Klicka här för att komma till New Moon.

Justins perspektiv:
Jag stängde ögonen och öppnade dom sekunden efter. Stängde, öppnade. Stängde, öppnade. Processen var detsamma. Min puls hotade med att göra hål i min hals.
Min kropp kallsvettades men ändå skakade jag hela tiden. Men det var inte kyla, utan skräck.
Saker som detta händer aldrig. Inte i böcker, inte i filmer och absolut inte i verkligheten.
En grymtning ekade plötsligt i hela rummet och fick mitt huvud att slängas mot dörren. Hela hennes familj stod där och lyste lika klart som solen på dagen och månen på natten.
Precis det ljus jag sett mer än en gång.

Ur ögonvrån ser jag något ljus och vände snabbt huvudet dit för att finna det svart. ”Guys, såg ni ljuset?” mumlar jag förbryllat fram och vänder blicken tillbaka mot killarna. Alla fyra skakar på huvudet och kollar konstigt på mig, jag grymtar till. Antar att jag blivit paranoid av allt detta skitjobb. Jag kände hur en vindpust drog på mig bakifrån och killarna spärrar ögonen och jag stelnar till. ”Nu gjorde jag.” mumlar Matt och jag trycker ner handen ner i fickan och tar upp pistolen

-

”Ljug inte för mig. Minns du förra gången när du kom till vårt hus och ditt sår var ett knivhugg trots att du inte erkände det? Detta är liknande eller hur? För ett blåmärke kan inte göra så ont.” orden flög ut ur min mun trots att jag försökte få dom att stanna. 
Genast ångrade jag mig när jag såg ur ögonvrån hur hon vände blicken ifrån mig mot fönstret. ”Scarlett.” bad jag med en mjuk röst.
”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Jag hade aldrig förstått innebörden i den sista meningen förrän nu.

-

”Vi delade på ordet kärlek Justin. Du tog kär jag tog lek.”

”Det här är ett skämt. Eller hur?” mumlade jag och höll mig fast vid mina tankar. Jag lämnade dosan med blicken och lyfte det på hennes ansikte. I en millisekund kunde jag tillochmed skymma spår av uppgivenhet, men dom var borta efter en blinkning. Hon skakade på huvudet och gav mig en mening jag kunde tolka på en gång.
”Justin, vi var inte menande. Den tid jag fick ifrån dig visade hur det var att leva normalt.” 
”Vi lever normalt.” försökte jag och vägrade fortfarande ta in hennes ord.
Den sekund som hon väljer att resa sig och gå ut genom ytterdörren, kommer allting smälta för mig. Men innan dess. Ingenting.
”Kallar du vad vi har normalt? Att du bär med dig pistol dygnet runt är inte normalt. Att du planerar att bombardera en byggnad är inte normalt. Att jag behöver titta mig bakom ryggen varje gång jag är utan dig är inte normalt. Vi är allt annat än normalt Justin!” all ton av lugn hade försvunnit och lämnat ett tjockt täcke av ilska och irritation efter sig inne i hennes kropp. 
Jag kände alla nerver stelna till och pulsen börja bulta hårdare mot den tunna huden. Allt hon sa var sant. Varenda ett av orden hennes läppar målade upp var sant. Men ingenting av det hade kommit från mig. Jag hade inte avslöjat någonting av vad vi höll på med. Jag hade inte avslöjat någonting av vad jag höll på med. ”Vart har du fått reda på allt det där?” 
”Det har ingen betydelse i sammanhanget.” svarade hon och drog handen genom sitt hår. 
Det kändes töntigt att jag såg dom smådetaljerna hos henne fortfarande och kände glädjen över att hon satt framför mig trots situationen. 
”Du ljuger.” 
Trots dom två orden började hennes ord snurra likt ett kretslopp i min kropp. Den stund jag fruktat var framför mig. Hon skulle lämna mig på grund av den jag är. Den jag blivit. Jag skrämde iväg henne.
Jag kände mig kall och ensam – precis som innan jag mötte henne. Precis som med Kayla kändes det som om både mitt hjärta och själv hade slitits ut från mig. Den enda skillnaden var att detta var dubbelt så hårt. En tom känsla spred sig i min mage, och den lyckliga känslan jag brukade hade inom mig vid synen av Scarlett var borta på mindre än en sekund. Jag började känna mig skyldig. 
”Varför försöker du säga hejdå? Jag vill inte höra det.” mumlade jag och ställde mig upp från soffan. Jag knäppte händerna bakom nacken och stirrade tomt i golvet, samtidigt som jag började varsamt gå runt. Det var som om hon inte hörde mina ord eller mina böner efter att hon inte skulle göra detta.
”Jag vill inte leva i fara Justin.” hennes röst lät hånande. Inte åt mig utan åt sig själv. Som om hon tyckte att hon satte sig själv i fara.

Alla dom orden hade bara varit skådespel. För att undvika detta.
Men det värsta var att jag hade gått på dom.
-

”Men jag är säker på att jag skulle vara den sista du skulle tänka på om du gjorde slut med Bruce av en anledning som inte gick att berätta Caro. Jag skulle vara den sista du tänkte på om Bruce hamnade i sjukhus någon vecka senare. Och jag skulle absolut vara den sista du tänkte på när din andra hälft fick diagnosen Alzheimers” 

Mina andetag var tunga och snabba. Min kropp skakade häftigare och gjorde så att repet runt mina handleder skar genom min hud. Det sved men jag hade värre saker som utspelade sig framför mig för att ens kunna tänka på fysisk smärta.
”Scarlett!? Killarna!”
Jag ryckte genast till och kunde svära på att allting och alla stelnade i just den sekunden som den okända rösten ekade genom rummet.
Precis som på beställning kastades hennes huvud upp och mötte mina ögon i allt kaos som tagit plats igen. Jag hann se spår av känslor innan hon stängde in allt igen och blev uttrycklös. Hennes läppar var smått separerade som om hon ville säga någonting men sedan gick emot det.
Allting gick så fort – ena sekunden stirrade vi på varandra medan andra så var hon bakom mig och började knyta upp repen.
Hennes hastiga beröringar gjorde att jag ryckte till gång på gång, men innan jag visste ordet av det stod jag utanför rummet med killarna bredvid mig.
Skräcken plågade min kropp och tillät mig inte att röra mig. Allt och alla skrämde mig.

Scarletts perspektiv:
”Fucking rör på er eller så lovar jag att jag bär ut er en efter en.”
Ilskan och rädslan kokade inom mig. Ilskan var inte mot någon annan utan mot mig själv.
Jag hade glömt bort Justin, jag hade blottat allt han inte borde ha sett. Men värst av allt – jag hade inte skyddat honom ordentligt. Han hade blivit skadad både psykiskt och fysiskt på grund av mig. Att varje gång upptäcka det röda märket på hans arm så fort jag stirrade på honom fick mig ur balans. Jag ville inte vara anledningen till det.
Jag var som en skräckslagen, femårig flicka intryckt i ett litet hörn. Jag vågade knappt närma mig deras kroppar men visste att jag var tvungen. Detta skulle enbart bli värre annars.
En irriterad fnysning for ut ur min mun och genast spände jag hela kroppen. Jag hade varken kontroll eller kunde ha kontroll över min kropp. Jag var mer än ilsken och det gjorde att mitt inre fighter fick övertaget på min kropp. Allt jag gjorde och sade var inte i mina händer. En annan person levde i min kropp.

Jag visste inte hur jag – vi – lyckades men på något sätt kom vi ut ur huset och ut till den mörka natten. Trots den dunkla färgen skymde jag Ricks bil på samma ställe som han hade parkerat den förut. Skenet på min kropp vägrade lägga sig men jag den var inte lika stark som förut.
Osäkert började jag vandra till bilen med långsamma steg samtidigt som jag spänt lyssnade på killarnas minimala steg.
Jag skulle aldrig lyckas hålla dom i säkerhet om det fortsatte såhär.
Känslorna överväldigade mig inombords men jag var noga med att låsa in dom innan jag vände mig mot killarna. Jag mötte inte deras ögon utan stirrade ner i marken i några få sekunder innan jag slöt ögonen för att lugna mig tillräckligt och få bort skenet. En liten anledning mindre till deras panik.
Sakta men säkert försvann det och genast kände jag mig utmattad.
Men att höra ljud av lättnad från framför mig fick mig någorlunda att rycka till och få min styrka tillbaka.
Allt detta hade hänt under omloppet av några få sekunder så killarna hade omöjligt märkt alla mina känslobyten.
”Kom igen.”
Min röst var nästan ohörbar i den svarta natten men dom måste ha hört det för i nästa sekund stelnade deras kroppar till och ögonen spärrades upp.
”Jag kommer inte skada er.” fortsatte jag lika lugnt och backade lite för att verkligen försäkra dom.
”S-säker?” frågade Matt plötsligt och såg lika liten ut som jag kände mig.
Smärtsamt slöt jag ögonen och nickade långsamt. ”Jag lovar.”
Jag hörde gruset knastra i tecken på att någon av dom tog ett steg framåt.
Ett lättat andetag jag inte visste jag hållit for ut ur min mun och genast vände jag mig om.
Mina steg till bilen var varken snabba eller långsamma, men dom hade tillräckligt snabbt tempo för att ta mig fram innan killarna och öppna dörren till baksätet och framsätet.
Bilen hade tillräckligt med utrymme för att rymma oss alla så den punkten behövde jag inte oroa mig för.
Utan ett ord satte sig alla förutom Justin i bilen.
Jag trodde han skulle protestera men snart fann jag befrielse från den mörka platsen jag var på när jag såg honom gå mot passagerarsätet. Jag slog mjukt igen båda dörrarna innan jag gick runt och drog upp bilnycklarna.
Med en sista blick på den skräckinjagande huset körde jag ut från parkeringen och mot motorvägen.

För varje sekund som tickade iväg fann jag mig själv trycka hårdare på gasen. Det skulle ta mycket kraft från mig att radera alla killarnas minne från situationen då det inte var lite som hänt, men jag fann inte styrkan.
Hastigt svängde jag åt höger och såg ur ögonvrån hur Justin greppade hårt i bilhandtaget.
”Förlåt.” viskade jag – alldeles för tyst för att han skulle höra. Det var inte bara den skarpa svängningen jag bad om ursäkt för utan allt annat. Alla hemligheter, alla lögner, alla handlingar. Allt.
Jag fann mig själv att rycka till tillsammans med killarna när min mobil började ringa och fylla den tysta arean omkring oss.
Utan att titta på vem det var så gled jag med tummen över skärmen och la den mot örat. Personen på andra sidan väntade inte på svar innan han började prata.
”Scar du måste få hem dom och radera deras minne innan klockan slår midnatt! Det kommer inte funka annars!” skrek Rick i luren och genast tappade jag kontrollen över bilen i några sekunder innan jag började köra stadigt igen.
”Fan!” utbrast jag och slängde mobilen bredvid mig.
Svordom efter svordom lämnade mina läppar samtidigt som jag började pendla med ögonen mellan vägen och klockan bakom ratten. 23.54
Det tar bara fem minuter att komma till huset och jag kommer inte hinna röra dom ens innan det står fyra nollor.
Min blick flög till backspegeln och jag fann killarna alldeles tillbaka ryckta. Allt jag gör skrämmer dom.
Plötsligt hade jag ett mentalt krig i mitt huvud och tappade allt som gjorde att jag fortsatte kämpa. Jag var trött. Utmattad. Done. Finito
Detta skulle inte funka och dom skulle föralltid hata mig och känna rädsla. Dom skulle alltid vara ett lockbete för fighters nu när Kayla upptäckt banden mellan mig och Justin. En vet, alla vet.

Omförmögen att röra mig snabbare gick jag efter killarna då jag inte ville att dom skulle vara oskyddade. Lamporna i deras hus lyste fortfarande och drog med sig smärta till min kropp då jag tänkte på hur killarna blivit kidnappade. Lucas hade sett det men han hade inte nämnt det i första hand.
”Vart är Cody när man behöver honom?” viskade jag och visste att killarna hörde mig men inte förstod innerbörden i mina ord.
Plågat flög mina händer till mitt ansikte efter att mina ögon mött klockan på vägen i samma sekund som vi steg in genom dörren. 00.05.
”Gå och lägg er och låtsats som om denna mardröm aldrig hände.” mumlade jag och grävde ansiktet djupare i mina händer. Den varma vätskan som även kallas tårar börjar bildas i mina ögon och genast vänder jag mig om och går till köket utan att förklara vidare eller vänta på svar.
Tyst snyftar jag samtidigt som jag sträcker mig efter ett glas för att sedan sekunden efter fylla den med iskallt vatten.
”Det är försent.”
Min röst lät så skör och tårarna blev endast fler av dom tre små orden.
Inte sugen längre på vatten hällde jag tillbaka det och la glaset i diskon. Välkända steg fick mig att rycka till och hastigt torka tårarna.
”Min dröm var sann eller hur?” stammar Justin med rädsla och jag suckar innan jag vänder mig om för att kunna möta hans blick.
”Gå och lägg dig Justin.”
”Svara på min fråga Scarlett.” beordrar han och låter plötsligt mycket bestämmare.
”Drömmen var sann eller hur?”
Jag visste att han menade den första gången han blivit fången av Kayla och Slyders. Saker hade inte gått lik långt då som det gjort nu.
Tillbaka till saken - då hade jag hunnit radera killarnas minne men Justin verkade fortfarande ha haft suddiga minnen kvar av stunden – något som fortfarande var sig likt.
Utan att låta honom vänta längre, nickar jag och tar ett djupt andetag.
”Varför ljög du då?”
För att skydda dig, för att inte skrämma bort dig, för att jag är en egoistisk bitch.
”Detta är ingen rättegång Justin.” muttrar jag vasst och ser hur rädslan övertar den lilla mod han tidigare lyckats bygga upp.
”Jag ljög för att undvika situationen från ikväll. Något som ändå inte funkade. Men vet du vad?” säger jag lugnt och tar några steg framåt. Jag ser hans huvudskakning.
”Du behöver inte oroa dig för att jag kommer göra det igen Justin.” jag bryter blicken från honom och stirrar på kakelgolvet innan jag fortsätter.
”Vill du veta varför?”
Jag tar några steg närmre honom tills det knappt var tio centimeter mellan oss.
Jag såg hans rädsla, men jag skulle aldrig i mitt liv lägga en hand på honom. Han nickade och jag kände en klump i magen under tiden jag sa den sista meningen han skulle höra från mig.
”För du behöver aldrig se mig igen.”
Långsamt ställde jag mig på tå för att nå hans kind och lämna en lätt kyss på den samtidigt som jag drog in hans doft för en sista gång innan jag försvann med en enda tanke…
Once in a Blue moon someone like your soulmate comes along

---

Blue moon is over. Done. Finito.
OH gosh mina känslor är överallt. Denna resa har varit underbar och att göra den med mina underbara läsare gjorde den endast perfektare.
Jag kanske inte säger och visar det tillräckligt ofta men jag älskar er verkligen. Era gulliga kommentarer och kritik är det som fortsätter få mig att skriva.
-
Nu kommer jag ta en liten paus (några dagar- en vecka) för att hinna skriva färdigt några kapitel på New Moon - yup, där har ni namnet. ;) Gosh längtar verkligen.
Jag kan förstå att ni hatar den långa väntan så i mitten av min paus kommer jag publicera en "One Shot Novell" (endast ett kapitel) som behåller erat intresse tills New Moon är publicerat - den jag skrev till skolan. :)♥ (One Shot novellen kommer inte ha någonting med New Moon att göra)
-

Fråga:
-Nu ska jag inte komma med någon random fråga utan jag vill verkligen veta vad ni har tyckt om Blue Moon.
-Vad var bra och vad var mindre bra? 
-Någonting jag kan förbättra?
-Era favoritstunder/favoritkapitel? 

VILL HA ALLAS ÅSIKTER SÅ GLÖM INTE ATT KOMMENTERA! xD♥

Previously:
”Hon har mer med det här att göra än du.” 
Jag vänder tillbaka huvudet och möts av Kaylas roade flin och hur hon höll telefonen framför sig.Ringsignalerna började gå fram och stoppade mig från att skrika ut allt jag ville ha sagt.
Hur i helvetet hamnade vi ens här? Vi låg alltid ett steg före idioterna. Alltid.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.” säger Kayla, fortfarande med det där äckliga flinet på läpparna. Hon börjar röra sig mot mig och jag var mer än säker på att inbillningen inte hade övertaget på mig när hennes kropp blev allt ljusare och ljusare. 
Oförmögen till någonting annat stirrade jag tillbaka på henne, innan allting och alla stelnade till av en alltför känd röst.
”Rör honom och du dör.”

---

- En timme efter att Justin blivit kidnappad -
Scarletts perspektiv
Omedvetet parkerade jag bilen utanför huset och dödade energin.
Om någon skulle fråga nu vart jag befunnit mig dom senaste timmarna, så skulle jag antingen helt ignorera i att svara eller säga ”jag vet inte.”
För det var sanningen… jag hade bara kört runt i hela Stratford utan att stiga ut ur bilen en enda gång. Att stanna hade inte heller funnits på min karta.
Det var nog det mest positivta med denna stad. Människor kryllade aldrig på gatorna och bildade trafik. Men trots det så har allt gott har en baksida.
Allt ont hittar sin väg hit då det är liten chans att bli upptäckt.
Jag skakade lätt på huvudet för att bli av med tankarna – någonting jag gjort allt för ofta idag. Men det funkade ändå aldrig.
En ensam tår rullade nerför min kind och gjorde endast det enorma hålet i mitt hjärta större. Jag må ha varit säker på att ingenting skulle bli detsamma, men nu var jag mer än säker på det.
Igår hade jag gråtit mycket. För mycket. Mina ögon hade varit uppsvullna och röda – något som idag också var samma.
Men idag så hade bara få droppar lämnat mina nästintill uttorkade ögon. Min kropp var alldeles för förlamad för att tänka på att gråta.
Jag var öm och trött. Snyftningarna hade plågat min kropp. Ingen skulle behöva gråta så mycket. Jag hade inte ens gråtit så mycket när mamma och pappa hade dött.
Avvisad var vad jag kände. Det var inte rättvist, det var inte rätt.
Han hade tillochmed varit den som sagt ”jag älskar dig” först.
Med en suck torkade jag bort den ensamma tåren och öppnade bildörren samt steg ut. Innan jag gjorde min väg till huset så tryckte jag på knappen och hörde hur bilen pep till och hur låsen hamnade på plats.
Det frusna gruset under mina fötter knastrade och gav en oroande effekt. Jag hade aldrig känt såhär när jag gick till mitt egna hem. Men nu var det som om en negativ överraskning väntade på andra sidan av den mörka dörren.
Jag drog in ett djupt andetag innan jag ryckte ner handtaget och steg in. Någonting jag inte var beredd på var att alla skulle stå i en ring runt Lucas samtidigt som han stirrade ut i tomma intet. Jag kände igen den blicken.
”Vad händer?” min röst var skör och genast försökte jag harkla mig ohörbart.
”Han ser någon i en källare.” muttrade Kevin och ställde sig upp från sin böjda position, då han var lutad mot soffans ryggstöd förut.
Mina ögonbryn for ihop samtidigt som jag krånglade av mig min jacka.
”Får han fram bilder från vem det är?” en lätt huvudskakning var det enda jag fick.
Långsamt växlade jag min position så jag nu stod bredvid soffan med ögonen på Lucas uttrycklösa ansikte. Mina andetag blev osammanhängande och nervös sammanflätade jag mina fingrar med varandra. Ur ögonvrån såg jag resten av vardagsrummet, som om jag väntade på något. Eller någon.
Jag visste inte vem personen i källaren var men något sa mig att det inte skulle vara vemsomhelst, utan någon speciell.
Lucas ryckte plötsligt till och började med uppspärrade ögon söka sig runt i rummet.
Victoria och Rick var snabbt över honom medan Kevin och Cody höll sig i bakgrunden.
”Vad såg du?”
”Var det ett föremål?”
”Var det en person?”
”Var det flera personer?”
Rick och Victoria slängde fråga efter fråga och jag insåg snabbt att Lucas började gripas av panik. Irriterat sköt jag bort dom och satte mig på huk framför Lucas. Långsamt – rädd för att skrämma honom – tog jag hans händer i mina samtidigt som jag höll stadig ögonkontakt.
”Vad hände?”
”Dom har alla Scar.” mumlade han och försvann med blicken i några sekunder innan han kom tillbaka och mötte mina ögon.
”Vilka har vilka?”
Jag ville egentligen inte höra svaret men sekunden efter gjorde jag precis det.
”Kayla och Slyders har Five.”
-

”Vi delar upp oss så vi har alla ytor i byggnaden.” mumlade Rick samtidigt som han höll på att köra den sista kilometern till huset. Huset Kayla tillsammans med Slyders tidigare bott i.
”Vem går med vem?” frågade jag stelt och laddade pistolen i min hand. Jag har fighterkrafterna men jag kunde inte riskera att använda dom. Speciellt inte framför killarna.
”Jag och Victoria. Cody och Lucas. Du och Kevin.” avvakande nickade jag och höll blicken på dom mörka träden utanför fönsterskivan.
Vinden slog hårt mot dom flygande löven och regnet smattrade hastigt mot marken. I människoögon skulle det hela vara obehagligt men för mig var det ingen skillnad från en ljus, solig morgon.
”Vi är framme.”
Planen var redan avklarad så vi spred ut oss utan några vidare ord. Jag tillsammans med Kevin tätt bakom mig zoomade nerför en dunkel korridor som låg på bottenvåningen. Det enda källa till lyse var dom få stearinljus som var placerade vid alla hörn samt dörrar.
Mina steg stannade upp när två vägar gjorde sig synliga. En som gick rakt fram och en som gick till höger. Mina ögon började åka framochtillbaka mellan dom två gångarna, tills att Kevins röst avbröt mig.
”Höger.”
Utan vidare ord gjorde jag som han sa men frös till i min position när jag hörde snabba steg mot mig. Hastigt drog Kevin i baksidan av min dräkt och ställde mig i skydd bakom väggen igen så den högra korridoren var vid min högra axel.
Kevin som måste ha uppfattat personernas tankar, då han spände sig och började snabbt uttala några få ord till mig.
”Det är tre män. Vanliga änniskor. Du går och letar efter killarna så tar jag hand om dom?” det sista lät mer som en fråga än ett påstående.
Osäkert nickade jag och höll fast ögonen på honom när han lyfte sin pistol upp i taket och avlossnade ett skott som snabbt skulle fånga männens uppmärksamhet.
Dom avlägsna stegen blev allt tydligare när dom kom närmre och genast lät jag Kevin ställa sig närmast korridoren så hans skulle få övertaget.
Precis som han sagt så gjorde snabbt tre män sig synliga. I samma sekund som dom fann Kevin smet jag undan och tog upp farten. Ljuset från stearinljusen försvann efter några sekunder och hastigt började jag krångla upp en tändare från min ficka.
I samma stund som lågan tog plats i arean så nådde en alltför känd röst mina öron.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.”
Det ekade från rummet på min vänstra sida och utan att tveka drog jag ner handtaget och öppnade dörren ljudlöst.
Utan att bry mig om resten av rummet började jag söka efter killarna och fann dom genast. Jag skymde stolarna dom var knutna på men det var allt. Slyders och Kaylas kroppar var i vägen.
Jag spände hela kroppen när jag upptäckte skenet som höll på att ta plats på Kaylas kropp. Fuck this – jag tänker inte vara i underläge om hon ska spela smutsigt.
Pistolen i min hand stoppade jag tillbaka i bältet i min midja och tog ett ljudlöst steg framåt. Precis i rätt sekund för att se hur Kayla höjde sin hand till Justins ansikte. Skräck och ilska tog plats i min kropp då jag visste att hon skulle använda sin extrakraft mot honom.
”Rör honom oh du dör.” mumlade jag giftigt och såg hur alla blickar for chockade mot mig. Alla förutom Kayla.
”Har du inte lärt dig att inte komma själv?” flinar hon oberört och vänder ryggen mot en skräckslagen och chockad Justin.
Genast bröt jag blicken ifrån honom och fokuserade på Kayla igen.
”Sist jag gjorde det så var det du som blev skakad.” väser och vill bara avsluta kallpratet.
”Det var nog din kära bror Codys hjälp, annars skulle du vara sju meter under marken nu.”
”Han fick ner dig kanske men jag fick ner dina fem hundvalpar som jag nu märker är tillbaka.” flinade jag och såg hur hennes ögon blixtrade till av ilska.
”Du vet… om du aldrig hade gjort slut med Justin igår så hade han inte behövt komma till ditt tomma hus idag och ni kunde undvika att allt detta skulle hända. Men å andra sidan så var jag källan till det hela.” hennes äckliga leende kom tillbaka i samband med att min försvann.
”Bree är en söt tjej. Tråkigt att hon accepterade min lilla deal med att droga ner Justin så han var omedveten vid otroheten och sedan få pengar. Något hon inte fick. Undrar vart hon är nu?” hennes röst tonade till några grader mörkare och jag knöt mina nävar ilsket.
Innan jag återfann kontrollen över min kropp så var jag framme vid henne och kastade iväg det första slaget mot hennes ansikte.

---

Kortare än vanligt men jag hoppas det inte gör någonting. :)♥
En sista kapitel kvar som jag ska försöka få upp på julafton. Mina känslor är över kanten just nu.
Glöm inte att lämna en kommentar.

Fråga: Har ni någon/några syskon? :)
Svar: Har en lillebror som har sina stunder, haha. ♥

Previously:
Långsamt börjar jag hyperventilera men kände snart en beskyddande kläm på handen som drog mig ut ur det hela. Caro.
”Jag vet inte hur du tänker eller agerar men du ska veta att nu är du anledningen till att jag gör slut. Inte mina tankar.” jag kunde inte stoppa mig själv från att glida ut med handen ur Caros grepp och höja den mot Justins ansikte. Utan att tänka två gånger kolliderade den med hans kind och jag kände tårarna börja bildas i mina ögon. Skakigt sträckte jag mig efter glaset som tidigare varit Caros och hällde den över Bree. 
”Varsågod.” viskade jag ilsket - krossat – innan jag vände mig om och började trycka mig ut ur folkmassan. 
Tårarna hotar att rinna över men jag lät dom inte förrän jag satt i bilen igen. Där släppte allt.

Det var någonting ont med den där klubben. Allt ont händer där.

---

Justins perspektiv:

Mitt huvud dunkade i takt med dom avlägsna rösterna som hördes från nedervåningen.
Min kropp kändes medvetslös och i några sekunder började jag tro på det, fram tills att jag höjde handen för att dra den genom mitt hår. Allting annat kom tillbaka i takt med känseln och snart kände jag hur torr min mun var och hur ljuset som smög sig in genom gardinerna – till mitt ansikte – irriterade mig mer än vanligt och förvärrade smärtorna i både huvud och kropp. Ett förvrängt ljud for ut ur min mun i samband med ett jag sträckte på kroppen och försökte öppna ögonen utan att känna mig blind av ljustrålarna.
Detta var tredje gången jag vaknade. Första gången hade jag sprungit till toaletten för att kräkas upp allt alkohol och sedan tagit smärtstillande innan jag somnat om igen. Andra gången var det regndroppar som smattrade häftigt mot fönstret, sedan – precis som första gången – hade jag somnat om.
Tredje gången gillt antar jag. Plågsamt slog jag upp ögonen och började blinka flera gånger för att vänja mig vid ljuset. Klockan på nattduksbordet visade med röda siffror efter ett på dagen.
”Hmpf…” mina ögon for genast till den uppspärrade dörren och möttes av Damons stela kropp.
”Törnrosa är vaken.” muttrade han sarkastiskt och gick genast fram till fönstret och sköt gardinerna åt varsitt håll så solen lyste in ännu mer.
”What the fuck bro.” mumlade jag och gnuggade mig själv i ögonen.
”Don’t ’what the fuck…’ me idiot!”
”Vaknat på fel sida av sängen eller fått mens?” flinade jag och satte mig upp i sängen.
Gårdagens kläder satt kvar på min kropp och spred en obekväm känsla. Jag minns inte ett skit från vad som hände eller hur vi tog oss hem – men fan vad bra det hade känts att få in alkohol i systemet igen efter alla Scars begränsningar.
”Du minns inte en enda fucking stund från igår ellerhur? Hur du beskyddande du var över henne dom första timmarna men sket i allt i den sista sekunden!?”
”Jag börjar tro på min teori om att din kropp har blivit feminin.” flinade jag utan att lägga vidare uppmärksamhet på hans osammanhängande meningar.
Omedvetet blev jag svept över golvet i nästa sekund med Damons hand som höll hårt i min krage. Min rygg kolliderade med väggen och spred en stark smärta ända ner till min svanskota.
”Vad är ditt jävla problem?” muttrade Damon farligt nära mitt ansikte och träffade min käke med sin näve.
”Frågan borde vara åt andra hållet. Vad är ditt jävla problem?!” röt jag och knuffade honom bakåt och rättade till min T-shirt.
”Du är min fucking problem din-” jag uteslöt hans röst och höjde min näve och lät den flyga i luften tills den krockade med hans ansikte.
“Vad skulle du säga?” jag såg svart och rött.
Jag var en som en vild tjur i Spanien. Jag skulle springa och attackera tills jag fångade vad jag ville ha.
”Du är inte ens värd det jag ska säga men jag gör det fortfarande för jag bryr mig om henne tillskillnad från dig! Hell, jag bryr mig mer om henne än vad du gör.” grymtade Damon och torkade bort dropparna blod från sin näsa.
”Vad i helvetet snackar du om!?” min röst var inte längre lika stark då jag kände frustationen över hans gåtor till uttalande istället för meningar spela spratt med min hjärna.
”Jag pratar om din ex-flickvän! DU FUCKING VAR OTROGEN MOT HENNE MED BREE DIN JÄVLA PUSSY!”
Min höjda knoge föll rakt ner vid min sida och jag stirrade förvånat på Damon.
”Jag är inte boven här Justin.” han tog ett djupt andetag och ställde sig några få millimeter ifrån min kropp.
”Du är.” mumlade han och gick sedan förbi mig med en knuff i axeln med sin egen.

Jag stirrade på den välkända ytterdörren från där jag i satt i Batmobilen. Jag hade först trott att Damon hade sjunkit så lågt att han hittade på lögner för att dra Scar ifrån mig. Men han var inte den enda som hade slagit och skrikigt på och åt mig. Bruce, Carlos, Matt... what the fuck till och med Caroline hade slagit mig. Trots den minimala mängd styrka hon använt så hade hennes skrik och slag smärtat mest. Med henne visste jag att hon inte ljög när hon bekräftade allt killarna sa.
”Hell, jag bryr mig mer om henne än vad du gör.”Damons mening ekade fortfarande i mitt huvud och lämnade ännu mer ilska och smärta efter sig. Ilska för att han kan tro något så förvrängt och smärta för att jag börjar tro honom.
”Du fucking var otrogen mot henne med Bree din jävla pussy!” mumlade jag åt mig själv och upprepade vad Damon hade sagt.
Jag minns att Bree hade kommit till oss men inget mer. Det var som en svart fläck på en vit yta som vägrade försvinna. Det faktum att det just var Bree störde mig mer än den svarta fläcken – minnesförlust med andra ord.
Trött på att sitta i bilen, tog jag saken i händerna och steg ut. Mina fötter gjorde sin väg till dörren men stelnade till vid den sista metern och jag kände hur allt beslutsamhet rann av mig.
Hon kommer inte prata med mig.
Hon kommer slänga igen dörren på mig.
Hon hatar mig.
Tänk om någon annan öppnar dörren?
Dom vet säkert också vilken idiot jag var igår omedvetet.
Men vem skulle tro mig om jag sa det – att jag var omedveten? Jag minns inte en stund från att jag kysste bitchen. Jag blev äcklad av att tänka hennes namn. Trots allt så minns jag Scars ord klart och tydligt och det gav mig en kylig känsla.
”Du ska veta att nu är du anledningen till att jag gör slut. Inte mina tankar.”
Jag vägrade erkänna det högt, jag vägrade att ens erkänna det för mig själv, men inget i min kropp fungerade längre under min makt. Hennes ord var som vassa stenar som lämnade permanenta ärr efter sig. Hell, såren gick inte ens ihop!
Utan att jag märkt det började mina knogar studsa mot dörren och genast tog jag två steg bakåt. Hjärtat började bulta hårt i bröstet och det värsta var att jag var rädd. Även denna gång på grund av Scar. Jag visste inte hur hon skulle agera eller vad hon skulle säga.
Tio sekunder… tjugo… trettio… en minut… en och trettio… två minuter. Tiden gick för långsamt men samtidigt var det som om jag hade stått utanför dörren i hundra år istället för två minuter.
Jag höjde knogen igen och började knacka – utan framgång denna gång också.
Jag muttrade ut ohörbara saker samtidigt som jag vände mig om och började gå till bilen. Det var en självklarhet att ingen är hemma. Eller så ignorerar dom och speciellt hon dig, sa mitt inre och jag slöt genast ögonen i smärta och vägrade tro på orden.
Min blick var fastklistrad i marken men efter en nanosekund höjde jag den och möttes av skogen samtidigt som en av våra många träffar började spelas i mitt huvud.

Ett prasslande fick mitt huvud att kastas bakåt och blicka på den smala figuren som gjorde sig synlig. ”Justin?” frågar hon chockat innan hon spricker upp i ett leende. Genast slänger jag bort stenen bakom mig och reser mig upp för att hon inte ska misstänka någonting. ”Hej babe.” säger jag glatt och närmar mig hennes träningsklädda kropp. ”Vad gör du här?” frågar Scar.
”Tänkte fråga dig precis samma sak.” hon fnittrar och börjar snart förklara.
”Jag brukar gå ut på kvällarna och jogga när jag inte har någonting bättre för mig.” sakta nickar jag och lägger armarna kring hennes perfekt kurviga kropp.
”Håll dig till ett mer befolkat ställa nästa gång.” mumlar jag och kysser henne lätt i håret.
”Varför?” jag skakar endast på huvudet, inte på humör för att förklara.
”Du svarade aldrig på min fråga.”
”Får jag inte hälsa på min vackra flickvän?” hon rodnar under min blick och trycker sina läppar mot mina.

Det var den gången Slyders åkte hem till Vegas efter att ha blivit skadade av någonting… fortfarande okänt för mig. Av ren ilska hade jag åkt hem till Scar i hopp om att hon skulle hjälpa mig bli av med frustationen. Något som hade funkat på vissa sätt men inte andra.
Mina fötter började snabbt röra sig framåt mot skogen och jag gick inte längre utan sprang. Skymningen hade börjat falla och måla upp himlen med färger. Men jag lät mig inte luras av harmonin – det var nu allt kom ut. Skräcken, rädslan, lyckan, sorgen, förvirringen, ilskan… precis allt.
Ett vitt sken – som även kunde blandas med gult – fick mig att bromsa och oroligt söka runt med blicken. Skenet uppenbarades igen och fick mitt huvud att ryckas åt andra hållet.
”Justin…” det lät som vinden skrek mitt namn men jag skulle känna igen den där rösten i sömnen. Ingen lättnad spred sig över mig. Min puls ökade takten i samband med att mina andetag blev tyngre. Hon var inte den jag letade efter.
”Kayla?” namnet kändes så främmande men jag visste att det var hon.
”Justin…” ekade det en gång till och jag såg skenet ur ögonvrån igen. Mitt huvud slängdes än en gång mot ljuset och jag mötte hennes rödflammande hår. Det var det enda hos hennes kropp som inte hade ett… vitt sken. Det var precis som den drömmen jag haft när jag blev fångad av henne och sedan hade Scar kommit dit.
Kaylas kropp bländade mig och jag kände hur ett svart skynke tog över mina ögon innan jag föll baklänges…

Anonyms perspektiv:
Flinet på mina läppar blev endast bredare när jag började knacka på trädörren. Min skarpa hörsel tillät mig att höra hur ljudet på Tv:n sänktes och steg började röra sig mot dörren. Låset rasslade till och jag släppte kontrollen över min kropp.
Inga människor – förutom dom jag ville åt – fanns i närheten och gjorde mitt problem – att någon skulle se mig - endast mindre. Jag spände kroppen ytterligare när dörren öppnades helt och avslöjade Damons figur.
”Vad fan gör du här!?” spottade han fram och jag himlade genast med ögonen innan jag högg framåt och slog till hans huvud, tillräckligt hårt för att knocka ut honom för någon timme.
Precis som jag hade planerat så hörde resten av Five ljudet från Damons kropp som föll med en smäll till golvet och började röra sig mot hallen.
”The fuck?” mumlade Matt chockat och stoppade alla killar bakom sig när hans ögon fann mina.
”Roligt att se er också killar.” log jag innan jag långsamt lät det suddas ut.
Glöden placerades på min kropp av ren ilska när jag inte upptäckte Justin mellan dom. Kayla måste ha haft rätt – hon skulle ta hand om honom.
Frustrerat skakade jag bort tanken och tog ett steg framåt för att se hur killarna ryggade undan.
”Jag kommer inte skada er.” viskade jag och tog fyra snabba steg framåt så jag stod knappt två centimeter från Matts ansikte.
”Någon annan kommer göra det.”

Justins perspektiv:
Ett högt smäll som fick golvet att vibrera var det enda som behövdes för att få ut min kropp ur dvalan jag tidigare befunnit mig i. Jag kunde för allt i världen vara i himlen men smärtorna som spred sig i mitt bakhuvud och rygg suddade bort den tanken och istället målade upp helvetet… eller verkligheten.Det sistnämnda lät mer trovärdigt då jag i nästa sekund började höra osammanhängande röster.
”Du knockade ut honom ordentligt.”
”Måste säga att hon gjorde bra jobb med dom andra. Sömnen har inte lämnat deras kroppar än.”
”Ska vi väcka dom?”
Ett smärtsamt stön for ut ur min mun och jag kände en ilning i nacken som fick den att snabbt ryckas uppåt från den halvböjda positionen. Det började svida och denna gång skrek jag då jag kände en kall hand mot ytan. Jag försökte höja händerna för att knuffa bort personen men något höll fast dom.
Utan framgång försökte jag röra kroppen för att komma bort från den plågsamma positionen och smärtan.
Ännu ett skrik lämnar mina läppar när jag kände handen tryckas mot min biceps och lämna ett varmt märke.I just den sekunden försvann allting annat och jag började blinka onekligt många gånger samtidigt som min kropp vred sig i svåra plågor.
”Hej Justin.”
”Kayla.” andades jag tungt fram och kände smärtan börja försvinna.
Omedvetet slängde jag en blick på min arm och såg hur ett rött märke – målat efter hennes fingrar – var fastklistrat. Det var inget sådant märke man fick när kroppen träffades av ett hårt slag utan detta var knallrött. Likt färg.
”Ska vi ringa hit flickvännen? Eller ska jag säga ex-flickvän?” flinar Steve – ledaren av Slyders.
”Hon har inget med detta att göra!” spottar jag fram och hör sekunden efter hur plågsamma stön börjar eka bakifrån. Hastigt slänger jag huvudet och möts av killarna.
Skräck och lättnad sköljde över mig på samma gång. Skräck för att dom också var här och lättnad för att dom inte var döda.
”Hon har mer med det här att göra än du.”
Jag vänder tillbaka huvudet och möts av Kaylas roade flin och hur hon höll telefonen framför sig.Ringsignalerna började gå fram och stoppade mig från att skrika ut allt jag ville ha sagt.
Hur i helvetet hamnade vi ens här? Vi låg alltid ett steg före idioterna. Alltid.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.” säger Kayla, fortfarande med det där äckliga flinet på läpparna. Hon börjar röra sig mot mig och jag var mer än säker på att inbillningen inte hade övertaget på mig när hennes kropp blev allt ljusare och ljusare.
Oförmögen till någonting annat stirrade jag tillbaka på henne, innan allting och alla stelnade till av en alltför känd röst.
”Rör honom och du dör.”

---

 

Jag är hemskt ledsen för den långa väntan men har haft fokus på den sista veckan inför skolan. Känns som om jag äntligen kan andas ut ordentligt efter fyra månader av plugg, plugg och ännu mer plugg.

 

Fråga: Favoritdricka?
Svar: Oftast brukar jag ha Cola men Fanta är nog ändå favoriten. :P♥

Previously:
Långsamt föll Justin ner bredvid mig samtidigt som vi båda andades tung. ”Wow, det där var…”
”… perfekt.” avslutade jag hans mening och han instämde genast. Jag stirrade upp i taket men kände snart Justins ögon mot min kind och vred kroppen mot honom och mötte hans ögon. Han gav mig ett stort leende och jag började blygt skratta. ”Vad?”
”Du är så vacker.” viskade han och hasade sig upp på sin ena arm. Jag rodnade genast och borrade in ansiktet i hans varma bröstkorg. 
Hans fingrar vandrade från min arm till min haka och jag kände hur han lyfte mitt ansikte mot sitt. Hans kärleksfulla leende ändras snabbt till ett flin och jag bet mig i läppen då jag exakt visste vad som rörde sig i hans huvud.
”Redo för round två?"

---

 "Smells good..."

Previously:
”Jag också. Det jag sa igår var det längsta du kan komma ifrån sanningen. Jag skulle döda om det skulle få dig lycklig. Du är värd så mycket mer än någon jävla bil.” viskar han tillbaka och ett litet fnitter lämnar mina läppar vid den sista meningen. ”Jag förlåter dig.”
Han ler lyckligt mot mig och genast trycker jag mina läppar mot hans i ännu en passionerad kyss. Han placerar långsamt sina händer på mina höfter, greppar dom hårt samtidigt som jag låter min tunga glida över hans underläpp. Men innan jag fått min chans att förstora kyssen drar hans sig tillbaka med ett leende och lutar sin panna mot min. ”Kom igen, vi åker hem till mig.” mumlar han raspigt och sänder rysningar längst hela min kropp. Löst biter jag mig i läppen och nickar.
”Kan jag köra?” frågar jag lyckligt över att hälften av mina problem var lösta.
”Nej.” 

---

Scarletts perspektiv:
Jag myste in mitt huvud längre in i den lilla gropen i Justins nacke och fortsatte att stirra in i den svarta Tv:n som avspeglade mig och Justin tätt intill varandra på soffan. Komedifilmen vi nyligen tittat på hade tagit slut och jag hade några minuter senare tryckt på avknappen på fjärrkontrollen. Det intressanta med mig och Justin var att vi alltid började bråka om att se en kärleksfilm eller en skräckfilm men denna gång hade jag förvånat tystnat när han utan några vidare argument sagt att vi kunde se Walk To Remember eller Titanic.  Jag – låtit mina skuldkänslor få det bästa av mig – hade insisterat på att se en skräckfilm men han hade envist skakat på huvudet. Det tog oss aldrig till det stadiet att vi började argumentera då han enkelt suckat och viftat av mig innan han gått fram och satt in en komedi… vilket ledde oss till vart vi var nu.
Mina småtrötta ögon gled över det svarta bakgrundet av Tv:n och möttes Justins genom glasskivan. Jag kunde inte undgå att märka hur varma hans bruna ögon såg ut. Jag gav honom ett litet leende och han besvarade den genast med en av hans kända ”halvleenden.” En varm rodnad spred sig på mina kinder och jag vred blicken mot den svarta bordsskivan framför oss. Fantadrickan jag tidigare råkat spilla ut under en av mina skrattanfall, hade lämnat en stor fläck i mitten av bordet. Vi hade varit för upptagna med filmen att vi senare missat att torka upp det. Till min lycka så hade det inte runnit ut på mattan iallafall.
”Hur tog du dig hem igår?”
”Hm?”
”Alltid lika okoncentrerad.” mumlade han och jag kunde höra hans flin.
”Hey!” jag boxade till honom löst på axeln och han började skratta.
Jag himlade med ögonen över hans retsamma skratt och ställde mig upp för att plocka undan alla snackspåsar och glas, samt drickaflaskan som vi tagit fram, men det ledde endast till att jag blev nerdragen av Justin igen. En grymtning for ut ur min mun och jag korsade armarna.
”Hur tog du dig hem igår?” viskade han med sammetslen röst och jag visste genast att det var den frågan han ställde förut som jag aldrig hörde. ”Jag gick aldrig hem. Jag sov över hos Caro.” svarade jag med lika tyst röst som honom och kände min kropp slappna av under hans behövande beröringar. ”Det säger du.” det hela lät mer som ett påpekande än en fråga och mina muskler ville genast stelna till av att han kom på mig, men hans varma händer som gled över min kropp och hans läppar som lämnade långvariga kyssar på min hals tillät mig inte.
”Scar, babe. Hur tog du dig hem?” mumlade han och lät sin tunga glida över en liten yta på den överhettade huden.
”J-jag...” jag kunde inte prata färdigt innan ett stön slapp ut ur min mun och avbröt mig.
”Du vadå baby?” Av att höra den retsamma tonen i hans röst visste jag att han visste att jag var slingrad runt hans fingrar och helt under hans makt just nu – någonting han tog nytta av. Inombords svor jag åt honom men på utsidan ville jag bara ha mer trots att han höll på att reta ihjäl mig.
”Jag g-gick.” muttrade jag och väste sedan tyst över att hans hand gled mot mitt innerlår. Jag var mer än säker på att han kunde känna värmen som min kropp producerade.
”Var det en lång väg att gå Scarlett?”
Jag glömde nästan bort hans fråga när jag hörde namn rulla långsamt ut ur hans mun. Det lät så… ugh! ”Ja...” min röst kvävdes i ännu ett stön.
Han hummade till och närmade sin hand närmre den yta jag ville ha honom mest, men innan han nådde dit drog han tillbaka sin hand och puttade omsorgsfullt ner mig från sin famn. Förvånat satt jag där och stirrade på honom när han la glasen i varandra och tog dom i sin ena hand medans han tog snacksen i sin andra och sekunden efter försvann bort från mitt synfält. Mina ögon växte till dubbel storlek och frustrationen kom långsamt krypande.
”Justin!” väste jag och kände den varma känslan i magen tona bort. Hans överlägsna skratt hördes från köket och jag muttrade osammanhängande meningar tyst för mig själv samtidigt som jag ställde mig upp från soffan och började gå mot köket. Djävulen själv stod där och höll på att diska medan jag stod där med armarna i kors och med min mordlystna blick fastklistrad på honom i väntan på att han skulle möta den.
”Om blickar kunde döda så skulle jag vara sju meter under marken nu.
”Du tänkte högt.” fortsatte han flinandes utan att jag hann säga någonting.
”Om blickar skulle döda så skulle du vara mer än sju meter under marken.” försäkrade jag och gick ut ur köket, upp till hans rum. Jag lät denna gång gå men nästa skulle inte bli lika vacker. Jag flinade i några sekunder innan jag vred tankarna in i ett annat håll och genast försvann det lilla glada i mig.
Justin hade lyckats få mig att glömma för några timmar om min familj som stängde ut mig från vad dom nu höll på med, men förr eller senare skulle jag ringa dom och nu var precis rätt tillfälle.
Jag drog upp min mobil från fickan på mina gråa mjukisbyxor och tryckte sedan på hemknappen för att få den svarta skärmen att lysa till liv.
Forever alone. Inte en enda händelse.
Roat skakade jag på huvudet åt mitt tråkiga liv och började snabbt klicka mig in på Ricks nummer. Långsamt förde jag luren mot örat och väntade på hans svar medan det pep. 1… 2… 3… 4... 5 – ”Rick.”
”Hej.” muttrade jag och kände hur en irriterad sköld lades på min kropp.
”Scarlett.” sa han politiskt och jag himlade med ögonen.
Det var inget ide att visa min ilska – han kunde redan känna den.
”Vart är ni?”
”Kevin håll koll på vänster sida!” hörde jag honom skrika och genast fokuserade jag då jag hörde hans uppdrag-röst.
”Rick vart är ni?” frågade jag lite högre denna gång. Genast stelnade jag till över att Justin kanske hört mig och drog luren bort en bit från örat. Lättnaden sköljde över mig när jag hörde hur han fortfarande höll på att diska. Jag förde luren tillbaka i rätt sekund för att höra Ricks stressade svar.
”Scar kan vi prata senare?”
Hans röst drunknade i det höga ljudet som plötsligt släpptes loss.
”Rick vad händer?!” paniken började ta över mig och jag kände hur all irritation föll av mig.
”Tredje fightern händer.” var det sista jag hörde innan luren började tuta i mitt öra i en signal som avslöjade att han lagt på. Tredje fightern händer. Fan! Fan! Fan!
Ilsket drog jag handen genom håret när meningen fortsatte att upprepas i mitt huvud. Jag hade en massa frågor men inga svar.
Varför sa han inget tidigare?
Var det därför jag aldrig såg honom och resten för den delen också? För att dom letade efter henne?
Vart var dom ens?
Men det viktigaste var… Varför nu?
”Scar baby?” Jag vände mig snabbt mot dörren med ett påklistrat leende medan all oro förstörde mig på insidan. Justin som höll på att torka sina händer på sina jeans kollade konstigt på mig men sa ingenting till min lättnad.
Hans blick var fast på mig i flera långa sekunder… och jag visste genast att jag tagit ut lättnaden i förväg. Han ville att jag skulle berätta. Men inget av det hände då jag inte själv visste vad som hände, och det lilla jag visste var inte för normala människoöron.
”Ehm...” jag vände ner blicken mot golvet och förde tillbaka en röd hårslinga bakom mitt öra.
”Berätta när du är redo… okej?” mitt huvud for upp igen och jag stirrade förbryllat på honom. Någonting annat måste bevisa att det finns något som tynger ner mig än mitt konstiga beteende.
”Du är likblek och ser ut som om någon är på gränsen att bli mördad.” Du anar inte hur rätt du har med det sista.
Långsamt nickade jag och tog en steg mot honom, följandes med en till, och en till… tillräckligt många för att stå fastpressad mot hans kropp med mina armar runt hans överkropp.
”Du borde bli så här oftare… jag klagar inte på dina kramar.” jag skrattade och tackade honom ohörbart för att ha lättat upp stunden.
”Justin…?” han hummade långsamt till och spände sina armar kring min midja.
”Älskar du mig?”
”Såklart jag gör babe.” jag hörde förbryllandet i hans röst men fortsatte.
”Kan du göra en sak åt mig?”
”Vad som helst.”
”Kiss my sadness away.” viskade jag och la min haka mot hans bröstkorg för att kunna möta hans ögon. Jag både såg och kände hur han inte förstod någonting men sekunden efter glömde jag det då hans läppar trycktes mot mina. Dom började snabbt arbeta med mina och på något sätt, bland all yrsel och hålla fast vid honom som en livlina, så kände jag hur jag förlorade mig själv i den överväldigande kraft han använde. Det var som vår första kyss igen och jag glömde allting som hänt sedan dess. Mina händer gled till hans nacke och jag kände hans på mina höfter.
Kraften mellan oss började långsamt tona bort i samband med att mellanrummet blev större tills han tittade mig fullt i ögonen igen.
”Är du okej?” viskade han andfått och jag nickade leendes.
”Jag äskar dig.”
”Jag älskar dig mer baby.”
-

Vattnet från när Justin duschat hade varit avstäng i minuter som känt som timmar och i brist på annat så hade jag började återgå till min barnsliga sida…
Mina ögon följde långsamt dropparna som jagade varandra på utsidan av fönstret och osynligt hejade jag på den som var närmast mål. Spelade ingen roll hur gammal jag blev – jag skulle alltid föreställa mig att det var en lopp mellan dropparna regnet lämnade efter sig på fönsterskivan.
Några sekunder senare vände jag bort blicken då jag kände det hela bli för allvarligt när jag slog handen på fönsterbrädan i frustation över att ha förlorat.
Skymningen hade lagt sig på himlen men tyvärr inte med fina färger – endast grått. Löven prasslade i den ilande vinden och scenariot gav en helt ovanlig höstkänsla.
”Babe…?” Justins röst ekade mellan väggarna och jag ropade snabbt tillbaka ett svar om att jag var i köket. Några sekunder senare var han i köket, helt påklädd och rufsigt hår som jag älskade.
”Vad gör du?” frågade han och jag ryckte trött på axlarna.
Nu när jag tänkte efter hade denna dag gått långsammare än långsamt. Jag hade varit med Justin – vilket var ett plus i kanten. Men ingenting mer. Det som hänt förut hade jag låst in i en kista och planerade på att inte öppna den förrän jag såg dom igen.
Justin skrockade åt mig och förbryllat kollade jag på honom. ”Vi pratade aldrig klart om dig och Caroline.” flinade han och jag himlade med ögonen. Ännu en sak att låsa in i kistan.
”Hur vet du ens att jag aldrig var hos henne igår?” muttrade jag och lutade huvudet mot min hand som var lutad mot fönsterbrädan.
”Så du erkänner?” mina ögon spärrades upp och jag svor åt mig själv tusen gånger om.
”Jag skojar bara babe!” han började skratta och jag himlade med ögonen. Och kanske kallade honom en – eller flera – saker för mig själv.
”Jag skulle lämna tillbaka din mobil och gick hem till henne men hon mumlade bara att du gått hem och stängde dörren sekunden efter…?” hans förklaring vände sig till en fråga och jag förstod att han ville veta vad som har hänt mellan oss. Men jag låtsades som motsatsen och nickade bara samtidigt som jag klistrade på ett vad-konstigt ansikte.
”Får snacka med Bruce om det.” sa han och jag hörde genast han osynliga hot men fortsatte att nicka. En tystnad tog plats över oss, som jag vände men till min fördel och började prata om annat.
”Vart är Bruce? Nu när jag tänker efter – vart är resten av killarna?”
”Semester i Vegas…” osäkerheten hördes i hans röst och jag höjde genast på ena ögonbrynet men han vände sin kropp mot kylskåpet och började gräva i den efter någonting – låtsades.
”Justin… ljuger du?” flinade jag retsamt och visste att jag hade honom där jag ville nu.
”Varför skulle jag göra det?” frågade han men mötte aldrig min blick.
”Justin Bieber, titta mig i ögonen och säg att du inte ljuger.” jag hörde hans suck och flinade endast bredare när han äntligen tittade på mig och stängde kylskåpet – tomhänt. Han drog in ett djup andetag och öppnade sedan munnen. ”DomärpånågonaffäriVegas. Och kommer hem imorgon”
”Justin…?” fortsatte jag med samma ton som avslöjade att jag ville att han skulle prata långsammare. Om jag ska vara ärligt njöt jag av hans nervösa sida. Hur han aldrig mötte mina ögon, hur hans tänder fortsatte nafsa på hans underläpp och hur hans kropp gulligt skönt ihop.
”Dom är på någon affär i Vegas.” mumlade han och bröt äntligen blicken från golvet.
”Okej.”
”Bara okej? Inget ’vad gör dom där’ eller ’mår dom bra’?” frågade han förvånat och jag ryckte oskyldigt på axlarna.
”Du är här så det spelar ingen roll.” sa jag med en lite tystare röst när jag hörde hur själviskt det egentligen lät.
”Det kan du tacka dig och Dr Gilham för.” muttrade han flinandes och tog några steg närmre mig.
”Jaså?” han hummade till och borrade sedan sin blick in i mig.
”Vad?” frågade jag och blev genast osäker på om jag hade någonting i ansiktet.
”Inget särskilt.” flinade han och attackerade mina läppar i nästa sekund.

Sexscen - Läs inte om du tycker det är obehagligt

Hans huvud guppade i samma rytm som hans mun rörde sig i. Hans läppar i kontakt med mina gav mig en helt annorlunda känsla än vanligt. Hans hand som glidit till min kind – utan att jag märkt det – åkte neråt, mot min kropp. Han kupade mitt lår och lät sin tunga åka över min underläpp. Alldeles för upphetsad från den tidigare händelsen på soffan öppnade jag munnen och lät hans tunga glida in och möta min. Mitt ansikte hettade till och mina handflator började kallsvettas – en känsla jag alltid kände när vi gick över den ”normala” gränsen.
Justin började bli lite mer hastigare i sina rörelser, och lämnade mig i ett liten chockad tillstånd men snabbt var jag efter honom. Hans hand som tidigare hade varit lutat mot barstolen jag satt på åkte mot mitt bröst och han kupade den – precis som mitt lår. Jag stönade tyst till, vilket fick ett leende att sprida sig på hans läppar. Mina andetag fastnade i halsen när han började tryckte sin kropp närmre mitt och började röra sin hand. En väsning slapp ut ur min mun, och fick honom att bli hårdare mot mitt innerlår.
”Jag vill ha dig. Nu.” grymtade han och lutade sin panna mot min samtidigt jag kände belåtenheten rinna över mig. ”Du vill ha mig? Huh?” flinade jag och andades tungt.
”Ja. Jag vill ha dig. Mycket.” muttrade han hungrigt och kysste mig än en gång – mycket kortare.
”Bra. För jag vill ha dig också.” mumlade jag under mina tunga andetag och la mina armar kring hans nacke.
Hans händer klistrade sig fast på mina höfter samtidigt som han började nafsa och suga på den känsliga huden på min nacke. ”Hoppa upp.”
Jag gjorde som hans sa och slingrade mina ben runt hans höfter. I njutning slöt jag ögonen och lutade pannan mot hans axel samtidigt som han fortsatte med sitt arbete på min hals. Jag kände hur han började gå upp för trappan och sedan till höger – mot sitt rum.
Den mjuka madrassen rörde min rygg i nästa sekund och Justin la sig över mig och vandrade med sina läppar mot mina som mötte hans halvvägs.
Jag spände min kropp och vände på oss så jag var på topp. Justin backade från mitt ansikte och flinade mot mig innan han fångade upp mina läppar i en långsam blöt kyss igen. I samma takt kysste jag honom, njöt av känslan av hans läppar mer än någonsin.
Han rullade oss tillbaka och stödde sig på sina armar, som låg på varsin sida av mitt huvud, för att inte lägga all sin vikt på mig. Jag la min hand på hans nacke och tryckte honom närmre mig, samtidigt som jag fördjupade kyssen genom att luta huvudet åt sidan.
Justin släppte långsamt mina läppar och gled med sina över min käke, vidare till min hals. Han nådde min känsliga punkt och ett stön lämnade min mun när han rörde sin tunga över min hettade hud. Min rygg åkte upp i en båge och gav Justin bättre tillgång till min hals. Hans stödde sig på sina knän och började glida med sina händer längst mina sidor. Försiktigt lekte han med kanten av min tröja innan han drog den uppåt och avbröt kontakten mellan hans läppar och min hud för att dra den över mitt huvud. Han tittade blygt upp mot mig och jag bet mig själv löst i läppen samtidigt som jag drog bort hans T-shirt från hans kropp.
Våra kyssar blev allt mer okontrollerade samtidigt som dom näst sista klädesplaggen åkte av våra kroppar.
Justin började röra sitt ansikte längre ner samtidigt som han började lämna blöta kyssar längst min mage. Mitt underliv överhettade när hans tänder tog tag i kanten av mina svarta trosor och släppte dom sekunden efter. Jag gnällde till och började otåligt röra kroppen under hans grepp. Han flinade och greppade hårdare om mina höfter samtidigt som han började kyssa mitt känsliga parti genom det tunna spetstyget.
”You’re always so wet for me babe.” grymtade han till och lämnade några kyssar på mina innerlår innan han kom upp igen och professionellt knäppte upp min BH med en hand. Han dök ner igen och jag väste till när jag hände hans läppar mot min bröstkorg. Än en gång höjdes min kropp i en båge och jag visste inte hur länge till jag skulle klara mig utan att skrika.
”Justin…” stönade jag plågat och Justin var snabbt uppe vid mina läppar och kysste dom. Utan förvarning tryckte han in sin tunga i min mun och vi började slåss om dominans.
Jag lät mina naglar dras löst över hans bröstkorg, mot hans fasta magmuskler. Av den plötsliga impulsen över att behöva se hans muskler bröt jag kyssen och började hungrigt stirra.
”Det är bara din.” viskade han och lämnade en öppen mun kyss på min hals som fick mina ögon att rulla bakåt.
Trött på förspelet gled jag längre nermed handen och började leka med kanten på hans boxer. ”Bara dra ner av dom.” grymtade han och jag fnittrade sockersött men gjorde som han bad om. Den sista biten sparkade han av dom själv.
”Är du säker?” viskade han i mitt öra och blev stilla med alla sina rörelser. ”Aldrig varit säkrare.” viskade jag tillbaka och kände hur han drog av den sista plaggen på min kropp…
-

Långsamt föll Justin ner bredvid mig samtidigt som vi båda andades tung. ”Wow, det där var…”
”… perfekt.” avslutade jag hans mening och han instämde genast. Jag stirrade upp i taket men kände snart Justins ögon mot min kind och vred kroppen mot honom och mötte hans ögon. Han gav mig ett stort leende och jag började blygt skratta. ”Vad?”
”Du är så vacker.” viskade han och hasade sig upp på sin ena arm. Jag rodnade genast och borrade in ansiktet i hans varma bröstkorg.
Hans fingrar vandrade från min arm till min haka och jag kände hur han lyfte mitt ansikte mot sitt. Hans kärleksfulla leende ändras snabbt till ett flin och jag bet mig i läppen då jag exakt visste vad som rörde sig i hans huvud.
”Redo för round två?"

---

ASDFGHJKL Jag dör. Fucking 51 kommentarer på förra - gosh ni anar inte hur mycket jag älskar er. Funderar på att få utbrott på mig flera gånger. Jk ;) ♥
Men... det räckte tyvärr inte. Jag kommer lägga ner bloggen...
Nog med mitt konstiga beteende - 
Många av er frågade när Scarlett kommer berätta sin hemlighet till Justin och jag kan lova er att det kommer snart. (Inte Justin-snart utan snart :P)
-
Alltid lika awkward med dessa sexscener men jag hoppas ni gillar dom. xD
-
Fråga 1: Pojkvän/Flickvän eller singel? :)
Mitt svar: Forever alone. Haha i'm too good to be true. xD

VIKTIGT: Fråga 2: Funderar på att avsluta novellen runt kapitel 60 och sedan göra en part II. (Rakt på sak hehe. xD) Men jag vill veta vad ni tycker. Åsikterna på instagram var blandade.

Previously:
”Glöm inte dina mediciner Justin innan du lägger dig.” mumlade jag tyst och vände mig om, i brist på annat. Raskt gick jag mot baksätet av Batmobilen och drog ut min vita väska. Jag stängde dörren hårt efter mig för att reta honom ännu mer innan jag gick tillbaka till honom igen och slängde fjärkontollen till honom, från två meters avstånd. Med en sista besviken blick på hans ansikte vände jag mig om igen – fast inte åt samma håll denna gång. 
”Vart ska du!?” ropade han och jag hörde hur ilskan hade lagt sig minimalt nu när han hade nyckeln i sina händer. 
Jag skakade på huvudet av alla negativa känslor och gick långsamt över gräsmattan – bort från honom. Rädd för att han skulle komma närmre ropade jag ett svar tillbaka som bekräftade det faktum att vi inte skulle spendera natten på samma ställe.
”Caroline!"

---

Scarletts perspektiv:
”Så nu passar det att komma hit?” Caroline stod med ena handen på sin utskjutna höft samtidigt som hon stirrade ilsket på mig. Jag svalde hårt och bet mig nervöst i läppen.
All min självsäkerhet och ilska från några minuter tidigare hade lagt sig platt inom mig på mindre än en nanosekund. Jag visste egentligen inte vad jag hade att vänta mig när jag bestämde mig att knackade på, med detta var långt ifrån det jag skulle vara kapabel till att tro.
Öppna armar? Nej, jag hade helt och hållet struntat i Caro dom senaste veckorna – precis som alla andra. Men hon visste inte det. Den tonen hon använde mot mig avslöjade klart och tydligt att hon trodde hon var den enda jag struntat i. Det var det längsta hon egentligen kunde komma ifrån sanningen. Men det var problemet. För sanningen gick inte att berätta utan att avslöja allting.
”Caro, låt mig förklara.” mumlade jag hopplöst.
Jag visste inte vad jag skulle förklara då hennes säkerhet var min första prioritet, men trots allt tvivel så for meningen ut ur min mun ändå.
”Förklara då! Förklara hur du ignorerade mina samtal och sms som inte var fyllda med någonting annat än oro. Förklara hur Justin blev attackerad och att du satt bredvid hans säng i väntan på att han skulle öppna ögonen.  Förklara vad som orsakade att du bara slöt mig in i mörker. Ett mörker som fick mig att gråta mig själv till sömns för att jag var så orolig för dig. Förklara allting Scarlett, för just nu vet jag ingenting.”
Det fanns ingenting att ens förklara längre. Hon visste redan allting.
Hur?
”Hur!? Bruce, det är hur! Han berättade allt.”
Hennes svar fick mig att förstå att jag uttalat min sista tanke högt.
”Vad menar du?” viskade jag och fick plötsligt en impuls att gråta. Hon hatade mig. Alla mina skyddsmurar blev nerbrutna av mina känslor, precis som Bastiljen blev av människorna under franska revolutionen. Enda skillnaden var att det tog timmar, dagar, för dom medans det endast tog en nanosekund för mig.
”Jag ska visa dig.”
Jag hann få en sista skymt av hennes stenhårda ansikte innan hon vände sig om och började gå nerför hallen och sedan till höger – köket. Hon lämnade dörren öppen för mig, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vågade inte ta dom tre steg som behövdes innan jag hade tak över huvudet igen. Hon kanske skulle hämta någonting bara?
”Scar?” jag bet mig själv i läppen och kände en gnutta lättnad rinna över mig. Hon sa inte hela mitt namn.Jag tog hennes efterropning till min styrka efter någon minut och steg in till det gigantiska hallen.
Allting såg precis ut som jag minns det – inte en endaste detalj låg fel. Jag hörde porslin klicka mot varandra från köket men bortsett från det var hela huset dödstyst. Jag vågade knappt andas, rädd för att det skulle orsaka för mycket oväsen. Långsamt satte jag min ena fot före den andra, ända tills jag kom fram till köket.
Hon hade ryggen emot mig samtidigt som hon sträckte sig efter två tallrikar ifrån skåpet ovanför diskbänken. Hennes blonda lockar studsade smått på hennes rygg när hon sträckte sig ännu längre för att tillslut nå två mörkblåa tallrikar.
”Ta en av tallrikarna och släng den hårt på golvet.” jag rynkade på pannan över hennes uttalande och tänkte ifrågasätta men hon skakade långsamt på huvudet. Jag visste inte om jag bara hallucinerade eller om hennes ögon visade sorg för en sekund innan dom fick tillbaka sitt mörka, hårda skynke.
Med en skakig hand sträckte jag mig efter den översta tallriken av dom två som nu låg på köksön – där hon lagt dom. Hon backade några steg och korsade armarna. ”Släng den hårt mot golvet.” jag tog ett djupt andetag och samtidigt som jag stirrade på det mörkgråa klinkergolvet. Tänk om detta bara var ett test och hon ville se vad jag skulle göra? Tänk om jag egentligen inte skulle göra det här?
”Släng. Den. På. Golvet.”
Utan att jag bad om det föll tallriken ner mot golvet från mina händer som skakade häftigt. Rädsla. Men det var ingen vanlig rädsla där hjärtat är i halsen och pulsen är i hundraåttio. Detta var en isande rädsla. Där du inte kan röra dig, där du får en blackout. Vart är upp? Vart är ner?
Jag var inte rädd för henne utan för vad hon skulle säga. Varför skulle jag från första början göra det här?
”Klar.” hörde jag mig själv någonstans långt borta mumla.
”Gick den sönder?” hennes röst innehöll all kraft jag inte hade. All bestämdhet jag inte hade.
Jag lät mitt stela huvud glida neråt mot golvet där det hon frågat visade vara sig rätt. Den var sönder. Tiotals små bitar blå porslin låg utspritt runt mina fötter.
”Ja.”
”Säg förlåt till den nu.”
Mina tankar hann inte långt innan jag hörde henne mumla någonting ohörbart och irriterat under sina andetag. Jag svalde hårt och slöt ögonen samtidigt som jag uttalade det ord hon bad efter.
”Förlåt.”
”Gick den tillbaka till hur den var förut?”
”Nej.”
”Förstår du?” Ja.
Hon ville uttrycka allt jag gjort mot henne men utan att använda ord. Hon ville visa mig hur jag krossade henne när jag ignorerade henne. Hon ville visa hur ett förlåt från min sida inte skulle räcka till att få henne okej igen. Mer än så krävdes.
”Du var den sista som jag trodde skulle göra såhär.” mumlade hon sårbar och all spår av ilska var plötsligt raderat.

Jag grymtade frustrerat och drog täcket över huvudet där jag låg i min säng. Dom sista strålar ljus som gjorde föremålen i mitt rum synligt försvann och jag såg endast mönstret som tillhörde mitt gråvita täcke i det nästintill svarta arean.
Jag minns inte ens hur jag tagit mig hem efter att jag stigit ut ur Caros hus. Jag minns hur jag hade slängt en hoppfull blick mot Justins hus men gett upp sekunden efter då han inte syntes till. Jag hade sedan gått över vägen – mot skogen – och börjat springa. Struntat helt i min bil och om jag var tillräckligt skyddad av träden eller inte. Mina tankar var bara att komma hem från solens strålar och höstkylan som bestämt sig för att komma tillbaka. Vid fel tidpunkt.
Allt var fel just nu – inte bara vädret. Jag såg knappast någon från familjen längre, jag skolkade i skolan, struntade i fighterträningen, gjorde inget för att hitta black fightern som spökade runt och satte mig i denna sits från början… men trots det fanns det någonting värre.
Det värsta var att det inte ens hunnit gå en vecka innan jag blev osams med min pojkvän över någon bil – som var värd mer än mig – och min bästa vän som hatade mig för att jag ignorerat henne – för sitt bästa.
Jag drog bort täcket med en suck och la fötterna på det kalla trägolvet innan jag satte kurs mot badrummet. Huden på mina ben och armar knottrade sig av den oväntade kylan.
Snabbt fann mina händer spegeldörrarna till skåpet ovanför handfatet. Mina ögon började rabbla igenom alla namnet på burkarna tills jag fann den sökta. Melatonin. Även kallad sömntablett med andra ord.
Jag vred av locket långsamt och blickade ner mot dom vita runda tabletterna.
Dom hade alltid funnits ett steg bort när jag hade haft sömnproblem men varje gång hade jag struntat i dom och tvingat mig själv att somna på vanlig väg. Denna gång var ett undantag.
Utan att låta mitt bättre jag ta över mina tankar stoppade jag in en tablett i munnen och svalde den med några klunkar vatten från kranen. Missnöjd med den långsamma effekten stoppade jag in en till tablett i munnen. Och en till.
Långsamt vred jag igen locket efter dom tre tabletter jag fått i mig med hjälp av vatten, och la tillbaka burken. I snigelfart gjorde jag mitt behov i badrummet innan jag tog mig tillbaka till rummet – fast besluten vid att somna direkt kudden nuddade mitt huvud.
Något som blev verkligt istället för att bara stanna som en tanke.
-

Nästa dag:
Jag skrubbade min kropp hårdare med den rosa svampen jag hade i handen. Rosdofter hade spridit sig i hela duschkabinen vilket gav ifrån sig en lugnande känsla – som tyvärr inte stannade kvar i min kropp. Huden på min vänstra arm hade blivit rött av den styrka jag använt för att ”göra den ren.” Jag visste inte varför jag gjorde detta men jag ville bara få ut min ilska. Alla skuldkänslor jag burit på igår -och som fick mig att missbruka tabletter – hade förvandlats till ilska, som i sin tur skulle ändras tillbaka efter någon timme då min kropp skulle ge upp och ta emot dom osynliga slagen.
Med en sista blick på min irriterade hud sköljde jag av mig allt skum och vred av dom varma strålarna. Hastigt torkade jag mig och drog ut det mesta vatten ur mitt röda hår innan jag vred handduken runt kroppen och steg ut. Kläder som jag redan lagt fram – mjukisbyxor och en T-shirt – åkte snabbt på min kropp och jag snodde en tofs från byrån och satte upp mitt fuktiga hår i en bulle.
Jag hängde tillbaka handduken på sin krok i badrummet innan jag gick ut ur rummet, ner till det tomma köket.
Jag suckade frustrerat efter att ha slängt en blick på klockan som klart och tydligt visade 10.13. Jag hade bott tillsammans med människorna i detta hus tillräckligt länge för att veta att dom vaknade senast tio och gick ut tidigast elva på vardagar.
Vad för lek dom än lekte, så var jag utesluten. Jag minns inte ens senaste gången jag hört Rick – eller någon annan från familjen – prata med mig.
Min mage gav ifrån sig hungriga ljud och fick mig att släppa tankarna och börja istället göra en enkel frukost.

Klockan tickade långsammare för varje sekund men tillslut nådde den ett och jag gav upp. Jag hade suttit och räknat om alla smulor från min tidigare macka flera gånger och ingen person hade varken kommit tillbaka – eller ringt. Ringt! Jag är en fucking idiot. Jag kunde ringa dom.
”Ugh!”
Jag himlade med ögonen och började gräva i mina fickor efter min Iphone men fann den inte. Med en lätt suck började jag springa upp till mitt sovrum och vände uppochner på hela – utan lycka. Jag började förbanna Rick hundra gånger om för att han vägrade skaffa en hemtelefon. ”Av säkerhetsskäl.” – var det svar jag fick varje gång.
Frustrerat slöt jag ögonen och började massera mina tinningar i några sekunder innan min kropp gav upp än en gång. Jag hade varit vaken i mindre än fyra timmar och hade redan upplevt tillräckligt med stress och ilska för hela veckan. Långsamt öppnade jag ögonen igen och möttes genast av min vita väska som jag tagit med till Justin igår.
”Åh nej.” muttrade jag när tanken av att min mobil kanske låg i hans bil slog mig. Hur mycket jag än försökte trycka bort tanken så var det trovärdigt. Jag minns hur jag hade lagt mobilen i all hast i det minsta facket på utsidan av väskan – utan att dra igen blixtlåset – och sedan slängt väskan i passagerarsätet utan något bekymmer.
Jag började debattera mot mig själv om jag skulle åka till honom eller stanna kvar i flera långa minuter, innan jag tillslut slängde jag bort rädslan över vad han skulle säga när han såg mig och gick ut ur huset. Till min olycka som aldrig verkade ta slut så var min Lamborghini prydligt parkerat utanför Justins hus – i ett tecken på att få honom att tro att jag sov hos Caro. Så enda chansen för mig att ta mig till hans hus var att springa.
Att byta om brydde jag mig inte så jag hade bara dragit på mig en hoodie. Justin hade sett mig på alla möjliga sätt och att sedan se mig i hoodie och mjukisbyxor var inget undantag. Det skulle även få mitt jag-sover-hos-Caroline-historia att bli mer verklig. Jag drog ett djupt andetag och var noga med att låsa dörren innan jag började promenera mot skogen. Det skulle max ta tio minuter att springa dit och få tillbaka min mobil och tio minuter tillbaka hem igen. Trots den korta sträckan skulle detta ta kål på mig. Trots motgångarna – även kallad mina tankar - ökade jag på stegen och började svischa igenom skogen.

Med en sista hand genom mitt smårufsiga hår så började jag i normal takt gå ut ur skydden från trädet mot det bekanta tegelhuset. Mitt tålamod var inte på topp och jag frös så det blev några snabba – för snabba – steg innan jag tillslut nådde den mörka trädörren och lätt mina knogar kollidera mot den. Genast backade jag några steg för att inte få dörren i ansiktet när den öppnades.
Långsamt knackade jag på igen och kände nervositeten kicka in i min kropp. Långsamt räknade jag bakåt från sextio till noll utan att något av scenariot omkring mig förändrades. Han var inte hemma.
Trött suckade jag och lät min frusna kropp göra sin väg tillbaka till trädet – där jag förut kommit ifrån.
Nu när mina ögon sökte sig runt så syntes inte hans Batmobile heller till. Det enda bil jag såg framför deras hus var min egen som jag nu inte kunde köra på grund av skäl till att lura min pojkvän.
Irriterat började jag gå tillbaka till skogen. Att vara ett litet steg ifrån värmen men att sedan inte ta den var nog det jag störde mig mest på.
Jag kände hur min kropp flög igenom skogen och raderade bort kylan för några minuter.
Ett lättat andetag lämnade min mun och lämnade ett rökmoln efter sig när jag var framme vid mitt hus igen, värmen med andra ord. Jag må inte ha känt kylan när jag sprungit men nu gjorde jag och den var värre än förut. Hackigt låste jag upp dörren med mina stelfrusna fingrar och steg in sekunden efter till det – fortfarande – tysta huset.
Mina Nike Air som tidigare suttit på mina fötter låg hullerombuller vid skohyllan när jag steg in till köket. Jag gick raka vägen till diskonen och fyllde ena halvan med stekhett vatten.
I samma sekund som den blev full stängde jag av kranen och stoppade in mina iskalla händer i vattnet. En väsning lämnade min strupe av den plötsliga smärtan men jag bet ihop och höll kvar händerna.
Några minuter passera och mina händer vande sig tillslut vid det varma vattnet – nu var det mer behagligt. Den lugnande effekten försvann från min kropp på mindre än en sekund när ringklockan från ingenstans plingade till.
”Motherfucking klocka.” var bara en av sakerna jag muttrade ilsket under tiden jag torkade mina fuktiga händer och tog mig till dörren. Ännu ett säkerhetsskäl…
 Jag förbannade Rick än en gång över att inte ha ett kikhål att kolla igenom. Det kunde vara en mördare där ute och jag skulle inte veta om det förrän det var försent! Egentligen inte… jag kunde enkelt komma undan och få mördarens död att se ut som en olycka. Men om vi bortser från det kan jag bli mördad!
Klockans plingande fick mina tankar att sprida sig och lämna mitt huvud. Irriterat låste jag upp den och var på väg att slänga någon spydig kommentar till personen som stod där utanför men stannade chockat upp. Det var Justin.
Hans bruna hår var perfekt uppspikat. Toppen av hans näsa och hans öron var små röda av den isbitande kylan. Hans händer var enkelt instoppade i fickorna på hans jeans – som satt lågt på hans höfter – med tummarna utstickande. Som vanligt satt hans älskade skinnjacka på hans överkropp och fick hans muskeluppbyggnad att se kraftigare ut.
”Hej.” mumlade han och tittade upp från sina svarta Supras till mitt ansikte.
Jag rynkade snabbt på pannan och öppnade munnen men ingenting kom ut. Vad gjorde han här? Varför var han här? Varför fortsatte han inte ignorera mig? Var han inte arg?
att säga att mitt huvud var fylld med frågor skulle vara en underdrift… snarare mitt huvud har en rättegång med sig själv.
”Jag vet inte ens varför jag är här.” skrockade han humorlöst när jag inte svarade på hans hälsning, trots att flera långa minuter hann passera.
Sanningen var egentligen inte att jag ville ignorera honom utan jag visste inte vad jag skulle säga. ”Hej.” lät så konstigt. ”Vad gör du här?” var för ilsket. ”Är du inte arg?” det var att ge upp hela min värdighet som om det bara var luft.
Han suckade uppgivet och började gräva sin ficka och fiskade snart upp min iphone jag letat efter och som hade dragit mig till hans hus – utan att han visste det.
”Du kommer inte svara mig så… här.” Han räckte fram iphonen som jag stirrade på i sekunder. Jag ville protestera mot det han nyss sagt men fann inte kraften. Jag skulle svara honom om jag kunde. Innan jag tillät mina tankar gå djupare kom jag på att han fortfarande hade min mobil uträckt mot mig. Långsamt lät jag mina muskler börja arbeta och ta den ifrån honom. Först då fann jag talförmågan igen. ”Tack.” jag harklade mig sekunder efter och ångrade att jag inte gjort det före. Min röst lät alldeles skrovlig och det sista jag behövde var att han undrade varför det var så.
Jag stirrade ner på det svarta föremålet i min hand samtidigt som jag kände Justins blick bränna mot mig.
Maybe some of us aren’t good at anything. Jag visste inte hur den tanken plötsligt poppade upp i mitt huvud men sekunden efter visade det sig att vara sanning trots allt. Doktorn hade klart och tydligt förklarat allting för mig om vad Justin fick göra och inte göra – men vad gjorde jag istället för att hjälpa honom? Jo motsatsen. Jag stressade upp honom, han körde bil hit, har säkert struntat i både mat, sömn och medicin. Finns det någon regel han inte brutit mot än, tack vare mig?
I’m not good at anything – lät mycket bättre.
Som en blixt från himlen fick jag en impuls att begrava mig i min säng igen och slippa undan Justins genomträngande blick. ”Jag måste gå.” min röst var knappt hörbar men jag ignorerade det och började stänga igen dörren, med blicken fortfarande fastklistrad i marken. Precis när jag trodde att han skulle ge sig så la han en fot mellan dom sista centimetrarna och bromsade processen med att hela dörren skulle stängas. Med hjälp av sin hand sköt han upp dörren – orsakade att jag backade bakåt av den plötsliga gesten. ”Så vi ska aldrig mer prata med varandra?” jag svalde hårt och höjde blicken mot honom samtidigt som jag slarvigt ryckte på axlarna. Han skrattade plötsligt utan humor.
”Vet du vad?” frågade han med en vidrig ton jag hatade med djupet av mitt hjärta.
”Du är oförskämd, otålig och bitchig när du vill vara det.” sa han och jag korsade genast armarna hårt över bröstet av ren ilska och irritation. ”Du klagar och lyssnar inte. Du gör det exakta motsatsen till det jag säger till dig att göra och du ifrågasätter allting! Du tar inte ett fucking nej till svar och vill ha allting på ditt sätt!” Hans ton blev allt högre i samband med det han sa blev längre. Men det var inte det enda – min ilska ökade också.
”Ursäkta mig?!” frågar jag – förolämpad av allting han nyss sa.
”Och vet du vad!?” fortsätter han som om jag nyss inte sagt någonting.
”Vad!?” skrek jag högt och såg till att varje droppe irritation avspeglades i min röst.
”Jag bryr mig inte, för det är vad som gör dig! Och jag fucking älskar dig!” plötsligt försvann all ilska från bådas håll och jag började stirra chockat på honom.
”Om alla dom saker gör dig till den person du är idag, så har jag ingenting emot det… för jag älskar dig.” säger han och tar tre steg närmre – gör så att hans bröstkorg pressas mot min.
”Jag fucking älskar dig Scarlett.” mumlar han och borrar sina ögon in i mina uppspärrade.
”J-jag älskar dig också Justin.” stammar jag och förblir i chock över hans ord. Långsamt lutar han sitt ansikte neråt mot mitt och trycker sina läppar mot mina. Trots kylan omkring honom dom senaste minuterna så var hans läppar fortfarande lika varma och mjuka.
Min mage börjar bubbla och det känns som om jag åkt från helvetet till sjunde himlen på en sekund. Hans läppar arbetade mjukt mot mina och han släppte dom så snart jag fick tillbaka kontrollen över min kropp från chocken. ”Jag är ledsen.” viskar jag och tittar in i hans mjuka bruna ögon.
”Jag också. Det jag sa igår var det längsta du kan komma ifrån sanningen. Jag skulle döda om det skulle få dig lycklig. Du är värd så mycket mer än någon jävla bil.” viskar han tillbaka och ett litet fnitter lämnar mina läppar vid den sista meningen. ”Jag förlåter dig.”
Han ler lyckligt mot mig och genast trycker jag mina läppar mot hans i ännu en passionerad kyss. Han placerar långsamt sina händer på mina höfter, greppar dom hårt samtidigt som jag låter min tunga glida över hans underläpp. Men innan jag fått min chans att förstora kyssen drar hans sig tillbaka med ett leende och lutar sin panna mot min. ”Kom igen, vi åker hem till mig.” mumlar han raspigt och sänder rysningar längst hela min kropp. Löst biter jag mig i läppen och nickar.
”Kan jag köra?” frågar jag lyckligt över att hälften av mina problem var lösta.
”Nej.” 

---

Okej jag är trött på detta. Jag sliter verkligen för att ge er så bra - och långa - kapitel som möjligt och sedan får jag mindre än 20 kommentarer? Det tar - ursäkta - jävligt hårt. Ni har lyckats med mer än 40 kommentarer förut så vad är skillnaden nu? Ni kanske vill skriva en kommentar som står ut och är lång, visst jag älskar sådana men ett litet "bra" eller någon mening räcker. Men vad vet jag? Jag kan inte läsa tankar - jag vet inte hur ni resonerar. 
Att sluta skriva finns inte på kartan då det är en del av mig, men jag kan sluta skriva här på bloggen - börja skriva privat. Vill ni det så säg det.
(Ni som kommenterar på varje kapitel vet vilka ni är - jag vet vilka ni är - så ta inte åt er av detta.)
-

Fråga: Brukar ni måla naglarna?
Mitt svar: Brukade göra det varje helg förut men nu hinner jag knappt. =/

Previously:
Jag tog det som min chans att säga allt jag ville – hur stor klumpen i min hals än var.
”Jag ska inte ljuga för. Det kommer inte bli enkelt och det kommer finnas dagar då allting bara är kaos. Men jag är villig att riskera allting med dig.”
Jag hann endast se hur han vände sig om tog fyra långa steg mot mig och tryckte sina läppar hårt mot mina. Jag kunde med gott samvete säga att tiden stannade där. Det var bara jag och han. Mina tankar blev klara och det enda som fanns var Justin. I den sekunder kunde jag omöjligt älska honom mer än vad jag gjorde. Ingenting skulle ändra mig och ingenting skulle stoppa mig.

Previously: 
Jag slutade försöka att tyda ut vad dom betydde och vände tillbaka blicken mot Justin.
Min Justin var inte svag som detta. Det var inte meningen att han skulle ligga i en sjukhus säng nu. Skadad, både fysiskt och psykiskt. 
Det borde vara olagligt för mig att älska honom. Jag gör ingen nytta men jag kan inte sluta. Jag gör det ändå. Jag känner mig verklig med honom. Demonen inom mig försvinner när han fanns i närheten.
Jag kände en till tår rinna, och sen en till, och en till. Jag var över det stadiet där jag försökte få dom att hålla dom inne.
”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.” 

---

Justins perspektiv:
Smärtan var överallt. Jag var som en sammanpressad massa. Jag kunde inte peka ut vart det gjorde ont eller hur mycket det gjorde ont – min enda tanke var bara att det gjorde ont.
Utan att slänga fram en lögn så kunde jag med handen på hjärtat säga att jag inte upplevt någonting värre än detta. Smärtan efter att få en kula i någon kroppsdel var ingenting jämfört med detta.
Pain is weakness that leaves your body. Just nu kändes  det bara som svaghet som fyllde min kropp.. och arean omkring mig. Det svarta rummet jag befann mig i hade varken hörn eller kanter.  Varje sida var oändlig.
Jag kunde inte röra mig hur mycket jag än försökte. Jag låg där på det kalla golvet och stirrade upp. Trötthet var egentligen en underdrift men jag fann inget annat ord som beskrev en liten del av mina känslor bättre. Ena sekunden kunde jag vara vaken utan problem,  medans andra så fick jag kämpa med att inte ge in och sluta ögonen och försvinna på mindre än en millisekund. Jag vet egentligen inte vad som höll mig uppe samt vaken, trots allting. Min vilja var för stark för att ge upp helt enkelt.
Precis i den stund den tanken slog mig så började någonting annat att existera. En dragningskraft.
Men istället för att dra mig neråt så fick den mig att skjutas uppåt. Det blev svårare att andas och min förlamade kropp började brinna mer och mer. Dvalan jag befunnit mig i började långsamt tona bort och lämna mina sinnen klara. Jag visste inte om detta var himlen, helvetet eller helt enkelt verkligheten. Men vad det än var så var det inte dans på rosor. Jag hade ingen kontroll över vad som hände. Jag hade inget vapen att få ut min ilska på genom att skjuta hejvilt. Men någonting hade jag. Någonting jag inte ville ha. Ett tomt svart hål i mitt huvud. Jag minns inte vad som orsakat mig denna smärta eller vem som gjorde det. Det var det enda som fanns i det svarta hålet.
Pip, pip, pip
Ett irriterande ljud fick min hörsel att komma tillbaka. Min liggande position verkade bli stelare och eldflammor verkade ta plats på mina kroppsdelar då smärtan endast blev värre. Den svarta arean började tona bort  - precis som dvalan – och istället ersättas med vitt. Jag hade kämpat för att komma hit men nu önskade jag inget annat än att gå tillbaka till det mörka igen. Den lilla självkontroll jag verkat ha började glida genom mina fingrar likt sandkorn tills den försvann helt. Än en gång kände jag mig förlamad men skillnaden nu var att det fanns ton av smärta.
Ljudet av en dörr som knarrade när den öppnades fick en viss lättnad att skölja över mig men jag suddade bort det. Mina ögonlock var som fastklistrade mot varandra, hur mycket jag än försökte sära på dom. Tiden åkte snabbt förbi och jag kunde inte göra någoting för att stoppa den.
Mitt i all smärta, slit att röra mig och tankar så kände jag någonting varmt – men ändå kallt – mot min armveck som sakta började glida uppåt mot min axel. Beröringen var mer svag där – som om någonting var mellan min hud och vad den än var som rörde mig. Jag stelnade till inombords men tvekade på den faktum att det visades på utsidan.
Frustationen byggdes upp inom mig när jag inte kunde placera vad eller vem det var som rörde mig. Det fjäderlätta rörelsen började röra sig på mitt ansikte, ögon, näsa, kinder och läppar. Mina nerver skakade av mina tankar som snurrade sig in i varandra. Jag behövde se vad som hände och jag behövde veta vart jag var.
”Varför hände detta dig?”
Jag stelnade till igen – fast denna gång hade jag en klar bild på anledningen. Hon var här. Min ex-flickvän var här. Scarlett var här.
Suddiga bilder på den dagen när hon lämnade mig började rulla framför min näthinna och ironiskt nog så följde bilder från dramat efteråt med. Ända fram till partyt på Zouk… där tog det stopp. Det sista jag minns var att jag hade sett henne tillsammans med den där dickheaden till kille.
En snyftning från hennes sida fick alla tankar att raderas, mitt redan krossade hjärta att brytas i ytterligare tusen bitar. Det spelade ingen roll om vad hon hade gjort – om hon grät så skyllde jag allting på mig själv. Nu mer än någonsin. Jag kunde inte krama om henne och säga att allting kommer bli okej. Jag kunde inte försöka lugna henne. Hell jag kunde inte ens röra mig. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte förmå min hjärna att sända någon synlig reaktion ut till min kropp. Jag skulle tveka på om jag verkligen levde om det inte var för den där pipet som fortsatte eka i mina öron. För en stund hade jag trott att den var borta.
En rörelse jag känt många gånger åkte genom mitt hår tidigare fanns där igen. Jag fann genast mig själv avslappnad under hennes beröring. Hennes hand försvann från mitt hår och jag krävde genast tillbaka den. Jag visste inte om det var en fnysning eller snyftning jag hörde sekunden efter men det fick min kropp att reagera annorlunda. Mitt bakhuvud började dunka i samma tempo som pipet. Scarletts snyftningar började bli kraftigare i ett tecken som bevisade att hon grät hysteriskare nu.
En skarp huvudvärk skapades och jag kände mina andetag hacka sig. Överallt gjorde ont men mitt huvud var värst. Det var som en mardröm blev verklig när alla trådar till det mörka plötsligt släppte mig och jag fick fria tyglar till min kropp.
Jag öppnade inte ögonen hur mycket jag än ville. Det fanns någonting viktigare jag var tvungen att avsluta innan jag kunde påbörja annat. Jag lät min tunga glida över mina torra läppar innan jag lät min röst flöda ut och tystna hennes hjärtslitande snyftningar. ”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.”
Jag behöll ögonen fortfarande stängda. Min rädsla för hennes reaktion var stor. Den brinnande känslan av två ögon som stirrade på mig var där. ”Ju-Justin?”
Jag drog in ett hackigt andetag innan jag slog upp ögonen och möttes genast av ett tak målat i samma färg som snön. Ur ögonvrån skymde jag flera lamporna som gav mina ögon ett oönskad effekt. Hastigt började jag blinka flera gånger för att vänja mig vid det vita innan jag vred huvudet långsamt åt höger.
Scar stod där med ett hårt grepp om det ljusblåa lakanet jag även misstänkte täckte min kropp. Hennes mun var smått öppen och hennes vanligvis tindrande ögon var blodsprängda. Svarta ränder hade målats upp på hennes kinder av saltdropparna hon lämnat ifrån sig.
”D-du är hä-ä-r.” stammade hon fram, och började plötsligt le samtidigt som tårarna började rinna igen.
”J-” min mening avbröts av hennes armar som snabbt lindade sig kring min kropp. Jag hade glömt bort hur stark hon egentligen var, men jag klagade inte. Att känna hennes närhet var mer än vad jag väntat mig. Långsamt – rädd för att dra i någon sladd – la jag mitt vänstra arm kring henne och tryckte henne närmre mig med hjälp av min handflata mot hennes rygg. Hon begravde sitt ansikte i min halsgrop och jag kände genast ändringen i min andningen – det blev svårare. ”Du är här.” viskade hon igen – denna gång utan att stamma.
”Jag är här baby… men du kväver mig.”
Det var det vettigaste jag kom på att säga trots att jag visste att det skulle förstöra stundens djup. Hennes kropp rycktes genast tillbaka och min arm föll vid min sida igen. Tacksamt drog jag in ett andetag men kände fortfarande hur det inte var helt återställt än. Jag höjde handen till min näsa men möttes av något gummiaktigt. Med en rynkad panna slöt jag min pekfinger och tumme runt vad det än var för att dra bort det, när Scarletts hand stoppade mig.
”Låt bli den.” hennes röst hade skiftat till en sorgsnare ton igen – som om den senaste stunden aldrig hade hänt. ”Varför?”
”Du kan inte andas utan den… än.” hon rynkade själv på pannan av vad jag antar förvirring men ledde inte ämnet vidare.
”Vad har hänt? ” jag tog en paus innan jag fortsatte med nästa fråga. ”Vart är jag?”
”Jag vet inte. Sjukhuset.” hennes ton skiftade än en gång… nu till en mer bestämdare.
Jag drog ett djupt andetag som var fyllt med smärta och släppte ut den efter några sekunder för att inte börja slänga ur mig en massa osammanhängande frågor, som varken hon eller jag var i en bra sits att svara och höra.
Jag vred huvudet åt vänster och märkte genast respiratormaskinen där som orsakat – och gjorde fortfarande – pipet. Mina ögon började ta in dom vita väggarna jag upplevt allt för få gånger trots vad jag gör. En vanlig människa skulle tro att jag befann mig i sjukhuset tjugofyra sju men det var bara bullshit. Jag klarade mig själv lika bra hemma efter ett blodbad.
Jag vände tillbaka blicken mot Scar och märkte hur hon stirrade på mig med ögon fyllda med… ånger? Ilska? Sorg?
”Vad är det sista du minns…?” viskade hon långsamt fram och la blygt en hårslinga bakom sitt öra.
”Zouk.” svarade jag simpelt. Jag ville inte gå in på detaljer som skulle få allting att bli värre. Långsamt nickade hon och suckade innan hon satte sig på den svarta plaststolen bredvid sängen.
”Varför gjorde du det?” frågan åkte ut ur min mun utan att jag hann stoppa den, men sekunden efter var jag glad att den gjorde det. Detta var den perfekta stunden att få fram sanningen och inte hennes lögner om hur hon använde mig för famet. Just då hade ilskan kokat inom mig men när hon hade sagt det, men ju längre tiden gick så blev jag allt mer säker på att hon inte var den tjejen.
Jag vände huvudet tillbaka mot taket så jag slapp möta hennes ögon. Jag hörde henne sucka djupt och flera sekunder började passera. Jag var på väg att säga någonting – jag vet inte vad – när hennes röst började studsa mellan väggarna. Men svaret inte var vad jag ville ha. ”Skulle du tro mig om jag sa att det var och fortfarande är komplicerat?”
”No shit Sherlock.” orden kom ut aggressivare än vad jag menat och jag fick nätt och jämt stoppa mig själv från att avbryta henne – för att be om ursäkt – när hon började prata igen.
”Jag är seriös Justin. Vi är inte i någon vanlig romans. Varken från din sida eller min. Du är en kriminell kille och jag är… allt och inget.”
”Du och dina jävla gåtor.” muttrade jag tyst men hon hörde det – något jag helst inte velat att hon skulle gjort.
”Varför är du så arg helt plötsligt!?” hon höjde rösten vilket fick mig också att göra det. ”För att jag fucking älskar dig!” mina lungor var redan i dåligt skick och att jag skrek gjorde ingenting bättre. Respiratorn pep hastigt och jag började genast ta djupa andetag – mest för att bli av med det jävla ljudet än för min egen hälsa.
”Jag är arg på dig för att jag älskar dig och du älskar mig inte tillbaka. Okej?”
Denna gång pratade jag i normal ton och såg genast hur hon blev obekväm i situationen. ”Är det vad du tror? Att jag inte älskar dig?”
”Du har inte visat mig någonting annat på den senaste tiden.” snäste jag och slöt ögonen.
”Jag slutade aldrig att älska dig. Jag bara slutade visa den för din säkerhet.” jag öppnade ögonen igen i rätt sekund för att se hur hon hade vänt sig om och börjat gå mot dörren med nedsänkt huvud.
”Vart ska du?”
Utan att vända sig om så började hon prata. ”Du tror på lögner men inte sanningen. Då gör jag ingen nytta här när jag berättar sanningen.”
”Scar kom tillbaka.” muttrade jag och försökte gömma den faktum att jag var ett steg ifrån att få panikattack för att hon var påväg att lämna rummet. Men respiratorn avslöjade mig med sitt snabba pipande. Irriterad slöt jag ögonen och förbannade maskinen hundra gånger om.
”Varför Justin?” hennes röst lät mycket närmre och när jag öppnade ögonen igen så stod hon vid min sida med det ljusblåa lakanet i ett hårt grepp i sina händer precis som förut.
”För att jag sa så.” muttrade jag och sträckte min fria hand till hennes ansikte.

Ingens perspektiv:
Scarletts panna rynkade sig, men Justin gav henne ingen tid att reagera innan han drog hennes ansikte närmre sitt och kysste henne. Hans läppar var så bekanta mot henne, så ömma. Hon gav in och kände sig själv kyssa honom tillbaka långsamt och passionerat. Hennes händer trasslade sig in i hans rufsiga hår. Scarlett förlorade sig själv i njutningen av kyssen.
Justin kysste aldrig hårt, men hade på något sätt en öm mildhet som ingick i den passionerade kyssen. Effekten var lika berusande som båda två mindes den. Justin lät sin hand glida från hennes haka, längst hennes armar tills han nådde hennes korsrygg och tryckte hennes kropp närmre. Värmen från hans kropp bjöd henne ännu närmre och hon kände hur hennes kropp blev slapp under hans beröringar.
Bådas lungor brann efter syre men ingen vill egentligen ge in och avsluta kyssen. Maskinen bredvid Justins säng pep oavbrutet men förengångskull så tänkte ingen av dom på den. Det var det sista dom egentligen ens la uppmärksamhet på. Scarletts fingrar drog sig ut ur Justins hår samtidigt som hennes läppar släppte Justins. Hon backade långsamt från hans kropp tills hon stod rakt upp igen bredvid sängen.
Långsamt började hon skaka på huvudet och Justin börjar känna sig borta i rädsla igen. Rädsla för hennes reaktion över hans hastiga drag. Maskinen som saktat ner för någon minut ökar tempot igen. Förvånat slänger Scarlett en blick på den innan hon vänder sig mot Justin igen med den välkända lyckliga glimten i sina ögon. ”Innan jag träffade dig, visste jag inte vad det var som att kunna titta på någon och le utan anledning.”
Precis som Scarlett inte fick någon chans att svara förut så fick Justin inte heller det nu. Den vita dörren som varit stängd öppnades och Dr Gilham steg in – okänd för Justin medan han var motsatsen för Scarlett.
Justin kände osäkerheten flöda. Scarlett märkte skillnaden på hans kroppspråk och tog genast hans hand i sin. ”Jag är här.”
”Lovar du?”
”Alltid.”

Scarlett hörde hur doktorn började prata. Hon lyssnade noga på honom i början men när hon fann alla ord han sa bekanta så zoomade hon ut. Hon greppade hårdare om Justins hand samtidigt som hon stirrade ner på deras sammanlänkande händer.
När hon först såg honom, var hon rädd att träffa honom när hon träffade honom var hon rädd för att kyssa honom, när hon först kysste honom, var hon rädd för att älska honom, men nu när hon älskar honom så är hon rädd för att förlora honom.

---

Jarlett is maybe back on track... vad tror ni? 
Var det vad ni hade väntat er? Kommentera mycket. ♥
Många av er ville ha ett kapitel i Justins perspektiv - DO HERE IT IS! Hoppas ni gillar det babes.
-
Jag älskar er så enormt mycket för alla dom underbara kommentarer ni ger mig på mina mörka stunder. Jag vet att jag är urdålig på att visa min kärlek till er och min tacksamhet men jag hoppas ni verkligen vet hur mycket ni betyder för mig. Läste era kommentarer med tårar och leenden. Ni är helt underbara. ♥
-
Fråga: Vad har du planerat att arbeta med i framtiden? Som litet och nu. (Vet inte om jag har haft denna fråga förut.)
Mitt svar: När jag var mindre så varierade det mellan allt från prinssessa, till astronaut (är bara rädd för rymden nu xD) vidare till kändis. Men jag tror att jag funnit det rätta nu - advokat! Älskar allting med det. :P♥

Previously:
Flera av dom prover vi har tagit på honom visar klara tecken på att det är permanent. Han har även få symtom på sjukdomen Alzheimers. Där bland annat stress, aggressivitet, irritabilitet och skarpa humorsvängningar.” ordlös satt jag där och trodde det var allt men sekunder efter började han prata igen. ”Vad Mr Bieber än gör så måste han halvera det för hans hälsa är viktigare. Han må vara arton men psykiskt är han närmare bestämt tio år äldre. Just nu är läget stabilt, men vi måste ta flera prover på honom när han vaknar igen för att försöka få allting att gå tillbaka till det normala och vara på den säkra sidan. Jag skulle även råda honom att börja träna mer men också ta flera pauser och sluta med mängden alkohol, då alkoholhalten i hans blod var vid bristningsgränsen.

---

Scarletts perspektiv:
Ibland behöver vi människor som är som en blyertspenna med sudd vid vår sida. Till att skriva lycka och sudda bort sorgen. Detta var en av dom stunderna. Och just den människan jag behövde var Justin varken jag ville eller inte. Han skulle sudda bort sorgen genom att slå upp sina ögon och skriva lycka om han förlät mig.
”Detta gör det svårare för oss att hitta fightern som gjorde allting. Vi är tvungna att fånga honom eller henne snart.” muttrade Rick. Jag skakade besviket på huvudet inombords då han alltid pratar i vi-form. Vi har inget annat val än att lyda honom. Han gick långsamt runt i det lilla rummet där vi fortfarande satt. Hans händer var knäppta bakom hans nacke och hans blick var inriktad mot golvet. Bilderna från dagen jag gjorde slut med Justin bläddrades framför min näthinna då han precis sett ut så.
Fort skakade jag på huvudet för att slippa tårarna som bildades av minnena. Frasen ”Things end but memories last forever” åkte förbi mina tankar. Personen som skapade den tänkte definitivt inte på att det finns dåliga minnen också - sådana man bara vill radera och aldrig minnas igen – då det ska föreställa en lycklig fras.
”Är du säker på att du pratade noga med doktorn?” frågade Victoria och ställde sig framför Rick för att stanna upp honom. Hon la sina händer på hans biceps och han lutade genast sitt huvud trött mot hennes axel. Ibland kändes det konstigt att tänka på att dom verkligen var ett par. Jag menar, om någon utstående skulle se dom på gatan så skulle man aldrig tro att dom två var ett par. Dom var olika på alla sätt som gick men ändå klickade dom. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet igen.
Doktorn hade berättat sitt och även vilket rum Justin låg i, samt svarat på några av våra mindre invecklade frågor och gett oss fritt till att besöka Justin närsomhelst, innan han lämnat oss för att börja hjälpa nästa patient.
Jag satt fortfarande på den svarta platsstolen fortfarande, efter en hel timme med blicken fastriktad mot den vita dörren. Jag hade säkert inte rört en muskel på dom första fyrtiofem minuterna då chocken hade spridit sig i min förstörda kropp.
En fnysning lämnade plötsligt min mun, dels för mina invecklade tankar och dels för det Rick och Victoria pratade om. Jag torkade snabbt bort mina få tårar som lyckats rinna genom min sköld, med hjälp av fållen av min tröjärm. ”Justin ligger nästintill död i rummet bredvid och det ni bryr er om är att vi inte hittar fightern?”
Alla i rummet vände blickarna mot mig men sa ingenting till en början. Några sekunder senare hörde jag hur Rick suckade och jag hörde även hur Kevin mumlade ”the bitch is back.” Jag blängde på honom men valde att ignorera det då jag inte har någon ork att tjafsa mer mot honom mer än vad jag redan gjort.
Någonting jag alltid velat erkänna var att han var mer bipolär än vad jag och Justin var tillsammans. Ena sekunder kramar han om mig medans jag gråter mot hans axel och i nästa sekund så är leken reta-Scarlett aktuell. ”Vi förstår att det är svårt gumman men vi måste hitta fightern som orsakade detta.” svarade Victoria med en lugn röst och började komma närmre mig. ”Rör mig inte, se på mig inte, och snappa inte åt dig mina jävla tankar.” fräste jag argt och ställde mig hastigt upp. Det sista var menat åt Kevin då jag kände hans kraft klösa genom mitt försvar likt klor. Mitt oförberedda utbrott fick alla att rycka tillbaka, men jag brydde mig inte. Jag var trött på att alla fem i min familj slog sig ihop och gick emot mig. Dom sa att dom visste vilken situation jag befann mig i, dom sa att dom skulle hjälpa mig, dom sa att dom skulle finnas där. Bullshit. En person hade försökt och denna någon var Victoria. Men min tacksamhet började sakta men säkert försvinna.
Utrymmet här kändes för litet. Jag skulle explodera närsomhelst, men det fanns en sak som kunde stoppa mig från att göra det. Eller snarare… en person.
Jag började gå mot dörren men blev stoppad halvvägs. Irriterat slängde  jag bak huvudet och mötte direkt Lucas blick och genast kände jag hur min kropp lugnade ner sig och ilskan försvann.
”Gör inget dumt.” viskade han och ett skynke med sorg spred sig över hans ögon. Det avspeglade sig genast i hela min kropp och sakta skakade jag på huvudet. ”Jag ska inte.” jag drog ut min hand från hans grepp och lyckades trycka fram ett litet leende innan jag vände mig om och öppnade dörren. Jag lät inte mig själv gå åt något håll innan jag hörde hur dörren klickade bakom mig i ett tecken på att den stängts. Sköterskorna och doktorerna gav mig konstiga blickar där jag stod men jag ignorerade dom och började leta efter vägen till närmaste hiss som inte hade mer än två personer i sig.
Jag började gå åt vänster då jag snabbt snappat åt mig att hissen vi tidigare tagit hit upp var förmodligen den enda som gick ner till utgången från den här våningen då flera ”vanliga” människorna stod på kö. Sakta drog jag handen genom mitt hår som hade blivit några centimeter längre sen förra gången jag klippt mig. Min blick var riktad framåt och min kropp var på helspänn.  Gång på gång tryckte jag ner ilskan när den var på gränsen att sprida sig ut och påminde mig själv om vart jag skulle och vem jag skulle se.
Mina ögon sköts upp när jag såg en tom hiss som höll på att stängas igen. Hastigt ökade jag på stegen och var framme vid hissdörrarna inom några få sekunder. Jag la fram handen mellan dörrarna och dom stannade genast upp och började sedan åka åt det motsatta hållet. Lättat suckade jag och tog tre snabba steg in i hissen. Mina tankar var för fyllda för att märka den gula skylten med en städare på. Min högra fot gled bakåt och jag kände hur jag föll med ansiktet före. Jag tillät mig själv inte att nudda det fuktiga golvet och sträckte hastigt ut min högerarm för att greppa i närmaste ting – vilket var den uppfällbara bänken längst in i hörnet. Jag stod kvar i min halvböjda position i några sekunder för att se till att allt var som det skulle innan jag ställde mig upp. Min puls hade ökat och jag tog genast två djupa andetag för att sänka den. Under den processen tryckte jag även på den runda, silvriga knappen som hade en svart femma på sig.
Jag hade inte ens märkt blickarna som var fästa vid mig då dörrarna till hissen aldrig stängts efter mig. Jag kände rodnade sprida sig på mina kinder och började genast stirra ner i golvet som verkade ha förbannelse över sig.
”Thanks god.” muttrade jag tyst när dörrarna stängde sig och det pep till innan hissen började röra sig uppåt. Lättat lutade jag huvudet bakåt mot spegeln som fanns på väggen och började ta djupa andetag. Det enda jag kunde göra nu var att hoppas att det där aldrig hända igen då spola tillbaka tiden inte var något altenativ.
När hissen pep till en gång till försvann all skam från min kropp och jag blev genast allvarlig igen. Det som nyss hänt var bortglömt och jag började hastigt jakten efter rum 335. Konstigt nog fanns det inga sköterskor eller doktorer på den här våningen. Bättre för mig.
Jag slängde bak huvudet för att försäkra mig själv om att det verkligen var tomt innan jag tog nytta av min kraft och sprang i ett omänskligt fart framåt. 395… 394… 393…
Jag suckade frustrerat och tog upp farten ännu mer och stannade inte förrän jag hade en vit dörr – identisk som den jag tidigare suttit innanför – med numren 335 på.
Jag vet inte vad som orsakade mina snabba rörelsen men innan jag hann reagera hade jag lagt handen på handtaget och tryckt ner det.
Kanske var jag trött på att dra ut det och ville bara få det överstökat? Kanske hade min vilja hade fått tillbaka sin kraft? Kanske var ilskan för mycket att hantera för min kropp? Vad det än var så var det positivt. Hur lite jag än ville erkänna det.
Jag sänkte blicken när jag sköt upp dörren ytterligare – rädd för att möta Justins ansikte då jag inte visste hur illa det var. Med blicken klistrad i marken vände jag mig om och stängde dörren innan jag höjde huvudet och blinkade några gånger samtidigt som den vita dörren täckte all min syn. Jag var rädd för att vända mig om. Mitt mod sänktes likt ett termometer gjorde när den förflyttade från ett varmt rum till ett kallt. Precis i det tempot.
Jag ville säga så många saker men kunde inte andas. Jag ville se honom men vågade inte. Jag ville allt men gjorde inget.
”Du har tagit dig hit… låt inget stoppa dig.”
”Du klarar det här.”
”Dra in några djupa andetag och stäng ögonen i några sekunder.”
Hur töntigt det än lät så hjälpte mina egna ord mig – något som sällan hände. Jag sköt bort dom ostadiga tankarna och satte en fot bakom det andra och vred kroppen i en hundraåttigradig rörelse. Nervöst bet jag mig i läppen när jag upptäckte honom ligga på sängen.
Hans ögon var stängda, och hans andning var tyst och långsam. Pipet från respiratorn nära hans säng slog i en jämn takt. Han bar en av dom där sjukhusklänningarna. Jag kunde nästan se framför mig hur han skulle bli förbannad när han vaknade och märkte det. Ett sorgset leende spred sig på mina läppar men tonade snabbt bort när jag tog in den vita färgen hans ansikte hade samt skrapsåren – även dom var nästintill vita. Det var som om han inte hade någon blod i kroppen alls. Tillochmed hans hår hade en mattare färg än vanligt.
Någonstans i mitt bakhuvud sattes musklerna i mina ben igång och jag började långsamt gå närmre. Han hade en nål i sin armveck och andningsrör i näsan. Hans armar hade flera rivmärken och skrapsår.
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag skulle inte tro han var vid medvetandet om respiratorn inte fanns där. Han såg död ut… Jag hade aldrig sett min Justin så skör och krossad.
Den ständiga pipet från maskinen var på väg att göra mig galen. Min hand skakade häftigt när jag lät mina fingrar glida längst hans arm, vidare till hans axel som var täckt av det vita tyget. När jag nådde hans ansikte började jag följa konturerna av hans bleka hud, över hans ögonlock, hans näsa, hans kinder, hans läppar. ”Varför hände detta dig?”
Jag kände en varm tår rinna nerför min kind. Den droppade på det ljusblåa lakanet som täckte hans kropp och tonade den mörkare. Jag drog min hand genom hans hår och försökte styla det någorlunda, vilket var helt onödigt. Att hans hår var rufsigt var ett av hans sista problem just nu. Pipandet från maskinen fortsatte och jag titta ner på den. Jag visste inte vad det stod. Det var en massa nummer som gjorde mig inget annat än förvirrad. Jag slutade försöka att tyda ut vad dom betydde och vände tillbaka blicken mot Justin.
Min Justin var inte svag som detta. Det var inte meningen att han skulle ligga i en sjukhus säng nu. Skadad, både fysiskt och psykiskt.
Det borde vara olagligt för mig att älska honom. Jag gör ingen nytta men jag kan inte sluta. Jag gör det ändå. Jag känner mig verklig med honom. Demonen inom mig försvinner när han fanns i närheten.
Jag kände en till tår rinna, och sen en till, och en till. Jag var över det stadiet där jag försökte få dom att hålla dom inne.
”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.” 

Previously: 
Hans kropp täcktes inte längre av skinnjackan han tidigare hade haft utan bara den vita T-shirten som var uppriven och alldeles blodig. Han hade flera blåmärken och sår på ansikten och ännu flera på armarna. Tårarna började stiga i mina ögon men jag lät inte en droppa spillas. Jag fokuserade snabbt på hans bröstkorg som rörde sig. Det kändes som det blev långsammare och långsammare för varje höjning och sänkning den gjorde.  ”Varför måste det värsta hända dig?” min röst var knappt hörbar men lät ändå tydligt i tystnaden omkring oss.
Jag lät min hand glida till hans knutna näve. Jag ville känna hans hand i min igen även om vi var under dåliga omständigheter. Jag behövde hans närhet. Sakta öppnade jag hans näven och mina ögon fann genast den dubbelvikta pappersarken. 
”Detta vad som händer när du inte lyssnar – B”

Previously:
Med en enkel rörelse stoppade jag en cylinderformad cigaretten mellan mina läppar och tände på den när jag stod i den svala morgonsluften. Röken började snabbt pysa ut från mellan mina läppar.
Ett tunt lager som tidigare bildats på min panna av värmen raderades snabbt och jag drog et ett djupt andetag från näsan.
Jag skulle klara mig i max tjugofyra timmar till innan helvetet bröt ut och allting jag hade och jobbat för skulle sättas på en tunn linje. Jag hade fucking litat på henne. Jag hade älskat henne. Jag hade blivit en människa för henne. Och allt det gav ändå ingenting i slutändan.
Jag skulle ställa henne mot väggen. Och denna gång skulle jag inte fega ur.

Justins perspektiv: 
Jag tog ett sista bloss från min tredje cigarett innan jag slängde den på marken och trampade på den. Jag hade inte längre koll på tiden trots att en klocka satt på min vänstra handled eller att min Iphone låg i min jeansficka. Jag ville försvinna en stund. Spelar ingen roll om det var i alkohol, droger eller att inte titta på tiden. Alla känslor och scener hade gjort mig lightheaded för en längre tid i livet. Men det värsta var nog att låtsats. Att låtsats att jag inte bryr mig om henne när hon i själva verket är det enda jag tänker på. Killarna hade märkt att någonting var fel i början. Och när Scarlett slutade komma förbi eller när jag varenda gång bytte ämne när dom pratade om henne, gav det tydliga svar på att vi hade gjort slut. Antingen var dom duktiga skådespelare eller så brydde dom sig inte om att ta upp henne längre framför mig. Dom snarare pushade mig till singellivet. Något jag njöt av men samtidigt inte.
Varje gång jag tänkte på henne och killen därinne så fick jag en impuls att börja skrika på henne om varför hon var otrogen och sedan slå ihjäl killen, men varje gång påminde jag mig själv om att vi var ett avslutat kapitel. För henne var vi det. Jag skulle aldrig komma till det stadiet.
Jag var som en jävla PMS unge. Ena sekunden vill jag bara bedja att hon tar mig tillbaka och andra sekunden vill jag trycka upp henne i ett hörn och starta en rättegång om varför hon gjorde det. Varför hon fick mig att känna mig som skit. Vilket jag förmodligen var.
Jag rullade in läpparna in i munnen och började hårt dra händerna mot mitt ansikte i snabba rörelsen.
Omedvetet hade mina steg tagit mig bort längre från klubben under tiden jag hade rökt och varit borta i tankarna. Med ett suck släppte jag armarna slappt vid mina sidor igen, och börjar gå tillbaka. Inte till själva klubben utan min bil som skulle ta mig hem.
Ljudet av mina skosulor mot asfalten var knappt hörbara, men dom hade ett jämt takt. Gatulamporna som spred sken med ton av orange var placerade med lagom stora mellanrum på gatan som var folktom – bortsett från mig.
Jag blev förvånad över hur långt jag egentligen hade gått, för efter fem minuters promenad var jag fortfarande inte framme. Jag kände igen byggnaderna och allt och kunde enkelt säga att det var minst ytterligare fem minuter innan jag ens befann mig i närheten av klubben. För varje steg jag tog framåt så började människoantalet öka omkring mig.
Jag begravde händerna i jeansfickorna när jag kände hur stel och frusen jag egentligen var. Jag skakade inte men var inte heller långt ifrån att göra det. Jag vet inte om det var dom småändringar i omgivningen, människorna eller helt enkelt inget speciellt som plötsligt fick mig att skarpa hörseln och synen. Något jag blev glad över att jag gjorde för i nästa sekund började jag höra dämpade skrik tillsammans med snyftningar – alldeles för låga för att höra om man inte la sitt totala fokus på det. Jag snabbade på steget bit för bit så att det inte blev allt för misstänksamt och började föra min kropp mot gränden snett till höger, framför mig.
Det var som typiska skräckfilmer där offret var två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Tre stora sopptunnor var placerade längst den smala gränden –  två på vänster och en på höger.  Och det var också det enda som befann sig där.
Jag himlade med ögonen och fokuserade istället på min puls som började bulta en aning snabbare av adrenalinet som alltid spred sig i min kropp innan jag var på väg att göra ett jobb. Detta var inte egentligen planerat att jag skulle göra men när man får chansen att leka hjälte så låter man inte den glida bort. Även om man heter Justin Bieber.
Snyftningarna som hade byts ut mot bedjande meningar lyckades tränga in i mitt huvud och snabbt placerade jag den välkända rösten. Det avspeglade inget annat än rädsla.
Jag hade knappt pratat med tjejen men jag fick den överbeskyddande knuffen i ryggen som jag alltid fick när Scarlett var med. Jag var tvungen att rädda henne från vad det än var som händer.
Utan att föra mina tankar längre in i ämnet stängde jag av dom helt och lät min hand finna den silvriga Eagle pistolen vid min midja. Med ett enkelt svep drog jag ut den och började gå längre in.
”Snälla låt mig gå.”
”Gör det inte.”
”Håll käften din hora!”
Ett högt skrik skar genom mina trumhinnor och genast ökade jag takten på mina steg. Jag hade inte bra känslor av detta. Och då menar jag inte för tjejen utan mig själv. Någonting höll på att hända. Men precis som den envisa människan jag var så lyssnade jag inte och närmade mig tills jag kunde urskilja en bredaxlad kille – mindre än mig, ungefär i samma storlek som Damon. Hans rygg var mot mig men jag lyckades få syn på vad han hade händerna på. En blond korthårig tjej som mycket riktigt var den jag trodde hon var. Hon höll på att sprattla och slänga med händerna framför sig där hon stod mellan killen och tegelväggen.
Mörkret hade lagt sig som ett svart täcke och morgonljuset hade inte spridit sig ännu. Det gav mig problem över att inte se allting i detalj som jag egentligen behövt.
Jag stängde av den sista kontroll jag hade i kroppen och tog genast flera långa steg fram. Mina ådror började pumpa i en ojämn takt samtidigt som ilskan tog över mig. Tjejens ögon mötte mina och jag kunde skymma ut hur hon öppnade munnen för att säga någonting. Inga ord hann glida ut innan hennes huvud flög till höger och ljudvågorna av ett smärtsamt skrik nådde mina öron. ”Vi får antingen ta det på det lätta sättet eller på det svåra.” skrockade killen och höjde händerna till hennes tröja. Det var tillräckligt av en scen för att få mig att agera.
”Vad sägs om att vi tar det på mitt sätt?” sa jag raspigt och höjde genast pistolen och tryckte den mot hans nacke.
Hans händer stanna upp i sina rörelsen och jag kände hur ilskan ökade inom mig när han varken stelnade eller ryckte till. Det var som om han hade väntat på mig.
”Justin.” Han hade ett flin gömt i rösten. ”Jag har väntat på dig.” jag fnös högt och tryckte pistolen längre in i hans nacke. Jag hade aldrig hört hans röst eller sett honom. Jag skulle ha märkt direkt vem det var annars.
”Släpp henne, och vänd dig om sakta om du fortfarande vill ha livet kvar.”
”Vad sägs om att du tar bort pistolen från min nacke och lämnar oss?”
Jag andades tungt och kände hur jag bara ville slå bort skallen från honom… Vilket också var det jag gjorde i sekunden efter. Nästan.
”What the fuck!”
Han kravlade sig upp på alla fyra från sin liggande ställning men han hann inte längre innan ännu ett slag var placerad – denna gång i hans käkbenet. Blodet droppade från hans pannan av smällen han tidigare fått ta emot från min pistol.
”Du har en väldigt bra självförtroende för att suga så mycket.” muttrade jag och stoppade tillbaka pistolen i min midja. Ingen anledning till att behöva den när jag kunde använda händerna.
”Käften!” jag himlade genast med ögonen och tog honom i kragen.
”Känner jag dig ens?”
”Inte än.”
”PMS a bit to much?” hans humorsvängningar var skarpa måste jag medge – något jag fann underhållande, men det var inte länge det varade. Tankarna om tjejen bakom mig slog mig i samma sekund jag hörde hennes snyftningar. Då var det slut på det roliga.
”Jag ger inte folk en andra chans...” flinade jag mordiskt och drog upp pistolen och siktade den mot hans bröstkorg. En sekund senare tryckte jag och han fanns inte längre vid liv. Hans kropp hängde slappt i min arm och hans blod spred sig på mina händerna – någonting som alltid skulle finnas kvar. Ljuddämparen till pistolen tystnade den annars öronbedövande ljudet.
Äcklat släppte jag hans kropp och lirkade upp min tändare från fickan. Sakta böjde jag mig ner på huk och lät elden sprida sig på hans kläder och blod.
”…och det gäller även dig.” avslutade jag min meningen och vände bort ansiktet från den brinnande kroppen.
Jag knep ihop ögonen och la pekfingret och tummen på min näsrygg för att komma tillbaka till verkligheten från mitt demon-jag. ”J-Justin?” jag drog in ett djupt andetag igenom munnen och öppnade sedan ögonen för att möta hennes rädda kropp. Jag visste egentligen inte varför jag reagerade så skarpt – jag känner knappt tjejen.
Detta var inte egentligen planerat att jag skulle göra men när man får chansen att leka hjälte så låter man inte den glida bort. Även om man heter Justin Bieber.
Det var mitt enda ursäkt antagligen. ”Är du okej?” viskade jag – rädd för att prata högre. Löst bet hon sig i läppen och nickade men jag var inte ett dugg övertygad för i nästa sekund började tårarna rinna nerför hennes kinder. Vad ska jag göra? Nej det lät fel. Vad borde jag göra?
Utan att tänka två gånger satte jag mig på huk framför henne och drog in henne i en kram. Jag må vara en badass men jag kunde inte se tjejer gråta och veta att jag var en del av anledningen. Töntigt. Jag vet.
”Kom igen, jag skjutsar dig hem.” mumlade jag och lyfte upp hennes enkla kropp i brudstil. Hennes händer hade järngrepp om min T-shirt samtidigt som hon började snyfta häftigt.
Människorna gav mig konstiga blickar där jag kom ut med henne men det var det sista jag tänkte på. Jag snabbade på stegen och stannade inte upp förrän jag var utanför passagerarsätet på bilen. Jag lyckades lirka upp mina nycklar utan att släppa greppet om henne. Försiktigt hjälpte jag in henne och stängde dörren innan jag småjoggade till förarsätet.
Resan var tyst och hennes snyftningar började sakta avta. Hon hade sett mig döda en person knappt fem meter ifrån henne och ändå satt hon här. Hon har ju inget val. Kanske, kanske inte.
Tanken över att jag inte visste vart hon bodde slog mig efter några minuter och jag harklade mig för att fånga hennes uppmärksamhet. ”Jag behöver adressen till ditt hus.” medgav jag utan att vända blicken från vägen. Ett fnitter lämnade hennes mun och lämnade ett leende efter sig på mina läppar.
I samma sekund som hon sa adressen försvann stunden av glädje ifrån min kropp och jag rynkade på pannan. Jag visste alla Stratfords gator och hörn som baksidan av min hand – så jag lyckades enkelt lista ut att hon bodde någonstans runt den gamla lagerhuset där några av våra tidigare affären hade ägt rum. Bland annat drogsmugglingen.
Snabbt skakade jag av mig tanken och fokuserade på den svarta vägen framför mig. Ett ljussken från min vänstersida började göra sig tydlig. Min uppmärksamhet låg inte på den då det säkert bara var en bil.
Vänta här… Vänster sida?  Den andra filen var på min högra sida så det betydde att det endast fanns skog på min vänstra sida. Hastigt tryckte jag foten på bromsen och slängde huvudet åt där honsatt. Ett ljussken var placerat på hennes kropp och minnena började i samma sekund flöda fritt i mitt huvud. Varenda möte med henne, varje tanke som bara försvann – allt kändes så bekant på något sätt.
”Du har din flickvän att tacka detta för.” och det var det sista jag hörde innan en skarp smärta spred sig i mitt huvud och fick mig att falla ner i ett svart hål.

Ingens perspektiv:
Det var som typiska skräckfilmer där offret är två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Justin hade rätt… han hade varit två minuter ifrån att möta sin största rädsla. Han hade trott att han lekt hjälte men egentligen hade han varit offret hela tiden.
Allt hade bara varit skådespel från tjejen och Justin hade gått på det. Tredje fightern hade lyckats lura honom.

Scarletts perspektiv:
Mate drog sig ut ur mig och föll ner på sängen. Den kraftiga orgasmen hade tagit alla mina krafter och jag kämpade med att få tillbaka luften in i mina lungor. ”Verkar som om jag bröt mitt löfte.” sa Mate och lät lika andfådd som jag kände mig. ”Vilket löfte?
”Inga kyssar på läpparna, remember?” flinar han och rullar sedan runt så han ligger halvt på mig.
”Något säger mig att du inte hade någonting emot det.” viskar jag och biter mig i läppen.
”Det kan du ge dig på att jag inte hade.” mumlar han och attackerar mina läppar. Jag arbetade med honom och lät min hand glida till hans nacke för att trycka honom hårdare mot mig.
Jag hatade hur Justin fortfarande fanns i mina baktankar. Hur han hela tiden gav mig skuldkänslor över att jag gjorde detta.
Ta mig inte fel – jag älskade honom fortfarande. Men jag behövde njutningen utan att behöva dra in honom in i bilden igen. Fast detta var bara en engångsgrej. Inget jag skulle göra om – skuldkänslorna var för mycket att hantera.
”Redo för rond två?” mumlade Mate vid min örsnibb och bet löst tag i den. Automatisk stelnade min kropp till och jag försökte febrilt leta i hjärnan efter en ursäkt men allt som kom ut var ett stön när jag kände hans kyssar över min hals. ”Jag tar det som-” hans röst avbröts av min mobil som började ringa från min väska. Jag slöt ögonen i tacksamhet när Mate drog sig tillbaka från min kropp.
Jag bokstavligt talat tackade gud innan jag hoppade upp ur sängen och drog upp mobilen. Okänt.
”Scarlett.” mumlade jag förbryllat och inväntade sedan svar.
”Jag hoppas sexet var värt allting för din pojkvän är allt annat än i gott skick just nu.” och med det pep det till. Killen hade lagt på.
Jag försökte snabbt leta i huvudet efter vem det var men slutade upp i huvudvärk. Han var helt okänd. Din pojkvän är allt annat än i gott skick just nu.
Det tog mig mindre än en sekund att få in i huvudet vad det menades. Han har Justin!
Justin var smart – inte vem som helst kunde lyckas lura honom. Han vet hur han ska spela sina kort rätt för att få situationen att vända. Men inte denna gång. Jag knöt genast nävarna och kände hur min mage knöt sig i knutar. Illamåendet sköljde över mig likt en tsunami.
Jag hade fått på mig mina underkläder och klänning i samma sekund som mina tankar växte ytterligare och jag kände som om jag ville riva ner hela rummet. Alla funktioner i min kropp slutade fungera och jag kände hur benen vek sig under mig men jag uppfann aldrig smärtan innan jag satt rakt upp i sängen igen med en orolig Mate framför mig. Jag hade glömt bort honom. ”Är du okej?”
Sakta skakade jag på huvudet och slickade mig om läpparna.
Justin var fången på grund av mig. Igen. Jag försökte skydda honom men varje gång ska djävulen bestraffa mig eller dom omkring mig. ”Jag måste gå.” och med det var jag ute ur Mates lägenhet utan att han hann reagera eller säga någonting mer.
-

”Vad menar du med att det är suddigt!?”
”Luckas fucking spåra upp honom!”
Min röst var den enda som hade ekat mellan väggarna den senaste halvtimman. Mina fötter vägrade att stå stilla och jag hade vandrat fram och tillbaka i vardagsrummet. ”Det skulle inte förvåna mig om hon gör hål i golvet snart.”
”Håll käften Kevin!” slängde jag ur mig och ökade takten. Han skrockade men höll tyst i alla fall. Bra val.
På mindre än en sekund förde jag mig själv fram och tillbaka mellan TV:n och ingången till vardagsrummet. Lucas satt med huvudet i händerna samtidigt som han försökte fånga upp vart Justin var, och hittills hade det gått alla väg förutom uppåt.
Jag visste inte hur länge till jag skulle orka att hålla mig i skinnet utan få ut min ilska på någon. Mina två mål just nu var att hitta Justin och slänga ut min ilska på vem det nu än var som hade honom.
”Skogen…” jag bromsade kraftigt och slängde huvudet mot Lucas som stirrade på en punkt långt bort. Han befann sig här i rummet men samtidigt inte.
”…nerbränt byggnad, hus... Jag hittar honom fucking inte!” han grymtade till och drog frustrerat handen genom sitt hår. Alla var snabbt framme vid honom för att inte låta hans ilska gå överstyr samtidigt som jag stod där som ett fån och försökte pussla ihop allting. Skogen, nerbränt byggnad, hus.
Jag kunde inte sätta fingret på det. Alla ord snurrade runt i mitt huvud om och om utan att jag fann vad jag sökte.Nerbränt byggnad, nerbränt byggnad, nerbränt byggnad… det var något extra med det. Kanske att Victoria hade kraften att kunna sätta eld på saker? Eld på saker.
”Lagerhuset.” mumlade jag innan mina ögon spärrades upp och jag repeterade samma ord högre.
”Vad sa du?” frågade Cody och slängde huvudet mot mig precis som jag gjort mot Lucas förut. ”Han befinner sig på lagerhuset. Den Victoria brände ner. Den som befinner sig i skogen. Den som är nära Kayla och Slyders förra hus.”
Allting klarnade i min hjärna samtidigt som orden flödade ut ur min mun. Cody tappade fokus och tittade förvånat på mig i några sekunder innan hans ansikte stelnade och han nickade varsamt. ”Vad väntar vi på då?” frågade Kevin och väntade inte ens på svar innan han försvann ut ur huset. ”Vi har inte ens ett plan.” muttrade Rick men försvann han lika snabbt efter Kevin. Jag behövde någonting att hända. Ett tecken på att saker skulle ändras. En anledning att fortsätta. Jag behövde hopp. Och det fick jag nu.
”Ni tre stannar här.” sa jag stelt till Victoria, Lucas och Cody. Detta kunde vara en lika stor fälla för oss som det var för Justin. Vi behövde några som skulle stanna kvar och vakta huset.
-

”Vi måste dela upp oss.” jag var frustrerad över att Rick fortfarande försökte komma på en plan trots att vi stod mitt i skogen. Vi var mer än halvvägs och han strulade fortfarande – inte bara med sina tankar utan med mina och Kevins också.
”Jag tar rakt fram, du tar vänster och Kevin tar höger. Vad är det som är så svårt?”  
Jag var tvungen att ta initiativet om jag ville se Justin igen. Justin var min första prioritet nu och jag skulle hitta honom även om jag riskerade livet. ”Jag måste tänka på era liv också.” svarade Rick och jag himlade med ögonen. ”Du vet att jag skulle riskera mitt liv för Justin vilken tid på dygnet som helst.” jag började gå framåt och kände hur hans kraft började omsluta mig för att få mig att gå tillbaka. Genast blev jag mycket stelare. Det var aldrig en enkelt match att stå emot en fighters kraft samtidigt som man rör sig – någonting jag upplevt många gånger.
När jag inte längre kunde känna Ricks kraft slappnade jag av och tog upp farten. Jag visade mig självsäker framför andra men i ensamheten var jag som en flicka som tappat bort sin mamma i affären. Min värsta rädsla var att Justin skulle skadas eller… - ordet var för kraftfullt för att tänka men jag tvingade mig själv - … dö på grund av mig. Han behövde inte gå igenom detta – han behövde inte leva sitt liv i en ständig fara genom att vara med mig. Han skulle egentligen inte ens vara med mig.
Frustrerat lyfte jag handen för att ta bort hårstråna som vajade fritt framför mitt ansikte i den svala brisen – men jag var inte redo att känna det blöta vid min kind. Det blöta som även kallades tårar.
”Dom saker du gör med mig Justin.” snyftade jag och tog upp farten ännu mer. Dom här svaga stunderna skulle sparas till senare. När jag var ensam.
Det vita huset som var halvförstört tonade upp sig framför mig efter några flera minuter. Det huset som Kayla tidigare hade bott i tillsammans med Slyders. Jag visste egentligen inte varför jag kom hit – det var en liten chans att han ens skulle befinna sig här. Det var för synligt. Det bästa altenativet var att leta efter honom någonstans i skogen – men mina instinkter drog mig hitåt.
Jag var inte beredd på den plötsliga stenen vid min fot och snabbt föll jag med ansiktet före ner på marken. Jag kände gruset sprida sig i mitt hår och ansikte. ”Alltid min otur.” muttrade jag och började kravla mig upp med hjälp av händerna. Järnlukten spred sig i min näsa av jorden som var nästintill fastklistrad på mitt ansikte. Oron spred sig i varje nerv i min kropp och jag började genast undersöka mina händer som var fulla med blod. Men det var inte mitt. Sakta följde jag den röda spåret tills mina ögon fastnade på trappstegen vid dörren som var minst tjugo meter ifrån mig. Och där… just där, låg killen jag skulle ge upp mitt liv för.
Jag spillde inte enda sekund innan jag var uppe på fötterna och började springa och slutade inte förrän jag var vid hans sida.
Hans kropp täcktes inte längre av skinnjackan han tidigare hade haft utan bara den vita T-shirten som var uppriven och alldeles blodig. Han hade flera blåmärken och sår på ansikten och ännu flera på armarna. Tårarna började stiga i mina ögon men jag lät inte en droppa spillas. Jag fokuserade snabbt på hans bröstkorg som rörde sig. Det kändes som det blev långsammare och långsammare för varje höjning och sänkning den gjorde.  ”Varför måste det värsta hända dig?” min röst var knappt hörbar men lät ändå tydligt i tystnaden omkring oss.
Jag lät min hand glida till hans knutna näve. Jag ville känna hans hand i min igen även om vi var under dåliga omständigheter. Jag behövde hans närhet. Sakta öppnade jag hans näven och mina ögon fann genast den dubbelvikta pappersarken.
”Detta vad som händer när du inte lyssnar – B”

---

The drama is back! Inte för att den slutade då - but you get it. ;) Perfekt svengelska där.
Anyway, ni märkte nog att jag aldrig nämde vem tjejen var i kapitlet men det kommer. Om ni inte förstod det - kanske var otydlig - så var det då tredje fightern.
Jag hoppas jag verklig fick tillbaka erat intresse då dom senaste kapitlarna var mest fyllda med tankar från Justins sida.
Från en sak till en annan...
Jag har valt Scarlett - tjejen i headern - av en anledningen och jag har redan förklarat den.Jag har fått mycket kritik för henne och någon/några vill att jag ska byta ut henne. Tyvärr kommer det inte hända då jag planerade att ha henne som huvudkaraktär redan från första början. Det var sista gången jag skriver detta så jag hoppas ni accepterar det.
-

Fråga: Någonting ni ser framemot extra mycket under höstlovet?
Mitt svar: Ingenting spännande kommer hända i mitt liv, lol - förutom flyttningen imorgon (måndag.) :P Annar kommer jag säkert bara sitta framför datorn och läsa & skriva noveller, typ. 

Previously: 
Det fick skuldkänslorna att minska men allt kom ändå till ytan. Min bättre röst sa att det var mitt fel att han börjat igen, men ändå kunde jag inte låta bli att stöna när jag kände Mates tunga på min varma hals. ”Ska vi gå till någon mer privat ställe?” hans röst vibrerade mot den känsliga huden på min hals och fick lusten att sprida sig i min mage. ”Det beror på vad du ska göra…” min röst kvävdes i ett stön men han hörde mig ändå, för snart fick jag ett acceptabelt svar.
”Allting förutom kyss på läpparna.”

Ingens perspektiv:
Hon var inte alls den som klarade sådana här ’områden’ bäst. Hon försvann i stundens hetta precis som Rick trodde att Kevin och Cody skulle göra.
Uppdraget gled likt sand genom hennes fingrar… någonting hon inte tänkte på.

Justins perspektiv:
Lamporna ändrade arbete och började blinka istället för att bara röra sig runt i den dunkla salen. Rök föll ut mot marken och gav atmosfären en mystisk stämning. Ljudvågorna skickades hårt mot mina trumhinnor av den pumpande basen i musiken. Precis som om det ljudet inte var nog, skrek och skrattade folkmassan samtidigt som dom dansade.
Jag satt ensam vid en av dom få soffgrupperna med shotsglas och flaskor framför mig. Ölburkar låg även utspridda här och där. Killarna hade snabbt försvunnit efter att dom fått i sig några klunkar alkohol, i jakt på någon som skulle sätta fart på kvällens aktiviteter. Sex.
Citaten bros before hoes gällde inte längre hos oss. Det kändes snarare tvärtemot. Hoes before bros. Men brydde jag mig? Nej.
Så deprimerad och tankspridd jag var, hade jag suttit kvar och slängt i mig flera mängder dricka. Den ena starkare än den andra. Trots det var jag inte ett dugg full.
Tystnaden hade blivit min attityd. Jag pratade inte längre och slängde inte ur mig det första som kom upp när vi var på affärer, när vi var hemma eller ens i skolan. Mina handlingar gjorde allt lika bra som orden tidigare hade gjort.
Jag rullade in läpparna och vände bort blicken från dansgolvet när jag såg hur hororna tryckte deras bakdel mot någon random kille. Deras klänningar var minimala och man såg snabbt hur dom inte ens försökte dra ner den. Om sanningen ska fram så var jag inte äcklad – det var sexigt. Och det var just det som var problemet. Det var sexigt. Det fick mina jeans att bli snäppet tightare och lusten att byggas upp i mig. Jag behövde någon att ta hand om det problemet, och hur gärna jag än ville dra ut någon random tjej – hora – från dansgolvet och få henne att arbeta med min kropp, så kunde jag inte. Inte när jag visste att Scar var i samma club och kanske kunde se varenda en av mina handlingar. Hur lite jag än ville erkänna det så kändes det som om jag skulle vara otrogen mot henne, även om jag gjort det flera gånger sedan vårat uppbrott. Vid stunderna då hade det känts rätt men inte nu.
På sätt och vis hade jag gått vidare men samtidigt inte. Jag var lika fast vid henne som första veckan i vårat förhållande, men jag kunde inte bara sitta tillbaka som om ingenting hade hänt. Jag var född till att vara en player och hur kontrollerad jag än verkade vara så gällde det bara när jag hade haft Scarlett vid min sida.
Hennes namn sved i halsen – värre än vad vodkan hade gjort. Hon hade ingen aning om hur värdelös hon fick mig att känna mig.
Jag behövde en smärtlindring – hur kort eller lång som helst. Spelade ingen roll. Jag levde i stunden och inte en minut bakåt i tiden eller en minut framåt.
Jag orkade inte längre, jag var ett litet snäpp från att totalt kvalificeras som en deprimerad person. Inte att jag skulle skära mig och bullshit like that, men att jag isolerade mig och pratade endast när det var nödvändigt.
Jag blev förvånad för första gången på länge när mina tankar bara la av med en enkel skakning på huvudet. Jag hade alltid behövt dränka mig i droger, tjejer och alkohol för att få en stunds ro. Ett lättad suck lämnade min strupe och jag slöt ögonen i några sekunder och lät mig själv att njuta av tystnaden i huvudet. Jag visste inte vad som hade hänt för att jag skulle slippa tankarna såhär enkelt. Var det att jag såg hennes utanför?
Var det hur jag hörde hennes röst?
Var det musiken kring mig som hade lyckats tränga in?
Vad det än var så var det bra.
Jag öppnade ögonen snabbt igen då det aldrig kändes rätt att inte se den fulla allmänheten. Men det skulle ha varit någonting jag inte gjort. För i samma sekund som mina ögon drog in omgivningen så drog dom även in den lila klänningen när spotlighten landade mot baren. Det var inte vilken lila klänning som helst – utan Scarletts. Och hon var inte själv.
Allt lugn inom mig vart som bortblåst. Mina tankar började skölja över mig likt rinnande vatten. Fast denna gång var dom dubbelt så många – dubbelt så kraftiga.
Hela kvällen hade jag letat efter henne, varit orolig att någonting skulle hända henne. Men det hade bara varit i onödan. Hon hade varit upptagen med att ha tungan nere i halsen på någon okänd kille, för att ens bry sig om mig eller ens lägga en tanke på mig.
Bilden på hur hon  och den svarthåriga killen delat en kraftig kyss åkte runt likt et trasigt bandspelare framför mina ögon.
Min kropp reagerade annorlunda på det jag nyss sett. Jag var inte van vid att känna denna smärta. Det här var dubbelt så värre än att höra och se när hon gjorde slut med mig.
Hur mycket jag än respekterade hennes så kunde jag inte stoppa tanken att flasha förbi min hjärna. Hade hon sexaffärer? Var hon otrogen?
Det hela skulle falla på plats då. Hennes konstiga beteende, hennes frånvaro, scenen utanför klubben… varför hon gjorde slut med mig. Allt.

Vakten släppte in killarna vi låtit gå före efter ett snabbt ”Namn?” utan att ifrågasätta om varför vi flyttade oss bakåt i kön. Min uppmärksamhet släppte vakten och jag vände mig om men blev snabbt besviken när hon inte längre var kvar. Snabbt började jag pendla med ögonen mellan alla möjliga ställen men slutade genast när jag hörde hennes ängel lika röst, närmare än väntat.
”Finns allting där inne?” Hon mumlade någonting otydbart innan det.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.”
Jag mötte hennes rygg knappt en meter ifrån mig och hann se hennes nickning innan hon gick in genom ingången.

Blodet började snabbt cirkulera inuti min kropp och mina andetag började lämna min strupe likt väsningen.
Justin, du äger henne inte.
Låt henne göra vad hon vill.
Jävla bitch gjorde bara slut med dig för att hon varit otrogen.
”Håll käften.” muttrade jag och begravde huvudet i mina händer. Precis som allt annat i min kropp var rösterna inte heller överens. Dom röster jag inte haft på länge. Dom röster som fått mig i trubbel varje gång. Men värst av allt med dom rösterna var att dom var mina egna tankar.
Av ren frustration böjde jag mig framåt och tog upp ett shotglas som var fylld till toppen och hällde det i mig. Jag kände inte när den egentligen starka vätskan rann ner genom min strupe.
Det behövdes mer än två vodkaflaskor för att göra mig full nuförtiden. Min kropp hade vant sig vid mängden alkohol jag hällt i mig varje dag i veckor. Det skadade mig inte fysiskt men psykiskt . Min lever tog stryk vid varje mäng gift – så kallad alkohol jag hällde i mig. Men än en gång - brydde jag mig? Nej.
Jag behövde en tankedämpare som inte gav mig en hög skuldkänslor dagen efter.
Jag kunde inte längre hålla koll på mängden droger jag slängde i mig. En överdos och jag skulle vara död. Fast det är troligare att jag skulle få en kula genom bröstet än att jag råkar röka på.
Frustrerat drog jag handen genom håret och tog upp ännu ett glas med genomskinlig vätska.
Jag la tillbaka den tomma glaset efter två sekunder med en hård smäll på bordet. Det var som pricket över i:et för att jag skulle stelna till och börja tänka osammanhängande igen.
Jag trodde det hade varit riktigt. Jag och hon. Det hade varit riktigt för mig. Hur töntigt den än klingade i mina öron just nu så älskade jag henne. Jag gör det fortfarande.
Höga skratt och rop som skiljde sig från mängden drog mig tacksamt tillbaka och jag fann genast killarna vid bordet med fem tjejer bredvid sig. Två blondiner och tre brunetter.
Alla tio verkade skratta åt någonting Damon hade sagt för killarna slog till honom i bakhuvudet och tjejerna klängde på honom.
Alla började snabbt fylla den halvmåne-formade soffan som jag endast suttit på tidigare, när skrattsalvorna lagt sig. En av blondinerna satte sig oblygt ner i mitt knä och utan att bry mig ett skit över vad som skulle hända nu, la jag armarna vid hennes höfter och särade på benen för att kunna känna hennes bakdel vid mitt paket.
Jag brydde mig inte om att fånga upp hennes namn eller dom andra tjejernas när Carlos började presentera mig för dom. Ilskan över bilden med Scarlett och killen jag tidigare sett – hade bildat en stark eldslåga – även kallad ilska – inom mig som inte skulle släckas inom dom närmaste timmarna. Just nu behövde jag bara någon som raderade mina tankar för en stund – men min plan skulle bli verklig senare.
”Man, har du druckit allt?” skrek Damon besviket och vände dom tomma vodka flaskorna upp och ner. Några få droppar lämnade glasstrupen innan han slängde flaskorna tillbaka på brickan. Jag behöll min mun stängd och lutade mig bakåt i soffan med en enkel axelryckning och försvann än en gång in i mina tankar som inte ens hade en röd tråd.

Sekunderna tickade vidare och blev minuter.
Tjejen i mitt knä som tidigare visats självsäker började bli en bitch och jag var inte på humör att behöva handskas med henne. Hon skulle ha varit rejält bra i sängen, då hon klart och tydligt visat det när hon gång på gång hade rört sina höfter i cirkelrörelsen tidigare. Men lusten hade släckts precis som ilskan och ersätts med en känsla jag känt många gånger dom senaste veckorna. Sorg.
Damn it! Jag är en jävla pussy.
Instinkterna tog över och genast fnös jag högt. Jag drog ner blondinen från mitt knä och började röra mig mot utgången utan att bry mig om killarnas rop plus blondinens efter mig. Jag började gräva efter cigarettpaketen jag visste fanns i min ficka och lirkade upp den sekunden efter.
Med en enkel rörelse stoppade jag en cylinderformad cigaretten mellan mina läppar och tände på den när jag stod i den svala morgonsluften. Röken började snabbt pysa ut från mellan mina läppar.
Ett tunt lager som tidigare bildats på min panna av värmen raderades snabbt och jag drog et ett djupt andetag från näsan.
Jag skulle klara mig i max tjugofyra timmar till innan helvetet bröt ut och allting jag hade och jobbat för skulle sättas på en tunn linje. Jag hade fucking litat på henne. Jag hade älskat henne. Jag hade blivit en människa för henne. Och allt det gav ändå ingenting i slutändan.
Jag skulle ställa henne mot väggen. Och denna gång skulle jag inte fega ur.

 

Previously:
Jag hade gjort alla dessa saker med honom och nu var han borta. 
Jag var inte mig. Livet var inte samma sak, mitt hjärta var inte samma ... Det skulle aldrig vara så igen. Men det skulle bli bättre – för honom. Tiden läker alla hans sår. För mig skulle det föralltid vara kvar – han var min själsfrände, min andra hälft. Jag skulle aldrig glömma honom.
Varje dag är ett minne. 
Allt jag kan leva på är minnen, men det är den bästa delen.
 Jag kan leva med dessa goda minnen jag skapade med honom, bära dom med mig för evigt, och släppa det dåliga. Så när jag skulle se tillbaka – jag skulle se bra.

---

2 vecka senare – Torsdag, 27:e September 
Justins perspektiv:
Min blick var fastklistrad på marken. Asfalten var lika svart som himlen, och ibland steg avdunstade  små vätskemoln här och där. Det måste vara nylagt.
Trädens blad prasslad mot varandra i samband med dom kalla brisarna som drog in. Det fanns högar med bruna löv som tappat livet under träden. Jag tryckte händerna i mina jackfickor och böjde huvudet längre ner,  tills det gjorde ont i nacken av spänningen. Det kändes bra på något sätt.
Samtal på samtal yrde omkring mig men jag deltog inte i någon av dom. Jag hade ingenting att säga. Fortsatte bara att stirra ner i marken.
Kön gick långsamt framåt och jag förbannad Carlos tusen gånger om för att han glömt VIP-passen. Om han hade tänkt snäppet längre skulle jag vara inne i salen och vara stenfull nu. Glömt alla mina bekymmer.
Det var torsdag. Fjorton dagar sedan sista gången jag såg henne.
Jag minns hur hon hade vänt sig om och gått mot utgången. Jag minns allting i detalj. Hur hennes hår hade fladdrat bakom henne, hur hon hade tagit upp mobilen, hur hon med inte ens en blick hade satt sig i bilen och kört iväg från skolan. Från mig. Jag hade tappat allting då och slagit till närmaste vägg. Hårt. Precis som jag kände med smärtan i nacken nu kände jag med den i handen då. Det var nog det enda som hållit mig från att storma ut och sätta en kula i närmaste person. Det var så jag hanterade smärtan om den inte längre gick att dränka i sex och alkohol. Få andra att lida.
Jag visste inte om jag skulle vara lycklig, glad, arg, eller bara gräva ner mig i ett hål med sorg.
Jag tror jag inte ens visste hur man skulle vara glad eller lycklig längre. Det lät så dött. Jag visste att det var för bra för att vara sant.
”Titeln Biebers girl är klistrad på mig och alla vet vem jag är.”
”Jag fick dig där jag ville och nu behöver jag dig inte längre”
” Du är värre än Cassandra!”
”Äntligen fick jag in lite vett i båda era nöthjärnor.”
Ett väsande läte lämnade plötsligt min strupe och jag tjänade ett par blickar från dom närmaste personerna. Allt hon sagt – allt hon gjort. Det var ett stor lögn. Vi delade på kärlek. Du tog kär  jag tog lek.
Jag borde hata henne, men jag kan inte. Jag hatade henne i den sekund jag lät orden falla ut ur min mun i skolan då. Men det var det – bara fem minuter innan allting blev motsatsen.
Frustrerat drog jag handen genom håret. Ånger. Det var ordet jag letade efter. Det var vad jag kände. Ett jävla tyngd med ånger. After all you can run, from what’s inside you.
Bullshit! Det var vad det var! Det börjar jaga en och slutar inte förrän man är fången i sin egna kropp igen. Bland alla fucked up känslor.
”Namn?”
”Bieber.” muttrade jag stelt och stoppade händerna djupare in i mina fickor. Vakten gav mig en lätt nick.
Vi var på någon random club. Killarna hade fått nog av mitt drickande och rökande hemma så dom hade tagit mig hit. Det perfekta stället. Sarkasm droppade från orden.
Jag vände upp blicken och tittade upp på vakten som var några centimeter längre än mig. Jag såg hur han skulle säga någonting när ljudet av ett par däck som bromsade kraftigt på asfalten avbröt honom. Jag lät blicken snabbt glida mot gatan precis som dom flesta andra hade gjort. Det yrde svaga moln av rök från däcken av den kraftiga bromsningen men det försvann – precis som resten av omgivningen – när mina ögon fokuserade på den svarta Lamborghinin jag så många gånger sett tidigare. Jag zoomade in med ögonen i dom tonade glasrutorna men såg inget annat än reflektionen av tegelbyggnaden som tillhörde klubben. Ljuset studsade framochtillbaka mellan den blanka ytan och lamporna.
En minut gick, två minuter, tre minuter, hela fem minuter gick och ingenting hände. Ingen steg ut ur bilen, ingen steg in i, ingenting. Känslorna fortsatte ändå att bombardera mig.
Alla började återgå till sina samtal när dom tappat intresset för vad som skulle hända, men inte jag.
Den bilen tillhörde klart och tydligt henne. Varje gång jag sett den, har hon stigit ut ur förarsätet – ingen annan.
Jag kände hur min kropp spände sig av alla känslor som var lika främmande som människorna omkring mig.
Jag skulle trycka upp henne mot väggen och få alla mina svar. Alla svar jag väntat på i mer än tre veckor. Jag behövde det. Men inte nu, det skulle vara för riskfyllt.

Alltid lika feg.

Mina inre tankar fick mig att sluta ögonen. Jag var inte feg.
”Bro? Din chick är här.” jag spärrade upp ögonen av Carlos mening men svarade honom inte. Det var fel. Jag kunde inte svara honom.
Mina andetag fastnade i strupen när jag märkte hennes perfekta kropp som bar en lila klänning. Hennes lena hår som fladdrade i vinden. Hennes felfria ansikte som hade ett tunt lager med smink. Henne.
Allt mitt mod sjönk. Allting jag skulle säga och fråga henne försvann med brisen.
Vakten harklade sig bakom mig och då förstod jag att jag hade stått och stirrat ett bra tag. Jag försökte säga någonting men min strupe var fortfarande igentäppt.
Jag slängde bak huvudet mot Damon och han förstod genast min blick och tog ett steg tillbaka. Automatiskt följde resten av killarna, inklusive mig efter. Killgruppen bakom oss sa inget utan förstod hinten och gick före oss.
Vakten släppte in dom efter ett snabbt ”Namn?” utan att ifrågasätta om varför vi flyttade oss bakåt i kön. Min uppmärksamhet släppte vakten och jag vände mig om men blev snabbt besviken när hon inte längre var kvar. Snabbt började jag pendla med ögonen mellan alla möjliga ställen men slutade genast när jag hörde hennes ängel lika röst, närmare än väntat.
”Finns allting där inne?” Hon mumlade någonting otydbart innan det.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.”
Jag mötte hennes rygg knappt en meter ifrån mig och hann se hennes nickning innan hon gick in genom ingången.
Göra vad fort?

Scarletts perspektiv:
Tidigare samma kväll.
Jag pillade på fransarna till prydnadskudden samtidigt som min blick gled spänt mellanden den påslagna TV:n som spelade ett gammalt avsnitt av Grey's Anatomy, och Rick.
Han satt rakryggad framför mig och hade laptopen i sitt knä som han scrollade och skrev intensivt på. Jag suckade för hundrade gången dom närmaste tio minuterna och lät blicken fastna på TV:n där en patient höll på att opereras. Äcklat rullade jag in läpparna in i munnen samtidigt som jag inte kunde neka den faktum att jag kände mig en aning imponerad. Det måste ta tagit dagar för att bara fixa denna scen och få den verklig. Om man skulle befinna sig där så skulle hälften av rummet se ut som ett äkta operationsrum och den andra hälften skulle vara fylld med kameror och människor som filmade ur olika vinklar. Imponerande som sagt.  
”Jag har det!” utbrast Rick och tryckte en sista gång på entertangenten.
Dom andra som befunnit sig tidigare i köket kom in till vardagsrummet och satte sig på någon av sittplatserna i soffgruppen.
Mitt hjärta började dunka hårdare i bröstet när jag såg hur Rick lutade sig över datorn för att snabbt läsa tyst för sig själv vad det nu stod. Jag var nervös över att ryktena kanske var rena lögner.
Mina tankar fladdrade bakåt till morgonen – en tid jag tänkt mycket på idag.

Jag steg sakta ner för trapporna och gick sedan raka vägen till köket då Kevins röst hade ekat högt mellan väggarna – som väckt mig – och informerat oss om att vi skulle samlas i köket. Klockan var inte mer än tio så att jag var irriterad var en underdrift.
Skolan var inte längre något altenativt för mig – enligt mig. Cassandra skulle trakassera mig, lärarna skulle rabbla upp onödiga saker, och Justin skulle vara där. Min värsta mardröm.
”Vad gör ni?” muttrade jag och satte mig vid barstolen framför Lucas.
”Vi har hittat henne.”
”Hittat vem?” jag la ner huvudet på den svala bänkskivan som fick sömnen att sakta tona bort ur kroppen, samtidigt som jag inväntade Kevins svar.
”Tredje black  fightern.”

”Hon befinner sig på Zouk.” Ricks röst drog mig ut ur mina tankar och jag nickade genast uppmärksamt. ”Varför? Aj bro, what the fuck?” Cody började massera sitt bakhuvud och jag himlade med ögonen.
”Det är för att du ska lyssna utan att ifrågasätta.” muttrade Kevin och slog honom en gång till i bakhuvudet innan han nickade åt Rick i en gest att han kunde fortsätta.
”Hon har jobbat där dom senaste veckorna. Hon börjar sitt skift vid tio och slutar vid tre.”
”Vad jobbar hon med?” frågade jag och drog handen genom håret. Jag struntade i Kevins anklagande blick. ”Jag vet inte, det kommer vara ha sin del i ditt uppdrag.”
Jag sköt upp ögonbrynen i en förvånad gest. Varför inte Kevin? Cody? Eller tillochmed Victoria?
”Du är den bästa vid sådana ’områden’ och kan hantera situationen bäst utan att börja följa någon person med blicken och sedan glömma uppdraget.” Rick slängde ett anklagande blick på Kevin och Cody och båda tittade genast ner i sina knän med små flin. Förvånar det mig? Nej.
”Visst, men hur kommer jag in? Jag är under arton.”
Precis som alltid var inte Rick ett dugg tagen av mina frågor – han var alltid förberedd.
”En av mina gamla vänner, fighter, är vakt där. Jag har redan förvarnat honom och förklarat allting. Du kommer komma dit och han kommer släppa in dig utan att ifrågasätta, men du måste säga ditt kodnamn.” imponerat nickade jag.
”Du hittar fightern, tar reda på information och sen är det klart.”

Jag vände och vred på mig framför spegeln så jag kunde studera min lila klänning ur alla vinklar. Spets täckte ytan som syntes och den vara axelbandslös. Mitt hår låg smårufsigt, och mitt smink var perfekt gjort uti varje kant.
Jag kände mig nöjd med det jag lyckats framgå på fyrtiofem minuter. Med en sista blick tog jag på mig mina svarta klackar och började gå ut ur rummet.
Huset var tomt då Victoria och killarna var och tränade. Jag hade fått all information och saker jag behövde innan dom stack.
Det var länge sen jag faktiskt var på ett uppdrag, nu när Justin inte längre är med i bilden. Sting av smärta bröt sig in i den pirrande känslan i magen och jag stannade genast upp i mina steg och tog två djupa andetag. Jag skulle glömma honom ikväll.

”Du hittar fightern, tar reda på information och sen är det klart.”
Ricks ord klingade i mina öron samtidigt som jag körde dom sista kilometern för att komma fram till klubben. Det låg mitt i Stratford och har funnits där ett bra tag. Konstigt att jag inte hört talas om den. Småbesviken snörpte jag på munnen och justerade min position i lädersätet.
Blodet i min kropp började röra sig snabbare då jag lät mig slukas i musikens tempo som börjat höras.
Jag lossade trycket på gaspedalen när jag närmade mig och började söka runt med blicken genom folkmassan som fanns på utsidan efter någonting misstänksamt. Men aldrig har jag sådan tur.
Min underläpp började darra och svetten började bildas i mina händer när jag plötsligt skymde den muskulösa kroppen, det bruna håret som var perfekt uppspikat, dom välkända kläderna. Min kontroll över bilen började släppa när jag såg honom lyfta huvudet mot vakten och mumla någonting. Jag kastade huvudet framåt och tryckte hastigt på bromsen för att inte krocka in i den okända bilen framför mig.
Det kan inte vara sant. Han kan inte vara här. Jag kommer inte kunna behålla koncentrationen. Fightern är här! Jag började få panik. Utan att jag bad om det slöts mina ögon och jag började ta tunga andetag.
Atmosfären i bilen kändes plötsligt så varm och jag ville bara slänga mig ut, något jag inte kunde. Jag kunde inte röra mig. Min kropp vägrade lyda min hjärna och jag började skaka häftigt.
Flera minuter hann gå och jag kände hur dom vita fläckarna från insidan av mina ögonlock började tona bort och skakningarna på min kropp raderades.
Jag är tvungen att göra detta. Inte bara för att fightern är min fiende utan för att det är mitt ’jobb’ att hålla människorna i säkerhet.
Justins säkerhet.
 Nej sluta!
Allas säkerhet. Alla!
Jag blev irriterad av den tredje rösten inom mig. Det fanns bara min röst och mina tankar, ingen tredje. Frustrerat drog jag handen genom håret och öppnade bildörren innan jag hann fega ur i en längre tid.
Med ett sista djupt andetag byggde jag upp min sköld igen, låste bilen och började gå upp till vakten. Jag kände blickarna på mig, även hans. Den var som låst på mig.
Ur ögonvrån såg jag plötsligt hur han vände huvudet mot någon av killarna och genast backade alla – inklusive honom – några steg för att låta en annan killgrupp gå före.
Jag skyndade på stegen när jag såg att han fortfarande inte kollade åt mitt håll och kom fram till vakten. ”Black Widow.” muttrade jag nästan intill ohörbart och såg hur han nickade.
”Finns allting där inne?” fortsatte jag lite högre och kände flera par ögon bränna märken i min rygg.
”Allt är klart Scar. Gör det fort bara.” sa – den fortfarande okända vakten – till mig och flyttade sig åt sidan så jag kunde komma in.
Alla ljud dämpas av musiken samtidigt som doften av alkohol och svett slår mig. Jag söker runt i den dunkla hallen men möts av inget annat än par som hånglar, dansar intensivt eller sväljer shots efter shots.
Jag himlar snabbt med ögonen och sätter jag fart mot baren för att dricka någonting, då incidenten där ute tagit alla mina krafter.
”Överraska mig.” flinar jag mot killen bakom disken då han möter min blick och är påväg att fråga vad jag vill ha. Han besvarar mig med ett bländade leende och tar snabbt ner tre flaskor som han börjar blanda. Under tiden söker jag runt med blicken efter några tecken på att en fighter verkligen finns här, men blev lika besviken som på utsidan. Jag måste gräva djupare.
”Varsågod.” bartendern ger mig ett av dom där halvleendena som får en att befinna sig uppe på rosa moln. Genast rodnar jag och kan inte vara mer tacksam än vad jag redan är för den dunkla belysningen.
”Jag bjuder.” skrämt tittar jag upp och möter en okänd kille. ”Du behöv-” han avbryter mig med en lätt huvudskakning och leende.
”Mate.” ett oförberett fnitter lämnar mina läppar och jag slår till mig själv inombords. En söt kille står framför dig och det första du gör är att fnittra!? ”Scarlett.” ler jag och struntar i min inre röst.
”Vad gör en vacker tjej som dig här? Ensam.”
”Det man brukar göra på klubbar.” säger jag och biter mig i läppen. Gosh han är så attraktiv.
Det solbrända ansiktet, det svarta håret, den muskelluppbyggda kroppen. Men inga känslor var blandade. Justin fanns alltid i mitt bakhuvud, och skulle äga den platsen ett bra tag framöver.
”En till?” han nickar mot min glas och jag upptäcker genast hur jag redan druckit upp det mesta. Jag skakar på huvudet och böjer huvudet så han inte upptäcker rodnaden på mina kinder. Detta var inte det Rick bad mig att göra. Med ett suck höjer jag huvudet och ska slänga fram någon ursäkt om varför jag inte kan vara kvar, när jag upptäckte hur hans ansikte var närmre än väntat. ”Va-ad gör du?”
”Det man brukar göra på klubbar.” han använde orden jag tidigare sagt. ”Ska jag sluta?” mumlar han när det knappt är två centimeter mellan våra läppar. Justin! Tänk på Justin! Vill du göra så mot honom?!
Äh, what the hell! Jag skakade på huvudet och kände genast hur hans läppar fann sin väg från min kind till min haka och ner till min hals. Något som förvånade mig då jag trodde han skulle kyssa mig.

Jag kände skuldkänslor men sköt snabbt bort dom. Tillskillnad från Mate som jag antar, säkert fått några drinkar i sig – gjorde jag detta medvetet. Alla känslor om hororna Justin hade haft sex med, all den mängd alkohol han druckit, alla droger han tagit. Det fick skuldkänslorna att minska men allt kom ändå till ytan. Min bättre röst sa att det var mitt fel att han börjat igen, men ändå kunde jag inte låta bli att stöna när jag kände Mates tunga på min varma hals. ”Ska vi gå till någon mer privat ställe?” hans röst vibrerade mot den känsliga huden på min hals och fick lusten att sprida sig i min mage. ”Det beror på vad du ska göra…” min röst kvävdes i ett stön men han hörde mig ändå, för snart fick jag ett acceptabelt svar.
”Allting förutom kyss på läpparna.”

Ingens perspektiv:
Hon var inte alls den som klarade sådana här ’områden’ bäst. Hon försvann i stundens hetta precis som Rick trodde att Kevin och Cody skulle göra.
Uppdraget gled likt sand genom hennes fingrar… någonting hon inte tänkte på.

---

JAG ÄLSKAR ER! ♥ Alla era underbara kommentarer på inlägget här nedan och kapitlet - ni gjorde mig helt tårögda. Jag tog mig tid och svarade på varenda en. Ni är så sjukt perfekta att det inte är sant - jag förstår inte vart jag har fått er ifrån! ♥
-
Detta kapitel blev nästan 3000 ord - vilket jag hoppas ni uppskattar!
Jag hoppas verkligen det står upp för era förväntningar. Vad tycker ni om Justins tankar och handlingar? Scarletts tankar och handlingar? Uppdraget? BTW - har några överraskningar pågång för er som jag hoppats på ut snart! 
Jag kommer bli överlycklig för varje kommentar jag får! ♥
-

Fråga: Går ni på någon sport? (Dans, innebandy, fotboll, basket, etc) - vet inte om jag haft denna fråga förut. =/
Mitt svar: Jag går inte på någon sport nu - har inte tid och är lat xD - men vill jättegärna börja på dans. We'll see about that! ;)

Previously:
Jag kände hur alla räddningslinor släppte mig och jag var ett milisteg från det svarta stadiet igen. Skuldkänslorna fyllde mig över alla tjejer jag hade legat med, all alkohol jag druckit, all marijuana jag rökt. 
Det röda håret såg mörkare ut och hade mer ton av vinrött. Hennes ögon täcktes av svarta glasögon. Den söta, tjejiga stilen hon alltid brukade bära hade nu ersatts av mer ”tuffare” kläder. Ett par svarta jeans smet längst hennes ben, och en grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka. Det var det första och enda jag märkte. Hennes bröder bildade plötsligt en halvcirkel runt henne – gjorde det omöjligt för allmänheten att studera henne närmre. Hon hade ett spänt uttryck i ansiktet och stirrade endast på en prick längst bort i korridoren. Stunden kändes främmande. Hon kändes främmande.  Scarlett.

Previously:
Vem trodde hon att hon var?  Jag gör slut med tjejer när jag inte behöver dom längre – inte vice versa. Men hur mycket jag än funderade så var det en enda mening som snurrade i mitt huvud.
Vad är hon?

”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Min blick lyftes upp och jag mötte den krossade spegelrutan. Tänk om den enda anledningen till varför vi inte kan gå igenom speglar är för att vår reflektion blockerar oss? Tänk om dom skyddar oss. Tänk om dom vet att den andra sidan är smärtsam och hemskt och dom försöker bara hålla oss borta från att korsa den linjen någon gång?
”Jag måste vara på fel sida av spegeln. ”mumlade jag raspigt och bröt blicken så jag istället stirrade ner i golvet. 
Kanske var jag reflektionen.

---

Justins perspektiv:
Måndag 10:e September
Jag borrade in huvudet djupare in i kudden och virrade täcket hårdare kring min kropp. Huvudvärken jagade mig dag och natt. Jag kände mig krossad. Som om någon hade satt en kula mitt i bröstet på mig och lät mig förblöda till döds. Jag hade inte satt min fot utanför sovrummet, om det inte var någonting nödvändigt som att gå på toa eller hämta ännu en öl som hjälpte mig radera mina bekymmer, i alla fall för några timmar innan jag somnade och dagen började om igen. 
Det hade gått exakt fem dagar. Fem dagar fyllda med helvete och ingenting annat. Att ligga isolerad från omvärlden i mitt sovrum gav mig tid att tänka och fundera över varför hon gjorde det. Varför hon gjorde slut. 
Jag skulle alltid från och med den sekund jag steg ut ur huset den dagen, undra vad jag gjorde för fel, förutom min livstid. Ibland önskar jag att jag låtit henne förklara. Ge mig ett grepp på varför hon bestämde sig sådär helt plötsligt.
På det sätt hon pratade – kall och uttryckslöst – så var inte rädsla det enda hon kände, som hon försökt övertyga mig om. Hon hade inte verkat ha en gnutta rädsla i sin kropp.
Jag rullade ett halvt varv i sängen så jag låg på rygg. Sakta öppnade jag ögonen i några sekunder innan jag slöt dom igen. Det hjälpte alltid. Att få in nuet in i hjärnan för några sekunder istället för det förflutna.
Veckan hade börjat om och jag hade tvingat mig själv att gå till skolan idag. Inte för att jag brydde mig om betygen – min framtid var redan planerad – utan för att helt enkelt få någonting annat att tänka på. Då menar jag inte plugget utan sex. Och Cassandra var ett perfekt sätt att just göra det på.
Jag skulle få skuldkänslor och skit men hellre det än att ligga kvar här. Jag behövde en tankeomställning. Få känna mitt gamla jag igen. Jag behövde bygga upp murarna – och denna gång inte låta henne bryta dom.
”Bro är du klar!?” Damons röst ekade genom väggarna. Ett suck lämnade mina läppar och jag muttrade någonting ohörbart, innan jag ställde mig upp och gick fram till spegeln.
Jag började dra handen genom det rufsiga håret tillsammans med gelé och slutade inte förrän varje hårstrå låg rätt. Jag hade vaknat för en timme sen, gått på toa och klätt på mig. Sedan minns jag inte mer, hur jag la mig tillbaka i sängen,  hur tankarna började överflöda min hjärna.
Jag drog ett djupt andetag och rynkade äcklat på pannan. Min andedräkt stank alkohol och jag hade bakfylla. Min hand tog upp tuggummipaketet från nattduksbordet och jag stoppade en i munnen.
Idéen av att gå till skolan nu var inte så lockande, men det skulle ge mig någonting bra i slutända – sex.
Skulle hon göra slut, så skulle hon inte heller förvänta sig något bönande över att hon skulle ta tillbaka mig från min sida. I alla fall inte så det syns. Inom mig skulle jag alltid böna och be att hon skulle ta tillbaka mig. 
Med en sista blick på den blanka ytan, vände jag ryggen mot spegeln och började småjogga nerför trapporna. Killarna stod vid dörren och hade sina blickar fast på mig. Jag anade toner av chock – som om dom egentligen inte trodde att jag skulle mena det jag sa igår kväll. Det skulle egentligen inte jag heller gjort. Jag hade varit full och kunde snabbt stå rakt. Jag följer med till skolan imorgon hade jag sluddrat fram precis innan jag däckat på soffan. Senare på natten hade jag vaknat och tagit mig i blindo upp till sovrummet och somnat om.
Jag tänkte in stanna kvar här. Fem dagar var tillräckligt.
”Sluta glo.” muttrade jag åt dom och började dra på mig mina svarta Supras. Först den högra sen den vänstra. 
Jag kände hur deras blickar lyftes från mig samtidigt som jag ställde mig rakt upp igen. Med ett enkelt svep drog jag på mig mina svarta Ray Bans. Sol eller inte – jag skulle ha dom.
Utan några flera meningslösa meningar tog vi oss ut till Mercedesen och Bruce började köra.
Jag glodde ut ur fönstret från passagerarsätet och såg dom onödiga detaljerna jag egentligen skulle ha struntat i. Som hur regnet och löven kolliderade med fönstret. Hur träden nästan var på väg att ryckas ut ur marken. Hur dom svarta molnen yrde runt på himlen. Onödiga detaljer.
Skogsområdena ändrades till hus och byggnader - efter en stund - som snart ersattes av skolan. 
Eleverna sprang in till ingången med böcker, jackor och väskor över huvudet i försök att skydda sig från det piskande regnet. I vanliga fall skulle jag ha skrattat åt deras meningslösa försök, men detta var inte ett vanligt fall. Detta var allting förutom vanligt.
Jag behöll mitt naturliga ansiktsuttryck och öppnade dörren då jag hörde Bruce röst. ”Vi är framme.”
Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig mentalt för allt som skulle ske nu. All mumlade och skit, att möta henne igen, lärarnas förbannade röster som pratade non-stop.
Egentligen visste jag inte ens om hon skulle befinna sig i skolan. Jag hade varken orkat fråga killarna. För tillskillnad från mig så hade dom inte missat flera skoldagar.
Mina ögon forskade på den halvfulla parkeringen samtidigt som vi hastigt hade börjat ta oss till ingången. Men ingen svart Lamborghini eller en silver Fisker Karma syntes till. Jag visste inte om jag skulle glädjas åt det eller bara helt enkelt inte bry mig. Hälften av mig ville bara trycka upp henne mot väggen och få svar på alla mina hundra frågor medans den andra hälften inte ens ville se henne igen. Aldrig. Någonsin.
Jag småjoggade upp för trapporna för att komma snabbare till dom skjutbara glasdörrarna, med killarna bakom och bredvid mig.
Som om jag skulle döda någon här och nu, drog ett skräckfyllt sus genom hela korridoren och precis som jag förespått började mitt namn nämnas i flera samtalsämnen runtomkring oss. Jag himlade med ögonen bakom mina svarta Ray Bans och började gå långsamt framåt.
Mitt skal var obrytbart och hårt men jag kallsvettades av nervositeten som byggdes upp osynligt i min kropp.
Tänk om hon fått skjuts? Hon kanske fått en ny bil? Jag kunde svära på att jag såg någon Ferrari där ute på platsen hennes bil brukar vara parkerad.
Jag var några få sekunder ifrån att se hela stunden i slowmotion igen. Varje gång jag tänkte på henne, varje gång jag hörde hennes namn så återuppspelades den lilla meningen framför mig. 
”Vi delade på ordet kärlek. Du tog kär jag tog lek.”
Jag slöt ögonen och spände käkarna. Everything just turns into shit in the end. Jag visste inte hur många gånger jag gått igenom det utan att lära mig.
”Bro…?” 
Jag vred huvudet mot Carlos som gick på min vänstra sida och märkte hans nästan osynliga nick bakåt. Med höjda ögonbryn vände jag bak huvudet och kände hur alla känslor kom till ytan igen vid synen av den välkända, svarta Lamborghinin. Musklerna i min kropp slutade fungera och jag la genast en hand på Carlos axel för att inte falla ihop.
Mina andetag fastnade i strupen när tre dörrar slogs upp. Antingen var det bara tankarna i mitt huvud som lagt av eller så var det att eleverna inte pratade som orsakade tystnaden jag plötsligt kände. Tre personer steg ut – en efter en.
Jag vet inte varför – men på något sätt så kände jag mig besviken. Det var inget rött hår som började fladdra i vinden, eller några klackar som började klicka mot marken. Istället var det hennes bröder. Själva. Utan henne.
Utan att jag hann reagera fastnade deras blickar på mig av alla. Dom stelnade inte till, dom stannade inte upp, dom började inte prata. Det enda rörelsen dom gjorde – förutom att gå – var att ge Lucas en klapp på ryggen.
Deras kroppar kom närmre och närmre ingången där dom gick genom regnet – som lugnat ner sig en aning. Med en sista blick vände jag ryggen mot dom, precis som jag gjort med spegeln denna morgon, och började gå framåt. Time to begin and forget.

Ingens perspektiv:
En dag. Två dagar. Tre dagar, gick och Justin började så småningom slappna av. Det röda håret såg han inte längre. Den enda stund på dygnet han tänkte på henne var på nätterna när han skulle sova, då hjärnan var tom på annat. Det var också den värsta tiden. 
Hans fantasi spelade spratt med honom, och gav honom meningslösa men ändå skräckfyllda mardrömmar. Spelade ingen roll om han var full eller hög. Varenda gång, varenda natt kom dom.
Flera gånger ryckte han kraftigt ut ur sin sömn på grund av mardrömmarna. Dom handlade egentligen inte om någonting särskilt, utan var bara blankt. Varken svart, vit, röd, gul, grön eller lila. Inga färger, inga mönster. Endast ett suddigt moln av ljus så långt bort ifrån honom som möjligt. Varje gång han tog ett steg mot ljuset så tog han omedvetet två steg bakåt.
På dom ljusa timmarna föll han sakta men säkert tillbaka in i sina gamla rutiner. Sex och droger. Festerna var även på plats igen. Allting var normalt. Det var i alla fall vad han trodde. Han var inte heller den enda som gjorde det – eleverna, killarna, Caroline.
Dom sex personer som endast visste motsatsen och sanningen var även dom som satte allting i rullning.
Det var en torsdagsmorgon allting började vändas och vridas, puzzelbitarna föll isär…

Justin perspektiv:
Torsdag 13: September
Mina ögon gled från den ena tjejen bakdel till den andra genom mina tonade glasögon. Vissa märkte det och började fnittra, medan andra inte gjorde det. Ur ögonvrån såg jag hur varje person som gick förbi slängde ett extra ögonkast på mig och killarna.
Vi satt vid en av dom många bänkar som hade tillhörande bord vid skåpen. Damon och Carlos höll en okänd konversation – för mig – och jag fyllde i med hummande och mm-ande på dom rätta ställena.
”Bro lyssnar du ens?” frågade Damon och slog mig på axeln.
”Mhm.” mumlade jag och brydde mig inte ens om att slänga en irriterad blick på honom.
Jag satt med ryggen mot bordet och hade armbågarna som stöd på mina sidor. Varannan minut slängde jag en blick på det svarta skåpet närmast bordet vi satt vid. 1105. Hennes skåp.
Hur mycket jag än visste att hon inte skulle komma så kunde jag inte låta bli. Det var som en väckarklocka – för att stänga av det irriterande ljudet var jag tvungen att slänga ett ögonkast på skåpet.
Jag böjde överkroppen och la huvudet i händerna. Trötthet var ett underdrift – jag var utmattad. Dom sena festerna och dom tidiga morgnarna gick inte ihop. Jag visste inte ens varför jag gick till skolan. Jag kunde få mycket bättre sex, slippa alla läxor – som jag ändå inte gör – och slippa oroa mig var och varannan sekund över att möta henne. Men det var där det tog stopp. Jag ville möta henne. Jag ville se henne och verkligen bli säker på att hon menade allting hon sa.
Jag skakade lätt på huvudet och rynkade på pannan åt elevernas höga röster som ersattes av mummel.
”Hon är tillbaka.”
”Hur kan hon visa sig igen?”
”Det var på tiden.”
Jag kände mig ännu mer förvirrad när jag plötsligt hörde hur alla samtal dog ut plötsligt och ett par klackar klickade i takt mot golvet i en bekant takt. Hon är tillbaka. Allting klickade för mig.
Med några lätta blinkningar lyfte jag huvudet för att verkligen se så att det inte var min hjärna som spelade spratt med mig. Mina ögon fokuserade på ingången och jag stelnade till. Min kropp formades till en staty och jag skulle inte ha kunnat röra mig även om jag ville.
Jag kände hur alla räddningslinor släppte mig och jag var ett milisteg från det svarta stadiet igen. Skuldkänslorna fyllde mig över alla tjejer jag hade legat med, all alkohol jag druckit, all marijuana jag rökt.
Det röda håret såg mörkare ut och hade mer ton av vinrött. Hennes ögon täcktes av svarta glasögon. Den söta, tjejiga stilen hon alltid brukade bära hade nu ersatts av mer ”tuffare” kläder. Ett par svarta jeans smet längst hennes ben, och en grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka. Det var det första och enda jag märkte. Hennes bröder bildade plötsligt en halvcirkel runt henne – gjorde det omöjligt för allmänheten att studera henne närmre. Hon hade ett spänt uttryck i ansiktet och stirrade endast på en prick längst bort i korridoren. Stunden kändes främmande. Hon kändes främmande.  Scarlett.

---

Jag hoppas jag inte tråkar ut er ännu, men det är nödvändigt med icke glada kapitel lite då och då. :P
Jag gör mina bilder i Photoshop - för er som undrade! :)♥
OMG OMG OMG 301 freaking besökare?!?! Gosh I love you ♥
Glöm inte att lämna en kommentar! ^^
-

Fråga: Har ni en PS dator eller Macbook? :) (Jag har slut på fantasi - ge tips på frågor)
Mitt svar: Jag har en vanlig PS. :P
-

LÄNKBYTE:

Previously:”
Du var hemma vad jag vet… Vart är killarna?” hon började sakta pendla med ögonen mellan mitt ansikte och bröstkorg. 
”Jag vet inte.” suckade jag och kliade mig i håret.
Varför var hon så stel? Mina känslor var inte varma och lyckliga kring detta. Snarare kalla… iskalla. 
Hon var alltid som månen. En sida som var ljus och alla fick se och en sida som alltid var mörk och gömd.
”Scarlett, vad är det som tynger dig? Du har agerat så här i flera dagar.” 
Jag uttalade hennes hela namn långsamt då jag ville att hon skulle förstå att jag inte ville fortsätta tystnaden längre.
”Vi delade på ordet kärlek Justin. Du tog kär jag tog lek.

Justins perspektiv:

”Va?” jag fick inte in orden hon sa.
Det här var ett skämt, och hon skulle snart skratta och just säga det. Jag skulle bli arg för att hon hade skojat och jag skulle säga ord som jag senare tog tillbaka. Det hela skulle sluta med hennes läppar mot mina. Bekymmerslösa. I alla fall så bekymmerslös man kan bli i min sits. Men ingenting av min fantasi hände. Hon behöll det stela uttrycket som hon hade haft sedan hon stigit in. Inga känslor visades, bara blank. Det var omöjligt att se vad hon tänkte. Hon behöll munnen stängd och tittade på mig med ögon fyllda av… irritation? Jag visste inte.
Mina fingrar pillade på TV dosan i min hand. Jag hade inte märkt att den ens varit där.
Det var som att befinna sig i en fängelsecell på natten. Varje millimeter yta hade samma kolsvarta färg och några få strålar av frihet sipprade in mellan gallret från utsidan. Mina rop på hjälp började bli få. Scar höll på att sakta men säkert pressa in mig i cellen och radera dom få ljusstrålar, lämna mig i svart mörker.
”Det här är ett skämt. Ellerhur?” mumlade jag och höll mig fast vid mina tankar. Jag lämnade dosan med blicken och lyfte det på hennes ansikte. I en millisekund kunde jag tillochmed skymma spår av uppgivenhet, men dom var borta efter en blinkning. Hon skakade på huvudet och gav mig en mening jag kunde tolka på en gång.
”Justin, vi var inte menande. Den tid jag fick ifrån dig visade hur det var att leva normalt.”
”Vi lever normalt.” försökte jag och vägrade fortfarande ta in hennes ord.
Den sekund som hon väljer att resa sig och gå ut genom ytterdörren, kommer allting smälta för mig. Men innan dess. Ingenting.
”Kallar du vad vi har normalt? Att du bär med dig pistol dygnet runt är inte normalt. Att du planerar att bombardera en byggnad är inte normalt. Att jag behöver titta mig bakom ryggen varje gång jag är utan dig är inte normalt. Vi är allt annat än normalt Justin!” all ton av lugn hade försvunnit och lämnat ett tjockt täcke av ilska och irritation efter sig inne i hennes kropp.
Jag kände alla nerver stelna till och pulsen börja bulta hårdare mot den tunna huden. Allt hon sa var sant. Varenda ett av orden hennes läppar målade upp var sant. Men ingenting av det hade kommit från mig. Jag hade inte avslöjat någonting av vad vi höll på med. Jag hade inte avslöjat någonting av vad jag höll på med. ”Vart har du fått reda på allt det där?”
”Det har ingen betydelse i sammanhanget.” svarade hon och drog handen genom sitt hår.
Det kändes töntigt att jag såg dom smådetaljerna hos henne fortfarande och kände glädjen över att hon satt framför mig trots situationen.
”Du ljuger.”
Trots dom två orden började hennes ord snurra likt ett kretslopp i min kropp. Den stund jag fruktat var framför mig. Hon skulle lämna mig på grund av den jag är. Den jag blivit. Jag skrämde iväg henne.
Jag kände mig kall och ensam – precis som innan jag mötte henne. Precis som med Kayla kändes det som om både min hjärta och själv hade slitits ut från mig. Den enda skillnaden var att detta var dubbelt så hårt. En tom känsla spred sig i min mage, och den lyckliga känslan jag brukade hade inom mig vid synen av Scarlett var borta på mindre än en sekund. Jag började känna mig skyldig.
”Varför försöker du säga hejdå? Jag vill inte höra det.” mumlade jag och ställde mig upp från soffan. Jag knäppte händerna bakom nacken och stirrade tomt i golvet, samtidigt som jag började varsamt gå runt. Det var som om hon inte hörde mina ord eller mina böner efter att hon inte skulle göra detta.
”Jag vill inte leva i fara Justin.” hennes röst lät hånande. Inte åt mig utan åt sig själv. Som om hon tyckte att hon satte sig själv i fara.
”Jag kan skydda dig.” viskade jag stelt och stannade upp och hukade mig framför henne. ”Jag kan skydda dig.” repeterade jag.

Hon skakade på huvudet och jag kunde skymma irritationen igen i hennes ögon.
”Radera våra sms. Radera mitt nummer. Du behöver inte glömma bort mig men acceptera att jag aldrig var den person du trodde jag var.”
”Nej. Du kan inte göra det här!” det sista skrek jag ut i ren frustation.
”Vill du att jag ska ljuga?” mumlade hon och la en hand på min kind. Automatiskt lutade jag huvudet mot hennes varma, mjuka hand. Jag slöt ögonen av hennes beröring.
Som en våg rann hennes ord över mig och omedveten nickade jag åt hennes fråga.
”Jag älskar dig.”
Mitt hjärta sjönk i bröstet och jag började skaka på huvudet. Utan att öppna ögonen reste jag mig upp och öppnade sedan ögonen. Jag stirrade blankt på allt som inte var henne.
Allting gick så fort. Hon sa inte dom tre orden men visade dom fysiskt. Jag gör slut.
Varje jävla gång skulle jag vara den som fick ta emot mest smärta och varje gång skulle jag ge revenge. Men inte denna gång. Jag kunde inte. Någonting sa att alla dom meningar hon sa – förutom den sista – var lögner. Dom sista tre orden var det enda sanning hon sa.
Jag var patetisk. Jag var ett jävla mönster.
”Jag vet vad du tänker Justin. Du skyller allt detta på dig själv men …-” jag slöt ut hennes röst och började själv prata.
”Kom inte med det-är-inte-du-det-är-jag-bullshiten! Motherfucking skit. Du är precis som vilken annan hora som helst. Får vad du vill och försvinner lika snabbt.”
Jag krossade varje gnutta känsla i hennes kropp, det visste jag men brydde mig inte. Ilskan över att ha blivit övergiven än en gång var enklare att hantera såhär.
Jag vände mig om så jag hade ryggen mot henne. Mina ögon stirrade blankt på min reflektion på TV:n.  Jag såg henne inte men jag visste att hon inte rört sig en meter.
Det här var min största skräck. Att hon skulle få reda på det jag gjorde och lämna mig.
När människor ser bra, förväntar dom sig bra också, och jag vill inte leva upp  till någons förväntningar. Det gällde bara tills jag mötte Scar. Och nu är det tillbaka igen.
Jag lät mig själv öppnas för henne bit för bit men hon ignorerade det. Jag var ett monster.
Ilskan kokade inom mig och med snabba steg tog jag mig till hallen och drog på mig mina skor. Jag drog på mig T-shirten som låg slängd över byrån och brydde mig inte ett skit om det var min eller killarnas.
Mina steg till bilen var snabba och jag satte mig bakom sätet och började zooma nerför gatan. Ilska var en underdrift. Jag var fucking förbannad.

”Smile.” viskade jag hest i hennes öra och sträckte fram mobilen så den var framför oss. Jag tryckte mina läppar mot hennes kind och såg hennes leende ur ögonvrån. Snabbt tryckte jag på knappen innan jag vände blicken mot kameran och tittade in i den. Jag skulle få flera chanser att ta bilder ikväll så jag slutade det hela med en enkel kyssbild innan vi fortsatte gå framåt. 
”Det är perfekt Justin.” mumlade hon och lutade sitt huvud mot min axel.
Jag fick bita mig i tungan för att inte slänga ut meningen jag velat säga hela kvällen.
 ”Endast det perfektaste åt dig.” jag tryckte mina läppar mot hennes hjässa.
-
”Hej babe.” säger jag glatt och närmar mig hennes träningsklädda kropp. ”Vad gör du här?” frågar Scar.
”Tänkte fråga dig precis samma sak.” hon fnittrar och börjar snart förklara.
”Jag brukar gå ut på kvällarna och jogga när jag inte har någonting bättre för mig.” sakta nickar jag och lägger armarna kring hennes perfekt kurviga kropp.
”Håll dig till ett mer befolkat ställa nästa gång.” mumlar jag och kysser henne lätt i håret. 
”Varför?” jag skakar endast på huvudet, inte på humör för att förklara. 
”Du svarade aldrig på min fråga.”
”Får jag inte hälsa på min vackra flickvän?” hon rodnar under min blick.
-
”Justin!” tjuter hon båda glatt och rädd och jag tar emot henne in till min famn med ett leende.
”Hej babe.” jag lyfter upp hennes kropp och snurrar runt. Hennes klingande skratt fyller ännu en gång mina öron och jag kan inte låta bli att skratta jag också. Sakta ställer jag henne på sina ben igen och lämnar en puss på henne blöta kind. Ur ögonvrån ser jag hur Cody tittar på oss med ett leende. Vi hälsar snabbt på varandra med en typiskt handslag innan jag sätter all min fokus på Scarlett igen.
”Du vet inte hur sexig du ser ut just nu, med blöt hår och bikini.” viskar jag i hennes öra och biter henne lätt i örsnibben. Hon stönar tyst och begraver huvudet i min hals.

Jag kunde inte glädjas åt minnena. Hur lyckliga dom än var. Allt som fanns var dom bittra orden som lämnat hennes mun.
Mina händer greppade hårdare om ratten och jag skrapade tänderna mot varandra. Hastigheten ökade till 130km/h samtidigt som jag passerade flera rödljus.
Jag lirkade ut en cigarett från fickan samtidigt som jag gjorde en skarp sväng åt höger – tjänade många tutningar och klagomål. Ett känslolöst flin spred sig på mina läppar och jag gjorde ännu en sväng.
-

Jag sparkade av mig skorna och slängde bilnycklarna på byrån.  Jag möter min egen blick i spegeln och grymtar till av synen. Mitt ansikte såg förstört ut, men inte med blod och blåmärken. Jag äcklades av mig själv. Hennes hand som hade varit på min kind. Hennes läppar. Hora.
Jag höjde handen och riktade den mot spegeln. Glasskärvorna bröt in genom min hud och jag riktade ännu ett slag. Blodet började rinna samtidigt som jag andades tung. Jag kände ingen smärta – bara hat. Vem var hon? Vem trodde hon att hon var?  Jag gör slut med tjejer när jag inte behöver dom längre – inte vice versa. Men hur mycket jag än funderade så var det en enda mening som snurrade i mitt huvud.
Vad är hon?

”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Min blick lyftes upp och jag mötte den krossade spegelrutan. Tänk om den enda anledningen till varför vi inte kan gå igenom speglar är för att vår reflektion blockerar oss? Tänk om dom skyddar oss. Tänk om dom vet att den andra sidan är smärtsam och hemskt och dom försöker bara hålla oss borta från att korsa den linjen någon gång?
”Jag måste vara på fel sida av spegeln. ”mumlade jag raspigt och bröt blicken så jag istället stirrade ner i golvet.
Kanske var jag reflektionen?

Previously:
Jag trodde hans skulle prata så jag stängde av alla mina sinnen men kände plötsligt hur det kalla inte längre befann sig under mig. Det lilla fick mig att öppna upp igen och ta in omgivningen. ”Vi måste komma tillbaka till bilen innan dom kommer.” svarade han någon men jag var lika fastfrusen i hans famn som jag varit på marken.
-

”Ni måste få hem honom.” viskade jag och öppnade munnen för första gången på flera timmar. Tårarna hade runnit oavbrutet i samband med att jag tvättat Justins sår uppe på mitt rum. Jag tog den sista stegen som behövdes för att stå på platt mark igen. Rick förflyttade snabbt sin blick mot mig och jag lyckades se det oroliga i hans ögon innan han lyckades skymma den med en lätt blinkning.

---

Scarletts perspektiv:

”…Lagerhuset brann ner runt elva-tiden igår kväll. En anonym vittne sa att det befann sig en familj på tre ungdomar och två vuxna på platsen när branden tog fart. Vittnet berättar också att familjen inte visade någon tendens på att vilja bränna ner lagerhuset först – allting hände så snabbt. Anledningarna till varför familjen satte huset på brand är fortfarande oklart. Polisen jobbar hårt för att hitta dom misstänkta.”

Jag slöt ögonen och skakade irriterat på huvudet. Ljuden som tidigare tillhört nyheterna tonade bort i samband med att min tumme tryckte ner volymsknappen.
Sen den sekund Justin hade lämnat huset tack vare Rick och Kevin hade jag fått en bild på dom jobbiga ljud jag hört igår, när vi befann oss i skogen.
Sirener. Polisen, brandmän, tillochmed ambulans hade kommit till platsen precis några sekunder efter att vi lämnat den. Lagerhuset hade brunnit och det hade inte varit långt ifrån att träden runt omkring skulle slukas upp av elden också. Victoria hade inte tagit några säkerhetsåtgärder. Det var i alla fall vad Kevin hade sagt. Någonting som ändå verkade solklart och sant. Det enda som funnit på nyheterna sen igår kväll var branden. Flera bilder hade läckt ut men alla var lika dunkla och suddiga. Våra figuren syntes men man såg absolut inte att det var vi.
Det var tillräckligt med det hemska liv jag redan hade fått som en gåva av gud, jag behövde inte sättas i ett fängelse också. Om den myt som sa att man dog och föddes upp i ett nytt liv stämde – vad hade jag då gjort i mitt förra liv som vart så hemskt att jag fick utstå denna fysisk och psykiska smärta idag? Känslan av att sjunka igenom jorden och försvinna kändes lockande men jag hade inget sätt att göra det på. Det var även någonting som höll mig tillbaka. Kanske mina få vänner i skolan som fått mig att inse att kärlek fanns i vänskap? Kanske killarna i Five som fått mig att inse att om man ville ha någonting krävdes det blod och tårar? Kanske min lillebror som behövde mig lika mycket som jag behövde honom? Sluta vara så patetisk, skrek mitt inre åt mig.
Jag suckade högt och föll bakåt i soffan. Jag tog upp närmaste prydnadskudde och tryckte den hårt mot mitt ansikte. Alla dom anledningar som jag räknade upp stämde men inte lika mycket som denna gjorde.  Justin, han som fick mig i denna sits nu. Om jag hade byggt upp mina väggar dubbelt så tjocka och dubbelt så breda så skulle jag ha kunnat kontrollera mina känslor och inte falla pladask för honom, redan första dagen. Jag skulle ha kunnat leva ett liv där jag inte behövt bry mig om att en människa skulle kunna bli skadad på grund av mig. Jag skulle ha räddat honom och glömt bort allting  sekunden efter. Men jag kunde. Jag hade räddat honom, men fått in honom i ännu mer trubbel. Jag kunde inte leva i ett liv där jag var tvungen att titta efter två ryggar och vara beredd på att fånga två knivar.
Syret i mina lungor började ta slut och jag tog bort kudden från ansiktet. Sakta hasade jag mig upp från soffan och kände dom svarta fläckarna framför ögonen. Men det stoppade mig inte ifrån att ta den beslut som skulle kontrollera hela min framtid och hans…

Justins perspektiv:
Jag drog händerna uppochner flera gånger för att radera sömnen från mitt ansikte. Solen sipprade fram mellan persiennerna och landade på min bröstkorg. Ljuset såg annorlunda ut jämfört med alla dom andra morgnarna.  Den lös in från en annan vinkel. Spegelvänt. Jag drog täcket över huvudet samtidigt som en gäsp slank ut ur min mun. Någonting sa mig att detta inte var en vanlig morgon. Jag hade alltid en tendens att känna det så fort jag slog upp ögonen. Som den dagen Scarlett började i skolan eller när vi mötte Slyders i lagerhuset och dom hade Kayla med sig. Det sista fick mig att rynka irriterat pannan.
Med ett enkelt svep drog jag av mig täcket och slängde en blick på klockan. 14.18. Det förklarar den konstiga vinkeln ljuset sken ifrån. Istället för att känna panik över att jag missat en hel skoldag, som människor skulle ha gjort, spred sig istället ett flin på mina läppar. Jag brydde mig inte om framtiden, min var redan planerad. Blod, döda och pengar. Mer komplicerat var det inte.
Jag drog ett hand genom mitt rufsiga går och ställde mig upp, men föll tillbaka lika snabbt med ett stön när jag kände en smärta benet. Vafan?
På utsidan var allting som det skulle vara medans smärtan dunkade från insidan. Med i hopbitna käkar reste jag mig upp igen och kände smärtan skjuta upp likt en blixt, nu inte i bara benet utan hela kroppen. Att bli knivhuggen smärtade mer än detta men det var inte så långt ner på listan ändå.
För varje steg jag tog framåt kändes det som om jag gick tillbaka två. Tillslut lyckades jag ta mig till badrummet och kliva in i duschkabinen. Varje vattenstråla fick mina muskler att slappna av i några sekunder innan dom spände sig dubbelt så hårt.
Dom behagliga strålarna förvandlades till någonting vasst. Nålar som trycktes in i min rygg, knivar. Det sved som in i helvetet. En grymtning for ut ur min mun och jag steg ut ur duschen utan att bry mig om att tvätta mig med tvål. Smärta var någonting jag var van med, men då visste jag vad anledningen var. Nu hade jag ingen aning.
Jag vred en handduk runt midjan och ställde mig framför spegeln för att kunna skåda min rygg. Det fanns röda märken men ingenting som var så stort att det kunde ha orsakat en sådan svidande smärta. Jag visste inte vad som hänt eller vad jag gjort. Jag öppnade dörren och steg ut till den svala rummet. Jag kanske hade fallit ut ur sängen under natten? Gått i sömnen? Vad det än var så gjorde jag inte det vid medvetandet.
Jag drog handen genom mitt hår och gick till golvet bredvid sängen där mina jeans låg. Gårdagen var ett mysterium. Jag minns inte ett skit.
Jag började leta efter min Iphone jag visste låg i någon av fickorna. Nedervåningen var tyst vilket det inte annars brukade vara vid två-tiden. Men som vanligt brydde jag mig inte vart killarna var. Att ha huset för sig själv lite då och då skadade inte.
Ett sms från Scarlett var det enda som fanns. Dock det enda jag också ville skulle finnas. Det vanliga flinet som tog plats på mitt ansikte när hennes namn lyste upp min skärm klistrade sig fast och jag öppnade sms:et.

Från: Babe
Vi behöver prata.

Inget mer inget mindre. Bara en mening på tre ord som skulle få vem som helst att tänka på alla misstag dem gjort. Hade hon fått reda på det jag håller på med? Kanske hade hon tröttnat på mig? Hon kanske fått reda på alla dom fester jag gått på bakom hennes rygg? Jag svalde hårt och drog handen genom mitt blöta hår.
Mitt leende hade ersatts av ett rakt sträck samtidigt som jag började knappa in ett svar. Men blev avbruten efter två ord av ringklockan som ekade genom hela undervåningen och upp till övervåningen.
Frustationen tog fart i min kropp och jag slängde mobilen tillbaka på golvet och skyndade mig att ta på mig ett par nya kalsonger och mjukisbyxor. Vem det än var som hade ringt på, hade gjort det olägligt. Min flickvän ville prata, och när det gällde henne så visste jag att det var någonting allvarligt. Hon hade alltid en tendens att skicka e smileys efter varje sms, som avspeglade det humör hon var på.
Personen på andra sidan dörren måste ha ett bra tålamod då jag inte alls skyndade mig.
För varje steg i trappan jag tog, kändes det som om jag fick en spricka i kroppen. Jag var tvungen att prata med killarna senare när dom kom hem från vart dom nu var. Jag varken ville eller orkade leva på ”tror”.
Mina tankar avbröts av ringklockan igen och jag snabbade på stegen. Desto fortare jag gjort mig av med den som stod utanför dörren, desto fortare kunde jag prata med Scarlett.
Jag låste upp dörren och ryckte upp den i en hastig rörelse, beredd på att döda vem det än var som stod där ute. ”Vad fa…- Scar?”
”Vad har hänt?” mumlade jag innan hon hunnit öppna munnen. Mina ögon sökte runt på hennes bleka ansikte. Det enda källan till färg var dom lilatonade ringarna under hennes ögon och hennes gröna irisar som lyckades lysa i den mörkaste ljus.
Få hårstrån hade åkt ut -  framför hennes ansikte  - av hennes hår som var uppsatt i en så kallad bulle… tror jag. Jag sökte vidare på hennes kropp och möttes av jeans som satt smäck runt hennes höfter och en oversize tröja. ”Babe?” min röst var knappt hörbart men hon verkade höra det ändå då hon tog ett steg närmre mig. ”Kan jag komma in?”
Utan att göra något försök till att prata så nickade jag. Tonen i hennes röst var iskall, vilket skrämde mig. Inte att jag blev rädd över att hon skulle använda våld utan mer skräck över vad som pågick i hennes tankar.
Jag harklade mig för att återfå hennes uppmärksamhet när hon ställt sig upp igen efter sin böjda position, då hon hade tagit av sig sina skor. Hennes blick vilade och sökte på allt förutom mitt ansikte.
”Scar.” befallde jag då jag inte orkade med den spända tystnade längre.
”Vi går till vardagsrummet.” mumlade hon och fann plötsligt intresse för träplankorna som täckte golvet. Med en suck la jag en hand på hennes korsrygg - då hon inte verkade vilja ta första steget in till vardagsrummet – och började försiktigt föra henne framåt.
Stämningen omkring oss var tjock som isen var på istiden och lika kall. Det här var inte vi. Hur töntigt det än lät så hade vi aldrig haft en spänd och tyst stund med varandra som var obehaglig. Visst hade vi bråkat och sånt, men då fanns det en anledning. Inte nu.
Jag kände att om jag än en gång tog första steget så skulle vi bli sittandes här i flera timmar. Hennes ansikte avslöjadeklart och tydligt hur osäker hon var. Men på vad? Vad var så svårt att hon inte kunde berätta för mig?
”Hängde vi igår?” frågan slapp ut ur min mun innan jag hann stoppa det. Men sekunden efter kändes det som en lättnad, då jag lyckades starta en konversation och få svar på mina obesvarade frågor.
”Igår… när?” mumlade hon och började skrapa bort det blåa nagellacket från sina fingrar.
”Igår kväll…” hennes rörelsen frös till och hon mötte för första gången min blick sen den stund hon steg in. ”Du var hemma vad jag vet… Vart är killarna?” hon började sakta pendla med ögonen mellan mitt ansikte och bröstkorg.
”Jag vet inte.” suckade jag och kliade mig i håret.
Varför var hon så stel? Mina känslor var inte varma och lyckliga kring detta. Snarare kalla… iskalla.
Hon var alltid som månen. En sida som var ljus och alla fick se och en sida som alltid var mörk och gömd.
”Scarlett, vad är det som tynger dig? Du har agerat så här i flera dagar.”
Jag uttalade hennes hela namn långsamt då jag ville att hon skulle förstå att jag inte ville fortsätta tystnaden längre.
”Vi delade på ordet kärlek Justin. Du tog kär jag tog lek.”

---

OMG gråter. Var så himla svårt att skriva detta kapitel. Hade en massa idéer men fick inte ner dom i ord!
Tack för alla era perfekta ord som ni lägger tid på att skriva i en kommentar. Älskar er verkligen!
Vill verkligen ha era åsikter och tankar på detta kapitel! ♥
27+
-
Till alla som läste MyBieberDrug förut men slutade när hon inte längre skrev kan nu börja igen! Hon är tillbaka och har många idéer på lager och behöver verkligen sina gamla läsare och nya! Klicka här för att komma till under bara MyBieberDrug! ♥
-
Fråga: Vad skulle du göra om du var Justin för en dag?
Mitt svar: Jag skulle springa runt naken för att se Jerry, lol nej. xD
Haha men tillbringa tiden med Alfredo, Scooter, Kenny och companiet. Skulle dö för att träffa och lära känna dom. ^^