Previously:
Jag tog emot hennes kropp när hon föll ihop och bar henne i min famn till soffan där jag la henne ner. I samma sekund som jag var på väg att vända mig om och gå ut ur huset fastnade jag med blicken på hennes kind. Det såg ut som om någon hade bara målat två raka sträck över hennes kind men så var inte fallet. Fightern hade rört henne vilket gav ledtrådar till vad hennes extrakraft var. Hon skadar en människa bara med en beröring, precis vad hon hade tänkt göra med Justin den kvällen om jag inte hunnit stoppa henne. Jag svalde hårt  och skyndade mig sedan ut ur huset. Om Rick skulle få reda på detta skulle jag vara stendöd.
-
”Jag hade en egen lektion att vara på och du sa aldrig när du skulle komma tillbaka.” Kevins röst drog mig tillbaka till verkligheten och jag himlade med ögonen och var påväg att slänga ur mig någonting när Lucas röst avbröt mig. ”Vegas bakom dig.” jag suckade högt, men kunde inte låta bli att känna mig utnyttjad.
”Försvinn.” väste jag till killarna och dom vände på klacken utan ett ord. Jag vände mig om och mötte uttryckslöst Justins ansikte.

Scarletts perspektiv:
”Varför ignorerar du mig?” frågade han med en lugn röst och jag grymtar till. Av alla frågor han kan fråga så frågar han just den som det är lättast att finna svaret på själv. ”Varför skulle jag inte?” jag fortsatte innan han hann säga någonting. ”Förr eller senare skulle jag fått reda på det.” Hans panna rynkas och min irritationen steg över hans gester. ”Vad fan pratar du om Scar? Få reda på vadå?”
”Dina skådespelartalanger är skickliga måste jag säga.” jag ignorerade totalt hans fråga. Om jag tyckte han spelade förbryllad förut så var det ingenting jämfört med nu. Hans armar hängde slappt nerför hans sidor och det enda ovanliga med hans ansikte var rynkorna som blivit djupare i hans panna. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mina nerver. ”Jag hörde allt i morse Justin. Du är bara för mig för ett ligg, och jag är ledsen över att hur jag är en stor besvikelse till dig just nu, men du kan vända dig om till någon annan för jag är inte tjejen som ligger runt.” efter att sagt det jag ville, vände jag på klacken och började gå bort från honom, men han var inte typen som gav in så lätt. Jag kände hans varma fingrar sluta sig kring min handled och vända mig ansikte mot ansikte mot honom igen. ”Scar, du hörde inte allt.” säger han och jag skymde ett leende bakom hans perfekt rosa läppar. Jag skulle bara ha lutat mig fram och kysst honom här och nu om jag inte var så sårad och arg. ”Åh så det finns mer att säga? Nej tack jag vill inte veta.” sa jag med en arg ton i rösten vilket inte verkade besvära honom alls då han bara tittade på mig, och leendet blev mycket enklare att skilja ut. Jag grymtade till och försökte lirka ut min hand ur hans grepp men han rörde inte en muskel.
”Vi pratade om Cassandra.” säger han helt lugnt som om detta var vad vi alla gick igenom vardagligen. Hälften av blickarna på eleverna i den här skolan brände på oss men det stoppade inte repliken som lämnade min mun från att just göra det. ”Varför slänger du lögn på lögn? Låter det bättre i dina öron?”
”Det är ingen lögn Scarlett. Varför tror du på en lögn, men inte på sanningen?” sa han en aning irriterat. Jag skakade knappt märkbart på huvudet och lyckades dra ut min hand från hans grepp. Utan att uttala några ord går jag förbi honom och ignorerade alla blickar och viskandes som följde varje steg jag tog. Justin muttrade ut några svordomar och slog handen hårt i någonting, som jag hade misstankar på att vara en skåp eftersom ett metalläte ekade genom hela korridoren och fick alla att tystna. Men trots det så stannade jag inte upp, utan fortsätta hålla huvudet högt och gå ut genom utgången. Klockan började ringa och meddelande klart och tydligt att lektionerna skulle börja nu, men jag kunde inte bry mig mindre, som jag gjort med precis allt annat denna dag.

Skolan hade slutat för femton minuter sedan men jag hade inte förmått mig själv att lämna den än. Jag ville inte möta Ricks utskällningar direkt jag kom hem om varför jag hade ”dumpat” Justin, eller om varför jag hjälpte Bree – som jag är helt säker på att Kevin kommer berätta för honom -, eller om hur jag struntat i nästan alla lektioner idag förutom en – mattelektionen på morgonen som jag bara fick två tal gjord på. Jag ville inte sedan ligga i min säng alldeles själv och börja tänka på allt och inget. Kevin, Lucas, Cody, alla tre hade försökt övertala mig att följa med hem men jag hade nekat varje gång. Den ena gången mer irriterad än den andra. Varför kunde inte alla bara förstå att jag ville vara själv? Jag ville vara sysselsatt och jag skulle vara allt annat än just det om jag åkte hem.
Mina sandaler krockade med golvet under mig med små tysta ljud när jag gick igenom den nästintill tomma korridoren. Dom enda människorna som befann sig där förutom jag var de få städerskor som jobbade övertid lite då och då. Jag suckade djupt men stelnade till i mina rörelser när jag mötte Justins ryggtavla, tillsammans med dom andra killarnas. De samtalade med låga röster och hade lutad sig fram med överkroppen över bordet. Så tyst jag förmådde mig försökte jag gå förbi dom men det var inte det enkelaste när mitt skåp var parallellt med deras bord. Jag pressade ihop läpparna till ett rakt sträck och öppnade skåpet vilket orsakade att jag började känna tio par ögon i nacken på bara några få sekunder. Deras röster dog ut och det enda som hördes var mina andetag och böckerna som jag la med en duns in i den svarta skåpet.
Helt utan förvarning började min mobil ringa och jag lirkar upp den ur fickan för att möta min värsta mardröm just nu. Rick.
 ”Fuck.” andades jag fram. Den där utskällningen jag försökt hålla mig borta ifrån så länge som möjligt skulle rinna över mig om bara några sekunder.
 ”Hur tänker du?” väser han snabbt jag lagt mobilen mot örat. ”Tänkt med vad?” frågade jag och försökte vinna tid. ”Rektorn ringde nyss och sagt att du varit frånvarande från alla nästan alla lektioner idag förutom matematiken som du också kom sent till. Sen så kommer Kevin och berättar om hur du räddat Bree från en fighter, vet du hur riskabelt det är om hon reagerar likadant som Justin gjorde? Att hon fortfarande skulle ha minnen av det? På tal om Justin, hur vågar du att bråka med honom när…-”
”Sluta.” utbrister jag tillslut när jag vet vart allt detta kommer leda. Trevlighet fanns inte längre på min karta. Han tystnade genast precis som jag bad om, eller stryk det tvingade honom. Killarnas blickar brände på mig när jag drog ut min väska och smällde igen skåpdörren hårt efter mig. Jag började gå mot utgången och höll blicken fastklistrad på glasdörrarna som var tio meter framför mig.
Det var tyst på andra sidan av luren och jag visste att det var min chans att få säga någonting vettigt. ”Det där med henne var nödvändigt. Vad fan skulle hon annars tänkt om jag inte…” jag tog en paus och försökte leta efter rätt ord utan att avsluta någonting för killarna som jag var mer än säker på lyssnade på mitt samtal. ”…trixat? Och till din första klagande så… I don’t give a damn fuck. Den här skolan har inget mer än blondiner till lärare och trehundra patetiska elever som tror dom är någonting.” jag andades häftigt men försökte behålla lugnet inför killarna så jag inte skulle blossa upp som ett ljus vilket jag var nära på att göra vilken minut som helst. Jag struntade i att han började prata om Justin på slutet, för jag visste att han bara skulle bli mer ilsken när han fick reda på varför jag ”dumpat” Justin. Svaret är enkelt men att förklara det för honom skulle ta år. Jag är som vilken annan tjej med känslor. ”Jag var påväg hem men du fick mig på andra banan så du kan förvänta dig att min säng kommer stå tomt i natt.” sa jag när jag inte fått ett svar på flera långa minuter. Jag la på och skyndade mig med snabba steg ut ur skolan och började fundera på hur jag skulle kunna försvinna härifrån på den mest snabbaste och simplaste sättet.
 ”Scarlett?” jag förbannade honom och om det inte var för att jag tyckte om honom så skulle jag slita honom i stycken här och nu. ”Vad?” jag vänder mig om och slänger frustrerat ut armarna framför Justin. Han kollar chockat på mig men säger inget. Jävla tendens att börja gråta när man är förbannad. ”Justin vad fan vill du?” säger jag med en aning darrig röst denna gång och väntar på hans svar som aldrig kommer. Hans ögon borrar in i mina men jag bryter snabbt ögonkontakten och vänder bort huvudet till mot skogen som kändes som den enda trygga platsen just nu trots fightern som sprang fram och tillbaka där. ”Varför gör du detta? Varför jagar du mig..?” jag tog en paus och drog in ett skälvande andetag och försökte stoppa tårarna från att rinna. Han kollade med sorgsna ögon på mig, men jag fortsatte.  ”Du är en kille som ligger med olika tjejer varje dag så varför springer du efter mig?”
”Är det så du ser mig? Den kriminella killen utan känslor som bara tänker på sex och pengar?”
Det var verkligen inte den svar jag förväntat mig. Sakta började jag skaka på huvudet. ”Nej det jag menar är… Varför bryr du dig ens om mig?” mumlar jag och möter fortfarande inte hans ögon. ”Vill du verkligen veta varför?” viskar han. Jag nickar och känner hur hans hand greppar löst tag i min haka och vrider mitt huvud mot hans så våra blickar möts. ”För att jag bryr mig mer om dina känslor än mina egna Scarlett.”
Jag stelnar till av hans ord som spred tryggheten och lugn inom mig. Tårarna som jag så länge försökt stoppa, börjar rinna nerför mina kinder och direkt han märker det släpper spärras hans ögon upp smått. Han släpper min haka och drar in mig in till sin omfamning. Den sista orken jag hade använde jag till att slingrar armarna kring hans midja och begrava huvudet i hans bröstkorg för att dämpa mina snyftningar.
Jag hade inte gråtit på flera år och nu när jag gjorde det sköljde allt likt en våg över mig. Alla problem, alla händelser, alla negativa saker.
”Tror du på mig när jag säger att jag inte vill bråka med dig?” viskar han mot mitt hår och jag nickar sakta. ”Tro på mig då när jag säger att det var Cassandra vi pratade om förut.” 
Jag bet i läppen och nickade löst mot hans bröst än en gång. 
En tyngd lyftes från mina axlar när kände hans leende mot min hjässa. Ömt och försiktigt kysste han mig på pannan och lutade sig tillbaka från våran omfamning. ” Jag vet allt händer av en anledning, men ibland önskar jag att jag visste vad den anledningen var.” han stryker med tummarna över mina kinder för att få bort tårarna. ”Vad menar du?” frågar jag hest. Han tittar intensivt på mig och jag kunde inte förmå mig själv att bryta våran ögonkontakt. ”Inget.” andades han fram och drog in mig in till sin omfamning igen. Så omärkbart jag kunde drog jag in hans doft. Doften som luktade killparfym och rök. ”Vad skulle du göra om jag kysste dig?” jag höjde på ena ögonbrynen och undrade vart han ville komma. ”Besvara den.” log jag och undrar om det var en av mina tusen hallucinationer när jag såg den där extra glimten i hans öga. ”Bra.” var det enda som flög ur hans mun innan han närmade sig mitt ansikte.
Tiden stannade när våra läppar möttes. Jag kunde känna hans hjärtslag slå hårt och fort mot min bröstkorg. En kyss så passionerad men ändå så oskyldig. Jag var fastbesluten vid att behålla denna minne. Den här skulle jag aldrig glömma. Jag släppte hans läppar och han lutade sin panna mot min. Båda två försökte hämta andan när vi stod och tittade in i djupet på varandras ögon. Han log ett litet leende som fick hans vackra bruna ögon att bli ännu vackrare än vanligt. Jag kunde inte stoppa mig själv ifrån att också le.
”Vill du sova hos mig ikväll?” frågade han efter flera tysta minuter och jag mötte förvånat hans ögon. ”Varför?” han svalde hårt och mötte min blick. ”Du ska ju ändå inte åka hem.”
”Justin Bieber lyssnade du på min telefonsamtal?” skojar jag och höjer på ögonbrynen tillsammans med ett retsamt leende. Han bet sig i läppen och log. ”Kanske.”
”Är det säkert att det är okej då?”
”Betyder det ett ja?” log han och jag himlade med ögonen. ”Justin.” han lutar sig närmre mitt ansikte så våra läppar nuddar varandra och börjar sedan prata. ”Ja det är okej, jag skulle inte ha frågat annars.”

"Yeah it's okay."

Ett leende sträckte sig över mina läppar och jag ställde mig på tå för att möta hans läppar när en röst avbröt oss. ”Jaså, det är här ni står och äter upp varandra.” Justin grymtade till och vände sig om. ”Håll käften Damon.”
”I’m just saying.” han gick förbi oss men stannade upp och vände sig med ett retsamt leende på oss. ”Hon får sova i ditt rum.”
Ur ögonvrån såg jag hur Justin slickade sig om läpparna och sprack upp i ett leende. ”Inte mig emot.”
Jag hade svårt att urskilja vem av killarna det var som plötsligt hade visslat bakom oss. Rodnaden gjorde sig synlig på min kinder och självklart märkte Damon det och blinkade mot mig.
”Hade ni planerat att jag skulle sova hos er?” frågade jag när vi höll på att gå mot deras Mercedes som stod parkerat snyggt och prydligt på parkeringen. ”Nej.” Jag rynkade på pannan åt Damons svar och var påväg att öppna munnen när han fortsatte. ”Vi listade ut att någonting sånt här skulle hända så som Justin beter sig runt dig.” snabbt spred sig ett stort leende på mina läppar.
Justin la en stadig arm kring mina axlar och jag lutade mig smått mot honom. Hans arm spändes kring mig och jag kände hur han pussade mig snabbt på huvudet.
-

”Är du inte trött?” andades Justin mot min käke när vi stod på balkongen. Sakta skakade jag på huvudet och tillät mig själv att njuta av hans läppar som vandrade ner över min hals till min nyckelben och lämnade små fjäderlätta kyssar efter sig. Klockan hade närmat sig halv två på morgonen och vi hade fortfarande inte lagt oss, trots att det var skola imorgon. Det var tyst på nedervåningen vilket betydde att killarna hade redan somnat.  
Jag vinklade huvudet åt sidan för att ge Justin bättre utrymme. Hans armar vilade kring min midja och jag smekte dom sakta med mina fingrar. ”En vecka tillsammans.” viskade han och jag tittade oförståendet upp på hans ansikte som pryddes av ett brett leende som avslöjade hans vita, raka tänder. ”En vecka tillsammans?”
”Det är allt det tog. En vecka för mig att falla för dig.”

OMG han erkände sina känslor för henne! :')
Hur tror ni hon kommer reagera? Ugh, hatar killar som Damon - de gör allting dubbelt så pinsamt. Haha. :P
27+ kommentarer! :D

Fråga: Vem tror ni är den andra black fightern i novellen? (Personen har varit med förut i novellen och jag har även avslöjat om det är en han eller hon.) ♥
*Svarar inte på denna fråga. Haha*