Scarletts perspektiv:
”Är du redo?” undrade Justin i en nästan viskande ton och jag fann mig själv att endast nicka – rädd för att avslöja all min nervositet om jag öppnade munnen.
Jag hade absolut ingen aning om vart vi befann oss men med den kalla brisen som passerade oss var och varannan sekund förstod jag att vi i alla fall befann oss utomhus.
Det var längesen vi gjorde något sånt här och det kändes precis som början av vårat förhållande igen, enda skillnaden var att vi inte var i ett förhållande nu. Jag visste egentligen inte vart vi var på förhållandeskalan.
”Säker?” undrade han i en mjuk ton.
Än en gång nickade jag men förstod att det egentligen inte var tillräckligt och hans nästa mening bekräftade min tanke.
”Jag vill att du ska säga det.” så med ett djupt andetag sköt jag undan all nervositet och tankar och gjorde det han bad om.
”Jag är säker Justin.”
”Bra.”
Hans röst tonade bort så fort hans händer åkte bort från mina ögon och avslöjade den hänförande utsikten. Det nästintill svarta himlen bakom trädkronorna verkade kyssa den lugna himlen samtidigt som den fick de miljontals stjärnorna att stiga ut från mörkret.
Lång borta avslöjade sig stadens färger men det var inte tillräckligt för att få överhanden av stjärnornas ljus, och på så sätt låta mig verkligen se dem efter en lång tid.
”Det är så vackert.” viskade jag helt förtrollat och tog ett steg framåt och för första gången sen vi kom hit upptäcka hur vi befann oss på ett tak. Långt bort från verkligheten.
”Precis som du.” Justin använde precis samma ton som mig och jag vände mig om för att endast möta honom närmare än väntat.
Mer sades inte mellan oss innan hans varma händer kupade mitt hjärtformade ansikte och pressade ihop våra läppar. Precis som alltid var det som om tiden stoppades och endast våra känslor kunde kontrollera våra gester. I ren desperathet att behålla denna stund och utnyttja den till max slöt jag mina ögon och lät Justins mjuka läppar ta kontroll över mina. Kyssen var mild men ändå så fängslande.
Univeriumet försvann och jag förlorade mig själv i havet av kärlek och lust, men jag visste att det snart skulle komma tillbaka då våra läppar som tidigare rört sig i harmoni tappade takten och istället rörde sig slarvigt.
Våra andetag kom ut i korta, tunga flämtningar när våra läppar drog sig ifrån varandra och elektriciteten försvann. Världen kom tillbaka i fokus.
”Vad var det där för?” undrade jag andlöst samtidigt som jag lät mina händer glida nerför hans nacke och bröstkorg innan de var vid mina sidor igen.
”Det behöver inte alltid finnas en anledning till varför jag vill kyssa dig Scar.” mitt namn föll från hans läppar som om det var det mest dyrbaraste han någonsin haft.
-
”Skulle du egentligen inte ha träning vid denna tid?” frågade Justin samtidigt som jag tryckte min kropp närmare hans där vi satt med ryggarna mot en av många betongväggar.
Hans vänstra arm låg runt mina axlar medan hans andra var ihop flätad med min i hans knä. En lätt skakning på huvudet var allt som behövdes för att få de tankarna att försvinna och istället tänka på hur han sa träning. Det var nu jag förstod att han inte längre la skillnad mellan fighterträning och träning, men samtidigt så kände jag hur mitt lekfulla humör sjönk av frågan då han hade rätt. Jag skulle ha träning vid denna tid.
”Detta är en av många jag missat.”
”På grund av mig?” till en början hade jag tänkt skaka på huvudet men lögner skulle inte ta mig någonstans så jag nickade.
”På grund av dig.” bekräftade jag och slängde även med ett skratt i slutet för att lätta upp situationen då jag inte var redo för drama, men någonstans i baktankarna visste jag att det ändå skulle komma upp till ytan snart.
”Var det detta jag behövde ha bekväma kläder på mig till?” undrade jag och valde att byta ämne.
”Nej.” jag rynkade genast på pannan. ”Jag ville inte att du skulle försöka för mycket, så jag slängde fram det endast som en ursäkt. Men det funkade ändå lite halvt.” ansvarslöst ryckte han på axlarna samtidigt som ett brett leende målades upp på mina läppar.
”Du är för bra för ditt eget bästa.” mumlade jag och pressade mina läppar mot hans i några korta sekunder.
”Jag försöker.” med ett lyckligt leende skakade jag på huvudet över hans ego samtidigt som jag lutade huvudet mot hans axel och tillät mig själv att njuta av tystnaden, som dock inte varade länge.
”Får jag fråga en sak?”
”Du gjorde nyss det.” log jag roat mot Justin.
”En till.”
”Du gjorde-”
”Nope, för det var ett påstående, inte en fråga.”
”Fråga på.”
”Vem förvandlade dina föräldrar till fighters?” hans fråga fick mig att stelna till och sära på läpparna i ren chock. Där kom dramat.
Jag borde egentligen vara van vid den här frågan men var långt ifrån om sanningen skulle fram. I mina tankar var det lätt men att tala om dem var en annan sak. Det var vad jag märkte nu. Jag var van vid att alla nära mig skulle veta händelsen och därmed inte ställa frågan till varken mig eller Lucas, men nu var ett undantag. Ett stort undantag.
”Du behöver inte svara.” Justin röst var fylld av skuld då han upptäckt min reaktion, men trots allt så ville jag inte lämna honom hängandes. Han skulle få reda på allt och inga lögner skulle vara inblandade.
Så med ett djupt andetag började jag berätta situationen som hände för lite mer än ett år sedan.

Flashback:
December månad, samma plats, samma veckodag. Här hände allt. Jag minns situationen som igår. Hur den stora lastbilen i all fart glidit över isen mot mamma och pappas bil, som stod vid trottoaren i väntan på mig och Lucas, som hade gnällt hela kvällen efter en påse godis till julfirandet. Vår vilja hade gått igenom tillslut, men detsamma gjorde oturen.

Våra världar hade gått under, när deras död bekräftats. Vi hade inte haft någon släktning som ville ta hand om oss, så socialen fick den uppgiften. Lika snabbt som vi sattes på barnhem, rymde vi därifrån. De jagades oss tills vi var femton år men nu när båda är äldre så gav de upp och vi fick ta hand om oss själva, vilket har gått sådär. Vi började röka, dricka och festa, men också en massa annat endast för att kunna överleva dagen.

Hur skulle det varit om mor och far fortfarande levde? Skulle vi leva lyckligt som alla andra familjer som förmodligen satt i sina hus och firade julafton vid denna tidpunkt? Utan några bekymmer om vad framtiden har att ge. 

”Vad säger du? Ska vi ta och hitta någon plats att sova på?” frågar jag och reser mig upp från den kalla stenmuren. Mina fötter kändes som två levande isbitar, men det förvånade mig inte. Ett par tunna strumpor och låga Converse när det är minus tjugo grader räcker inte, men jag har inget val. De tvåhundra kronorna vi snott från någon random snubbe, räckte bara till två små smörgåsar, ölburkar och cigarettpaket. Samma visa varje dag. Jag himlade med ögonen innan jag satte fokus på Lucas som ännu inte svarat, men han var inte kvar på samma plats. 

”Gå bara framåt så kommer allt gå bra.” viskade en mörk röst vid min öra med en varm andedräkt, och jag vände mig förskräckt bakåt men ingen stod där.
Jag spärrade upp ögonen när jag kände hur en hand tog tag i min arm framifrån. Mitt ansikte var fortfarande bakåtvänd och jag hade inga planer på att vända den framåt. Min kropp började skaka av rädsla men samtidigt av en smärta som tidigare inte befunnit sig där. Mitt huvud vändes med ett ryck framåt, precis som om någon tvingade mig, och jag mötte ett par glödande ögon som stirrade in i mina. Om jag skakade förut var det ingenting mot vad jag gjorde nu. Smärtan började sprida sig i mina armar och jag öppnade munnen för att låta ut ett skrik, men inte ett ord kom ut. Världen runt mig började snurra och det enda jag såg var tre par glödande ansiktet som stirrade rakt in i mina innan jag slocknade och föll ihop i den kalla snön.
Flashback slut

Mina tårkanaler hade sedan länge satts igång, och de salta dropparna föll okontrollerat längst mina kinder i samband med att Justin strök mig varsamt på ryggen och drog mig nästan omöjligt närmare sig.
”Det är okej, du är okej. Jag kommer inte låta någon skada dig Scar. Vi är okej” Justins lugnande ord fick mina snyftningar att minska men de försvann inte helt. Det var nog första och sista gången jag berättade den historien för någon, för jag var inte redo för att gå igenom det här stadiet igen. En gång var för mycket, men att jag berättade för just Justin fick det hela att vara värt det.

”Du är den bästa jag haft Scar och jag försöker verkligen bli den bästa du haft.” fortsatte han och lät sina läppar vila mot mina blöta kinder. Han visste nog inte hur mycket hans små gester verkligen hjälpte mig just nu.
”Du är den bästa jag haft.” bekräftade jag och spände mina armar omkring hans nacke.
”Vill du veta en sak?” viskade han tätt intill mitt öra och jag förmådde mig själv att endast nicka.
”I got you princess.”

---

Detta var nog en av de svåraste kapitlen jag skrivit måste jag säga, och jag hoppas ni gillar den. :)<3
-
Fråga: Hur många datorer har ni hemma?
Mitt svar: Vi har 5 stycken totalt därav 3 är mina (en är egentligen skolans) :P