Flera djupa andetag lämnade min strupe under några få sekunder, när jag satt i bilen utanför huset. Det kändes så konstigt. Allt var främmande, min hjärna sa åt mig att jag aldrig har varit här förut medans mitt hjärta sa att detta var min familj. Det var första gången i mitt liv då hjärnan verkade ha mer rätt i det hela än hjärtat. Främmande var det rätta ordet.
 Istället för att sitta i bilen och ha en argument med mig själv, om min hjärna hade rätt eller mitt hjärta stängde jag av båda sinnena och steg ut ur bilen. Jag hade ingen hast i det hela så jag tog min tid för att komma fram till ytterdörren för att sedan knacka på. Sen när började jag knacka på dörren till mitt eget hus? Dom två sista orden tog emot även om jag inte hade sagt dom högt. Mina tankar avbröts när dörren öppnades av Victoria. Ett leende hade brett ut sig på hennes läppar men ögonen var sorgsna och oroliga. Vad hade egentligen hänt på de timmarna jag inte varit närvarande? Det som Kevin hade berättat kändes bara som en liten del av hela situationen. ”Hej.” sa jag tyst och förväntade mig samma sak tillbaka men istället möttes jag av en kram. Chockat stod jag en sekund utan att röra mig, men så snart jag kom tillbaka slingrade jag armarna kring hennes midja och lutade kinden mot hennes axel. Hon var den närmaste mammafiguren jag hade i mitt liv just nu. ”Hej.” sa hon och pussade mig försiktigt i håret. Den lilla gesten lugnade ner mina nerver och jag ville bara sitta i hennes famn och gråta. All min ilska blåste bort med vinden och kvar återstod tårar. Försiktigt drog jag mig ur hennes omfamning och torkade den lilla tåren som hade lyckats åka nerför kinden, med baksidan av min hand. ”Han sitter i vardagsrummet.” mumlar hon och kollar med blanka ögon på mig. Jag nickar löst åt hennes uttalande och går sakta in till hallen. Försiktigt drar jag av mig mina ballerina skor och lägger min ryggväska bredvid för att sedan gå till hallen där Rick satt på en fåtölj med huvudet i händerna. ”Hej.” andades jag fram och han höjde genast sitt ansikte mot mig. Huden kring hans ögon var spänd medans själva ögonen var rädda och oroliga. Så snart han märkte att det var jag slappnade han av och gjorde en gest åt mig att sätta mig i den andra fåtöljen mittemot hans. Jag gjorde som han sa och satte mig vaksam i fåtöljen. Detta var inte den Rick jag kände, han som bestämde, han som jag hade argumentationer med varje dag. Denna Rick var sårbar. Han tittade tyst på mig och det var nu jag såg hans röda ögon.  ”När vi väl lyckade lugna ner honom kom tårarna.” Kevins replik från när vi befann oss i skogen fann sin plats i min hjärna och alla mina tvekande tankar om att han ljög för mig försvann. ”Hej.” sa Rick hest och försökte harkla sig. Jag satt där tyst och studerade den ihopsjunkna människan framför mig. Innan flera ord hann passera mellan oss hörde jag hur dörren ute i hallen öppnades och sedan minuten efter stängdes. Förbryllat kollade jag åt höger, mot hallen.
”De lämnade huset för att vi skulle kunna prata ostört.” sa Rick och drog min blick mot sig. ”De behövde in…-” började jag men han avbröt mig. ”Jag sa att de skulle göra det.” mumlar han och slår ner blicken ner i golvet. Jag satt nu mer förbryllad än nyfiken på vad han skulle säga här näst. Det kändes som om han skulle säga något mer än att bara be om ursäkt. ”Jag trodde aldrig jag var så hård mot dig.” började han och jag blev en aning glad att han började prata. Förklarade. ”När du gick ut genom dörren igår kväll så kändes allting som om det var pausat. Ingen och inget rörde sig.” fortsätta han när jag inte sa någonting. ”Var…-” började jag men han avbröt mig genom att ge mig en blick som tydde på låt-mig-prata-färdigt. Jag nickade sakta och han tog till orda igen. ”Efter vad som kändes som en evighet men som egentligen var några minuter så gick allt uppför mig att du nyss hade lämnat huset. Allting krossades och blickar från förr kom tillbaka till mig. Hur du och Lucas hade stupat ner i diket när era föräldrar hade dött. Hur du låg med killar för att få pengar. Jag hade haft koll på dig och din bror ett längre tag sedan allt hände. Tillslut fick jag nog av att se hur mycket två tonåringar fick kämpa för att klara er. Det var den kvällen jag förvandlade er.” Mina ögon spärrades upp och jag var påväg att öppna munnen men bet mig själv i tungan. Hans ögon var vid detta tillfälle fylld med tårar och detsamma med mina. Han hjälpte oss verkligen när vi hade det som svårast, men jag förstod fortfarande inte vad detta hade att göra med mitt försvinnande och hans utbrott igår. ”Hur kan detta hålla ihop med händelsen igår kväll?” frågar jag tillslut när mitt kämpande inte orkade mer. Jag var tvungen att fråga. Hans ögon blev genast dubbelt så sorgsna som de varit och oroligheten växte inom mig i väntan på hans svar. ”Jag var rädd att du skulle återgå till en sån person igen Scarlett. Jag är rädd om dig precis som om du skulle vara min dotter. Jag var rädd att förlora dig.” viskade han. Mina andetag fastnade i halsen och en klump började snabbt bildas. ”Jag förstår inte.” sa jag och tårarna som jag hållit inne släppte och började en efter en rinna nerför mina kinder. Mina andetag övergick till snyftningar. Jag var förvirrad. ”Scarlett, det kändes som om min egna dotter hatade mig och hade lämnat mig.” sa han och några få tårar lämnade hans ögon också. Min syn blev alldeles suddig av tårarna. ”Jag låste in mig själv i sovrummet och lovade mig själv att inte stiga ut därifrån förrän jag hade byggt upp mod för att be dig om förlåtelse.” säger han och jag lägger handen över munnen för att dämpa mina snyftningar. Alla tankar var som ett puzzel som inte gick att sätta ihop. ”Jag…” snyftar jag fram men orden fastnar i halsen. Jag förlåter dig. Dom tre orden som kunde fixa allting ville inte komma ut. Det tog all min viljestyrka att bara resa mig. Hur skulle jag kunna fortsätta? Han följde snabbt mitt exempel och kollade oroligt mot mig. Jag skakade hysteriskt på huvudet innan jag tog dom få stegen som behövdes innan jag slängde armarna kring hans hals. Hela hans kropp slappnade av och han kramade omsorgsfullt om mig tillbaka. ”Förlåt mig.” viskade han och kramade hårdare om mig. Jag nickade över hans axel och hoppades han förstod vad jag försökte säga utan ord. Känslorna tog övertaget på min kropp och även om jag ville så kunde jag inte få några ord att lämna min mun. Flera minuter passerade och Rick började backa lite från min omfamning och kollade med ett litet lyckligt leende på mig. Jag försökte så gott jag kunde besvara den. Mina tårar hade slutat rinna och mina andetag var påväg till sitt vanliga. Jag byggde upp allt mod jag hade både psykiskt och fysiskt för att kunna uttala dom tre orden som tyngde ner mig. ”Jag förlåter dig.” Hans leende blev större och han vände sakta blicken åt vänster. Förvånat följde jag hans blick och såg att Cody, Lucas, Kevin och Victoria stod där med varsitt leende. Jag besvarade deras leende och höjde handen för att kunna torka mig under ögonen.
-

Det var fredagsförmiddag och efter allt som hände igår kväll så har allting gått tillbaka till sitt normal. Det vill säga att killarna kom tillbaka till skolan och jag ”återvände” hem.

Från okänd:
Fest ikväll på stranden. Hänger du med babe?

Jag rynkade på pannan och höjde blicken över ungdomarna som sprang kors och tvärs över hela korridoren. Jag försökte lista ut vem som hade sms-at mig,  men det var inte enkelt. Mer än trettio elever hade säkert mobilen i handen och knappade på den. Med ett suck vände jag ner blicken tillbaka på min iphoneskärm och började knappa på den.


Till okänd:
Vem är du?

Jag vände tillbaka blicken mot Kevin, Lucas och Cody som var uppe i någon het konversation om hur man kan få den bästa träffen i en kamp. På tal om Cody, han hängde mer med oss nuförtiden än vad han gjorde med Caroline och Bree, tillskillnad från mig som hade blivit väldigt tajt med Caro. Hon kändes som en syster jag aldrig haft. Dock var jag alltid tvungen att dubbelkolla vart jag än gick för att inte sätta in henne i fara. Hon trodde väl att jag var en normal tonårstjej.
För en gång skull fångade killarnas samtalsämne mitt intresse och jag började lyssna noga men avbröts av sekunden efter av att mobilen vibrerade till i min hand. Snabbt läste jag genom sms:et och rynkorna i min panna blev djupare.

Från okänd:
Kom ut till din bil.

Jag gjorde som sms:et sa. Snabbt ursäktade mig för killarna. De kollade förvirrat på mig och jag börjar förklara. De nickar förstående och jag skyndade mig ut, ignorerar elevernas blickar. Direkt ser jag hur hela Five studerar mig när jag går mot dom. Jag skymtade även Caroline som stod nervöst och stampade på stället.
”Så ni stalkar mig också?” frågar jag och kollar medvetet på mobilen Justin hade i handen med höjda ögonbryn,  när jag knappt är en meter ifrån dom. ”Du kommer ju inte fram frivilligt.” sa Justin och la tillbaka mobilen i sin jeansficka med ett leende, innan han lutade sig tillbaka mot bilen. Jag himlar med ögonen. ”Jag menar att du har mitt nummer.” sekunden efter att jag sagt det börjar Caroline hosta hysteriskt. Killarna brister ut i skratt och jag kollar förbryllat på hela högen men håller samtidigt en orolig blick på Caroline som äntligen slutat hosta. ”Jag kan ha råkat ge den till honom… eller rättare sagt hela gänget.” säger hon och kollar skamset ner i marken. Jag blir chockat men väljer inte att kommentera saken. ”Okej.” andas jag fram. ”Jag är verkligen leds…- vänta va?” frågar hon och jag börjar skratta smått. ”Jag sa okej.” flinar jag. ”Inga klagomål? Om hur jag inte lyssnade på dig?” frågar hon oförstående.  ”Nepp.” flinar jag och hon pustar ut. ”Men…” börjar jag och hon spärrar upp ögonen. ”Nu när du har gett mitt nummer till fem killar så ska jag göra samma sak med ditt.” säger jag och killarna börjar skratta medans Caroline tittar orolig på mig. Jag biter mig i läppen för att inte brista ut i skratt, men sekunden efter gör jag det. ”Jag *skratt* skojar *skratt* bara, *skratt*  du skulle *skratt* ha *skratt* sett *skratt* din *skratt* min.” säger jag mellan skrattanfallen och Caroline kollar mordlysten på mig.
”Nu när ni har mitt nummer så vill jag ha erat så ut med det.” säger jag när allt är lugnt igen, och tar upp mobilen. Killarna himlar med ögonen innan alla börjar säga sitt nummer en efter en.
”Så vad blir ditt svar?” frågar Justin och jag höjer frågandes på ögonbrynen. ”Fest… ikväll… kommer du?” frågar han och himlar med ögonen. ”Jaha… visst, vilken tid?” frågar jag och korsar armarna över bröstet. ”Vi ska dit vid elva så vi kan väl plocka upp er två på vägen?” säger han och jag sneglar på Caroline som nickar. Justins blick fastnar på mig. ”Visst babe.” säger jag och blinkar åt honom. Någon gång måste jag starta. ”Låter så sexigt när du säger det.” säger han och lägger en arm runt min midja och drar mig mot sig.
”Får väl säga det flera gånger.” mumlar jag och lutar mig mot hans bröst samtidigt som båda kollar intensivt i varandras ögon. Jag blir med en gång nervös när jag märker hur nära vi står. Justin som också förstod min tanke, gav mig ett litet lugnande leende. Han var påväg att luta sig närmre när killarnas visslingar spräckte bubblan vi befunnit oss i. Med ett suck drar jag mig ut ur Justins omfamning och vänder mig om. ”Om ni inte hade visslat så kunde ni fått någon show.” slänger jag ut ur mig och himlar med ögonen. ”Oj oj oj, någon är irriterad.” säger Damon och vickar på ögonbrynen. Jag vänder mig om och öppnar min egen bil. Det har blivit en vana att parkera bredvid Fives eller rättare sagt Justins bil. Jag böjde mig ner och öppnade handskfacket för att dra ut en cigarettpaket. Min hand fortsätta leta sig efter en tändare. ”That ass.”
”Håll käften Damon.” säger jag och pustar ut när jag känner hur mina fingertoppar nuddar tändaren jag alltid har i bilen nuförtiden. Snabbt skyndar jag mig att ställa mig rakt och tar upp en cigarett och tänder den och tar ett bloss som lugnar mitt irriterade jag. Jag slänger tillbaka tändaren och paketet in i bilen och låser den innan jag vänder mig om mot killarna som studerar mig, alla med längtansfulla ögon. ”Seröst gå och skaffa er någon istället för att stirra på mig.” mumlar jag och tar ännu ett bloss. ”She’s right.” säger Justin och jag kollar frågandes på honom. ”Vad? Någon måste få dig och någon är jag.” säger han och kollar intensivt på mig, jag skakar på huvudet och börjar plötsligt le.

"What? Someone has to get you and someone is me. "

”Hör jag flirtrepliker här Bieber?” frågar Bruce och får snabbt ett svar från Justin jag inte förväntade mig. ”Visst om det får dig att sova om nätterna.” små fjärilar börjar röra sig i min mage och jag tar ännu ett bloss från cigaretten i min hand. ”Kan jag?” frågar Justin och nickar mot cigaretten i min hand. Utan att ge honom något svar ger jag honom den halvrökta cigaretten som han stoppar mellan läpparna och tar ett djupt bloss av. Alla förutom mig och Justin börjar diskutera någon sport, medans vi bara står där och tittar på varandra. Han nickar mig åt sig och jag går fram till honom och lutar ryggen emot hans bröstkorg. Elevernas blickar bränner från alla håll och kanter men något som verkligen irriterar mig plötsligt är när jag ser hur Bree kollar med svarta ögon på mig. Har hon en crush på alla killar eller?
Hon sitter vid en bänk med några andra elever, men ärligt talat så ser det ut som om hon bara sitter där för att inte verka ensam. Jag himlar med ögonen. ”Vad tänker du på?” viskar Justin i mitt öra och slänger cigaretten på marken och stampar på den. ”Elevernas stirrande.” mumlar jag med en aning svårighet, av att hans läppar precis är vid min öra. Hans andetag känns så varma mot min hud. ”De är inte vana att se mig hålla på med bara en tjej.” mumlar han och börjar lämna små kyssar på min kind innan han biter mig försiktigt biter mig i örsnibben. hans händer greppar ett tag om min rumpa och klämmer, vilket får mig att rycka till smått. Han höjer handen för att flytta mitt hår innan han börjar lämna mer blötare kyssar längst min käke neråt mot nyckelbenet. Jag lutar huvudet åt sidan för att ge honom bättre utrymme samtidigt som ett tyst stön lämnar min mun och jag känner hans stolta flin i nacken.

Saker börjar hetta upp där i slutet. OMG 
Vad tycker ni om att hon blev sams med Rick igen?
Den där Bree verkar vara en skum typ, tycker ni inte det? :P
-
Här är den andra bakgrunden jag har gjort. :P

Fråga: Vilken är eran favoritlåt? Ingen Justin-låt. ^^
Mitt svar: High school - Nicki Minaj feat Lil Wayne! Nicki is my babe! ♥