Scarletts perspektiv:
2 veckor senare - 25:e november, lördag
Två energikrävande veckor senare stod vi igen på träningsplattan. Skillnaden denna gång var att huvudpunkten inte var att träna, slåss, utan helt enkelt visa de övriga extrakrafterna för killarna men också Caroline. Bruce hade vägrat släppa henne ur siktet sen den dagen hon besökt honom, vilket hade lett till att hon hade sovit över flera dagar i rad hos oss. Hennes föräldrar trodde hon och jag hade ett viktigt skolarbete att jobba på och därmed behövde varje minut vi kunde få tillsammans, medan i verkligheten spenderade hon dagarna i skolan och sedan när hon kom hem så var hon med mig – och alla andra – och sov igenom nätterna tillsammans med Bruce. Detta hade fått Victorias inre spion att leva ett andra liv och hon kunde knappt dra sig ifrån dem i rädsla för ”funny business” som Justin så perfekt valt att beskriva det som.
”Johansson-syskonen” var lika badasses som alltid och struntade i skolan tillsammans med Five för att kunna gå igenom varje regel med att vara en fighter och tillbringa tid med en fighter. Precis som Victorias spion-del så hade även den moderliga kickat in och frånochmed måndag skulle alla som behövde gå till skolan också befinna sig där. Först hade jag trott att det tagit stopp där men sedan när hon kom fram med en regellista lika lång som rödmattan på Kate Middletons bröllop kunde jag inget annat att stirra på henne i ren chock i mer eller mindre fem minuter.
Ingen skolkning.
Bättre betyg.
Vara i tid.
Ha alltid med material.
Lyssna på allt läraren har att säga.
Anteckna noga.
Förbered er väl inför prov och läxförhör.
Var trevlig mot personalen.
Bli inte vän med fler personer som kan riskera att skadas.
Det där var inte ens en hundradel av allt, men det var vad jag kom ihåg efter hennes många repitioner varje dag. Personligen var endast det sistnämnda endast värt att komma ihåg då det ingick i vad jag gjorde och var, och resten? Bullshit.
Bruce som den plugghäst han blivit efter att Caro blivit förbannad på honom när hon fick reda på att han inte ens hade lagt en tanke på skolan, kom ihåg alla meningar på det där pappret helt utantill. Hell jag tror tillochmed att han kom ihåg i vilken ordning satsdelarna låg. Något som fortfarande störde mig – bortsett från listan – var att Caroline valde att reagera nu, flera veckor senare. Det var en chans på miljonen att hon inte märkt hur Bruce eller de andra killarna befunnit sig i skolan, för trots allt hade hon fått reda på allting.
”Du övertänker igen.” viskade en änglalik röst i mitt öra och jag kunde inte göra någonting för att stoppa rysningen som for igen min kropp.
”Hur vet du det?” mumlade jag nästan utan att röra läpparna – endast för att få Rick att tro på att jag lyssnade på hans tal om gud vet vad.
”Du nafsar på din underläpp och har en djup rynka i pannan.”
”Hur märker du det när du inte ens står framför mig Justin?” jag gjorde misstaget att prata högre än väntad men som tur var Cody den enda som märkte mig då han gav mig en varnande blick.
Både han och jag hade gått igenom stadiet med Rick helt pissed off, och det var allt annat än underhållande. Hans röst blev läskigt lugn i några minuter och man trodde att man sluppit undan hans arga sida, men det var just då allting brast. Han skulle stirra dig stint i ögonen och historien fortsätter…
”Man lär sig med tiden.” svarade Justin som också upptäckt Codys blick då hans röst hade dämpat med få grader.
Trots att jag visste det så fascinerade det mig fortfarande hur enkelt han kunde läsa av människor. En blick från Cody hade varit det enda som behövdes för att få honom att sätta ihop pusselbitarna och förstå att Rick inte var att leka med när hans ilska slog in.
”Sant.”
Ricks ögon gled förbi oss och för en stund trodde jag de skulle stanna på mig och sedan så skulle han be mig repetera allt han sa, precis som lärarna gjorde i skolan när de såg att en elev hade zoomat ur… vilket förde oss mot ännu en av Victorias regler.
Ha total fokus på lektionen även om det är ointressant.
Jag tillät mig själv att himla med ögonen och låta ett andetag pysa ut långsamt när Rick gled bort med sin blick ett steg från mig – mot Cody.
”Cody vill du börja?”
”Självklart.” den styrka Rick använde i sin ton när han talade om någonting som hade med fighters att göra, hade Cody ärvt på något makalöst sätt, för han var inte ens Ricks riktiga barn… hell han tillhörde inte ens Ricks släkt, vem de nu än var.
”Scarlett? Hjälper du honom?”
Fake-exalterat nickade jag och började gå efter Cody mot mitten – allt för att inte visa hur jag inte hade någon aning om vad vi skulle göra eller vad min roll i det hela var. Långsamt ställde jag mig framför Cody som gav mig ett tight leende innan Rick visslade i ett tecken på att vi kunde starta. Mentalt spände jag mig och förberedde mig på om Cody skulle attackera, men det var något jag tvekade på för i nästa sekund började han prata. Lugnt och sansat. En kopia av Ricks lugna röst när han försökte bevisa något. Det var då jag förstod vad som hände, eller vad som höll på att hända lät bättre. Jag skulle hjälpa Cody att visa hur hans kraft fungerade, men enda skillnaden att få mig ilsken var-
”Gör dig av med Justin.”
- att använda Justin som vapen.
Jag vägrade att visa att hans mening kickat igång min ilska, men mentalt slog jag honom sönder och samman.
”Han bryr sig inte dig.”
Kanterna av min syn började ändra färg till rött.
”Jag förstår inte heller hur du kan gilla honom.”
Nu såg jag rött.
”Killen är värdelös.”
Jag knöt nävarna.
”Nu kan få någon bättre.”
Bomben inom mig började ticka.
”Någon som… mig.”
Sekunderna började ticka… 20, 19, 18, 17…
”Gör dig av med honom.”
16, 15, 14, 16…
”Jag kan göra det åt dig.”
12, 11, 10, 9…
”Jag kan döda honom åt dig.”
Bomben exploderade innan den hann nå noll, och så gjorde även jag.
Jag kastade mig över honom och siktade snabba slag mot hans ansikte som han inte hann stoppa förrän de kolliderade med hans hud. Mitt huvud var svart, tomt.
Jag kan döda honom åt dig, jag kan döda honom åt dig, jag kan döda-
”Inte om jag dödar dig först.” viskade jag giftigt och lät mina händer glida neråt, mot hans hals, men innan jag hann spänna fingrarna så kände jag en kraft krypa in i mina vener och få all min ilska att frysa till is som han sedan krossade och sedan lämna mig helt … tom.
”Det räcker!”
Personen jag snart trodde var djävulen började gå mot oss men jag vände genast ryggen emot honom och började borsta av mina byxor från all jord och snö.
”Scar.”
”Prata fucking inte med mig.” snäste jag och började gå ifrån honom och Cody som fortfarande försökte återhämta sig där han låg på marken med en blödande överläpp.
Jag kände mig utnyttjad, som om jag endast var en pjäs i ett schackspel… en bonde, någon som enkelt kunde slåss ut om det behövdes.
”Scarlett.”
”Hörde du inte vad jag fucking sa nyss!? Sluta släng mig runt som en trasdocka! Det finns en gräns för alla och du har gått över min med flera mil! Så antingen slutar du prata med mig och fortsätter den här jävla information tramset och låter mig lugna ner mig eller så försvinner jag igen Rick. Och denna gång kommer jag inte tillbaka.”
Äntligen. Jag visste inte hur länge jag väntat för att säga allt det där men nu rann allting ut ur mig likt vatten och jag kunde inte känna mig mer lättad än vad jag gjorde.
”Fortsätt.” viskade jag dödligt nära hans ansikte innan jag vände mig om och började gå mot den motsatsa sidan av gläntan vi befann oss på. Samtidigt som jag kände blickar på min rygg så började jag borsta av en av få stenar innan jag satte mig på den och stirrade uttryckslöst på Rick som fortfarande stod lika chockat på samma plats jag lämnat honom.
”Glömde du vad jag nyss sa!?” ropade jag åt honom och det verkade få honom att snappa ut ur det hela och vända sig mot gänget igen som såg ut som exakta kopior av vad Rick gjorde nyss. Hans namn cirklade i mitt huvud likt gift jag inget annat ville än bli av med.
”Lucas? Din tur.”
Äntligen.
-
Justins perspektiv:
2 dagar senare
Klockan var inte mer än kvart i åtta på morgonen när jag stod framför garderoben och stirrade på alla mängder kläder. I vanliga fall skulle jag aldrig vakna såhär tidigt trots att det var skola men Victoria varit inne i mitt rum för fyrtiofem minuter sen och väckt mig på ett sådant där moderligt sätt man inte kunde säga nej till. Det var en stor skillnad från hur jag brukade vakna förut – av den irriterande väckarklockan eller killarnas höga röster. Något jag inte tvekade på skulle bli vana snart igen.
”Det kommer ta ett tag att vänja sig vid att få kläder utan att man är medveten om det.” muttrade jag åt mig själv och försökte än en gång lösa mysteriet med hur Scar och Victoria kunde fylla alla killarnas garderober och sedan inte få oss att protestera. Vi hade haft pengar och fortfarande hade en mängd men aldrig hade vi fått det vi vill ha placerad på silverfat framför oss, så bortskämda var det sista vi var. Mysterium som sagt.
Till slut drog jag på mig ett par mörka jeans och en vit långärmad tröja innan jag steg ut ur rummet och begav mig mot köket.
”God morgon sömntuta.” log Scar som upptäckt mig före alla andra, precis när jag kommit inom synhåll med andra ord, som om hon hade väntat på mig. Precis som alla mina gamla irriterande vanor så blängde jag på henne i några sekunder för att vara så glad en sådan här jobbig morgon, men snart mjuknade jag upp och gav henne ett leende och nickade hälsande och vände mig mot de andra och gav dem alla en gemensam god morgon.
”Fortfarande lika morgontrött som alltid?” undrade Scar när jag satte mig bredvid henne och började bre en macka.
”Yup.” jag poppade p:et och tog en tugga.
Min morgonaptit var alltid varierande, ena dagen kunde jag äta allt medan andra dagen så fick jag inte ner en klunk vatten. Idag var någonstans mittemellan.
”Ni kommer väl ihåg alla regler inför skolan, både Victorias och mina? Speciellt att hålla er borta från vanliga människor.” vi alla nickade som svars.
”Caro är utesluten från vanliga människor kategorin.” påstod Scar och denna gång var det Rick som nickade.
Fortfarande var jag irriterad på honom efter det han gjorde i skogen mot Scar, och det förbannade mig ännu mer att Scar aldrig tog upp det igen. Hon är van viskade en röst inom mig som jag endast vile slå sönder och samman, men trots mitt hat så var rösten fortfarande en tankeställare som alltid gav mig samma tanke att fundera över, och ännu hade jag fortfarande inte något svar.
Hur många gånger hade hon gått igenom detta för att bli ”van”?
”Du kan tacka mig senare.” Scars röst lyckades spräcka min bubbla i rätt sekund för att märkte hur hon gav Bruce ett retsamt flin och slängde håret över axeln. Bruce himlade först med ögonen men besvarade sedan hennes uttalande med en tacksam nickning och leende.
På tal om Caro… hon hade åkt hem igen efter hennes och Scars ”skolarbete” som pågått i fyra dygn. I slutändan började hennes föräldrar bli misstänksamma vilket inte gav Bruce något annat val än att vänja sig vid tanken av att inte ha Caro i sina armar tjugofyra sju.
-
”Man tror de ska vänja sig vid det här stadiet.” mumlade jag i Scars öra där jag gick bredvid henne med resten av gänget bakom oss.
Hennes skratt ekade i mina öron och drog till sig fler blickar, som om vi inte hade redan tillräckligt många på oss.
”De har fyra omänskliga varelser framför sig, det sista om skulle kunna hända är att de vänjer sig.”
”Sant.” flinade jag och ställde mig rakt igen.

Och de är tillbaka i skolan.. hur länge tror ni det tar innan någon av dem skolkar igen? Hmm.? ;)♥
Har längtar i tusen år känns det somm, för att kunna skriva scenen mellan Cody, Rick och Scar. :P
Anyway... kapitel 12 och 13 kommer vara DAAAAMN! Antingen kommer ni hata mig eller älska mig... heh, hoppas för det sistnämda. xD
-
Har suttit hela gårdagen med att skriva och nu har jag även kapitel 12 helt klar. Ni behöver kommentera för att få det. ;)

Fråga: Favoritgodis? (Förutom choklad xD)
Mitt svar: Har många men en stor favorit är typ de blåa sprite flaskorna. Soda pops tror jag de kallas... bild HÄR.

Previously:
Ur ögonvrån märkte jag hur han knappade in ett kort svar och sedan stoppade ner mobilen i fickan igen efter att ha läst det som stod i sms:et.
”Rick vill ha oss hemma.”
”Vi kom nyss hit.” påpekade jag och drog frustrerat fingrarna genom mitt hår som hade trasslat ihop sig någorlunda.
”Han vet det inte.”
”Jag kommer tillbaka senare. Behöver ensamtid.” muttrade jag tillslut och kollade upp på honom där han stod framför mig. För en stund såg det ut som om han skulle protestera men sedan upptäcke vädjan i mina ögon och bestämde sig för motsatsen.
”Var försiktig.” mumlade han och kysste mig på pannan innan han började gå tillbaka.

Scarletts perspektiv:
Det isiga luften visslade runt öronen och gav mig en pirrande och stingande känsla. Mina fingrar och tår var stela, och beslutet över att inte ta med mössa och vantar började jag nu ångra då men samtidigt var jag fortfarande långt inne i fältets skönhet för att bry mig mer, så det hela gav mig ändå en bra känsla som inte var något annat än rättvist. Skyddat innanför många lager av kläder så fanns det ingenting som kunde vara mer överväldigande än känslan av att vara tillbaka till barndomen. Det var som alla tunga tankar jag burit på den senaste tiden började tona bort i samma takt som solen som försvann bakom horisonten, endast några minuter var kvar. Allt detta gjorde lusten att göra en snöboll allt för krävande och jag fick också nätt och jämt stoppa mig själv från att lägga mig ner på rygg på marken och göra en snöängel.
För endast några sekunder sedan hade jag bitit i det sura äpplet och börjat röra mig över fältet samtidigt som jag förstörde den släta snöytan genom att skapa friska och fräscha fotavtryck, som avspeglade att jag var den första på länge som varit här. Tanken var inte lika chockerande som den verkade då jag var mer än säker på att normala människor inte begav sig ut i skogen i jakt på en bra plats att kunna tänka, i alla fall inte den här skogen då den sänds i de värsta nyheterna man kunde tänka sig. ”Johansson-familjen” hade ett finger i det hela men det var ingen som visste det… än. Alla husförstöringar, vissa dödsoffer och bränder kunde skyllas på oss, men som sagt… ingen visste om oss. Och det de inte visste kunde inte skada dem.
Snöflingor fortsatte falla försiktigt från himlen precis som de gjort när Lucas befunnit sig här för en halvtimma sen. De iskalla flingorna kittlade min näsa och det var inget annat än frestande än att sticka ut min tunga och smaka.
Grenarna på träden var bugade av den stora last snö de bar. Den lilla synen fick mig att tänka att om de endast kunde skaka sig som en hund täckt i vatten gör, så skulle de bli fria. Istappar som jag tidigare inte märkt glittrade som om en älva hade stänkt hela sin damm över träden. Regnbågens alla färger var framtonade genom de genomskinliga tapparna och avspeglades mot det vita täcket på marken som spred sig så långt ökat kunde nå.

"Rainbow..."

Det sändes en fräsch och ren doft över arean, och allt verkade plötsligt tystare, nästan dämpat. Trädkronorna vajade långsamt i brisen och inga motorljud hördes från vägen någon kilometer bort.
En rörelse ur ögonvrån fick mitt huvud att långsamt vändas ditåt, trots att jag nästan ville röra mig i hast. Än en gång såg jag rörelsen och i ren försvarsinstinkt så gled min hand till min midja i jakt på en pistol men jag möttes endast av det fuktiga och mjuka materialet som tillhörde jackan. Högt svor jag inombords samtidigt som jag var fast bestluten att inte göra ett pip under tiden jag backade i hopp om att snart stöta på ett träd som skulle vara ett lämplig skydd för stunden. Men alla tankar försvann när jag hörde en välkänd röst som också fick mina rörelser att stanna upp i ren förvirring.  
”Fuck.”
”Justin?” ropade jag och började styra stegen framåt istället.
Det tog inte många sekunder innan jag kunde skymma honom rycka i sin tjocka vinterjacka där han stod vid ett träd endast några meter ifrån vart jag först befunnit mig.
”Vad gör du?”
”Min” – ryck ­– ”jacka” – ryck – ”fastnade” – ryck – ”i trädet.” muttrade han ansträngt och började slita ännu kraftigare.
”Du är omöjlig.” flinade jag samtidigt som jag tog mig närmare och lutade mig mot högra axeln mot trädet.
Han svarade endast med en grymtning och jag himlade med ögonen än en gång.
”Får jag..?” de två orden fick honom att lugna ner sig och släppa järngreppet om det smutsiga tyget.
Med lätta fingrar började jag vända och vrida på tyget för att endast upptäcka hur en tunn gren var allt som höll kvar i den.
”Du vet” – jag la fingrarna på tyget – ”om du tar det lugnare nästa gång” jag spände greppet en aning – ”så kommer det gå enklare.” – och drog sedan bort tyget från den halvförstörda grenen.
”Min hjärnkapacitet räckte inte så långt.” svarade han och började borsta av jackan.
”Det är bra att du erkänner… vilket leder oss till min fråga.”
”Fråga på.”
”Vad förde dig hit?”
Han stelnade till i några sekunder innan han slappnade av och drog handen genom håret samtidigt som han slickade sig om läpparna.
”Allt och inget?” hans påstående blev en fråga och jag nickade samtidigt som jag förberedde mig för ännu en fråga.
”Ville Rick verkligen ha mig och Lucas hemma eller var det din ursäkt för att komma hit?”
”Båda?” än en gång var hans uttalande mer en fråga än påstående.
”Intressant.”
”Verkligen.” mumlade han sarkastiskt och började gå före mig till fältet.
Jag hann tätt och jämt skymta en gnista i hans ögon när han upptäckte den stora arean innan han dolde den och vände sig om för att ge mig ett leende.
”Har Caro kommit ännu?” fann jag mig själv fråga.
”Yup.” svarade han och poppade p:et.
”Detaljer tack.”
”Hon är i Bruce rum samtidig som Victoria besöker dem var och varannan kvart.”
”På ett bra eller dåligt sätt.
”Tror mest hon är rädd för funny business så det beslutet får du ta själv.” flinar han.
”Definitivt dåligt.”
”Håller med.”
Efter det var det tyst en tillräckligt lång stund för att få mig att återgå till dem frestande tankarna från min barndom. Utan att tänka böjde jag mig ner och lät mina kalla händer glida ner i snön och skopa upp en tillräckligt stor mängd. Som ett barn på julafton började jag forma den till en boll som jag sedan kastade upp i luften och för att endast fånga den i ett stadigt grepp sekunden efter, flera gånger efteråt upprepade jag processen. Ett lyckligt leende var placerat på mina läppar men som försvann i samma stund som snöbollen träffade Justins nacke. Han stelnade till i sina steg och vände sig om med en mordlysten blick samtidigt som jag stod frusen på samma plats.
”Det var inte ens meningen så tänk inte ens tanken.” utbrast jag skräckslaget när jag upptäckte honom böja sig ner och börja skopa upp snö i dubbelt så stor storlek som jag hade förut.
”Det kanske inte var meningen men denna är.” jag hann skymta hans retsamma blinkning innan jag fick en snöboll kastad endast några centimeter ifrån mitt ansikte.
”Okej, det står ett, ett. Det räcker.” muttrade jag surt och började borsta bort det vita från min axel.
”Aw. You mad?” undrade han med ett seriöst ansikte men jag såg hur mycket han njöt av detta.
”Nope.” precis som han gjort förut så poppade jag också p:et innan jag började gå förbi honom endast för att känna hur något blött träffade min vad sekunder efter.
”Jag skulle inte gjort det där om jag var du.”
”Varför inte?” fortfarande kunde jag höra hans flin.
”Ingen särskild anledning.” mumlade jag, fortfarande med ryggen mot honom.
”Så vad gjorde ni efter att jag och Lucas lämnat huset?” jag valde att byta ämne för att få bort hans uppmärksamhet från mina gester och rörelser.
”Extrakrafter.” svarade han simpelt samtidigt som jag vände på kroppen mot honom.
”Vilkas?”
”Kevin och Rick.”
”Kevins har du redan upplevt men Ricks kommer du inte uppleva på länge.”
”Jag har redan gjort det.”
”Vad menar du?”
”Han försökte stoppa mig förut vid träningen, och han lyckades i några sekunder innan Kevin ställde sig mellan oss och bröt våra blickar och samtidigt gav mig chansen att springa till dig.” innan jag hann explodera av ilska fortsatte han…
”På tal om Kevin.”
”Vad är det med honom?”
”Han återberättade din och Ricks konversation ni hade vid ytterdörren.”
Mentalt slog jag Kevin sönder och samman medan på utsidan kollade jag på Justin med en känslolös blick.
”Jaså?”
”Du vet… jag har aningar om vad Rick menade med det han sa till dig.”
”Uppdatera mig.”
”Han ville verkligen se om Caro var en del av ditt liv som du enkelt kunde ryckas ifrån eller om du skulle kämpa för henne, och därmed gå mot hans regler.”
Stjärntecknet vågen skulle beskriva min innersida helt perfekt just nu. En del av mig lyftes upp i lättnad över att Justins teori lät trovärdigt medan den andra sjönk på grund av att Rick verkligen trodde så om mig och testade mig när jag var omedveten. Men trots allt det där så var jag balanserad inombords.
”Tack.” viskade jag och hängde med huvudet i några sekunder.
”För vadå?”
”För att du hjälpte mig tillbaka.”
”Inga problem, men för några sekunder kändes det omöjligt.”
”Varför?”
Han ryckte på axlarna och böjde sig ner för att samla snö i sina röda handflator vilket gav tanken om det jag hade planerat för honom tillbaka, så innan han hann reagera så hade jag skopat upp snö och format. Men det var där det tog stopp, för i nästa sekund när jag hade sträckt handen bakåt för att få tillräckligt med styrka för att kunna slänga snöbollen, så gled jag med ena foten och ramlade platt på marken. Justins skratt började eka samtidigt som jag började kravla mig upp.
”Är du okej?” log han, varken retsamt eller oroligt, vilket fick mig att förstå att han menade frågan i övrigt och inte bara mitt fall.
”Nej.”
Hans mungipor sjönk endast för att bli uppdragna av min nästa mening.
”Men jag kommer bli.”

Mina älskade Jarlett moments är tillbaka. YAAY! xD♥
25+ för nästa.

Fråga: När ni sätter er vid datorn/kollar på internet på mobilen - vilken sida går ni först in på?
Mitt svar: Checkar alltid bloggens mail innan jag går över till allt annat. (=

Previously:
”Ja.”
”Varför har vi denna diskussion då?”
”Bra fråga.”
”Okej jag nappade, varför kommer du inte vara hemma?” fortsatte hon innan jag hann svara.
”Behöver frisk luft och jag vill ge dig och Bruce tid att vara tillsammans utan att du känner dig tvungen att spendera tid med mig.”
”Tack Scar.”
”Det är vad vänner är för.”
”Bästa vänner.” rättade hon mig.
”Bästa vänner.” log jag instämmande och vred blicken mot Justin som nu stod med ett leende på läpparna.

Scarletts perspektiv:
”Ut?” frågade Justin och hade en litet rynka mellan sina ögonbryn.
”Ut.” bekräftade jag och la undan mobilen efter att ha försäkrat mig om att jag lagt på samtalet med Caro ordentligt.
Att han skulle ifrågasätta det visste jag, men jag kunde varken tänka ut anledningen till varför eller fråga honom om det heller. Både han och jag visste att jag kunde ta hand om mig själv, även om fighten med Cody tidigare inte bevisat det. Återblicken fick mig att besvärat dra på munnen, och i ett försök att gömma mitt ansiktsuttryck för Justin så lät jag håret falla likt ett gardin runt mitt ansikte i samband med att jag gjorde min väg till min WIC.
”Det var en självklarhet, men vart ut?”
Hans röst ekade mellan väggarna i takt med att jag gick bland galgarna av jackor för att ta fram en tillräckligt varm men samtidigt en enkel som inte fick mig att känna mig dubbelt så stor. Till slut drog jag fram en svart simpel jacka som inte gick längre ner än mina lår. Snabbt drog jag fingrarna igenom den ojämna fuskpälsen runt luvan och som jag började gå ut till rummet igen. Att leta efter kläder i en WIC där enda ljuskällan var det ljus som lyckas sippra in genom dörrspringan, och sedan gå ut till ett rum där de sista solstrålarna studsade mot den kritvita snön och sedan mot mina ögon inom några sekunder var en av de sämsta sakerna jag någonsin gjort. Bländad vände jag bort huvudet och mötte istället Justins ögon som påminde mig om hans fråga han inte fått svar på ännu.
”Ut som i ut.” log jag och kunde inte glädjas mer åt att jag lyckades reta honom precis som kvällen innan i köket.

”Så du har inte sovit någonting?” han skakade på huvudet och jag rullade snabbt in läpparna och kollade någorlunda imponerat på honom.
”Intressant.”
”Kanske.”
”Försöker du leka smart Bieber?”
”Kanske.” svarade han och log sedan av en okänd anledning för mig.
”Det funkar inte.” oskyldigt ryckte han på axlarna, och det såg ut som om han funderade snabbt i några sekunder.
”Får jag fråga vart du varit i 13 timmar?”
”Nej.”
”Nej?”
”Nej.” upprepade jag.
”Hos någon jag känner?” envisades han ändå.
”Nej.”
”Du kommer inte berätta va?”
”Nej.”
”Något annat ord du kan använda dig av?”
”Nej.”
”Intressant.” repeterade han mig och jag log endast till svars.

”Det där börjat bli en vana för dig.” påpekade han och jag kollade förbryllat på honom.
”Vadå för något?”
”Att repetera ett och samma ord.”
”Kanske.”
Flinandes skakade han på huvudet och korsade armarna framför sig samtidigt som han lutade sig mer avslappnad mot dörrkarmen.

Efter att ha fått på mig jackan så böjde jag mig ner bredvid sängen och drog ut laddaren ur uttaget och såg hur skärmen på mobilen lyste till under processen. Jag hann få ett skymt av batteriet som endast höjts med några procent innan den slocknade och åkte ner i min jackficka. Några procent var mer än inget så jag ställde mig upp igen och började gå förbi Justin som tittade på mig med en otydbar blick.
Hans steg hördes bakom mig genom hela korridoren och nerför trapporna, fram tills vardagsrummet där han steg in och satte sig bredvid Kevin på en av många soffor medan jag stannade vid tröskeln.
”Jag går ut, vänta inte uppe.”
Klockan må endast vara efter sex men jag visste att jag skulle vara ute ett bra tag för att kunna rensa mitt huvud och samtidigt ge Caro tid att vara med Bruce. På tal om henne så var jag säker på att Kevin redan hade meddelat de andra om det då ett brett leende hade tagit över Bruce läppar, om fallet inte var så, så vet jag inte vad Bruce flin berodde på.
Utan att vänta på något vidare svar från någon så började jag vända mig om men Rick fångade snabbt mina ögon och använde sin lilla irriterande kraft. Utan något annat val så stod jag still i min position och blickade på honom när han ställde sig upp, rättade till sina kläder och började gå mot mig. Allt det där i samband med att han också fick mig att vända mig om och gå framför honom. Men innan det hände så hann jag skymta honom ge blicken som tydde på bry-dig-inte-om-våra-tankar till Kevin, som inte kunde göra något annat än att nicka.
I säkert avstånd från de andra så släppte han äntligen taget om mig med sin kraft och började prata.
”Har du kontakt med Caro?”
”Kevin har säkert redan berättat allt jag gjorde igår så jag den frågan har du svar på.”
”Jag vill höra det från dig Scar.”
Jag fick en impuls att snäsa åt honom att inte kalla mig det men hann stoppa mig själv i sista sekund och istället fortsätta i en mycket lugn ton som tillochmed chockade mig själv.
”Ja. Jag har kontakt med henne.”
”Du tar ansvar för det som är nära dig.”
Förbryllat stirrade jag på honom i hopp om en längre förklaring men när han fortsatte så blev det endast mer kaos i mitt huvud.
”Jag är stolt över dig.”
”Vad pratar-”
”Om Caro verkligen betydde mycket för dig så skulle du inte lyssna på mig och istället ta din egen väg, vilket du också gjorde.” avbröt han mig och jag började hastigt skaka på huvudet i ren frustation.
”Du är omöjlig.”
”Du kommer uppskatta det på lång sikt.” log han lugnt och vände sig om och började gå tillbaka till vardagsrummet.
Den mannen skulle bli min död och det var inte på ett bra sätt. Ena stunden kunde han vara den klippa jag behövde som mest medan vi i nästa sekund var som is och lågor. Jag som smälte, jag i underläge.
”Är du okej?” mitt huvud snappade upp mot Lucas som plötsligt stod framför mig ett oroligt ansikte.
”Jag vet inte.” mumlade jag ärligt och började dra på mig mina Johnny boots.
Någon sekund efter så följde han mitt exempel och jag kollade förvånat på honom.
”Vart ska du?”
”Jag följer med dig.” svarade han simpelt och drog på sig sin jacka och steg ut innan jag hann reagera.
Utan att säga något så följde jag efter honom och stängde dörren efter mig i samband med att jag blev medveten om leendet som befann sig på mina läppar.
Det var inte varje dag jag och Lucas var ensamma, och stunderna vi blev det så var det för det mesta inte på fritiden utan mer på uppdrag.
”Ska du fortsätta dagdrömma eller dela med dig av vad som stör dig?” hans röst sprängde min bubbla och jag drog en hand genom mitt hår.
”Det är inget.”
”Jag känner dig som insidan av min hand Scar, så det sista du ska göra nu är att ljuga.”
Jag hittade inget motargument så mina ord förblev osagda.
Det skulle inte förvåna mig om det kom fram snart att alla i familjen hade Kevins förbannade kraft, för precis som han kunde så kändes det som om alla andra också kunde läsa mina tankar.
”Gjorde du verkligen det?”
”Gjorde vad?”
”Berättade allt för Caro?”
”Inte allt” – jag drog in ett djupt andetag av den isbitande kylan – ”men nästan.”
”Vad berättade du inte?”
Vid det här laget var vi långt inne i skogsmarkerna men jag visste att vi snart skulle komma fram till en plats där alla trädstammar endast försvann och avslöjade ett cirkelformat fält. Det var länge sen jag var där men jag minns de få bänkar som var placerade där. Idéer om vem som kunde ha placerat bänkar mitt i skogen slog mig aldrig, jag var endast glad att de fanns.
”Om vad vi gör.”
”Rättvist nog.” mumlade Lucas och sparkade till en snöhög som avslöjade sig vara en sten.
Skrattsalvor från min sida spred sig i samband med att han började svära högt över smärtan.
”Mothefucker.” muttrade han tystare någon minut senare och började vrida på fotleden för att kunna märka vart det gjorde ont. När han inte hittade något så började han gå framåt igen med mig som fortfarande skratta i släptåg.
I takt med varje steg vi tog så minskade mitt skratt tills det endast var ett leende som var placerat på mina läppar.
”Gjorde det ont?” frågade jag och slängde en arm kring hans axlar i ett försök att få fram hans lekfulla sida.
Han svarade inte vilket gjorde så att jag gav upp hoppet och istället börja blicka runt i vår omgivning efter de bruna bänkarna jag visste skulle dyka upp snart.
”Jag skulle ha svurit rakt ut i vanliga fall också.” muttrade Lucas sarkastiskt bredvid mig.
Ett hum var det han fick till svars för mina tankar var äntligen besvarade och mina ögon landade på de tre bänkarna som var placerad längst fältets vänstra sida.
Solen var precis vid horisontens gräns och sipprade fram genom det utrymme trädkronorna lämnat fria. Det var som att stirra på vita små diamanter som var utspridda på marken. Kramsnön under mina fotsulor knastrade för varje steg jag tog framåt. Den spårfria snön var som ett territorium man inte fick trampa på. Scenariot tog andan ur mig med andra ord.
Utan att jag varit medveten så hade snön börjat falla nerför himlen i perfekta flingor som skimrade i ljusstrålarna och påminde om regnbågens alla färger.
I den stunden kunde jag inte känna mig mer levande, omgiven av tyst, ren skönhet. Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar under tiden jag bevittnade naturens härlighet samtidigt som jag gjorde en mental not att befinna mig här igen en viktig dag.
”Stäng munnen Scar.”
Jag ryckte tillbaka till verkligheten av Lucas röst som precis som förut lyckades spränga min tankebubbla.
”Perfekt stund att förstöra stämningen på.” muttrade jag sarkastiskt och började gå i utkanten av skogen mot bänkarna som till skillnad från allt annat inte var täckta i snö.
”Hmpf.”
Jag bestämde mig för att byta ämne i takt med att jag satte mig ner på den kyliga bänken.
”Vart var Cody. Jag såg honom aldrig i vardagsrummet förut.”
”Han fick ett samtal och åkte, men jag tror bara han låtsades för han hade skuldkänslor för att han tappade kontrollen förut på träningen.”
”Det har hänt förut.”
”Inte så kraftigt.”
”Sant.”
Som en sax som klippte genom ett papper så hördes Lucas mobil snart som klippte genom lugnet istället för papper. En tyst suck lämnade min mun när jag lyckades skymma ut Rick på skärmen innan jag vred bort blicken och gav Lucas privatitet.
Ur ögonvrån märkte jag hur han knappade in ett kort svar och sedan stoppade ner mobilen i fickan igen efter att ha läst det som stod i sms:et.
”Rick vill ha oss hemma.”
”Vi kom nyss hit.” påpekade jag och drog frustrerat fingrarna genom mitt hår som hade trasslat ihop sig någorlunda.
”Han vet det inte.”
”Jag kommer tillbaka senare. Behöver ensamtid.” muttrade jag tillslut och kollade upp på honom där han stod framför mig. För en stund såg det ut som om han skulle protestera men sedan upptäcke vädjan i mina ögon och bestämde sig för motsatsen.
”Var försiktig.” mumlade han och kysste mig på pannan innan han började gå tillbaka.

Stör mig så sjukt mycket på Rick. Så hemlighetsfull och UGH. Men å andra sidan så är jag som har skapat honom. xD
By the way... om jag var ni så skulle jag komma ihåg den där platsen för längre fram i novellen. ;)

Fråga: Favorit app/appar på mobilen? :)
Mitt svar: Instagram, youtube, KIK och hatälskar Flappy Bird. xD

Previously:
Trots bristen på energi så tog jag trapporna två i taget för att spara tid, men det kändes fortfarande som år innan jag fann mig själv utanför sovrumsdörren – bredvid hennes. Scars steg hade hörts bakom mig hela tiden men nu hade även de tystnad. Nästan som om någon tvingade mig så började jag prata lågmält och försiktigt.
”Kommer saker bli som förut?”
Hon visste att jag menade vår relation även om jag inte sa det. En del av mig ville att hon skulle säga nej och säga att detta bara var en engångsgrej och därmed göra det lättare för mig att kontrollera mina känslor, medan den andra delen ville att hon skulle säga ja. 
”Jag vet inte Justin, men vi är på god väg nu.”

Justins perspektiv:
4 dagar senare -
”Är ni säkra på att ni vill se det här?” Ricks röst ekade mellan de halvförstörda stammarna som bar upp de få gråbruna löv, som fanns vid den här tiden, från rötterna. De sista strålarna från solen innan den helt försvann för dagen glittrade mot det vita snötäcket på marken samt genom istapparna som fanns överallt.
Många av våra affärer när allting var som… vanligt, hade tagit plats i något lagerhus eller helt enkelt mitt i skogen och därmed gjort oss vana vid storm och låg temperatur. Men nu när jag hade den här vinterjackan Victoria tvingat inte bara på mig utan alla andra killarna också, som stötte bort den isbitande kylan så kunde jag inget annat än att känna behagligheten från värmen.
”100 procent.” svarade Bruce och jag nickade genast instämmande.
”Jag menar det skulle vara bättre för er om ni gick tillbaka till huset då det ni kommer se inom några minuter inte kommer vara vackert. Ni är säkert bekanta med slagsmål men detta är utanför era zon-”
”Rick det räcker!” fnös Victoria och stod plötsligt axel mot axel med Rick. ”Skräm inte bort dem. Någon gång måste vi börja och detta får vara den någon gången.”
Det var första gången jag både sett och hört Victoria se så frustrerad ut och prata så snabbt. Underhållande skulle jag inte säga att det var, snarare skrämmande. Det var som om hon hade två olika personligheter. En som finns vid huset och en som finns vid ’slagsmål.’
”Snarare miljoner.” flinade Kevin och sköt bort sig själv från trädet för att några sekunder senare stå vid Victorias tidigare tomma sida.
Den där talangen han hade skulle ta sig tid att vänja sig vid, men trots det så hade jag en känsla av att när jag väl vant mig så skulle jag inte vilja något annat än att strypa honom varje gång han tog sig in i mitt huvud.
”Jag får det ofta.” flinade han nu ännu bredare.
”Nice.”
”Innan ni fortsätter prata om vem vet vad så tycker jag vi ska börja med detta, speciellt innan Rick här börjar rabbla upp onödiga saker och Kevin här slänga ur sig sina torra skämt… hm?”
Ingen fann chansen att svara innan hon hade vänt sig om och börjat gå mot Lucas, Cody och Scar som alla stod lutade mot varsitt träd och samtalade lågmält.
”Den kvinnan kommer bli min död.” muttrade Rick och följde henne efter att gett oss ännu en allvarlig blick som tydde på samma fråga som han ställt tidigare. ’Är ni säkra på att ni vill se det här?’
Att slåss eller se andra göra det var inte nytt och hade egentligen aldrig skrämt mig. Men att se fighters och däremellan den person som stått dig närmast för endast några veckor sen göra det var nytt. Mitt i allt så kände jag ändå ingen skräck, snarare upprymdhet. Ännu en hemlighet skulle bli avslöjad och dra mig en bit upp ur mörkret jag befann mig i för stunden.
Ricks reaktion var främmande för mig, då jag inte såg något farligt i det hela förutom för dem. Den oron han kände för mig och killarna var också främmande.
”Någon av oss kan tappa kontrollen och attackera er istäl-”
”KEVIN SLUTA SKRÄM DOM OCH KOM HIT!” utbrast Victoria och inom en nanosekund var Kevin ståendes bredvid henne med ett halvt skräckslaget uttryck i ansiktet.
Ögon brände mot min kind och jag vred genast huvudet för att bli bemött av Scar som gjorde sin väg till mitten men hade blicken fastklistrat på mig.
Är du okej mimade hon och jag nickade genast med ett leende som hon besvarade.

Scarletts perspektiv:
Justin och killarna stod med ett lagom långt avstånd från oss, alla lutade mot antingen någon sten de borstat snön av eller trädstam. Ricks prat om hur detta kunde vara farligt för killarna och att det fanns chans att vi kunde tappa kontrollen hade fått alla snurriga, men jag kände även gnutta av skräck. För det han sa var sant och hade hänt förut men då hade aldrig vanliga människor varit inom räckhåll, och att se hur killarna inte förstod det fick mig att känna mig dubbelt så värre.
”Då kör vi.”
Rick röst drog mig ut ur mina tankar i rätt sekund för att se hur han tillsammans med de andra började backade till dit Five stod. Hursomhelst så märkte jag sedan hur Kevin dröjde sig kvar med en bekymrad blick klistrad på mig. Jag kunde se hur hans kraft arbetade i mitt huvud utan att jag hann göra någonting åt det.
”Kevin!” ropade Rick mer som en befallning än fråga och genast snappade han ut ur sin dvala. Han började backa samtidigt som han mumlade få ord endast för mina öron att höra.
”Övertänk det inte.” endast en nickning var allt jag förmådde mig själv till innan jag slängde en blick på Justin som stod och studerade mig med likadan blick som Kevin tidigare haft. Han hade aldrig varit på att läsa av kroppsspråk så nu när han märkte att något var fel var inget som förvånade mig.
-
Min rygg kolliderade med en av många trädstammar, och jag kände den brännande känslan sprida sig lika snabbt som ljuset, inte bara i min rygg utan överallt i kroppen. Cody hade inte hållit tillbaka ett dugg och inte hade heller jag, men karma jagade endast mig idag för alla smällar och källor till smärta jag orsakat honom.
Utmattad föll jag framåt och hann nätt och jämt stoppa mig själv från att falla rakt ner i den vita snön under mig som nu både var blandat med droppar blod och halvdränkt i grus och jord. Känslan i mina händer skulle ha för länge försvunnit om det inte varit för alla slag jag använt dem för.
Jag kände hur joggingbyxorna kring mina ben blev helt dränkta i kallt fukt men förmådde mig själv inte att resa mig upp. Synen som varit klar för endast några sekunder sedan började tona till svart samtidigt som det blev svårare för mig att få in syre till kroppen.
”Kom tillbaka hit!” hörde jag Victorias röst någonstans långt borta samtidigt som mina öron drog till sig ljudvågor av hastiga steg som kom närmare mig.
För en stund trodde jag det var Cody som fortfarande befann sig i sitt fighter-jag fortfarande och var helt omedveten om mitt underläge, men när jag plötsligt kände en varm hand på min axel och en som la sig under min haka så visste jag att det inte var han.
”Är du okej?” undrade Justins röst oroligt och långsamt skakade jag på huvudet, trött på att ljuga om min hälsa.
”Kom igen.” mumlade han och kände hans hand på min axel greppa hårdare samtidigt som den andra tog ett stadigt grepp om min frusna hand.
Långsamt började vi gå förbi Cody och Rick som samtalade lågt och fram till gruppen där Victoria genast attackerade mig frågor och en kram.
”Jag överlever.” log jag tyst och gav sedan en menande blick mot Justin som fortsatte stirra bekymrat på mig men tvingade sedan fram ett leende som inte hade en gnutta glädje i sig, endast oro.
-
Vägen hem var lättare än väntat trots hur öm och frusen min kropp var, men det berodde endast på Justin som hade gått tätt bredvid mig samtidigt som min kropp hade tagit nytta av hans naturliga kroppsvärme och absorberat den.
Men att sedan bli själv för några minuter för att kunna ta en dusch hade inte varit lika enkelt då både Justin och Victoria hade överröst mig med frågor om min hälsa, även Lucas hade funnits i bakgrunden. Men någonstans mitt i allt så hade Kevin kommit och underhållit dem i tillräckligt långt tid det tog för mig att ta mig in i badrummet och låsa dörren efter mig. Då hade de istället börjat slänga frågor på Kevin om varför han gjorde det och han hade lugnt och sansat svarat ’ingen särskilt anledning.’ Det hade endast fått dem mer irriterade än vad de redan var men efter några minuter hade jag funnit mig själv försvinna in i duschen och trycka undan deras röster. Sedan när jag kommit ut så hade vägen till mitt rum varit helt tomt på människor förutom mig själv.
Så nu låg jag helt utmattad på sängen helt nyduschat. Det var som om all smärta hade sköljts av mig i samma takt som tvålen då jag kände mig precis som annars förutom tröttheten. Men att jag var van vid smärtan som uppkom innan denna familj varken man ville eller inte kunde också vara en del av anledningen.
Min iphone som hade befunnit sig på nattduksbordet hela morgonen började vibrera och för en stund trodde jag det endast var ett meddelande som kunde vänta, men sedan när vibrationen inte slutade så förstod jag att det var ett samtal. Full med ångest över att behöva röra mig så snurrade jag runt i sängen och sträckte mig halvsovande efter mobilen.
”Scar.” mumlade jag och slöt ögonen.
”Hej på dig också sömntuta.” hörde jag Caros välkända röst på andra sidan tätt följt av hennes skratt.
”Vad fick dig att ringa och inte skicka sms som du alltid brukar göra?” undrade jag och kunde inte låta bli att le.
”Tänkte bara dra nytta av teknologin.”
”Då kan jag inte säga något annat än att du är efter.”
”HEY!” jag började skratta och rullade runt igen så jag låg på rygg igen.
”Nej men seriöst, vad fick dig att ringa?” frågade jag nu denna gång en aning allvarligare samtidigt som jag började skrapa bort lila nagellack från min ringfinger.
”Ska ni någonstans inom de närmaste timmarna?”
”Man vet aldrig med den här familjen, hurså?”
”Tror du Bruce också kommer följa med då?”
”Damn… nu förstår jag vart du är på väg.”
”Svara bara på frågan.” jag kunde föreställa mig hur hon rodnade och började nervöst hålla på med sina fingrar. Jag är creepy som kan hennes beteende…
”Nej, han väljer nog dig över att gå ut.” log jag och började sätta mig upp långsamt för att undvika det att bli svart framför ögonen.
”Okej.”
Det var tyst i flera sekunder efter det och jag började febrilt leta i hjärnan efter någonting att säga för att bryta den ovanliga isen som plötsligt tagit plats.
”Handlar detta bara om Bruce eller också om… fighters?”
”Båda?” det lät mer som ett fråga än ett påstående, och genast började jag nicka sympatiskt men kom sedan på att hon inte kunde se mig.
”Hur hanterar du det?”
”Jag vet inte, men på något sätt överlever jag.” jag kunde höra hur hon log.
Innan jag hinner svara så hörde jag hur mobilen pep till i min hand i ett tecken på att batteriet var på låg nivå.
”Det är bra.”
Jag ställde mig upp och började gå mot skrivbordet där den vita laddaren alltid låg men denna gång var det ett undantag då jag möttes av en tom plats. Bekymrat börjar jag dra ut lådorna endast för att inte hitta den där heller.
En knackning på dörren fick min uppmärksamhet att åka bort från mitt skrivbord och istället vrida blicken mot dörren där Justin stod lutad mot dörrkarmen.
”Letar du efter den här?” flinade han och sträckte ut laddaren framför sig.
Någonstans i bakhuvudet förstod jag att Kevin hade informerat honom om vad jag letade efter.
”Var det där Justin?” undrade Caro nyfiket från andra sidan luren.
”Kanske.” svarade jag båda.
Justin som hört också sitt namn börjar flina bredare och jag himlade med ögonen samtidigt som jag gjorde min väg fram till honom och tog emot laddaren. Jag mimar långsamt ett tack och han nickade men stod kvar på samma ställe. Med brist på uppmärksamhet på honom så började jag gå tillbaka till sängen där jag satte mig med en duns och försöker krångla på laddaren samtidigt som jag fortsatte prata med Caro.
”När du kommer så kommer jag inte vara hemma.” ur ögonvrån såg jag Justins ögonbryn åka ihop men la inte större vikt på det.
”Försöker du slippa ämnet om Justin?”
”Funkar det?” undrade jag samtidigt som jag stoppade in den stora änden av laddaren i kontaktuttaget.
”Ja.”
”Varför har vi denna diskussion då?”
”Bra fråga.”
”Okej jag nappade, varför kommer du inte vara hemma?” fortsatte hon innan jag hann svara.
”Behöver frisk luft och jag vill ge dig och Bruce tid att vara tillsammans utan att du känner dig tvungen att spendera tid med mig.”
”Tack Scar.”
”Det är vad vänner är för.”
”Bästa vänner.” rättade hon mig.
”Bästa vänner.” log jag instämmande och vred blicken mot Justin som nu stod med ett leende på läpparna.

Justin är så freakting söt!! ^^
25+ för nästa.

Fråga: Ord ni använder ofta nuförtiden?
Mitt svar: Hahah finns många men här är några: Oh my god, damn, liksom, död, typ, seriöst. xD
-
Länkbyte:

Justins perspektiv:
En dag fylld med oro är mer energikrävanade än en dag fylld med jobb – vem som än kom på den meningen borde få nobelpriset, för det var inte ett litet ord som inte stämde in på mig i denna stund. Efter att ha stirrat på klockan var och varannan minut den första timmen så kom Kevin och utan ett ord tog apparaten med dem röda siffrorna ut ur mitt rum. Det var som ännu en dörr mot friheten stängdes mitt framför näsan på mig. Jag som trott att jag var smart tog upp mobilen och började flacka med blicken mot den allt oftare än vad jag gjort med radioklockan innan, men det ledde inte till framgång för i nästa sekund var Kevin tillbaka med Victoria hack i häll och tog Iphonen ifrån mig samt allt annat som kunde avslöja tiden. Om det var bra eller dåligt kunde jag inte berätta men just nu var det som att gräva sin egen grav i väntan på att dö.
Vid tolvtiden hade hon lämnat huset samtidigt som knappat häftigt på sin telefon efter den utspårade konversationen om Caro med Rick. Klockan var nu två på morgonen.
Ena sekunden hade Bruce ställt en simpel fråga som i nästa sekund hade förvandlats till tredje världskriget. Dock fanns det en skillnad. Det var inte mellan flera länder utan endast två personer i samma familj.
Långsamt rullade jag runt i sängen så jag låg på rygg och stirrade upp på det vita taket som i mörkret såg mörkgrå ut. Jag fann inga tecken på slarv eller skador i färgen som såg nymålat ut, med hjälp av den lilla ljuskälla som kom från månen, men som nu också började dunkla och lämna ett svart mörker efter sig, tack vare att de gråa molnen som kunde vara fyllda med både det ena och andra ämnet gled förbi stjärnhimlen.
Det var andra natten här och den var om något värre än den första. Alla hade försökt förklara att detta hände ibland och hon försvann ut efter ett av många argument men sedan kom tillbaka senast dagen efter, men det gick bara in genom örat och ut genom andra. Hur mycket jag ville tro dem och få meningen att stanna i mitt huvud som ett hjälpmedel mot oron så kunde jag inte. Inte när jag visste hur många gånger hon hade sagt att hon var okej, och sedan byggt upp tjocka väggar som lämnade mig i fundering på hur jag skulle hjälpa henne. Flera av dem besöken hon gjort hos mig kunde ha berott på en sådan här argument. Men trots att jag inte visste om dem då så fanns jag alltid och kunde hjälpa henne. Källan till mitt beteende nu var – vem skulle göra det nu när jag var här och hon var gud vet vart?
Men om jag tryckte bort allt oro från mig i några sekunder likt en gardin så fann jag en annan känsla på andra sidan. En sorlig känsla. När jag kände det så var det som hela min kropp blev medvetslös och mitt hjärta föll rakt ner i en grop av plåga, utan någon vägg upp. Men samtidigt var det som en frihet, för hur stor än plågan skulle vara här nere så var den värre där uppe. Det var som att mörkret kröp in på mig, precis som döden. Du var medveten om det men kunde inte stoppa det. Känslan?
Skuld.
Även i det här ämnet hade Victoria och de andra försök få mig – och de andra killarna – att inse att det inte är mitt fel över hur allt detta endast gått neråt, men precis som oron så gick rabblandet in genom ena örat och ut genom andra. Med en lätt suck lät jag min fantasigardin falla tillbaka på sin ursprungliga plats och ge mig all oro tillbaka och radera all skuld. Länge hann jag inte vara kvar i den fasen för i nästa sekund hörde jag ett knakande ljud från en dörr som öppnades. Jag lyfte upp huvudet och riktade fokus mot dörren till mitt rum, men den rörde sig inte och snart förstod jag att det var ytterdörren som stängdes då jag snart hörde hur ett lås vreds om. Jag slängde en blick på nattduksbordet för att se hur längre jag stått ut med väntan, men blev endast mött med tomhet och tanken om hur Kevin tog alla klockor från det här rummet. Men mer funderade jag inte på det och istället sträckte mig efter dem gråa mjukisbyxorna som låg slängda bredvid sängen och började dra dem på mig i liggande ställning. Tröja struntade jag i då jag fortfarande var främmande med rummet och inte kunde hitta knappen som tillhörde lampan utan att skada mig själv i procesen, för till skillnad från byxor så låg alla mina t-shirtar oanvända och prydligt vikta i garderoben förutom den jag använt igår. Innan jag hade lagt mig i sängen så hade jag slängt den i tvättkorgen i badrummet.
Med händerna sträckta framför mig började jag röra mig genom rummet, och fann lyckligtvis dörren snart utan att slå mig eller välta någonting. Ljudet av skåpsluckor som öppnades och stängdes nådde mina öron tätt följt av kylskåpsdörren.  
Med svettiga handflator och armar som bestod av endast gåshud gick jag tyst genom den korta korridoren för att komma fram till trappan som var mer eller mindre mitt sista hinder innan jag skulle se henne, och få reda på om hon mådde bra eller inte. Men samtidigt som fanns det en gnagande känsla i bakhuvudet som viskade att det lika gärna kunde vara någon annan från det här hushållet. Lucas kunde enkelt ha smugit ut utan att jag hört det och likaså de andra. Om det var någon av dem så kunde jag simpelt slänga fram en lögn om hur jag behövde dricka vatten, men om det var Scarlett så… vet jag inte. I några få sekunder försvann mina tankar och jag fokuserade endast på hennes namn som klingade i mitt huvud. Men snabbt kom jag tillbaka när jag upptäckte mig själv ha gått nerför trappan och istället stå vid ingången till köket med henne endast några meter ifrån mig.
Hon höll en macka i ena handen som såg halvtuggen ut medan hon drog den andra handen genom det röda håret som såg rufsigare ut än innan. Hennes stickade tröja hade åkt neråt och blottat hennes högra axel för mig. Synen av henne stå lutad mot köksön med blicken mot natthimlen fick mig att dra ett självande andetag som dock inte var lika tyst som jag önskade det för innan jag hann blinka var hennes trötta ögon på mig. Utan att hitta någon annan utväg så började jag prata i en låg ton i hopp om att kunna bryta isen mellan oss.
”Hej.”
Innan hon började prata, vände hon tillbaka blicken mot mackan och la den på stenskivan på köksön.
”Hej.”
Jag visste inte vad jag hade förväntat mig efter dem senaste dagarna där hon knappt sagt ord till mig, så när hon lugnt och sansat besvarade mig var det som en befrielse. Men snart kom kampen igen då jag aldrig planerat längre än ett ”hej.” Jag visste inte vad jag skulle fråga eller påstå. Som om man är instängd i en box framför personen man en gång hade gett allt till, att man blir tvungen att välja varje ord med omsorg, räkna ut vad som är rätt och fel innan man fortsatte, tänka på vad som är för mycket. Jag hatade det.
”Du tänker för mycket.”
Som skräckslagna fiskar som blir attackerade av en haj så blåste mina tankar bort.
”Hur kan du påpeka det?”
”Dina ögonbryn har rynkats ihop, dina nävar är halvknutna och du hörde inte min fråga som jag nyss ställde.” jag kunde urskilja ett litet leende på hennes läppar vilket fick mig omedelbart att besvara den.
”Vad var din fråga?”
”Inget. Ville bara att du själv skulle erkänna att du övertänkte.”
”Fortfarande lika listig Scar.”
”Du har ingen aning Bieber.”
Någonstans i bakhuvudet så viskade en röst hur enkelt det här samtalet gick nu tidigt på morgonen när vi var själva, sen fanns det en annan röst som frågade om det här skulle hålla när de andra också var med och hon hade fått sömn.
”Vad gör du uppe-” hon tog en paus och slängde en blick på klockan som hängde på väggen ”… klockan halv fyra på morgonen?”
”Kunde inte somna.” mumla jag simpelt och hoppades det var tillräckligt med svar.
Att berätta hur oron hade gnagt i mig sen jag sa god natt till dem andra var inget jag ville. Och att jag sedan skyllde en stor del av hennes beteende på mig var också någonting på samma karta.
”Så du har inte sovit någonting?” jag skakade på huvudet och såg hur hon rullade in läpparna och kollade nästan… imponerat på mig.
”Intressant.”
”Kanske.”
”Försöker du leka smart Bieber?”
”Kanske.” svarade jag igen och kunde inte undgå att le på grund av hennes mindre vuxna jag.
”Det funkar inte.” oskyldigt ryckte jag på axlarna och bestämde mig att gå in på lite tyngre ämnen.
”Får jag fråga vart du varit i 13 timmar?”
”Nej.”
”Nej?”
”Nej.” upprepade hon.
”Hos någon jag känner?” envisades jag ändå.
”Nej.”
”Du kommer inte berätta va?”
”Nej.”
”Något annat ord du kan använda dig av?”
”Nej.”
”Intressant.” repeterade jag henne och hon log denna gång endast till svars.
Vattenkokaren jag inte lagt märket till gav ifrån sig ett klickande ljud och först nu blev jag medvetet om ljudet av hett vatten som bubblade i den rostfria kokaren. Scar som också hört det sköt sig ifrån köksön med händerna och började öppna en skåpslucka som jag nu memorerat det fanns koppar och mindre fina glas i.
”Te?” undrade hon och kollade på mig över axeln.
Jag var inte en person som drack varken te eller kaffe, varma drycker med andra ord, men då och då fanns undantag och nu var en av få.
”Visst.”
”Är nog första gången jag ser dig dricka något varmt.” påpekade hon precis som om hon kunde läsa mina tankar.
”Har du Kevins kraft?” muttrade jag men ångrade mig snabbt efter och åkte upp med handen för att dra den för mitt ansikte i ren skam. Någonstans kunde jag höra hennes klingande skratt som fick mig att slappna av någorlunda.
”Nej. Men jag önskade.” hennes röst blev plötsligt allvarligare och nyfiket tog jag bort handen för att se hur hon stirrade ner i kopparna som nu var fyllda med vatten och innehöll varsin tepåse.
”Vad… ehm… du vet… din… -”
”Kraft?” jag nickade långsamt och började i takt med henne gå mot köksön och sätta mig på en av barstolarna med henne framför mig. Hon sträckte den ena koppen till mig och genast la jag mina plötsligt iskalla händer kring den och kände hur de absorberade värmen. Spänd på hennes svar följde mina ögon hennes rörelser när hon hällde socker i sin kopp och började röra om. I en frågande gest sträckte hon cylindern som innehöll socker mot mig men jag skakade endast på huvudet och hon la tillbaka den på sin ursprungliga plats.
”Jag kan få människor att… glömma.”
Det borde inte överraska mig och chockande nog så gjorde det inte det heller, utan jag fann mig själv att förstående nicka och börja smutta på teet som hunnit svalna några få grader. Mint var inte min smak på drycker men jag fann mig själv att faktiskt tycka om denna.
”Du… kommer inte springa iväg med svansen mellan benen nu?” undrade hon och såg mer chockad ut än vad jag kände mig över min reaktion.
”För det första, jag har ingen svans, och för det andra så nope.” svarade jag och poppade p:et.
Det blir tyst efter det och hon började själv smutta på sitt te. Tystnaden var oftast rum för att tänka och det var någonting jag inte behövde efter dem senaste timmarna så jag började prata igen.
”Vad mer finns det att gömma, har jag inte redan fått reda på det största?”
”Hm..?” hon la ner koppen framför sig igen och blickade nyfiket på mig.
”Du berättade aldrig vart du varit.” förklarade jag och fann plötsligt mönstret på bordsskivan intressant, i rädsla för hennes reaktion och svar.
”Kanske, men du har fortfarande bara börjat skrapa på ytan. Toppen av isberget you know?” innan jag hann svara så fortsatte hon.
”Med andra ord så kommer du få reda på det snart.” betoningen i det sista ordet fick mig att snabbt tro henne och nicka.
Ännu en fråga som plågat mig de senaste dagarna föll okontrollerat ut ur min mun och jag svor högt inombords åt mig själv.
”Varför valde du kläder åt mig och inte Victoria?” hon stirrade i några sekunder på mig med en otydlig blick innan hon svarade.
”Ville du att det hellre skulle vara hon?”
”Nej.”
”Då behövs inte denna diskussion föras vidare.” och precis som det fyllde tystnaden arean igen. I brist på annat så drack jag upp det sista på teet och släppte ut en gäsp direkt efter.
”Trö-” började Scar men hennes ord dränktes i en egen gäspning och jag upptäckte mig själv släppa ut ett riktigt skratt på länge.
”Tror vi båda är trötta.” log jag och hon nickade utmattad och klunkade i sig det sista henne kopp innehöll.
”Är du klar?” hon nickar mot koppen jag fortfarande höll hårt mellan mina händer i hopp om mera värme.
”Ja.”
Med ett leende tog hon emot koppen och krånglade även upp sin halvätna smörgås och la dem båda kopparna i diskon och slängde smörgåsen i komposten innan vände sig sedan mot mig igen.
”Tror vi får kalla det natt trots att det är tidig morgon.”
”Låter bra.” muttrade jag instämmande och började gå ut ur köket med henne hack i häl.
Trots bristen på energi så tog jag trapporna två i taget för att spara tid, men det kändes fortfarande som år innan jag fann mig själv utanför sovrumsdörren – bredvid hennes. Scars steg hade hörts bakom mig hela tiden men nu hade även de tystnad. Nästan som om någon tvingade mig så började jag prata lågmält och försiktigt.
”Kommer saker bli som förut?”
Hon visste att jag menade vår relation även om jag inte sa det. En del av mig ville att hon skulle säga nej och säga att detta bara var en engångsgrej och därmed göra det lättare för mig att kontrollera mina känslor, medan den andra delen ville att hon skulle säga ja.
”Jag vet inte Justin, men vi är på god väg nu.”

Jag vet inte med er men mina Jarlett-feelings är uppe i taket just nu. OMG de är så söta. *-* ♥♥♥

25+ kommentarer

Fråga: Det ni ser fram emot minst just nu?
Mitt svar: Mitt musik prov samt tyskaförhör. Kill me. Om man bortser från skolan så är det nog inget annat. xD

Previously:
”Du skojar va?” meningen for ut ur min mun innan jag hann reagera men när den väl gjorde det så följde en till tätt efter. "Hon är den sista som kan bli skadad eller vara till skada just nu.”
”Jag måste tänka på allas säkerhet Scarlett. Ingen är redo för flera överraskningar.” jag hatade hur han alltid använde mitt fulla namn när han pratade om någonting allvarligt men något mer jag hatade var hans svar.
”Du kan inte vara seriös!” utbrast jag och såg hur han vred tillbaka blicken mot bordsskivan och ignorerade mig.
”Scar gör det inte.” mumlade Kevin som uppfattat mina tankar men jag var redan halvvägs ut i hallen samtidigt som jag knappade häftigt på min mobil.

Till Caro:
Bry dig inte om vad jag skrev förut. Är där om 10.

Scarletts perspektiv:
”Vad fick dig att ändra dig?” flinade Caroline samtidigt som hon lutade sig mot den stängda dörren under tiden jag hängde av mig jackan och sparkade av mig dem bruna Johnny bootsen.
”Rick.” svarade jag simpelt och kände en rysning gå längst min ryggrad av den plötsligt varma rumstemperaturen. Den röda färgen kylan lämnat på mitt ansikte och händer, började tona bort och ge mig känseln tillbaka. Prövandes knöt jag handen till en näve och öppnade den sekunden efter. Jag upprepade processen några gånger innan jag lät handen falla tillbaka vid min sida.
Att kunna sitta i en bil och köra hit hade varit en bra plan, om jag hade tänkt på det, men dum som jag var hade jag satt kurs direkt mot skogen och börjat springa i hopp om att bli av med ilskan innan jag var framme här. Till min lycka hade det funkat men det minskade inte på det kalla plågandet av all snö och hala stenar i skogen.
Caro nickade långsamt åt mitt svar och började gå förbi mig mot vardagsrummet, men jag sträckte genast ut handen och tog tag i hennes handled i en gest som stoppade henne. Hon vred förbryllat huvudet bakåt och mötte mina ögon. Jag slöt sakta ögonen och drog in ett djupt andetag genom näsan för att lugna mig själv innan jag började prata, fortfarande med dörren stängda.
”Jag måste berätta en sak. Visa rättare sagt.”
”Visst, kom vi går till vardagsrummet.” jag hörde nyfikenheten i hennes röst, men skakade snabbt bort det och tillät mina ögon att öppnas efter några sekunder och avslöja pressen och smärtan jag kände inför att visa sanningen för henne. Sedan var det hennes beslut att acceptera det och komma närmare Bruce, eller låta skräcken få det bästa av henne och tappa det lösa taget av sin pojkvän.
”Jag vill visa dig här. Jag är bekvämare och jag är säker på att du inte vill ha mig i övriga huset när du hört och sett allting.”
”Okej?” hennes påstående blev en fråga, men jag såg rakt igenom henne och där bland annat såg jag nervositet.
Långsamt nickade jag och slickade mig om läpparna samtidigt som jag förberedde mig själv åt hur detta skulle börja.
”Har du pratat med Bruce den senaste tiden?”
I mitt huvud hade det varit en enkel mening, men i nästa sekund när jag såg hela hennes kropp stelna till så förstod jag att mina tankar gått i helt fel spår. I rädsla för hennes reaktion släppte jag greppet jag fortfarande hade om hennes handled och såg hur den föll tyngdlös tillbaka vid hennes sida i samband med att flera långa minuter passerade, innan hon nickade.
”Han ljög.”
”Om vadå?”
”Om vart de var, om vad som har hänt. Om allting.” hennes röst skakade men trots det fortsatte hon prata.
”Hur skulle du reagera om du vaknade klockan två på natten av sirener som endast lät endast från några block bort, och att sedan titta ut ur fönstret och möta ett brinnande hus och människor som kryllar utanför den samtidigt som fem killar sitter på marken med huvudet i händerna? Och att sedan att inte få gå dit för föräldrarna som om du är någon tioårig flicka!?” hennes röst blev bara hysteriskare för varje ord hon talade, men jag lät henne. Enda sättet att hon skulle bli någorlunda okej var att först få ut smärtan och ilskan.
”Hur skulle du reagera om du sedan försökte ringa din pojkvän som var en av dem där fem killarna, men han enkelt ljög för dig om vart han var?” snyftningarna jagade i kapp hennes kropp och det uttryckslösa skyddet jag tidigare haft föll lika lätt som ett torn av klossar.
Långsamt tog jag ett steg framåt, och ett till så att jag stod med armarna hårt omslagna kring hennes skakande kropp. Hon snyftade häftigt mot min axel samtidigt som tårarna fortsatte bildas.
”Du vet att det smärtar honom lika mycket, eller hur?” hon skakade genast på huvudet åt min fråga.
”Det gör det.”
”Hur vet du det?”
Där var frågan jag väntat på men var rädd för att svara på.
Bilder av hela min familjs ansikten spelades upp framför min näthinna men snart så kom Caros gråtande ansikte och jag fann mig själv omedveten säga fyra ord.
”För jag är anledningen.”
Hennes snyftningar tystnade plötsligt och hon backade hastigt bort från mig med uppspärrade ögon.
”Va-ad m-menar du?”
”Precis det jag sa.” mumlade jag och började följa mönstren i tapeten med blicken i brist på självförtroende och styrka för att kunna möta hennes ögon.  Detta var inte hur jag planerat det hela att gå till. Hon skulle ha varit sansad samtidigt som jag berättade, inte att jag skulle vara dubbelt så stor börda på henne. Längre hann jag inte innan hon drog för snabba slutsatser.
”Du ljuger. Du måste ljuga! Han kan inte lämna mig på grund av dig!”
Hur förberedd jag än varit så stoppade det inte mina andetag från att sätta propp i min hals och få min kropp ur funktion. Hur mycket jag än försökte så kunde inte jag ta emot henne innan hon föll ner på sina knän med ansiktet djupt begravt i händerna samtidigt som de hysteriska snyftningarna började slita i hennes strupe igen.
”Han älskade mig aldrig, han ville bara inte vara ensam när du inte kunde komma. Eller kanske var det för hans ego? Eller så gjorde han det bara för att slippa sitt eländiga liv som endast bestod och fortfarande gör av kriminalitet. Han älskade mig aldrig, för man förstör inte människor man älskar.”
Det sista fick mig på något sätt ut ur min trans och jag föll hjälplös bredvid henne i ett försök att lugna hennes hysteri, men samtidigt få det viktiga sagt.
”Detta har inget med mig att göra. Han gillar mig inte på det sättet. Caro han älskar dig.”
Jag hatade den här sidan av mig själv. En sida som växte irritationen när jag inte fick på det sätt jag ville. En sida som tog övertaget nu och lämnade mig själv att drunkna i min kropp.
”CARO!”
”VAD!?” tjöt hon och slängde ut med händerna efter att ha lyckats knuffa bort mig efter många försök.
”JAG ÄR OMÄNSKLIG, OCH TVINGADE HONOM HÅLLA TYST!”
”Av alla möjliga sätt att ljuga för mig så-”
”JAG LJUGER INTE, LYSSNA PÅ MIG I TVÅ MINUTER!” avbröt jag henne och kände hur jag växte otålig. Hennes skräckslagna ögon började borra in i mig och en mening som fick hela mitt liv på spel ramlade ut ur henens mun.
”D-du lyser.” Fuck.
Det var nu jag upptäckte fightervärmen kring min kropp och hur omgivningen var några toner ljusare.
”Förstår du?” muttrade jag och ställde mig upp från henne för att ge henne utrymme.
”Nej…”
”Jag är omänsklig, men jag ska förkl-”
”Jag vill inte att du ska förklara.”
”Klipp bullshiten Caro. Jag vet lika mycket som dig hur du brinner inför att höra hur allt detta är kopplat med Bruce, men du låter din rädsla få det bästa av dig.”
”Skulle du reagera annorlunda?”
”Försök inte byta ämnet.”
”Jag förstår inte.
”Du låter mig inte förklara.” mumlade jag frustrerat och kände tårarna av ilska bubbla bakom ögonlocken.
”Jag vill inte veta.”
”Caro.”
Hon skiftade obekvämt under min ilskalla röst som beskrev allt hon tänkte. Hennes tystnad var jag förstående inför och vände det efter några minuter till min fördel och började prata, trots att hon ville eller inte.
”Fighter. Det är vad jag är, det är vad hela min familj är, som för övrigt inte är min riktiga. Vi ska skydda människorna genom att utsätta oss själva för fara. För precis som alla ”varelser” så har vi också fiender. Den ena större än den andra.”
Hon tänkte invända men jag höll upp en finger och fortsatte.
”Minns du den gången jag kom hem till dig med en arm dränkt i blod och jag sa att jag föll i skogen?” hon nickade stelt.
”Det var en fighter.”
”Hur hör det här ihop med Bruce?” undrade hon tyst och jag rullade långsamt in läpparna in i munnen, och valde sedan att inte svara direkt, utan leda henne till svaret samtidigt som jag berättade mer.
”Vet du vem Kayla är?” hon nickade.
”Justins ex.”
”Hon är en fighter, precis som jag. Fast det finns skillnad mellan oss och det är att hon är den ’onda, ’ dock inte den enda.”
”Jag förstår inte.” viskade hon och tryckte sina knän hårt mot sin bröstkorg samtidigt som hon kramade om dem. Hennes röst lät så skör och hon såg så svag ut, men jag kunde inte låta det få mig att sluta prata.
”Kayla ville skada mig och fortfarande vill men lyckas aldrig. Så hon attackerade istället killarna, där bland annat Justin. Hon visste att jag skulle bli förstörd.” jag tog en paus och satte mig framför henne igen så vi blev i jämnhöjd.
”Hon lyckades bränna huset men killarna hann ut och kom till sjukhus innan de blev allvarligt skadade. Hon kunde där enkelt hoppa in genom fönstret och attackera men hon varken lyckades eller han, för innan du visste ordet av så hade Rick planerat allting och fått dem ut ur sjukhuset.”
”Så det var därför de inte var där när jag var…” jag nickade åt hennes fråga och slickade mig om läpparna. I några minuter höll jag tystnaden i hopp om att få in henne att ta in allting jag nyss sagt, men också tid för att tänka. Positivt eller negativt var hennes val.
Innan jag blev medveten om det så hade jag försvunnit in i mina egna tankar som vartrötta på dramat som yrde runt varje sekund jag trodde allt skulle lägga sig och bli normalt. Men normalt existerade inte i mitt liv. Kunde inte existera.
Jag försöker hela tiden vara som andra vill. Jag är alltid någon annan. Jag vet inte ens vem jag är själv längre… det gör ont att låtsats. Jag hör inte till någonting alls. Jag är ansvarig för det jag gör och väljer – det är jag medveten om. Men fel beslut leder till katastrof. Nu var endast en av många gånger som hänt och men också är på väg.
Att livet var en bergochdalbana med uppochner gångar stämde hos alla människor men inte mig. För mig gick den bara i samma spår och det var neråt. Om det någon gång skulle bli bra tvekade jag på men jag hoppades att hjälpa andra var en början på att åka uppåt.
”Vad var Ricks plan?” Caros skrovliga röst zoomade in mig till verkligheten igen och jag suckade men började sedan gnaga på min underläpp, precis som nervositeten plötsligt gjorde inom mig.
”Scar berätta, det värsta har jag väl redan hört?”
”Att de ska bo med oss för att vi ska kunna skydda dem från framtida överraskningar.”
Caro överraskade mig med att lugnt och sansat nicka samtidigt som hon rullade in läpparna i munnen.
”Inget kan nog överraska mig längre, så du borde inte vara förvånad över min reaktion.” det var som om hon hade Kevins kraft för några sekunder men jag visste att det var min chockade ansikte som avslöjade mig.
”Kanske, kanske inte”
”Du sa att du var anledningen…” började hon plötsligt och jag nickade spänt.
”Hur?”
Mina ögonbryn drogs ihop och bildade rynkor i min panna.
”Vadå hur?”
”Hur kan du vara anledningen när det helt var Ricks idé?”
”Det sista jag skulle göra i en sådan här situation är att skylla på andra även om det är sanningen.” svarade jag simpelt och började ställa mig upp.
Att lämna just nu var det bästa jag kom på. Tankarna yrde säkert i henne huvud, om inte så gjorde de det i mitt eget över att ha avslöjat allting för ännu en person som kunde bli skadad. Det är för hennes och Bruce bästa försökte jag intala mig själv samtidigt som jag sträckte mig efter skorna som låg slängda bredvid mig och började sätta dem på mig. Jag rättade till tröjan på min kropp så den låg rakt igen och sträckte mig efter jackan.
”Scarlett?” jag slöt ögonen i smärta över hennes röst men vände mig inte om från positionen jag stod – med näsan mot dörren, förberedd på att gå ut. Långsamt hummade jag och hörde hur hon svalde.
”Jag hatar dig.” att höra de orden från din egen bästa vän var inte dans på rosor och snabbt kände jag min underläpp skaka, men jag var snabb med att sätta tänderna i den i ett försök att inte gråta.
”Okej.”
”Jag är rädd.”
Mitt huvud sjönk och jag svarade med samma svar som förut samtidigt som jag började följa mönstret på golvplankorna med blicken i väntan på hennes nästa mening. Som aldrig kom.
Minuter passerade och tystnaden växte sig tjockare att man nästan kunde skära igenom det. Tanken om att hon inte hade mer att säga slog mig och jag höjde armen mot dörrhandtaget igen men fann mig själv bli ryckt bakåt och hamna i Caros famn.
”Men jag vill inte låta det komma mellan oss.” hon överraskade mig med att krama mig mjukare och begrava huvudet i min nacke.
”Det här var inte reaktionen jag väntade mig.” viskade jag och kramar hårt tillbaka samtidigt som jag snyftade tyst.
”Hålla kvar ilska är som att dricka gift och förvänta att den andra personen ska dö.”innan jag hann svara fortsatte hon med en mening som fick hälften av alla stenar på mina axlar att lyftas.
”Jag är tuffare än du tror Scar.”

Slutet blev snabbt skrivet då jag verkligen ville få ut kapitel innan klockan slog tio. Har kämpat med det sen fem och hoppas ni tycker om det. Jag är inte helt nöjd men fann inget annat sätt att skriva på. ♥
Caro vet nu någorlunda om fighters... vad tycker ni om det?
Kommentera.
-
(Tänkte först ställa en fråga om händelsen som hände med Justin i torsdags men just nu vill jag bara glömma det och fokusera på det positiva)

Fråga: Favoritchips?
Mitt svar: det är nog OLW dill. Måste bara älska dom.

6:e november
”Varför förvånar det mig inte.”  undrade jag mest åt mig själv men fann sedan alla blickar på mig i ett tecken på att jag pratat högt.
”Vad menar du?” jag vred blicken mot Lucas och överraskade honom nog med att inte ha ilska i ögonen över det jag nyss hört från Rick.
”Den andra fightern skulle omöjligt göra smutsjobbet, det skulle vara att själv slänga sig åt tigrarna. Slyders är döda. Vem har vi annars förutom Kayla att lägga misstankarna på-”
”Slyders?”
”Döda?”
”Hur?”
Orden åkte ut ur Matt, Carlos och Damons munnar likt flytande vatten och jag lät mina ögon genast falla mot bordsskivan. Detta var en konversation jag inte hade tid med igen, men som vanligt hade jag inget val än att gå igenom eller vara med på det.
”Vi lyckades döda dem men Kayla hann fly.” ryckte Kevin på axlarna som om det inte var något speciellt och fortsatte småäta på mackan han hade i handen. Egentligen var det sant. Det var inget stort. Men för Five så var det nog mer en lättnad än en chock. Slyders och Five hade mer eller mindre varit ärkefiender, om man kunde beskriva det så.
”Wow.” mumlade Damon och drog en hand genom sitt rufsiga hår i samband med att jag himla med ögonen. Vi hade gått från ett ämne till ett helt annan, som dessutom var onödig för stunden. Men som sagt… jag hade ingen val? Hade jag?
”Nope.” flinade Kevin åt mina tankar och poppade p:et.
”Hör du skrattet?” muttrade jag sarkastiskt och gick mot kylskåpet för att ta ut apelsinjuicen som jag inte skymt på frukostbordet. Alla flaskor som fanns i kylskåpsdörren fack slog mot varandra av kraften jag använt för att öppna den. Jag skakade långsamt på huvudet åt mig själv och började söka efter den välkända orangea kartongen med apelsiner på, men till min olycka utan framgång. Med en frustrerat suck smällde jag igen dörren men stod fortfarande med näsan mot den silvriga ytan.
”Smartass… du borde söka bättre.” skrockade Kevin bakom mig och genast vände jag mig om och började blänga på hans roade ansikte i några sekunder innan min blick drogs mot det jag sökt hela tiden. Justin hade juicen i handen. Fucking fantastic, hm?
Samtidigt som jag sträckte mig efter ett glas från skåpet ovanför diskonen så vibrerade min mobil i min ficka innan den stannade upp någon sekund senare, ett klart tecken på sms. Utan att låta min nyfikenhet ta övertaget satte jag kurs tillbaka mot borden och såg till min lättnad hur juiceboxen stod för sig själv utan någons hand på den längre.
”Hur kommunicerar ni två?” undrade Matt och flackade med blicken mellan mig och Kevin.
”Hjärnor.” ”Tankar”
”Mitt svar var bättre Einstein.” flinade Kevin och jag himlade med ögonen.
”Ja du vet, killen förstår exakt vad du menar när du säger hjärnor. Hela din kropp styrs av din hjärna, så han kan lika hjärna tro teckenspråk Einstein.”
Det var skönt med att få bort tankarna lite och börja med det välkända tjafsandet med Kevin på morgnarna. Att vi inte var riktiga syskon men ändå betedde oss som det var fortfarande ett mysterium för mig. Jag kan svära på att jag hade både fler bra och dåliga stunder med Kevin än med Lucas.
”Cry me a river.” Kevin viftade bort mig och jag hann inte stoppa väsningen som for ut ur min strupe.
”Håll käften i två minuter, kan ni?” muttrade Lucas och jag var på väg att slänga ut någonting när Ricks röst ekade i rummet.
”Kunde inte sagt det bättre.” Lucas gjorde salute tecknet mot honom med ett flin på läpparna och genast himlade jag med ögonen. Mina händer spände sig omedvetet runt glaset och då kom jag inte endast på vad jag egentligen var ute efter, utan att jag hade ett sms också.
Med ena handen grävandes i min jeansficka så sträckte jag den andra mot juicepaketet. Med fokusen på att slå in rätt kod på min mobil och komma in på meddelanden så skruvade jag upp den gula korken och börja hälla innehållet i mitt glas.

Från Caro:
Lust att komma över? :*

Att inte skriva god morgon, eller annan sorts hälsning var likt Caro. Hon var alltid rakt på sak, något som gick hem hos mig i dem flesta stunder.
Under tiden som jag skruvade tillbaka korken och la tillbaka juicen på sin ursprungliga plats började jag fundera på om det verkligen var ett bra ide att vara hos henne nu. Jag ville verkligen komma ut ur huset och spendera tid med henne, men jag var mer än säker på att hon skulle börja prata om Bruce och jag var inte redo för mer skuldkänslor än vad jag redan hade. Det var nog det som bestämde den största delen av svaret jag började knappa in.

Till Caro:
Har mycket att göra idag. Kanske imorgon? xx

Det var delvis lögn men vad hon inte visste skulle inte skada henne.
I väntan på hennes svar så började jag smutta på juicen, samtidigt som mina ögon drog in tystnaden som hade spridit sig. För en sekund trodde jag att jag var centrummet igen men sen märkte jag hur alla hade blickarna nere i sina tallrikar eller höll på med mobilen. Kevin, Lucas, Cody höll på med mobilen med andra ord. Five hade blickarna i frukosten. Victoria och Rick studerade alla runt bordet med blicken som om de båda höll på att förbereda sig inför någonting viktigt att säga, skulle inte förvåna mig i vilket fall.
Mobilen i min hand vibrerade igen och jag slängde en blick på konversationen.

Från Caro:
Fine, dissa mig för allt tråkigt du ska göra.:( x

Flinandes skakade jag på huvudet och var på väg att knappa in ett svar när min hand omedvetet lade ifrån sig telefonen och min blick höjdes till Ricks. Inte igen.
En hand lades på min axel och jag fann kontrollen i några sekunder för att kunna vrida huvudet och möta Codys ansikte innan min blick drogs rakt fram igen och borrade in i Ricks.
”Jag är ledsen för igår kväll Scarlett.” hans röst var stabil och fångades allas uppmärksamhet men mig lurade han inte. Jag kände igen den tonen men kunde inte erkänna för då skulle samma sak som hände igår hända igen. Denna gång skulle jag förmodligen vara förberedd men det skulle inte förändra plågan.
Efter några sekunder i tystnad kände jag hans kraft tona bort likt rök och återge kontrollen till mig. Min blick börjar följa mönstret i bordsskivan. Hur mycket jag än ville få ett utbrott och trycka honom mot väggen så visste jag att han endast ville mig väl. Jag hade varit blind tills nu och inte sett det med andra ord. Men istället för att erkänna allt det där så nickade jag långsamt och mötte hans ögon igen som såg ut att slappna av. Ur ögonvrån skymde jag Justins spända käkar, men det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Jag visste anledningen men han skulle ha gjort likadant som mig om han varit i mina skor och visste anledningen.
”Bra.” mumlade Rick och den tystnaden efter det blev tjockare.
Ta detta till min fördel så harklade jag mig så jag fick allas uppmärksamhet. I några sekunder försökte jag tänka ut det bästa sättet att fråga på utan att bilda kaos efter mig, men det kändes omöjligt så med ett djupt andetag lät jag den första meningen som jag kom på att rinna ut ur min mun.
”När skulle jag bli uppdaterad om Five?” killarna stelnade kring mig medan familjens ansikte förblev likadana.
”Vi berättade inte för dig för vi visste vad du skulle säga så detta-” Victoria som svarat slängde ut handen mot Justin och Bruce samt dem andra killarna ”-var den bästa altenativet för alla.”
”Okej.”
”Bara okej? Inget utbrott? En massa svärdomar?” frågade Cody från min sida chockat och jag himlade med ögonen.
”Jag fick nog igår kväll.” jag slängde en menande blick på Rick som inte mötte min blick.
”Hämnd, vad annars?”
Förbryllat vände jag ögonen mot Kevin, men förstod sedan att han svarat på en outtalad fråga.
”Detaljer tack.”
”Justin höll på att fundera över varför just Kayla brände huset och inte något… mindre.”
”Åh…” jag fann mig själv ordlös men till min lycka så började Rick prata och fick min reaktion bortglömd.
”När skolan börjar igen så måste ni hänga med Scar, Kevin, Cody och Lucas, ni måste skapa så lite kontakt som möjligt med dem andra eleverna.” hans ord var endast riktade mot Five, men jag fortsatte ändå lyssna intensivt.
”Kommer inte bli svårt.” sa Carlos och jag svär att jag kunde skymta hans flin igen och se Justin himla lekfullt med ögonen och sedan nicka trots situationen.
”Hur menar du?”
Kevin hade en tendens att plötsligt lägga sig in i samtal som inte ens hade med honom att göra, och denna gång var inget undantag. Visst detta hade med honom att göra men ändå.
”Vi isolerar oss redan från vanliga människor då de skulle riskera sina liv i fara annars.” mumlade Bruce och verkade totalt borta i sina tankar.
Jag slängde en snabb blick på Justin i samma stund som han gjorde detsamma på mig. Min första tanke var att direkt vrida bort blicken, men fann mig själv fastbunden i hans hasselbruna ögon.
Hur fel det än var så fick jag plötsligt en impuls att krypa in i hans huvud för att veta vad han tänkte i just denna sekund våra ögon var sammanlänkade.
Frasen ”Sometimes is better to be alone. Nobody can hurt you.” åkte förbi mina tankar och jag fann mig själv ha ett inre argument. Utan att bli sårad så skulle man inte lära sig av sina misstag. Utan tidigare misstag så skulle man aldrig gå framåt i livet. Utan att gå framåt i livet så skulle man inte träffa nya personer eller uppleva nya minen. Men var det verkligen värt att bli skadad så djupt endast för att uppleva saker?
”Gäller Caroline den gruppen?” Bruce röst tillät mig inte att svara på min egen fråga och jag kunde inte gå tillbaka till den igen när jag såg hur Justin vände bort blicken ifrån mig och började titta på Rick i väntan på samma svar som Bruce. Det sved om jag ska vara ärlig, men rosa moln var det sista jag förväntat mig, och jag var även tvungen att påminna mig själv om att jag satte oss i denna situation.
”Är hon nära er?” mentalt slog jag till honom då han visste att Caro var tillsammans med Bruce innan jag ens visste det.
Hur? Ingen aning.
”Hon är min flickvän.” mumlade Bruce och skruvade sig besvärat på barstolen. Trots att jag inte kollade på honom så skymde jag ur ögonvrån hur Justin slickade sig om läpparna och knäppte händerna framför sig på den mörka bordsskivan.
Helt från ingenstans så kom Caros sms tillbaka i mitt huvud och jag tog genast tag om min iphone och såg fortfarande hur konversationen var uppe. Med en suck började jag knappa in ett svar samtidigt som jag spänt väntade på Ricks svar. Som aldrig kom.
Stoppandes i meningen jag höll på att skriva, slängde jag upp huvudet mot honom och såg hur han stirrade stint ner i bordsskivan med en rynkad panna.
”Du skojar va?” meningen for ut ur min mun innan jag hann reagera men när den väl gjorde det så följde en till tätt efter. ”Hon är den sista som kan bli skadad eller vara till skada just nu.”
”Jag måste tänka på allas säkerhet Scarlett. Ingen är redo för flera överraskningar.” jag hatade hur han alltid använde mitt fulla namn när han pratade om någonting allvarligt men något mer jag hatade var hans svar.
”Du kan inte vara seriös!” utbrast jag och såg hur han vred tillbaka blicken mot bordsskivan och ignorerade mig.
”Scar gör det inte.” mumlade Kevin som uppfattat mina tankar men jag var redan halvvägs ut i hallen samtidigt som jag knappade häftigt på min mobil.

Till Caro:
Bry dig inte om vad jag skrev förut. Är där om 10.

Kommentera.

Fråga: Vad är det som får er fast vid Justin förutom hans musik?
Mitt svar: Det är nog hur han beter sig. Jag vet att han inte varit på den bästa termerna på senaste tiden, men t.ex när han är med sin familj. (Speciellt Jaxon och Jazmyn.) Eller Selena... han verkar så söt mot henne. ♥ 

Scarletts perspektiv:
Plötsligt passade jag inte in någonstans.
Inte på skolan, inte hemma och jag var säker på det faktum att om jag skulle vända mig mot någon av mina familjemedlemar som jag känt hela fighterlivet, så skulle de identifieras som främlingar.  Rick, Kevin, Cody, Victoria… Lucas? Även jag kände mig som en främling för mig själv.
Och allt detta på grund av de ljusbruna, oskyldiga ögonen. Dem ögon som mitt hjärta sa att älska medan min hjärna ville rädda honom från den plåga jag var som skrämde honom. Justins ögon.
Den senaste tiden så hade alltid en propp satt sig i min hals varje gång hans namn ekade i mitt överfulla huvud, och denna gång var ingen skillnad. Den lilla detaljen fick min redan snabba andning att bli häftigare, och jag var mer än säker på att alla hörde hur mina inandningar och utandningar hade snabbare tempo än mitt hjärta. Jag visste exakt vad min reaktion berodde på men jag kunde inte få mig själv att tänka det. Min hjärnkapacitet var längre ner än lägsta nivån så något annat jag inte kunde göra var att skämmas. Ärligt talat så hade det inte ens funnits på min karta innan. Men å andra sidan så fanns det egentligen ingen anledning för mig bry mig.
Vem skulle jag skämmas för?  
Min familj? Dom brydde sig inte.
Killarna? Dom är för upptagna för att vara kvar i sina stela positioner med blickarna mot mig för att ens tänka på mina andetag.
Jag ljuger och jag är bra på det. För den frågan jag ställde mig själv hade ett klart svar, och det var Justin. Jag skämdes inför honom. Och allt jag sagt innan var rena lögner, som alla visste jag inte behövde.
Jag hatade att om det var mitt beslut så skulle jag vilja vara med honom varje dag, varje timme, minut, sekund. Men det stora problemet var inte det, utan vad var min definition av ”jag”?
Var det mitt hjärta? Hjärna? Kropp? Själ? Sanningen skulle nog säga att det inte fanns någon ”jag” - endast en massa kroppsdelar, synliga och osynliga, som var ovilliga att sammarbeta.
Under alla de passerande sekunderna som varit inget annat än utmanade, hade jag inte rört mig en millimeter, så att plötsligt ta ett steg framåt och få pistolen i min midja att kollidera med mitt bälte och skapa ett halvkvävt ljud chockerade nog alla. Låtsats som om jag inte märkt det tog jag ett tiotals steg till så att jag stod precis vid Ricks vänstra kant – tre meter snett ifrån Justin. Den röda tändaren var överhettad av trycket jag använt mig av i handen för att hålla den, men utan att tveka la jag den på bordet och kände hur pistolen i min midja fortsatte hacka på mitt bälte flera gånger under den lilla rörelsen. Ur ögonvrån märkte jag Justins blick vila på tändaren men jag ställde mig rakt upp igen och vände mig om.
”Scarlett-” jag avbröt Lucas i vad han än skulle säga med en enkel huvudskakning.
”Imorgon.” fick bli mitt svar innan jag började gå ut men stannade snabbt upp igen när jag mötte på Kevin.
Precis som min ovilliga kropp så var mina känslor inte heller bättre på att sammarbeta så jag blev inte förvånad när jag kände ilskan börja bubbla och plåga mig tillsammans med sorgen. Men vad skulle jag ha förväntat mig? Dom gick bakom min rygg genom att ta hit killarna utan mitt vetande. Det var inte jag som bestämde här och ju fortare killarna skulle vara skyddade störde mig inte men just att ingen i familjen inte sa något var en annan historia.
Detta var planerat eller hur?
Det tog en stund innan hans svar kom men snart såg jag hans knappt märkbara nickning. Det var det sista steget på stegen som behövdes för att få ilskan att nå taket och ta övertaget på det plågsamma stadiet.
Fuck you.
Innan jag hann ångra mig svingade jag armen bakåt innan jag förde den framåt för att kunna kollidera den med hans ansikte men det hände aldrig innan jag kände två starka händer bakifrån som tog tag i hela min arm och ryckte den åt sidan. Dröjande vred jag huvudet bakåt och mötte Ricks hårda blick, och genast kände jag honom tränga sig in i mitt huvud och tvinga mig ta steg bakåt från Kevin och sänka armen. Allt jag gjorde var omedvetet och det sista jag ville var att killarna skulle se detta.
”Dra dig ut ur mitt huvud.” viskade jag sammanbitet och knep ihop ögonen och nävarna men ingenting verkade fungera funkade, jag kände fortfarande hans kraft där tvinga mig till saker jag inte ville.
”Vi ska prata om det.” sa han obesvärat, men jag var snabb med att prata trots att det plågade mig.
”Jag sa fucking imorgon. Dra ut dig ut ur mitt huvud. Nu.” jag hatade hur jag kände mig som ett offer eller slav inför honom varje gång han använde sin kraft mot mig. Det hände inte ofta men den andra gången var alltid värre än den förra. Han visste vad jag verkligen hatade och vad jag ogillade och vad som verkligen var plåga – detta ett av dem. Ändå gjorde han det.
Jag kände min stabilitet försvinna innan jag föll ner på alla fyra framför honom samtidigt som jag gav ifrån mig plågade stön. Mina ögon hade varit hårt ihopknipna ifrån den sekund jag mött hans blick samtidigt som han höll i min arm, och jag fann inte förmågan att öppna dem. Mitt huvud dunkade och jag kände mina andetag rinna ut ur min mun likt väsningar.
”Rick det räcker.” mumlade Kevin och jag kände hur hans kraft endast blev starkare kring min kropp av orden som blev uttalade till honom. Han lyssnade inte.
”Rick.” försökte Kevin igen men det blev bara värre och jag fann inte sättet att förklara för Kevin att hålla tyst utan att använda ord. Istället gav jag bara ifrån mig flera stönar som berodde på inget annat än smärta som plötsligt la sig på min rygg och jag fann mig själv falla platt på golvet men jag upptäckte aldrig smällen, istället starka armar kring min överkropp som höll upp mig. För en sekund kunde jag inte koncentrera mig på någonting annat än att all smärta och tyngd runt min kropp hade försvunnit, men i nästa sekund när jag öppnade ögonen och mötte Justins oroliga blick sköljde allting över mig. Bland annat varför jag hamnade från golvet från första början.
”Är du okej?” viskade han oroligt och genast knöt jag nävarna. Inte av ilska mot honom, utan mot mig själv, att jag lät mig sjunka så lågt framför honom, att jag inte orkade stå emot hur jobbigt det än var. Istället för att svara så vred jag huvudet och märkte hur Rick satt i soffan och blängde på mig men Victoria och Kevin som stod framför honom raderade snabbt hans synfält från mig. Detta var det längsta han gått men jag visste likaväl anledningen som honom så jag kunde inte göra någonting annat än att skylla på mig själv. Precis som alltid.
”Sluta!” utbrast Kevin och gjorde en 180 på mindre än en nanosekund.
”Fuck off Kevin, du vet lika mycket som jag att det är sant.” muttrade jag och hasade mig upp med hjälp av händerna för att kunna sätta mig upp. Jag kände Justin hjälpa mig men var noga med att inte möta hans blick igen. Både för hans reaktion och min egen. Kevin sa inget mer men Justin följde inte i samma spår.
”Är du okej?” repeterade han och denna gång skakade jag på huvudet utan att tveka.
”Nej. Jag minns knappt senaste gången jag var okej.” muttrade jag och drog mig ut ur hans armar för att sedan hastigt försvinna ut ur vardagsrummet och upp för trappan med majoritetens blickar på min rygg.
Rummets dörr bredvid min egen stod på glänt och jag kunde nätt och jämt skymta Justins jacka i mitt dunkla tillstånd. Vid det här laget förvånade ingenting mig längre.
Rick hade gått över gränsen. Jag skyllde allting på mig. Five skulle tillbringa sin tid under samma tak som mig… och jag var helt uppriven inombords.
Mina ögon slöt sig i smärta samtidigt som jag steg in i mitt egna sovrum och var noga med att stänga och låsa dörren efter mig.
Jag har aldrig chansen att vara helt lycklig. Vissa dagar är jag bara mindre sorgsen än andra.
-

5:e november
Med en sista drag med borsten så låg allt mitt hår platt nerför mina axlar och ramade in mitt redan naturligt sminkade ansikte.
Att jag plattade håret hände sällan och att jag sminkade mig när det inte var skola fanns inte heller på kartan, men denna morgon var annorlunda.
Min mage kurrade efter frukost och jag blev snabbt trött på dem alltför långsamma rörelsen min kropp gjorde, som dock inte kontrollerades av någon annan än mig själv – för en gångs skull -, men trots det faktum vägrade jag skynda mig, jag ville inte möta alla blickar och känna känslorna från föregående natt, eller tidig morgon. Hur Rick hade utnyttjat mitt underläge, hur Justin hade tagit emot mig, hur jag sedan omedvetet gav honom en sanning om min hälsa. Jag var inte okej.
Men det värsta var ändå att jag tvingade mig själv att aldrig mer tänka på honom men ändå lyckas hans namn lirka in i mitt huvud utan förvarning och få mig att undra om han tänkte på mig också.
Självklart han tänker på dig, du skrämde honom för livet.
Kammen jag fortfarande höll i handen slapp ut ur mitt grepp och föll mot kakelgolvet med ett högt smäll av den lilla meningen min hjärna producerade.
”Scar är du klar?”
Killrösten som ropade på mig från andra sidan dörren fick mig att snabbt stelna till, men snart hann min hjärna med också och identifierade Codys röst. Jag kände min kropp slappna av innan jag böjde mig och tog upp den svarta kammen och la den på sin plats vid handfatet. Trots situationen kände jag lycka över att höra hans röst precis i denna stund. Den lilla meningen han sa fick mina tankar att försvinna likt fiskar vatten, med andra ord.
Långsamt mötte jag mina ögon i spegeln och gav mig själv ett litet leende jag skulle ha påklistrat resten av dagen för syns skull innan jag ropade ett ”jag kommer” tillbaka.
”Scar?” denna gång lät hans röst mycket närmare och fick min kropp att ryckas till, men utan vidare uppmärksamhet låste jag upp badrumsdörren och steg ut för att möta honom.
”Godmorgon.” log jag och kunde genast känna hur han såg förbi min fasad men inte sa någonting utan nickade åt mig som en hälsning.
”Ska vi gå ner?” med en enkel nickning från min sida öppnade han sovrumsdörren och steg ut med mig hack i häl efter att jag noga skjutit igen min dörr. Victoria, Lucas och Kevins röster hördes från köket och gav mig hopp om att killarna och Rick redan ätit, men den tanken blev genast skrotad när jag mötte nio personer i köket istället för tre.
Lucas var den första att märka mig och Cody och hans hälsningsfras drog genast dem andras uppmärksamhet till oss – mig – också.
”God morgon.” mumlade jag tillbaka och kände hur leendet jag lyckats behålla framför Cody fortfarande var där men denna gång mycket stelare av spänningen i köket.
Kevin som upptäckt mina tankar gjorde ett försök till att skapa ett samtal för att ”rädda mig”, men han blev endast avbruten av Ricks röst.
”Antar att du vill veta vem det var?” hans fråga var enbart till mig, men något sa mig att de andra hade lika lite koll som jag. Tystnade blev tjockare ju längre jag väntade med att svara men tillslut så kunde alla tyda ut min nickning.
”Kayla.”

Förlåt för den långa väntan men jag hoppas kapitlet gjorde upp för det. ♥
Har en hög med läxor just nu som väntar men jag valde att ge er ett kapitel innan jag började med de. :P
Kommentera.

Fråga: Är ni tekniska av er när det gäller dator? Photshop, bloggar, program m.m.
Mitt svar: Min pappa är IT tekniker så man kan mer eller mindre säga att jag har det i blodet. :P

Justins perspektiv:
Allting var storslaget. Det kändes som om jag gick på glas, som i verkligheten var trägolv. En dörr bredvid, var identiskt till min egen men jag la inte vidare uppmärksamhet till den innan jag steg i det rum som skulle vara min för den närmaste tiden. Min blick som varit fastklistrad på golvet de sista sekunderna, lyftes äntligen i samband med att jag långsamt slöt dörren bakom mig innan jag tryckte ryggen mot den och blickade ut på det rymliga rummet som fälldes ut framför mig likt en röd matta.
Väggarna var i en mjuk brun färg tillsammans med taket, medan dörrarna var vita och stack ut från mängden. En fönsterbräda var inbyggd i väggen under fönstret, som för övrigt var den enda ljuskällan ännu, då jag aldrig brytt mig om att tända lampan. Utsikten vette ut mot uppfarten till huset, bara med att stå i mitten av rummet kunde jag se alla bilar som var parkerade. Extra dröjde sig mina ögon vid det området innan de föll mot sängen och drog in bilden av sängkläderna som var i olika toner av brun.
Omedvetet började mina steg röra sig framåt, runt mattan då jag fortfarande hade skorna på. Mina fingrar svävade lätt över de objekt som var placerade på bland annat nattduksbordet, men jag höll distans – rädd för att göra sönder någonting. Dröjande satte jag mig på sängen och tog in ljudet av den okända fjädringen. Rummet kändes så främmande men ändå så kunde jag inte trycka bort den gnutta hem jag såg i det hela, som om jag hade bott här längre än bara några timmar.
Om jag hade haft någonting med mig så skulle jag bara skjutit upp det, men nu önskade jag inget mer än att ha någonting att packa upp eller något som kunde sysselsätta mig för stunden.
Två knackningar på dörren fick mig att släppa tanken och ropa en lätt ”kom in.”
Victoria steg in med ett vänligt leende och jag började hata mig själv ännu mer, inte henne. Om sanningen ska fram så hade jag gillat henne sen den sekund jag la foten i det här huset, inte på ett kärleksfullt sett utan mer att jag visste att hon fanns där om jag behövde hjälp eller stöttning. Hon skulle precis säga någonting men min mobil pep till och genast drog jag ut den för att möta det röda batteriet. Jag förbannade mig själv flera gånger om och greppade hårdare om mobilen, nästan som om jag skulle krossa den av ilska. Hur ovanlig jag än inte verkade så var jag fortfarande en av de där tonåringarna som inte klarade sig utan sin mobil.
”Fan.” muttrade jag innan jag låste hela skiten och slängde den bredvid mig på sängen.
”Laddare?”
Jag höjde blicken och kunde inte låta bli att skämmas åt min reaktion när jag märkte hur Victoria hade sett det hela.
Nervöst rullade jag in läpparna i munnen innan jag nickade och hon besvarade den detsamma och försvann ut ur rummet innan jag hann reagera men var tillbaka endast några sekunder senare med en vit iphone laddare i handen. Hur mycket det än tog på krafterna lät jag inte frågan om hur hon gjorde det där rinna ut ur min mun. Det skulle komma på tal någon gång fick jag endast hoppas på.
”Det är Scarletts men du det skulle vara det sista hon tänkte eller brydde sig om nu.”
Jag kunde inte låta bli att rycka undan när hennes namn blev uttalat, jag var inte rädd… det kändes bara obehagligt.
Än en gång rullade jag in läpparna in i munnen och nickade tacksamt, oförmögen att använda ord. Laddaren låg bredvid mig innan jag hann reagera och denna gång stirrade jag skräckslaget på henne men hon skakade bara på huvudet och gav mig ett lugnande leende, som till min fasa funkade.
Skakigt förmådde jag mig själv att sträcka mig efter laddaren och stoppa in ena änden i kontaktuttaget som fanns bredvid sängen, medan jag stoppade in den andra änden i min mobil och såg hur skärmen lyste till liv och började laddas. Med ett vant rörelse tryckte jag på avstängningsknappen och la mobilen bredvid mig.
Ur ögonvrån såg jag hur Victoria studerade mig bekymrat och genast vred jag blicken mot henne för att endast bli bemött av hennes leende.
”Hur mår du?” log hon och jag rynkade genast pannan och muttrade ut ett ”bra.”
”Hur mår du verkligen Justin?”
Jag suckade tungt och begravde huvudet i händerna i.
”Jag vet inte. Allting är fucked up och-”
”Språket!”
Jag kunde inte låta bli att skrocka innan jag tog om meningen.
”Allting är kaos och jag vet inte längre vad som är verkligt och vad som inte är det.” hon log lite innan hon tog några steg framåt och stannade upp. Jag rörde inte en fena utan fortsatte stirra nyfiket på henne. När hon märkte detta tog hon de tre sista stegen som behövdes innan hon satt bredvid mig, och hade armarna hårt slagna runt om min kropp.
Jag borde känna skräck och obehaglighet, men jag kunde inte. Allt blev motsatsen, jag kände mig själv slappna av i hennes omfamning och långsamt linda armarna kring henne också samtidigt som jag lutade min kind mot hennes axel och stirrade ut mot fönstret bredvid sängen. Den positionen stannade vi en bra stund innan jag hörde henne harkla sig och börja prata.
”Du vet att vi endast försöker hjälpa er?” långsamt nickade jag och hon smekte mig på ryggen, nästan moderligt. Tanken var hårdare än väntat och jag fann mig själv skruva besvärat i hennes omfamning, hon fattade vinkeln och släppte mig.
”Varken jag eller Rick försöker ta dina föräldrars plats men du måste veta att vi finns här. Okej?”
Hennes mening skrämde mig mer än vad jag var beredd på. Det var som om hon läste mina tankar, men det skulle inte vara omöjligt vid detta lag. Men istället för att säga något av det där nickade jag än en gång och hon besvarade det med ett litet leende och reste sig upp. Hennes steg rörde sig mot garderoben jag visste skulle visa sig tom och hon öppnade den. Mina läppar separerades i chock när båda dörrarna var öppna helt. Mina ögon drog in varje bit av plaggen, T-shirt, långärmade tröjor, jeans, kepsar, skor och lådor jag förmodade det fanns underkläder i.
”Scarlett valde ut allting så det borde passa då hon vet din storlek och vad du gillar. Badrummet är även fyllt med schampo, rakblad, parfymer och allt annat ni killar behöver.” hon himlade med ögonen åt det sista men fortsatte behålla leendet på sina läppar.
”V-va? Ne-ej, alltså va?” hennes leende blev roat och hon skakade långsamt på huvudet.
”Det är inget ide att säga emot eller fråga varför. Ni bor här och ni måste ha allt ni behöver. Detta gäller resten av killarna också.”
Hennes mening sjönk in i mitt huvud och hon gav mig en bestämd blick när jag försökte göra ett nytt försök till att säga emot. ”Justin.” mumlade hon och jag bröt blicken från garderoben för att kunna möta hennes ögon.
”Vad hade du egentligen föreställt dig? Att komma hit men inte få kläder och eget rum?”
Jag stängde munnen innan jag öppnade den, men stängde den snabbt igen. Processen upprepades flera gånger innan jag endast förmådde mig själv till en nickning, men ångrade mig snabbt när ett smärtsamt skynke föll framför hennes ögon.
”Det är det sista vi skulle göra. Och även om den tanken skulle finnas så skulle varken jag eller Scarlett tillåta det. Så säg endast ett tack eller inget alls, men försök inte att fråga varför eller säga emot för det kommer inte funka.”
Hela den här familjen hade gjort mer åt mig på några få timmar än vad jag själv gjort åt mig själv på hela min livstid.
Min kropp gjorde en 360 och började fyllas med panik när jag såg Victoria stänga garderoben och börja gå mot sovrumsdörren, innan mina tankar hunnit tömma mitt huvud och ge mig talförmågan tillbaka. Jag vet inte hur jag gjorde, men jag lyckades uttala ett ord och det var det ordet hon ville höra.
”Tack.” hon stannade genast upp av min röst och vände sig om.
Någonting jag lärt mig var att hon alltid log – precis som nu-, hon skulle alltid vara den personen som fyllde de andra med lycka och hopp om någonting hände. Hon skulle vara klippan alla behövde någon gång i livet.
”Inga problem.” hon vänder sig om men min röst stoppade henne än en gång.
”Victoria?”
Hon höjde på ögonbrynen i en gest att jag ska fortsätta. Nervöst slickade jag mig om läpparna och började dra av mig skinjackar som avslöjade min askklädda tröja. Hon märkte också det och började gå tillbaka mot min garderob i samband med att jag började prata.
”Vet hon… att jag är här?” jag visste inte vad det var men hennes namn ville bara inte lämna mina läppar.
”Scarlett?”
Det namnet.
Jag mm-ade endast och studerade henne när hon tog ut en vit frottéhandduk, samt en T-shirt och jeans. Hon började sträcka sig efter lådorna men jag var snabb med att stoppa henne.
”Jag kan… hämta en själv.”
Hon vände sig mot mig igen och himlade med ögonen men log sedan och la kläderna samt handduken på sängen bredvid mig.
”Hon vet inte… och kan reagera annorlunda.” mumlade hon och drog en hand genom sitt hår innan hon korsade armarna framför sin bröstkorg.
”Vad menar du?”
”Hon kan gå överstyr med det hela. Hon vet att ni killar skulle komma, men inte idag…” det lät som om hon skulle säga mer men hon stoppade sig själv och jag gjorde ingen ansats till att få henne att fortsätta.
”Okej.”

Jag drog på mig de rena jeansen och slängde alla smutskläder i den mörkbruna korgen bredvid handfatet som varit det första jag märkt när jag stigit in.
Mina fötter lämnade blöta fotavtryck på det mörkgråa kakelgolvet när jag gjorde min väg mot silverkroken vid handfatet för att kunna hänga upp handduken. Väggarna gick i beigea toner tills de möttes vid duschkabinen som var gjord av glas. Toaletten var närmast dörren och handfatet låg i mitten och följdes tätt av duschen.
När jag öppnade dörren kändes det som om jag äntligen kunde andas på riktigt sen igår kväll. Att inte känna eldlukten vart jag än luktade eller andades var befriande, och doften av mitt vanliga schampo gav mig en behagligare känsla. Jag var tvungen att påminna mig själv att tacka henne för allting, hur mycket alla känslorna än överväldigade mig. Att veta att hon inte var hemma än var också befriande på något sätt men ändå fängslande. Jag ville inte veta hur jag skulle reagera när jag träffade henne igen, men min kropp ville annat och kunde knappt vänta.
Utan att tänka på det stod jag vid trappan som skulle ta mig till nedervåningen, där alla andra killar befann sig då jag hörde deras röster i låga samtal. Jag drog ett djupt andetag innan jag tillslut bet i det sura äpplet och tog första steget, tätt följt av en till och en till…
Två steg från golvet möttes jag av Victorias leende som jag nu kunde utan till, men jag klagade inte. Det var skönt att se någon med glädje när man själv var uttorkad.
”Hungrig?”
Den där nervösa känslan var på väg att kicka in men jag sprang ifrån den i sista sekund och drog en hand genom mitt fuktiga hår.
”En macka blir bra.” jag försökte matcha hennes leende men visste att det endast såg ledsamt ut. Händelsen från igår och att en omänsklig varelse stod framför mig överväldigade mig och denna gång lyckades jag inte lägga det bakom mig. Mina händer började skaka och Victoria märkte det för snabbt drog hon mig i en kram som var lika behaglig som den föregående.
”Vi försöker endast hjälpa er Justin.” mumlade hon och spände sina armar kring mig samtidigt som jag nickade och kramade henne tillbaka.
Jag var en pussy för att reagera såhär men fann ingen annan väg till att bli normal igen. Det fann ingen genväg till att bli den killen jag var en gång, men jag visste att jag skulle komma dit förr eller senare.
Med ett djupt andetag från bådas sida, drog vi oss från omfamningen och jag försökte mig än en gång på ett leende, denna gång mer lyckat.
”Gå till vardagsrummet så fixar jag mackorna. Jag är säker på att de andra killarna också är hungriga.”
Precis som om jag inte kunde svara henne med ord så nickade jag som många gånger förr och fann min väg till vardagsrummet. Bruce röst jag tidigare hört var inte längre tillgänglig och det blev endast mer bekräftande när jag upptäckte honom sitta med huvudet i händerna ensam i en tresitssoffa. De andra killarna satt och mumlade tyst med varandra så det enda ord jag lyckades dra ut var ”och.”
Bruce som hört mina steg närma sig lyfte strax huvudet och gav mig ett leende som endast såg ut som den jag försökt ge Victoria tidigare. Krossat, sorgset, ilsken, rädd.
”Hur mår du?” mumlade jag i ett viskande läte och satte mig bredvid honom med vänstra armbågen på ryggstödet medan jag drog handen genom håret, min fria arm låg lätt på mina lår.
”Skuldmedveten.”
”Varför?”
”Caro ringde och var helt hysterisk över att inga av våra namn fanns på sjukhuset.”
”Vad sa du till henne?”
”Att vi var på något hotell. Jag fucking ljög för min egen flickvän.” – han drog in ett skakigt andetag och fortsatte – ”Men det värsta var när hon frågade vilket hotell och jag la endast på i brist på något att säga.” smärtan i hans röst var tydlig och precis som han varit i brist på något att säga förut, var jag nu.
Men jag visste att han inte ville ha tystnade. Det var som om personen ignorerade honom hade han sagt många gånger förut.
”Vi hittar på något.” mumlade jag och drog handen upp och ner på ansiktet i tron på att vårt samtal nått slut. Men fel hade jag.
”Hur kan något kännas så fel men ändå så rätt?” om samtalet inte hade tagit slut så hade mina ord definitivt gjort det tack vare hans fråga. Jag skulle ha varit den sista personen han frågat för ärligt talat visste jag inte själv. Innan min hjärnkapacitet nått längre så hördes en annan röst som inte var min, i samband med klackar som klickade i golvet.
”Jag visste inte vad ni gillade så jag tog lite blandat.” log Victoria, nästan sorgset och något sa mig genast att hon hört vårt samtal trots att våra röster knappt varit hörbara.
”Tack.” sa Damon och satte sig bredvid mig från ingenstans samtidigt som han tog en baguette som såg ut att ha kyckling som fyllning och någonting annat.
Tröttsamt lutade jag mig fram och tog en av de andra baguetterna som innehöll tunna biff skivor tillsammans med grönsaker efter att ha gett ett tacksamt leende till Victoria.
”Bro ger du oss två?” undrade Carlos och sträckte sig från andra sidan bordet.
”Latmask.” himlade jag med ögonen och gav honom två baguetter – en till Matt också.
Utan att säga tack tog han emot dem och började äta på den ena medan han oförsiktigt gav den andra till Matt som boxade honom på axeln.
”Pussy-”
”Matt!” tjöt Victoria och Matt drog genast upp händerna i försvar framför sig.
”Sor-” han stoppade sig själv när Rick och Lucas steg in i rummet och satte sig på de två lediga fåtöljerna, båda två medvetna om att den stela tystnaden lagt sig på grund av dem. Victoria suckade och drog en försiktig hand genom sitt hår samtidigt som hon satte sig ner i Ricks knä som i sin tur la armarna kring henne.
”När kommer hon?”
”Snart.”
”Vem?” frågan lämnade min mun innan jag hann reagera och genast bet jag mig skamset i tungan.
”Scarlett.” jag fann mig själv i chock innan jag hörde hur ytterdörren öppnades och rösten jag inte hört på mer än en vecka uppenbara sig.
”Jag går och lägger mig.” Jag måste bort härifrån.
Hastigt gjorde jag en ansats till att ställa mig upp men blev snabbt nerdragen av… ingen? Min blick höjdes omedvetet och jag fann mig själv stirra in i Ricks ögon i få sekunder. I ögonvrån såg jag en gestalt med svarta kläder som var mer än bekant. Mitt hjärta hotade med att göra hål i min kropp när jag vred huvudet mot henne – än en gång helt omedveten – och mötte hennes gröna ögon.

Kommentera. 35+

Previously:
Jag drog in ett djupt andetag och behöll din i några sekunder innan jag blåste ut den igen och började prata.
”Vi måste skydda er. Ingen tvingar er att flytta hit men du måste förstå att vi, fighters, har en uppgift och det är vad jag försöka fullfölja nu. Ni kommer få reda på allt som händer och vad vi gör, men endast om du lyssnar på mig och övertygar resten av killarna om att flytta hit.”
”Fighters?”
”Som sagt, ni kommer få reda på det om ni bestämmer er för det jag sa.”
”Varför darrar jag inte av skräck efter allt?” muttrade han lågt och jag förstod genast att det inte var meningen att jag skulle höra.
”Bevisar endast en sak.”
”Vad?” jag hörde tonändringen i hans röst men kommenterade den inte, precis som förut.
”Att du litar på oss.”

Bruce perspektiv:
Hur mycket jag än ville så kunde jag inte dra blicken från gasmasken över Matts ansikte. Långsamt hade han andats in och in dom senaste fem minuterna och det började visa skillnad till sköterskans lycka. Hon verkade vara nybörjare i jobbet, hennes dubbelkollande på allting var tillräckligt med bevis, mer behövdes inte.
Det rektangelformade föremålet, även min Iphone, var i ett fast grepp av min hand. Ricks sista mening ekade fortfarande i mitt huvud, och frustrerade mig. Jag ville slå sönder någonting men visste att det inte var jag. Justin var den som tog ut sin ilska på fysiska föremål, jag var mer den som behöll allt inom mig och inte pratade med någon om det. I slutändan visste jag att det skulle komma tillbaka och bita mig i arslet, men för nu funkade det. Eller ända tills nu.
”Att du litar på oss.”
Hell att jag litar på honom eller någon från den familjen. Jag visste allt dom hade gjort för oss men alltid fanns det ”varför” med.
Dom räddade oss från Kayla, men varför?
Varför kom Scarlett till Justin från början om hon skulle lämna honom igen?
Och varför var jag inte ens en gnutta rädd?
Jag hatade att känna rädsla men någonting mer jag hatade nu var att inte känna det. Det var som om all rädsla jag känt den dagen var mot Kayla, och jag avskydde mig själv för det. Jag hade inte behövt titta på länge för att veta att hela Scarletts familj var precis av samma art som Kayla. Varför var jag fortfarande inte rädd då?
Du litar på dom. Dom räddade er och du vet att dom har en bra anledning bakom det.
Mina lungor började brinna av bristen på luft och genast släppte jag ut andetaget jag inte visste jag höll, och drog in nytt – denna gång noga med att släppa ut det och dra in nytt igen.
Inse fakta, Rick hade rätt i allt hans sa.

– ”Jag vet vad som har hänt och försöker hjälpa er. 

– ”Vart ska ni bo ikväll? Imorgon? Dagen efter? Jag är inte dum, det finns tillräckligt med påstående för att bevisa att ni inte har någonstans att bo på under den närmaste veckan.”

– ”Ni vet vad vi är. Ni vet vad vi är kapabla till att göra, men allt det är endast för att skydda människorna.”

– ”Kayla vet också om er och det leder er endast till era gravar om ni fortsätter gå runt omedvetna om när hon kan dyka upp. Den tjejen gör allt för att besegra sina fienden.”

– ”Ni måste finnas nära för att vi ska kunna skydda er om hon kommer tillbaka… snart.”

”Möte. Nu.” utbrast jag och hann skymma hur sköterskan hoppade till av min iskalla röst, innan jag begravde huvudet i händerna.
Detta händer inte. Det är en fälla. Du kommer sätta killarna i fara. Gör det inte.
”Håll käften.” mumlade jag åt min bättre sida. Sängen på båda sidorna av mig sjönk och dörren smälldes igen, vilket betydde att vi var ensamma.
”Vi behöver någonstans att bo.” började jag, och försökte samtidigt tänka hur detta skulle gå till, för att få killarna att nappa på det hela. Det var ändå inte så att vi hade ett val trots att Rick hade sagt det, någonting i hans röst hade bevisat att dom skulle hålla koll på oss på ett eller annat sätt om det behövdes.
”Vi kan tillbringa natten – morgonen – på sjukhuset och försöka hitta någonstans imorgon.” muttrade Justin och slängde en blick på klockan som klart och tydligt visade halv fyra på morgonen.
”Vi har inga pengar förutom dom på våra konton och dom räcker inte till ett helt hus. Bortsett från det behöver vi nya vapen, bilar, kläder-”
”Okej, okej jag fattar. Vad är det du har i tankarna?” avbröt han ilsket och jag vände genast bort blicken från honom. Jag hade tillräckligt med ilska i kroppen och det sista jag ville vara att hamna på psykavdelningen, eller skada någon som kom mellan oss i ett värdelöst försök att stoppa.
”Jag fick ett samtal förut från några som kan hjälpa oss.”
Jag förstod inte att jag verkligen gjorde detta, men jag var tvungen att tänka på alla konsekvenser om jag valde att säga nej. Killarna sa inget, men deras blickar avslöjade snabbt att deras tålamod började rinna ut. Besvärat skruvade jag på mig på sängen jag satt på innan jag ställde mig upp och gick fram till fönstret med armarna korslagda.
”Av Rick.”
”Vad fan ska han hjälpa oss med? Det skulle inte förvåna mig om den idioten var den som skapade hela incidenten. Du kan seriöst inte ens överväga tanken.” spottade Justin ilsket fram.
”Du har rätt.” muttrade jag och vände ryggen mot glasskivan för att kunna borra blicken i honom.
”Jag hade redan sagt ja innan jag pratade med er.”
Hans reaktion var inte långt ifrån den jag förväntat mig. Hårt stampade han med foten och började skrika ut svärdomar rakt i tomma luften. Man skulle inte ens försöka prata med honom om han blev såhär, men att veta att vi befann oss i sjukhuset gav oss inget annat val.
Damon och Carlos fattade snabbt min blick och ställde sig på varsin sida av honom för att ta tag i hans armar. Han fortsatte rycka, men lugnade ner sig.
”Har du ett bättre förslag?”
”Jag skulle hellre sova på gatan än att spendera en sekund hos den där jäveln.”
”Hur tror du Scarlett skulle reagera om hon hörde dig nu?”
”I don’t give a fuck!” utbrast han och började rycka kraftigare.
Hans arm gled snabbt ut ur Carlos grepp och kom svingades mot mig. Detta var också en av hans förutsägbara drag så jag höjde endast handen och greppade hans innan den nuddade mitt ansikte.
”Tjejen som räddade dig.”
”Stäng din jävla mun Bruce!”
”Hon som fanns där för dig.”
”Håll käften!”
”Hon som älskar dig. Hur skulle hon reagera?” min röst var lugn, detta var det enda sättet att lugna ner honom och det var att ta upp Scarlett. Både han och jag visste att det sista han ville var att hon skulle se honom så här.
”FUCKING SHUT UP!” han drog hastigt ut sina armar från Damon och mig men attackerade inte.
Att doktorn inte hade kommit in än var ett under, men att han stannade upp i allt och kunde kontrollera sin ilska var bättre.
”Vi har inget val Justin. Det är att bli dödade eller att döda.”
Alla i rummet visste att jag inte menade någon från Scarletts familj utan Kayla och gängen som gick mot oss. Utan Ricks hjälp skulle vi gå under innan vi ens hann blinka.
Tystnade blev tjockare men jag bröt inte ögonen från Justin då hans svar var den enda som saknades.
Jag visste att dom andra killarna var med på det så fort jag sett deras nickningar i samma takt som jag uttalat min föregående mening.
Efter minuter som kändes som timmar så höjde Justin sin blick som glidit ner mot golvet och mötte mina ögon.
”Att döda.”

Scarletts perspektiv:
Solens tid på himlen för dagen hade tagit slut, och hade nu istället blivit ersatt av månen och otaliga stjärnor, vilket spred ett svagt vitt sken över trädkronorna. En svag bris drog in över skymningen och fick mig att rysa smått. Träden vajade tätt tillsammans och prasslade löv kunde höras men inte bli sedda, eftersom den mörka natten hade utplånat alla färger förutom svart, vit och allt däremellan. Ett grått moln höll på att passera månen men stannade precis framför. För en stund såg det nästan ut som en dyster gloria, precis som den jag kände runt om mig.
Jag hade aldrig varit bra på stjärnor men jag kunde skymma ut Orions bälte i norr. Den hade tagit sin plats mellan dom andra hundratals stjärnbilderna, kända och okända, verkliga och inbillade.
En hand på min axel fick mitt huvud att långsamt vändas bort från utsikten och möta Kevins ögon.
”Är du redo?” trots den låga tonen i hans röst så var det som om han pratade normalt. Inga andra ljud och röster hördes runt om oss.
Jag kunde skymma Victorias rygg i fönstret som enkelt bevisade att hon höll ett öga på mig och Kevin. Vi må vara vuxna men hon skulle alltid vara den moderliga figuren i mitt liv, och Rick den faderliga sen den dagen jag blev fighter.
Förut försökte jag alltid hålla huvudet högt trots att jag dog på insidan när någonting påminde mig om mina föräldrar. Jag kände mig ensam trots att jag hade Lucas, det fanns ingen som jag kunde prata om tjejsaker med när min mamma försvann. Det fanns ingen som förhörde mig om pojkvännerna när min pappa försvann. Bara jag och Lucas, och jag skulle alltid vara tacksam för att han fanns min sida. Men alltid var det ett falskt leende jag klistrade på ansiktet så människor inte skulle oroa sig för mig, samtidigt som jag behövde någon att förstå. Att jags skulle ha någon som skulle vara där för mig mer än min bror. Det var den platsen Victoria fyllde medan Rick fick mig att bli starkare och orädd.
”Jag är redo.” svarade jag på Kevins fråga och vände mig mot Lamborhinin.
För att hitta Kayla var vi först tvungen att finna personen som skapade branden, vilket blev min och Kevins jobb efter många om och men från hans sida. Jag var endast mer än glad att göra det här, det skulle vara ännu en gång jag hjälpte Justin, trots att det aldrig skulle minska skuldkänslorna i min kropp över att jag lämnade och ljög för honom. Och hur mycket jag än ville säga det så skulle det ändå inte heller minska på tankarna. Dom skulle bli flera men jag var villig att riskera det. Att plåga mig själv för honom.
Vi var tvungna att vara försiktiga då Lucas hade sagt att polisen var där. Det sista Rick ville var att vi skulle lämna spår efter oss och få skulden.

Bilresan dit gick smidigt, men jag kände skulden bränna upp hela min insida. Kevin hade parkerat en bra bit från huset, men mina ögon ville inte släppa mina händer som var sammanflätade i mitt knä och möta synen, hur mycket min nacke än protesterade mot den böjda positionen.
”Du vet att du inte behöver.” mumlade Kevin efter en lång stund av endast ingenting, helt tyst, inga rörelsen.
Jag drog in ett andetag för att kunna svara honom men var inte beredd på lukten av aska och rök som slog mot mina näsborrar. Trots att alla fönster var uppvevade och dörrarna stängda så lyckades lukten på något sätt fortfarande hitta sin väg in.
”Jag vill.” min röst lät skrovlig men jag tillät det inte stoppa mig från att stiga ut ur bilen, men precis i den sekund jag trodde jag hade allt mod jag behövde för att möta huset så fegade jag ur och landade med blicken ner på mina fötter.
”Hey, Scar.” mumlade Kevin och la en finger under min haka så jag kunde möta hans blick.
Inte på ett kärleksfullt sätt utan… broderligt. Mina fuktiga ögon borrade in i hans och jag visste om jag bara förflyttade blicken lite åt vänster så skulle jag se hela mardrömmen jag fruktat, men om jag var redo var en annan historia.
”Vill du det här?” frågade Kevin mjukt och jag tvekade inte innan jag nickade.
”Vill du hjälpa Justin och kunna rädda honom?” än en gång nickade jag.
”Vad är det som stoppar dig?”
”Att han kommer hata mig och känna skräck trots allt jag gör för honom.” mumlade jag och bröt ögonkontakten, men utan att vara medveten åkte mina ögon åt vänster och allt annat försvann. Kevins röst blev som bakgrundsljud jag inte la märket till, och alla källor till ljus blev svarta tills det enda jag såg var dom fallna träplankorna, och väggarna som var höll på att falla sönder men stod upp i det sista. Aska virvlade runt med hjälp av vindbrisen och det glödde från orange till rött på vissa ställen. Vi var långt borta men ändå fick jag in alla detaljer av det nerbrunna huset, där jag varit så många gånger, där jag spenderat tid med Justin. Det var som att se mitt eget hem helt förstörd.
”Du lyssnar inte på mig eller hur?” jag förmådde mig själv att skaka på huvudet innan jag började ta ett steg framåt.
Det enda jag kunde bekräfta med säkerhet var att jag var i en dvala. En dvala där Ricks ord satte rot i min kropp nu när jag förstod hans perspektiv. Jag brydde mig inte längre om Five skulle bli rädd, det enda jag ville var att ha dom i säkerhet. Men vågade jag möta dom?

Tunga andetag lämnade min strupe i samband med att jag satte mig i bilen. Jag var varken trött eller rädd, men jag var fylld med dubbelt så mycket skuld. Att föreställa sig allting var dåligt, men att se allting knappt en meter ifrån mig var… energikrävande. Jag visste inte vart jag skulle titta för att inte bli påmind om Justin, men om sanningen ska fram så påminde varje millimeter om honom. Hur han gick upp och ner för trappan som nu endast bara är plankbitar, hur han smidigt rörde sig i alla rum i huset. Hur han bodde där.
Jag snurrade långsamt den röda tändaren i min hand och såg hur månljuset träffar den från olika vinklar, i hopp om att få mig själv på andra tankar. Hur kan ett föremål så litet orsaka så mycket skada?
”Vad ska vi göra med den?”
”Hm..?” jag trycker bort mina tankar och mötte Kevins blick som studerade tändaren i min hand i några sekunder innan han vände blicken mot vägen igen och öppnade munnen.
”Vad ska vi göra med tändaren?”
”Ge den till Rick så han kan matcha den med någon. Men jag har redan mina misstankar på någon.”
”Vem?”
Jag studerade snabbt tändaren igen och snurrade den mellan mina handske-klädda fingrar.
”Kayla.”

Jag steg ut ur bilen direkt Kevin dödat motorn och slängt bilnycklarna till mig. I vanliga fall så skulle jag varit den som kört men jag visste att jag inte hade förmågan till det ikväll. Alla tankar och känslor hade lekt med min kropp och tagit all min energi.
”Jag är utmattad.” muttrar jag och Kevin skrockade i samband med att vi gjorde vår väg till ytterdörren. Han gick före mig och jag var hack i häl.
”Då är vi två.” jag skymde hans flin ur ögonvrån och himlade med ögonen.
Jag var beredd på att glömma allting för ikväll och låsa upp kistan jag gömt allting i imorgon.
”Jag går och lägger mig.” muttrade jag trött och började gå framåt i hallen utan att sparka av mig skorna. Tändaren höll jag fortfarande i min hand så innan jag gick upp för trapporna till sovrummen så vände mig snabbt mot vardagsrummet för att kunna ge den till Rick på vägen, men chockat stannade jag upp och mötte dom välkända men ändå okända ögonen.

Cliffhanger...? Maybe.
Klarar ni 30+ kommentarer för nästa? :)


Fråga: Vet inte om jag ställt denna förut men whatever. Vart bor ni? :)
Svar: Göteborg... flyttade hit på sommaren som jag tror några av er minns som följde min blogg då. :) (Någon?)
-

Länkbyte:

I samma stund som Justin sitter utanför det nerbrunna huset
Scarletts perspektiv:
”Eld, rök, Justin, hus.”
Jag visste inte hur många gånger jag redan hört och sagt dom orden, men trots det fortsatte jag mumla dom för mig själv och memorera, men också plåga mig själv. En tår rann nerför min kind, tätt intill följde en till, och en till. Jag var i en levande mardröm, en mardröm jag aldrig trodde skulle hända.
Kedjorna jag inte visste hur dom hamnade runt mina handleder, rasslade när jag än en gång försökte rycka. Hela min kropp krävde energi den inte fick tag på.
Minuterna inlåst i mitt rum kändes som timmar. Timmarna kändes som dagar, vilket i sin tur kändes som veckor. Men allting var ynka minuter, 60 sekunder som åkte runt i ett varv, innan dom började om igen.
Jag förstod Ricks perspektiv med detta men jag kunde inte bara sitta här när jag inte visste om Justin var skadad eller inte. Jag visste inte ens om han var levande eller död. Bara tanken gav mig en gnutta ilska som tog med sig energi. Dum jag var använde jag den till att försöka dra mig loss från handkedjorna, en plan som inte blev mer än misslyckad.
”Eld, rök, Justin, hus.”
Lucas ord hade varit tillräckligt kraftfulla för att lämna mig i chock i några minuter, därmed ge tillräckligt med tid till Kevin att uppfatta alla tankar som gick kors och tvärs i mitt huvud. Precis som en labyrint. Eller som när man var liten och skulle måla musens väg till osten. Avsett att förvirra och att vilseleda mig. Enda skillnaden var att jag inte visste vart jag skulle gå, jag hade inga linjer att följa, och inga väggar som minskade arean jag fick röra mig på.
Kevin i sin tur hade meddelat Rick som fått mig under sin kraft på mindre än en nanosekund. Jag visste inte hur han lyckades. Men mest av allt förstod jag inte hur jag lät honom ta mig upp hit och utan mitt medvetande kedja fast mig här, vid sänggaveln.
Men någonting jag visste och var mer än säker på, var att om jag behövde vända uppochner på hela Stratford när jag kom loss för att få Ju- killarna i säkerhet, så skulle jag göra det. Inte en tanke framåt och inte en tanke bakåt. Dom skulle vara min första och sista prioritet för stunden.
Jag rycktes tillbaka från mina tankar och spände genast musklerna när jag upptäckte hur min sovrumsdörr knarrade till, och öppnades av ingen mindre än Rick själv. Jag visste inte om det endast var en hallucination eller om hans kropp verkligen såg ut att ha ett mörkt och dystert skynke över sig. Som om han kände sorg och medlidande, men frågan var för vem? Mig, kanske för att jag suttit här i… några tiotals minuter, Ju- Five för situationen som har hänt eller helt enkelt sig själv för att han fått en sådan svår uppgift på axlarna?
”Jag har pratat med Bruce.” började Rick och jag spände genast öronen extra för att inte missa ett ord av det hans sa.
”Huset är nerbrunnet och alla killarna är oskadda.”
Trots det faktum att jag fick reda på hur Justin mådde mer eller mindre så kände jag mig inte en gnutta lättad. Jag visste fortfarande inte vem som orsakade elden och jag visste inte hur Justin mådde psykiskt.
”Allt dom hade är borta. Natten får dom tillbringa på sjukhuset för att dels ta några prover och dels för att...” hans röst dog ut.
”Fortsätt.” Min röst var skrovlig men det var det sista jag tänkte på.
Rick harklade sig och mötte min blick innan han vände bor ansiktet, och stirrade ut mot fönstret som avspeglade honom själv. ”För att dom inte har någon annan stans att befinna sig på.”
Jag visste att jag skulle få höra den meningen men inte så snart.  Kedjorna grävde in i mina handleder när jag än en gång började rycka, denna gång inte av ilska utan sorg och skuldkänslor.  Jag lovade att skydda honom men så fort jag får chansen så lämnar jag honom för att jag tror det är det bästa för honom. Justin var förvirrad och rädd och jag hatade att det smittade av sig på mig. Jag var den som orsakade allt detta, jag var tjejen som tillät honom falla för någon han trodde jag var. Mitt liv var fucked up och jag var inget annat än anledningen.
”Vad har du i tankarna?” frågade jag tillslut och lät min plågade och utmattade blick att landa på Rick som stod nu lutad mot dörrkarmen och studerade bortom mig med ett oläsbart ansikte, trots det så kände jag igen uttrycket. Det var när han hade en plan men fortfarande övertänkte.

”Dom ska bo med oss.”
”Är du helt från vettet!?” utbrast jag högt men han rörde inte en muskel, behöll endast det där ansiksuttrycket och stirrade förbi mig.
Hade inte vi redan orsakat tillräckligt med smärta och rädsla hos killarna? Hade vi inte vänt deras liv uppochner tillräckligt många gånger?  Jag ville inget annat att ha Justin hos mig varje minut av dygnet, men när jag vet att han blir skräckslagen av att endast tänka på mig så låter det hela… dåligt. Jag visste att alla konsekvenser skulle komma tillbaka likt en våg men jag trodde aldrig att det skulle vara nu. Och det värsta var att det inte var en våg, snarare en explosion lika stor som Big Bang.
”Öppna ditt sinne innan munnen Scarlett.”
”Och det ska komma från rätt person. Har du tänkt på vad det kommer hända om alla fighters får reda på att fem människor bor med oss? Vi blir deras första och sista måltavla. Jag kan inte riskera att Justin dör, bara för att du inte tänkte tillräckligt långt. Och killarna vågar knappt se på oss efter allt dom fick reda på Rick. Dom kommer springa iväg med svansen mellan benen så fort vi rör en hand!” jag var medveten av att jag skrek det sista men hittade inte kraften att stoppa det.
”Han kommer dö om du inte skyddar honom Scarlett. Vi lyckades döda Slyders men Kayla är fortfarande ute och vandrar på gatorna. Vill du att Justin ska möta henne ensam eller vill du vara vid hans sida och skydda honom det sista du gör?”
Det tog all min viljestyrka att inte rycka loss hela sängen och kasta mig på Rick efter den meningen, för jag visste att han hade rätt. Jag hatade att alltid ha fel i våra argument och han visste det, men ändå fortsatte han trycka på mina knappar. Och han visste hur han skulle göra det för att få orden att äta upp mig inifrån om jag inte gick med på det.
”Han kommer dö om du inte skyddar honom Scarlett.” repeterade han lägre och långsammare.
Jag fortsatte andas tungt utan att svara honom, men jag visste att han inte skulle lämna mig innan han fått någon sorts av bekräftelse.
Precis som jag påpekade så började jag känna en klump i magen. Tankar över Justin, likblek och kall framför mig fick mitt hjärta att slå dubbelvolter, och inte på ett bra sätt.
Jag kände inte längre smärtan när mina armar drog i kedjorna, det var som om skuldkänslorna hade gjort mig förlamad.
”Tänker du skydda honom under samma tak?” mumlade Rick och jag slöt genast ögonen. Rädd för att möta allt som inte var jag, men tillslut fann jag förmågan att nicka och därmed ge honom det han ville ha.

Ricks perspektiv:
Jag vände mig och gick ut ur hennes rum. Smärtan fanns i hennes ansikte men jag visste att detta var för allas bästa. Kedjorna på hennes handleder fick sitta kvar för jag visste att hon skulle springa ut direkt hon fick chansen och därmed dra hela Stratfords uppmärksamhet till sig, det vi behövde minst nu.
Jag började gräva i min ficka och drog upp föremålet jag sökte. Långsamt drog jag tummen över skärmen innan jag gick in på kontakter och hittade Bruce nummer.
Jag ljög för Scarlett när jag sa att jag har pratat med Bruce. All information kom från Lucas och Kevin. Lucas ord berättade vart dom befann sig medan Kevin hade varit ute och befunnit sig vid det nerbrunna huset. Han hade varken sökt runt efter vem det kunde vara som startat elden eller visat sig för Five. Det sista vi behövde var att polisen hittade fingeravtryck från Kevin. Han var där endast för att uppfatta deras tankar och kunna informera mig.
Min plan hade två steg. Den första var att lyckas övertala Scar om att Five skulle bo här då dom andra redan var med och bestämde det hela. Det andra steget var att övertala Five. Justin må vara ledare men jag visste att han skulle vara lika envis om sin sak som Mount Everest var världens högsta berg, det var därför jag ringde Bruce istället för honom nu.
Precis som om han visste att jag tänkte på honom så avbröts pipandet och andetag började höras samt stressade rop och samtal, något som avslöjade att dom befann sig på sjukhuset.
”Bruce.” hans röst lät mycket hesare och jag började tveka på det faktum att dom verkligen mådde bra, men jag tillät inte tanken ta över mitt huvud utan började direkt prata.
”Lägg inte på.”
Jag visste att det skulle vara det första som gick genom hans hjärna när han uppfattade vem jag var.
”Hade inga planer på det.” jag hör hur hans röst skakade och genast suckade jag frusterat.
Jag drog långsamt handen genom mitt hår och satte mig på sängen i min och Victorias gemensamma rum. Detta var det enda stället jag kunde prata utan att alla hörde vad jag sa. Kevin utesluten från den kategorin då jag visste att han läste mina tankar nu. Den lilla kraften han hade kunde verkligen vara till nytta ibland men just nu var den inget annat än irriterande.
”Hur mår ni?” frågade jag simpelt i försök att få honom att slappna av.
”Cut the bullshit Rick. Varför ringde du?”
”Jag vet vad som har hänt och försöker hjälpa er. Men det kommer inte funka om du fortsätter prata sådär.” det var som att prata med en tonåring istället för en tjugotreårig.
”Vi behöver inte hjälp.”
”Vart ska ni bo?” jag lutade mig bakåt och stödde mig på min fria hand som inte höll i telefonen.
Det var tyst en lång stund men jag visste att han inte hade lagt på. Hans andetag var bara ett av dom många tecknen.
”Vi hittar någonstans.”
”Vart ska ni bo ikväll? Imorgon? Dagen efter? Jag är inte dum, det finns tillräckligt med påstående för att bevisa att ni inte har någonstans att bo på under den närmaste veckan.”
”Vad hade du i tankarna?”
Ett lättad leende tog plats på mina läppar, för nu visste jag att jag hade honom på kroken. Om det fortsatte såhär så skulle vi lyckas skydda dom och döda Kayla och den andra fightern samtidigt.
”Ni vet vad vi är. Ni vet vad vi är kapabla till att göra, men allt det är endast för att skydda människorna.” började jag och han hummade till svars.
”Kayla vet också om er och det leder er endast till era gravar om ni fortsätter gå runt omedvetna om när hon kan dyka upp. Den tjejen gör allt för att besegra sina fienden.”
”Din poäng…?”
Jag kunde höra glimten av rädsla i hans röst men kommenterade den inte.
”Ni måste finnas nära för att vi ska kunna skydda er om hon kommer tillbaka… snart, och just nu har ni ingenstans att bo så-”
”Vi ska bo hos er?” avbröt han mig och jag nickade imponerat trots att han inte kunde se mig.
”Precis.” jag lutade mig framåt så mina armbågar var lutade mot mina knän.
Han var tyst än en gång och jag brydde mig inte om att störa. Jag visste att han hade ett krig i sitt huvud, men detta var ett måste.
Jag visar det inte tillräckligt ofta men Scarlett är som min egen, och detta sista jag vill är att få henne sårad. Alla i detta hus visste hur hon skulle isolera sig i sitt rum och inte bry sig om någonting annat om det hände någonting med Justin. När hon gjorde slut med honom var ett klart tecken på det och jag hade inga planer på att gå tillbaka dit. Hon plågade inte endast sig själv utan oss också.
”Jag förstår inte.” mumlade Bruce tillslut och lät mycket svagare än förut.
Jag drog in ett djupt andetag och behöll din i några sekunder innan jag blåste ut den igen och började prata.
”Vi måste skydda er. Ingen tvingar er att flytta hit men du måste förstå att vi, fighters, har en uppgift och det är vad jag försöka fullfölja nu. Ni kommer få reda på allt som händer och vad vi gör, men endast om du lyssnar på mig och övertygar resten av killarna om att flytta hit.”
”Fighters?”
”Som sagt, ni kommer få reda på det om ni bestämmer er för det jag sa.”
”Varför darrar jag inte av skräck efter allt?” muttrade han lågt och jag förstod genast att det inte var meningen att jag skulle höra.
”Bevisar endast en sak.”
”Vad?” jag hörde tonändringen i hans röst men kommenterade den inte, precis som förut.
”Att du litar på oss.”

Hoppas det mesta föll på plats för er nu. :)♥
22+ kommentarer för nästa

Fråga: Åkte ni någonstans under jullovet? :)
Mitt svar: Kryssning till Finland och sedan Stockholm efter det. Detta är mer eller mindre anledningen till min dåliga uppdatering, för vi åkte under min "bloggpaus" så därför hann jag inte skriva några kapitel. =/

Justins perspektiv
Mörk himmel ovanför mig. Hård jord under mig. Eld vid mig.
Trots smärta och chock, blev jag förvånad över min förmåga att fortfarande kunna tänka tydligt. Mina ögon sved från röken som fyllt arean och mina lungor värkte av bristen på frisk luft, och den stora mängd koldioxid dom för endast några tiotals minuter sedan fått i sig.
Min kropp sved och stack utan slut. Någonting som gjorde att jag vände och vred på mig där jag satt på asfalten framför det som jag en gång bott i. Jag sneglade febrilt runt om mig men det jag drogs tillbaka var röken som steg från huset. Ett tjockt mörkt täcke som dansade sig upp mot den mörka natthimlen.
Jag kunde höra hur brandmännen skrek till varandra och hur billarmen tjöt i bakgrunden, men det fanns ändå ett ljud som var starkare. Mitt bultande hjärta. Det slog hårt mot min bröstkorg tills det stund då jag inte var säker på om det verkligen slog så hastigt i ett ständigt hum, eller om det hade slutat helt.
Min blick gled ner mot min hand, huden under bandaget var mörkare. Att ha tittat på det brinna var nästan lika illa som att känna det. Jag hade varit säker på att jag skulle ha dött inom några minuter, men jag kunde ändå inte ha låtit bli att undra hur länge jag låg där brännande. Det kunde inte varit långt, men det kändes som en evighet. Jag minns hur jag hade haft en strimma hopp kvar i min kropp, över att det skulle sluta på ett annat sätt. Att jag skulle leva genom tortyren och allt skulle återgå till det normala. Så normalt det kunde bli.
En strimma månljus hade varit det sista jag sett innan jag slutit ögonen självmedveten. Inte av trötthet, smärta eller värme. Utan för att slippa se vad som hände med mig där jag låg mitt i branden i mitt rum.
Det hade varit efter midnatt när killarna bestämde sig för att lägga sig. Men jag hade suttit kvar och stirrat på Tv:n som visade en av många Fast And Furious filmerna. Ointressant hade jag stirrat på skärmen medan killarna en efter en försvann till respektive rum efter simpla ”god natt”.
Den natten hade jag för första gången på länge somnat utan att behöva tvinga mig själv. Något som visade sig i slutändan vara en av topp fem sakerna min kropp har gjort fel. Jag minns hur jag hade vaknat och känt hur huset varit mycket varmare än vanligt. Det hade varit mer eller mindre som en ångbastu.
Sömndrucket hade jag stirrat runt men inte märkt något ovanligt. Mitt minne av hur jag hade skiftat i soffan obekvämt innan jag funnit min väg upp till mitt rum var suddigt. Det berodde på att det var då allting börjat.
I det stadiet jag varit så märkte jag inte temperaturskillnaden eller hur jag stängde dörren efter mig innan jag fann dom dansande lågorna framför mig. Dom hade slukat upp alla möbler och jag var näst på tur. Min hand hade börjat rycka i dörrhandtaget men den var fast.
Min hjärnkapacitet började fungera igen när jag verkligen drog in scenariot framför mig. Jag blev medveten om dom kraftiga hostningar som bröt sig loss från min hals och snart fann jag mig själv på alla fyra, krypandes mot fönstret. Det var då jag inte fann något fönster, endast ett fyrkantigt hål i väggen med svarta kanter.
Vita prickar hade vid detta lag tagit över min syn och jag kände svetten rinna från min panna. Hostningar hade tagit en stor mäng energi men jag var inte utmattad.
Sen den dagen hade jag inte längre tagit någonting som hänt mig seriöst. Någon skulle kunna slå ihjäl mig och jag skulle bara stå – ligga, sitta – där helt stilla.
Och det var vad jag gjorde, jag lade ner mig på golvet med en sista blick på månen innan jag slöt ögonen.
Jag slöt mina ögon i smärta innan jag öppnade dom igen och sneglade på killarna som satt i samma position som mig, alla med glesa mellanrum.
Huset var borta, pistolerna var borta, hela våra liv var borta.

Jag vet att det är mindfuck nu - men jag lovar, alltid kommer falla på plats. :)
Kommentera. ♥