Jag drog långsamt handen över ängen vi satt på och kände hur gräset smekte min handflata likt fjädrar. Mitt hår fladdrade lätt i kvällsbrisen men jag kände mig aldrig kall. Han satt nära mig och utstrålade en varm värme som min kropp absorberade.

Mjuka fingrar på min haka fick min blick att lyftas och möta hans bruna ögon.
Hans ansikte närmade långsamt mitt och jag höjde händerna för att lägga dom på hans biceps.
”Jag skulle ge dig världen om du gav mig chansen Kate Marilyn Floyd.”
Det var allting som behövdes för att få det vackra scenariot att långsamt börja tona till vitt längst ut i kanterna för att några sekunder senare möta varandra i mitten och lämna mig ensam.
Hans irisar hade varit det sista jag sett.

Mina ögon fladdrade upp och jag mötte det beigea taket i mitt rum. Min kropp var intrasslat i täcket och jag kände dom bekanta svettdropparna på min panna.  Bara en dröm. 
En dröm som jag hade sett mer än en gång.
Alltid samma stund och plats. Alltid samma bruna ögon.
-

Jag la på den sista lager mascara på mina korta fransar innan jag la tillbaka den i necessären och mötte min blick genom spegelskivan. Mitt lockiga hår som hade en mörk färg av hassel, ramade in min sminkade ansikte och framhävde mina gröngråa ögon. Ögon som både kunde gråta och tindra av lycka under samma sekund. Något som hände varje dag.
Det var vem jag var med andra ord. Begravde mig i sorgen över att mina föräldrar jobbade för mycket och aldrig brydde sig om mig, för att sedan skratta och agera glad för allmänheten där alla trodde jag hade det perfekta livet. Det var vem tjugoettåriga Kate Marilyn Floyd var. Ensam och krossad med en perfekt fasad.
-

Min blick var nere i det svarta kakelgolvet när jag gick igenom gymkorridoren som var fylld med människor från alla klasser. Vissa hade gymkläder från dom kändaste märkena medans andra hade något så simpelt som mjukisbyxor och T-shirt.

Det gjorde ont att erkänna det men jag tillhörde mer eller mindre den första gruppen.
Anledningen var mina föräldrar.
Jag hatade all pengar dom öste på mig för att få min lycka och kärlek. Jag minns inte ens senaste gången dom sa en enkel hälsning till mig.

Två år hade passerat sedan sista gången jag såg dom. Aldrig hade dom försökt kontakta mig eller hälsa på mig i min lägenhet sedan dess – allt för att jobbet tog för stor del av deras liv.
Men då och då kom det paket som innehöll allt från kläder till elektronikprylar för att visa deras ”omtänksamhet.”
Dom flesta gånger brukade jag bara skänka bort allt medan jag behöll sakerna andra gånger. Jag var inte i nöd och om jag någon gång skulle vara det så skulle jag ha pengar att köpa vad det än var.

”Kate!”
Jag ryckte till innan jag vred huvudet bakåt och fann genast ljudkällan som avbrutit mina tankar, även kallad Justin Bieber – ägaren över gymmet - som kände mig ut och in.
Att inte behöva låtsats inför honom spred alltid en lättnad över mig som slappnade av mina spända nerver.

Hans smutsbruna hår var uppspikat och lämnade ett perfekt syn på hans ansikte nu när hans lugg inte var i vägen.
Trots det så åkte min blick åkte omedvetet till hans kropp och mötte genast av en svart T-shirt som smet åt hans muskolösa bröstkorg och ett par mörka jeans som hängde lågt på hans höfter. Det hela kompletterades med hans välkända Supra skor och guldkedja runt hans hals.
Men det varade inte länge då hans bruna ögon fångade min uppmärksamhet – som alltid.

Efter flera sekunder som kändes som timmar tvingade jag mig själv att bryta ögonkontakten och istället vandra med blicken för att inte fastna med den igen.

Hur han gick med jeansen så lågt ner på hans höfter fick mig att fnittra och roat drog han in mig i en kram när han var framme. One Million doften han alltid bar med sig hittade sin väg till min näsa och genast drog jag ett djupt andetag samt spände mina armar runt honom.
”Är jag underhållande Ms Floyd?”
”Inte mer än vanligt Mr Bieber.”
Han nickade och blinkade med ena ögat. Jag kände blodet stiga till mina kinder och lämna en röd yta efter sig. Något Justin också måste ha upptäckt då han i nästa sekund smekte den varma ytan på mitt ansikte.
”Hur kommer det sig att du alltid rycker till eller rodnar när jag är i närheten?”
Jag förstod genast att han ville komma till den stunden vi först träffats. Precis som han påpekade hade jag både ryckt till och rodnat.

Flashback:
Dom röda boxningshandskarna hettade upp mina händer, men jag ignorerade det och lät knoge efter knoge kollidera med den svarta säcken framför mig. Jag visste inte hur länge jag hållit på men jag tänkte inte sluta förrän mina armar skrek av smärta. Detta var det bästa sättet jag kunde bli av med ilskan och bygga upp mina väggar högre och starkare, för att undvika sorg och rädsla.

Långsamt greppade mjölksyran i mina armar och jag kände styrkan försvinna – något jag fruktat. Med ett sista slag på säcken backade jag undan och la händerna på mina knän för att försöka återgå till normal andning. Pulsen på min hals slog hårt och jag kände blodsmaken i munnen.

Försiktigt satte jag mig på golvet och sträckte mig efter vattenflaskan vid min högra sida. Jag ignorerade frestelsen över att hälla i mig hela vattenflaskans innehåll och istället tog små klunkar för att släcka en del av min törst.

”Du måste hålla överkroppen mer rak och ha armarna i skydd för ansiktet.”
Min kropp ryckte till av den okända rösten.
Hastigt drog jag vattenflaskan ifrån munnen och sänkte blicken från taket. Mina ögon möttes av en brunhårig kille. Hårfärgen påminde nästan om min egen. Dom markerade kindbenen och näsan gav ansiktet en kraftig men ändå mjuk benstomme. Trots det så var det hans bruna ögon som drog till sig min uppmärksamhet. En hasselbrun färg hade ett varmt skynke över sig.
”Du är?”
Dom två orden kom ut spetsigare än vad det var menat men det var inte varje dag det kom fram en kille i gymmet och berättade hur du skulle boxas.
”Justin. Justin Bieber.” jag nickade åt hans namn och märkte sedan hans höjda ögonbryn som avslöjade att han ville ha reda på mitt namn.
”Kate Floyd.”
”Vacker namn för en vacker kvinna.” log han brett och jag kände hur blodet började cirkulera extra mycket vid mina kinder.
Och det faktum att han sa ”kvinna” istället för ”tjej” fick mig direkt att hitta ett band till honom.
Flashback slut

Det var mer eller mindre två år sen – ett år efter att jag flyttat från mina föräldrar. Då jobbade inte Justin här utan var endast en stamkund – precis som mig. Senare när ägaren blev sjuk och inte längre orkade driva gymmet så började dom söka efter någon ny som kunde ta ansvaret. Man kunde säga att Justin hade varit först på tur då.
På så sätt träffades vi allt oftare, vilket leder oss till våra allt för vänliga gester…

Tanken över att han fortfarande väntade på svar till sin fråga slog mig och jag rodnade kraftigare samtidigt som jag mumlade ut ett ”Jag vet inte.”
Hans skratt började eka och drog till sig några blickar men det var inget han la uppmärksamhet på.
”Då får vi ta reda på det ikväll. Prick klockan sju. Jag hämtar upp dig.” flinade han och lämnade en snabb puss på min överhettade kind, innan han vände sig om och vandrade bort mot hissen som skulle ta honom till hans kontor som låg två våningar upp.
-

Precis som han hade sagt, så hämtade han mig prick klockan sju från min lägenhet och körde oss sedan till en av stadens bästa restauranger.

”Hur mår du?” log jag när vi kommit tillrätta vid vårt bord och fått våra menyer placerade framför oss. Vi hade inte småpratat under resan som ovanligt nog var nervös och spänd.
”Bara bra men stressen från jobbet kickar in då och då.” log han och tog upp menyn framför sig.
Jag nickade med ett leende och följde sedan hans exempel.

Under tiden jag studerade alla namn på rätter och desserter så drog jag gång på gång en hand genom mitt hår, som nu satt i en hästsvans och tillät den svala luften från konditioneringen att nå min nacke.
”Har du bestämt dig?” frågade han mjukt och fick mig att stelna till. Den tonen hade jag hört någonstans förut. Jag kunde inte sätta fingret på vart eller när.
”Kate?” frågade han oroligt och drog mig ur min trans.
Långsamt skakade jag på huvudet – dels som svar på hans första fråga och dels var för att få tankarna att flyta undan.
”Jag tar vad du tar.” mumlade jag och började nervöst leka med mina fingrar som låg i mitt knä.
Han nickade avvaktande efter några sekunder och vinkade sedan till sig en servitör.
”Två pasta bolognese samt en flaska Chardonnays.”
-

”Är det fortfarande lika tufft?” frågade Justin när vi höll på att köra tillbaka efter vår middag.
Vi hade omedvetet kommit in på ämnet mina föräldrar och jag hatade det mer än vanligt. Justin må veta allt om mig men det stoppade inte honom från att skrapa på ytan av isberget – hur jag mår nu.
För att inte få honom att märka hur jag tvekade över frågan så svarade jag direkt.
”Jag har slutat bry mig.” svarade jag stadigt samtidigt som jag följde träden med blicken, som såg svarta ut i nattens färg.

Jag visste att han ville fråga ytterligen, men till min lättnad var vi snart framme. Men inte vid min lägenhet. Det var en äng.
En äng som bredde ut sig och mötte likt en pusselbit sjön som åkte ner mot horisonten.

Han drog ett djupt andetag och dödade energin till bilen. Innan jag han reagera var han ute och öppnade dörren åt mig.
”Kom igen.” viskade han med en röst lika len som fjädrar.
Hans hand greppade i min och började långsamt dra mig mot ängen som – trots mörkret – hade klara färger när man kom nära nog. Vattnet skimrade lätt i månstrålarna och målade en lugnande effekt på min kropp.

Vi satte oss ner i gräset med endast några få centimeters mellanrum och stirrade ut mot sjön framför oss. Jag kunde aldrig förstå hur någonting vackert kunde vara så farligt. 

”Jag vet att du fortfarande bryr dig Kate.” mumlade han efter flera långa sekunder.
Jag bröt blicken från den svarta vattenytan och stirrade chockat på honom.
”Det gör jag int-”
”Säg det inte. Du bryr dig, och du vet att jag finns här. Jag kanske inte har ord för att få dig att må bättre, men jag har armar för att ge dig en kram, öron att lyssna på vad du vill prata om, och jag har ett hjärta - ett hjärta som värker för att se ditt leende igen.”

För första gången upptäckte jag hur han såg förbi min finslipade fasad. Hur han alltid hade gjort det.
Han såg den krossade flickan bakom allt.
Tanken fick en främmande känsla allt bildas i min mage och jag förmådde mig själv att endast nicka.

”Kate?” viskade han långsamt och jag hummade till.
”Titta på mig.”
Utan att säga några vidare ord gjorde jag som han sa, men var inte beredd på hans nästa drag. Hans läppar mot mina.

Tiden fann stopp för första gången under min existens. Hans läppar rörde sig mjukt mot mina i försök att visa alla hans känslor han inte kunde sätta i ord. Att få känna denna vackra varelse så nära mig gav mig hopp och fick mig att glömma allt negativt jag bar på.
Sakta fick båda brist på syre och backade undan men genast lutade jag min panna mot hans och började le som ett fån – han likaså. Hans varma bruna ögon borrade in i mina och han sa endast ett ord till mig.
”Min.”

Hans lena röst var som den vackraste musiken, det högsta bergen, den längsta vägen, den eviga kärleken. Han var som solen som dog varje kväll för att låta sin måne få andas och visas.

Jag drog långsamt handen över ängen vi satt på och kände hur gräset smekte min handflata likt fjädrar. Mitt hår fladdrade lätt i kvällsbrisen men jag kände mig aldrig kall. Han satt nära mig och utstrålade en varm värme som min kropp absorberade.

Mjuka fingrar på min haka fick min blick att lyftas och möta hans bruna ögon.
Hans ansikte närmade långsamt mitt och jag höjde händerna för att lägga dom på hans biceps.
”Jag skulle ge dig världen om du gav mig chansen Kate Marilyn Floyd.”
Det var allting som behövdes för att få det vackra scenariot att långsamt börja tona till vitt längst ut i kanterna för att några sekunder senare möta varandra i mitten och lämna mig ensam.
Hans irisar hade varit det sista jag sett.

Mina ögon fladdrade upp och jag mötte det beigea taket i mitt rum. Min kropp var intrasslat i täcket och jag kände dom bekanta svettdropparna på min panna.  Bara en dröm. 
En dröm som jag hade sett mer än en gång.
Alltid samma stund och plats. Alltid samma bruna ögon.

 *Tidinställt*