Previously:
Jag tog emot hennes kropp när hon föll ihop och bar henne i min famn till soffan där jag la henne ner. I samma sekund som jag var på väg att vända mig om och gå ut ur huset fastnade jag med blicken på hennes kind. Det såg ut som om någon hade bara målat två raka sträck över hennes kind men så var inte fallet. Fightern hade rört henne vilket gav ledtrådar till vad hennes extrakraft var. Hon skadar en människa bara med en beröring, precis vad hon hade tänkt göra med Justin den kvällen om jag inte hunnit stoppa henne. Jag svalde hårt  och skyndade mig sedan ut ur huset. Om Rick skulle få reda på detta skulle jag vara stendöd.
-
”Jag hade en egen lektion att vara på och du sa aldrig när du skulle komma tillbaka.” Kevins röst drog mig tillbaka till verkligheten och jag himlade med ögonen och var påväg att slänga ur mig någonting när Lucas röst avbröt mig. ”Vegas bakom dig.” jag suckade högt, men kunde inte låta bli att känna mig utnyttjad.
”Försvinn.” väste jag till killarna och dom vände på klacken utan ett ord. Jag vände mig om och mötte uttryckslöst Justins ansikte.

Summer Paris som nyligen flytt med gänget The Outlowers är nu på väg att falla över kanten. Efter ett långt år i Mexico har saker och ting trasslat till hennes liv ännu mer än förväntat. Justin hade börjat ta sin egen väg och detsamma med resten av killarna. Hennes och Justins relation varade inte länge. Saker och ting kompliserade allting vilket fick dem båda att gå skilda vägar. Summer lever på en liten ö, Cancun som ligger i Mexico. Att leva utan oro och rädsla är som att gå på moln. Men efter att fått ett samtal av killarna så ändrades allting. Ett gäng som dem fruktat, ett gäng med förmågan att kunna göra vad dem vill, när dem vill, vart dem vill, 5L har dragit åt sig deras uppmärksamhet. Då blir Summer tvungen att slå ihop sig med killarna igen. För att ta tillbas det som är deras och få ett stopp. Natten är kommen.... Dark Night Rises.

---

En av mina absoluta favoritnoveller som jag tycker ni borde läsa om ni inte reda gör det. Klicka på bilden eller här. :)
-
Kapitel 18 kommer upp någon gång imorgon på förmiddagen. ♥

Previously: 
Han vände sig med ett leende mot mig. ”Vi ses imorgon.” sa han och var påväg att öppna dörren när jag stoppade honom genom att ta tag i hans svarta T-shirt. Innan han hann reagera tryckte jag ihop våra läppar och genast höjde han handen mot mitt bakhuvud och tryckte mig närmre sig. ”Hejdå.” log jag när vi släppt varandra. 
”Damn babe, först kysser du mig och sen ska du slänga ut mig.” skrattar han och jag himlar med ögonen. ”Hejdå Justin.”
”Innan jag går…” han pussade mig snabbt på kinden och steg ut ur bilen. ”Hejdå.” sa han och stängde dörren. Han joggade uppför trappan och min blick var fast på honom ända tills han gav mig ett sista leende och försvann in till huset. Killen vet inte vad han gör med mig.

Justin erkände sina känslor - i sina tankar - och Scarlett missuppfattade allting. :(
Drama is in the air! Bree hamnade under Kaylas klor och ni fick även reda på vad hennes extrakrafter var. :O
Vad tror ni Justin kommer säga där i slutet? 
JAG ÄLSKAR ER! Ni är helt underbara på att kommentera! :*
25+ kommentarer.

Fråga: Vem/Vilka är era favoritsångare/sångerskor förutom Justin? :)
Mitt svar: Jag har många men om jag ska ta dom två absoluta så är det Nicki Minaj och Conor Maynard.
Jag är inte besatt av dom - som jag är med Justin :P - men jag gillar fortfarande deras musik. ♥

 "What you think?"

 "Prove it."

Scarletts perspektiv:
Jag sträckte upp armarna över mitt huvud och sträckte på kroppen där jag låg intrasslad i täcket. Klockan hade passerat tolv. Det var måndag vilket betydde skolan men Rick hade sjukanmält mig och killarna. Det sista jag orkade göra idag var att sitta och lyssna på hur andra världskriget gick till eller hur atomer är uppbyggda. Jag gäspade till och tog med mig en handduk innan jag gick in till badrummet och började duscha. Gårdagen kändes inte som en dröm, snarare en mardröm. Jag kunde inte få in den faktum att killarna hade haft en levande black fightern knappt två meter ifrån sig. Ilsket bet jag ihop käkarna över att hon hade befunnit sig så nära Justin. Några få centimeter hade bara skilt dom åt. Jag stängde mina ögon och steg under dom varma duschstrålarna för att tvätta bort skummet som prydde min kropp. Försiktigt steg jag ut ur duschkabinen och tog ner min handduk från kroken och började torka min kropp. Jag drog med handen över en liten yta på den immiga spegeln och en djup suck lämnade min mun när jag upptäckte dom mörka ringarna under mina ögon. Jag minns inte ens när vi kom hem igår. Tre? Fyra? Utan framgång i mina tankar började jag torka mitt hår. Jag satte snabbt upp det i en hästsvans när det var helt torrt och tog ut min necessär från byrån under handfatet för att sminka mig. Inget särskilt skulle hända idag vad jag visste, så jag tog bara concealer och mascara tillsammans med en hudfärgad läppglans innan jag steg ut ur den varma baddrummet. Min kropp skakade till smått av kylan som träffade mig och jag skyndade mig till min Walk In Closet för att snabbt dra på mig ett par ljusrosa matchande underkläder och en blommig klänning över det.
”God morgon.” sa jag direkt och tog fram skål och sked för att äta frukost. ”God morgon.”
Killarna bokstavligt talat hängde över sina smörgåsar med böjda huvuden. Victoria var lika pigg som alltid och kollade med ett leende på mig när jag satte mig ner på den höga barstolen. Rick var koncentrerat  på morgontidningen han hade framför sig och drack samtidigt sin morgonkaffe.
”Fångade ni fightern?” jag sköt ifrån mig skålen som endast hade några droppar mjölk kvar i botten. Codys blick mötte min och jag såg genast en glimt av osäkerhet. Ur ögonvrån såg jag även hur Victorias leende började tona bort från hennes rödmålade läppar. ”Nå…?” flera minuter hade passerat och ingen hade öppnat munnen.
Rick la ner tidningen han stirrat på dom senaste femton minuterna trots att han varit på sista sidan när jag stigit in till köket. Han drog in ett djupt andetag och mumlade någonting ohörbart. Misstänksamt höjde jag på ena ögonbrynet och väntade på att han skulle uttala vad han än sagt mer tydligt. Något sa mig att hans svar var negativt. ”Nej, hon lyckade fly tillsammans med killarna.” jag drog in ett djupt andetag för att lugna mig innan jag började ställa följdfrågor. Jag var inte rädd över att hon skulle attackera oss, snarare mer rädd att hon skulle attackera Five. Och denna gång skulle vi inte hinna stoppa henne från att långsamt… min strupe snörptes samman när jag ens tänkte ordet… döda dom. ”Varför?” pep jag till och harklade mig sedan. Jag förberedde mig på det värsta, både fysiskt och psykisk. ”Lagerhuset var fallfärdigt och det ingick i deras plan. Några smällar hit och dit, så började träplankor falla från taket och innan vi hunnit reagera hade hon försvunnit med sina valpar.” nu var det Cody som hade svarat mig. Jag grymtar till och utan några flera ord reste jag mig och la skålen i diskon och var påväg ut ur köket när Ricks röst stoppar mig. ”Glöm inte Justin.” jag knep ihop ögonen och försökte knuffa bort bilderna från hans rädda ansikte ut ur min näthinna. Utan att svara Rick styrde jag stegen rakt till hallen och satte på mig ett par beigea sandaletter och steg ut till bilen för att snabbt köra mot Fives hus. Dom tre orden Rick hade uttalat hade satt mitt oroliga jag på play. Tänk om de fortfarande minns allting. Tänk om dom är immuna mot min kraft precis som dom är mot Kevins. Tänk om fightern är där. Jag började kallsvettas och visste att jag vilken sekund som helst skulle börja hyperventilera om jag inte slutade med alla tankarna. Jag blundade i några sekunder och skakade på huvudet för att få bort alla ”tänk om” ut ur mitt huvud och fokuserade sedan på motorvägen framför mig där en Pickup körde i säkert 40km/h. Var och varannan sekund åkte det en bil på filen bredvid oss och jag kunde inte riskera en bilkrock för att köra förbi den dumma orangea pickupen som påminde om ingeting annat förutom twilight. Jag tog ett djupt andetag för att inte skrika ut min frustation. Egentligen så skulle jag inte bry mig om bilen framför mig körde i 20km/h, men nu när mitt huvud var fyllt av tankar och jag knappt behövde lägga någon uppmärksamhet på vägen så tog rastlösheten över och det ända som fyllde min hjärna var ”tänk om.” Varför måste jag alltid utsättas för det svåraste? Mina föräldrar dog i en bilolycka och jag hade inga personer att se upp till som ung… och nu håller jag på att falla för en kriminell kille som bara bryr sig om att döda och festa. Och allt detta för bara några bitar godis till julfirandet. Jag tog ut min frustationen på ratten och kramade om den hårdare tills mina knogar vitnade. Min mobil som låg slängd på sätet bredvid mig började ringa och jag tog upp den för att mötas av okänd. Utan att bry mig mer om det la jag mobilen mot örat. ”Hallå?” andetag hördes på andra linjen men inga ord uttalades. Jag provade igen och repeterade samma ord som förut. ”Jag råder dig att hålla dig borta från Justin om du inte vill att han ska hamna i mer trubbel än vad han redan befinner sig i.” och med det började det tuta i mitt öra. Fucking assholes. Jag kände igen rösten men samtidigt så gjorde jag inte det. Men en sak jag visste med säkerhet var att det var en tjejröst. Min mage började göra uppror när jag tänkte tillbaka på vad hon hade sagt. Jag råder dig att hålla dig borta från Justin om du inte vill att han ska hamna i mer trubbel än vad han redan befinner sig i. Jag skulle inte kunna hålla mig borta från honom även om jag ville. Jag grymtade till och struntade helt i om jag skulle åka ner i sjön som rann längst motorvägen tack vare min aggression. Hastigheten som tidigare hade på 35 km/h ökade i samband med att jag tryckte ner gaspedalen. Bilen vinglade till och även om jag var arg så åkte hjärtat upp i halsgropen av rädsla. Jag kollade åt vänster när föraren som satt i Pickupen först kollade på mig utan intresse men vände sedan huvudet mot mig igen efter knappt en sekund för att kolla med uppspärrade ögon på mig. Trots att jag lika gärna kunde dö i en bilkrasch vilken sekund som helst så kunde jag inte låta bli att flina smått mot honom.


Ett suck av lättnad lämnade min strupe när jag var tillbaka på asfalten igen med god avstånd från sjön. Sakta släppte jag gaspedalen bit för bit när jag kom in på området där Five och Caroline bodde. Tanken av att dom var grannar hade fortfarande inte lyckats fastna i mitt huvud. Det kändes bara som någonting jag fantasierat ihop, ingenting Caroline hade berättat för mig eller som jag sett med mina egna ögon. Min puls ökade när jag mötte den bekanta huset jag varit i två gånger förut fast under dåliga omständigheter. Jag hoppades att jag skulle slippa det denna gång och kunna ha lite roligt. Jag steg ur bilen och var noga att ta med mig mobilen och låsa dörrarna innan jag gick med långsamma steg uppför den lilla gången och dom tre trappstegen innan jag knackade löst på dörren. Inga ljud hördes från inomhus och jag blev oroligare för varje sekund som gick. Tänk om fightern har varit här. Jag böjde mig ner och till min lycka fann jag nyckeln jag gömt bland buskarna. Jag drog in ett djupt andetag, förberedde mig på det värsta och låste upp dörren och fann deras skor slängda vid byrån de hade i hallen. Precis som jag och Kevin hade lämnat det. På något sätt lugnade det mig. Jag tog av mig sandaletterna jag bar och la dom prydligt vid sidan om. Genast himlade jag med ögonen när jag kände hur kort jag plötsligt blev. En av dom stora anledningarna förutom att dom är snygga att jag bär skor med klackar. Jag hatar min längd, har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Jag skrattade tyst åt mig själv innan jag gick fram till den ena dörren bredvid TV:n i vardagsrummet och sköt ner handtaget. Jag drog ett djupt andetag av lättnad. Där låg Carlos och sov som en stock med öppen mun och armar och ben utslängda bredvid sig. Om en var kvar betydde det att alla var det. Jag bestämde mig för att låta killarna sova ut ett tag till och begav mig mot köket och började fixa med frukosten. Lite nytta kan jag göra efter allt de gick igenom på grund av mig igår. Genast kände jag skuldkänslorna ramla ner från högen jag mentalt byggt med dom. De spred sig ut till fingertopparna och jag knep ihop ögonen för att försöka undgå smärtan. Inte psykiska utan fysiska. Jag önskade att någon hade slagit mig till döds, det skulle ha orsakat mindre smärta än vad skuldkänslorna gjorde inom mig just nu. Jag började ta fram alla ingredienser till att kunna tillaga äggröra och började snabbt blanda dom i en medelstor skål. Recepten var en av dom godaste jag visste och allt tack till att min mamma. Mina föräldrar kom in i mina tankar allt oftare nuförtiden och jag hade förväntat mig smärta som skulle bryta ner mig på bara två sekunder men det var motsatsen. Jag kände mig starkare och det kändes som sten för sten lyftes från mina axlar varje gång jag tänkte på dom. Pannan började fräsa till när jag hällde i äggsmeten, men slutade strax när det gått några sekunder.
Jag la ner dom två sista bacon bitarna på en tallrik och la stekpannan i diskon. Jag var faktiskt förvånad av att killarna inte vaknat och kommit hit för att klaga efter all oväsen jag orsakat, men det var för en god sak. Jag flinade åt frukosten jag gjort och begav mig tillbaka mot Carlos rum för att väcka honom. Han hade inte rört sig en millimeter på den halvtimman jag befunnit mig huset. Försiktigt la jag händerna på hans biceps och började skakade hans kropp Han grymtade till och öppnade ögonen för att sekunden efter smälla till mig på armen med ett tjut. Trots smärtan så kunde jag inte låta bli att brista ut i gapskratt. Inte åt att han hade blivit rädd för mig utan för att han tjutit. Jag skulle också vara skräckslagen om någon som inte tillhörde min familj väckte mig på morgonen, men detta hade jag inte förväntat mig. Minst av allt från Carlos. Han blängde på mig och jag torkade tåren som hade runnit ner för min kind av skrattet och lugnade ner mig. ”God morgon sömntuta, eller ska jag säga god förmiddag?”  skrattade jag och han försökte fortsätta blänga på mig men misslyckades snart och sprack upp i ett leende. ”God morgon.”
Processen var densamma med alla killarna och dom hade alla reagerat lika rädda. Riktiga skratt hade lämnat min strupe och jag kände mig mer glad än vad jag gjort sedan… undergången. Jag tog den sista trappstegen innan jag öppnade dörren till Justins rum. Han låg i sängen och sov precis som jag förespått. Jag steg fram till hans säng och var påväg att sträcka ut handen för att väcka honom, men han överraskade mig genom att sträcka ut sina armar och brotta ner mig sängen bredvid sin kropp. Nu var rollerna ombytta, jag var den som tjöt och han var den som skrattade. ”God morgon.” flinade han efter några minuter av skratt. ”God morgon Justin.” sa jag och log mot honom men rynkade sedan på pannan. När han såg min ansiktsuttryck så försvann leendet från hans ljusrosa läppar och han kollade med forskande ögon på mig. ”Vad är det?”


”Hur visste du att jag skulle väcka dig?” frågade jag med fortfarande rynkad panna. Han började skratta igen och kramade försiktigt om min kropp med armen han hade runt min midja. ”Ditt skratt väckte säkert halva kvarteret.” en rodnad spred sig på mina kinder och jag slog honom skämtsamt på armen, men började sedan le. Jag hann inte uttala vad jag ville förrän han överraskade mig igen, denna gång med att trycka sina varma, kyssvänliga läppar trycktes mot mina. Jag besvarade genast kyssen. Han slickade mig på underläppen och frågade efter tillträde i min mun men jag nekade och puttade bort hans kropp som nu halvlåg över min. ”Frukosten kallnar.” jag pussade honom snabbt på läpparna och krånglade mig sedan ut ur hans grepp. Jag öppnade dörren och hann ta två trappsteg innan han flätade ihop våra fingrar och tillsammans gick vi ner till köket där killarna höll på att äta som galningar. Jag började skratta och deras blickar började genast bränna på mig och sedan på min och Justin flätade händer, tillbaka till mig. ”Detta var den godaste frukosten jag ätit på länge.” sa Damon med munnen full med mat. Jag tittade äcklat på honom men sprack sedan upp i ett leende och tackade.
”Jag vet inte om jag vågar äta.” sa Justin och jag kollade chockat på hans flinande ansikte. ”Vad menar du?” hans flin blev större och jag hade bara lust att slå bort den. ”Hur vet jag om det inte är sperma blandat i det?” killarna började genast skratta och jag himlade med ögonen innan jag svarade honom. ”Jag är inte dum som vissa andra idioter här inne, så du kan vara helt lugn.”
”Auch babe.” han la en hand över sitt hjärta medans killarna fortsatte att skratta. ”The truth hurts.”

”Hur roande det än är att ha dig här Scar så undrar jag fortfarande varför.” frågade Damon.
Frukosten var uppäten för länge sen och killarna hade gett mig komplimanger som jag glatt hade tagit emot. Just nu satt vi alla på sofforna, medans ett gammalt avsnitt av Family Guy gick på Tv:n, som ingen egentligen la uppmärksamhet på. Jag flyttade upp min kropp och satte mig rakt i Justins famn istället för att halvligga. ”Vad undrar du?” frågar jag oförstående. ”Varför du väckte oss och varför du lagade frukost.”
”Jaha.” sa jag utdraget och försökte undertiden hitta på en vit lögn som dom enkelt skulle gå på. ”Jag tyckte ni förtjänade en ursäkt efter att jag bara hade gått ut ur huset utan ett hejdå eller någonting när ni hade… förgiftat… min frukost. Det är trots allt ni som bor här och i min familj så har vi stränga regler på att inte vara ohövliga.” osynligt himlade jag med ögonen och bad till gud att de skulle gå på lögnen. ”Du behöver inte säga förlåt babe, vi vet alla att smör och sperma inte är en god kombination.” svarade Damon och blinkade med ena ögat. Jag vet inte om jag bara inbillade mig eller om Justins grepp verkligen hårdnade kring min kropp. ”Din idiot, jag försöker förklara en simpel sak som du vänder till ett skämt.” sa jag och han ryckte bara på axlarna. ”Seriösa samtal är inte min starka sida.” Matt som satt bredvid honom skrockade till och ur ögonvrån såg jag hur Bruce skickade honom en mördande blick. Om blickar kunde döda. ”Vad är din starka sida då?” flinade jag. ”Om jag berättar måste jag döda dig.” sa han fullt seriös men jag kände dom lekfulla vibrationerna från hans kropp. ”Visst, ska vi mötas på baksidan?” hans ögon spärrade upp men jag höll masken. ”Vad tror du om mig? Jag är inte oskyldig, jag har dödat människor förut och du skulle bli en simpelt byte.”
Justins bröstkorg hårdnade och dom varma andetagen som hade krockat med min kind för några sekunder sedan dog ut. Alla kollade lika chockade på mig och denna gång kunde jag inte hålla mig från att brista ut i skratt. ”Jag skojar bara med er.” skrattade jag och kände hur Justins andetag sattes i arbete igen. ”Du skrämde livet ur mig babe.” viskade han i mitt öra och jag vred huvudet mot hans med ett flin. ”Förlåt.” jag pussade honom i mungipan och han kollade med är-det-allt-jag-får-blicken. Glatt nickade jag och vände min uppmärksamhet mot TV:n där ett avsnitt av Scrubs nyss hade börjat.

---

Skrev klart detta kapitel 00.33 idag för att vara exakt. Känner mig faktist nöjd över kapitlet - fick in lite Jarlett moments där på slutet.
Haha jag skulle stendö om någon bara kom och väckte mig sådär och det spelar ingen roll om det är min kompis eller någon främmande människa - sålänge du inte bor med mig så är jag rädd för dig... iallafall på morgonen. Haha. xD
Kommmentera! ^^
Fråga: Vad tycker ni om Jelena? (Nyfiken på alla åsikter)
Svar: Jag är är glad för deras skull. I början hatade jag Selena, men sen när jag läste skvaller om hur Justin hade hållt på med Jordan Ozuna så kom verkligheten ikapp mig. Det var då jag förstod hur bra tjej Selena är för Justin. Jag fick bokstavligt talat hjärtklappning när jag tänkte på att Justin och Jordan kunde bli ihop, och anledningen till att jag "hatar" Jordan är för att hon inte beter sig som en kvinna utan... jag vet inte, men hon känns inte som en söt tjej. #NOHATE
Seelena däriemot verkar som en sjukt gullig tjej och jag är glad att Justin hittat någon som henne, även om dom är ihop nu eller inte är det. Jag antar att jag bara hängde med strömmen och hatade henne... jag gav henne ingen chans och nu lyssnar jag på hennes album non-stop. :')♥

Previously:
Vi hade ytterligare två timmar kvar innan vi skulle möta Slyders för att prata. Bullshit. Jag ska döda, och den om stod först på tur var hon.
Jag satte mig med en duns tillbaka på soffan bredvid Damon och klunkade i mig resten av den halvuppdruckna ölen. Jag himlar med ögonen när jag ser hur Bruce blick bränner på mig. Om blickar kunde döda, då skulle vi båda varit stendöda.”Sluta tänk med ditt arsel och tänk med hjärnan du har. De har bestämt plats och tid. Det skulle vara självmord om vi lämnade vapnet hemma.” den uppdruckna ölburken la jag på bordet och drog en hand genom mitt rufsiga hår. ”Ska du fortsätta ignorera mig som en idiot?” irriterat lutar mig tillbaka i soffan och studerar Bruce uttryckslösa ansikte. Men trots orden jag sa om att han ignorerar mig så är det till min fördel – det bevisar bara att jag har rätt, jag får även dom tankarna bekräftade när han öppnar munnen efter flera långa minuter. ”Bara denna gång.” säger han och ett flin sprider sig på mina läppar. Detta kommer bli kul.

Justins perspektiv:
Bruce parkerar bilen på grustigen vi hade kört på dom senaste tio minuterna. Jag drog ett lättat andetag när jag steg ut ur bilen. Min blick finner snabbt den mörka skogen och jag börjar studera alla håll och kanter. Man vet aldrig vad Slyders kan ha planerat. Kvällen var kall trots att det snart var Juli om bara tre dagar. När jag inte märkte någonting ovanligt så gick jag runt bilen och kollade på den fallfärdiga lagerhuset. Om några timmar skulle det bara vara en hög träplankor tänkte jag samtidigt som ett flin letade sig uppe på mina läppar. ”Ta det lugnt i början, inte förrän vi känner något eller någon hota så tar vi upp pistolerna? Uppfattat?” sa Bruce med sträng röst och jag tittade snabbt bak på honom för att se att han stirrade på mig. 
”Visst.” flinar jag retsamt och visste att jag skulle bryta ”löftet” lika snabbt som Steve slängde ur sig någon replik. Han var ledaren i gänget och kunde vända min humör på mindre än en sekund med sin stora käft.

Bruce förstod vad jag tänkte och grymtade till men sa inget mer. Med mig längst fram så gick vi in i lagerhuset där jag mötte gängmedlemmarnas äckliga, självsäkra flin. ”Ett nöje att möta dig igen Vegas.” sa Steve när vi stod med knappt fem meters mellanrum. ”Nöjet är inte ömsesidig Steve.” spottade jag fram och all humör jag hade sen förut försvann tillsammans med vinden. Min blick drog in alla detaljer från killarna bakom honom. Brian, Marc och Andrew. Han himlade med ögonen och mitt temperament ökade i samband med hans gester. ”Du ska veta att du underskattar mig Vegas…” började han och hade fortfarande samma äckliga flin på läpparna. ”Jag skulle vakta min tunga om jag var du.” fortsatte han och tog några steg framåt. Jag stod spänd på min plats utan att flytta min blick från honom. Varje rörelse han gjorde uppfattade mina ögon i samma sekund. Jävla tönt som tror han är någonting. Jag skrockade humörlöst till vilket fick hans ansikte att lyftas till mig från golvet. Hans flin försvann i en sekund innan den målades fram igen. ”Hej babe.” sa han till någon bakom mig och killarna. Jag motstod impulsen av att vända huvudet bak för att se om det verkligen var personen jag trodde det var, men det skulle få mig att totalt tappa fokus och jag skulle vara ett lika enkelt byte som en kanin var för en varg. Jag hörde hur ett par klackar träffade golvet och ur ögonvrån ser jag hennes röda lockar. ”Har ni startat showen utan mig?” hennes ljusa röst och sände rysningar längst min ryggrad. I samma stund som hon gick fram till Steve och smekte honom på kinden så bet jag ilsket ihop käkarna över att se och höra henne igen. Hon hade varit där när jag hade det som tuffats. Jag hade trott att jag funnit min själsfrände när jag uttalat ”jag älskar dig” under månskenet, hon hade sagt att hon inte var redo att uttala dom tre orden tillbaka till mig men sanningen var att hon inte ville. Hon var den som hade haft ursäkter när jag bjöd ut henne. Hon var den som hade krossat mig för att ha varit otrogen. Det kändes som en mardröm att se henne efter tre långa och mörka år. Min exflickvän. Kayla. Efter att jag hade funnit henne tillsammans med Steve i mitt hus i min säng ha sex så tappade jag alla känslor. Jag hade blivit lika hård som sten. Förhållande blev som luft för mig, likaså hon. ”Suprise.” mina tankar avbröts och jag tittade känslolöst in i hennes mörkbruna ögon. Hon hade ett lika äckligt flin på läpparna som tönten bredvid sig. Bruce grymtade till från min vänstra sida och uttalade någonting jag aldrig trott skulle komma ut ur hans mun ikväll. ”Du är precis som vilken annan hora som helst så detta är inte en överraskning.” ett flin spred sig på mina läppar i samband med att hennes försvann. Jag kunde alltid lita på killarna, trots situationen. Ett ilsket uttryck ersatte platsen hennes flin tidigare hade haft. Steve la en hand på hennes axel för att försöka lugna henne men hon skakade bara bort den. ”Jag hoppas ni gillade den första överraskningen för det kommer en till.” väste hon och jag var påväg att sträcka mig efter pistolen som satt vid min midja när hennes röst avbröt mig. ”Rör ni pistolerna så kan ni räkna med att ni dör.” Jag var tydligen inte den enda som kände sig hotad.
Hennes röst var hotfylld röst och jag vet inte om jag inbillade mig eller om hennes kropp verkligen blev ljusare för varje sekund. Men tillslut gick det in i min hjärna och jag såg chockad på hennes glödande ögon. Detta är inte mänskligt. Hon såg ut som ett levande ljus och jag började snabbt pendla blicken fram och tillbaka mellan henne och Steve som trots situationen såg helt fullkomligt lugn ut. ”What the fuck?” hörde jag Carlos säga bakom mig och kunde inte ha utryck min rädsla och förbryllning bättre än vad han hade gjort genom dom tre orden. För första gången sedan jag gick med i gänget kände jag mig rädd. ”Inte så tuffa längre, huh?”  säger hon och börjar med långsamma steg gå mot oss eller ska jag säga mig? Hennes röst var mörk och trots hennes glödande så såg jag hennes ansikte lika klart och tydligt. ”Ni borde inte ta allting förgivet. Världen som ni lever i är inte densamma som den var för tre år sen.” säger hon med lika hotfull stämma. Jag Justin Bieber var rädd, och det var ingen tvekan om saken. Slyders var bortglömda för tillfället och det enda som befann sig i min hjärna var att jag hade en omänsklig varelse knappt två meter ifrån mig som tidigare hade kallats min flickvän. ”Svara mig!” ryter hon och står inom en sekund knappt en meter ifrån mig. Jag öppnar munnen för att säga någonting men stänger den lika snabbt när jag ser hur hon höjer handen mot min ansikte. Killarna drar efter andan bakom mig och jag var påväg att knipa ihop ögonen för att förbreda mig på det värsta när en mörk röst från bakom mig stoppar mig. ”Jag skulle inte göra det om jag var du.” Jag visste inte om det var till mig eller Kayla men den tanken suddas snabbt ut när jag ser hur ett elakt flin målas på Kaylas röda läppar. Definitivt till Kayla. ”Och varför inte?” hennes blick släppte inte min för en sekund. Jag drog in ett skälvande andetag och väntar på att rösten bakom mig ska fortsätta men det gjorde den inte. Jag var helt fast i Kaylas ögon och skulle inte kunna bryta ögonkontakten även om jag ville. ”Du borde lyssna på honom.” Med ett ryck bröt Kayla blicken ifrån mig för att kolla bakåt vilket gav mig tid att försöka lugna ner min dunkande puls som säkert hördes över hela lagerhuset. Jag blundade i några sekunder och förväntade mig att allt detta försvann, precis som en dröm ska göra. Men det gjorde det inte. Mina ögon möttes fortfarande av Kaylas omänskliga sken. Jag svalde hårt när tanken om att detta inte var en dröm slog mig. Ingen sa någonting och jag tillät mig själv sakta att höja blicken från golvet och studera gestalten som stod bakom Slyders. Kroppen var täckt av en svart tajt overall och ansiktet täcktes av en svart mask. Formen på kroppen viskade klart och tydligt att det var en kvinna. Hon lyste lika starkt som Kayla gjorde framför mig. Jag var rädd, ilsken, förbryllad och spyfärdig, allt på samma gång.

Scarletts perspektiv:
Jag drog tyst efter andan när jag såg hur Fives bil parkerade knappt fem meter ifrån trädet jag satt uppklättrad på. Min blick drog sig mot Kevin, Lucas och Cody för att se att deras blickar var fast på Fives bil. Kevin satt uppe i ett träd parallellt med min, medans Cody och Lucas låg kamouflerade bland mossan och stenarna på marken. Rick och Victoria var på andra sidan av lagerhuset och det var bara talan om några minuter innan dom skulle komma till oss. Justin steg ut ur bilen från passagerarsätet bredvid föraren och jag drog in ett skälvande andetag och hoppades att han inte kollade åt vårat håll. Men sån tur har jag aldrig. Hans blick drogs sig just mot träden jag satt i och jag slutade andas. Några sekunder senare släppte han blicken från skogen och vände sig om för att gå till resten av killarna. Lättat började jag andas igen. Det värsta med det hela var masken jag hade framför mitt ansikte. Nätet framför mina ögon försämrade min syn. ”Det är för att skydda Justin från sanningen.”  Beslutsam repeterade jag Ricks ord för mig själv varje gång jag kände för att bara dra av mig masken. ”Ta det lugnt i början, inte förrän vi känner något hotar vi upp pistolerna? Uppfattat?” jag hade känt killarna tillräckligt för att förstå att det var Bruce som pratade. Det var tyst ett långt tag innan jag hörde Justin röst. ”Visst.” jag kunde se framför mig hans retsamma leende som täckte hans läppar vid denna stund. En grymtning var det sista jag hörde innan killarna gick in genom den öppna dörren. Min blick var fäst på Justins ryggtavla hela tiden tills jag inte såg den någon mer. Det är nu allting börjar…
Är kusten klar tänkte jag och låg fast med blicken på Kevin för att se hans nick, dock med en viss svårighet. Jag drog in ett djupt andetag innan jag klättrade tyst ner från trädet och böjde benen för att ta emot fallet. I samma sekund som jag höjde blicken så stod killarna framför mig. Kevins blick var fast på någonting långt borta bakom mig och jag förstod att han höll på att fånga någons tankar, men frågan var bara vem… Jag spände öronen extra för att försöka höra vad som sägs inne i lagerhuset men det enda jag hörde var mörka mummel. ”Ändrade planer. Rick och Victoria vaktar dom två ingångarna lagerhuset har på var sida.” säger Kevin och jag rycker osynligt till innan jag sakta nickar och försöker gå förbi Cody och Lucas så jag kommer närmre lagerhuset för att kunna höra vad som sägs, men Kevin tar ett grepp och min handled och stoppar mig. ”Vart fan ska du?” väser han och jag vänder bak huvudet för att blänga på honom. ”Vi hör ingenting härifrån förutom mummel.”  säger jag och försöker hålla mig lugn trots att jag ville slita av hans huvud. Han struntade i min replik och även tanke och börjar studerade någonting bakom mig. ”Vi förflyttar oss till taket.” säger han bara och går förbi mig utan några flera ord. Jag grymtar till över hans ledarinstinkt men följer ändå efter. Några minuter senare satt vi på taket. Det var tillräckligt slitet för att täckas av mellanstora hål som vi kunde titta in genom. ”Jag skulle vakta min tunga om jag var du...” hörde jag en mörk röst säga och förflyttade min blick till killen som stod längst fram i den motsatsa gänget. Det enda jag lyckade uppfatta av killen var att han hade nästan likadana kläder som Justin innan hans röst hördes ännu en gång. ”Hej babe.” jag stelnade till och följde hans blick mot den rödhåriga tjejen. Fightern. Hennes klackskor klickade på golvet för varje steg hon tog mot killen och började smeka honom på kinden.

”Jag skulle inte göra det om jag var du.” Jag bet ihop käkarna för att studera hur Kaylas hand stannade knappt fem centimeter från Justins ansikte. Jag var förbannad och det enda jag ville var att döda henne här och nu men Codys kraft lyckades alltid slingra sig in genom min försvarssköld och lugna ner mig trots min motvilja. Trots det kunde jag inte känna mer lättnad än vad jag redan gör över att Rick hade hunnit stoppa henne, innan hon hade nuddat Justins ansikte. Repliker hade slängts fram och tillbaka tills Kayla till slut överraskade alla genom att börja lysa mitt framför ögonen på Justin och killarna. Trots situationen  så stod killarna i den andra gänget och studerade Kayla med roade blickar. Någonting sa mig att hon hade avslöjat allt för dom men på helt fel sätt. ”Och varför inte?” jag skakade på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten. Jag började dra in väsande andetag och kände hur glöden började sakta göra sig synlig på min kropp. Det var tyst en lång stund innan en kvinnoröst hördes från andra sidan av lagerhuset. Victoria. ”Du borde lyssna på honom.” Jag blundade och försökte lugna ner mig, utan Codys kraft denna gång och jag lyckades någorlunda bra. Det sista jag ville var att deras blickat skulle hitta oss på grund av att jag inte kan kontrollera min känslor. Jag kände fortfarande ilskan över att fightern hade avslöjat allt och att hon hade befunnit sig så nära Justin, men samtidigt så kände jag medlidsamhet för Five. Detta var någonting utanför deras zon. Det var tyst ett långt tag innan fightern öppnade munnen, och denna gång kunde ingen hindra mig från att hoppa ner genom hålet vi tittade in genom. ”Nu när ni är här så antar jag att Sca…-” jag tog ett stryptag kring hennes hals innan hon hann uttala mitt namn. Hennes händer försökte slita i min arm för att få bort den från hennes hals, men utan framgång. ”Säg ett ord till och du dör.” väser jag och totalt ignorerar alla blickar som bränner på mig. Det sista jag ville var att de skulle få reda på att det var just jag som var jag. Under omloppet av två sekunder möter jag Justins blick som avspeglar endast rädsla. Fucking shit. Varför händer detta alltid mig? Varför blev jag plötsligt så känslig inför hans blick? Det enda jag ville var att ta honom härifrån och säga att allt bara var en dröm. Jag ville lugna honom. ”Bakom dig!” hör jag hur Ricks röst ropar och med ett ryck svingar jag fightern och slänger bort henne, och möter snabbt killen, ledaren, som har en pistol riktad mot mitt ansikte. Trots självsäkerheten ser jag en glimt av rädsla i hans ögon.  ”Skjut!” hör jag fightern som jag nyss slängt i väggen skrika, men killen hinner inte reagera förrän jag är framme hos honom och vrider hans hand så han skjuter rakt in i väggen, bara några centimeter från fighterns arm. Jag knäar honom i magen och han tappar greppet om pistolen. Ett smärtsamt stön lämnar hans mun och han faller ihop på trägolvet med händerna framför sin mage. Jag ställer mig i försvarsposition framför Justin och studerar hur fightern reser sig upp med mordlysten blick. ”Du kommer ångra att du rörde någon av oss!” ryter hon och springer mot mig för att attackera men stoppas av Cody som utan förvarning hoppar ner från taket precis som jag gjort. Han tar hårt tag i hennes överarmar och slänger henne hårt i väggen. Kevin och Lucas hoppar ner bredvid honom och under en sekund tillåter jag mig själv att slappna av, men sen slår verkligheten hårt emot mig igen. Killarna. Jag kniper ihop ögonen och försöker få den starka ljuset kring mig att slockna. ”Kevin!” skriker jag och han kommer på mindre än en sekund fram till mig. Vi måste få killarna i säkerhet. Han nickar åt min tanke och vi vänder oss mot killarna som står och kollar med chockade ögon på oss. Jag spärrar upp ögonen när jag tänker tillbaka på vad jag sagt. ”Strunta i det.” säger Kevin så läst min tanke. Jag nickar och vänder mig tillbaka mot Justin. ”Vi måste ut härifrån.” säger jag och försöker låta så samlad som möjligt, trots att jag ville slita huvudet av tjejen. Justin öppnar munnen för att säga någonting men stänger den lika snabbt. Jag ser hur rädslan blir större i hans ögon. ”Snälla lita på mig.” det är min sista chans annars måste jag tvinga dom på ett eller annat sätt ut härifrån. Mina ord påverkar honom och jag ser en glimt av säkerhet in i hans karamellbruna ögon. Sakta nickar han tillslut vilket får mig att känna en lättnad. Jag sträcker ut min hand för att ta tag i hans arm och dra ut honom men han rycker till av rädsla. ”Förlåt.” säger jag och gestikulerar med handen mot dörren bakom dom. Han kniper ihop ögonen och öppnar dom sakta och vänder sig utan ett ord mot resten av killarna. ”Li-ta på… henn-e.” stammar han fram och börjar tränga sig förbi killarna som fortfarande stod på samma ställe. ”Vi har inte hela dagen.” säger Kevin nu en aning irriterat och jag lägger en lugnande hand på hans axel. Hans spända muskler slappnar av och jag vrider tillbaka blicken på platserna killarna tidigare stått på men dom var inte där. Jag höjde blicken smått för att möta deras ryggtavlor. Äntligen. ”Ta hand om röran.” var det sista jag sa till Rick innan vi steg ut i den kall morgonluften. ”Bruce?” frågade jag så långsamt och lugnt jag kunde men det stoppade inte honom från att rycka till och kollade med uppspärrade ögon på mig. ”Bilnycklarna.” viskar jag tyst och ser hur hans underläpp börjar darra. ”Snälla lita på mig.” repeterar jag orden jag tidigare sagt till Justin. Han nickar sakta och stoppar handen i sin jeansficka för att ta upp nycklarna och skakigt sträcka dom fram till mig. Sakta tar jag ett steg i taget åt hans håll och tar emot nycklarna och med ett ryck drar han fort tillbaka sin arm. ”Justin, Damon.” mumlar jag och de vänder sina blickar rädda blickar mot mig. ”Hoppa in i bilen.” säger jag och håller upp dörren för dom och struntar i den faktum att det är jag som skrämmer dom så mycket just nu. Ett skrik hördes från lagerhuset och killarna vände sina blickar fort åt det hållet. ”Nu.” sa jag en aning mer stressad. Det sista jag ville var att dom skulle bli mer rädda än vad dom redan var, även om det kändes omöjligt just nu. Båda två vred tillbaka blicken mot mig och steg in i bilen utan några flera ord. Jag rabblade snabbt upp adressen till Kevin som redan lyckats få in Bruce, Matt och Carlos in i Range Rovern vi tidigare åkt hit med. Han nickade och vi båda steg in i bilarna och började köra mot deras hus.
Hastigheten ökade till 180km/h men det stoppade mig inte att trycka ytterligare på gasen. Ur backspegeln höll jag koll på killarna som nu lugnat ner sig och stirrade på mig. ”Vad kollar ni på?” mumlade jag frågandes och log men kom sedan på att det täcktes av den förbannade masken. ”Vart ska vi?” frågade Damon tyst, och det krossade mig inuti att han var rädd för mig. Tanken fick mig att krama hårdare om ratten tills det kändes som om den skulle gå sönder. ”Hem.” sa jag bara och hoppades det räckte som svar. Jag ser hur han nickar och drar in ett skälvande andetag. Ni kommer inte minnas detta imorgon.

”Va-ad gör du-u?” stammade Justin när jag sträckte ut handen mot hans bröstkorg där vi stod i hans sovrum. På dom andra killarna hade jag raderat deras minne om kvällen från då Kayla kom in i bilden tills nu. Den enda som var kvar var Justin. ”Lita på mig.” mumlar jag och sätter min pekfinger och långfinger på hans bröstkorg, struntar i den faktum att han rycker till. ”Blunda.” säger jag och utan att ifrågasätta gör han som jag ber om. Snabbt gör jag pyramidmönstret på hans bröstkorg och sträcker ut armarna sekunden efter för att ta emot hans kropp när han föll ihop. Det var nog det sämsta med min extrakraft. Varje gång jag raderade ett minne från någon så svimmade dom ihop. Jag drog ett djupt andetag och kollade på honom där han låg i sin säng och sov fridfullt. ”God natt.” mumlar jag och försiktigt drar av mig masken och drar in ett lättat andetag. Några hårstrån hade klibbat fast sig i min panna och jag strök bort dom innan jag böjer mig ner och tryckte mina läppar mot Justins. Jag blundade hårt och släppte sedan hans läppar.
Kevin satt på soffan med ryggen emot mig. Hans armbågarna var lutad mot knäna och han stirrade framför sig. ”Ska vi gå?” frågar jag och han nickar utan en blick till mig och går ut till bilen. Inga ord hörs från någon av oss och han startar motorn och börjar köra hem. Jag lutar mig bekvämt tillbaka i sätet och studerar den mörka vägen framför oss. ”Du gillar honom…” sa Kevins tillslut. Jag biter mig i läppen och accepterar den faktum att jag inte kan ljuga innan jag nickar sakta. ”Jag gillar honom. För mycket.”

---

Kayla avslöjade allting där. Vad tror ni kommer hända med henne?
Scarlett erkände sina känslor, och det har bara gått några dagar sen deras första möte. :S
Kommentera mycket - vill höra vad alla tyckte om detta kapitel. ♥

Fråga: Har ni rest någonstans i sommar?
Mitt svar: Jag har inte gjort det än men snart kommer jag åka till Polen i en vecka. :)♥ (Var inte oroliga, ni kommer få reda på information längre fram.)

Previously:

Jag kände hur jag blev lite besviken av att vi inte kunde träffas imorgon också men nickade bara. ”Scarlett kolla på mig.” sa han med normal samtalston, efter några sekunder och jag vrider sakta huvudet mot honom. ”Är du fortfarande sur?” frågade han när min uppmärksamhet var till hundra procent på honom. ”Jag vet inte. Jag vet ingenting Justin.” sa jag helt ärligt och kollade rakt in i hans bruna, nu förbryllade ögon. Han öppnade munnen för att säga någonting men stängde den med en suck. ”Hejdå.” sa jag och han höjde handen för att sakta smeka mig på kinden utan att uttala några ord. Jag kunde inte stoppa mig själv från att luta huvudet mot hans hand. Han kupade min kind och kysste mig mjukt på pannan precis som första gången vi hade kramats i hans hus. ”Vi syns på måndag.” mumlade han innan jag steg ut med hans blick brännandes på ryggen hela vägen tills jag steg in genom dörrarna in till huset.

---

Justins perspektiv:
Jag steg in genom den öppna dörren och slängde nycklarna på byrån som fanns i hallen på höger sida. Snabbt sparkade jag av mig mina svarta Supras och började slå handen hårt i väggen gång på gång. Jag drog in ett skälvande andetag och tänkte tillbaka på vad hon hade sagt i bilen -  Jag vet inte. Jag vet ingenting Justin. Hennes replik snurrade runt i mitt huvud lik en tornado som aldrig verkade försvinna. Vad hade hon menat? Något sa mig att detta inte bara handlade om vad jag och Damon hade slagit vad om utan något mer. Men vad? Jag förstod inte ens varför jag brydde mig egentligen. Jag blev inte ihop med tjejer speciellt inte efter mitt första och sista förhållande. Det enda som gällde var en sak. Sex utan känslor, ingenting annat. Men från första dagen då hon kom och frågade efter rektors kontor ,har hon intresserat mig. Hennes tuffa attityd, den perfekta utseendet, den smala och långa kroppen vem som helst skulle döda för att känna på. Kyssen igår var en av dom bästa jag hade haft på länge, men jag undrar bara om hon var påverkad av alkoholen när hon kysste mig tillbaka eller om hon verkligen ville göra det. Varför tog det emot när jag tänkte den tanken? Frustationen kokade i min kropp och jag slog mina knutna nävar på väggen igen. Hon var inte den enda som visste ingenting om vad som hände längre.
”Möte i vardagsrummet!” hördes Bruce spända röst och avbröt mina tankar. Jag förbannade honom och hans möten. Jag var ledare och jag bestämde när det var möte eller ej. Steg hördes från trappan och min blick mötte Damons. Han nickade löst mot mig och tittade sedan ner på min röda knogar. Jag skakade bara avviftande på huvudet åt hans höjda ögonbryn, och vi båda gick in till vardagsrummet där resten av gänget redan satt med en bunt papper på bordet framför sig. ”Det var på tiden.” sa Bruce irriterat när vi båda satte oss med ett duns på den lediga skinnsoffan. Jag himlar med ögonen och var påväg att öppna munnen för att slänga ut någon kommentar när Damon gör det istället. ”Var glad att vi ens är här.” Precis vad jag tänkte på. ”Bli inte smart med mig Damon. Jag har inte tid med din PMS humör nu.” väste Bruce med svarta ögon. ”Fuck off, och fortsätt.” sa jag och avbröt deras argument innan det hann utöka sig till våld. Jag kände hur båda slängde mördande blickar men jag struntade i det och kollade på pappersbunten framför mig. Det hade knappt gått en vecka sedan våra avslutade affärer med killarna från New York och vi hade redan fått nytt kastat på oss, men det var vanligt i denna livsstil. Ibland så tröttnade jobbet verkligen ut en, men allt det glömdes bort när man fick alla dollarsedlar framför sig.
Man ska inte leka smart med oss för resultatet kommer bli värre helvetet. Killarna från New York hade kommit till Stratford för att  slå ner oss men resultatet hade blivit det motsatsa och dom hade varit döda innan en knappnål hade hunnit landa på marken från en meters höjd. ”Ska du börja eller sitta där som en pussy?” jag kollade på Bruce med höjda ögonbryn och såg hur han bet ihop för att inte slänga ur sig någonting som skulle förstöra mitt någorlunda bra humör. Bra idé. Detta var en av de få gånger som jag inte hade en aning om vad situationen handlade om. Jag var ledaren och jag fick reda på allting först, vilket resulterade till att jag förberedde mötena. ”Slyders är tillbaka igen.” sa han entonigt och jag stelnade till. ”Gjorde vi inte oss av med dom?” frågar Matt och jag biter ihop och lyssnade noga på vad Bruce svarar. ”Alla fyra klarade sig från bomben och åkte tillbaka till Vegas utan att vi märkte ett skit. Nu är dom tillbaka med en person till i gänget.” säger han och drar ett frustrerat hand genom håret. ”Vad fan menar du med att dom klarade sig? Vi bombarderade stället från alla håll och kanter.” ilska var en underdrift, jag var förbannad. ”Dom fucking visste att vi skulle komma den kvällen. Hela huset var tomt när vi bombarderade det. Inte ett skit befann sig därinne.” väser han och lutar armbågarna på sina knän. ”Fucking assholes.” mumlar jag lutar mig bakåt i soffan i väntan på fortsättningen jag vet Bruce har. Han märker hur allas blickar är fast på honom i väntan på att han ska berätta. ”Dom vill träffas i det gamla lagerhuset fem kilometer väster om Stratford ikväll vid midnatt.” mumlar han och jag suckar irriterat till. ”Varför?”
”De ville visa oss någonting och prata.” säger han och på hans röst bekräftas det att han är lika förvirrad som jag. Ännu en suck lämnar min mun och jag sträcker mig efter pappersbunten på bordet där allt information om killarna står, och den nya personen. Sakta börjar jag bläddra igenom pappren en efter en. ”Justin du borde inte…” försöker Bruce men jag har redan slängt bunten med ett duns på bordet, och lutat mig chockat tillbaka i soffan. Vad gör hon i Slyders?


Scarletts perspektiv:
Jag höll andan i samma sekund som jag steg in i vardagsrummet, alla satt där precis som jag hade trott men någonting stämde inte. Jag hade förväntade mig att Rick skulle börja skälla på mig om vart jag hade befunnit mig och varför jag inte hade ringt, men istället satt han där och stirrade in i väggen med känslolösa ögon. Om det inte var för hans bröstkorg som höjdes och sänktes i ett sakta tempo så skulle jag tro att han var död. Så långsamt jag kunde la jag ner väskan på golvet och gick fram till soffan där jag satte mig ner bredvid Kevin. Ingen gav mig en endaste blick, inte ens Lucas. Jag började gå igenom min hjärna efter någonting jag kunnat ha gjort eller som har hänt för att orsaka denna situation, men allt var blankt. ”Dom har blivit flera.” mumlar Kevin som har läst mina tankar. Jag vrider ansiktet med ett ryck mot honom men han vägrade fortfarande att möta min blick. ”Vilka?” frågar jag tillslut när han inte fortsatte som jag hade hoppats på. ”Black fighterna.” sa han bara och jag spärrade upp mina ögon. När alla andra i rummet hörde de två små orden verkade det som allting börjar röra sig igen. Deras blick fastnade på mig efter min reaktion, men nu var det jag som ignorerade dom. Jag var förvirrad och arg. Varför händer alltid detta när jag inte är närvarande. ”Hur?” mumlar jag bara och fastnar med blicken på TV:n. ”Hon har sökt efter hjälp och resultatet blev ännu en tjej, från Vegas.” mumlar han och jag ser ur ögonvrån hur han begraver huvudet i sina händer. ”Men det är inte allt…” säger Rick när jag är påväg att öppna munnen för att ställa ytterligare frågor. ”Den nya fightern har slagit ihop sig med fyra kriminella killar. Och under omloppet på fem minuter så kan hon förvandla alla till fighters.” om jag var förvirrad förut så var det ingenting mot vad jag kände nu. Vad ska det menas att hon har slagit sig ihop med fyra kriminella killar? Och varför har hon inte förvandlat dom än, det var en fördel för oss men fortfarande… varför? Har hon varit med dom länge, eller knappt någon månad? Frågorna snurrade i mitt huvud men Kevin kunde bara svara på en av dom. ”Hon har varit med dom i bara tre månader.” mumlar han och kollar snabbt på mig. Detta kan inte hända. Tredje världskriget kunde bryta ut närsomhelst och denna gång skulle det inte vara vapen som dödade fienderna utan krafter. Alla sorters krafter. Men det är inte bara det. Vanliga människor skulle vara med i kriget utan att dom visste någonting. ”Vi måste sätta fart. Strunta i Justin för tillfället och försök att få reda på mer om båda fighterna. Vi börjar redan ikväll.” rabblar Rick upp tillslut, och slår ihop händerna och tittar runt på oss allihopa en för en för att se om vi förstått. En obehaglig känsla sprider sig i mig mage när han nämner att vi ska strunta i Justin. Det har varit det jag velat hela tiden sen vi satte igång med denna uppdrag, och nu när jag får den önskningen uppfylld så… vill jag inte det. Mina frågor utökades i samband med Ricks mening, men en speciell fråga som fångade mitt intresse - varför hade jag en sån dålig känsla om detta?

Jag svalde ned sista klunken vatten jag hade kvar i mitt glas efter middagen och gick sedan och la allt vid diskon. Vi skulle åka till den gamla lagerhuset norr om Stratford om knappt tre timmar. Fightern och dom kriminella killarna hon hade på kroken skulle träffa några personer där, och vi skulle befinna oss runt lagerhuset för att försöka få mer information om den nya fightern. Som i ålder, namn och utseende. Med en suck gick jag uppför trapporna upp till mitt rum där jag slängde mig med en duns på sängen. Jag var trött, riktigt trött. Idag kunde jag inte ha varit mer glad än vad jag redan var över att Rick hade ställt in träningen. så att vi inte skulle vara utslitna för den komna natten. En knackning på dörren fick mig att rycka till från mitt halvsovande tillstånd. Jag ropade ett lätt kom in och snart satt Cody bredvid mig i sängen. ”Trött?” jag nickade och stängde ögonen i några sekunder för att sedan öppna dom och möta hans gröna ögon. ”Rick ville att jag skulle ge dig kläderna.” säger han och räcker fram en hög med svarta kläder och ett par boots på toppen. Jag gäspade till och satte mig upp för att ta emot kläderna. ”Tack.”
Jag lägger dom vid min kudde innan jag lägger mig tillbaka igen.  ”Hur går det med Justin då?” mumlar han och lägger sig bredvid mig i sängen och kollar upp i taket. ”Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Situationen känns omvänd.” säger jag uppgivet och lägger mig på sidan så jag har ansiktet mot Cody. Han nickar sakta och förstår genast vad jag menar. Det tar emot när jag tänker på att det nog aldrig kommer bli Cody och jag. Vi båda gillar varandra men det kommer alltid någonting i vägen. ”Det kommer aldrig bli du och jag ellerhur?” han vrider huvudet mot mig så våra ansiktet är knappt  två decimeter ifrån varandra. Ett ledset uttryck målas upp på mitt ansikte. Det var svar nog åt honom för att förstå att det betydde ett ”nej.” Tystnaden sprids omkring oss, och vi båda försvinner in i våra tankar. ”Tack för förut.” mumlar jag när tanken med att han hade lugnat ner mig på morgonen slår mig. ”För vadå?” hans panna rynkas och jag börjar förklara. ”Du vet när jag höll på att spricka av ilska i Fives hus på morgonen och du lugnade mig.” säger jag och märker hur rynkorna i hans panna blir djupare. ”Vad pratar du om Scarlett?” han sätter sig upp med ett ryck och kollar spänt på mig. ”Är du seriös eller skojar du bara för att få mig att se ut som en idiot?” hela jag lyste av förbryllning. ”Jag är seriös. Jag har befunnit mig i huset hela dan idag.”
Jag öppnar munnen för att säga någonting men stänger den igen. Jag gör så ett par gånger tills jag behåller munnen stängd. Om det inte var Cody som hade lugnat ner mig…. vem var det då? Jag hade inte gjort en endaste ansats vid den stunden att försöka lugna ner mig själv. Mina ögon spärrar upp och hela min kropp spänner sig när tanken slår mig. Codys mun rör sig men jag hör ingenting. Jag var isolerad från omvärlden. ”Scarlett? Prata med mig.” vädjar han och skakar om min kropp. Jag blinkar snabbt till och öppnar munnen för att låta ut dom två orden som hade fastnat i min strupe. ”Black fightern.”

Justins perspektiv:
”Justin för fucking sak. Vi ska inte gå igenom ännu ett blodbad ikväll, det räckte med den förra veckan. Vi ska bara prata och se på vad fan de har att visa oss.” väser Bruce när jag hade gått emot honom. ”Håll käften. Jag kommer ta med mig en pistol och döda dom där jävlarna varken du vill eller inte.” säger jag irriterat och reser mig för att gå till köket och hämta en öl som jag snabbt börjar klunka i mig. Klockan var tio på kvällen och jag var utsliten rent ut sagt.  Vi hade ytterligare två timmar kvar innan vi skulle möta Slyders för att prata. Bullshit. Jag ska döda, och den om stod först på tur var hon.
Jag satte mig med en duns tillbaka på soffan bredvid Damon och klunkade i mig resten av den halvuppdruckna ölen. Jag himlar med ögonen när jag ser hur Bruce blick bränner på mig. Om blickar kunde döda, då skulle vi båda varit stendöda.”Sluta tänk med ditt arsel och tänk med hjärnan du har. De har bestämt plats och tid. Det skulle vara självmord om vi lämnade vapnet hemma.” den uppdruckna ölburken la jag på bordet och drog en hand genom mitt rufsiga hår.

”Ska du fortsätta ignorera mig som en idiot?” irriterat lutar mig tillbaka i soffan och studerar Bruce uttryckslösa ansikte. Men trots orden jag sa om att han ignorerar mig så är det till min fördel – det bevisar bara att jag har rätt, jag får även dom tankarna bekräftade när han öppnar munnen efter flera långa minuter. ”Bara denna gång.” säger han och ett flin sprider sig på mina läppar. Detta kommer bli kul.

---

 

Detta var nog en av dom svårare kapitlarna jag skrivit hittills, men jag tycker faktist slutresultatet blev ganska bra. Det var även någon som ville veta vad Justin tycker om Scarlett och det fick ni ju också. :)♥
Lämna en kommentar!

Fråga: Vilken av Justins tatueringar är eran favorit? (Förklara gärna varför.) 
Mitt svar: Jag bokstavligtalat ÄLSKAR tigern. Den ser så... ugh jag vet inte men sexig... perfekt ut. :P Och jag väljer inte den bara för att han har gjort den i Sverige (även om det är ett plus i kanten) utan för... egentligen vet jag inte men den står ut på något sätt. Jag kan inte förklara *_*

Previoulsy:
”Jag var och gjorde mina behov.” sa jag tillslut och kliade mig nervöst i nacken. Jag hoppades han inte skulle bry sig om en fortsättning utan bara lät ämnet vara och att han inte skulle bli arg. Jag hade inte känt honom tillräckligt men jag visste att han hade skarpa humörsvängningar. ”Säg till nästa gång. Skogen är ingen plats att leka på, speciellt inte på nätterna.” sa han och jag himlade med ögonen, men lugnade genast ner mig av att han hade gjort som jag ville. Släppa ämnet och inte bli arg. Jag visste att det var ett farligt ställe men jag kan ta hand om mig själv. Skogen var min trygghetszon. ”Okej pappa.” sa jag retsamt. ”Jag är seriös.” sa han och var påväg att bli irriterad. ”Okej okej, jag ska inte gå in till skogen själv på nätterna.” log jag och styrde stegen fram till honom. ”Good girl.” sa han och slingrade armarna kring min midja och jag flätade ihop mina händer bakom hans nacke. Jag lutade mitt huvud på hans bröstkorg och kände hur hans hjärta slog lite fortare än vanligt. Bingo.

 

Previously:
Elevernas blickar bränner från alla håll och kanter men något som verkligen irriterar mig plötsligt är när jag ser hur Bree kollar med svarta ögon på mig. Har hon en crush på alla killar eller?
Hon sitter vid en bänk med några andra elever, men ärligt talat så ser det ut som om hon bara sitter där för att inte verka ensam. Jag himlar med ögonen. ”Vad tänker du på?” viskar Justin i mitt öra och slänger cigaretten på marken och stampar på den. ”Elevernas stirrande.” mumlar jag med en aning svårighet, av att hans läppar precis är vid min öra. Hans andetag känns så varma mot min hud. ”De är inte vana att se mig hålla på med bara en tjej.” mumlar han och börjar lämna små kyssar på min kind innan han biter mig försiktigt biter mig i örsnibben. Han höjer handen för att flytta mitt hår innan han börjar lämna mer blötare kyssar längst min käke. Jag böjer huvudet åt sidan för att ge honom bättre utrymme samtidigt som ett tyst stön lämnar min mun och jag känner hans stolta flin i nacken.

"One, two...three!"

Jag skrev om detta kapitel säkert tre gånger innan jag kände mig nöjd. Jag hoppas iallafall ni gillar det och slänger in en kommentar! :)♥

Fråga: Vilket namn tycker ni Justin och Scarlett ska ha? Behöver verkligen hjälp att bestämma mig:)
Förslag: Jarlin - Scarlin - Julett - Jarlett - Jusett - Scustin?
På denna fråga tänker jag inte svara för jag vill inte påverka era beslut! ♥

---

Tror det är få som har missat denna video men jag lägger upp den här ändå! Ni måste hålla med om att Justin ser perfekt ut i denna video. ♥ #*_*#

Previously:
”Aw blev lilla Justin orolig för mig?” frågar jag med samma bebisröst som jag använt mot Damon tidigare denna dag. ”Damon var det…” säger han och ger mig ett leende. Jag kan inte avgöra om han var ärlig eller inte så jag kommenterar inte saken och börjar skrattar smått och styr stegen fram till honom. ”Vart var du? Har du gråtit?” frågar han lite allvarligare denna gång. Jag sväljer nervöst innan jag ställer mig bredvid honom med ett frampressat leende. ”Överallt och ingenstans. Och till din andra fråga så nej.” han kollar förbryllat på mig men jag skyndar mig att fortsätta innan han hinner börja ställa flera frågor jag inte kan svara sanningen på. ”Kom igen Bieber. Flera lektioner väntar.” jag krokar min arm med honom och jag känner hur han stelnar till men sen slappnar av. ”Jag visste inte att du kunde bete dig klassiskt.” säger han och jag ser hans breda leende ur ögonvrån. ”Det finns mycket du inte vet om mig.”

---

Scarletts perspektiv:

Flera djupa andetag lämnade min strupe under några få sekunder, när jag satt i bilen utanför huset. Det kändes så konstigt. Allt var främmande, min hjärna sa åt mig att jag aldrig har varit här förut medans mitt hjärta sa att detta var min familj. Det var första gången i mitt liv då hjärnan verkade ha mer rätt i det hela än hjärtat. Främmande var det rätta ordet.
 Istället för att sitta i bilen och ha en argument med mig själv, om min hjärna hade rätt eller mitt hjärta stängde jag av båda sinnena och steg ut ur bilen. Jag hade ingen hast i det hela så jag tog min tid för att komma fram till ytterdörren för att sedan knacka på. Sen när började jag knacka på dörren till mitt eget hus? Dom två sista orden tog emot även om jag inte hade sagt dom högt. Mina tankar avbröts när dörren öppnades av Victoria. Ett leende hade brett ut sig på hennes läppar men ögonen var sorgsna och oroliga. Vad hade egentligen hänt på de timmarna jag inte varit närvarande? Det som Kevin hade berättat kändes bara som en liten del av hela situationen. ”Hej.” sa jag tyst och förväntade mig samma sak tillbaka men istället möttes jag av en kram. Chockat stod jag en sekund utan att röra mig, men så snart jag kom tillbaka slingrade jag armarna kring hennes midja och lutade kinden mot hennes axel. Hon var den närmaste mammafiguren jag hade i mitt liv just nu. ”Hej.” sa hon och pussade mig försiktigt i håret. Den lilla gesten lugnade ner mina nerver och jag ville bara sitta i hennes famn och gråta. All min ilska blåste bort med vinden och kvar återstod tårar. Försiktigt drog jag mig ur hennes omfamning och torkade den lilla tåren som hade lyckats åka nerför kinden, med baksidan av min hand. ”Han sitter i vardagsrummet.” mumlar hon och kollar med blanka ögon på mig. Jag nickar löst åt hennes uttalande och går sakta in till hallen. Försiktigt drar jag av mig mina ballerina skor och lägger min ryggväska bredvid för att sedan gå till hallen där Rick satt på en fåtölj med huvudet i händerna. ”Hej.” andades jag fram och han höjde genast sitt ansikte mot mig. Huden kring hans ögon var spänd medans själva ögonen var rädda och oroliga. Så snart han märkte att det var jag slappnade han av och gjorde en gest åt mig att sätta mig i den andra fåtöljen mittemot hans. Jag gjorde som han sa och satte mig vaksam i fåtöljen. Detta var inte den Rick jag kände, han som bestämde, han som jag hade argumentationer med varje dag. Denna Rick var sårbar. Han tittade tyst på mig och det var nu jag såg hans röda ögon.  ”När vi väl lyckade lugna ner honom kom tårarna.” Kevins replik från när vi befann oss i skogen fann sin plats i min hjärna och alla mina tvekande tankar om att han ljög för mig försvann. ”Hej.” sa Rick hest och försökte harkla sig. Jag satt där tyst och studerade den ihopsjunkna människan framför mig. Innan flera ord hann passera mellan oss hörde jag hur dörren ute i hallen öppnades och sedan minuten efter stängdes. Förbryllat kollade jag åt höger, mot hallen.
”De lämnade huset för att vi skulle kunna prata ostört.” sa Rick och drog min blick mot sig. ”De behövde in…-” började jag men han avbröt mig. ”Jag sa att de skulle göra det.” mumlar han och slår ner blicken ner i golvet. Jag satt nu mer förbryllad än nyfiken på vad han skulle säga här näst. Det kändes som om han skulle säga något mer än att bara be om ursäkt. ”Jag trodde aldrig jag var så hård mot dig.” började han och jag blev en aning glad att han började prata. Förklarade. ”När du gick ut genom dörren igår kväll så kändes allting som om det var pausat. Ingen och inget rörde sig.” fortsätta han när jag inte sa någonting. ”Var…-” började jag men han avbröt mig genom att ge mig en blick som tydde på låt-mig-prata-färdigt. Jag nickade sakta och han tog till orda igen. ”Efter vad som kändes som en evighet men som egentligen var några minuter så gick allt uppför mig att du nyss hade lämnat huset. Allting krossades och blickar från förr kom tillbaka till mig. Hur du och Lucas hade stupat ner i diket när era föräldrar hade dött. Hur du låg med killar för att få pengar. Jag hade haft koll på dig och din bror ett längre tag sedan allt hände. Tillslut fick jag nog av att se hur mycket två tonåringar fick kämpa för att klara er. Det var den kvällen jag förvandlade er.” Mina ögon spärrades upp och jag var påväg att öppna munnen men bet mig själv i tungan. Hans ögon var vid detta tillfälle fylld med tårar och detsamma med mina. Han hjälpte oss verkligen när vi hade det som svårast, men jag förstod fortfarande inte vad detta hade att göra med mitt försvinnande och hans utbrott igår. ”Hur kan detta hålla ihop med händelsen igår kväll?” frågar jag tillslut när mitt kämpande inte orkade mer. Jag var tvungen att fråga. Hans ögon blev genast dubbelt så sorgsna som de varit och oroligheten växte inom mig i väntan på hans svar. ”Jag var rädd att du skulle återgå till en sån person igen Scarlett. Jag är rädd om dig precis som om du skulle vara min dotter. Jag var rädd att förlora dig.” viskade han. Mina andetag fastnade i halsen och en klump började snabbt bildas. ”Jag förstår inte.” sa jag och tårarna som jag hållit inne släppte och började en efter en rinna nerför mina kinder. Mina andetag övergick till snyftningar. Jag var förvirrad. ”Scarlett, det kändes som om min egna dotter hatade mig och hade lämnat mig.” sa han och några få tårar lämnade hans ögon också. Min syn blev alldeles suddig av tårarna. ”Jag låste in mig själv i sovrummet och lovade mig själv att inte stiga ut därifrån förrän jag hade byggt upp mod för att be dig om förlåtelse.” säger han och jag lägger handen över munnen för att dämpa mina snyftningar. Alla tankar var som ett puzzel som inte gick att sätta ihop. ”Jag…” snyftar jag fram men orden fastnar i halsen. Jag förlåter dig. Dom tre orden som kunde fixa allting ville inte komma ut. Det tog all min viljestyrka att bara resa mig. Hur skulle jag kunna fortsätta? Han följde snabbt mitt exempel och kollade oroligt mot mig. Jag skakade hysteriskt på huvudet innan jag tog dom få stegen som behövdes innan jag slängde armarna kring hans hals. Hela hans kropp slappnade av och han kramade omsorgsfullt om mig tillbaka. ”Förlåt mig.” viskade han och kramade hårdare om mig. Jag nickade över hans axel och hoppades han förstod vad jag försökte säga utan ord. Känslorna tog övertaget på min kropp och även om jag ville så kunde jag inte få några ord att lämna min mun. Flera minuter passerade och Rick började backa lite från min omfamning och kollade med ett litet lyckligt leende på mig. Jag försökte så gott jag kunde besvara den. Mina tårar hade slutat rinna och mina andetag var påväg till sitt vanliga. Jag byggde upp allt mod jag hade både psykiskt och fysiskt för att kunna uttala dom tre orden som tyngde ner mig. ”Jag förlåter dig.” Hans leende blev större och han vände sakta blicken åt vänster. Förvånat följde jag hans blick och såg att Cody, Lucas, Kevin och Victoria stod där med varsitt leende. Jag besvarade deras leende och höjde handen för att kunna torka mig under ögonen.
-

Det var fredagsförmiddag och efter allt som hände igår kväll så har allting gått tillbaka till sitt normal. Det vill säga att killarna kom tillbaka till skolan och jag ”återvände” hem.

Från okänd:
Fest ikväll på stranden. Hänger du med babe?

Jag rynkade på pannan och höjde blicken över ungdomarna som sprang kors och tvärs över hela korridoren. Jag försökte lista ut vem som hade sms-at mig,  men det var inte enkelt. Mer än trettio elever hade säkert mobilen i handen och knappade på den. Med ett suck vände jag ner blicken tillbaka på min iphoneskärm och började knappa på den.


Till okänd:
Vem är du?

Jag vände tillbaka blicken mot Kevin, Lucas och Cody som var uppe i någon het konversation om hur man kan få den bästa träffen i en kamp. På tal om Cody, han hängde mer med oss nuförtiden än vad han gjorde med Caroline och Bree, tillskillnad från mig som hade blivit väldigt tajt med Caro. Hon kändes som en syster jag aldrig haft. Dock var jag alltid tvungen att dubbelkolla vart jag än gick för att inte sätta in henne i fara. Hon trodde väl att jag var en normal tonårstjej.
För en gång skull fångade killarnas samtalsämne mitt intresse och jag började lyssna noga men avbröts av sekunden efter av att mobilen vibrerade till i min hand. Snabbt läste jag genom sms:et och rynkorna i min panna blev djupare.

Från okänd:
Kom ut till din bil.

Jag gjorde som sms:et sa. Snabbt ursäktade mig för killarna. De kollade förvirrat på mig och jag börjar förklara. De nickar förstående och jag skyndade mig ut, ignorerar elevernas blickar. Direkt ser jag hur hela Five studerar mig när jag går mot dom. Jag skymtade även Caroline som stod nervöst och stampade på stället.
”Så ni stalkar mig också?” frågar jag och kollar medvetet på mobilen Justin hade i handen med höjda ögonbryn,  när jag knappt är en meter ifrån dom. ”Du kommer ju inte fram frivilligt.” sa Justin och la tillbaka mobilen i sin jeansficka med ett leende, innan han lutade sig tillbaka mot bilen. Jag himlar med ögonen. ”Jag menar att du har mitt nummer.” sekunden efter att jag sagt det börjar Caroline hosta hysteriskt. Killarna brister ut i skratt och jag kollar förbryllat på hela högen men håller samtidigt en orolig blick på Caroline som äntligen slutat hosta. ”Jag kan ha råkat ge den till honom… eller rättare sagt hela gänget.” säger hon och kollar skamset ner i marken. Jag blir chockat men väljer inte att kommentera saken. ”Okej.” andas jag fram. ”Jag är verkligen leds…- vänta va?” frågar hon och jag börjar skratta smått. ”Jag sa okej.” flinar jag. ”Inga klagomål? Om hur jag inte lyssnade på dig?” frågar hon oförstående.  ”Nepp.” flinar jag och hon pustar ut. ”Men…” börjar jag och hon spärrar upp ögonen. ”Nu när du har gett mitt nummer till fem killar så ska jag göra samma sak med ditt.” säger jag och killarna börjar skratta medans Caroline tittar orolig på mig. Jag biter mig i läppen för att inte brista ut i skratt, men sekunden efter gör jag det. ”Jag *skratt* skojar *skratt* bara, *skratt*  du skulle *skratt* ha *skratt* sett *skratt* din *skratt* min.” säger jag mellan skrattanfallen och Caroline kollar mordlysten på mig.
”Nu när ni har mitt nummer så vill jag ha erat så ut med det.” säger jag när allt är lugnt igen, och tar upp mobilen. Killarna himlar med ögonen innan alla börjar säga sitt nummer en efter en.
”Så vad blir ditt svar?” frågar Justin och jag höjer frågandes på ögonbrynen. ”Fest… ikväll… kommer du?” frågar han och himlar med ögonen. ”Jaha… visst, vilken tid?” frågar jag och korsar armarna över bröstet. ”Vi ska dit vid elva så vi kan väl plocka upp er två på vägen?” säger han och jag sneglar på Caroline som nickar. Justins blick fastnar på mig. ”Visst babe.” säger jag och blinkar åt honom. Någon gång måste jag starta. ”Låter så sexigt när du säger det.” säger han och lägger en arm runt min midja och drar mig mot sig.
”Får väl säga det flera gånger.” mumlar jag och lutar mig mot hans bröst samtidigt som båda kollar intensivt i varandras ögon. Jag blir med en gång nervös när jag märker hur nära vi står. Justin som också förstod min tanke, gav mig ett litet lugnande leende. Han var påväg att luta sig närmre när killarnas visslingar spräckte bubblan vi befunnit oss i. Med ett suck drar jag mig ut ur Justins omfamning och vänder mig om. ”Om ni inte hade visslat så kunde ni fått någon show.” slänger jag ut ur mig och himlar med ögonen. ”Oj oj oj, någon är irriterad.” säger Damon och vickar på ögonbrynen. Jag vänder mig om och öppnar min egen bil. Det har blivit en vana att parkera bredvid Fives eller rättare sagt Justins bil. Jag böjde mig ner och öppnade handskfacket för att dra ut en cigarettpaket. Min hand fortsätta leta sig efter en tändare. ”That ass.”
”Håll käften Damon.” säger jag och pustar ut när jag känner hur mina fingertoppar nuddar tändaren jag alltid har i bilen nuförtiden. Snabbt skyndar jag mig att ställa mig rakt och tar upp en cigarett och tänder den och tar ett bloss som lugnar mitt irriterade jag. Jag slänger tillbaka tändaren och paketet in i bilen och låser den innan jag vänder mig om mot killarna som studerar mig, alla med längtansfulla ögon. ”Seröst gå och skaffa er någon istället för att stirra på mig.” mumlar jag och tar ännu ett bloss. ”She’s right.” säger Justin och jag kollar frågandes på honom. ”Vad? Någon måste få dig och någon är jag.” säger han och kollar intensivt på mig, jag skakar på huvudet och börjar plötsligt le.

”Hör jag flirtrepliker här Bieber?” frågar Bruce och får snabbt ett svar från Justin jag inte förväntade mig. ”Visst om det får dig att sova om nätterna.” små fjärilar börjar röra sig i min mage och jag tar ännu ett bloss från cigaretten i min hand. ”Kan jag?” frågar Justin och nickar mot cigaretten i min hand. Utan att ge honom något svar ger jag honom den halvrökta cigaretten som han stoppar mellan läpparna och tar ett djupt bloss av. Alla förutom mig och Justin börjar diskutera någon sport, medans vi bara står där och tittar på varandra. Han nickar mig åt sig och jag går fram till honom och lutar ryggen emot hans bröstkorg. Elevernas blickar bränner från alla håll och kanter men något som verkligen irriterar mig plötsligt är när jag ser hur Bree kollar med svarta ögon på mig. Har hon en crush på alla killar eller?
Hon sitter vid en bänk med några andra elever, men ärligt talat så ser det ut som om hon bara sitter där för att inte verka ensam. Jag himlar med ögonen. ”Vad tänker du på?” viskar Justin i mitt öra och slänger cigaretten på marken och stampar på den. ”Elevernas stirrande.” mumlar jag med en aning svårighet, av att hans läppar precis är vid min öra. Hans andetag känns så varma mot min hud. ”De är inte vana att se mig hålla på med bara en tjej.” mumlar han och börjar lämna små kyssar på min kind innan han biter mig försiktigt biter mig i örsnibben. hans händer greppar ett tag om min rumpa och klämmer, vilket får mig att rycka till smått. Han höjer handen för att flytta mitt hår innan han börjar lämna mer blötare kyssar längst min käke neråt mot nyckelbenet. Jag lutar huvudet åt sidan för att ge honom bättre utrymme samtidigt som ett tyst stön lämnar min mun och jag känner hans stolta flin i nacken.

---

Saker börjar hetta upp där i slutet. OMG 
Vad tycker ni om att hon blev sams med Rick igen?
Den där Bree verkar vara en skum typ, tycker ni inte det? :P
-
Här är den andra bakgrunden jag har gjort. :P

Fråga: Vilken är eran favoritlåt? Ingen Justin-låt. ^^
Mitt svar: High school - Nicki Minaj feat Lil Wayne! Nicki is my babe! ♥

Previously:

Scarletts perspektiv:
Jag stönade till nästa morgon när jag slog upp ögonen – men stängde dom lika snabbt av det starka ljuset som kom in genom de stora fönstren. Vänta här… stora fönster? Paniken steg inom mig när jag inte kände igen omgivningen omkring mig men lika snabbt gick allt upp för mig och jag lugnade ner dom oroliga nerverna i min kropp. Jag hade sovit över hos Caroline efter mitt bråk med Rick. Lika snabbt som jag lugnade mig så steg något annat inom mig… upprymdhet? Jag hade kyss Cody igår och befunnit mig hos Five, då Bruce hade ompysslat med min arm. Justin hade befunnit sig knappt trettio centimeter ifrån mig och jag hade kramat om honom och han hans läppar hade tryckts omsorgsfullt mot min panna. Utan att hinna stoppa det hade ett leende spridit sig på mina läppar. Om Caroline skulle slå upp ögonen och se mig nu så skulle hon tro att jag var knäpp. Det är inte varje dag jag vaknar med ett brett leende, det var en otrolig känsla. Man känner sig lycklig redan från första sekunden på dagen.
Jag drog ett djupt andetag och sneglade försiktigit  ner på min armen och förväntade mig blodfylld bandage precis som de senaste gångerna, men fick möta istället motsatsen, allt var lik sig precis som när jag hade lämnat Fives hus igår kväll. Bruce hade gjort ett väldigt bra jobb,  men jag antar att de är vana vid sår och blod, de genomgår det säkert vid varje uppdrag. Jag vände blicken till sidan av mig och mötte Caroline som sov fridfullt, jag undrar vad klockan är. Min ryggsäck låg några meter ifrån mig, så jag slängde försiktigt täcket åt sidan och kröp fram till ryggsäcken för att gräva ner handen efter min mobil. Gåshuden spred ut sig på min kropp och jag ryste till. Min blick drog sig mot mobilen och det stod halv åtta. Jag gäspade till och kröp tillbaka till min sovplats och drog täcket över huvudet för att försöka somna om. Det var för tidigt för att vakna klockan halv åtta på en onsdag. Vänta här, onsdag…det betyder... SKOLA. Jag spärrar upp ögonen och slänger iväg täcket från min kropp och skyndar mig fram till Caroline och börjar hysteriskt skaka om hennes sovande kropp. ”Caroline…. Skola, vakna, vi har försovit oss!” utbrister jag och hon spärrar upp ögonen och hoppar upp som en yrvaken ninja. ”Vad är klockan?!” frågar hon samtidigt som jag reser mig och viker börjar vika ihop täcket. ”Halv åtta… vi har trettio minuter på oss.” säger jag stressat och ger upp och slänger ner täcket tillbaka på madrassen jag tidigare sovit på med ett stön. Det kändes omöjligt att vika den just nu. ”Gå upp och borsta tänderna och sånt så fixar jag detta, sedan får du göra frukost och jag gör iordning mig.” säger hon och tar upp sitt täcke och börjar vika den prydligt. Jag nickar och skyndar mig upp till andra våningen för att gå in till badrummet. Jag struntade i att duscha idag och skvätte bara vatten på ansiktet och borstade noga tänderna innan jag började sminka mig lätt och sedan sätta på mig tröjan och jeansen jag hade tagit med. Mitt hår såg hemskt ut så jag drog ut tofsen jag hade runt handleden och gjorde en enkel hästsvans. Snabbt skyndade jag mig ner med ryggsäcken i handen och utan att yttra några ord styrde jag stegen in till köket. Jag kände en lätt vindpust bakom mig av att Caroline sprang uppför trapporna. Nu kom det svåra med det hela. Vad skulle jag göra och hur skulle jag hitta allting i ett hus jag bara befunnit mig under bara några timmar? Jag drog ett djupt andetag och chansade på det första skåpet – framför mig - och möttes av tallrikar och skålar. Snabbt tog jag ut två kakifärgade skålar och hoppades de hade flingor eller något liknande, jag behövde även skedar. Jag drog ut en låda och precis som jag önskat så låg det bestick i den. Jag tog ut två skedar och la dom bredvid skålarna och fortsatte min jakt på flingor. Jag öppnade alla skåp och lådor – en människa skulle tro att det var ett levande stormvirvel här inne med min fart - men det enda jag möttes av var porslin. Så dom menar att dom inte har något skafferi här någonstans? Med ett suck vände jag mig och stödde mig på nederskåpen bakom mig. Mina ögon sökte runt i hela köket, alla håll och kanter och fastnade sedan vid två skåp som var under köksön. Jag skyndade mig dit och till min lycka fanns det allt från bröd till makaroner till flingor. Jag drog slumpmässigt ut ett flingpaket och möttes av kokos müsli. Det duger. Snabbt drog jag även ut en påse med brödlimpa. Jag la müslin och brödet  på köksön och hämtade även skålarna och skedarna, som jag la bredvid innan jag styrde stegen mot kylskåpet där jag drog ut mjölk och smör. ”Ser att du hittar ganska bra här ändå.” hör jag Carolines röst säga bakom mig och stannar genast upp i mina stressade rörelser och klistrar på ett leende innan jag vänder mig om. ”Pfft… jag hittar allt.” säger jag överlägset och blinkar med ögat, vilket gör att hon brister ut i skratt. ”Så… vart är smörkniven tillexempel?” frågar hon och kollar med retsam blick på mig. ”Jag har inte hunnit så långt…” mumlar jag och blickar ner i golvet. Hennes skratt hörs ännu en gång. ”Det är lugnt, sätt dig så hämtar jag det.” jag nickar och börjar hälla upp müsli och mjölk i skålen framför mig. Någon minut senare kommer hon fram med två glas, en smörkniv och apelsinjuice. ”You know… så att vi inte dör av att svälja bröd med torra halsar.” säger hon och nu var det min tur att brista ut i skratt.

”Är du klar?” frågar jag när allt mitt var uppätet. Hon nickar och tillsammans lägger vi tillbaka allting på sin plats och porslinet i diskhon , snabbt styr stegen mot hallen där vi båda snabbt drar på sig sina ballerina skor och stiger ut. 
Perfekt timing, tänker jag sarkastiskt när jag ser hur Justin och companiet stiger ut från deras hus. Visst de hjälpte mig igår kväll, och jag kramade om Justin… och fick en puss på pannan. Nej Scarlett skärp dig, du ska fortfarande spela tjejen som inte bryr sig om någonting. Jag suckar åt mitt fighterjag och blickar framåt mot bilen med Caroline bakom mig. ”Oh my god, jag har alltid velat åka i en Lamborghini.” tjuter hon högt bakom mig och jag slår mentalt till mig själv och henne också för den delen. Killarnas blick börjar bränna på min vänstra halva av kroppen. 
”Ey Scarrie!” hör jag ingen mindre än Damon ropa. Jag himlar med ögonen åt hans smeknamn innan jag vänder mig mot honom med ett påklistrat leende. ”Hej Damonie.” ropar jag tillbaka och killarna börjar skratta högt – alla förutom Damon. Jag och Caroline fortsätter sedan in till bilen. Bara för att reta gallfeber på honom kör jag förbi deras hus och stannar upp framför dom och trycker på knappen som kontrollera fönstret ”Blev du ledsen?” säger jag med bebisröst och putande underläpp. ”Vänta bara…” säger han mordlysten. ”I’d love to but school is waiting.” säger jag och blinkar med ögat. Killarna börjar oo-a och ett leende sprider sig på mina läppar. ”Du vet… hon har rätt…” säger Caroline bakom mig och jag skrattar till. ”Caro är du också på hennes sida?” skämtar Damon förfärat. Jag vänder huvudet mot Caroline som rycker på axlarna med ett leende.” Caro… borde börja kalla henne det också. Nu börjar jag verkligen undra vilken relation hon har till killarna. De har ju tillochmed smeknamn åt henne. ”Nice ride.” säger Matt och blinkar med ögat. Jag ger honom ett leende och tackar innan vi avslutar allt med ett snabbt hejdå och jag gör en skarp U-sväng och trycker ner gasen i botten, nästan i alla fall. Jag vill inte att Caroline ska dö. Jag menar Caro… det kommer ta ett tag och vänja sig vid det.

”Glöm inte provet till nästa vecka!” ropar svenskaläraren ut – James Norris, som jag äntligen fått reda på vad han heter. Jag tror inte någon ens tog in vad han sa, klockan hade redan ringt ut vilket betydde lunch. Eleverna – och jag var en av dom – brydde sig inte ett dugg om vad för prov det var. Det enda vi hade i våra hjärnor just nu var mat.
Kevin och Lucas hade inte synts på hela skolförmiddagen och jag började bli småorolig. Precis som om mitt bön om att de skulle kontakta mig på något sätt nått himlen, plingade min mobil tid och visade att ett sms från Kevin hade trillat in. 

Från Kevin: 
”Möt mig två kilometer in i skogen på västra sidan av skolan.”

Värst vad han var grammatisk nu då, tänkte jag sarkastisk och skyndade mig till skåpen för att hinna ut innan Caroline eller någon från Five såg mig. Den planen suddades ut lika snabbt som jag hade låst skåpet. ”Varför så bråttom?” frågar Caroline bakom mig. ”Ehm… jag ska hämta en sak från bilen, du kan gå till matsalen så länge.” slänger jag fram och vänder mig om innan hon hinner säga något mer. 
Jag skyndade mig ut ur skolbyggnaden och fortsätter till den vänstra sidan av byggnaden. Gud vill mig inte väl idag. Fem meter ifrån mig stod Justin och Damon med varsin cigarett i handen. För att komma till skogen var jag tvungen att gå förbi dom. Jag suckade uppgivet till och styrde stegen framåt. ”Nämen hej babe… saknat mig?” frågar Damon och blåser ut en perfekt rökmoln, när jag står precis parallellt med dom. ”Inte nu Damon.” muttrar jag och ska precis fortsätta gå när han sträcker ut handen och stoppar mig. ”Varför inte?” frågar han med ett leende och jag skrapar tänderna mot varandra och försöker hitta på någon kommentar jag kan slänga in i hans ansikte. ”Damon, låt bli. Hon är tuff” hör jag Justin säga snett bakom mig och jag slänger en tacksam blick mot honom som han dock inte märker. ”Varför tar alla hennes sida idag? Vänta… vad menar du?” säger Damon med misstänksam blick på Justin och jag himlar med ögonen. ”Hon har blivit…-” 
”För att jag är sötare än dig.” avbryter jag Justin när jag hör vad han är påväg att säger och ger Damon ett leende. ”Och om du nu ursäktar mig….” jag drar ner hans hand så att jag smidigt kan komma förbi och fortsätta in i skogen. Jag ger Justin en varnande blick, som han nu märker och nickar åt mig.
Deras mumlande upphör när de märker vart jag är påväg. ”Skogen är ingen plats att leka på för oskyldiga människor Scar.” hör jag Justin ropa bakom mig och jag vänder mig om med ett leende. ”Tack för omtanken.” säger jag och vänder mig om och fortsätter längre in i skogen, när jag varken ser skolbyggnaden längre börjar jag springa och kommer fram till platsen Kevin ville ha mig på efter någon minut och ser både Kevin och Lucas stå lutade mot varsitt träd. Detta kommer inte sluta positivt. Deras spända ansikten och stela kroppar förklarar att de inte bara är här för att se mig. ”He…-” börjar jag när Kevin bryter mig av. ”Rick har förbjudit oss att gå till skolan. Inte bara mig och Lucas… utan Cody också. Det tog all vår kraft att kunna komma hit innan han tvingade oss ner. Måste säga att Cody är väldigt duktig på det han gör.” rabblar han snabbt upp och min haka börjar darra lite och mina ögon spärras upp. ”Vad menar du?” frågar jag tyst och stirrar på honom som om han skulle börja skratta och säga att allt var ett skämt. ”Det är inget skämt Scarlett. Han har bokstavligt talat förändrats sen du försvann. Även om det var igår. Ena stunden var du inne i huset och allt var lugnt men i nästa sekund när du steg ut och stängde dörren gick allting uppför honom. Han blev aggressiv och började kasta omkring saker, skrika, sparka… allt möjligt du kan tänka dig. Jag och Lucas fick ta smällarna för att försöka ta hand om honom psykiskt medans Cody fick ta de fysiska smällarna. När vi väl lyckade lugna ner honom kom tårarna. Han sa ingenting, svarade inte på någonting. Han har bara befunnit sig i hans och Victorias gemensamma rum. Något annat som är förstört är huset, insidan är helt uppochner… vi kom hit för att försöka få dig med oss hem. Tillbaka. Du är nog den enda som kan få honom normal igen.” 
Mina tankar började snurra i huvudet, ingenting stämde. Rick blev aggressiv för att jag lämnade huset? Menas det att jag betyder någonting för honom..? Mitt huvud kändes uppochner just nu. ”Han bryr sig om dig Scar…” mumlar Kevin som snappat åt sig mina tankar. ”Jag kommer hem efter skolan för att ta reda på hur han tänker…” säger jag tyst tillbaka och börjar pendla sakta med blicken från Lucas till Kevin i en gest för att se om de förstod vad jag sa. 
”Jag bör gå tillbaka nu innan någon märker vart jag har försvunnit.” säger jag med ett litet sorgset leende när båda har nickat. ”Justin… menar du?” frågar Kevin och blinkar retsamt med ögat och all spår av allvarlighet som nyss ägt rum omkring oss försvann på mindre än en sekund. ”Vad har jag missat?” frågar Lucas förbryllat och öppnar munnen för första gången sen jag kom hit. ”Jag förklarar på vägen tillbaka.” säger Kevin avviftande till honom och blinkar ännu en gång retsamt mot mig. Jag rodnar till och skakar på huvudet innan jag går fram till Lucas och drar in honom in i min omfamning utan att han hinner reagera. ”Vi syns senare.” säger jag och blinkar bort dom förbannade tårarna som plötsligt bildades i mina ögon efter att känna min lillebror i min famn igen. Även om det var igår jag såg honom så känns det som flera veckor. Han nickar mot min axel och drar handen sakta uppochner på min rygg i en tröstande, men även lugnande gest. När jag släppt honom går jag in i Kevins stora omfamning. ”Jag är ledsen för igår.” säger han och jag börjar skratta smått mitt i tårarna. Han släpper mig och förbryllning är det enda som visas i hans ögon. ”Stämningen ändras så fort.” förklarar jag och killarna stämmer snabbt in i mitt skratt. 
”Syns senare syrran.” säger båda i mun på varandra och jag kan inte stoppa värmen som snabbt spred sig inom mig. Jag ger båda ett leende och springer tillbaka men stannar fort upp när jag ser Justin femhundra meter framför mig, som tur med ryggen emot. Jag drar en hand genom hästsvansen för att det inte ska synas att jag sprungit och drar fingrarna snabbt under ögonen för att ta bort den lilla mascaran som runnit, innan jag går i ett normalt tempo framåt mot Justin. ”Vad gör du här ute?” frågan lämnar mina läppar innan jag hinner reagera och Justin vänder sig med en ryck mot mig, men lugnar ner sig när han ser att det bara är jag. ”Jag skulle bara se vart du var.  Det har gått femton minuter.” han kliar sig i nacken av sitt erkännande och blickar ner i marken i några få sekunder innan han sakta vänder tillbaka blicken mot mig.

”Aw blev lilla Justin orolig för mig?” frågar jag med samma bebisröst som jag använt mot Damon tidigare denna dag. ”Damon var det…” säger han och ger mig ett leende. Jag kan inte avgöra om han var ärlig eller inte så jag kommenterar inte saken och börjar skrattar smått och styr stegen fram till honom. ”Vart var du? Har du gråtit?” frågar han lite allvarligare denna gång. Jag sväljer nervöst innan jag ställer mig bredvid honom med ett frampressat leende. ”Överallt och ingenstans. Och till din andra fråga så nej.” han kollar förbryllat på mig men jag skyndar mig att fortsätta innan han hinner börja ställa flera frågor jag inte kan svara sanningen på. ”Kom igen Bieber. Flera lektioner väntar.” jag krokar min arm med honom och jag känner hur han stelnar till men sen slappnar av. ”Jag visste inte att du kunde bete dig klassiskt.” säger han och jag ser hans breda leende ur ögonvrån. ”Det finns mycket du inte vet om mig.”

---

 

Lite Justin och Scar moments där på slutet! ^^ Har ni några namn på vad de kan heta tillsammans? Typ som Justin och Selena heter Jelena - något sånt namn men med Scarlett och Justin! 

Inte så mycket hände i detta kapitel och ajg ber om ursäkt för det men jag behöver sånna här kapitel för att kunna fortsätta novellen. :)♥
Kommentera mycket!
-
Vill även bjuda på mina perfekta bakgrundbild till datorn jag fixade igår!
Älskar bilden på Justin - OMG OMG OMG - I'm dead. **-**
"Celebnovell" är egentligen inte med men jag vill inte att någon ska kopiera bilden! ;D Har en till bild på lager - dock ingen Justinrelaterad. Om ni vill se den så släng in en liten text i en kommentar. :)♥
Fråga: Vad är det pinsammaste du gjort?
Mitt svar: Vi hade idrott i skolan och min crush var med. Det fanns olika stationer i det hela och jag var på stationen där man skulle hoppa över bockar. Anyway det var typ tre stycken före mig och när det väl var min tur så tänkte jag "imponera" genom att vara duktig så jag tog sats och när jag väl hoppade så hamnade jag rätt på bocken istället för att landa på fötterna på golvet. Min crush såg det hela och jag mötte hans blick och såg jag att han skrattade. Det var hemskt, det kändes som om jag skulle börja gråta. Situationen var nog både pinsam och sorlig - från någon uteståendes perspektiv så såg det hela säkert bara väldigt roligt ut.

---

Checka in länkbytet här nedan! :)

High school. Du minns väl High School? Det gör vi alla, det är den tid då man går igenom denna svåra identitets kris, finnar, puberteten. Men så perfekt som du var redan då, behövde du väl inte bekymrade dig om sådant. Du hade ju allt. Du hade dina vänner, polare, bröder. Dom var ju alltid där och backade upp dig. Antagligen den ända anledningen ingen mobbade dig för att du var så kort. För det var du. Kort och dryg. Alla trånade efter att få din uppmärksamhet, jag fick den gratis. Du stirrade alltid på mig, du minns mig nog inte nu. Men tänk efter. Tjejen med det korta bruna håret, och dem gröna ögonen. Tjejen som alltid grät, tjejen som troligtvis drog till sig din blick för att hon nästan rullade fram i korridoren. Men du skulle inte bara stirra och låta mig vara, som alla andra. Nej, du passade även på att håna mig så hårt, att du lika gärna kunde ha stått bredvid mig och slagit mig med dina knutna nävar. Självförtroende var en av de många saker jag saknade, men du fick mig alltid att må så illa varje gång jag var tvungen att kliva upp på morgonen, äta frukost och gå mot skolan. Dessutom var du tvungen att håna mig när jag senare var tvungen att få i mig lite mat. För, du vet, oftast så mådde jag så illa att jag spydde upp den lilla frukosten jag fått i mig. Min släkt har den så kallade migränen av högsta grad, som jag fick ärva. Alvedon, Ipren och andra sådana produkter hade slutat värka på mig eftersom min kropp slutat att reagera positivt på dem. Jag var alltid stressad och uppvarad, jag åt mycket, för mycket, antagligen. Senaste gången jag såg mig själv i spegeln, det minnet är för suddigt för att jag ens ska minnas det.

---

Det där mina damer och herrar - eller sak jag bara säga damer? :P Anyway det där var en bit ur första kapitlet av "Speak through words." Jag måste verkligen säga att jag ska börja läsa den. Verkar helt fantastisk! Kicka på bilden eller här för att komma till bloggen! ♥

Previously:
Jag må vara orädd men detta var utanför min trygghetzon. Jag vänder mig lika snabbt framåt och vi skyndar på stegen för att så fort som möjligt komma in till bilen och köra härifrån. 
Jag slänger väskan i baksätet där Matt - som redan satt i bilen - snabbt tar emot den, och sedan skyndar jag mig till framsätet. Precis innan jag hinner stänga dörren hör jag ett öronbedövande skrik och jag stelnar till. ”Hörde ni det där?” viskar jag och förväntar mig ett nej, så att jag tror att allt detta är bara skit min hjärna får för sig men istället får jag ett annat svar. ”Ja…” mumlar Damon och drar upp sin pistol för att rikta den mot min öppna dörren. ”Låt oss bara försvinna härifrån.” säger jag och stängde dörren med en smäll och startar bilen snabbt innan jag trycker gasen i botten för att komma tillbaka på asfaltvägen. Detta var den värsta mardröm jag varit med om…

---

 Scarletts perspektiv:

”Ni får inte vara tillsammans!” skriker Rick högröd i ansiktet när jag och Cody har kommit tillbaka från våran tur, jakt, dejt. Kalla det var ni vill.
Just nu har jag bara lust att slå Kevin en rak höger mitt på ansiktet.  Jävla idiot som berättar saker vi själva inte ens vet. Visst jag och Cody kysstes. Sen då? Vi är inte tillsammans. ”Du bestämmer inte över oss.” mumlar jag tyst innan jag ens hinner stoppa orden som nyss lämnade min mun. ”Mitt hus, min familj, mina regler.” väser han tillbaka. Jag hatar när min ilska försvinner och ersätts till tårar. Mina andetag blir djupare och tyngre och jag reser mig och går sakta fram till Rick. Om han vill upprepa situationen som hände för några dagar sen, så ska han också få det. ”Om du stoppar mig så kommer du ångra att du ens föddes.” säger jag och vänder min uppmärksamhet i någon minut mot Cody som sitter i soffan, helt lugn trots situationen. Han nickar bara och jag är hundra procent säker på att han inte ens skulle lyssna på mig men jag bryr mig inte. Det är min ilska som talar och jag skulle nog aldrig kunna skada Cody även om jag ville. Varje andetag som lämnar min strupe låter som ett väsande ljud. ”Om du ens nämner ordet familj igen så…” säger jag genom spända käkar. ”Så vadå…?” frågar Rick och höjer på ögonbrynen samtidigt som jag ser hur ilskan kokar inom hans kropp. Vad skulle jag säga? Så då dör du? Det skulle jag inte kunna, inte med alla andra i samma rum eller ens inom en radie på fem kilometer omkring oss. ”Så kan du glömma att jag kommer fortsätta vara med i denna  skämtuppdrag. Jag kommer försvinna precis som Cody gjorde för många månader sen. Vill du förlora din bästa och skickligaste fighter? Din högra hand. Fightern som gör allt du ber om? I så fall är det bara att säga det, istället för att dela upp det i delar, för jag är fan trött på dina egoistiska tankar. Jag bryr mig inte ett skit om vi bor tillsammans eller inte, du kommer aldrig bli en del av min familj. Aldrig.” säger jag och ser hans chockade ansikte. Jag vänder ryggen åt honom innan han hinner säga någonting, och går uppför trappan till mitt rum för att packa några klädesplagg och det som var nödvändigt, som tandborste, pengar, fjärkontrollen till bilen. Jag la allting i en liten svart ryggsäck och började gå mot dörren när min blick drog sig mot den vita tygstycket runt min arm. Eller ska jag säga röda? Tyget var dränkt i blod. Med en suck slängde jag ryggsäcken på golvet och skyndade mig in till badrummet för att tvätta armen och bandagera det. För säkerhetsskull slängde jag första hjälpen lådan i ryggsäcken också och skyndade mig nerför trapporna.  Inte en chans att jag skulle stanna här i någon minut igen. Han kör med mig som om jag var någon maskin eller ännu värre… en slav. Han må vara ledare i gänget men det ger honom inte rätten att tala sådär mot någon av oss. Jag blev uppfostrad den lila tiden av mamma att vara självständig och inte låta någon trycka ner mig. Jag ska göra henne stolt, hon kommer alltid ha ett extra öga på mig från himlen. Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken av tanken på mamma. Min mamma. 
”Vart ska du?” frågade Lucas bakom mig när jag stod vid ytterdörren och skulle precis öppna den. ”Ta det lugnt Lucas, jag kommer tillbaka men jag behöver lite tid för mig själv just nu. Vi syns imorgon i skolan.” viskade jag och ignorerar blickarna från vardagsrummet och går fram till min lillebror och pussar honom försiktigt på pannan innan jag vände mig om och går ut. Jag var besviken på allt och alla. Hur jag inte fångade fightern förut, hur Cody inte stod upp för mig därinne när jag gjorde det för honom. Det var för honom jag hamnade i bråken med Rick. Det brände i strupen av att tänka hans namn. Jag hatade honom. Jag satte mig snabbt i Lamborghinin och började köra nerför avfarten när jag kände hur någon kraft omslöt mig. Codys. Han försökte få mig att lugna ner mig och gå in igen, men han kunde drömma vidare. Jag ska inte stiga in i den där huset på dom närmaste tolv timmarna. Jag tryckte gasen i botten och efter någon minut var jag uppe på motorvägen. Jag var trött, ingen tvekan om saken. Men jag skulle aldrig kunna somna med alla dom här tankarna i huvudet. Jag behövde en axel att luta mig mot. 
Jag fortsatte köra och klockan tickade förbi midnatt. Jag visste inte vart jag körde, hastighetsmätaren visade över 180 km/h, men det var det sista som störde mig. Jag har snabba reflexer.

Min mobil började vibrera  och jag tog upp den för att se vem som ringde. Jag hade mina aningar om någon från klanen men blev överraskad när det stod okänd på skärmen. Vem ringer mig klockan 00.23? Min tumme strök över skärmen och jag la mobilen mot örat.
”Scarlett.” mumlar jag och försökte harkla mig utan att det hördes. ”Hej det är Caroline.” hördes det och jag pustade ut av att det inte var någon från Five – vem vet hur fort de kunde spåra upp mitt nummer - eller någon fighter. ”Hej.” log jag.
”Vad gör du?” frågade hon och jag rynkade på pannan. Vad brukar man göra fem i halv ett på natten? Sova? Jag vet inte. ”Ehm…” började jag och försökte hitta på en bra historia, det sista jag ville göra mot henne var att ljuga. ”Jag blev trött på att vara hemma så jag tänkte att jag tar en tur…” Fuck you Scarlett. Vad är det för ursäkt? Vilken normal människa tar ”en tur” efter midnatt? ”Scarlett…” mumlade hon bestämt. ”Mhm?” frågade jag och försökte koncentrera mig på den kurviga vägen. ”Cody ringde och berättat att du hade bråkat hemma, och du inte hade någon plats att sova på.” mumlade hon och jag knep ihop ögonen för att låta tårarna rinna. Ingen plats att sova på, ingen plats att sova på… ingen plats att sova på. Dom fem orden snurrade runt i mitt huvud och fick mig att tappa fokus på vägen för någon sekund så bilen svajade till. Den lilla meningen påminde mig om allt som hände innan jag blev fighter. Hur jag och Lucas hade varit tvungna att sova vid busstationen, under någon träd eller ännu värre; på marken bara mitt ute i ingenstans. Jag skakade på huvudet och försökte säga någonting utan att bryta ihop. ”Aa, men det är lugnt. Jag tar in på något hotell eller något.” försökte jag. ”Scarlett, vi är vänner, och som vän är jag skyldig att hjälpa min vän. Du får komma och sova över om du vill.” jag spärrade upp ögonen. Hade hon nyss sagt det där? Ingen har någonsin brytt sig tillräckligt om mig för att låta mig bo hos dom. Även om det var bara för en natt. ”Va-a?” stammar jag och kan inte få in meningen hon nyss uttalat i mitt huvud. ”Du får komma och sova här om du vill. Mina föräldrar är på arbetsresa och kommer hem på söndag kväll. Det skulle vara kul att få sällskap och att kunna hjälpa dig också.” det sista mumlar hon lite tystare. Jag kände mig genast lugnare när hon sa att henne föräldrar inte var hemma. Då skulle jag slippa förklara för dom vad som hänt. ”Är du säker på att det är okej?” frågade jag och kunde prata utan att stamma. ”Självklart gumman.” sa hon och jag hörde hur hon log. ”Tack.” var det bästa jag kom på innan en tanke slog mig. ”Vart bor du?” frågade jag och skrattade smått. Ett riktigt skratt. ”64 Avon Street. Det är en tegelhus, enda tegelhuset i området.” sa hon glatt. Tur att min geografi var bra och denna stad var liten, annars hade jag nog kört vilse. ”Jag är där om 5.” sa jag och väntade på att hon skulle svara tillbaka. Hon var fortfarande kvar på linjen för jag hörde hennes andetag. ”Ehm… Justin bor två hus bort ifrån mig.” mumlade hon och jag stelnade till och tappade total fokus på vägen. Mitt grepp om ratten lossnade och bilen svängde skarpt av sig själv till vänster. Några meter till och jag skulle köra in i skogen. Jag stelnade till i en sekund innan jag tog tag med båda händerna på ratten, mobilen försvann från mitt grepp och ramlade ner någonstans vid pedalerna. Jag tryckte ner foten så hårt jag kunde på bromsen och pustade ut när bilen stannade någon centimeter från trädet. Jag har tur i oturen. ”Scarlett? Scarlett? Vad hände? Hör du mig?” Carolines röst knastrade från mobilen och jag böjde mig ner för att ta upp den. ”Vad hände?” frågade hon oroligt i andra änden samtidigt som jag andades andfått. ”Jag tappade koncentrationen från vägen i någon sekund och tappade mobilen när jag skulle ta tag i ratten, men det är lugnt jag är okej.” mumlar jag och höjer huvudet sakta för att möta ett sken tio meter från bilen. Hjärtat började dunka i bröstet. Jag var rädd. Skenet började komma närmre och närmre. ”Okej men jag lägger på så jag inte stör dig något mer. Vi syns om några minuter. Hejdå!” Jag blinkade till och plötsligt var den inte där längre. Jag var rädd att den skulle vara bredvid mig, eller bakom mig. ”Okej, hejdå.” säger jag i luren och försöker hålla mig samman innan jag lägger på, samtidigt som jag sakta vrider, vänder blicken åt alla håll och kanter, när jag märkte att ingen var i närheten av mig lugnade jag mig smått och gjorde snabbt ett U-sväng för att sedan trycka gasen i botten för att så fort som möjligt komma till Carolines hus. 
Kvällen hade varit full av dramatik, rädsla men mest av allt, känslor. Jag pustade ut när jag såg Carolines tegelklädda hus tona sig upp framför mig. Jag parkerar snabbt bilen vid trottoarkanten och söker runt med blicken i området. Jag stelnar till när min blick fastnar på två killar som står på uppfarten två hus ifrån Carolines. Då kom jag och tänka på vad hon hade sagt som hade orsakat min okontroll över bilen. Justin bor två hus bort ifrån mig. Ingen tvekan om att det var deras hus. Killarnas strukturer påminde om Damon och… Justin. Jag svalde och tackade gud att dom hade ryggen emot mig, annars hade ett samtal väntat. Jag steg ut ur bilen och var noga med att ta med mig den lilla ryggsäcken och låsa bilen, innan jag började småspringa till den svarta dörren och knacka på. Steg hördes inifrån och efter några sekunder öppnades dörren och utan att uttala några ord drog Caroline in mig i en kram. ”Hej på dig också.” skrattade jag och kramade hårt om henne tillbaka. Jag skulle ljuga om jag sa att Caroline inte var en bra vän, det spelar ingen roll hur kort tid jag hade känt henne. Hon är en sån där typisk vän för livet. Någon som du kan prata allvar med, dela dina bra och dåliga stunder med, en axel att gråta mot. ”Hej.” log hon och flyttade på sig så att jag kunde stiga in. ”Söt pyjamas.” säger jag när jag hade tagit av mig skorna och lagt ner ryggsäcken på golvet. Hon hade på sig ett par korta mjukisbyxor tillsammans med en batman T-shirt. Hon räcker ut tungan mot mig och drar i min arm för att komma in till vardagsrummet, tror jag. Jag bet ihop käkarna för att inte skrika ut min smärta. ”Ehm, Caroline, kan du släppa min arm? Jag har ont…” mumlar jag tyst och kollar bedjande på henne när hon vänder sin blick mot mig. ”Oj förlåt.” och genast släpper hon min arm och jag pustar ut. ”Jag tänkte att vi kunde övernatta här i vardagsrummet, det skulle bli för trångt i mitt rum.” säger hon sedan och jag nickar. ”Får jag låna något av dig och sova i? Jag tänkte aldrig så långt.” säger jag och kliar mig i nacken. ”Självklart, följ med.”
Snart står jag i toaletten och tar av mig den långärmade stickade tröjan jag hade tagit på mig i all hast, när jag hade packat mina grejer. Grejer och grejer kanske det inte var. En trekvartslångärmad svart tröja och ett par blåa jeans för morgondagen. Jag var tvungen att berömma mig själv för att ha packat ner smink och extraunderkläder. Men min hjärna hade ändå inte funkat tillräckligt bra vid just den stunden. Ett bevis är ju att jag hade glömt pyjamas. Jag fortsatte ta av mina shorts och sätta på mig dom svarta mjukisbyxorna jag hade fått låna. I BH stod jag och studerade den blodfyllda bandaget runt min arm. Vad skulle ja göra för att stoppa blodflödet? Jag tog ett djupt andetag och ropade på Caroline. Hon var förmodligen den sista som kunde hjälpa mig just nu. ”Vad är…-? VAD HAR DU GJORT!?” utbrister hon när hon ser min arm och jag försöker febrilt leta efter en förklaring. ”Jag joggade i skogen och snubblade över en sten och skrapade upp armen.” säger jag och hoppas hon har kunskaper om hur man stoppar blodflöden. ”Bruce kan hjälpa dig med det där. Jag kommer bara göra det värre.” säger hon efter en stunds tystnad och jag spärrar upp ögonen och skakar hysteriskt på huvudet. Det sista jag ville just nu var att möta Justin. ”Vi är tvungna Scarlett.” mumlar hon med blicken fäst på min arm och jag suckar hopplöst men nickar. Jag sätter på mig T-shirten jag även fått lånat och följer med henne ner till ytterdörren där jag slänger på mig mina ballerina skor och hon drar löst på sig sina Converse utan att knyta dom, låser dörren snabbt innan vi beger oss mot Fives hus. Hjärtat dunkar i 180 och min strupe känns helt uttorkad. ”Här ta på den här.” säger hon och räcker fram mjukiströjan hon nyss haft på sig. Utan att yttra några ord tar jag emot den och sätter på mig den, hon knackar på dörren och snart hörs tunga steg. Till våran lycka var det just Bruce som öppnade dörren. Han hade ett par mörka jeans tillsammans med en enkel svart T-shirt.
”He…- Caroline? Scarlett? Vad gör ni här?” säger han förvånat. ”Ehm… Scarlett här...” börjar Caroline och gestikulerar med handen mot mig ”…har skrapat upp armen och kan inte få stopp på blodflödet.” Bruce nickar åt hennes ord och jag suckar ohörbart. ”Vi behöver hjälp.” säger Caroline en aning irriterat och Bruce nickar ännu en gång, fast skillnaden nu var att han flyttade sig åt sidan så vi kunde stiga in. Man skulle nog aldrig gissa på att fem tonårskillar bor här. Välstädat och fint – motsatsen till vad jag hade tänkt mig. Min blick fortsatte söka runt men sen kom jag på hur situationen egentligen var och jag suckade hopplöst åt mig själv. Bruce som hade hört min suck kollade med höjda ögonbryn mot mig men jag skakade bara på huvudet och drog ner blicken mot golvet. Jag som är en fighter kan inte ens ta hand om ett sår. Hur fucking korkad kan man vara i vissa tillfällen? ”Ni kan behålla skorna på. Följ med.” säger han när Caroline är påväg att ta av sina Converse. Vi båda nickar och följer med honom till vardagsrummet. Han gjorde en gest åt oss båda att vi skulle sätta oss på den svarta skinnsoffan. ”Jag ska bara hämta hjälpmedel.” säger han sedan och försvinner uppför trappan. Jag tog mig chansen att studera hur rummet såg ut, allting gick i gråskalor, både väggarna och möblerna. Två svarta skinnsoffor med ett bord emellan. En platt TV  hängde på väggen till höger, en matta prydde golvet under sofforna. Annars inget mer. Simple. ”Vart tror du resten av killarna är?” mumlar Caroline tyst och jag förflyttar min blick mot henne och rycker på axlarna. Vi hann inte säga något mer förrän Bruce kom tillbaka med en liten grön låda med ett vitt plus tecken på, i handen. ”Vad har hänt då?” frågar han och sätter sig på knä framför mig. ”Jag joggade i skogen och snubblade över en sten och skrapade upp armen.” säger jag och återberättar det jag hade sagt till Caroline för någon stund sen i badrummet.” Han nickar och säger åt mig att ta av mig mjukiströjan. Sakta gör jag som han säger och när han får syn på det blodet som hade dränkt mitt bandage spärrar han upp ögonen. ”Bruce vad…-” hör jag en bekant röst bakom mig och vänder huvudet med ett ryck. ”…händer?” fortsätter Justin. Min blick fastnade en sekund på hans magmuskler. Han hade bara på sig ett par gråa mjukisbyxor. ”Jag ska hjälpa Scarlett med att bandagera om hennes arm. Hon hade tydligen ramlat och skrapat upp den?” svarar Bruce och hans påstående blir en fråga. Jag vänder huvudet tillbaka mot honom och sväljer nervöst innan jag nickar. ”Caroline? Kan du hämta infektionsmedlet från badrummet på andra våningen? Jag glömde den…” säger Bruce och Caroline nickar genast och går förbi Justin uppför trapporna. Jag undrar hur många gånger hon egentligen har varit här och hur hon beter sig så lugnt omkring killarna, tänker jag samtidigt som jag följer henne med blicken. En liten flämtning lämnar min strupe när Bruce tar tag i bandaget och lossnar den sakta från min arm. Jag hör Justins steg bakom oss och snart står han bakom soffan, lutandes mot soffans ryggstöd på armbågarna och studerar såret på min arm. ”Vad har hänt?” frågar han, även om Bruce redan hade berättat ”historian” åt honom, men för att inte verka som en bitch så upprepar jag historian om min joggingtur. ”Du kan inte ljuga för oss Scarlett, detta se mer ut som ett knivhugg.” Jag biter ihop käkarna av hans påstående och börjar pendla blicken sakta mellan honom och Bruce. ”Kan du bara få stopp på blodet Bruce?” mumlar jag tyst fram tillslut och kollar ner på golvet, och drar min friska hand löst genom håret. Jag känner något mjukt på min arm och vänder vrider blicken för att se att Bruce håller på att försiktigt torka blodet med en liten frottéhandduk. ”Bruce jag hittade ingen infektionsmedel.” säger Caroline plötsligt och jag rycker till vilket gör att handduken kring min arm trycks för hårt på såret och ett litet skrik lämnar mina läppar. ”Då måste det ligga någonstans här.” säger Bruce och kollar ursäktande på mig. Jag biter mig i läppen för att inte tårarna rinna och fokuserar med blicken på en punkt på väggen framför mig.
”Då var det klart.” säger Bruce och jag kollar ner på min överarm som var skickligt bandagerat. ”Tack.” säger jag hest och harklar mig sedan. ”Försök och få någon sömn  till morgondagen, så syns vi i skolan.” säger Bruce och jag nickar och tackar honom ännu en gång innan jag och Caroline reser oss och går till hallen med killarna bakom oss.  ”Hejdå.” mumlar jag med ett leende och Bruce sträcker ut händerna i en kramgest och utan att tveka går jag in i hans omfamning. Den här kvällen hade minst sagt varit överraskande. Killarna kanske inte var så bad som alla sa ändå? Min blick drog sig mot Justin och Bruce axel och jag såg hur han kollade på mig med ett litet leende. Jag drog ett djupt andetag och drog mig ur omfamningen. ”Antar att du också vill ha en kram.” säger jag och höjer på ögonbrynet mot Justin, som nickar sakta och sträcker ut armarna. Med ett leende kramar jag om honom löst och känner hans läppar mot min panna. Jag kunde inte låta bli att generas åt att jag hade kinden mot hans nakna bröstkorg. ”Antar att vi syns imorgon…” säger han och jag nickar mot hans bröst och drar mig ut ur omfamningen. Den här sidan av Justin trodde jag aldrig skulle finnas. Den lugna, fridfulla, snälla, omtänksamma Justin. Det kändes omöjligt. Jag skulle aldrig erkänna det högt men hans kram hade varit den bästa på länge. Hur hans starka muskolösa armar hade slingrats sig runt min kropp. Jag såg ur ögonvrån hur Bruce mumlade något till Caroline och hon nickade sakta. Vi skyndade oss sedan tillbaka till Carolines hus och utan att yttra något mer än god natt så hade vi somnat.

---

Oj oj oj - Scarlett får tillbakablickar från förr, Justin har blivit snäll, Rick... är som han är.
Tror ni Scarlett kommer återvända hem? Justin gissade väl ganska rätt där på att Scarlett hade blivit knivhuggen, ajdå. Hemliga saker börjar göra sig tydliga!
-
Detta kapitel kom upp över 3000 ord. WOW! Trodde aldrig att jag skulle skriva ett kapitel på över 3000 ord.
Kommentera mycket babes! LOVEYOU♥

Fråga: Vilken land/stad skulle du helst vilja bo i?
Mitt svar: Los angeles eller Rio de janeiro. :)

Previously:
”Jag bär dig.” säger han och lägger ena armen i min knäveck och den andra under mitt huvud för att sedan lyfta mig. ”Vi som skulle spela hjältar.” skämtar han och jag skrattar smått. ”Du är min hjälte.” mumlar jag och lutar huvudet mot hans bröstkorg. Med en viss svårighet kysser han mig mjukt på pannan. ”Hur kan du kontrollera ditt glödande?” frågar jag efter en liten stunds behaglig tystnad, och syftar på att han knappt lyste ett dugg när vi sprang förut. ”Man lär sig kontrollera det.” flinar han och jag nickar imponerat. ”Hur lång tid tog det för dig?” 
”Runt ett år.” mumlar han. ”Du måste lära mig. Det är irriterande att bara börja glöda vartsomhelst när man är irriterad.” insisterar jag. ”Självklart sötnos.” Han kallade mig sötnos. Fjärilarna var ingenting vid detta tillfälle. Det var ett helt zoo som befann sig i min mage.

 

Previoulsy:
”Förlåt att jag stör er, men jag vill låna Scarlett och presentera henne för mina vänner.” säger hon och ger oss alla tre ett leende. ”Och jag kan inte lova att hon kommer tillbaka.” lägger hon till på skämt. ”Det är lugnt, vi har fått nog av henne.” säger Kevin på skoj, och jag flämtar till. ”Tack för den då.” säger jag och försöker tränga undan leendet på mina läppar innan jag reser mig med min bricka och slänger det som låg på den, innan jag följer med Caroline ut. ”Bree har du redan mött, men det är en kille jag vill du ska träffa.” säger hon och går mot en blond kille som har ryggen emot oss och pratar med Bree, som ger oss ett leende när hon märker att vi går emot dom. Han vänder sig sakta om när han hör steg bakom sig och jag stannar chockat upp. Det kan inte vara möjligt!

---

Scarletts perspektiv:

Hela min värld stannade upp när jag mötte hans gröna ögon. Minnen fladdrade förbi min näthinna li rinnande vatten från ett vattenfall.

”Sätt fingrarna här och tänk dig en egyptisk pyramid.” sa han och tog tag i min högra hand och la den på sin bröstkorg. Jag blundade och gjorde som han sa. Automatiskt började mina fingrar rita en konturerna på en pyramid på hans bröstkorg. 
Några veckor hade gått sen jag vaknat från ”fightersömnen,” och nu skulle jag lära mig att styra min kraft genom att försöka få honom att glömma något minne.

”Akta så att du inte ramlar i.” sa Cody skräckslaget när jag balanserade på stenar vid den lilla sjön bakom vårat hus. ”Jag har balans.” säger jag överlägset till honom och tar ett steg längre ut. ”Det tror jag på när jag ser det.” flinar han och skrockar sedan, all spår av medkänsla han nyss haft, hade försvunnit lika snabbt som ljuset. Typiskt honom. Ännu en gång tog jag ett steg men var inte beredd på att stenen skulle vara halkig så jag hamnade pladask i sjön. Han skrattade högt samtidigt som jag satte mig upp i den lilla sjön, där vattnet nådde mig till midjan och försökte se sur ut. Men han såg igenom min fasad och snart så fyllde bådas skratt arean kring oss.

”Cody?” frågade jag försiktigt – som om han skulle försvinna annars - och skakade av mig alla minnena. ”Scarlett?” utbrister han och spärrar upp sina ögonen. En liten tår rullade nerför min kind, av att ha mött min första fightervän efter månader. ”Cody!” tjuter jag och slänger mig in i hans famn och börjar gråta. Hans armarna spänner sig kring min midja och jag känner hans andetag i nacken. ”Jag har saknat dig.” mumlar han skakigt fram som om han trodde detta bara var en hallucination.
”Känner ni varandra?” frågade Caroline tyst fram, bakom mig, innan några ord hinner lämna min mun och svara på Codys påstående.
”Vi var barndomsvänner. Men när hon flyttade så tappade vi kontakten.” mumlar Cody till Caroline, och jag förstod att han bara hittade på ett påhittad historia. Han kan inte direkt berätta att vi är fighters… det skulle förstöra allt vi byggt upp här i Stratford, för att vi skulle smälta in som normala människor.
Jag borrade in mitt ansikte in i hans hals och min grepp om honom blev omöjligt hårdare. Caroline var tyst ett bra tag och jag blev nyfiken så jag vände huvudet och såg att hon hade ett brett leende på läpparna. Förvånat höjde jag på ögonbrynen samtidigt som jag torkade tårarna. ”Ni är så söta.” säger hon och jag rodnar smått. Visst har jag små känslor för Cody, men jag vågar inte riskera våran vänskap genom att berätta det. Och nu är det inget bra tillfälle heller att ta ett undantag, för jag måste fånga Biebers hjärta innan jag lägger en fot in i den riktiga kärleksbubblan. 
Jag brukar inte vara tjejen som får känslor för killar – det gäller bara att ligga och slänga, men för Cody var det speciellt.
”Hur är det möjligt att jag inte sett dig innan?” frågar jag och tittar upp från hans famn.  ”Jag har inte befunnit mig i skolan dom senaste dagarna.” säger han och pussar min hjässa försiktigt, samtidigt som fjärilarna i min mage börjar röra sig hysteriskt. Jag nickar sakta och tar ett djupt andetag och sakta drar ut mig från hans omfamning. 
Över hans axel så ser jag hur Bree kollar misstroget på oss men jag orkar inte lägga uppmärksamhet på henne. Om det var något problem alla borde veta, så skulle hon säga det högt. 
Elevernas blickar brände på oss fyra när vi steg in genom dörrarna in till korridoren.
Kevin och Lucas mötte upp oss och genast ursäktade vi oss och lämnade Bree och Caroline själva medans jag, Kevin, Lucas och Cody gick och satte oss vid ett bord – en lite mer avskild.
”Kul att ha dig tillbaka bro.” säger Kevin och gör någon handslag med Cody. ”Kul att vara tillbaka.” sa han och jag rynkade förbryllat på pannan, samtidigt som Cody och Lucas även gjorde deras handslag. ”Var detta planerat?” frågar jag och höjer på ögonbrynen. ”Vi  behövde hjälp, sis. Han var den enda vi litade på fullt ut.” sa Lucas med ett leende på klappade mig på axeln innan han satte sig på stolen framför mig med Kevin bredvid sig. ”Varför fick jag inte veta något för?” frågar jag men kan inte låta bli att le ett fånigt leende.
”Överraskning.” sa Cody och slog ut med händerna mitt framför mig, och jag skrattade smått åt honom innan en tanke slog mig. ”Var det med honom du pratade förut?” frågar jag Kevin och syftar på samtalet han haft tidigare vid skåpen. Han ger mig ett nick tillsammans med ett leende.
Cody satte sig ner på stolen bredvid min, och rufsade mig i håret smått och jag grymtade till. ”Jag dödar dig om du gör det igen.” hotade jag men fick bara ett leende som svars och ännu en hårrufsning. ”Nog med erat kärleksbråk. Har du hittat något mer om fightern?” sa Kevin och kollade på Cody – och all spår av humör han nyss haft var som bortblåst. ”Måste svika där bro. Fightern är skicklig men om det hjälper så fick jag veta att hon var en tjej i våran ålder, av några vänner i Vegas. Hon hade tydligen varit där och spökat runt också.” sa Cody fullt allvarligt och fick en kort nick tillbaka av Kevin. Vegas…

”Hur har du haft det dom senaste månaderna då?” frågar Cody när han och jag promenerade runt i skogen, senare på kvällen, vid solnedgången. ”Tränat, uppfört små uppdrag. Annars så har det väl inte hänt något spännande. Själv då?” frågar jag och sparkar till en sten. ”Samma sak ungefär. Men mina uppdrag har varit stora.” skrockade han. ”Vart har du befunnit dig då?” flinade jag. Om det var något jag var upp över öronen nyfiken på just nu är just frågan jag ställde honom. När han försvann från våran ”familj” så oroade jag mig för honom tjugofyra timmar om dygnet. Han var den närmaste vän jag hade, och när han plötsligt försvann så satte det spår. ”Du slutade aldrig oroa dig för mig.” mumlar han plågat, och byter samtalsämne. Det lät mer som ett påstående än en fråga. ”Vad tror du om mig egentligen? Att allt skulle bli fri och fröjd när min närmaste vän i detta värld försvinner utan någon förvarning? När jag förlorade dig så satte det spår i mitt hjärta och påminde mig varje dag om, hur lätt det är att bli sårad.” Min strupe var torr av alla känslor och sorgsna ord.
”Förlåt.” mumlar han fram och stannar upp, jag följer hans exempel, utan att säga ett ord. Jag tittar bara på honom i väntan på något mer än ett förlåt. Det räcker inte långt för mig. Inte nu. Inte imorgon. Aldrig.
Som om han läst mina tankar, tar han ett steg mot mig och sedan ett till, och ett till, tills det knappt var tio centimeter mellan våra ansikten. Min puls dunkade högt och det skulle inte förvåna mig om han hörde den. ”Förlåt.” mumlar han ännu en gång och tar mitt ansikte försiktigt i sina händer och lutar sitt eget närmre och närmre mitt. 
Jag var rädd. Rädd för att påbörja något. Rädd för att han skulle möta nya människor och glömma mig i framtiden... Rädd för att vi skulle sluta prata och att jag skulle bli ett minne blott i hans liv, jag vill inte att det ska hända för han var och är speciell för mig. Jag är rädd att en dag så skulle någon att ersätta min plats i hans hjärta och att jag skulle bli personen som gjorde honom glad en liten del av hans liv... Jag är rädd för att han skulle försvinna igen och att vi skulle tappa kontakten igen. Jag vill inte bara vara ett minne utan en framtid. Så många tankar men det enda som lämnade min strupe var ”Jag kan inte.” 
Jag slog ner min blick på våra fötter och höjde händerna för att greppa tag om hans varma händer och sakta dra ner dom, men han stoppar mig. Han lutar sitt huvud närmre mitt men stannar upp när det knappt är en centimeter mellan våra läppar. ”Tänk inte, låt det bara ske.” mumlar han. Hans varma, mintandedräkt krockar med mina läppar, och skickar mig rysningar längst min ryggrad, alla negativa tankar försvinner från min hjärna på en sekund.. 
”Jag förlåter dig.” viskar jag tillbaka. Fjärilarna i min mage blev helt vilda och jag började kallsvettas smått i handflatorna av att ha uttalat den lilla meningen. ”Det känns så skönt att höra de där orden från din mun.” viskar han. Jag svarar honom inte, utan ger honom bara ett litet leende. Cody närmar sitt ansikte närmre och närmre mitt tills våra läppar möts.

Våra läppar börjar röra sig i synk. Han drar försiktigt ut sin högra hand från mitt grepp och kupar den runt min kind. Jag märker att hans händer – precis som mina – kallsvettas. Båda är nervösa. Jag lutar huvudet åt sidan för att fördjupa kyssen, orsakar att Cody börjar le.
Hans tunga slickar mig försiktigt och tillbakadraget på min underläpp, frågar om inträde, vilket jag accepterar. Vi båda slåss om dominans, tills ett litet stön lämnar Codys mun. Jag fnittrar till och avbryter kyssen. Båda två försöker hämta andan. Inga ord lämnar våra läppar, vi bara stirrar in i varandras ögon. ”Jag kan göra det här hela dagen.” viskar jag och lutar huvudet åt hans hand som fortfarande ligger på min kind. ”Varför gör vi inte det då?” viskar han tillbaka och genast kommer alla tankar tillbaka till mig som ett bombnedslag, jag släpper hans hand och drar mig ut ur hans lösa grepp och kollar med sorgsna ögon på honom. ”Jag kan inte.” säger jag med betoning på jag. ”Varför?” frågar han förbryllat. ”Jag måste bli ihop med Justin och då kan jag inte ha en pojkvän.” det sista viskade jag. ”Varför Justin?” viskar han tillbaka, och kommer närmre mig men jag backar för varje steg han tar framåt. ”För att vi ska fånga fightern. Det är Ricks order.” säger jag och vrider huvudet åt sidan så att han inte ser den lilla tåren som rinner nerför mitt vänstra öga. ”Vi kan alltid försöka när uppdraget är slut.” viskar han och vrider tillbaka mitt ansikte mot hans och ger mig en lätt puss på munnen. Jag flätar ihop min hand med hans och höjer min fria hand till hans kind där jag smeker honom sakta uppochner. Han böjer huvudet till min kind och lämnar blöta kyssar nerför halsen ner till nyckelbenet. Jag lutar huvudet åt sidan för att ge honom bättre utrymme. Precis när hans hand når min rumpa så får jag något skymt på något glödande över hans axel. Fightern!

(Lyssna för mer "actionkänsla")

Jag knuffar bort honom och möter hans förbryllade ögon. ”Black fighter!” utbrister jag och springer snabbt förbi honom innan han hinner reagera. 
Jag hör hans steg bakom mig och förstår att han följer med. Vi har chansen att få ett slut på detta redan nu. Min hastighet ökar och jag känner hur glöden börjar fylla varje millimeter av min kropp. Ilskan sprids snabbt in i min kropp vilket bara får mig att se ut som ett levande ljus mitti skogen. ”Vart tog hon vägen?” ropar Cody bakom mig. ”Jag vet inte!”
Jag fortsätter styra stegen framåt och får syn på ett ljusgult sken längre fram. ”Scar vänta! Du får inte möta henne ensam!” skriker han bakom mig och jag börjar genast tveka. Om jag väntar kanske hon hinner försvinna, om jag möter henne tillsammans med Cody så har vi större chans att ta ner henne. I all hast väljer jag det sistnämnda och saktar ner på farten, tills Cody springer bredvid mig. Båda två andas jämna andetag – som om vi skulle jogga. 
Våra steg ökar takten när vi knappt är fem meter ifrån skenet vid stenblocket. ”Jag tar högra, du vänstra!” utbrister jag och innan han hinner reagera, gör en skarp sväng åt vänster för att sedan göra en båge och springa tillbaka skenet. Snabbt ser jag hur ett gult sken springer i full fart mot mig, och någon sekund efter ligger jag på marken och vrider mig smärta. Blodet rinner längst min vänstra arm där fightern hade dragit något vasst. Ett skrik lämnar mina läppar och snart hör jag Codys snabba steg mot mig.

- AVSLUTA MUSIKEN -

”Hon lurade oss, för att skilja oss åt. Det gula som låg vid stenen var bara ett ljus.” säger han och försöker lugna ner mina oroliga och ilskna nerver med sina krafter. Min ilska försvinner och lämnar efter sig ett sårbart spår. Jag hatade att alltid känna mig sårbar när han använde sin kraft på mig. När han märkte hur min ilska var påväg upp igen gjorde han om processen och där låg jag hjälplös. ”Du måste sluta bli ilsken om du vill att jag ska sluta kontrollera dina känslor.” mumlar han och river en bit från sin vita T-shirt och knyter den runt min överarm för att stoppa blodflödet. ”Vi måste skynda oss hem, så att det inte blir värre.” säger han och lägger försiktigt en hand under mitt huvud för att hjälpa mig att sitta upp. Glöden på min kropp hade försvunnit lika snabbt som den flammat upp, tack vare hans kraft. 
Min syn var inte klar, dom svarta fläckarna störde mig. Jag försöker skaka på huvudet för att få bort fläckarna men det funkar inte. Jag blev bara ännu mer yr än vad jag redan var. ”Är du yr?” frågar han försiktigt och jag biter mig i läppen och nickar. ”Jag bär dig.” säger han och lägger ena armen i min knäveck och den andra under mitt huvud för att sedan lyfta mig. ”Vi som skulle spela hjältar.” skämtar han och jag skrattar smått. ”Du är min hjälte.” mumlar jag och lutar huvudet mot hans bröstkorg. Med en viss svårighet kysser han mig mjukt på pannan innan han börjar springa. ”Hur kan du kontrollera ditt glödande?” frågar jag efter en liten stunds behaglig tystnad, förutom hans teg som krockar med gruset på marken, och syftar på att han knappt lyste ett dugg när vi sprang förut. ”Man lär sig kontrollera det.” flinar han och jag nickar imponerat. ”Hur lång tid tog det för dig?” 
”Runt ett år.” mumlar han. ”Du måste lära mig. Det är irriterande att bara börja glöda vartsomhelst när man är arg.” insisterar jag. ”Självklart sötnos.” Han kallade mig sötnos. Fjärilarna var ingenting vid detta tillfälle. Det var ett helt zoo som befann sig i min mage.

---

SPÄNNINGEN ÄR OLIDLIG!
Ni kommenterade så ni fick erat överraskning - precis som lovat. Eller ni fick två - kyssen med Cody och fighterjakten!
Hata mig inte - Justin kommer snart ha en större del i novellen men för tillfället för ni nöja er med med Cody och Scarletts romans. ;D
Kommentera mycket - från olika IP- addresser - and don't be lazy! ♥

---

Lista över vilka noveller jag läser, här nedanför! ↓↓↓

Tack gumman! :)♥ Jag gör en lista på alla aktiva noveller jag läser:
Bieb.blogg.se

Bieberrstorys.blogg.se
Biebers.blogg.se
BiebsDrew.blogg.se
Biebstoory.blogg.se
Jbieberstories.blogg.se
JSSMN.blogg.se
Justajbnovell.blogg.se
JustGettingStarted.blogg.se
myybieberstoory.blogg.se
juustanordinarygiirl.blogg.se
Lmssy.blogg.se
mybieberdrug.blogg.se
mybieberlovestorys.blogg.se
Onlybiebz.blogg.se

 

 

För er som inte läser denna novell så säger jag bara en sak - ni missar något stort! Checka in den genom att klicka på bilden eller här för att komma till "Sacrifice for love."

---

Kapitel 6 kommer upp imorgon! :)♥

Kommentera mer på kapitel 5, och ni får en överraskning i nästa kapitel! :D♥
- Med olika IP-adresser - 

Previously:
”Ska vi börja med närstrid?” frågar Rick när alla stod samlade i ett mer säkrare ställe än vid huset.  Ett leende spred sig på mina läppar. Närstrider var ett av mina starkare sidor och alla här visste om det. 
Vi stod för tillfället i mitten av skogen och det var en på miljarden att någon människa skulle få syn på oss. Och om det skulle hända så kunde vi bara springa därifrån och låtsats som det aldrig hänt. ”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

---

Scarletts perspektiv:

Ännu en morgon vaknade jag av väckarklockans irriterande pipande. Det hade blivit sent igår kväll, och jag hade inte haft en endaste tanke på vilka konsekvenser det skulle ge nästa morgon. Vilket jag fick känna på nu.  Trötthet, fruktansvärt humör och alla andra negativa saker man kan komma på.
Mitt huvud dunkade av en fruktansvärd huvudvärk och ett stön lämnade min mun. En ny dag vilket betydde nya möten med Justin och resten av gänget. Jag gnuggade mig i ögonen innan jag reste mig upp och började min lilla färd mot badrummet.
En dusch varje morgon var ett måste för mig annars skulle jag lika gärna se lika ut som död. Jag betraktade min spegelbild, jag hade påsar under ögonen av den lilla sömn jag fått under natten, mitt hår liknade mer eller mindre ett fågelbo. Bara för att göra allt värre så hade jag även fått en finne vid hakan. Jag kollade ner på min överarm och såg den stora blåmärket pryda. Det hade kanske blivit lite för hårt på träningen igår. Både jag och Victoria hade gett allt vi kunde. Och anledningen till det stora blåmärket jag hade på armen berodde på att jag hade blivit ”puttad” in i ett träd. Även Victoria fick en… eller två blåmärken. Fast jag har genomgått värre smärtor är detta - både psykiska och fysiska smärtor - så ett blåmärke kunde jag stå ut med.
Med ett suck strippade jag av mig den stora T-shirten och underkläderna innan jag hoppade in i duschen för att inte mer gå in på ämnet smärtor.

Mina morgonrutiner fortsatte och jag satte i sladdkabeln i eluttagen för att börja torka mitt blöta hår som hängde slappt nerför mina axlar.
För att ha drygat mig i badrummet i snart fyrtiofem minuter, fick jag skynda mig välja ett par kläder och äta frukost, för att komma i tid till skolan. Och då menar jag verkligen skynda mig. Det var 20 minuter kvar tills första inringningen.
Jag drog på mig ett par ljusa jeansshorts med nitar på ena benet,  till det tog jag en stickad tröja i en rosa nyans. Ett par ankelsockor fick pryda mina fötter och en guldklocka min handled och jag var klar. Jag skulle förmodligen få betala en rejäl summa för denna outfit – i alla fall överdelen – när det var så varmt, men som ordspråket är – vill man vara fin får man lida pin.

”Då åker vi.” sa Kevin när mina Air max var på och detsamma med hans och Lucas älskade Nikeskor. Dock är det inget jag kan klaga på idag, eftersom jag bär samma märke, och det skulle båda två använda som sin fördel.
Rick och Victoria hade inte gått upp denna morgon för att informera oss om någonting, så jag antar bara att det är att göra som man vill för att Vegas ska få känslor.  Eller så var de bara enormt trötta, jag skulle lätt kunna byta plats med dom just nu.
Vi styr våra steg till Kevins silvriga Fisker Karma och sätter oss bekvämt innan han kör ut från avfarten och ut på motorvägen för att komma till skolan.
”Hur ska vi göra idag då?” frågar Lucas från baksätet. En väldigt bra fråga. ”Jag vet inte.” säger jag uppgivet och kollar ut på träden som försvinner en efter en. Det blir tyst ett långt tag vilket ger oss alla tre möjligheten att fundera över hur jag ska fånga Biebers intresse. ”Låtsats som det aldrig hänt.” säger Kevin tillslut. ”Varför kom inte jag på det för?” frågar jag sarkastisk och himlar med ögonen. ”Hey, jag försöker bara hjälpa till.”
Bilen kör snart upp på skolans parkering och ännu en gång hamnar vi bredvid Fives bil. Snabbt stiger vi ut och börjar gå mot ingången.
”Hur många bilar äger ni egentligen?” hör jag en pipig röst bakom mig och suckar. Kanske borde kalla henne för tinnitusstämma högt.
”Så många som du inte kan räkna till.” svarar jag Cassandra tillbaka utan att vända mig om, och fortsätter gå framåt och killarna följer mitt exempel. Hennes kända tjut, i mina öron hörs över hela skolgården och jag är hundra procent säker på att hela skolans elever – som befann sig på skolgården och parkeringen – hade sina blickar på oss.
”Vi syns vid rasten.” suckar jag, när vi stiger in, och styr stegen mot mitt skåp. Jag ser deras nick ur ögonvrån. Ännu en dag i skolan och jag har fortfarande inte kommit på en ide till att fånga Biebers uppmärksamhet. Flera suckar lämnar min mun och det känns som om jag kommer snart kvävas av alla tankar. ”Jag visste inte att vi hade skåp bredvid varandra.” snabbt vänder jag blicken och möter Carolines blåa ögon. Jag ger henne ett litet leende och börjar gräva i mitt skåp efter svenska boken. ”Någon som vaknat på fel sida av sängen?” frågar hon och jag skakar på huvudet. ”Trött bara…” mumlar jag och fejkar en gäspning som hon dock verkar gå på för hon nickar glatt. Det var bara halva sanningen.
Vi börjar tillsammans gå till sal 217 där svenskalektionen skulle äga rum denna morgon.
Vi hann precis sätta oss på våra platser när ringklockan började tjuta till och elev efter elev trängde sig fram till sin plats i klassrummet. Läraren, jag inte hade en aning om vad han hette, satt redan vid katedern med en kopp kaffe framför sig. Lärare och deras kaffe.
Precis som igår på lektionen så sken mina tankar iväg av rastlösheten. Det må ha gått någon minut men det räckte för mig. Justin hade inte synts till än – inte för att jag varit så vaksam – men ändå. Alla mina tankar kring hur jag skulle fånga hans uppmärksamhet, raderade nästan allt i mitt huvud om att detta var faktiskt en uppdrag, och det uppdraget gick ut på att fånga fightern, inte att bli ihop med Bieber  – det var bara en minimal del.
”Förlåt.” pustade en andfådd tjej ut och drog mig ur mina tankar. Jag lyfte blicken och studerade tjejen med det korta, mörkblonda hårsvallet, smala och långa kroppen. Det var mina första intryck på henne fast sen förändrades allt. Hon verkade bekant på något sätt… hur hon rörde sig, hennes perfekta, naturliga ansikte. Något med henne var speciellt men jag kunde inte sätta fingret på det.
”Det är lugnt Bree, men bara för denna gång. Gå och sätt dig på din plats.” hon nickade som svars och började gå mot det tomma bordet framför mig och Caroline. Hon gav oss båda ett leende och viskade ett tyst hej innan hon vände på sig och satte sig. Jag antar att det var någon kompis till Caroline – man säger väl inte bara ett hej sådär hursomhelst. Eller? Men bara för att vara artig, hade jag besvarat både leendet och hennes hej. Ännu en gång slogs dörren upp och denna gång var det Matt, och han var själv? Mitt påstående blev en fråga. Vart är Justin? Inte för att det angår mig – men han ingår i uppdraget. ”Matt, vad har du för ursäkt idag då?” frågar läraren jag ännu inte fått reda på namnet på. Fniss hörs här och där. ”Försovning.” mumlar Matt fram och styr stegen mot – oh nej – bordet framför mig, bredvid Bree. Jag suckar till och får bara ett leende av honom. Inget vänskapligt utan ett mer jag-kan-ta-dig-här-och-nu. ”Håll händerna på dig själv.” mumlar jag tyst till honom när han satt sig på stolen men får bara en blinkning tillbaka. Jag suckar uppgivet och fokuserar blicken på den – fortfarande – okända läraren.

”Jag har inte sett ett skit av Justin.” väser jag till Lucas och slår ut med armarna. Kevin hade försvunnit lika snabbt som han kommit ut ur klassrummet och jag hade inte en endaste aning om vart han befann sig vid detta tillfälle. ”Jag vet inte faktiskt. Detta känns som slöseri med min tid. Kan vi inte bara anfalla och sedan lever alla lyckliga?” frågar Lucas uppgivet och trycker ner händerna i sina jeansfickor . Även om det lät som en dum ide så ville jag mer än gärna göra som han säger. Vi skulle spara tid och jag skulle slippa Justin.
Vi befann oss vid tillfället vid Kevins skåp, i hopp om att han skulle dyka upp.
”Vi möts sen.” hör jag en killröst säga bakom mig och jag höjer på ögonbrynen åt Lucas, som bara rycker på axlarna. Sakta vänder jag huvudet och möter en leendes Kevin – som dykt upp – och har mobilen tryckt mot örat.
”Och det där var..?” frågar jag när han har lagt på.
”En gammal vän…” säger han och kliar sig nervöst i huvudet. Jag suckar men nickar. Det är ingen ide att försöka få ut någonting ut ur honom, om han inte berättar det själv. Så det är bara att vänta.
Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
”Jag går till kafeterian och köper något.” mumlar jag fram, utan att ge killarna minsta uppmärksamhet, och styr stegen mot hållet där Bree försvann. Jag är noga med att stå emot Kevins krafter när han försöker nå mina tankar. Han behöver inte veta vad jag ska göra hela tiden.
Direkt jag rundat hörnet, ser jag Brees ryggtavla några meter längre fram. Mina steg snabbas på tills jag sluter upp vid hennes sida. ”Hej.” hon rycker till, och kollar förskräckt på mig innan hon lugnar sig och besvarar mig med ett leende. ”Var det där dina bröder..?” hennes röst låter tveksam och jag rynkar osynligt på pannan. ”Ehm… ja.” ljuger jag fram och ger henne ett halvt leende. En av dom är min bror fast den andra vet jag inte hur jag ska placera. Allmänheten tror ju att vi är syskon så det gäller bara att få dom fortsätta tro det.
Hon nickar och fortsätter gå framåt tills vi når skåpen och ironiskt nog hade hon skåp bredvid mig, vilket jag påpekade. ”Jaha, Caroline har på andra sidan av dig. Men det är ju bara bra.” säger hon och skrattar.
Jag undrar om hon kommer ta upp det eller om jag ska göra det. Dom få minuter vi hade gått tillsammans, hade hon inte givit någon hint, om att hon ska berätta varför hon bara försvann sådär plötsligt när hon såg mig, Kevin och Lucas. Tillslut bestämmer jag mig för att bara ta den enkla vägen – jag hade tillräckligt med att tänka på och jag ville inte ha påfyllning för tillfället. ”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.

”Du har fått många beundrare på sista tiden.” säger jag på lunchen till Kevin som är uppe i någon het diskussion om bilar med Lucas. ”Vad menar du?” frågar han och höjer på ögonbrynen. ”Du vet mycket väl vad jag pratar om.” säger jag och skrattar lätt. ”Kan inte rå för att jag är het.” säger han överlägset. ”Keep dreaming.” mumlar Lucas som lagt sig i vårat samtal, jag brister ut i skratt. Snart harklar sig Kevin vilket får mig att sluta skratta och nickar löst bakom mig. Jag vänder på huvudet och möter Carolines blick. ”Förlåt att jag stör er, men jag vill låna Scarlett och presentera henne för mina vänner.” säger hon och ger oss alla tre ett leende. ”Och jag kan inte lova att hon kommer tillbaka.” lägger hon till på skämt. ”Det är lugnt, vi har fått nog av henne.” säger Kevin på skoj, och jag flämtar till. ”Tack för den då.” säger jag och försöker tränga undan leendet på mina läppar innan jag reser mig med min bricka och slänger det som låg på den, innan jag följer med Caroline ut. ”Bree har du redan mött, men det är en kille jag vill du ska träffa.” säger hon och går mot en blond kille som har ryggen emot oss och pratar med Bree, som ger oss ett leende när hon märker att vi går emot dom. Han vänder sig sakta om när han hör steg bakom sig och jag stannar chockat upp. Det kan inte vara möjligt!

---

Har ni någon aning om vem det är? Fast jag tror inte det blir lätt att gissa... :P
Även detta kapitel kom upp över 2000 ord och allt detta tack vare era underbara kommentarer. ♥
-
Vill även berätta att det blev fel kollage till förra kapitlet, kollaget som var i kapitel 4 hörde egentligen till kapitel 5 - men nu har jag iallafall ändrat. :P

Previously:

Scarletts perspektiv:

”Idag ska vi börja med ett grupparbete om rymden.” ropar Henry – mest känd för Mr Milner. Suckar och protester hörs genom hela klassen medans jag bara sitter där, vid fönsterplatsen längst bak, helt tyst. Det skulle vara en befrielse att sitta där annars, men just nu, när Bieber satt på samma rad som mig, knappt 4 meter ifrån – så kändes detta långt ifrån det, precis som allt annat gjort denna dag, helvetet. 
Ett suck lämnade min mun – dock inte för arbetet  vi ska göra eller för att det är just grupparbete, utan för att eleverna gnäller. Det fanns ingen anledning till att klaga, för det skulle ändå inte gå igenom. Man går i skolan för en anledning och det är att lära sig. Så varför klaga istället för att göra lite nytta?
”För att ni ska få mer att klaga på, så är grupperna redan klara.” ropar Henry ut med ett leende. Precis som han förespått så blev stönen från dom uppgivna eleverna i klassen högre och klagomål hördes här och där. Henry bländade av ett retsamt leende vilket fick honom att se dubbelt så snygg ut. Han måste nog vara den snyggaste och yngsta läraren - kanske två eller tre ålder äldre än mig - i skolan - dock vet jag det inte med säkerhet eftersom jag inte haft alla lärare än. Tjejernas suktande blickar bevisar att jag inte är den enda som tycker det. Den solbrända hyn, musklerna, det mörkbruna korta håret, dom gråbruna ögonen, dom mjuka dragen i hans ansikte. Allt med honom var snyggt och ett plus i kanten är väl att han klär sig bra också.
Han började snart ropa ut namnen och jag håller tummarna för att inte hamna i samma grupp som Vegas. ”…Caroline och Matt… Justin och Scarlett.” Fuck this motherfucking shit. Jag skulle mer än gärna ha med flera svärord i den där meningen men det skulle bara få glöden på min kropp att visa sig och därmed avslöja mig.
Jag grymtar till och begraver huvudet i mina händerna innan jag bestämmer mig för att ta nytta av mina krafter i den anmäla världen. Snabbt reser jag mig och går fram till tjejen Matt satt bredvid, Caroline. 
”Har du något emot att du och jag hamnar i samma grupp istället?”  viskar jag tyst och ger henne ett leende. Ur ögonvrån ser jag hur Matt stirrar på mig och biter sig i läppen. Perv. 
Hennes ansiktsuttryck avslöjar att hon blir förvånad av att jag så plötsligt kom fram, men jag låtsats som om jag inte märker och fortsätter spänt vänta på hennes svar. Hon är min sista chans att komma ifrån Bieber. ”Vad som helst än att vara med honom.” viskar hon tillslut och nickar nästan osynligt bakåt, på Matt som fortfarande stirrar på mig. Jag ger henne ett leende innan jag går fram till Henry. ”Scarlett, vad kan jag hjälpa dig med?” frågar han med ett bländande leende. Damn! 

”Kan jag och Matt byta grupp?” frågar jag med en sockersöt röst och ser hur jag börjar få honom att vingla i sina tankar. Att vara fighter har sina fördelar. ”Ehm… det skulle vara orättvist mot de andra eleverna.” stammar han fram och jag höjer på ögonbrynen… 1… 2… ”Okej visst!” säger han uppgivet och torkar bort dom få svettdroppar som bildats på bara några sekunder, tack vare mig. 3. ”Tack!” säger jag och låtsats som om jag inte nyss lyckats manipulerade honom. ”Jag ska bara gå och hämta lite material.” stammar han fram och skyndar sig ut genom klassrummet, men jag ser genom hans fasad. Det var bara hans utväg för att komma ifrån mig. Kanske hade jag en chans på honom ändå? Nej Scarlett skärp dig – detta är ett uppdrag ingen lekromans. Snabbt suckar jag och vänder mig om och styr stegen tillbaka till Caroline och Matts bord. Justins blick bränner på mig och jag höjer huvudet för att möta den. Hans ögonen är kolsvarta och käkarna spända. Hela hans kropp ser stel ut. En vanlig människa skulle förmodligen bli rädd men jag såg det faktiskt som underhållande. ”Move your ass to Bieber.” säger jag till Matt när jag står vid deras bord. ”Thanks god, att någon har en hjärna här och hjälpte mig ifrån Caroline.” säger han och reser på sig. Carolines är inte bra på att hålla saker för sig själv – hennes blick visade klart och tydligt att hon blev sårad. Jag har känt sådär själv en gång i tiden, känslan när tårarna bränner bakom ögonlocken och andetagen fastnar i halsen bara för en människas kommentar. Jorden går liksom under, man känner sig inte värd någonting. En människa kan trycka dig ner på någon sekund medans flera hundra människor kan knappt hjälpa dig upp igen på flera månader. Jag skakar av mig tankarna och sträcker snabbt ut handen mot Matts krage när han är påväg att gå förbi mig, och närmar mig hans öra med min mun. ”Jag räddade henne från dig. Våga aldrig någonsin prata sådär om en tjej igen.” viskar jag och känner hur han ryser till. Jävla tönt som tror han är någonting.
”Hur gjorde du det där?” frågade Caroline och försöker dölja det hon nyss upplevt. Jag drar in stolen jag satt på och höjer blicken mot henne då hon nickade på Henry som nu kommit tillbaka. Tomhänt. ”Jag frågade snällt.” säger jag och hoppas det räcker för henne. Hon nickar och öppnar munnen för att säga något men ingenting kommer ut. Jag kollar lugnt på henne och väntar på vad hon ska säga. ”Tack för att du stod upp för mig.” mumlar hon efter flera djupa andetag. ”Det är inga problem, jag känner inte dig än, men varje människa behöver någon som kan hjälpa dom i vissa situationer.” säger jag och ger henne ett leende som hon besvarar innan hon förflyttar blicken neråt mot boken vi hade framför oss och med en suck börjar läsa. Jag följer hennes exempel och mina ögon börjar läsa igenom texten om svarta hål på sidan, under några få sekunder. Jag börjar löst trumma med fingrarna på bänkskivan i väntan på att hon skulle läsa klart så vi kunde byta blad.
Tur för mig ställde hon inga frågor om varför jag läser så fort, eller om jag har läst klart. Mina tankar sken iväg av rastlösheten. Jag hade inte en tusan aning om hur jag skulle fånga Justins hjärta. Han låg med säkert ett dussintalstjejer varje månad och här kommer jag en nykomling och ska får honom att få känslor. Han är lika kall som sten. Och tjafset vi hade tidigare idag angående… ingenting… gör det inte lättare för oss. Det är ännu ett bevis på att han och jag inte passar ihop.
”Henry?” ropade någon kille från andra sidan klassrummet och avbröt mina tankar. ”Jag behöver stift.” fortsätter killen och Henry nickar och reser sig för att sedan lämna klassrummet. Caroline hade äntligen läst klart, så hon vände blad och mina ögon sattes i arbete, men jag blev avbruten efter en halv sida. ”Varför gjorde du det?” frågar en förbannad, hes stämma bredvid mig. ”Gjorde vad?” om det var något jag gillade var att reta Justin.
Jag såg Carolines skräckslagna blick i ögonvrån och vände mitt ansikte mot henne, för att försöka göra någon slags manipulering, med enbart ögonen så att hon skulle bli någorlunda lugn.
”Du vet fucking vad jag menar.” väser Justin fram förbannat och slår handen i bordet, vilket drar till sig hälften av elevernas blickar. Jag vänder snabbt min blick mot hans och struntar för tillfället i Caroline.
”Okej okej, take it easy boy.” jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”För det första för att jag ska få någon betyg – vilket jag inte skulle få med dig – och för det andra för att Caroline också vill ha betyg – vilket hon inte skulle få med Matt.” säger jag och möter irriterat Justins – fortfarande – svarta ögon.  Carolines blick pendlar osäkert mellan oss. ”Jag kanske borde ändå gå tillbaka till Matt..?” frågar hon nervöst. ”Ja!” ”Nej!” utbrister jag och ignorerar totalt vad Justin sa nyss. Våra svar får henne att se mer osäker ut och jag vänder snabbt blicken mot Justin och slänger ut den första jag kommer på. ”Gå tillbaka till ditt bord och lämna oss ifred.” han grymtar till men gör – förvånansvärt - som jag säger. ”Ingen tjej har någonsin sagt emot honom.” mumlar Caroline imponerat fram. ”Då får jag bli den första.” säger jag och blinkar mot henne innan jag börjar läsa igen.

”Redo att gå hem?” frågar jag Lucas och Kevin när jag möter dom vid bilen, när skoldagen äntligen har nått sitt slut.
”Varför skulle vi inte?” mumlar Lucas men min uppmärksamhet ligger inte längre på honom – utan på dom fem killarna som kom gåendes mot oss. Justin, Carlos, Damon, Bruce och Matt.  ”Vad kollar du på..?” frågar Kevin och vänder huvudet för att sedan snabbare än ljuset vända tillbaka den. Jag stelnar till och hoppas ingen märkte hans rörelse. ”Du kunde ha varnat mig.” säger han. ”Du kunde ha frågat.” mumlar jag tillbaka och struntar i att kommentera hans rörelse.
Min blick var fortfarande fäst på Five. ”Kom igen in i bilen med er – jag har argumenterat med honom tillräckligt idag.” fortsätter jag efter en halvsekund när jag upptäcker mig själv att stirra. Killarna nickar och sätter sig snabbt in i bilen. Jag vänder mig om och börjar gå mot förarsätet när en röst stoppar mig. ”Scarlett?” ”Mhm..?” säger jag och vänder mig uttryckslös mot Damon som nu stod framför mig. ”Det är fest på stranden på fredag. Lust att hänga på? Dina bröder kan följa med...” frågar han, och jag börjar pendla sakta med min blick mellan honom och resten av Five. Alla fyra hade varsin cigarett i handen och stod i bakgrunden och studerade mig. På första gången på länge kände jag mig obekväm med flera killars stirrande samtidigt. Justins ögon hade fått tillbaka sin hasselbruna färg men hela han var fortfarande spänd och stel. Matt hade ett litet försiktigt leende på läpparna – som om han var rädd för att jag skulle slå honom gul och blå här och nu. Bruce och Carlos såg helt enkelt… uttryckslösa ut.
”Kanske en annan gång.” säger jag och fokuserar med blicken på enbart Damon.  ”Visst.” säger han och vänder sig snabbt om.
”Damn sis. Du dissar snart hela högen.” säger Kevin när jag sitter bakom ratten. Jag himlar med ögonen innan en tanke slår mig. ”Lucas jag vill ha pengarna när vi kommer hem.” Vadet vi slog på morgonen om vem som ägde batmobilen visade sig vara förlust för Lucas sida. ”Mm…” säger han känslolöst.

”Hur gick det?” frågar Rick direkt vi kommit hem, och Kevin som kan hela historien börjar berätta för honom om hur jag hade frågat efter rektors kontor på morgonen, hur jag dissade Justin och Damon, hur jag blev förbannad och så vidare till klassrumscenen mellan mig och Henry – som han snappat åt sig genom mina tankar. Hans lilla talang kunde verkligen vara till hjälp i strider eller – som nu - när man var trött och inte orkade rabbla upp en hel historia. Men samtidigt kunde det vara ganska störsamt.
”Scar, du måste få honom på fall och det spelar ingen roll om du gillar honom eller inte. När detta uppdrag är avslutat kan du slänga bort honom.” säger Rick -när Kevin har berättat klart - och för första gången på länge har han en mjuk blick i ögonen – en faderlig blick - när han pratar om vad jag ska göra och inte göra. Jag nickar men kommenterar inte saken, och suckar innan jag går upp till mitt sovrum och byter om till ett par mjukisbyxor och ett löst linne. Jag letar vidare efter mina träningsskor i min WIC och knyter snabbt på mig dom. Varje dag klockan 17.30 prick, var det träning. Inte vanlig träning, utan träning för fighters. Hur vi skulle klara oss i strider mot andra fighters, och hur vi kan använda våra krafter på bästa sätt. Det spelade ingen roll om det var snöstorm eller +30 grader - vi skulle ha träning i vilket fall som helst.
”Redo?” frågar Victoria – när jag är nere i hallen - som har ungefär lika kläder som mig och jag nickar. Killarna var redan ute och uppvärmde med några varv runt huset. En vanlig människa skulle aldrig någonsin komma upp i samma fart som oss. Aldrig.
Jag och Victoria satte snabbt igång och jag kunde inte njuta mer av den svala vinden som drog genom mitt hår. Känslan av att springa utan några begränsningar eller tankar var befriande.

”Ska vi börja med närstrid?” frågar Rick när alla stod samlade i ett mer säkrare ställe än vid huset.  Ett leende spred sig på mina läppar. Närstrider var ett av mina starkare sidor och alla här visste om det.
Vi stod för tillfället i mitten av skogen och det var en på miljarden att någon människa skulle få syn på oss. Och om det skulle hända så kunde vi bara springa därifrån och låtsats som det aldrig hänt. ”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

---

Tro inte att hon och Victoria kommer skada varandra nu. :P
Kapitlarna blir längre... detta var på över 2000 ord. Måste skriva att jag känner mig väldigt stolt över mig själv i denna stund. 
Vad tycker ni om hennes dissar på Five-gänget? Först Justin...sen Justin igen och nu Damon. Någon spelar svårfångad! ;D

Blev så förvånad över 26 kommentarer på förra inlägget - jag älskar er och kom ihåg att era kommentarer är allt för mig så sluta aldrig med dom! ♥

Babes, jag vet att ni kan kommentera bättre på kapitel 3. Jag vill inte sätta någon gräns på en viss antal kommentarer minst för det känns så dumt för mig då.
Tycker ni kapitlet var så dåligt att jag inte kan få några kommentarer på det eller är ni helt enkelt för lata? Det känns väldigt ledsamt när jag inte får mycket respons - och ta mig inte som en egoistisk bitch nu - men jag sliter med varje kapitel i timmar och en liten kommentar tar högst 30 sekunder att skriva och skicka! :)♥