Previously:
”För nu, men inte några månader framåt. Både du och jag vet det.”
”Då får vi ta det då-”
”Jag vill inte vänta. Jag vill ha dig på alla sätt som är möjliga och om detta är ett av de sätten så är jag villig att ta den.” avbröt han mig.
”Vi är inte ens i ett stabilt förhållande.”
”Då får vi bli det.” muttrade han innan han passionerat tryckte sina läppar mot mina och med hjälp av sina händer vid min korsrygg tryckte mig närmare sig.
Jag ville inget annat än att gräva mina händer i hans hår men jag kunde inte då handduken var min första prioritet att använda mina händer till. Innan jag hann reagera ytterligare hade han dragit sig bakåt från kyssen och istället börjat stirra med en stark elektricitet in i mina ögon.
”Jag älskar dig.”

Scarletts perspektiv:
”Säg det igen.” viskade jag mjukt mot hans läppar.
Långsamt slöt han ögonen och lutade sin panna mot min. ”Jag älskar dig.”
Hans hand gled till min egen och greppade den som en pusselbit. ”Scar?”
”Ja?”
”Jag klara inte att stå kvar här om du inte säger det tillbaka.” ett kärleksfullt leende tog plats på mina läppar samtidigt som han släppte min hand och istället kramade om mig. Och där i hans famn kändes det som om vi hade all tid i världen. En försiktig kyss mot hans mjuka läppar delade vi samtidigt som jag berättade hur mycket jag älskade honom.
Om och om igen.

Det var inte länge det drömmande minnet stannade kvar innan jag var tillbaka igen där jag satt på min säng på samma identiska plats som de senaste tjugo minuterna. Men det skulle bara vara en tidsfråga innan jag försvann bort igen och istället befinna mig på min och Justins tidigare delade stund. Ett leende som innehöll mer lycka än någonsin sträckte sig över mina läppar och det var först nu jag förstod vad människorna menade när de beskrev hur det lyste om någon. För det var precis så jag kände. Men faktumet var också ironiskt då ljuset var något vardagligt för mig och hade varit det de senaste månaderna.
Att endast bra tankar fyllde mitt huvud var sällsynt och när det väl hände så varade det inte länge. För en sekund sedan skulle jag inte kunnat röra mig en millimeter – fast i trans – men i nästa var jag tvungen då det välkända ljudet som tillhörde min mobil började eka mellan alla fyra väggarna.
Okänd var det som stod på skärmen och fick mig direkt bestämd vid att inte börja med min vanliga hälsningsfras. ’Scarlett.’
”Hallå?” andetag hördes på andra sidan och de tillhörde en tjej.
Sekunder tickade och mitt tålamod växte sig svagare men inte ett knyst hördes från varken mig eller andra sidan. Men det var där det ändrades.
Personen började tala och jag kunde inte känna något annat än hat.
”Det var länge sedan Scarlett.”
”Kayla.”
”The one and only.” flinet på hennes läppar var tydligt och beskrev snabbt att hon njöt av detta.
”Vad vill du?”
”Uppdatera dig bara om hur framtiden kommer bli.”
”Vad fan har du blivit nu? Synsk?” orden spottade jag fram med ilska och ville inget annat än att lägga på.
All lugnt och försiktighet var som bortblåst och det skulle ta ett bra tag innan det lyckades krypa tillbaka igen.
”Att planera bra har inte alltid med synskhet att göra.” hennes meningar till gåtor hjälpte inte mitt stigande temperament.
”Kom till saken.”

”Vad är det roliga med det? Men å andra sidan så har jag inte tid så du får din vilja igenom.”
”Fortsätt.” manade jag irriterat på.
”Hur mår Five-killarna?”
”Hur fan ska jag veta det?”
”De bor med er, hur ska du inte veta?”
Ingen utomstående visste on att de bodde här förutom Caro, så det faktum att Kayla av alla människor visste det förvånade mig. Det var något som egentligen skulle varit motsatsen då hon alltid varit en sneaky bitch. Men så var det inte.
”Cat got your tongue?”
”Fuck off Kayla.”
”Så det är sant, de bor med er. Trodde först det bara var rykten.” ett väsande läte lämnade min strupe och hon tog det som svar då hon började prata igen.
”Tro inte ni är smarta. Bara för att ni kan skydda dem vid vissa tillfällen så betyder det inte att ni kan skydda dem vid alla tillfällen. Överraskningar ligger alla runt hörnet. Den ena större än den andra.” det var en sådan där mening man direkt vet har två olika betydelsen.
”Right back at you.”
”Jag längtar efter att se dig försöka. Och Scar?” irriterat himlade jag på ögonen över att hon använde mitt smeknamn men hummade ändå stelt till.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.”
Samtalet var avslutat och oron gnagde i mig kraftigare än någonsin.
-
”Kayla, andra sidan, okänd.”
”Kevin fucking använd dina krafter och förklara vad han ser.” röt Cody medan Victoria försökte lugna ner Lucas som svettades och var likblek i ansiktet.
Hans användning av extrakraften tog musten ur honom varje gång och det plågade mitt hjälplösa jag. Justins fingrar gled i långsamt tempo längst min biceps men tillochmed hans oro kunde jag känna genom skakningarna hans fingrar hade. Jag var glad att de andra killarna hade tvingats tillbaka till sina rum – trots att jag var säker på att de stod vid toppen av trappan och ändå lyssnade. Men Justin var en annan historia då han vägrade, och med mig närvarande så kunde inte Rick tvinga honom vilket ledde oss till nuet.
”Jag gör mer arbete än vad du gör så stäng käften.” muttrade Kevin och fokuserade än en gång på Lucas uttryckslösa ansikte.
Det var som i de filmerna där allting går i högvarv och adrenalinpumpade musik hörs i bakgrunden innan allting släpper och tystnaden faller på plats. Exakt så.
Tystnaden kunde man plötsligt skära i och ingen vågade röra sig för de visste att Kevin nu precis såg vad Lucas gjort för några sekunder sedan. För nu var det inte längre bara han som var likblek utan Kevin också, men ett täcke av ilska fanns fortfarande i hans drag.
”Kayla är vi den där jävla varuhuset igen med någon kille som jag inte kan placera in.”
”The fuck!?” Codys röst var kraftigare än någonsin. ”Den horan kommer gå rakt ner i sin egen död.”
Nu var det min tur att försöka lugna ner Justins stela kropp genom försiktiga smekningar. Hur lite han än försökte visa det så visste jag att detta var utanför hans zoner.
Ett tacksamt men ändå blekt leende gav han mig innan vi båda vände oss mot Kevin som gick fram och tillbaka med händerna knutna bakom nacken.
För första gången på länge så var Rick och Kevins roller ombytta. Rick var den som satt stilla medan Kevin försökte fixa till en plan. Och det var snabbt.
”Jag låter inte den fucking bitchen fortsätta spela. Vi åker dit och fångar henne.” orden kom ut likt gift ur hans mun.
”Sluta tänk med ditt jävla arsel och använd hjärnan. Hon är medveten om Lucas kraft och för allt i världen så kan detta vara planerat.”
”Du har inte varit aktiv de senaste veckorna så att säga vad jag ska göra ska vara det fucking sista du tänker på.” vid det här laget lyste båda, men ingen utomstående gjorde ansats till att bryta det hela. Än.
”Id-”
”Vi åker dit och det är slutbeslutet.” avbröt Kevin vad Cody än ville säga innan han försvann uppför trappan. Precis som jag anat så satt resten av killarna där uppe då Kevins svordomar blandat med deras namn var allt annat än diskreta.
”Han har rätt.” uttalade Rick för första gången och återtog sitt ledande roll.
”What the fuck, sen när började du också tänka som den jävl-”
”Cut the bullshit Cody.” det var nu min röst.
Precis som alla andra var jag trött på hans åsikt hit och dit. Kevins ord om hur han inte varit aktiv var mer sanna än vad någon i familjen egentligen trodde, och just den sanningen var vad som irriterade mig. Träningar var det enda han varit på, men där gick gränsen. Vi hade inte haft några uppdrag men varje gång Rick förslagit något så hade han dragit sig ur och kommit med en av många ursäkter där alla hade samma innebörd i slutändan.
”Vart fick du luft ifrån?” undrade han sarkastiskt.
”Tala inte med henne sådär.” Justins skrämmande röst hördes och jag förstod att han var på gränsen, så därför la jag en hand på hans axel och tryckte ner honom på soffan innan jag gjorde min väg fram till Cody.
”Frågan är vart du fick luft ifrån. Eller snarare vem.” viskade jag giftigt och tänkte tillbaka på hur den mannen han stod och svor åt egentligen hade räddat hans liv genom att förvandla honom.
”Fuck you .”
”Jag är inte intresserad.” spottade jag med sarkasm utan att bryta ögonkontakten.
”Tala med henne sådär igen och jag sliter huvudet av dig Cody.”
Hur mycket jag än var glad att Justin stod upp för mig så ville jag det inte. Inte nu. Inte här. Inte mot Cody.
En rad svordomar föll från hans läppar innan han gav mig en sista mordisk blick och försvann. Dörren small till bakom honom och ingen gjorde någon ansats att röra sig på flera minuter efter det. Jag var den första.
”Är du okej?” undrade jag oroligt och vände mig mot Justin som gav mig en skrockning till svars.
”Borde inte jag vara den som ställer den frågan?”
”Kanske, men just nu bryr jag mig inte om hur jag mår.” ett varmt skynke drog sig över hans bruna ögon samtidigt som han nickade.
”Jag är okej.” hans läppar nuddade mina tillräckligt länge för att sända stötar genom hela min kropp.
”Har idioten gått?” allas huvud vred sig mot Kevin som stod och himlade med ögonen vid slutändan av trappan med resten av killarna bakom sig.
”För nu.” svarade Rick och satte sig ner igen.
”Hur gör vi detta?” Victorias moderliga röst ekade mellan väggarna och drog all uppmärksamhet mot sig där hon satt bredvid Lucas som inte såg lika utmattad ut längre. Min hårda fasat föll när jag tog in synen av min lillebror och snabbt var jag framme vid honom och drog in honom i en benkrossande kram. Hans armar som blivit tydligt muskulösare slingrade sig runt min midja.
”Vi följer Kevins plan och åker till varuhuset och tar ner henne. Spelar ingen roll om vi är förberedda eller inte för hon kommer vara likadan.” alla tog till sig Ricks ord. Det vill säga alla utom jag.
”Jag stannar.” nio par ögonen kollade genast förbryllat och osäkert på mig.
”Det sista jag skulle göra är att lämna Justin tillsammans med killarna ensamma efter allt som hänt.” alla nickade förstående.
-
När man har en dålig känsla om något, är det paranoia eller en varning?
Paranoia är när man är rädd för att konfrontera någon eller något eller några åtgärder. Vanligtvis när man känner paranoid inför något så betyder det att man är rädd. Men jag var inte rädd.
Det gav mig ett val och det var varning. Men inför vad?
Att det går dåligt för resten av familjen just nu? Att det kommer hända någonting snart? Att Kayla kommer attackera storslaget? Alla förslag lät överdrivna så jag funderade inte länge på någon av dem.
Täcket sparkade jag av mig och fann min väg ut ur det överhettade sovrummet. Inga ljud nådde mina öron förutom de lätta stegen som tillhörde mig. Trappan i mörkret var en utmaning men tillslut stod jag och blickade på det tomma köket.
Jag varken ville ha mjölk, nattmat eller vatten, utan ville endast komma ut ur rummet. Och nu när jag var det så ville jag tillbaka då det inte fanns någonting som kunde sysselsätta mig, men det var något som stoppade mig. Vardagsrummet.
Alla möbler var välta och glasvasarna var krossade till tusentals bitar. Inget stod på sin rätta plats. Men mitt i allt det där stod en box. En box med blodröda siffror som för varje sekund tickade ner 05:14, 05:13, 05:12, 05:11.
Varningen jag tidigare känt, det var på grund av detta.
”Det är bara inte klockan på väggen som tickar.”
Utan en bomb också.