Scarletts perspektiv:
Jag sträckte upp armarna över mitt huvud och sträckte på kroppen där jag låg intrasslad i täcket. Klockan hade passerat tolv. Det var måndag vilket betydde skolan men Rick hade sjukanmält mig och killarna. Det sista jag orkade göra idag var att sitta och lyssna på hur andra världskriget gick till eller hur atomer är uppbyggda. Jag gäspade till och tog med mig en handduk innan jag gick in till badrummet och började duscha. Gårdagen kändes inte som en dröm, snarare en mardröm. Jag kunde inte få in den faktum att killarna hade haft en levande black fightern knappt två meter ifrån sig. Ilsket bet jag ihop käkarna över att hon hade befunnit sig så nära Justin. Några få centimeter hade bara skilt dom åt. Jag stängde mina ögon och steg under dom varma duschstrålarna för att tvätta bort skummet som prydde min kropp. Försiktigt steg jag ut ur duschkabinen och tog ner min handduk från kroken och började torka min kropp. Jag drog med handen över en liten yta på den immiga spegeln och en djup suck lämnade min mun när jag upptäckte dom mörka ringarna under mina ögon. Jag minns inte ens när vi kom hem igår. Tre? Fyra? Utan framgång i mina tankar började jag torka mitt hår. Jag satte snabbt upp det i en hästsvans när det var helt torrt och tog ut min necessär från byrån under handfatet för att sminka mig. Inget särskilt skulle hända idag vad jag visste, så jag tog bara concealer och mascara tillsammans med en hudfärgad läppglans innan jag steg ut ur den varma baddrummet. Min kropp skakade till smått av kylan som träffade mig och jag skyndade mig till min Walk In Closet för att snabbt dra på mig ett par ljusrosa matchande underkläder och en blommig klänning över det.
”God morgon.” sa jag direkt och tog fram skål och sked för att äta frukost. ”God morgon.”
Killarna bokstavligt talat hängde över sina smörgåsar med böjda huvuden. Victoria var lika pigg som alltid och kollade med ett leende på mig när jag satte mig ner på den höga barstolen. Rick var koncentrerat  på morgontidningen han hade framför sig och drack samtidigt sin morgonkaffe.
”Fångade ni fightern?” jag sköt ifrån mig skålen som endast hade några droppar mjölk kvar i botten. Codys blick mötte min och jag såg genast en glimt av osäkerhet. Ur ögonvrån såg jag även hur Victorias leende började tona bort från hennes rödmålade läppar. ”Nå…?” flera minuter hade passerat och ingen hade öppnat munnen.
Rick la ner tidningen han stirrat på dom senaste femton minuterna trots att han varit på sista sidan när jag stigit in till köket. Han drog in ett djupt andetag och mumlade någonting ohörbart. Misstänksamt höjde jag på ena ögonbrynet och väntade på att han skulle uttala vad han än sagt mer tydligt. Något sa mig att hans svar var negativt. ”Nej, hon lyckade fly tillsammans med killarna.” jag drog in ett djupt andetag för att lugna mig innan jag började ställa följdfrågor. Jag var inte rädd över att hon skulle attackera oss, snarare mer rädd att hon skulle attackera Five. Och denna gång skulle vi inte hinna stoppa henne från att långsamt… min strupe snörptes samman när jag ens tänkte ordet… döda dom. ”Varför?” pep jag till och harklade mig sedan. Jag förberedde mig på det värsta, både fysiskt och psykisk. ”Lagerhuset var fallfärdigt och det ingick i deras plan. Några smällar hit och dit, så började träplankor falla från taket och innan vi hunnit reagera hade hon försvunnit med sina valpar.” nu var det Cody som hade svarat mig. Jag grymtar till och utan några flera ord reste jag mig och la skålen i diskon och var påväg ut ur köket när Ricks röst stoppar mig. ”Glöm inte Justin.” jag knep ihop ögonen och försökte knuffa bort bilderna från hans rädda ansikte ut ur min näthinna. Utan att svara Rick styrde jag stegen rakt till hallen och satte på mig ett par beigea sandaletter och steg ut till bilen för att snabbt köra mot Fives hus. Dom tre orden Rick hade uttalat hade satt mitt oroliga jag på play. Tänk om de fortfarande minns allting. Tänk om dom är immuna mot min kraft precis som dom är mot Kevins. Tänk om fightern är där. Jag började kallsvettas och visste att jag vilken sekund som helst skulle börja hyperventilera om jag inte slutade med alla tankarna. Jag blundade i några sekunder och skakade på huvudet för att få bort alla ”tänk om” ut ur mitt huvud och fokuserade sedan på motorvägen framför mig där en Pickup körde i säkert 40km/h. Var och varannan sekund åkte det en bil på filen bredvid oss och jag kunde inte riskera en bilkrock för att köra förbi den dumma orangea pickupen som påminde om ingeting annat förutom twilight. Jag tog ett djupt andetag för att inte skrika ut min frustation. Egentligen så skulle jag inte bry mig om bilen framför mig körde i 20km/h, men nu när mitt huvud var fyllt av tankar och jag knappt behövde lägga någon uppmärksamhet på vägen så tog rastlösheten över och det ända som fyllde min hjärna var ”tänk om.” Varför måste jag alltid utsättas för det svåraste? Mina föräldrar dog i en bilolycka och jag hade inga personer att se upp till som ung… och nu håller jag på att falla för en kriminell kille som bara bryr sig om att döda och festa. Och allt detta för bara några bitar godis till julfirandet. Jag tog ut min frustationen på ratten och kramade om den hårdare tills mina knogar vitnade. Min mobil som låg slängd på sätet bredvid mig började ringa och jag tog upp den för att mötas av okänd. Utan att bry mig mer om det la jag mobilen mot örat. ”Hallå?” andetag hördes på andra linjen men inga ord uttalades. Jag provade igen och repeterade samma ord som förut. ”Jag råder dig att hålla dig borta från Justin om du inte vill att han ska hamna i mer trubbel än vad han redan befinner sig i.” och med det började det tuta i mitt öra. Fucking assholes. Jag kände igen rösten men samtidigt så gjorde jag inte det. Men en sak jag visste med säkerhet var att det var en tjejröst. Min mage började göra uppror när jag tänkte tillbaka på vad hon hade sagt. Jag råder dig att hålla dig borta från Justin om du inte vill att han ska hamna i mer trubbel än vad han redan befinner sig i. Jag skulle inte kunna hålla mig borta från honom även om jag ville. Jag grymtade till och struntade helt i om jag skulle åka ner i sjön som rann längst motorvägen tack vare min aggression. Hastigheten som tidigare hade på 35 km/h ökade i samband med att jag tryckte ner gaspedalen. Bilen vinglade till och även om jag var arg så åkte hjärtat upp i halsgropen av rädsla. Jag kollade åt vänster när föraren som satt i Pickupen först kollade på mig utan intresse men vände sedan huvudet mot mig igen efter knappt en sekund för att kolla med uppspärrade ögon på mig. Trots att jag lika gärna kunde dö i en bilkrasch vilken sekund som helst så kunde jag inte låta bli att flina smått mot honom.


Ett suck av lättnad lämnade min strupe när jag var tillbaka på asfalten igen med god avstånd från sjön. Sakta släppte jag gaspedalen bit för bit när jag kom in på området där Five och Caroline bodde. Tanken av att dom var grannar hade fortfarande inte lyckats fastna i mitt huvud. Det kändes bara som någonting jag fantasierat ihop, ingenting Caroline hade berättat för mig eller som jag sett med mina egna ögon. Min puls ökade när jag mötte den bekanta huset jag varit i två gånger förut fast under dåliga omständigheter. Jag hoppades att jag skulle slippa det denna gång och kunna ha lite roligt. Jag steg ur bilen och var noga att ta med mig mobilen och låsa dörrarna innan jag gick med långsamma steg uppför den lilla gången och dom tre trappstegen innan jag knackade löst på dörren. Inga ljud hördes från inomhus och jag blev oroligare för varje sekund som gick. Tänk om fightern har varit här. Jag böjde mig ner och till min lycka fann jag nyckeln jag gömt bland buskarna. Jag drog in ett djupt andetag, förberedde mig på det värsta och låste upp dörren och fann deras skor slängda vid byrån de hade i hallen. Precis som jag och Kevin hade lämnat det. På något sätt lugnade det mig. Jag tog av mig sandaletterna jag bar och la dom prydligt vid sidan om. Genast himlade jag med ögonen när jag kände hur kort jag plötsligt blev. En av dom stora anledningarna förutom att dom är snygga att jag bär skor med klackar. Jag hatar min längd, har alltid gjort det och kommer alltid göra det. Jag skrattade tyst åt mig själv innan jag gick fram till den ena dörren bredvid TV:n i vardagsrummet och sköt ner handtaget. Jag drog ett djupt andetag av lättnad. Där låg Carlos och sov som en stock med öppen mun och armar och ben utslängda bredvid sig. Om en var kvar betydde det att alla var det. Jag bestämde mig för att låta killarna sova ut ett tag till och begav mig mot köket och började fixa med frukosten. Lite nytta kan jag göra efter allt de gick igenom på grund av mig igår. Genast kände jag skuldkänslorna ramla ner från högen jag mentalt byggt med dom. De spred sig ut till fingertopparna och jag knep ihop ögonen för att försöka undgå smärtan. Inte psykiska utan fysiska. Jag önskade att någon hade slagit mig till döds, det skulle ha orsakat mindre smärta än vad skuldkänslorna gjorde inom mig just nu. Jag började ta fram alla ingredienser till att kunna tillaga äggröra och började snabbt blanda dom i en medelstor skål. Recepten var en av dom godaste jag visste och allt tack till att min mamma. Mina föräldrar kom in i mina tankar allt oftare nuförtiden och jag hade förväntat mig smärta som skulle bryta ner mig på bara två sekunder men det var motsatsen. Jag kände mig starkare och det kändes som sten för sten lyftes från mina axlar varje gång jag tänkte på dom. Pannan började fräsa till när jag hällde i äggsmeten, men slutade strax när det gått några sekunder.
Jag la ner dom två sista bacon bitarna på en tallrik och la stekpannan i diskon. Jag var faktiskt förvånad av att killarna inte vaknat och kommit hit för att klaga efter all oväsen jag orsakat, men det var för en god sak. Jag flinade åt frukosten jag gjort och begav mig tillbaka mot Carlos rum för att väcka honom. Han hade inte rört sig en millimeter på den halvtimman jag befunnit mig huset. Försiktigt la jag händerna på hans biceps och började skakade hans kropp Han grymtade till och öppnade ögonen för att sekunden efter smälla till mig på armen med ett tjut. Trots smärtan så kunde jag inte låta bli att brista ut i gapskratt. Inte åt att han hade blivit rädd för mig utan för att han tjutit. Jag skulle också vara skräckslagen om någon som inte tillhörde min familj väckte mig på morgonen, men detta hade jag inte förväntat mig. Minst av allt från Carlos. Han blängde på mig och jag torkade tåren som hade runnit ner för min kind av skrattet och lugnade ner mig. ”God morgon sömntuta, eller ska jag säga god förmiddag?”  skrattade jag och han försökte fortsätta blänga på mig men misslyckades snart och sprack upp i ett leende. ”God morgon.”
Processen var densamma med alla killarna och dom hade alla reagerat lika rädda. Riktiga skratt hade lämnat min strupe och jag kände mig mer glad än vad jag gjort sedan… undergången. Jag tog den sista trappstegen innan jag öppnade dörren till Justins rum. Han låg i sängen och sov precis som jag förespått. Jag steg fram till hans säng och var påväg att sträcka ut handen för att väcka honom, men han överraskade mig genom att sträcka ut sina armar och brotta ner mig sängen bredvid sin kropp. Nu var rollerna ombytta, jag var den som tjöt och han var den som skrattade. ”God morgon.” flinade han efter några minuter av skratt. ”God morgon Justin.” sa jag och log mot honom men rynkade sedan på pannan. När han såg min ansiktsuttryck så försvann leendet från hans ljusrosa läppar och han kollade med forskande ögon på mig. ”Vad är det?”


”Hur visste du att jag skulle väcka dig?” frågade jag med fortfarande rynkad panna. Han började skratta igen och kramade försiktigt om min kropp med armen han hade runt min midja. ”Ditt skratt väckte säkert halva kvarteret.” en rodnad spred sig på mina kinder och jag slog honom skämtsamt på armen, men började sedan le. Jag hann inte uttala vad jag ville förrän han överraskade mig igen, denna gång med att trycka sina varma, kyssvänliga läppar trycktes mot mina. Jag besvarade genast kyssen. Han slickade mig på underläppen och frågade efter tillträde i min mun men jag nekade och puttade bort hans kropp som nu halvlåg över min. ”Frukosten kallnar.” jag pussade honom snabbt på läpparna och krånglade mig sedan ut ur hans grepp. Jag öppnade dörren och hann ta två trappsteg innan han flätade ihop våra fingrar och tillsammans gick vi ner till köket där killarna höll på att äta som galningar. Jag började skratta och deras blickar började genast bränna på mig och sedan på min och Justin flätade händer, tillbaka till mig. ”Detta var den godaste frukosten jag ätit på länge.” sa Damon med munnen full med mat. Jag tittade äcklat på honom men sprack sedan upp i ett leende och tackade.
”Jag vet inte om jag vågar äta.” sa Justin och jag kollade chockat på hans flinande ansikte. ”Vad menar du?” hans flin blev större och jag hade bara lust att slå bort den. ”Hur vet jag om det inte är sperma blandat i det?” killarna började genast skratta och jag himlade med ögonen innan jag svarade honom. ”Jag är inte dum som vissa andra idioter här inne, så du kan vara helt lugn.”
”Auch babe.” han la en hand över sitt hjärta medans killarna fortsatte att skratta. ”The truth hurts.”

”Hur roande det än är att ha dig här Scar så undrar jag fortfarande varför.” frågade Damon.
Frukosten var uppäten för länge sen och killarna hade gett mig komplimanger som jag glatt hade tagit emot. Just nu satt vi alla på sofforna, medans ett gammalt avsnitt av Family Guy gick på Tv:n, som ingen egentligen la uppmärksamhet på. Jag flyttade upp min kropp och satte mig rakt i Justins famn istället för att halvligga. ”Vad undrar du?” frågar jag oförstående. ”Varför du väckte oss och varför du lagade frukost.”
”Jaha.” sa jag utdraget och försökte undertiden hitta på en vit lögn som dom enkelt skulle gå på. ”Jag tyckte ni förtjänade en ursäkt efter att jag bara hade gått ut ur huset utan ett hejdå eller någonting när ni hade… förgiftat… min frukost. Det är trots allt ni som bor här och i min familj så har vi stränga regler på att inte vara ohövliga.” osynligt himlade jag med ögonen och bad till gud att de skulle gå på lögnen. ”Du behöver inte säga förlåt babe, vi vet alla att smör och sperma inte är en god kombination.” svarade Damon och blinkade med ena ögat. Jag vet inte om jag bara inbillade mig eller om Justins grepp verkligen hårdnade kring min kropp. ”Din idiot, jag försöker förklara en simpel sak som du vänder till ett skämt.” sa jag och han ryckte bara på axlarna. ”Seriösa samtal är inte min starka sida.” Matt som satt bredvid honom skrockade till och ur ögonvrån såg jag hur Bruce skickade honom en mördande blick. Om blickar kunde döda. ”Vad är din starka sida då?” flinade jag. ”Om jag berättar måste jag döda dig.” sa han fullt seriös men jag kände dom lekfulla vibrationerna från hans kropp. ”Visst, ska vi mötas på baksidan?” hans ögon spärrade upp men jag höll masken. ”Vad tror du om mig? Jag är inte oskyldig, jag har dödat människor förut och du skulle bli en simpelt byte.”
Justins bröstkorg hårdnade och dom varma andetagen som hade krockat med min kind för några sekunder sedan dog ut. Alla kollade lika chockade på mig och denna gång kunde jag inte hålla mig från att brista ut i skratt. ”Jag skojar bara med er.” skrattade jag och kände hur Justins andetag sattes i arbete igen. ”Du skrämde livet ur mig babe.” viskade han i mitt öra och jag vred huvudet mot hans med ett flin. ”Förlåt.” jag pussade honom i mungipan och han kollade med är-det-allt-jag-får-blicken. Glatt nickade jag och vände min uppmärksamhet mot TV:n där ett avsnitt av Scrubs nyss hade börjat.

---

Skrev klart detta kapitel 00.33 idag för att vara exakt. Känner mig faktist nöjd över kapitlet - fick in lite Jarlett moments där på slutet.
Haha jag skulle stendö om någon bara kom och väckte mig sådär och det spelar ingen roll om det är min kompis eller någon främmande människa - sålänge du inte bor med mig så är jag rädd för dig... iallafall på morgonen. Haha. xD
Kommmentera! ^^
Fråga: Vad tycker ni om Jelena? (Nyfiken på alla åsikter)
Svar: Jag är är glad för deras skull. I början hatade jag Selena, men sen när jag läste skvaller om hur Justin hade hållt på med Jordan Ozuna så kom verkligheten ikapp mig. Det var då jag förstod hur bra tjej Selena är för Justin. Jag fick bokstavligt talat hjärtklappning när jag tänkte på att Justin och Jordan kunde bli ihop, och anledningen till att jag "hatar" Jordan är för att hon inte beter sig som en kvinna utan... jag vet inte, men hon känns inte som en söt tjej. #NOHATE
Seelena däriemot verkar som en sjukt gullig tjej och jag är glad att Justin hittat någon som henne, även om dom är ihop nu eller inte är det. Jag antar att jag bara hängde med strömmen och hatade henne... jag gav henne ingen chans och nu lyssnar jag på hennes album non-stop. :')♥