Scarletts perspektiv:
2 veckor senare - 25:e november, lördag
Två energikrävande veckor senare stod vi igen på träningsplattan. Skillnaden denna gång var att huvudpunkten inte var att träna, slåss, utan helt enkelt visa de övriga extrakrafterna för killarna men också Caroline. Bruce hade vägrat släppa henne ur siktet sen den dagen hon besökt honom, vilket hade lett till att hon hade sovit över flera dagar i rad hos oss. Hennes föräldrar trodde hon och jag hade ett viktigt skolarbete att jobba på och därmed behövde varje minut vi kunde få tillsammans, medan i verkligheten spenderade hon dagarna i skolan och sedan när hon kom hem så var hon med mig – och alla andra – och sov igenom nätterna tillsammans med Bruce. Detta hade fått Victorias inre spion att leva ett andra liv och hon kunde knappt dra sig ifrån dem i rädsla för ”funny business” som Justin så perfekt valt att beskriva det som.
”Johansson-syskonen” var lika badasses som alltid och struntade i skolan tillsammans med Five för att kunna gå igenom varje regel med att vara en fighter och tillbringa tid med en fighter. Precis som Victorias spion-del så hade även den moderliga kickat in och frånochmed måndag skulle alla som behövde gå till skolan också befinna sig där. Först hade jag trott att det tagit stopp där men sedan när hon kom fram med en regellista lika lång som rödmattan på Kate Middletons bröllop kunde jag inget annat att stirra på henne i ren chock i mer eller mindre fem minuter.
Ingen skolkning.
Bättre betyg.
Vara i tid.
Ha alltid med material.
Lyssna på allt läraren har att säga.
Anteckna noga.
Förbered er väl inför prov och läxförhör.
Var trevlig mot personalen.
Bli inte vän med fler personer som kan riskera att skadas.
Det där var inte ens en hundradel av allt, men det var vad jag kom ihåg efter hennes många repitioner varje dag. Personligen var endast det sistnämnda endast värt att komma ihåg då det ingick i vad jag gjorde och var, och resten? Bullshit.
Bruce som den plugghäst han blivit efter att Caro blivit förbannad på honom när hon fick reda på att han inte ens hade lagt en tanke på skolan, kom ihåg alla meningar på det där pappret helt utantill. Hell jag tror tillochmed att han kom ihåg i vilken ordning satsdelarna låg. Något som fortfarande störde mig – bortsett från listan – var att Caroline valde att reagera nu, flera veckor senare. Det var en chans på miljonen att hon inte märkt hur Bruce eller de andra killarna befunnit sig i skolan, för trots allt hade hon fått reda på allting.
”Du övertänker igen.” viskade en änglalik röst i mitt öra och jag kunde inte göra någonting för att stoppa rysningen som for igen min kropp.
”Hur vet du det?” mumlade jag nästan utan att röra läpparna – endast för att få Rick att tro på att jag lyssnade på hans tal om gud vet vad.
”Du nafsar på din underläpp och har en djup rynka i pannan.”
”Hur märker du det när du inte ens står framför mig Justin?” jag gjorde misstaget att prata högre än väntad men som tur var Cody den enda som märkte mig då han gav mig en varnande blick.
Både han och jag hade gått igenom stadiet med Rick helt pissed off, och det var allt annat än underhållande. Hans röst blev läskigt lugn i några minuter och man trodde att man sluppit undan hans arga sida, men det var just då allting brast. Han skulle stirra dig stint i ögonen och historien fortsätter…
”Man lär sig med tiden.” svarade Justin som också upptäckt Codys blick då hans röst hade dämpat med få grader.
Trots att jag visste det så fascinerade det mig fortfarande hur enkelt han kunde läsa av människor. En blick från Cody hade varit det enda som behövdes för att få honom att sätta ihop pusselbitarna och förstå att Rick inte var att leka med när hans ilska slog in.
”Sant.”
Ricks ögon gled förbi oss och för en stund trodde jag de skulle stanna på mig och sedan så skulle han be mig repetera allt han sa, precis som lärarna gjorde i skolan när de såg att en elev hade zoomat ur… vilket förde oss mot ännu en av Victorias regler.
Ha total fokus på lektionen även om det är ointressant.
Jag tillät mig själv att himla med ögonen och låta ett andetag pysa ut långsamt när Rick gled bort med sin blick ett steg från mig – mot Cody.
”Cody vill du börja?”
”Självklart.” den styrka Rick använde i sin ton när han talade om någonting som hade med fighters att göra, hade Cody ärvt på något makalöst sätt, för han var inte ens Ricks riktiga barn… hell han tillhörde inte ens Ricks släkt, vem de nu än var.
”Scarlett? Hjälper du honom?”
Fake-exalterat nickade jag och började gå efter Cody mot mitten – allt för att inte visa hur jag inte hade någon aning om vad vi skulle göra eller vad min roll i det hela var. Långsamt ställde jag mig framför Cody som gav mig ett tight leende innan Rick visslade i ett tecken på att vi kunde starta. Mentalt spände jag mig och förberedde mig på om Cody skulle attackera, men det var något jag tvekade på för i nästa sekund började han prata. Lugnt och sansat. En kopia av Ricks lugna röst när han försökte bevisa något. Det var då jag förstod vad som hände, eller vad som höll på att hända lät bättre. Jag skulle hjälpa Cody att visa hur hans kraft fungerade, men enda skillnaden att få mig ilsken var-
”Gör dig av med Justin.”
- att använda Justin som vapen.
Jag vägrade att visa att hans mening kickat igång min ilska, men mentalt slog jag honom sönder och samman.
”Han bryr sig inte dig.”
Kanterna av min syn började ändra färg till rött.
”Jag förstår inte heller hur du kan gilla honom.”
Nu såg jag rött.
”Killen är värdelös.”
Jag knöt nävarna.
”Nu kan få någon bättre.”
Bomben inom mig började ticka.
”Någon som… mig.”
Sekunderna började ticka… 20, 19, 18, 17…
”Gör dig av med honom.”
16, 15, 14, 16…
”Jag kan göra det åt dig.”
12, 11, 10, 9…
”Jag kan döda honom åt dig.”
Bomben exploderade innan den hann nå noll, och så gjorde även jag.
Jag kastade mig över honom och siktade snabba slag mot hans ansikte som han inte hann stoppa förrän de kolliderade med hans hud. Mitt huvud var svart, tomt.
Jag kan döda honom åt dig, jag kan döda honom åt dig, jag kan döda-
”Inte om jag dödar dig först.” viskade jag giftigt och lät mina händer glida neråt, mot hans hals, men innan jag hann spänna fingrarna så kände jag en kraft krypa in i mina vener och få all min ilska att frysa till is som han sedan krossade och sedan lämna mig helt … tom.
”Det räcker!”
Personen jag snart trodde var djävulen började gå mot oss men jag vände genast ryggen emot honom och började borsta av mina byxor från all jord och snö.
”Scar.”
”Prata fucking inte med mig.” snäste jag och började gå ifrån honom och Cody som fortfarande försökte återhämta sig där han låg på marken med en blödande överläpp.
Jag kände mig utnyttjad, som om jag endast var en pjäs i ett schackspel… en bonde, någon som enkelt kunde slåss ut om det behövdes.
”Scarlett.”
”Hörde du inte vad jag fucking sa nyss!? Sluta släng mig runt som en trasdocka! Det finns en gräns för alla och du har gått över min med flera mil! Så antingen slutar du prata med mig och fortsätter den här jävla information tramset och låter mig lugna ner mig eller så försvinner jag igen Rick. Och denna gång kommer jag inte tillbaka.”
Äntligen. Jag visste inte hur länge jag väntat för att säga allt det där men nu rann allting ut ur mig likt vatten och jag kunde inte känna mig mer lättad än vad jag gjorde.
”Fortsätt.” viskade jag dödligt nära hans ansikte innan jag vände mig om och började gå mot den motsatsa sidan av gläntan vi befann oss på. Samtidigt som jag kände blickar på min rygg så började jag borsta av en av få stenar innan jag satte mig på den och stirrade uttryckslöst på Rick som fortfarande stod lika chockat på samma plats jag lämnat honom.
”Glömde du vad jag nyss sa!?” ropade jag åt honom och det verkade få honom att snappa ut ur det hela och vända sig mot gänget igen som såg ut som exakta kopior av vad Rick gjorde nyss. Hans namn cirklade i mitt huvud likt gift jag inget annat ville än bli av med.
”Lucas? Din tur.”
Äntligen.
-
Justins perspektiv:
2 dagar senare
Klockan var inte mer än kvart i åtta på morgonen när jag stod framför garderoben och stirrade på alla mängder kläder. I vanliga fall skulle jag aldrig vakna såhär tidigt trots att det var skola men Victoria varit inne i mitt rum för fyrtiofem minuter sen och väckt mig på ett sådant där moderligt sätt man inte kunde säga nej till. Det var en stor skillnad från hur jag brukade vakna förut – av den irriterande väckarklockan eller killarnas höga röster. Något jag inte tvekade på skulle bli vana snart igen.
”Det kommer ta ett tag att vänja sig vid att få kläder utan att man är medveten om det.” muttrade jag åt mig själv och försökte än en gång lösa mysteriet med hur Scar och Victoria kunde fylla alla killarnas garderober och sedan inte få oss att protestera. Vi hade haft pengar och fortfarande hade en mängd men aldrig hade vi fått det vi vill ha placerad på silverfat framför oss, så bortskämda var det sista vi var. Mysterium som sagt.
Till slut drog jag på mig ett par mörka jeans och en vit långärmad tröja innan jag steg ut ur rummet och begav mig mot köket.
”God morgon sömntuta.” log Scar som upptäckt mig före alla andra, precis när jag kommit inom synhåll med andra ord, som om hon hade väntat på mig. Precis som alla mina gamla irriterande vanor så blängde jag på henne i några sekunder för att vara så glad en sådan här jobbig morgon, men snart mjuknade jag upp och gav henne ett leende och nickade hälsande och vände mig mot de andra och gav dem alla en gemensam god morgon.
”Fortfarande lika morgontrött som alltid?” undrade Scar när jag satte mig bredvid henne och började bre en macka.
”Yup.” jag poppade p:et och tog en tugga.
Min morgonaptit var alltid varierande, ena dagen kunde jag äta allt medan andra dagen så fick jag inte ner en klunk vatten. Idag var någonstans mittemellan.
”Ni kommer väl ihåg alla regler inför skolan, både Victorias och mina? Speciellt att hålla er borta från vanliga människor.” vi alla nickade som svars.
”Caro är utesluten från vanliga människor kategorin.” påstod Scar och denna gång var det Rick som nickade.
Fortfarande var jag irriterad på honom efter det han gjorde i skogen mot Scar, och det förbannade mig ännu mer att Scar aldrig tog upp det igen. Hon är van viskade en röst inom mig som jag endast vile slå sönder och samman, men trots mitt hat så var rösten fortfarande en tankeställare som alltid gav mig samma tanke att fundera över, och ännu hade jag fortfarande inte något svar.
Hur många gånger hade hon gått igenom detta för att bli ”van”?
”Du kan tacka mig senare.” Scars röst lyckades spräcka min bubbla i rätt sekund för att märkte hur hon gav Bruce ett retsamt flin och slängde håret över axeln. Bruce himlade först med ögonen men besvarade sedan hennes uttalande med en tacksam nickning och leende.
På tal om Caro… hon hade åkt hem igen efter hennes och Scars ”skolarbete” som pågått i fyra dygn. I slutändan började hennes föräldrar bli misstänksamma vilket inte gav Bruce något annat val än att vänja sig vid tanken av att inte ha Caro i sina armar tjugofyra sju.
-
”Man tror de ska vänja sig vid det här stadiet.” mumlade jag i Scars öra där jag gick bredvid henne med resten av gänget bakom oss.
Hennes skratt ekade i mina öron och drog till sig fler blickar, som om vi inte hade redan tillräckligt många på oss.
”De har fyra omänskliga varelser framför sig, det sista om skulle kunna hända är att de vänjer sig.”
”Sant.” flinade jag och ställde mig rakt igen.

Och de är tillbaka i skolan.. hur länge tror ni det tar innan någon av dem skolkar igen? Hmm.? ;)♥
Har längtar i tusen år känns det somm, för att kunna skriva scenen mellan Cody, Rick och Scar. :P
Anyway... kapitel 12 och 13 kommer vara DAAAAMN! Antingen kommer ni hata mig eller älska mig... heh, hoppas för det sistnämda. xD
-
Har suttit hela gårdagen med att skriva och nu har jag även kapitel 12 helt klar. Ni behöver kommentera för att få det. ;)

Fråga: Favoritgodis? (Förutom choklad xD)
Mitt svar: Har många men en stor favorit är typ de blåa sprite flaskorna. Soda pops tror jag de kallas... bild HÄR.