Previously:
”Vet? Hur fan?”
”Det har gått flera månader, en omedveten människa skulle lista ut att vi har slut på det.” konstaterade Carlos.
”Whatever bro. Vi åker ikväll, får det och kommer tillbaka.” öppnade nu Matt munnen för första gången.
”Jag kör.” alla ryckte till och slänger huvudena mot Scar som står vid dörrkarmen i sina träningskläder. Hennes blick spänner sig extra in i mig och jag förstår genast att det är för att jag aldrig tagit upp detta.
”Du kan in-” hon klipper av Bruce snabbt med en isande röst.
”Jag vill möta vem det än är ni har affärerna med. Att riskera att ni åker själva finns inte ens på kartan.”
Jag försökte motargumentera men det kom inget ut. För i just den stunden slog det mig på riktigt – hon var lika kapabel till vår livsstil som vi var och kunde skydda sig själv.

Scarletts perspektiv:
Hon lyckas lura killarna men jag blev mer än säker på att könet var feminint efter endast några sekunder.
Det mörkblonda hårsvallet som av misstag fladdrade ut från luvan hon hade.
Den långa slimma kroppen.
Den välkända men ändå okända tonen djupt nergrävt i hennes röst.
Hur hennes händer började skaka när killarna sa något hon inte ”gillade.”
Ljuset som fanns i utkanten av hennes kropp – omöjligt för killarna att se.
De välstrukturerade rörelserna.
Snabbheten som jag också ägde.
Men framförallt den dolda identiteten.

Jag hade alla detaljer jag behövde men ännu kunde jag inte placera in henne på någon av personerna jag tidigare träffat. Det var som om det fanns en spärr som stoppade mig så fort jag var nära sanningen. En tickande klocka men som aldrig kom till deadline, utan fortsatte och fortsatte precis som de svarta däcken på Range Rovern jag tillsammans med killarna satt i.
Jag såg svart, jag såg rött men framförallt såg jag allt annat än klart. Det var som att försöka hitta konturerna på en svart prick på en svart yta. Omöjligt.
Den kraftiga smärtan av mina händer som knöt sig och naglarna som borrade sig in i min handflata fick vettet att komma tillbaka, men den skulle inte stanna länge där. Det gjorde den aldrig.
Trots min hjärna som var bunden i knutar så körde jag bilen i medelhastighet och stadigt, utan att övergränsa den vita linjen som delade upp de två filerna. Vi var långt från huset och snart försökte jag öka hastigheten någorlunda utan att skrämma killarna, för tid var det inte gott om och det var just den jag behövde.
Planen var att komma hem och berätta allting för Rick som sedan skulle dra sin egen slutsats av det hela. Han hade alltid varit bra på att gissa sig fram och de detaljer jag nu hade skulle göra jobbet enklare för honom. Inte förhoppningsvis eller troligtvis utan jag visste att det skulle bli enklare för honom.
Farten ökade tills den nått över hundra kilometer i timmen, men ändå var jag inte tillfredsställ – det gick fortfarande för sakta. Någonstans i mitt undermedvetna så visste jag att min hantering av situationen berodde på frustationen men jag la aldrig uppmärksamhet på det. Men tystnaden i bilen gjorde det inte heller det enkelt. Vanligtvis hade alla något att prata om men denna gång låg ett töcken av skam i luften och jag visste att det berodde på den bruna påsen som låg i Justins famn i passagerarsätet. Lukten av vad gissade var Cannabis slog mig fortfarande som en våg men den var inte lika stark som den varit i början. För vissa skulle detta vara besvärande och det var det för mig men av en helt annan anledning. Minnen.
Hur det var innan jag blev fighter.
Tanken hann nätt och jämt slå mig innan en tvärnitning från min sida fick alla att rycka till, för där framför oss stod en lysande figur. Fighter. Långt hårsvall som fladdrade bakom henne i vinterbrisen. Kayla.
Förvåning och rädsla fanns inte ens att känna. För jag visste att hon skulle dyka upp snart. För mig.
”Sitt kvar i bilen och kom inte ut.” muttrade jag och släppte ratten med händerna samtidigt som jag lutade mig tillbaka i det beigea skinnsätet som fortfarande luktade ny.
”Hon kommer inte göra-” försökte Damon från baksätet men hans röst dog ut i takt med att mina ögon mötte hans i spegeln.
”Hon kan göra mer än du tror. Mer är ni tror.” gjorde jag klart och tog in deras nickningar som luft innan jag fortsatte.
”Sitt kvar i bilen.” de hade egentligen inget val – det var en order.
Än en gång nickade de, med en man för lite.
”Justin.” hans namn gled ut som sammet, men min blick följde inte samma vägar.
Hans nickning var knappt synbart och gjorde mig irriterad. ”Säg det.”
”Jag kommer sitta kvar i bilen.” nu var det jag som gjorde hans tidigare gest. Tydligare.
Med en hand på handtaget, redo att stiga ut så greppade han mitt ansikte och lämnade en mjuk kyss på mina läppar innan han lutade sig tillbaka med ett uttrycklöst ansikte.
”Var försiktig.”
”Det vet du att jag är.” blev mina sista ord innan jag steg ut och började med långsamma steg fram till Kayla som behöll sin roade mask.
”Söta. En sista kyss.”
”Det var inte en sista.”
”Jag gör det till en sista. Men först så vill jag prata.” hon flyttade vikten till sitt vänstra ben.
”Förvånande.” den meningen var både sann och sarkastisk, men hon viftade bort det.
”Antar att min present igår blev mottaget, dock inte på det sätt jag ville.” hon ville döda.
”Bättre lycka nästa gång.”
”Men…” hennes ansikte avslöjade att det var en bra comeback hon hade, men jag var förberedd för vad som helst.
”Era vardagsrum klarade sig inte lika bra, tack vare dig.”
”Trodde aldrig du skulle visa dig så nära huset. Synd att vi missade dig.”
”Det gjorde jag inte. Jag har mina högklassade källor.”
”Missade dem också.” sarkasmen droppade från varje ord, medan irritationen fanns i bakgrunden. Trots att den sistnämnda var starkare.
"Det gjorde ni inte."
Jag valde att inte svara och tillät att endast tystnaden fyllde området, dock något som fick mig att snabbt tappa tålamodet och intresset, så istället för att stå kvar på samma ställe började jag backa samtidigt som jag stirrade på henne oläsbara ögon som följde varje steg jag tog, tills jag vände mig om och började gå normalt. Min kropp slappnade inte av för en sekund för jag visste att hon hade någonting i reserv.
För en sekund mötte jag Justins skräckfyllda ögon genom de tonade glasrutorna innan jag uppfattade viskandet av snabba steg från vänster. Blint snurrade jag och kände hur min knutna näve kraftfullt kolliderade mot hennes starka kropp, men inte innan jag själv kände en brännande på min biceps – hennes extrakraft. Ett stön som inte tillhörde mig fyllde arean tillsammans med ljudet av hur hon föll mot den blöta asfaltsvägen.
”Får du aldrig nog att vara i underläge?” jag väntade aldrig på svar utan tog mig fram till bilen och satte mig. Men trots det så var jag inte tillräckligt snabb för Kaylas kropp var redan borta när min blick mötte asfaltsvägen igen.
”När kriget väl händer så ska jag vara den som gör slut på henne.” ingen sa någonting och tillät därmed mina ord att eka hela vägen.
De skarpa svängningarna, höga hastigheten och skyltarna som jag gick emot gjorde den tjugo minuters långa resan till endast tio minuter och jag fann snart mig själv tillsammans med killarna stå i vardagsrummet med allas blickar på min röda arm.
”Det kunde vara värre.” mumlade Victoria bekymrat innan hon försvann in i köket för att hämta något mot svedan, som dock jag inte märkt förrän nu.
”Det kommer gå bort inom tjugofyra timmar då jag inte är en vanlig människa-” mina ord klipptes av och jag börjar stirra tomt framför mig. Kevin var snabbt framme och försökte skaka mig, men jag kunde inte. Alla mina sinnen försvann för några sekunder. Men tillräckligt för att få alla svar.

Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
-
”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.
-
Med spända käkar parkerade jag bilen och steg ut för att röra mig på mindre än en sekund till området där jag sett skenet. Jag sökte runt med blicken men fann det tom. Precis när jag var på väg att vända mig om och gå tillbaka i hopp om att det bara var hallucination så nådde snyftning ljud mina öron. Jag styrde stegen mot snyftningarna och blev chockad när jag mötte Bree hopkurad på marken med armarna kring sina knän, som för att kunna hålla ihop sig själv från att falla isär. ”Sn-älla skada mig inte.” stammade hon fram när jag satte mig på huk bredvid henne. Snabbt får jag syn på det röda märket som prydde hennes kind.
-
Vad hände?”
”Jag var sen till skolan efter att försovit mig. Helt utan förvarning när jag sprang mot skolan så stannade en svart Range Rover bredvid mig.” hon tog ett djupt andetag och fortsatte sedan. ”Det var en rödhårig tjej som frågade vart skolan låg och jag berättade, sedan frågade hon om jag ville ha skjuts och jag nickade.
 ”Hon började lysa framför mig. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Hon rörde min kind…” jag förstod genast att det var det som orsakat märket på hennes röda kind.

Bullshit

Hm..  har officiellt kommit till den delen av novellen som jag verkligen längtat till. ;) BTW antingen har ni mindfuck nu eller så förstår ni exakt. Det gäller bara att komma ihåg lite från Blue Moon.
-
Ber om ursäkt för väntan men har haft en jobbig vecka med mycket drama inblandat och datorn har varit det sista jag tänkt på.