Ni vet när man avslutar någonting och det känns som om en börda eller tusen stenar tagits bort från ens axlar? Så kändes det inte när jag ”slutade” blogga. Det var snarare tvärtom - allt blev endast jobbigare.
Jag trodde det skulle gå bort efter några dagar men sen satt jag där en och en halv vecka senare med wordsidan öppen framför mig och skrev på kapitel 27 av New Moon.
Jag vet inte hur länge det håller denna gång, men något jag vet är att skrivningen har blivit min fristad och att stressen var det som talade mest i mitt förra beslut.
-
I alla fall, det jag kommer göra nu är att skriva klart de fyra sista kapitlen på New Moon då jag fick flera förfrågningar om det, och sedan börjar jag på den översatta (mer info kommer) och under den tiden också skriva en egen novell privat som publiceras senare. Kommer troligen som sagt få kontroll på uppdatering då och ge er en bra och välplanerad novell.
Jag hoppas verkligen ni stöttar mig i detta. ♥

Rubriken passar bra till detta, för det är precis vad jag gjort – fortsatt sprungit från sanningen.
Mitt beslut var egentligen kristallklart långt innan jag skrev det här inlägget men jag försökte dra ut på det och se om det blev bättre, men det gjorde det inte.
-
Första gången jag skrev ett inlägg om att jag funderade på att sluta, så lyckades ni övertyga mig till motsatsen och den känslan raderades. Men nu är den tillbaka och dubbelt så stark.
Kapitlen jag skriver är endast påtvingade vilket gör att de blir kortare och mindre bra och jag får en klar bild på det när jag ser statistiken som sjunker varje dag, men jag klandrar er inte då jag som sagt är medveten om situationen
-
Ibland har jag prioriterat bloggen före läxorna för att jag har haft så fruktansvärda skuldkänslor över den dåliga uppdateringen, men det har aldrig lett till något bra, varken hos skolan eller bloggen, för hur lite jag än vill erkänna så åker jag tillbaka på ruta ett efter varje publicerat kapitel.
Jag kan inte säga att det kommer bli bättre för det är bara en vit lögn som kommer växa sig större med tiden, så därför kommer jag sluta.
Detta kanske inte varar för evigt men just nu känns det inte alls bra att stanna kvar.
-
Jag vill avsluta detta med att säga hur mycket var och en av era fina, perfekta, gudomliga kommentarer betytt för mig under den här tiden. De har fått mig att skratta och gråta samtidigt men framförallt känna lycka och glädje under mörka stunder. Ni är helt perfekta och hur cheesy det än låter så är ni värd något bättre än det lilla jag lyckas åstadkomma med New Moon.
-
Vem vet? Lite längre fram så kanske jag kommer tillbaka med en ny blogg, eller till denna?

Scarletts perspektiv:
12:e december
”BREE. Hon är fucking fightern!” utbrast jag rakt ut och fick alla rörelser och ord runtom mig att stanna upp eller ta en paus. Jag kunde nästan se hur de försökte sätta ihop pusselbitarna men för mig fanns det inga bitar, utan det var ett helt färdigt pussel. Kristallklart. Mer än kristallklart.
Kevin hade haft svårigheter till en början att läsa hennes tankar och då måste hennes extrakraft ha någonting med det att göra, för annars var det inte normalt.
Den senaste tiden hade jag inte heller sett henne i skolan, och fram tills nu trodde jag hon var död. Nyckelordet: trodde.

”Bree är en söt tjej. Tråkigt att hon accepterade min lilla deal med att droga ner Justin så han var omedveten vid otroheten och sedan få pengar. Något hon inte fick. Undrar vart hon är nu?” 

Kaylas ord när hon ”kidnappat” Justin ekade i mitt huvud. Lögner. Endast lögner och jag gick på dem. Bree var aldrig död, för under hela den här tiden hade inte bara jag utan även alla andra – tillochmed Kayla – varit pjäserna i ett schackspel. Brees schackspel.
Hon var ledaren och den okända – inte längre – fightern och det var inget misstag om det. Hon hade medvetet drogat Justins whisky den dagen han varit ”otrogen” och det var bara en av massa tecken. Kayla hade bara följt order, för i verkligheten var Bree den som kört Justin dit medan någon annan hade kidnappad resten av killarna.
En skarp väsning for ut mellan mina torra läppar när jag kände hur Victoria började badda mitt ”sår” med iskallt vatten som gjorde att jag tappade känseln i det området helt. Så om jag inte sett hur hon i nästa sekund börjat smörja på den genomskinliga krämen på det röda märket som inte kunde bli mer blossande, så skulle jag aldrig vetat.
”Vad menar du?”
”Jag menar det jag sa Einstein.” svarade jag Cody genom sammanbitna tänder.
Han hade de senaste dagarna varit mer irriterande och frånvarande än någonsin och det störde mig men mina problem var större än honom.
”Det tog flera dagar för Justins första sår” – jag ryste vid tanken – ”samt andra att försvinna medan Brees endast försvann efter tjugofyra timmar precis som eran, och snart min…” jag tittade ner på märket samtidigt som orden fortsatte flöda ut ur min mun tills mina andetag inte längre räckte till och min arm hade blivit helt avdomnad. När jag väl var klar så kom en fråga jag hoppats på att slippa.
”Hur vet du hur länge det tog för det att läka?” undrade Justin och en instinkt att nervöst bita mig i läppen slog mig men genast slätade jag ut ansiktet och försökte visa att hans fråga inte störde mig när den egentligen gjorde det. För han visste fortfarande inte hur jag övervakade deras hus förut i rädsla för att Kayla skulle få något för sig. Jag hade alltid varit bra på att läsa av människor men Justin tillhörde inte den listan vilket gjorde att jag aldrig kunde vara förberedd inför hans reaktioner.
”Ja-”
”Jag och Lucas höll koll på er ifall Kayla skulle komma tillbaka efter vår attack mot henne, och all information åkte sedan till Scar.” avbröt Kevin mig och jag kände ett lättat andetag pysa ut mellan mina läppar. Han ljög inte men sa inte heller sanningen så det är jämt ut om det skulle leda till ett argument.
-
Ett tunt isigt lager hade frostat sig vid fönsterrutans kanter och påminde mig om när jag var yngre. Året om hade jag flera slags dockor vid fönstren i tron på att Toy Story skulle bli verklighet och varje morgon blev jag lika ledsen när jag märkte hur de inte hade rört sig en millimeter. Det var fram till vintern när det var minus tjugo grader och fönsterrutorna började bilda frost inne också. Plasthåret på dockorna hade fastnat och jag grät i flera dagar då jag fortfarande levde i tron om Toy Story, tills jag förstod att det inte var någon mening med det längre. Istället slängde jag dem alla och fann intresse för platsbilar som inte ägde plast hår.
Långsamt tonade jag till verkligheten igen och mötte min egen blick genom de två glasskivorna, men bortom det fanns natthimlen som hade endast för någon timme sen målats upp. Stjärnorna var alla gömda bakom det tjocka gråa täcket på himlen, men månens ljus lyckades sippra igenom och slänga en silver dimma över skogen. Ett nytt lager av snö hade nyligen fallit och det vägde tungt på de redan nertrycka träden. Flera grenar hade fallit av, om inte så hade de i alla fall spruckit. Jag kunde föreställa mig hur den vassa vinden svepte genom mörkret.
Tanken om att det var jul om mindre än två veckor hade inte slagit mig förrän nu, men panik över att jag inte köpt presenter var inte något jag greps av, utan avdomnad var ett bättre ord. Jag ville inte tänka på julen och det var nog anledningen till bristen på mitt intresse. Att agera att allting var bra kunde jag men i verkligheten hade jag sett mina föräldrar dö samma tid året innan, allt på grund av lite godis.
”Du övertänker.” Justin slingrade sina armar runt min midja och lutade sin haka mot min axel.
”Jag kan inte hjälpa det.”
”Men jag kan.” viskade han och böjde sig ner för att lägga sin ena hand vid mina knäveck och den andra bakom min rygg. I den positionen tog han mig till sängen där han lugnt lade mig ner med sig bredvid. Helt medveten om hans tankebanor så slösade jag ingen tid innan jag pressade mina läppar mot hans mjuka. Redan då glömde jag hur tiderna var. Smaken av mint från tandkrämen spred sig mellan våra läppar samtidigt som jag kände hur han log. Med samma gest från min sida så drog jag mig tillbaka och lutade min panna mot honom. Han log genuint som gjorde sina redan vackra bruna ögon ännu vackrare.
Omedvetet hade jag hamnat på hans bröstkorg med hans ena arm omkring mig och min egen på hans nyckelben samtidigt som våra ben var sammanflätade.
”Du vet att jag enkelt ser förbi dina lögner va?” undrade han plötsligt och spände sin arm om mig.
Jag förstod ingenting av vart detta var på väg och mitt ansikte måste ha varit svar nog då han började förklara.
”Hur stor tror du chanserna var till att jag skulle tro på Kevin när han sa att han och Lucas hade koll på mig och killarna?” Oh…
”Kan du klandra mig?” min röst lät sorgsen plötsligt. ”Jag hade knappt tjugofyra timmar tidigare sett dig bli attackerade av monstret själv utan att du var medveten om det. Så vad tror du jag skulle ha gjort?”
”Du vet att jag kan skydda mig?” det var inte en konstraterande utan en fråga.
Jag nickade långsamt och slickade mig om läpparna, kände fortfarande smaken av hans, samtidigt som jag valde ut mina nästa ord med omsorg.
”Det gör jag, men mot henne så har du ingen chans Justin. Innan du hunnit blinka så skulle hon dö-” jag slöt ögonen i smärta och kramade om honom utan att avsluta.
”Det kommer inte hända Scar. Och någon som verkligen ser till der så är det du.” hans smekningar mot mitt hår var inte lika lugnande som vanligt.
”Även jag kan misslyckas Justin.”
”Det gör du inte med henne.”
”Du tror för mycket på mig ibland.” jag lyckades pressa fram ett leende som dock inte stannade kvar länge.
”Du är värd varje gnutta av det.” hans läppar var som sammet mot min hud och snart upptäcke jag mig omfamnad av ännu en av hans kyssar.
”Jag älskar dig.” vid varje ord snuddade mina läppar hans och frestelsen blev snart för stor.
”Jag älskar dig.” log han ömt när vi släppt varandra.

Tror ni hänger med nu. ;)