Previously:
”Förlåter du mig om jag ber om ursäkt och lovar att inte vara en sån igen?”
Jag låtsats fundera ett tag och jag ser snabbt hur svetten börjar bildas i hans panna när han blir nervös över mitt dröjande svar.
”Även om jag vill vara sur på dig så går det inte.” säger jag och slänger mig runt hans hals. Han lägger sin ena arm runt min midja medans han fortsätter hålla den andra bakom ryggen – precis som han gjort sen vi steg ut från dansalen.
”Du skrämde livet ur mig Lina Smith.” säger han och borrar huvudet i mitt hår.
Jag fnittrar och drar mig undan omfamningen och kollar nyfiket på hans vänstra arm – som han har bakom ryggen. Min blick börjar pendla mellan hans ögon och arm.
Han märker vart jag kollar och börjar flina smått innan han räcker fram en bukett vita tulpaner.
”Tänkte att om du inte skulle förlät mig så skulle detta förmodligen funka, men nu så förlät du mig så detta blir bara ett plus i kanten.”

---

”Vad fan är ditt problem? Vi är bara vänner, jag är över honom men om du fortsätter såhär kan du lika gärna gå ut härifrån.”
Linas blandade skrik och snyftningar hördes ända ut från deras hotellrum. Jag stod med örat tryckt mot dörren i hopp om bättre ljud – detsamma gällde alla andra i bådas crew.
”Jag är rädd okej? Du kommer dumpa mig lika lätt som du gjorde förut.” sa David lugnt.
”För det första dumpade jag dig för att jag hade en stor anledning – du var otrogen. Fan vad är det för fel på er killar? Hur många dagar har det gått sen vi kom tillbaka? Två? Tre? Hur ska vi klara oss längre fram om du fortsätter såhär?”
”…Du kan inte behärska din svartsjuka och tänk inte ens tanken att säga att du kommer ändra dig.” Jag såg framför mig hur hon avbröt honom när han öppnade munnen och höjde handen i en varnande gest.
Sådär hade det varit nästan hela tiden sen de kommit tillbaka – på ett sätt glädjade det mig men det var svårt att se Lina så sårad och att veta att jag inte kan göra någonting.
Det blev tyst och snabbt hörde vi steg mot dörren. Alla började snabbt dela på sig och gå åt varsitt håll men jag stod där som fastfrusen, med blicken mot dörren. Fanns det en chans att de skulle göra slut?
Dörren slängdes upp och Linas röst hördes över korridoren.
”Jag låtsats att ni inte stod utanför dörren och lyssnade på hela vårat samtal. Inte ett skit till privatliv kan man ens få, av sitt eget crew, sin egen familj.”
Alla blev knäpptysta innan de skyndade sig därifrån.
Hennes mascara hade runnit nerför hennes kinder och skapat svarta sträck, och ögonen var rödsprängda. Hon såg förstörd ut.
Jag stod kvar där framför henne stilla, tills alla hade försvunnit innan jag sträckte ut händerna mot henne i hopp att kunna trösta henne.
”Rör mig inte.” sa hon vasst och jag ryckte tillbaka.
Hon är förbannad , och det är inte lite heller.
Hon trängde sig förbi mig med ännu flera tårarna rinnande nerför kinderna och började gå mot hissen. Jag började gå efter henne men hennes sårbara röst gjorde så att jag stannade i stegen och tittade på när hon gick in till hissen.
”Jag vill vara ensam. Så gå och underhåll dig med något eller någon annat.”
-

En timme… två... två och en halv…
Till slut fick jag nog och slängde mig upp ur soffan i hotellrummet. Lina hade inte kommit tillbaka än och jag var orolig. Tänk om hon gjort någonting.
Hissen hade åkt uppåt så jag antar att hon var på taket eftersom det finns bara en våning till ovanför oss – och det består av städrum och några få kontorer.
Jag gick snabbt ut ur rummet och gick in i hissen där jag tryckte på rätt våning.
Mycket rätt hade jag också – där satt hon lutad mot armarna vid räcket runt hela taket och kollade ner på de ljusfyllda utsikten framför oss. Jag gick sakta mot henne och såg snabbt att hennes hårstrån på armar och ben stod rakt upp – hon frös – men det var en självklarhet. Hon stod i enbart ett vit tajt linne och ett par jeansshorts – kvällen var inte lika varm som alltid.
”Du fryser.” mumlade jag och hon vände sig skrämt bakåt, men hon såg att det var jag lugnade hon sig och kollade med sorgsna ögon på mig.
”Du skrämde mig.”
”Förlåt.”
Hon suckar och ler ett leende som inte når ögonen innan hon vänder sig om. Jag fortsatte gå framåt tills jag stod bakom henne.
”Hur länge har jag varit borta?” mumlar hon efter en stunds tystnad – ingen obehaglig eller pinsam utan bara tystnad.
”Två och en halv timma.”
”Du håller fortfarande koll efter mig, ellerhur?”
Jag nickar och vänder blicken uppåt och kollar på det svarta himlen fylld med stjärnor.
”Ibland önskar jag att vi aldrig hänt.” mumlar jag och märker att hon blir förvånad över mina ord.
”Vad menar du?” frågar hon och jag tar ett djupt andetag innan jag berättar om mina tankar.
”Att jag aldrig blivit känd, att vi aldrig vart ihop. Livet skulle vara enklare. Jag vill inte vakna varje morgon och känna alla skuldkänslor över hur mycket jag sårade dig. Jag skulle aldrig sakna dig, vilja känna dina läppar mot mina, titta in i dina bruna ögon och säga att jag älskar dig. Du skulle leva lyckligt.”
”Du är bra på att luras Justin – men med den där lögnen lurar du ingen – varken dig eller mig. Om det hjälper så önskar jag det motsatta till det du sa. ”
”Nej det gör du inte. Det är det sista du skulle ha gjort. Du har David.”
Jag känner hennes blick bränna i kinden men fortsätter kolla på himlen.
”Jag kanske har David men jag kan erkänna att mina känslor för honom har svalnat efter hur mycket vi bråkat dom senaste dagarna. Jag är tillräckligt stressad och jag behöver inte mer stress i livet.”
Nu var det min tur att fråga vad hon menar.
”Jag saknar dig Justin – men jag skulle lika gärna kunna betraktas som en… hora. Jag blir ihop med honom och efter 3 dagar så gör jag slut och börjar dejta dig. Det går inte. Speciellt inte med en massa median efter mig som längtar efter ett snedsteg.”
”Du är ingen hora. Säg aldrig så och tänk aldrig det. Det krossar mig.” säger jag och vänder blicken mot henne och kollar bestämt in i hennes ögon som blänker. Hur kan hon ens tänka så? Det borde vara förbjudet för varje tjej att tänka så.
Hon slänger sig runt min hals och jag kramar hårt om henne tillbaka. Jag kände hur hon ryste till av temperaturändringen i sin kropp.
”Jag har saknat dig Lina.” säger jag och borrar mitt ansikte in i hennes hår.
”Och jag dig Juju.” säger hon och ett leende börjar leta sig upp på mina läppar av hennes smeknamn hon gett mig.
Jag börjar snurra runt oss och hennes skratt ekar runt oss. Snabbt hänger hon över min axel och sprattlar med benen.

”Justin släpp ner mig. Du kommer tappa mig.”
”Jag är inte klen.” säger jag och låtsats bli sur samtidigt som jag tar ner henne från axeln.
”Varför lyssnade du på mig då?” säger hon och flinar.
”Jag vill inte riskera något.” säger jag och viftar bort samtalsämne samtidigt som hennes skratt börjar eka igen.
-

När jag kommer in till hotellrummet igen – efter min och Justins stund på taket – så är det tomt. Min panna rynkar sig och jag går fram till sängen för att se om någon lapp eller något ligger där från David – ingenting.
Min panna rynkas ännu mer och jag går mot fönstret för att se om han sitter på hotellets privata strand eller någonting. Bingo.
Snabbt sätter jag på mig mina ballerina skor och hämtar en blå stickad tröja för att inte frysa lika mycket nu, och skyndar mig ner till baksidan av hotellet. Det må vara mörkt men jag hittar honom snabbt.
David sitter med ryggen mot mig på bryggan, med benen nere i vattnet. Det sårar mig att se honom så. Ensam.

”Varför sitter du här?”
Han vänder sakta bak huvudet som om han väntat på att jag skulle komma.
”Ensamtid.”
Jag nickar och går och sätter mig bredvid honom. Jag drar upp benen och lutar hakan mot mina knän.
”Vi kanske bara ska ge upp detta Lina. Vi kanske inte är menade för varandra. Jag ser hur du kollar på Justin varenda gång han är i närheten – för så brukade du kolla på mig.”
Jag kunde inte säga någonting. Det han sa var sant men jag vågade inte hålla med honom.
”Säg att jag har rätt, det gör inget...” det var som om han läste mina tankar men jag sa ändå ingenting.
”Allt har blivit upp och ner. Du är nu kändare än någonsin och med Justin vid din sida har du ingenting att förlora – varken kärlek, fans eller karriären. Men med mig så kommer du förlora allt, men en annan sak är att jag inte är redo. Jag vill inte bli igenkänd varje gång jag går ut från en dörr. En normal kille med kompisar är allt jag begär, med en flickvän som dig skulle det vara bättre men man kan inte få allt – och jag ger upp min kärlek till dig för att du ska bli lycklig Lina.”
En ensam tår rinner nerför min kind och jag tittar på honom samtidigt som flera tårar bildas.
”Jag vet inte vad jag ska säga.”
”Du behöver inte. Du har gjort tillräckligt för mig, och allt jag har gjort är en massa problem – känns det som.”
”Jag kommer sakna dig David.”
”Jag kommer sakna dig också, men se det från det ljusa sidan – vi kan fortfarande vara vänner, hålla kontakten  och du får spendera din tid med någon du verkligen älskar.”
”Jag älskade dig David och gör det fortfarande.”
”Jag vet Lina, men du älskar honom mer och han älskar dig mer än vad jag någonsin kommer och kan göra.”
-

Become your dream

Mycket deep-talk i detta kapitel. Måste säga att jag blev super nöjd över detta kapitel och hoppas ni också tyckte det.
Vad tycker ni om deras beslut de tog?
Kommentera mycket och inte bara 4-5 utan mer! ♥

Previously:
Snart får jag tidningen framför mig och mina ögon går snabbt igenom det.

”Tonårsstjärnorna Justin Bieber och Lina Smith är för tillfället på en liten turné i Hawaii – ja precis så var det för några dagar sen, men nu har Lina Smith upptäckts vara i New York med en okänd kille och en liten flicka i 5-årsåldern, medans Justin Bieber spenderar sin tid på en sjukhus i Hawaii efter kollapset som skedde igår kväll. The Biebs har även lagt ut en bild idag runt 12-tiden på Instagram där han ligger i bar överkropp på en sjukhussäng.
Stjärnorna har även skjutit upp alla konserter som är kvar på turnén och har inte synts till på några Meet & Greets. Vad är det som har hänt? Börjar det gå åt fel håll?
Mer info kommer!”

Det kan inte vara sant! Jag tar upp min mobil och ringer snabbt till Dan i hopp om mer information.

”Har du allt du behöver?” frågar Scooter och jag nickar.
En svart gymnastikväska hänger på min axel fylld med några enstakade kläder. En subwaymacka vilar i min hand som jag tuggar på då och då.
Scooter börjar gå mot dörren med mig i släptåg.
Doktorerna sa att kollapset berodde på för lågt blodtryck och för mycket stress.
Direkt jag ”vaknat” hade jag varit tvungen att äta och dricka, inte mig emot – jag är alltid hungrig, men äter inte alltid. Tanken fick mig att småle.
”Hörde du vad jag sa Justin?”
”Huh...?”
”Jag sa – Lina kommer hem idag med sällskap. Hon blev orolig för dig och tog första bästa plan hem.”
Jag nickade uttryckslöst. Sällskap… sällskap… David… David.
Jag har blivit trött på hans namn – det är det enda som snurrat i mitt huvud sen jag vaknat men för några minuter sen hade jag glömt bort det…
-

”Hur mår du nu då?” Linas röst kändes lika vackert som utsikten framför oss.
David hade varit tvungen att följa med Dan – Linas manager – för något snackande och både jag och hon hade tagit tillfället i akt för att prata. Vi hade gått helt planlösa in i en skogen och kommit fram till en liten sjö med räcke runt, och där – på räcket – satt vi nu båda.
”Bättre, antar jag…”
Jag vred huvudet mot henne och såg hur hon nickade, log och kollade ner på fiskarna i sjön framför oss. En tystnad började göra sig hörd.
”Vad hände ens Justin...?” frågade hon och mötte nu min blick.
Jag bröt min blick från hennes bruna ögon och tittade upp mot himlen istället, innan jag öppnade munnen.
”Jag blev helt förstörd när jag hann med i dina tankar – när jag förstod vad du tänkte göra. Sedan hamnade med i ett bråk med en paparazzi och det ena ledde till det andra. Scooter blev ilsken och Selena blev… omtänksam… jag orkade verkligen inte med deras humörsvängningar så tillslut släppte allt bara och jag försvann in i det svarta.” mumlar jag fram.
”Jag är ledsen men det kändes rätt att göra det…” hon avbröt sig och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
”Vi försöker skydda människor vi älskar genom att hålla dem utanför det, men i slutändan sårar vi dom ändå. ”

Hon hade rätt i det sista hon hade men för mig funkar det inte så längre.
”Gör det fortfarande det?”
”Han har ändrats och jag litar på honom när han säger det.”
”Litar du på mig om jag säger det?”
”Inte än Justin, jag måste smälta hela situationen först. Jag är känd i min familj för att ta längst tid på mig att läka mina sår – stora som små.”
Jag bröts ännu mer när jag hörde hennes ord. Jag förstod nog aldrig hur mycket skada jag gjorde henne när jag kysste Selena. Om jag kunde skulle jag spola tillbaka tiden men det är lättare sagt än gjort.
”Du ska veta att – allt var ett enormt misstag.” mumlar jag och syftar på Selena dramat.
”Jag vet Justin. Jag vet.”

Minuterna tickar förbi och tillslut tar jag mod till mig och förflyttar mig närmre henne. Jag lägger min arm runt hennes midja och hon flyttar sig lite närmre mig för att lägga huvudet på min axel.

”Jag saknar dig Lina.”
Även om jag inte förväntar mig något svar så gör det ont ändå när jag inte hör ett ljud ifrån henne. Jag tänker öppna munnen för att säga något liknande ett ”förlåt” men blir avbruten av hennes ringsignal. Hon drar upp den och börjar snabbt prata.
”Hallå… aa… okej… gick det bra… vad bra… jag kommer nu… see you later baby.”
Jag drar bort min arm från henne när jag hör på långa vägar att det är David som ringde. Mitt ansikte behåller jag som det är men inuti vill jag bara lägga mig i en säng och gråta.
”Ska vi gå?” mumlar jag och börjar resa mig bort från räcket när hon lagt ner mobilen utan att vänta på svar.
”Justin, sluta. Du vet att det skulle hända.” säger hon och tar tag i min handled och vänder mitt ansikte mot henne.
”Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen jävla aning! Nån chans trodde jag att jag hade.” skriker jag och vänder ryggen åt henne innan jag börjar gå med snabba steg.
Jag blir chockad av mina egna ord och hur jag skrek dom åt henne.
”Justin… jag förlåter människor men det betyder inte att jag ser och litar på dem på samma sätt.”
-

”Ey bro? Hur mår du?”
”Perfekt.” svarar jag iskallt på Alfredos fråga när han kommer och sätter sig bredvid mig i soffan nere vid lobbyn.

Hela min crew hade åkt ut för något fika eller något men jag hade inte lust att följa med. Jag trodde Alfredo hade följt med, men tydligen inte.
”Sluta ljug för dig själv och ryck upp dig. Deras förhållande kommer inte hålla länge till. Deras första bråk var redan idag.” säger han.
Även om det är dumt så får jag en gnutta glädje i mig, när jag hör det.
”Hon har träning – dans – i salen längst bort i högra korridoren. Följ med och försök att rycka upp henne.”
”Bro, hon hatar mig, och hur mycket det än glädjer mig att de har bråkat så kommer de bli sams lika fort. Samma sak gällde förut för mig och henne.”
”Fine. Men följ med och bara kolla på, istället för att sitta här och tycka synd om dig själv.”
Jag suckar men reser mig tillslut för att följa efter honom.

Starship – som jag förstått att sången hon sjöng när vi var på väg till stranden hette – pumpade högt ut ur högtalarna. Direkt jag och Fredo steg in genom trädörren mötte hon min blick i spegeln och jag såg hur det ryckte till i henne mungipor.
Hon kanske inte hatar mig trots allt.
Salen var stor och speglar täckte större delarna av väggarna. Väggarna var ljusa, och såg ännu ljusare ut under skenet från dom stora lamporna. Golvet var gjort i ett ljust trämaterial. Några tavlor ägde plats på de återstående platserna.
Dörren öppnades bakom oss och jag vände mig och mötte personen jag minst ville se i just denna tillfälle – David. Han blick mötte min och jag såg hur han försökte sig till ett leende men ajg bara vände tillbaka huvudet framåt lika fort, och studerade Lina i spegeln när hon rörde sig i takt till musiken. Ibland såg man hur hennes mun rörde sig smått när hon sjöng med.
Tjejen kunde verkligen röra på sig.
David stod bakom mig tålmodigt tills musiken stängdes av.
”Då var det klart! Konserterna börjar i övermorgon och denna gång missar du inte Meet and Greeten.” sa Dan med sträng röst i slutet.
Lina nickade och log innan hon gick fram till stereon där hon hade sin flaska och började dricka törstigt ur den – detsamma gällde det dansarna. Hon tog upp sin huvtröja och började gå åt mitt håll – dörren.
”Så Juju lyckades piggna upp i alla fall?” det lät inte elakt, snarare som om hon verkligen undrade hur jag mådde.
”Typ…” säger jag och besvarar hennes leende.
Hon nickar innan hennes blick förflyttar sig till det som var bakom mig. Hennes leende försvinner men det glittrar fortfarande i henne ögon.
”Ska vi gå ut?”
Hon nickar enkelt åt Davids fråga innan de båda försvinner ut.

”Förlåter du mig om jag ber om ursäkt och lovar att inte vara en sån igen?”
Jag låtsats fundera ett tag och jag ser snabbt hur svetten börjar bildas i hans panna när han blir nervös över mitt dröjande svar.
”Även om jag vill vara sur på dig så går det inte.” säger jag och slänger mig runt hans hals. Han lägger sin ena arm runt min midja medans han fortsätter hålla den andra bakom ryggen – precis som han gjort sen vi steg ut från dansalen.
”Du skrämde livet ur mig Lina Smith.” säger han och borrar huvudet i mitt hår.
Jag fnittrar och drar mig undan omfamningen och kollar nyfiket på hans vänstra arm – som han har bakom ryggen. Min blick börjar pendla mellan hans ögon och arm.
Han märker vart jag kollar och börjar flina smått innan han räcker fram en bukett vita tulpaner.
”Tänkte att om du inte skulle förlät mig så skulle detta förmodligen funka, men nu så förlät du mig så detta blir bara ett plus i kanten.”

Heartbreak changes people.

Previously:
”JUSTIN!” skrek alla när jag stod på det platta golvet istället för trapporna. Dom skyndade sig fram och omringade mig åt alla håll och kanter.
”Hur mår du?” gnällde Selena från ett håll.
”Hur fan tänkte du Justin!?” skrek Scooter från något annat håll.
Jag blev snabbt yr av alla frågor, och skriken gjorde mig döva kändes det som.
Det måste vara nog nån gång.
Jag puttade bort alla och försökte gå upp för trapporna igen. Nån gång skulle jag ta tag i detta men idag var inte den dagen.
Benen kändes som gelé medans fötterna var som tunga stenar. Jag försökte lyfta min vänstra fot men det gick inte. Ögonen svartnade och jag kände ett hårt smäll mot huvudet innan allt försvann.
Hoppas jag inte vaknar igen.

Jag kunde inte få ut Justins ansikte bort från min näthinna. Var verkligen detta det rätta valet..?
NEJ. Lina sluta. Han kommer krossa dig igen, sa min mörka sida mot Justin medans den ljusa sa motsatsen.
Kommer David också inte göra det nån gång?
Mitt huvudvärk satte fart av alla tankar, röster och obesvarade frågor.
”Lina? Vi är framme.”
Jacob saktar in bilen och jag väcks ut ur mitt drömmande.
”Fortfarande lika säker?” frågar han när han ser att han har mitt uppmärksamhet.
Nej…
”Absolut.” säger jag istället och ler.
Vi steg ut och snabbt kom det steg ut tre vakter från bilen bakom oss.
”Vad fick dig att berätta för alla men inte Justin?” frågar Jacob apropå ingenting när vi har gått några steg.
”Han skulle försökt stoppa mig.”
”Vi andra kunde göra det också…”
”Det jag menar är att jag skulle falla för honom igen… och det vill jag inte.” säger jag helt ärligt.
Han nickar.
Det kändes skönt att besöka – vara hemma i -  New York igen, men helst skulle jag ha gjort det under ett annat tillfälle.
Ett lyckligare tillfälle.
Men… detta var valet jag gjort och jag var några meter ifrån att få just det valet verkligt.
-

Leendet på hans läppar var inte så elakt jag trott det skulle ha varit när han såg mig. Den här var mjuk. Ögonen tindrade som det gjort när vi varit tillsammans.
Varför lägger jag plötsligt märket till sånt igen? Har mina känslor för honom hettats upp igen?
”Är ni fortfarande lika säker Ms. Smith?” frågade polisen på min vänstra sida.
Jag kollade djupt i Davids ögon och försökte leta efter dåliga tecken men finner inga.
”Ja.” säger jag enkelt och vrider huvudet mot polisen.
”Då så. Skriv under här och här, sen har David längre inget fängelsestraff.”
Jag tog ett djupt andetag och skrev snabbt mitt underskrift på de två raderna han pekat på.

”Varför gjorde du det?” frågar David när vi går på trottoaren samma kväll tillsammans med Jacob några meter bakom oss.
”Jag har saknat dig…”
Det var sant. Även om han gjort som han gjort.
”Hur kunde du göra det? Efter allt jag gjorde. Efter allt jag började?”
”Ärligt talat har jag ingen aning. Men du verkade inte vara en sån typ. Det var aldrig din personlighet. Men just då var jag för rädd för dig.”
”Jag är ledsen, men om det hjälper – jag har saknat dig också, så sjukt mycket.” mumlar han och jag vrider huvudet mot honom och ser att hans blick är fastklistrad nere i marken.
”Hur känns kändislivet och vad hände mellan dig och Justin egentligen?”
”Är du verkligen nyfiken på hur det gått för mig?” frågar jag och skrattar smått.
Det känns mer som om han tvingar fram frågor för att det inte ska vara en pinsam tystnad än att han verkligen bryr sig. Hans andra fråga hörde jag inte… säger vi.
”Kanske…” säger han och skrockar.
”Väl det går bra. Är på turné just nu, fast detta fick gå före.” säger jag och vänder blicken framåt.
Jag blev generad av att säga det där sista om jag ska vara ärlig.
”Jag vill säga tack – fast det känns som om det inte räcker långt. Berätta när du känner dig redo… eller när du vill.”
Jag rynkar pannan och förstår sedan att han menar Justin.
”Du behöver inte. Ett tack är allt jag begär.”
Lögn.
”Vad sägs om att sätta oss på bänken där?” frågar han och nickar smått mot bänken som står i det tomma parken och tittar sedan menande på mina höga pumps.
Jag skrattar och tar tag i hans hand och drar med honom dit utan att svara.
”Hur kan det vara så öde här? Det är New York.” frågar han när vi satt oss ner.
”Ingen aning. Men det är skönt att känna sig… normal utan en massa paparazzin och fans för en kväll.”
Jacob sätter sig på en bänk kanske 20 meter ifrån oss för att inte störa. Jag ger honom ett tacksamt leende som han besvarar.
”Livvakt?”
Jag nickar och vänder blicken från Jacob till den stjärntäckta himlen. Efter en liten stund lutar jag huvudet mot Davids axel och sekunden efter lägger han sitt arm runt mina axlar.
”Du är fortfarande inte helt avslappnad i mitt sällskap, men jag förstår det. Jag kommer aldrig sluta be ursäkt om det även om vi är vänner eller inte. Jag skulle aldrig göra något sånt mot dig igen. Tiden i den där lilla fängelsecellen fick mig att tänka om. Jag saknade dig och var arg på mig själv. Jag förväntar mig ingenting men jag ska kämpa för att få dig att lita på mig.”
Jag blir chockad av hans lilla tal och tänker precis svara men han ställer sig upp -  jag stänger munnen för att se vad han ska göra – och drar mig med sig.
Han lägger sin arm runt min midja och drar mig närmare sig. Han ögon stirrar in i mina och just vid den tidpunkten är det bara vi som existerar. Hans blick drar sig ner mot mina läppar – och han biter sin egen – men den stannar inte där utan börjar pendla mellan mina ögon och läppar. Han höjer sin ena hand och tar försiktigt tag i mitt ansikte – som om jag skulle vara gjord i skör glas – och lutar sig sakta närmre och närmre tills hans läppar är tryck mot mina i en passionsfylld kyss.
Jag höjer händerna till hans nacke och börjar dra smått i hans hår. Mitt huvud lutar jag åt sidan för att fördjupa kyssen. Han biter i min under läpp och snabbt ger jag honom tillgång.
Jag har saknat det här…
-

                                                                                                 If it still hurts, it means you still care.

*Tidinställt*
Hoppas ni inte tyckte att det blev allt för kort! :)
Anledningen till att just det som hände hände var för att nästan alla noveller jag läser är att någon blir otrogen och så förlåter man varandra och BAM man är ihop igen - så ville jag inte ha det.
Kanske kommer det sluta med Jina (Justin + Lina) eller Javid (David + Lina)

Kommentera mycket! ♥

Previously:
”Du får inte gå in dit Mr. Bieber.” 
”Jag är Justin Bieber och får göra vad fan jag vill.”
Jag börjar knuffa mig mellan dom men det gav ingen framgång.
”Justin lugna dig.” säger Kenny och tar tag i mina armar.
Hans röst fick mig att bryta ihop och jag föll ner på knä. Han viftade bort vakterna runt oss och satte sig på huk bredvid mig.
”Det är för sent grabben.”
Hans röst lät avlägset. 
Hon får inte åka!
Min mobil vibrerade till i min ficka och jag drog upp den med skakiga fingrar.

Från Lina:
Ibland måste man släppa taget om dom man älskar för att göra dom lyckliga.

”Justin.”
Jag vände min uppmärksamhet från juiceflaskan i min hand till Kenny. Inga ord lämnade min mun. Jag var krossad inifrån och ut.
”Det har blivit värre där ute, så vi måste fixa det på något sätt. Jag ringde ett samtal nyss som du märkte – till Scooter. Han ska skicka två nya vakter –Peter och Alex. Jag ska ta bakvägen och köra förbi paparazzoerna och fansen i Range Rovern för att åtminstone får bort några av dom.”
Jag missade hälften av alla ord han sa, men nickade ändå snabbt bara. Den där samtalet han pratade om, hade jag inte ens märkt. Tankarna om Lina började äta upp mig inifrån igen.
Hur kunde hon bara lämna sådär? Inte ens ett hejdå…
”Där kommer vakterna. Ta hand om dig den här lilla stunden och försök se ljust igen grabben.” sa Kenny och nickade åt min högra sida samtidigt som han klappade mig stöttande på axeln.
Även denna gång nickade jag och lät blicken falla ner tillbaka på flaskan.
Lätt för honom att säga.
Lina ska gå tillbaka till sitt ex och här sitter jag och gör ingenting för att göra så att hon inte gör samma misstag igen.
10 minuter till satt jag där efter att Kenny hade lämnat mig med Peter och Alex. De stod på varsin sida om mig för att kunna skydda mig på bästa sätt om någon helt plötsligt fick för sig att attackera.
Inga fans hade kommit fram, och jag kände mig lättad.
Tur i oturen.
Jag älskar mina fans – verkligen – men just nu orkar jag inte – vill inte – se glad ut.
Ingenting i mitt huvud var ljust.
”Justin, vi ska gå nu.”
Jag nickade mot Alex precis som jag gjort mot Kenny och reste mig. Mina steg började röra sig mot utgången men jag stoppades av Peter.
”Jag går först och du bakom mig med Alex bakom dig. Du får böja ner överkroppen när vi kommer ut så de inte får så många bilder på ditt ansikte. Desto mindre rubriker – desto bättre. Okej?”
Jag mm-ade igen och så började vi gå mot utgången.
Direkt glasdörrarna sköts åt sidorna böjde jag mig ner precis som Peter hade bett mig och gick med snabba steg efter honom.
Kaos kändes inte som rätt ord. Detta var värre.
Mina tankar hann inte längre förrän Peter sköt upp bildörren och jag steg snabbt in.
Jag pustade ut när jag satte mig ner i det bekväma skinnsätet. Gör inte denna dag värre.
Ljudet av skrik och smattrandet av kamerorna dämpades smått men jag hörde fortfarande hur vissa slängde ur sig kommentarer. Både bra och dåliga. Jag hörde även hur Alex och Peter bad alla stega bak. Jag försöka att stänga ute rösterna men dom trängde sig bara in igen.
”Fuck you.”
”Fuck back to America.”
Där gick min önskan bort. Min gräns var uppnådd. Vad fan var deras problem?
Blodet började snabbt cirkulera inom mig och min ilska ökade. Jag sköt aggressivt upp dörren och brydde mig inte ett skit om vilka rubriker detta skulle skapa.
”What the fuck did you say? What did you say?” spottade jag ursinnit fram och tog två snabba steg framåt för att slå till paparazzin – men Peter fick tag i mig i sista sekund. Jag knuffade emot men hans styrka var större än min.
Paparazzin framför slängde ur sig en massa och ilskan - som redan var på topp -  växte sig större.
”I fucking beat the fuck of you.” spottade jag giftigt fram innan jag vände mig om och gick in i bilen igen och Peter stängde dörren snabbt efter mig.
-

Jag hade kommit tillbaka till hotellet utan att någon från min eller hennes crew hade sett mig.
Jag kände för att gråta och slå sönder saker – men det skulle inte hjälpa.
Jag plockade ut sakta mobilen ur fickan och gick in på twitter.
Skriva av mig kort kanske var ett bra altenativ.

”Sometimes when people r showing cameras in your face all day and yell the worst thing possible at u… well I’m human. Rough morning.”

”Only way someone can break u is if you let hem #BELIEVE”

Jag slängde mobilen bredvid mig i soffan och stirrade in i den svarta TV-skärmen.
Mina tankar hade blivit tomma, mitt hjärta var tomt – hela jag var tom.
Mobilen började snart ringa och jag tog trött upp den.
”Mm...?”
”Justin. Kom. Ner. Nu.”
Scooters röst var allt ifrån det vanliga – den var ursinnig.  Det vara bara att lyda.
Jag mm-ade ännu en gång och la på innan jag på skakiga ben reste mig och började gå mot nedervåningen.
”JUSTIN!” skrek alla när jag stod på det platta golvet istället för trapporna. Dom skyndade sig fram och omringade mig åt alla håll och kanter.
”Hur mår du?” gnällde Selena från ett håll.
”Hur fan tänkte du Justin!?” skrek Scooter från något annat håll.
Jag blev snabbt yr av alla frågor, och skriken gjorde mig döva kändes det som.
Det måste vara nog nån gång.
Jag puttade bort alla och försökte gå upp för trapporna igen. Nån gång skulle jag ta tag i detta men idag var inte den dagen.
Benen kändes som gelé medans fötterna var som tunga stenar. Jag försökte lyfta min vänstra fot men det gick inte. Ögonen svartnade och jag kände ett hårt smäll mot huvudet innan allt försvann.
Hoppas jag inte vaknar igen.
-

                                                                                Don't let a bad day make you feel like you have a bad life.

*Tidinställt*
Vad tror ni kommer hända med Justin?
Hur kommer det gå med Lina?
Kommentera! ♥

Previously:
Jag måste ut och få frisk luft.
Jag drar med mig mitt rumskort – mobilen struntar jag i – och sätter på mig skor innan jag stiger ut till den belysta korridoren.
Jag går sakta mot trapporna.
”Kunde du inte heller sova?”
Jag blir så rädd att jag snubblar på trappsteget och landar rätt på min bakdel.
Jag slänger en blick bakåt och ser Lina stå där och försöker hålla sig för skratt.
”Vad var det där bra för?” gnäller jag och reser mig upp.
”Jag frågade bara en enkel fråga.”
Jag himlar med ögononen och svarar sen ett nej på hennes fråga.

Let’s go to the beach, each
Let’s go get away
They say, what they gonna say?
Have a drink, clink, found the Bud Light

”Ny sång?” frågar jag och blir förvånad över att hon är så avslappnad i mitt sällskap men samtidigt… glad.
”Kanske… Men du måste hålla med att den passar vid just denna tidpunkt.” säger hon och tar upp där hon slutade.
Jag nickade och släpper fram ett leende.
Vi var – precis som sången lyder – på väg mot stranden.
När vi stod där på trappan med 2 meters mellanrum mellan oss hade det blivit en obekväm tystnad. Tillslut kände jag på mig att det var jag som skulle bryta den.
”Vill du följa med till stranden?” – precis så hade jag frågat. Det hade låtit svagt och nervös.
Jag brukade aldrig vara nervös runt tjejer.
Vad gör hon med mig?
Men när hon sa okej och avfyrade av ett leende, hade jag blivit varm inuti – jag hade varit under hennes makt. Hur kunde jag sjunka ända ner till Selenas nivå när jag var på toppen med Lina?
”Vad tänker du på?”
Hennes röst drar tillbaka mig till nuet.
Ska jag dra sanning och berätta att jag tänkte på henne eller lögn och berätta om något random?
Jag kliar mig nervöst på pannan innan jag svarar henne.
”Hur allt kunde bli så fel plötsligt.” mumlar jag fram. Sanning.
”Åh…”
Våra steg blir långsammare och korta tills vi inte rör oss över huvudtaget.
Havsvindarna åker in mot land och Linas hår flyger bakåt.
”Jag är förvånad att inga paparazzin har hittat oss.”
Bra replik Justin, verkligen.
Mina tankar består endas av sarkasm. Hon mm-ar och sätter sig ner i sanden.
Sekunden efter upprepar jag hennes rörelse och där sitter vi under skenet av månen och lyssnar på vågorna som träffar dom stora klipphällarna.
”Förstår inte ibland hur jag står ut med paparazzoerna.”  säger hon efter nån minuts tystnad mellan oss.
”Det visar bara att du är professionell, baby.” säger jag och blinkar mot henne.
Hon ler samtidigt som hennes kinder ändrar färg.
”Sluta flirta med mig.” säger hon och täcker sitt ansikte.

”Varför? Du gillar det.” säger Justin och lutar sig bakåt och tar stöd på armbågarna.
”Nej det gör jag inte.” säger jag fullt allvarligt men min fasad bryts snabbt ner och jag spricker upp i ett blygt leende.
”Okej.” mumlar han och jag undrar om jag förstört stunden… men det visas sig ganska snart att mina funderingar var fel.
Han lägger sin hand på min lår och jag stänger ögonen för att känna hans varma hud mot mitt bara ben.
Herregud!? Sluta tänk så Lina… du har en redan… kanske.
”Justin.” säger jag strängt och tar bort hans hand.
”Vad?” säger han med ett oskyldigt leende och lägger handen på min lår igen.
”Sluta röra mig.” säger jag och tar bort hans hand ännu en gång.
”Nej.” säger han och upprepar rörelsen dock högre upp denna gång.
Jag skrattar lätt och skakar smått på huvudet samtidigt som jag tar bort hans hand – igen.
”Du är så irriterande.” säger jag lekfullt.
”Men du gillar det.” säger han och blinkar.
Ännu en gång skakar jag på huvudet och vänder blicken mot den vänstra delen av stranden.
”Hur känns det att sitta här alldeles ensam med mig?” frågar Justin helt apropå ingenting och jag vrider mitt huvud mot honom. Han har ett retsamt leende över läpparna.
”Farligt.” säger jag och börjar kravla mig bort men han hinner få tag på mig. Jag har ingen chans mot hans styrka så han får mig lätt ner på rygg och börjar kittla mig.
Skratt och skrik fyller tystnaden. Jag börjar sprattla med benen och vrida mig runt i hopp om att komma lös men han lägger sig på mig för att få mig att stanna – men det stoppar allt annat också.
Båda två kollar flåsande på varandra.
Hela situationen känns fel plötsligt för min del.
Justins ansikte blir allvarligt och han närmar sig mitt.
Jag vill inte detta… men en liten sida hos mig ser fortfarande ljust på honom.
Några millimeter mellan våra läppar och jag brottar fortfarande med mitt inre.
Hans guldbruna ögon lyckas hypnotisera mig för en sekund och han tar tillfället i akt att närma sig ännu mer.
Jag kunde inte röra mig även om jag ville. Men när han stängde sina ögon och tryckte läpparna mot mina, kom jag tillbaka till verkligheten.
Bilder från honom och Selena på soffan tätt liggande med läpparna tryckt mot varandra – de läppar han har mot mina nu – bläddrades framför min näthinna och jag blev… äcklad.
Jag vred huvudet åt sidan så hans läppar släppte mina och puttade honom bort från mig.
Gjorde jag nyss det där?
Jag blev… stolt över mig själv – att jag lyckats stå emot och kämpat för att inte falla platt som en pannkaka för honom igen.
Han kollade chockat på mig när jag snabbt kom upp från mitt liggande ställning och ställde mig på benen.
”Du borde inte älska någon du inte kan få. Du äcklar mig Justin.” sa jag känslolöst.
Sorg rann likt vatten över hans ansikte. Jag vänder på mig och går med raska steg tillbaka till hotellet.
Känslorna var blandade men en sak som var säkert – mina känslor för Justin är inte densamma.
När jag efter 5 minuters promenad var tillbaka på hotellen gick jag snabbt uppför trappan och skyndade mig till mitt hotellrum. Rumskorten drog jag upp och öppnade dörren.
Jag gick till sängen där jag drog ut min ena väska från under den och packade den med allt nödvändigt jag behövde för 2 dagar.
Jag kommer komma tillbaka fast med sällskap.
Klockan hade närmat sig 4 på morgonen när jag var klar och jag kröp ner under täcket för att åtminståndet få nån timmes söm.

Kaoset som var på flygplatsen var inget att leka med. Fans – som skrek, grät, knuffades för att komma längst fram vid stängslet – och paparazzin – som skrek ut en massa frågor, som jag inte ens la uppmärksamhet på.
Jag skrev några autografer innan jag med nerböjt huvud gick tillsammans med Jacob och två andra vakter in genom glasportarna.
Jacobs mobil började ringa och hans svarade snabbt. Han pratade tyst och spänd och jag hörde mitt namn nämnas vi några tillfällen.
”Justin är på väg. Vi måste skynda oss.” mumlar han i mitt öra och jag blir irriterad.
Först händelsen på stranden och nu ska han säkert försöka stoppa mig från att…

Jag måste hinna. Jag måste.
”Kom igen Kenny!”
Han svarar inte utan trycker ner gasen till botten på Range Rovern.
Hon får inte åka.

Jag steg in till hotellrestaurangen för att äta frukost. Min blick var fast i golvet och jag ville inte möta någon, men så enkelt är går inte det när man ska sitta med över 15 personer.
”Du borde inte älska någon du inte kan få. Du äcklar mig Justin.” snurrade runt likt ett pariserhjul i mitt hjärna.
Hon hade rätt. Jag äcklar mig själv också. Såklart hon skulle putta bort mig – vad tänkte jag med ens?
Aptiten var inte på topp så jag tog bara ett grönt äpple och gick till ”vårat bord.”
Jag höjde blicken för att se till att jag inte går in i något eller någon – men även för att se vart Lina befann sig. Men hon syntes inte till – varken hon eller Jacob.
Oroligheten började bubbla inom mig. Hon kunde inte ha åkt till New York redan idag. Hon fick inte.
”Vart är Lina och Jacob?” frågar jag så snabbt jag är framme vid bordet.
”De åkte till flygpl…-” börjar Kenny men jag avbryter honom och slår mentalt till mig själv.
Tanken som slagit mig för några dagar sen började finslipas. Såklart hon skulle göra det.

Vi klev snabbt ut ur bilen och trängde oss bort mot glasportarna. Skriken och blixtarna blev värre, men vad skulle jag förvänta mig? Här kommer jag världens kända tonåring och ingen kommer märka mig? Jovisst.
Min blick letade sig snabbt efter den svarta skärmen där alla flygtider står och jag hittade New York direkt.
Gate 15. Bingo.
Jag skyndade mig åt höger sida med Kenny efter mig. Min blick letade efter Lina när vi var framme och jag fann henne snabbt – vid säkerhetskontrollen – tack vare alla vakter runt henne.
”Lina!” skriker jag panikslaget när jag inte hittar något annat sätt att fånga hennes uppmärksamhet på.
Hon höjer blicken och skakar på huvudet.
Hon hade sina Ray Bans på så jag kunde inte se hur hon reagerade över min närvaro. Hon börjar snart tillsammans med Jacob och två andra vakter röra sig längre bort ifrån mig och in genom ett dörr.
Jag måste stoppa henne.
Jag började springa efter henne men blev stoppad av vakterna vid säkerhetskontrollen.
”Du får inte gå in dit Mr. Bieber.”
”Jag är Justin Bieber och får göra vad fan jag vill.”
Jag börjar knuffa mig mellan dom men det gav ingen framgång.
”Justin lugna dig.” säger Kenny och tar tag i mina armar.
Hans röst fick mig att bryta ihop och jag föll ner på knä. Han viftade bort vakterna runt oss och satte sig på huk bredvid mig.
”Det är för sent grabben.”
Hans röst lät avlägset.
Hon får inte åka!
Min mobil vibrerade till i min ficka och jag drog upp den med skakiga fingrar.

Från Lina:
Ibland måste man släppa taget om dom man älskar för att göra dom lyckliga.

Detta får inte var sant. Jag väntade fortfarande på stunden där jag vaknar och märker att allt bara var en dröm.
Hon får inte köpa ut David från fängelset.
-

                                                                                         Follow your heart but take your brain with you.

DAM DAM!
Vad tycker ni - ni fick ju reda på anledningen till att Lina åker till New York - dåligt? Bra?
Är Lina för hård mot Justin?
Kommentera! ♥