Scarletts perspektiv:

”Idag ska vi börja med ett grupparbete om rymden.” ropar Henry – mest känd för Mr Milner. Suckar och protester hörs genom hela klassen medans jag bara sitter där, vid fönsterplatsen längst bak, helt tyst. Det skulle vara en befrielse att sitta där annars, men just nu, när Bieber satt på samma rad som mig, knappt 4 meter ifrån – så kändes detta långt ifrån det, precis som allt annat gjort denna dag, helvetet. 
Ett suck lämnade min mun – dock inte för arbetet  vi ska göra eller för att det är just grupparbete, utan för att eleverna gnäller. Det fanns ingen anledning till att klaga, för det skulle ändå inte gå igenom. Man går i skolan för en anledning och det är att lära sig. Så varför klaga istället för att göra lite nytta?
”För att ni ska få mer att klaga på, så är grupperna redan klara.” ropar Henry ut med ett leende. Precis som han förespått så blev stönen från dom uppgivna eleverna i klassen högre och klagomål hördes här och där. Henry bländade av ett retsamt leende vilket fick honom att se dubbelt så snygg ut. Han måste nog vara den snyggaste och yngsta läraren - kanske två eller tre ålder äldre än mig - i skolan - dock vet jag det inte med säkerhet eftersom jag inte haft alla lärare än. Tjejernas suktande blickar bevisar att jag inte är den enda som tycker det. Den solbrända hyn, musklerna, det mörkbruna korta håret, dom gråbruna ögonen, dom mjuka dragen i hans ansikte. Allt med honom var snyggt och ett plus i kanten är väl att han klär sig bra också.
Han började snart ropa ut namnen och jag håller tummarna för att inte hamna i samma grupp som Vegas. ”…Caroline och Matt… Justin och Scarlett.” Fuck this motherfucking shit. Jag skulle mer än gärna ha med flera svärord i den där meningen men det skulle bara få glöden på min kropp att visa sig och därmed avslöja mig.
Jag grymtar till och begraver huvudet i mina händerna innan jag bestämmer mig för att ta nytta av mina krafter i den anmäla världen. Snabbt reser jag mig och går fram till tjejen Matt satt bredvid, Caroline. 
”Har du något emot att du och jag hamnar i samma grupp istället?”  viskar jag tyst och ger henne ett leende. Ur ögonvrån ser jag hur Matt stirrar på mig och biter sig i läppen. Perv. 
Hennes ansiktsuttryck avslöjar att hon blir förvånad av att jag så plötsligt kom fram, men jag låtsats som om jag inte märker och fortsätter spänt vänta på hennes svar. Hon är min sista chans att komma ifrån Bieber. ”Vad som helst än att vara med honom.” viskar hon tillslut och nickar nästan osynligt bakåt, på Matt som fortfarande stirrar på mig. Jag ger henne ett leende innan jag går fram till Henry. ”Scarlett, vad kan jag hjälpa dig med?” frågar han med ett bländande leende. Damn! 

”Kan jag och Matt byta grupp?” frågar jag med en sockersöt röst och ser hur jag börjar få honom att vingla i sina tankar. Att vara fighter har sina fördelar. ”Ehm… det skulle vara orättvist mot de andra eleverna.” stammar han fram och jag höjer på ögonbrynen… 1… 2… ”Okej visst!” säger han uppgivet och torkar bort dom få svettdroppar som bildats på bara några sekunder, tack vare mig. 3. ”Tack!” säger jag och låtsats som om jag inte nyss lyckats manipulerade honom. ”Jag ska bara gå och hämta lite material.” stammar han fram och skyndar sig ut genom klassrummet, men jag ser genom hans fasad. Det var bara hans utväg för att komma ifrån mig. Kanske hade jag en chans på honom ändå? Nej Scarlett skärp dig – detta är ett uppdrag ingen lekromans. Snabbt suckar jag och vänder mig om och styr stegen tillbaka till Caroline och Matts bord. Justins blick bränner på mig och jag höjer huvudet för att möta den. Hans ögonen är kolsvarta och käkarna spända. Hela hans kropp ser stel ut. En vanlig människa skulle förmodligen bli rädd men jag såg det faktiskt som underhållande. ”Move your ass to Bieber.” säger jag till Matt när jag står vid deras bord. ”Thanks god, att någon har en hjärna här och hjälpte mig ifrån Caroline.” säger han och reser på sig. Carolines är inte bra på att hålla saker för sig själv – hennes blick visade klart och tydligt att hon blev sårad. Jag har känt sådär själv en gång i tiden, känslan när tårarna bränner bakom ögonlocken och andetagen fastnar i halsen bara för en människas kommentar. Jorden går liksom under, man känner sig inte värd någonting. En människa kan trycka dig ner på någon sekund medans flera hundra människor kan knappt hjälpa dig upp igen på flera månader. Jag skakar av mig tankarna och sträcker snabbt ut handen mot Matts krage när han är påväg att gå förbi mig, och närmar mig hans öra med min mun. ”Jag räddade henne från dig. Våga aldrig någonsin prata sådär om en tjej igen.” viskar jag och känner hur han ryser till. Jävla tönt som tror han är någonting.
”Hur gjorde du det där?” frågade Caroline och försöker dölja det hon nyss upplevt. Jag drar in stolen jag satt på och höjer blicken mot henne då hon nickade på Henry som nu kommit tillbaka. Tomhänt. ”Jag frågade snällt.” säger jag och hoppas det räcker för henne. Hon nickar och öppnar munnen för att säga något men ingenting kommer ut. Jag kollar lugnt på henne och väntar på vad hon ska säga. ”Tack för att du stod upp för mig.” mumlar hon efter flera djupa andetag. ”Det är inga problem, jag känner inte dig än, men varje människa behöver någon som kan hjälpa dom i vissa situationer.” säger jag och ger henne ett leende som hon besvarar innan hon förflyttar blicken neråt mot boken vi hade framför oss och med en suck börjar läsa. Jag följer hennes exempel och mina ögon börjar läsa igenom texten om svarta hål på sidan, under några få sekunder. Jag börjar löst trumma med fingrarna på bänkskivan i väntan på att hon skulle läsa klart så vi kunde byta blad.
Tur för mig ställde hon inga frågor om varför jag läser så fort, eller om jag har läst klart. Mina tankar sken iväg av rastlösheten. Jag hade inte en tusan aning om hur jag skulle fånga Justins hjärta. Han låg med säkert ett dussintalstjejer varje månad och här kommer jag en nykomling och ska får honom att få känslor. Han är lika kall som sten. Och tjafset vi hade tidigare idag angående… ingenting… gör det inte lättare för oss. Det är ännu ett bevis på att han och jag inte passar ihop.
”Henry?” ropade någon kille från andra sidan klassrummet och avbröt mina tankar. ”Jag behöver stift.” fortsätter killen och Henry nickar och reser sig för att sedan lämna klassrummet. Caroline hade äntligen läst klart, så hon vände blad och mina ögon sattes i arbete, men jag blev avbruten efter en halv sida. ”Varför gjorde du det?” frågar en förbannad, hes stämma bredvid mig. ”Gjorde vad?” om det var något jag gillade var att reta Justin.
Jag såg Carolines skräckslagna blick i ögonvrån och vände mitt ansikte mot henne, för att försöka göra någon slags manipulering, med enbart ögonen så att hon skulle bli någorlunda lugn.
”Du vet fucking vad jag menar.” väser Justin fram förbannat och slår handen i bordet, vilket drar till sig hälften av elevernas blickar. Jag vänder snabbt min blick mot hans och struntar för tillfället i Caroline.
”Okej okej, take it easy boy.” jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”För det första för att jag ska få någon betyg – vilket jag inte skulle få med dig – och för det andra för att Caroline också vill ha betyg – vilket hon inte skulle få med Matt.” säger jag och möter irriterat Justins – fortfarande – svarta ögon.  Carolines blick pendlar osäkert mellan oss. ”Jag kanske borde ändå gå tillbaka till Matt..?” frågar hon nervöst. ”Ja!” ”Nej!” utbrister jag och ignorerar totalt vad Justin sa nyss. Våra svar får henne att se mer osäker ut och jag vänder snabbt blicken mot Justin och slänger ut den första jag kommer på. ”Gå tillbaka till ditt bord och lämna oss ifred.” han grymtar till men gör – förvånansvärt - som jag säger. ”Ingen tjej har någonsin sagt emot honom.” mumlar Caroline imponerat fram. ”Då får jag bli den första.” säger jag och blinkar mot henne innan jag börjar läsa igen.

”Redo att gå hem?” frågar jag Lucas och Kevin när jag möter dom vid bilen, när skoldagen äntligen har nått sitt slut.
”Varför skulle vi inte?” mumlar Lucas men min uppmärksamhet ligger inte längre på honom – utan på dom fem killarna som kom gåendes mot oss. Justin, Carlos, Damon, Bruce och Matt.  ”Vad kollar du på..?” frågar Kevin och vänder huvudet för att sedan snabbare än ljuset vända tillbaka den. Jag stelnar till och hoppas ingen märkte hans rörelse. ”Du kunde ha varnat mig.” säger han. ”Du kunde ha frågat.” mumlar jag tillbaka och struntar i att kommentera hans rörelse.
Min blick var fortfarande fäst på Five. ”Kom igen in i bilen med er – jag har argumenterat med honom tillräckligt idag.” fortsätter jag efter en halvsekund när jag upptäcker mig själv att stirra. Killarna nickar och sätter sig snabbt in i bilen. Jag vänder mig om och börjar gå mot förarsätet när en röst stoppar mig. ”Scarlett?” ”Mhm..?” säger jag och vänder mig uttryckslös mot Damon som nu stod framför mig. ”Det är fest på stranden på fredag. Lust att hänga på? Dina bröder kan följa med...” frågar han, och jag börjar pendla sakta med min blick mellan honom och resten av Five. Alla fyra hade varsin cigarett i handen och stod i bakgrunden och studerade mig. På första gången på länge kände jag mig obekväm med flera killars stirrande samtidigt. Justins ögon hade fått tillbaka sin hasselbruna färg men hela han var fortfarande spänd och stel. Matt hade ett litet försiktigt leende på läpparna – som om han var rädd för att jag skulle slå honom gul och blå här och nu. Bruce och Carlos såg helt enkelt… uttryckslösa ut.
”Kanske en annan gång.” säger jag och fokuserar med blicken på enbart Damon.  ”Visst.” säger han och vänder sig snabbt om.
”Damn sis. Du dissar snart hela högen.” säger Kevin när jag sitter bakom ratten. Jag himlar med ögonen innan en tanke slår mig. ”Lucas jag vill ha pengarna när vi kommer hem.” Vadet vi slog på morgonen om vem som ägde batmobilen visade sig vara förlust för Lucas sida. ”Mm…” säger han känslolöst.

”Hur gick det?” frågar Rick direkt vi kommit hem, och Kevin som kan hela historien börjar berätta för honom om hur jag hade frågat efter rektors kontor på morgonen, hur jag dissade Justin och Damon, hur jag blev förbannad och så vidare till klassrumscenen mellan mig och Henry – som han snappat åt sig genom mina tankar. Hans lilla talang kunde verkligen vara till hjälp i strider eller – som nu - när man var trött och inte orkade rabbla upp en hel historia. Men samtidigt kunde det vara ganska störsamt.
”Scar, du måste få honom på fall och det spelar ingen roll om du gillar honom eller inte. När detta uppdrag är avslutat kan du slänga bort honom.” säger Rick -när Kevin har berättat klart - och för första gången på länge har han en mjuk blick i ögonen – en faderlig blick - när han pratar om vad jag ska göra och inte göra. Jag nickar men kommenterar inte saken, och suckar innan jag går upp till mitt sovrum och byter om till ett par mjukisbyxor och ett löst linne. Jag letar vidare efter mina träningsskor i min WIC och knyter snabbt på mig dom. Varje dag klockan 17.30 prick, var det träning. Inte vanlig träning, utan träning för fighters. Hur vi skulle klara oss i strider mot andra fighters, och hur vi kan använda våra krafter på bästa sätt. Det spelade ingen roll om det var snöstorm eller +30 grader - vi skulle ha träning i vilket fall som helst.
”Redo?” frågar Victoria – när jag är nere i hallen - som har ungefär lika kläder som mig och jag nickar. Killarna var redan ute och uppvärmde med några varv runt huset. En vanlig människa skulle aldrig någonsin komma upp i samma fart som oss. Aldrig.
Jag och Victoria satte snabbt igång och jag kunde inte njuta mer av den svala vinden som drog genom mitt hår. Känslan av att springa utan några begränsningar eller tankar var befriande.

”Ska vi börja med närstrid?” frågar Rick när alla stod samlade i ett mer säkrare ställe än vid huset.  Ett leende spred sig på mina läppar. Närstrider var ett av mina starkare sidor och alla här visste om det.
Vi stod för tillfället i mitten av skogen och det var en på miljarden att någon människa skulle få syn på oss. Och om det skulle hända så kunde vi bara springa därifrån och låtsats som det aldrig hänt. ”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

Tro inte att hon och Victoria kommer skada varandra nu. :P
Kapitlarna blir längre... detta var på över 2000 ord. Måste skriva att jag känner mig väldigt stolt över mig själv i denna stund. 
Vad tycker ni om hennes dissar på Five-gänget? Först Justin...sen Justin igen och nu Damon. Någon spelar svårfångad! ;D

Blev så förvånad över 26 kommentarer på förra inlägget - jag älskar er och kom ihåg att era kommentarer är allt för mig så sluta aldrig med dom! ♥