.
”Jag äskar dig.”
”Jag älskar dig mer baby.”
-

Vattnet från när Justin duschat hade varit avstäng i minuter som känt som timmar och i brist på annat så hade jag började återgå till min barnsliga sida…
Mina ögon följde långsamt dropparna som jagade varandra på utsidan av fönstret och osynligt hejade jag på den som var närmast mål. Spelade ingen roll hur gammal jag blev – jag skulle alltid föreställa mig att det var en lopp mellan dropparna regnet lämnade efter sig på fönsterskivan.
Några sekunder senare vände jag bort blicken då jag kände det hela bli för allvarligt när jag slog handen på fönsterbrädan i frustation över att ha förlorat.
Skymningen hade lagt sig på himlen men tyvärr inte med fina färger – endast grått. Löven prasslade i den ilande vinden och scenariot gav en helt ovanlig höstkänsla.
”Babe…?” Justins röst ekade mellan väggarna och jag ropade snabbt tillbaka ett svar om att jag var i köket. Några sekunder senare var han i köket, helt påklädd och rufsigt hår som jag älskade.
”Vad gör du?” frågade han och jag ryckte trött på axlarna.
Nu när jag tänkte efter hade denna dag gått långsammare än långsamt. Jag hade varit med Justin – vilket var ett plus i kanten. Men ingenting mer. Det som hänt förut hade jag låst in i en kista och planerade på att inte öppna den förrän jag såg dom igen.
Justin skrockade åt mig och förbryllat kollade jag på honom. ”Vi pratade aldrig klart om dig och Caroline.” flinade han och jag himlade med ögonen. Ännu en sak att låsa in i kistan.
”Hur vet du ens att jag aldrig var hos henne igår?” muttrade jag och lutade huvudet mot min hand som var lutad mot fönsterbrädan.
”Så du erkänner?” mina ögon spärrades upp och jag svor åt mig själv tusen gånger om.
”Jag skojar bara babe!” han började skratta och jag himlade med ögonen. Och kanske kallade honom en – eller flera – saker för mig själv.
”Jag skulle lämna tillbaka din mobil och gick hem till henne men hon mumlade bara att du gått hem och stängde dörren sekunden efter…?” hans förklaring vände sig till en fråga och jag förstod att han ville veta vad som har hänt mellan oss. Men jag låtsades som motsatsen och nickade bara samtidigt som jag klistrade på ett vad-konstigt ansikte.
”Får snacka med Bruce om det.” sa han och jag hörde genast han osynliga hot men fortsatte att nicka. En tystnad tog plats över oss, som jag vände men till min fördel och började prata om annat.
”Vart är Bruce? Nu när jag tänker efter – vart är resten av killarna?”
”Semester i Vegas…” osäkerheten hördes i hans röst och jag höjde genast på ena ögonbrynet men han vände sin kropp mot kylskåpet och började gräva i den efter någonting – låtsades.
”Justin… ljuger du?” flinade jag retsamt och visste att jag hade honom där jag ville nu.
”Varför skulle jag göra det?” frågade han men mötte aldrig min blick.
”Justin Bieber, titta mig i ögonen och säg att du inte ljuger.” jag hörde hans suck och flinade endast bredare när han äntligen tittade på mig och stängde kylskåpet – tomhänt. Han drog in ett djup andetag och öppnade sedan munnen. ”DomärpånågonaffäriVegas. Och kommer hem imorgon”
”Justin…?” fortsatte jag med samma ton som avslöjade att jag ville att han skulle prata långsammare. Om jag ska vara ärligt njöt jag av hans nervösa sida. Hur han aldrig mötte mina ögon, hur hans tänder fortsatte nafsa på hans underläpp och hur hans kropp gulligt skönt ihop.
”Dom är på någon affär i Vegas.” mumlade han och bröt äntligen blicken från golvet.
”Okej.”
”Bara okej? Inget ’vad gör dom där’ eller ’mår dom bra’?” frågade han förvånat och jag ryckte oskyldigt på axlarna.
”Du är här så det spelar ingen roll.” sa jag med en lite tystare röst när jag hörde hur själviskt det egentligen lät.
”Det kan du tacka dig och Dr Gilham för.” muttrade han flinandes och tog några steg närmre mig.
”Jaså?” han hummade till och borrade sedan sin blick in i mig.
”Vad?” frågade jag och blev genast osäker på om jag hade någonting i ansiktet.
”Inget särskilt.” flinade han och attackerade mina läppar i nästa sekund.

Sexscen - Läs inte om du tycker det är obehagligt

Hans huvud guppade i samma rytm som hans mun rörde sig i. Hans läppar i kontakt med mina gav mig en helt annorlunda känsla än vanligt. Hans hand som glidit till min kind – utan att jag märkt det – åkte neråt, mot min kropp. Han kupade mitt lår och lät sin tunga åka över min underläpp. Alldeles för upphetsad från den tidigare händelsen på soffan öppnade jag munnen och lät hans tunga glida in och möta min. Mitt ansikte hettade till och mina handflator började kallsvettas – en känsla jag alltid kände när vi gick över den ”normala” gränsen.
Justin började bli lite mer hastigare i sina rörelser, och lämnade mig i ett liten chockad tillstånd men snabbt var jag efter honom. Hans hand som tidigare hade varit lutat mot barstolen jag satt på åkte mot mitt bröst och han kupade den – precis som mitt lår. Jag stönade tyst till, vilket fick ett leende att sprida sig på hans läppar. Mina andetag fastnade i halsen när han började tryckte sin kropp närmre mitt och började röra sin hand. En väsning slapp ut ur min mun, och fick honom att bli hårdare mot mitt innerlår.
”Jag vill ha dig. Nu.” grymtade han och lutade sin panna mot min samtidigt jag kände belåtenheten rinna över mig. ”Du vill ha mig? Huh?” flinade jag och andades tungt.
”Ja. Jag vill ha dig. Mycket.” muttrade han hungrigt och kysste mig än en gång – mycket kortare.
”Bra. För jag vill ha dig också.” mumlade jag under mina tunga andetag och la mina armar kring hans nacke.
Hans händer klistrade sig fast på mina höfter samtidigt som han började nafsa och suga på den känsliga huden på min nacke. ”Hoppa upp.”
Jag gjorde som hans sa och slingrade mina ben runt hans höfter. I njutning slöt jag ögonen och lutade pannan mot hans axel samtidigt som han fortsatte med sitt arbete på min hals. Jag kände hur han började gå upp för trappan och sedan till höger – mot sitt rum.
Den mjuka madrassen rörde min rygg i nästa sekund och Justin la sig över mig och vandrade med sina läppar mot mina som mötte hans halvvägs.
Jag spände min kropp och vände på oss så jag var på topp. Justin backade från mitt ansikte och flinade mot mig innan han fångade upp mina läppar i en långsam blöt kyss igen. I samma takt kysste jag honom, njöt av känslan av hans läppar mer än någonsin.
Han rullade oss tillbaka och stödde sig på sina armar, som låg på varsin sida av mitt huvud, för att inte lägga all sin vikt på mig. Jag la min hand på hans nacke och tryckte honom närmre mig, samtidigt som jag fördjupade kyssen genom att luta huvudet åt sidan.
Justin släppte långsamt mina läppar och gled med sina över min käke, vidare till min hals. Han nådde min känsliga punkt och ett stön lämnade min mun när han rörde sin tunga över min hettade hud. Min rygg åkte upp i en båge och gav Justin bättre tillgång till min hals. Hans stödde sig på sina knän och började glida med sina händer längst mina sidor. Försiktigt lekte han med kanten av min tröja innan han drog den uppåt och avbröt kontakten mellan hans läppar och min hud för att dra den över mitt huvud. Han tittade blygt upp mot mig och jag bet mig själv löst i läppen samtidigt som jag drog bort hans T-shirt från hans kropp.
Våra kyssar blev allt mer okontrollerade samtidigt som dom näst sista klädesplaggen åkte av våra kroppar.
Justin började röra sitt ansikte längre ner samtidigt som han började lämna blöta kyssar längst min mage. Mitt underliv överhettade när hans tänder tog tag i kanten av mina svarta trosor och släppte dom sekunden efter. Jag gnällde till och började otåligt röra kroppen under hans grepp. Han flinade och greppade hårdare om mina höfter samtidigt som han började kyssa mitt känsliga parti genom det tunna spetstyget.
”You’re always so wet for me babe.” grymtade han till och lämnade några kyssar på mina innerlår innan han kom upp igen och professionellt knäppte upp min BH med en hand. Han dök ner igen och jag väste till när jag hände hans läppar mot min bröstkorg. Än en gång höjdes min kropp i en båge och jag visste inte hur länge till jag skulle klara mig utan att skrika.
”Justin…” stönade jag plågat och Justin var snabbt uppe vid mina läppar och kysste dom. Utan förvarning tryckte han in sin tunga i min mun och vi började slåss om dominans.
Jag lät mina naglar dras löst över hans bröstkorg, mot hans fasta magmuskler. Av den plötsliga impulsen över att behöva se hans muskler bröt jag kyssen och började hungrigt stirra.
”Det är bara din.” viskade han och lämnade en öppen mun kyss på min hals som fick mina ögon att rulla bakåt.
Trött på förspelet gled jag längre nermed handen och började leka med kanten på hans boxer. ”Bara dra ner av dom.” grymtade han och jag fnittrade sockersött men gjorde som han bad om. Den sista biten sparkade han av dom själv.
”Är du säker?” viskade han i mitt öra och blev stilla med alla sina rörelser. ”Aldrig varit säkrare.” viskade jag tillbaka och kände hur han drog av den sista plaggen på min kropp…
-

Långsamt föll Justin ner bredvid mig samtidigt som vi båda andades tung. ”Wow, det där var…”
”… perfekt.” avslutade jag hans mening och han instämde genast. Jag stirrade upp i taket men kände snart Justins ögon mot min kind och vred kroppen mot honom och mötte hans ögon. Han gav mig ett stort leende och jag började blygt skratta. ”Vad?”
”Du är så vacker.” viskade han och hasade sig upp på sin ena arm. Jag rodnade genast och borrade in ansiktet i hans varma bröstkorg.
Hans fingrar vandrade från min arm till min haka och jag kände hur han lyfte mitt ansikte mot sitt. Hans kärleksfulla leende ändras snabbt till ett flin och jag bet mig i läppen då jag exakt visste vad som rörde sig i hans huvud.
”Redo för round två?"

---

ASDFGHJKL Jag dör. Fucking 51 kommentarer på förra - gosh ni anar inte hur mycket jag älskar er. Funderar på att få utbrott på mig flera gånger. Jk ;) ♥
Men... det räckte tyvärr inte. Jag kommer lägga ner bloggen...
Nog med mitt konstiga beteende - 
Många av er frågade när Scarlett kommer berätta sin hemlighet till Justin och jag kan lova er att det kommer snart. (Inte Justin-snart utan snart :P)
-
Alltid lika awkward med dessa sexscener men jag hoppas ni gillar dom. xD
-
Fråga 1: Pojkvän/Flickvän eller singel? :)
Mitt svar: Forever alone. Haha i'm too good to be true. xD

VIKTIGT: Fråga 2: Funderar på att avsluta novellen runt kapitel 60 och sedan göra en part II. (Rakt på sak hehe. xD) Men jag vill veta vad ni tycker. Åsikterna på instagram var blandade.