Previously:
Vi hade ytterligare två timmar kvar innan vi skulle möta Slyders för att prata. Bullshit. Jag ska döda, och den om stod först på tur var hon.
Jag satte mig med en duns tillbaka på soffan bredvid Damon och klunkade i mig resten av den halvuppdruckna ölen. Jag himlar med ögonen när jag ser hur Bruce blick bränner på mig. Om blickar kunde döda, då skulle vi båda varit stendöda.”Sluta tänk med ditt arsel och tänk med hjärnan du har. De har bestämt plats och tid. Det skulle vara självmord om vi lämnade vapnet hemma.” den uppdruckna ölburken la jag på bordet och drog en hand genom mitt rufsiga hår. ”Ska du fortsätta ignorera mig som en idiot?” irriterat lutar mig tillbaka i soffan och studerar Bruce uttryckslösa ansikte. Men trots orden jag sa om att han ignorerar mig så är det till min fördel – det bevisar bara att jag har rätt, jag får även dom tankarna bekräftade när han öppnar munnen efter flera långa minuter. ”Bara denna gång.” säger han och ett flin sprider sig på mina läppar. Detta kommer bli kul.

Justins perspektiv:
Bruce parkerar bilen på grustigen vi hade kört på dom senaste tio minuterna. Jag drog ett lättat andetag när jag steg ut ur bilen. Min blick finner snabbt den mörka skogen och jag börjar studera alla håll och kanter. Man vet aldrig vad Slyders kan ha planerat. Kvällen var kall trots att det snart var Juli om bara tre dagar. När jag inte märkte någonting ovanligt så gick jag runt bilen och kollade på den fallfärdiga lagerhuset. Om några timmar skulle det bara vara en hög träplankor tänkte jag samtidigt som ett flin letade sig uppe på mina läppar. ”Ta det lugnt i början, inte förrän vi känner något eller någon hota så tar vi upp pistolerna? Uppfattat?” sa Bruce med sträng röst och jag tittade snabbt bak på honom för att se att han stirrade på mig. 
”Visst.” flinar jag retsamt och visste att jag skulle bryta ”löftet” lika snabbt som Steve slängde ur sig någon replik. Han var ledaren i gänget och kunde vända min humör på mindre än en sekund med sin stora käft.

Bruce förstod vad jag tänkte och grymtade till men sa inget mer. Med mig längst fram så gick vi in i lagerhuset där jag mötte gängmedlemmarnas äckliga, självsäkra flin. ”Ett nöje att möta dig igen Vegas.” sa Steve när vi stod med knappt fem meters mellanrum. ”Nöjet är inte ömsesidig Steve.” spottade jag fram och all humör jag hade sen förut försvann tillsammans med vinden. Min blick drog in alla detaljer från killarna bakom honom. Brian, Marc och Andrew. Han himlade med ögonen och mitt temperament ökade i samband med hans gester. ”Du ska veta att du underskattar mig Vegas…” började han och hade fortfarande samma äckliga flin på läpparna. ”Jag skulle vakta min tunga om jag var du.” fortsatte han och tog några steg framåt. Jag stod spänd på min plats utan att flytta min blick från honom. Varje rörelse han gjorde uppfattade mina ögon i samma sekund. Jävla tönt som tror han är någonting. Jag skrockade humörlöst till vilket fick hans ansikte att lyftas till mig från golvet. Hans flin försvann i en sekund innan den målades fram igen. ”Hej babe.” sa han till någon bakom mig och killarna. Jag motstod impulsen av att vända huvudet bak för att se om det verkligen var personen jag trodde det var, men det skulle få mig att totalt tappa fokus och jag skulle vara ett lika enkelt byte som en kanin var för en varg. Jag hörde hur ett par klackar träffade golvet och ur ögonvrån ser jag hennes röda lockar. ”Har ni startat showen utan mig?” hennes ljusa röst och sände rysningar längst min ryggrad. I samma stund som hon gick fram till Steve och smekte honom på kinden så bet jag ilsket ihop käkarna över att se och höra henne igen. Hon hade varit där när jag hade det som tuffats. Jag hade trott att jag funnit min själsfrände när jag uttalat ”jag älskar dig” under månskenet, hon hade sagt att hon inte var redo att uttala dom tre orden tillbaka till mig men sanningen var att hon inte ville. Hon var den som hade haft ursäkter när jag bjöd ut henne. Hon var den som hade krossat mig för att ha varit otrogen. Det kändes som en mardröm att se henne efter tre långa och mörka år. Min exflickvän. Kayla. Efter att jag hade funnit henne tillsammans med Steve i mitt hus i min säng ha sex så tappade jag alla känslor. Jag hade blivit lika hård som sten. Förhållande blev som luft för mig, likaså hon. ”Suprise.” mina tankar avbröts och jag tittade känslolöst in i hennes mörkbruna ögon. Hon hade ett lika äckligt flin på läpparna som tönten bredvid sig. Bruce grymtade till från min vänstra sida och uttalade någonting jag aldrig trott skulle komma ut ur hans mun ikväll. ”Du är precis som vilken annan hora som helst så detta är inte en överraskning.” ett flin spred sig på mina läppar i samband med att hennes försvann. Jag kunde alltid lita på killarna, trots situationen. Ett ilsket uttryck ersatte platsen hennes flin tidigare hade haft. Steve la en hand på hennes axel för att försöka lugna henne men hon skakade bara bort den. ”Jag hoppas ni gillade den första överraskningen för det kommer en till.” väste hon och jag var påväg att sträcka mig efter pistolen som satt vid min midja när hennes röst avbröt mig. ”Rör ni pistolerna så kan ni räkna med att ni dör.” Jag var tydligen inte den enda som kände sig hotad.
Hennes röst var hotfylld röst och jag vet inte om jag inbillade mig eller om hennes kropp verkligen blev ljusare för varje sekund. Men tillslut gick det in i min hjärna och jag såg chockad på hennes glödande ögon. Detta är inte mänskligt. Hon såg ut som ett levande ljus och jag började snabbt pendla blicken fram och tillbaka mellan henne och Steve som trots situationen såg helt fullkomligt lugn ut. ”What the fuck?” hörde jag Carlos säga bakom mig och kunde inte ha utryck min rädsla och förbryllning bättre än vad han hade gjort genom dom tre orden. För första gången sedan jag gick med i gänget kände jag mig rädd. ”Inte så tuffa längre, huh?”  säger hon och börjar med långsamma steg gå mot oss eller ska jag säga mig? Hennes röst var mörk och trots hennes glödande så såg jag hennes ansikte lika klart och tydligt. ”Ni borde inte ta allting förgivet. Världen som ni lever i är inte densamma som den var för tre år sen.” säger hon med lika hotfull stämma. Jag Justin Bieber var rädd, och det var ingen tvekan om saken. Slyders var bortglömda för tillfället och det enda som befann sig i min hjärna var att jag hade en omänsklig varelse knappt två meter ifrån mig som tidigare hade kallats min flickvän. ”Svara mig!” ryter hon och står inom en sekund knappt en meter ifrån mig. Jag öppnar munnen för att säga någonting men stänger den lika snabbt när jag ser hur hon höjer handen mot min ansikte. Killarna drar efter andan bakom mig och jag var påväg att knipa ihop ögonen för att förbreda mig på det värsta när en mörk röst från bakom mig stoppar mig. ”Jag skulle inte göra det om jag var du.” Jag visste inte om det var till mig eller Kayla men den tanken suddas snabbt ut när jag ser hur ett elakt flin målas på Kaylas röda läppar. Definitivt till Kayla. ”Och varför inte?” hennes blick släppte inte min för en sekund. Jag drog in ett skälvande andetag och väntar på att rösten bakom mig ska fortsätta men det gjorde den inte. Jag var helt fast i Kaylas ögon och skulle inte kunna bryta ögonkontakten även om jag ville. ”Du borde lyssna på honom.” Med ett ryck bröt Kayla blicken ifrån mig för att kolla bakåt vilket gav mig tid att försöka lugna ner min dunkande puls som säkert hördes över hela lagerhuset. Jag blundade i några sekunder och förväntade mig att allt detta försvann, precis som en dröm ska göra. Men det gjorde det inte. Mina ögon möttes fortfarande av Kaylas omänskliga sken. Jag svalde hårt när tanken om att detta inte var en dröm slog mig. Ingen sa någonting och jag tillät mig själv sakta att höja blicken från golvet och studera gestalten som stod bakom Slyders. Kroppen var täckt av en svart tajt overall och ansiktet täcktes av en svart mask. Formen på kroppen viskade klart och tydligt att det var en kvinna. Hon lyste lika starkt som Kayla gjorde framför mig. Jag var rädd, ilsken, förbryllad och spyfärdig, allt på samma gång.

Scarletts perspektiv:
Jag drog tyst efter andan när jag såg hur Fives bil parkerade knappt fem meter ifrån trädet jag satt uppklättrad på. Min blick drog sig mot Kevin, Lucas och Cody för att se att deras blickar var fast på Fives bil. Kevin satt uppe i ett träd parallellt med min, medans Cody och Lucas låg kamouflerade bland mossan och stenarna på marken. Rick och Victoria var på andra sidan av lagerhuset och det var bara talan om några minuter innan dom skulle komma till oss. Justin steg ut ur bilen från passagerarsätet bredvid föraren och jag drog in ett skälvande andetag och hoppades att han inte kollade åt vårat håll. Men sån tur har jag aldrig. Hans blick drogs sig just mot träden jag satt i och jag slutade andas. Några sekunder senare släppte han blicken från skogen och vände sig om för att gå till resten av killarna. Lättat började jag andas igen. Det värsta med det hela var masken jag hade framför mitt ansikte. Nätet framför mina ögon försämrade min syn. ”Det är för att skydda Justin från sanningen.”  Beslutsam repeterade jag Ricks ord för mig själv varje gång jag kände för att bara dra av mig masken. ”Ta det lugnt i början, inte förrän vi känner något hotar vi upp pistolerna? Uppfattat?” jag hade känt killarna tillräckligt för att förstå att det var Bruce som pratade. Det var tyst ett långt tag innan jag hörde Justin röst. ”Visst.” jag kunde se framför mig hans retsamma leende som täckte hans läppar vid denna stund. En grymtning var det sista jag hörde innan killarna gick in genom den öppna dörren. Min blick var fäst på Justins ryggtavla hela tiden tills jag inte såg den någon mer. Det är nu allting börjar…
Är kusten klar tänkte jag och låg fast med blicken på Kevin för att se hans nick, dock med en viss svårighet. Jag drog in ett djupt andetag innan jag klättrade tyst ner från trädet och böjde benen för att ta emot fallet. I samma sekund som jag höjde blicken så stod killarna framför mig. Kevins blick var fast på någonting långt borta bakom mig och jag förstod att han höll på att fånga någons tankar, men frågan var bara vem… Jag spände öronen extra för att försöka höra vad som sägs inne i lagerhuset men det enda jag hörde var mörka mummel. ”Ändrade planer. Rick och Victoria vaktar dom två ingångarna lagerhuset har på var sida.” säger Kevin och jag rycker osynligt till innan jag sakta nickar och försöker gå förbi Cody och Lucas så jag kommer närmre lagerhuset för att kunna höra vad som sägs, men Kevin tar ett grepp och min handled och stoppar mig. ”Vart fan ska du?” väser han och jag vänder bak huvudet för att blänga på honom. ”Vi hör ingenting härifrån förutom mummel.”  säger jag och försöker hålla mig lugn trots att jag ville slita av hans huvud. Han struntade i min replik och även tanke och börjar studerade någonting bakom mig. ”Vi förflyttar oss till taket.” säger han bara och går förbi mig utan några flera ord. Jag grymtar till över hans ledarinstinkt men följer ändå efter. Några minuter senare satt vi på taket. Det var tillräckligt slitet för att täckas av mellanstora hål som vi kunde titta in genom. ”Jag skulle vakta min tunga om jag var du...” hörde jag en mörk röst säga och förflyttade min blick till killen som stod längst fram i den motsatsa gänget. Det enda jag lyckade uppfatta av killen var att han hade nästan likadana kläder som Justin innan hans röst hördes ännu en gång. ”Hej babe.” jag stelnade till och följde hans blick mot den rödhåriga tjejen. Fightern. Hennes klackskor klickade på golvet för varje steg hon tog mot killen och började smeka honom på kinden.

”Jag skulle inte göra det om jag var du.” Jag bet ihop käkarna för att studera hur Kaylas hand stannade knappt fem centimeter från Justins ansikte. Jag var förbannad och det enda jag ville var att döda henne här och nu men Codys kraft lyckades alltid slingra sig in genom min försvarssköld och lugna ner mig trots min motvilja. Trots det kunde jag inte känna mer lättnad än vad jag redan gör över att Rick hade hunnit stoppa henne, innan hon hade nuddat Justins ansikte. Repliker hade slängts fram och tillbaka tills Kayla till slut överraskade alla genom att börja lysa mitt framför ögonen på Justin och killarna. Trots situationen  så stod killarna i den andra gänget och studerade Kayla med roade blickar. Någonting sa mig att hon hade avslöjat allt för dom men på helt fel sätt. ”Och varför inte?” jag skakade på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten. Jag började dra in väsande andetag och kände hur glöden började sakta göra sig synlig på min kropp. Det var tyst en lång stund innan en kvinnoröst hördes från andra sidan av lagerhuset. Victoria. ”Du borde lyssna på honom.” Jag blundade och försökte lugna ner mig, utan Codys kraft denna gång och jag lyckades någorlunda bra. Det sista jag ville var att deras blickat skulle hitta oss på grund av att jag inte kan kontrollera min känslor. Jag kände fortfarande ilskan över att fightern hade avslöjat allt och att hon hade befunnit sig så nära Justin, men samtidigt så kände jag medlidsamhet för Five. Detta var någonting utanför deras zon. Det var tyst ett långt tag innan fightern öppnade munnen, och denna gång kunde ingen hindra mig från att hoppa ner genom hålet vi tittade in genom. ”Nu när ni är här så antar jag att Sca…-” jag tog ett stryptag kring hennes hals innan hon hann uttala mitt namn. Hennes händer försökte slita i min arm för att få bort den från hennes hals, men utan framgång. ”Säg ett ord till och du dör.” väser jag och totalt ignorerar alla blickar som bränner på mig. Det sista jag ville var att de skulle få reda på att det var just jag som var jag. Under omloppet av två sekunder möter jag Justins blick som avspeglar endast rädsla. Fucking shit. Varför händer detta alltid mig? Varför blev jag plötsligt så känslig inför hans blick? Det enda jag ville var att ta honom härifrån och säga att allt bara var en dröm. Jag ville lugna honom. ”Bakom dig!” hör jag hur Ricks röst ropar och med ett ryck svingar jag fightern och slänger bort henne, och möter snabbt killen, ledaren, som har en pistol riktad mot mitt ansikte. Trots självsäkerheten ser jag en glimt av rädsla i hans ögon.  ”Skjut!” hör jag fightern som jag nyss slängt i väggen skrika, men killen hinner inte reagera förrän jag är framme hos honom och vrider hans hand så han skjuter rakt in i väggen, bara några centimeter från fighterns arm. Jag knäar honom i magen och han tappar greppet om pistolen. Ett smärtsamt stön lämnar hans mun och han faller ihop på trägolvet med händerna framför sin mage. Jag ställer mig i försvarsposition framför Justin och studerar hur fightern reser sig upp med mordlysten blick. ”Du kommer ångra att du rörde någon av oss!” ryter hon och springer mot mig för att attackera men stoppas av Cody som utan förvarning hoppar ner från taket precis som jag gjort. Han tar hårt tag i hennes överarmar och slänger henne hårt i väggen. Kevin och Lucas hoppar ner bredvid honom och under en sekund tillåter jag mig själv att slappna av, men sen slår verkligheten hårt emot mig igen. Killarna. Jag kniper ihop ögonen och försöker få den starka ljuset kring mig att slockna. ”Kevin!” skriker jag och han kommer på mindre än en sekund fram till mig. Vi måste få killarna i säkerhet. Han nickar åt min tanke och vi vänder oss mot killarna som står och kollar med chockade ögon på oss. Jag spärrar upp ögonen när jag tänker tillbaka på vad jag sagt. ”Strunta i det.” säger Kevin så läst min tanke. Jag nickar och vänder mig tillbaka mot Justin. ”Vi måste ut härifrån.” säger jag och försöker låta så samlad som möjligt, trots att jag ville slita huvudet av tjejen. Justin öppnar munnen för att säga någonting men stänger den lika snabbt. Jag ser hur rädslan blir större i hans ögon. ”Snälla lita på mig.” det är min sista chans annars måste jag tvinga dom på ett eller annat sätt ut härifrån. Mina ord påverkar honom och jag ser en glimt av säkerhet in i hans karamellbruna ögon. Sakta nickar han tillslut vilket får mig att känna en lättnad. Jag sträcker ut min hand för att ta tag i hans arm och dra ut honom men han rycker till av rädsla. ”Förlåt.” säger jag och gestikulerar med handen mot dörren bakom dom. Han kniper ihop ögonen och öppnar dom sakta och vänder sig utan ett ord mot resten av killarna. ”Li-ta på… henn-e.” stammar han fram och börjar tränga sig förbi killarna som fortfarande stod på samma ställe. ”Vi har inte hela dagen.” säger Kevin nu en aning irriterat och jag lägger en lugnande hand på hans axel. Hans spända muskler slappnar av och jag vrider tillbaka blicken på platserna killarna tidigare stått på men dom var inte där. Jag höjde blicken smått för att möta deras ryggtavlor. Äntligen. ”Ta hand om röran.” var det sista jag sa till Rick innan vi steg ut i den kall morgonluften. ”Bruce?” frågade jag så långsamt och lugnt jag kunde men det stoppade inte honom från att rycka till och kollade med uppspärrade ögon på mig. ”Bilnycklarna.” viskar jag tyst och ser hur hans underläpp börjar darra. ”Snälla lita på mig.” repeterar jag orden jag tidigare sagt till Justin. Han nickar sakta och stoppar handen i sin jeansficka för att ta upp nycklarna och skakigt sträcka dom fram till mig. Sakta tar jag ett steg i taget åt hans håll och tar emot nycklarna och med ett ryck drar han fort tillbaka sin arm. ”Justin, Damon.” mumlar jag och de vänder sina blickar rädda blickar mot mig. ”Hoppa in i bilen.” säger jag och håller upp dörren för dom och struntar i den faktum att det är jag som skrämmer dom så mycket just nu. Ett skrik hördes från lagerhuset och killarna vände sina blickar fort åt det hållet. ”Nu.” sa jag en aning mer stressad. Det sista jag ville var att dom skulle bli mer rädda än vad dom redan var, även om det kändes omöjligt just nu. Båda två vred tillbaka blicken mot mig och steg in i bilen utan några flera ord. Jag rabblade snabbt upp adressen till Kevin som redan lyckats få in Bruce, Matt och Carlos in i Range Rovern vi tidigare åkt hit med. Han nickade och vi båda steg in i bilarna och började köra mot deras hus.
Hastigheten ökade till 180km/h men det stoppade mig inte att trycka ytterligare på gasen. Ur backspegeln höll jag koll på killarna som nu lugnat ner sig och stirrade på mig. ”Vad kollar ni på?” mumlade jag frågandes och log men kom sedan på att det täcktes av den förbannade masken. ”Vart ska vi?” frågade Damon tyst, och det krossade mig inuti att han var rädd för mig. Tanken fick mig att krama hårdare om ratten tills det kändes som om den skulle gå sönder. ”Hem.” sa jag bara och hoppades det räckte som svar. Jag ser hur han nickar och drar in ett skälvande andetag. Ni kommer inte minnas detta imorgon.

”Va-ad gör du-u?” stammade Justin när jag sträckte ut handen mot hans bröstkorg där vi stod i hans sovrum. På dom andra killarna hade jag raderat deras minne om kvällen från då Kayla kom in i bilden tills nu. Den enda som var kvar var Justin. ”Lita på mig.” mumlar jag och sätter min pekfinger och långfinger på hans bröstkorg, struntar i den faktum att han rycker till. ”Blunda.” säger jag och utan att ifrågasätta gör han som jag ber om. Snabbt gör jag pyramidmönstret på hans bröstkorg och sträcker ut armarna sekunden efter för att ta emot hans kropp när han föll ihop. Det var nog det sämsta med min extrakraft. Varje gång jag raderade ett minne från någon så svimmade dom ihop. Jag drog ett djupt andetag och kollade på honom där han låg i sin säng och sov fridfullt. ”God natt.” mumlar jag och försiktigt drar av mig masken och drar in ett lättat andetag. Några hårstrån hade klibbat fast sig i min panna och jag strök bort dom innan jag böjer mig ner och tryckte mina läppar mot Justins. Jag blundade hårt och släppte sedan hans läppar.
Kevin satt på soffan med ryggen emot mig. Hans armbågarna var lutad mot knäna och han stirrade framför sig. ”Ska vi gå?” frågar jag och han nickar utan en blick till mig och går ut till bilen. Inga ord hörs från någon av oss och han startar motorn och börjar köra hem. Jag lutar mig bekvämt tillbaka i sätet och studerar den mörka vägen framför oss. ”Du gillar honom…” sa Kevins tillslut. Jag biter mig i läppen och accepterar den faktum att jag inte kan ljuga innan jag nickar sakta. ”Jag gillar honom. För mycket.”

---

Kayla avslöjade allting där. Vad tror ni kommer hända med henne?
Scarlett erkände sina känslor, och det har bara gått några dagar sen deras första möte. :S
Kommentera mycket - vill höra vad alla tyckte om detta kapitel. ♥

Fråga: Har ni rest någonstans i sommar?
Mitt svar: Jag har inte gjort det än men snart kommer jag åka till Polen i en vecka. :)♥ (Var inte oroliga, ni kommer få reda på information längre fram.)