Previously:
”Nope.” svarade han och poppade p:et.
Det fanns inga tecken på stelhet mellan oss, vilket var det jag fruktat mest förut.
”Du vet om du frågade någon Cass ut, så skulle hon troligen säga ja.”
Varför jag just frågade den frågan och tog just hennes namn visste jag inte, men jag var mer eller mindre desperat för ett ”normalt” samtalsämne.
”Det är därför jag inte frågar.”
”För blyg eller rädd?”
”För upptagen?” prövade han.
”Med vad?”
”Dig.”

Scarletts perspektiv:
Varför, varför, varför?
Den sista matteuppgiften glodde mig rakt i ögonen och jag fann det inget annat än oförståndigt. Det var som att leta efter en svart prick på en några toner ljusare svart tavla. Omöjligt.
Jag visste inte hur alla killar i denna familj som fortfarande gick i skolan hade lyckats komma undan från detta och gjort mig till den enda utsatta. Victoria hade knappt lyssnat färdigt på hälften av min bortförklaring innan ett rakt nej hade flugit ut ur hennes mun och gett mig därmed inget val. Jag behöver inte ens matte i mitt fighterliv. Det blandat med ”varför” var det enda som cirkulerade runt i mitt huvud, likt blodet i kroppen.
Hjälp kunde jag inte heller be om då ingen – förutom mig och Justin – var hemma. Men han var någonstans på övervåningen och jag fann varken styrka till att ropa på honom eller hämta honom.
Victoria hade dragit med sig hela ”fighter-familjen”, och Five som funnit detta hus uttråkande nuförtiden hade utan några vidare svar eller frågor följt med. Anledningen till att Justin hade stannat var okänt för mig, men det fanns en liten del inom mig som sa ”han stannade för dig.” Om jag sedan skulle tro på den lilla delen eller inte hade jag ännu inte beslutat.
Med ett plågat stön slängde jag bort pennan och la ner kinden mot det nerklottrade pappret. Få uträkningar fanns på plats men annars var det bara en massa otydliga figurer. Jag gjorde en mental not att sudda bort dem innan jag skulle lämna in pappret imorgon, men för nu tog jag för givet att jag inte ens skulle bli klar för att lämna in pappret till Sarah – matteläraren. Hon var en plåga in the ass, och hon avskydde mig mer än hon avskydde Justin och Matt – och det var mycket. Egentligen hade hon ingen anledning förutom att jag för det mesta skolkade från hennes lektioner eller pratade tillbaka – vilket hon hatade. Not my problem.
”Du vet att det gått mer än två timmar sen du satte dig med den där skiten.” hördes en hes röst bakom mig som jag kunde känna igen vart som helst.
”Den där skiten är det bara jag som behöver göra så jag förstår inte källan till din sjunkande humör.” muttrade jag och vred huvudet så jag hade den andra kinden pressad mot pappret och kunde se Justin stå lutad mot dörrkarmen i sina välkända gråa mjukisbyxor och vita T-shirt.
”Bara för att du är dålig på att komma med bortförklaringar.” flinade han och jag rullade genast in läpparna i skam då jag visste att han hade rätt.
”Sant, men hon vägrade lyssna färdigt.” sade jag och menade Victoria.
”För ’matte i fighterlivet är inget att ha’ är en bra ursäkt.” han gjorde citattecken med händerna i luften och himlade sedan med ögonen.
”Det är sanningen, tro vad du vill.” mumlade jag bortviftande och lyfte på överkroppen så jag satt rakt igen, innan jag började klura på det jävla talet igen, som kändes omöjligt mer än annat.
”Vad sägs om att du tar en paus och tar tag i det där senare när du tömt hjärnan på annat?” undrade han.
”Hur lockande det än låter så nej. Jag måste bli klar med detta.”
”Sen när blev badass fightern en nörd?”
”Fuck you Justin.”
”Om du är med?”
”Du är omöjlig.”
”Har hört det förut.” skrockade han och jag hörde hur hans steg började röra sig framåt – mot mig.
”Det förvånar mig inte.”
”Jag påstod inget annat. Men kom igen nu, en break skadar inte och jag vet saker vi kan göra.”
”Du är så jävla kåt Justin.”
”Har också hört det förut.”
Frustrerat grymtade jag och tog upp pennan igen utan att svara honom. Jag var medvetet om hans steg som endast kom ännu närmare men gjorde ingen stor sak av det, då jag inte ville ge honom njutningen av att visa mig själv nervös i hans sällskap. För det var sanningen, men det skadade honom inte så länge han inte visste.
"I ett riksdagsval fick ett parti 8 % av rösterna. I nästa riksdagsval fick samma parti 10 % av rösterna. Hur stor var ökningen i procentenheter? Hur många procent fler röster fick partiet i det andra riksdagsvalet?” hans hesa röst läste uppgiften i mitt öra och jag rös till men stelnade genast till av mitt misstag och hoppades bara han inte märkt det. Men även om han hade märkt det så var det bortglömt i nästa sekund då hans röst tappade all sin förföring.
”Är du seriös Scar?” oförstående nickade jag och kollade upp mot honom där han nu stod precis bakom stolen jag satt på och läste över min axel.
”Och sen undrar du varför Victoria inte lyssnade på din bortförklaring. Du mer eller mindre suger på matte.”
”Tack det värmer.” muttrade jag och himlade med ögonen.
”Varsågod och bara för att jag är snäll, så kommer jag hjälpa dig.” förklarade han och jag himlade endast med ögonen till svars. Mer hann jag inte innan han började.
”Vad är skillnaden mellan åtta och tio?”
”Två?” mumlade jag mer som en fråga och stirrade ner på pappret igen.
”Bra, nu ska du dela två på det hela, vilket är…?”
Lika snabbt som min blick åkt ner på pappret åkte den nu upp på Justin som om han talade ett främmande språk. Det var omöjligt för mig att förstå någonting han nyss sagt då jag aldrig varit ett geni i matte – eller övriga ämnen heller för den delen.
”Sluta stirra på mig som om du inte förstår ett skit jag säger.”
”Det är precis vad som är problemet.” svarade jag vilket fick honom att försiktigt greppa min haka mellan sin tumme och pekfinger och sedan vrida den mot pappret igen. När han släppt så pekade han på åttan på pappret.
”Det hela är vad det var från början vilket är åtta i detta fall.” förklarade han lugnt och jag nickade samtidigt som hummade i tecken på att jag verkligen lyssnade.
”Och precis som jag förklarade förut så ska du dela två på det hela vilket-”
”Åtta.” avbröt jag honom och han log nöjt.
”Åtta. Och två delat på åtta är?”
Min iphone som låg bredvid mig tog jag upp och tryckte fram miniräknaren. När jag sett den lilla miniräknarsymbolen i hörnet av pappret hade jag nästintill tjutit av glädje, i tron om att det skulle vara enkelt. Vilket det inte varit.
”0,25.”
”Och det gånger 100 för att du ska få det i procent också?”
Jag knappade in det han sa och hörde honom muttra klagande om att jag kunde enkelt räkna det med huvudräkning, men valde att ignorera det.
”25.”
”Bra, så ökningen i procentenheter är…?”
”Uhm…”
”Skillnaden mellan åtta och tio Scar.”
”Två?”
”Rätt, och sedan hur många fler röster fick de i procent?”
”25?” mumlade jag osäkert, men om han hörde det valde han att ignorera det.
”Ser du? Det var inte så svårt.” log han nöjd över att jag förstod.
”Absolut.” svarar jag sarkastiskt men kände mig samtidigt lättad över att en av många plågor i alla fall var borta. Snabbt skrev jag ner svaret längst ner på pappret innan jag sköt bort den. Med en pust begravde jag huvudet i armarna men satte mig upp lika fort då jag kände hur det skrek i mina axlar och nacke. En plåga klar, flera på väg.
Justin som också märkt det flyttande undan min hästsvans och greppade försiktigt i mina axlar. Med hjälp av tummarna började han långsamt massera. Då och då for ett stön ut ur min mun av behagligheten som fyllde mig.
”Sen när blev du så smart?” undrade jag och böjde huvudet framåt så hans händer utan problem också skulle kunna massera min nacke.
”Sen den stund du blev dum.” jag såg det inte, men hörde i hans röst ton av ett flin.
Ena bandet av det svarta lösa linnet som satt om min överkropp, gled ner längst min arm och genast hörde jag Justins skälvande andetag bakom mig. Det tidigare rytm han tidigare burit på var som bortblåst och jag himlade osynligt med ögonen, samtidigt som jag drog upp bandet och satte den på sin tidigare plats.
I ett enkelt svep vred jag överkroppen bakåt i kollade stint in i Justins oskyldiga ögon.
”Försök inte ens.” besvarade jag hans fråga innan han ens hunnit ställa den, och viftade med min finger nära hans ansikte.
Genast sprack hans ansikte upp i hans välkända flin. ”Senare.”
Hastigt skakade jag på huvudet.” Nope. Inte idag, imorgon eller nästa dag.”
”Vi får se.” blinkade han med ögat och drog sina händer mot sig själv.
Genast saknade jag de varma flatorna mot mina axlar och genom att endast titta på hans ansikte förstod jag att han visste vad jag tänkte på, och hans nästa mening bevisade mig endast rätt.
”Om du vill ha mer massage får du följa med upp.”
Ena halvan av mig hatade att han fick fram de sidor jag lyckats gömma undan medan andra halvan älskade det. Just att mitt inre inte kom överens drog med sig humorsvängningar hos mig också, som jag var medveten om men inte kunde – orkade – göra någonting åt. Det var som om jag var en person ena stunden medan jag var en annan i nästa.
”Asshole.” muttrade jag men började klampa förbi honom mot trappan.
”Du kommer tacka mig senare när alla de där stressknutarna i din rygg är borta.” skrockade han bakom mig och fick mig endast att klampa fortare upp för trappan.
”Sant.” muttrade jag med hade en mjukare ton i rösten även om jag fortfarande var småirriterad… för ingenting.
Se? No control at all.
Dörren till mitt sovrum var redan öppet så jag steg in och satte snabbt på lampan i taget, innan jag la mig platt på mage på sängen i väntan på Justin.
”Är Scar grinig?” undrade Justin i bebisröst när han steg in och jag grymtade högt.
”Mindre prat, mer massage. Min rygg tar kål på mig.”
”Me gusta din bossiga sida.”
”Mer massage.” påminde jag honom otåligt och han gjorde som jag sa efter att gett mig ännu ett retsamt flin. Jag har aldrig sett honom flina så mycket på en och samma kväll.
Han placerade sina händer på min korsrygg och började långsamt dra ut dem längst med mina sidor. En suck av ren njutning for ut ur min mun och jag slöt genast ögonen.
För engångsskull flög inte våra kommentarer fritt ut i luften utan tystnad var det enda som hördes om man glömde bort vindbrisen utanför som kolliderade med träden.
Sömnen började långsamt dra sig upp över min kropp och förvånade mig då jag inte märkt hur utmattad jag egentligen varit. Jag kunde känna mina halvöppna ögon sluta sig helt men innan det hände så ekade Justins röst igen i arean omkring oss och drog mig ut ur min dvala.
”All done.”
Alla knutar och smärtor var som bortsuddade och jag kunde äntligen igen sträcka och vrida på mig utan att det skulle kännas som om trehundra knivar högg rakt i mig.
”Tack.” mumlade jag tyst och vred mig så jag låg på ryggen igen.
”Du ska inte ta detta hårt, men dina humorsvängningar är värre än Damons, och dem är inte att leka med.” Och så börjar vi igen.
Så länge räckte den stunden i tystnad alltså.
”Och det skulle du vilja berätta till mig för att..?”
”För att informera dig.” svarade han med det där förbaskade flinet.
”Ser jag ut att bry mig?”
”Ser jag ut att bry mig?”
”Härmar du mig eller är du seriös?”
”Härmar du mig eller är du seriös?”
”Du härmar mig.” påpekade jag och fann detta allt annat än underhållande men han verkade tycka motsatsen då han fortsatte.
”Du härmar mig.”
”Justin sluta.”
”Justin sluta.”
”Du är inte ens rolig.” muttrade jag och himlade med ögonen.
”Du är inte ens rolig.” sa han i samma ton som jag tidigare använt och följde mina gester med sina ögon.
En tanke slog mig och genast var det jag som flinade retsamt. Justin gjorde identiska rörelser som mig men jag såg att han kände sig förbryllad.
”Jag är…”
”Jag är…”
”… så ful.”
”Tror du verkligen jag är så dum babe? Jag är fucking sexig.” han drog en hand genom sitt hår och sände mig en blinkning.
”Du slutade i alla fall att härma mig.”
”Sant.” log han – inte flinade – vilket fick mig att omedvetet besvara den inom en nanosekund.
Men de båda leendena suddades långsamt ut när hans ögon borrade in i mina, som om han letade efter svar på en fråga han inte ville ställa. Stämningen i rummet ändrades, och ett nervöst skynke drog sig genast över hans ansikte när han inte fann det han sökte.
”Gå på middag med mig.” slängde han ur sig hastigt och genast såg jag hur skynket för hans ansikte blev tjockare och tjockare. Vilket var helt onödigt.
Jag lät min hand glida upp längst hans arm som låg nära mig utan att nudda, tills jag nådde hans ena kind. Han slöt genast ögonen under min beröring och jag märkte själv hur jag smälte inombords hur fånigt det än lät.
”Är det en dejt?” fann jag mig själv undra.
”Bara om du vill det.” svarade han med en mjuk ton i sin röst och öppnade sina ögon.
”Vad vill du Justin?” han tvekade men försökte gömma det – vilket han misslyckades med.
Långsamt började jag smeka hans kind och det verkade vara allt stöd han behövde.
”Att det ska vara en dejt.”
”Bra för jag vill inget hellre.” viskade jag milt och tog hjälp av min hand på hans kind för att dra hans ansikte mot min och möta hans läppar.

Den där matteuppgiften hittade jag på google efter flera timmars sökning HAHA. ^^
-
Efter mer än en vecka kommer äntligen ett kapitel upp. Är så sjukt ledsen för den långa väntan men har verkligen ingen kontroll över det.
Praoar just nu på en förskola - ska göra det nästa vecka också - och det bokstavligt talat tar all energi ur mig. Jag kommer hem halvdöd med bussen klockan tre och äter, duschar och lägger mig och sover i någon timme och då är klockan säkert redan sex. Och efter det är jag bara för lat för att sätta mig framför datorn så då lägger jag mig framför Tv:n eller mobilen vilket jag gör ända tills jag ska lägga mig vid tio-elva då jag knappt orkar vara vaken längre. 
Detta blev väldigt långt men nu vet ni iallafall anledningen. =(♥♥

Fråga: Har ni ett skal/fodral på mobilen? I sådana fall, hur ser den ut?
Mitt svar: Har ett enkelt vinrött plånboksfodral utan några mönster eller annat. :P