Previously:

Scarletts perspektiv:
Jag stönade till nästa morgon när jag slog upp ögonen – men stängde dom lika snabbt av det starka ljuset som kom in genom de stora fönstren. Vänta här… stora fönster? Paniken steg inom mig när jag inte kände igen omgivningen omkring mig men lika snabbt gick allt upp för mig och jag lugnade ner dom oroliga nerverna i min kropp. Jag hade sovit över hos Caroline efter mitt bråk med Rick. Lika snabbt som jag lugnade mig så steg något annat inom mig… upprymdhet? Jag hade kyss Cody igår och befunnit mig hos Five, då Bruce hade ompysslat med min arm. Justin hade befunnit sig knappt trettio centimeter ifrån mig och jag hade kramat om honom och han hans läppar hade tryckts omsorgsfullt mot min panna. Utan att hinna stoppa det hade ett leende spridit sig på mina läppar. Om Caroline skulle slå upp ögonen och se mig nu så skulle hon tro att jag var knäpp. Det är inte varje dag jag vaknar med ett brett leende, det var en otrolig känsla. Man känner sig lycklig redan från första sekunden på dagen.
Jag drog ett djupt andetag och sneglade försiktigit  ner på min armen och förväntade mig blodfylld bandage precis som de senaste gångerna, men fick möta istället motsatsen, allt var lik sig precis som när jag hade lämnat Fives hus igår kväll. Bruce hade gjort ett väldigt bra jobb,  men jag antar att de är vana vid sår och blod, de genomgår det säkert vid varje uppdrag. Jag vände blicken till sidan av mig och mötte Caroline som sov fridfullt, jag undrar vad klockan är. Min ryggsäck låg några meter ifrån mig, så jag slängde försiktigt täcket åt sidan och kröp fram till ryggsäcken för att gräva ner handen efter min mobil. Gåshuden spred ut sig på min kropp och jag ryste till. Min blick drog sig mot mobilen och det stod halv åtta. Jag gäspade till och kröp tillbaka till min sovplats och drog täcket över huvudet för att försöka somna om. Det var för tidigt för att vakna klockan halv åtta på en onsdag. Vänta här, onsdag…det betyder... SKOLA. Jag spärrar upp ögonen och slänger iväg täcket från min kropp och skyndar mig fram till Caroline och börjar hysteriskt skaka om hennes sovande kropp. ”Caroline…. Skola, vakna, vi har försovit oss!” utbrister jag och hon spärrar upp ögonen och hoppar upp som en yrvaken ninja. ”Vad är klockan?!” frågar hon samtidigt som jag reser mig och viker börjar vika ihop täcket. ”Halv åtta… vi har trettio minuter på oss.” säger jag stressat och ger upp och slänger ner täcket tillbaka på madrassen jag tidigare sovit på med ett stön. Det kändes omöjligt att vika den just nu. ”Gå upp och borsta tänderna och sånt så fixar jag detta, sedan får du göra frukost och jag gör iordning mig.” säger hon och tar upp sitt täcke och börjar vika den prydligt. Jag nickar och skyndar mig upp till andra våningen för att gå in till badrummet. Jag struntade i att duscha idag och skvätte bara vatten på ansiktet och borstade noga tänderna innan jag började sminka mig lätt och sedan sätta på mig tröjan och jeansen jag hade tagit med. Mitt hår såg hemskt ut så jag drog ut tofsen jag hade runt handleden och gjorde en enkel hästsvans. Snabbt skyndade jag mig ner med ryggsäcken i handen och utan att yttra några ord styrde jag stegen in till köket. Jag kände en lätt vindpust bakom mig av att Caroline sprang uppför trapporna. Nu kom det svåra med det hela. Vad skulle jag göra och hur skulle jag hitta allting i ett hus jag bara befunnit mig under bara några timmar? Jag drog ett djupt andetag och chansade på det första skåpet – framför mig - och möttes av tallrikar och skålar. Snabbt tog jag ut två kakifärgade skålar och hoppades de hade flingor eller något liknande, jag behövde även skedar. Jag drog ut en låda och precis som jag önskat så låg det bestick i den. Jag tog ut två skedar och la dom bredvid skålarna och fortsatte min jakt på flingor. Jag öppnade alla skåp och lådor – en människa skulle tro att det var ett levande stormvirvel här inne med min fart - men det enda jag möttes av var porslin. Så dom menar att dom inte har något skafferi här någonstans? Med ett suck vände jag mig och stödde mig på nederskåpen bakom mig. Mina ögon sökte runt i hela köket, alla håll och kanter och fastnade sedan vid två skåp som var under köksön. Jag skyndade mig dit och till min lycka fanns det allt från bröd till makaroner till flingor. Jag drog slumpmässigt ut ett flingpaket och möttes av kokos müsli. Det duger. Snabbt drog jag även ut en påse med brödlimpa. Jag la müslin och brödet  på köksön och hämtade även skålarna och skedarna, som jag la bredvid innan jag styrde stegen mot kylskåpet där jag drog ut mjölk och smör. ”Ser att du hittar ganska bra här ändå.” hör jag Carolines röst säga bakom mig och stannar genast upp i mina stressade rörelser och klistrar på ett leende innan jag vänder mig om. ”Pfft… jag hittar allt.” säger jag överlägset och blinkar med ögat, vilket gör att hon brister ut i skratt. ”Så… vart är smörkniven tillexempel?” frågar hon och kollar med retsam blick på mig. ”Jag har inte hunnit så långt…” mumlar jag och blickar ner i golvet. Hennes skratt hörs ännu en gång. ”Det är lugnt, sätt dig så hämtar jag det.” jag nickar och börjar hälla upp müsli och mjölk i skålen framför mig. Någon minut senare kommer hon fram med två glas, en smörkniv och apelsinjuice. ”You know… så att vi inte dör av att svälja bröd med torra halsar.” säger hon och nu var det min tur att brista ut i skratt.

”Är du klar?” frågar jag när allt mitt var uppätet. Hon nickar och tillsammans lägger vi tillbaka allting på sin plats och porslinet i diskhon , snabbt styr stegen mot hallen där vi båda snabbt drar på sig sina ballerina skor och stiger ut. 
Perfekt timing, tänker jag sarkastiskt när jag ser hur Justin och companiet stiger ut från deras hus. Visst de hjälpte mig igår kväll, och jag kramade om Justin… och fick en puss på pannan. Nej Scarlett skärp dig, du ska fortfarande spela tjejen som inte bryr sig om någonting. Jag suckar åt mitt fighterjag och blickar framåt mot bilen med Caroline bakom mig. ”Oh my god, jag har alltid velat åka i en Lamborghini.” tjuter hon högt bakom mig och jag slår mentalt till mig själv och henne också för den delen. Killarnas blick börjar bränna på min vänstra halva av kroppen. 
”Ey Scarrie!” hör jag ingen mindre än Damon ropa. Jag himlar med ögonen åt hans smeknamn innan jag vänder mig mot honom med ett påklistrat leende. ”Hej Damonie.” ropar jag tillbaka och killarna börjar skratta högt – alla förutom Damon. Jag och Caroline fortsätter sedan in till bilen. Bara för att reta gallfeber på honom kör jag förbi deras hus och stannar upp framför dom och trycker på knappen som kontrollera fönstret ”Blev du ledsen?” säger jag med bebisröst och putande underläpp. ”Vänta bara…” säger han mordlysten. ”I’d love to but school is waiting.” säger jag och blinkar med ögat. Killarna börjar oo-a och ett leende sprider sig på mina läppar. ”Du vet… hon har rätt…” säger Caroline bakom mig och jag skrattar till. ”Caro är du också på hennes sida?” skämtar Damon förfärat. Jag vänder huvudet mot Caroline som rycker på axlarna med ett leende.” Caro… borde börja kalla henne det också. Nu börjar jag verkligen undra vilken relation hon har till killarna. De har ju tillochmed smeknamn åt henne. ”Nice ride.” säger Matt och blinkar med ögat. Jag ger honom ett leende och tackar innan vi avslutar allt med ett snabbt hejdå och jag gör en skarp U-sväng och trycker ner gasen i botten, nästan i alla fall. Jag vill inte att Caroline ska dö. Jag menar Caro… det kommer ta ett tag och vänja sig vid det.

”Glöm inte provet till nästa vecka!” ropar svenskaläraren ut – James Norris, som jag äntligen fått reda på vad han heter. Jag tror inte någon ens tog in vad han sa, klockan hade redan ringt ut vilket betydde lunch. Eleverna – och jag var en av dom – brydde sig inte ett dugg om vad för prov det var. Det enda vi hade i våra hjärnor just nu var mat.
Kevin och Lucas hade inte synts på hela skolförmiddagen och jag började bli småorolig. Precis som om mitt bön om att de skulle kontakta mig på något sätt nått himlen, plingade min mobil tid och visade att ett sms från Kevin hade trillat in. 

Från Kevin: 
”Möt mig två kilometer in i skogen på västra sidan av skolan.”

Värst vad han var grammatisk nu då, tänkte jag sarkastisk och skyndade mig till skåpen för att hinna ut innan Caroline eller någon från Five såg mig. Den planen suddades ut lika snabbt som jag hade låst skåpet. ”Varför så bråttom?” frågar Caroline bakom mig. ”Ehm… jag ska hämta en sak från bilen, du kan gå till matsalen så länge.” slänger jag fram och vänder mig om innan hon hinner säga något mer. 
Jag skyndade mig ut ur skolbyggnaden och fortsätter till den vänstra sidan av byggnaden. Gud vill mig inte väl idag. Fem meter ifrån mig stod Justin och Damon med varsin cigarett i handen. För att komma till skogen var jag tvungen att gå förbi dom. Jag suckade uppgivet till och styrde stegen framåt. ”Nämen hej babe… saknat mig?” frågar Damon och blåser ut en perfekt rökmoln, när jag står precis parallellt med dom. ”Inte nu Damon.” muttrar jag och ska precis fortsätta gå när han sträcker ut handen och stoppar mig. ”Varför inte?” frågar han med ett leende och jag skrapar tänderna mot varandra och försöker hitta på någon kommentar jag kan slänga in i hans ansikte. ”Damon, låt bli. Hon är tuff” hör jag Justin säga snett bakom mig och jag slänger en tacksam blick mot honom som han dock inte märker. ”Varför tar alla hennes sida idag? Vänta… vad menar du?” säger Damon med misstänksam blick på Justin och jag himlar med ögonen. ”Hon har blivit…-” 
”För att jag är sötare än dig.” avbryter jag Justin när jag hör vad han är påväg att säger och ger Damon ett leende. ”Och om du nu ursäktar mig….” jag drar ner hans hand så att jag smidigt kan komma förbi och fortsätta in i skogen. Jag ger Justin en varnande blick, som han nu märker och nickar åt mig.
Deras mumlande upphör när de märker vart jag är påväg. ”Skogen är ingen plats att leka på för oskyldiga människor Scar.” hör jag Justin ropa bakom mig och jag vänder mig om med ett leende. ”Tack för omtanken.” säger jag och vänder mig om och fortsätter längre in i skogen, när jag varken ser skolbyggnaden längre börjar jag springa och kommer fram till platsen Kevin ville ha mig på efter någon minut och ser både Kevin och Lucas stå lutade mot varsitt träd. Detta kommer inte sluta positivt. Deras spända ansikten och stela kroppar förklarar att de inte bara är här för att se mig. ”He…-” börjar jag när Kevin bryter mig av. ”Rick har förbjudit oss att gå till skolan. Inte bara mig och Lucas… utan Cody också. Det tog all vår kraft att kunna komma hit innan han tvingade oss ner. Måste säga att Cody är väldigt duktig på det han gör.” rabblar han snabbt upp och min haka börjar darra lite och mina ögon spärras upp. ”Vad menar du?” frågar jag tyst och stirrar på honom som om han skulle börja skratta och säga att allt var ett skämt. ”Det är inget skämt Scarlett. Han har bokstavligt talat förändrats sen du försvann. Även om det var igår. Ena stunden var du inne i huset och allt var lugnt men i nästa sekund när du steg ut och stängde dörren gick allting uppför honom. Han blev aggressiv och började kasta omkring saker, skrika, sparka… allt möjligt du kan tänka dig. Jag och Lucas fick ta smällarna för att försöka ta hand om honom psykiskt medans Cody fick ta de fysiska smällarna. När vi väl lyckade lugna ner honom kom tårarna. Han sa ingenting, svarade inte på någonting. Han har bara befunnit sig i hans och Victorias gemensamma rum. Något annat som är förstört är huset, insidan är helt uppochner… vi kom hit för att försöka få dig med oss hem. Tillbaka. Du är nog den enda som kan få honom normal igen.” 
Mina tankar började snurra i huvudet, ingenting stämde. Rick blev aggressiv för att jag lämnade huset? Menas det att jag betyder någonting för honom..? Mitt huvud kändes uppochner just nu. ”Han bryr sig om dig Scar…” mumlar Kevin som snappat åt sig mina tankar. ”Jag kommer hem efter skolan för att ta reda på hur han tänker…” säger jag tyst tillbaka och börjar pendla sakta med blicken från Lucas till Kevin i en gest för att se om de förstod vad jag sa. 
”Jag bör gå tillbaka nu innan någon märker vart jag har försvunnit.” säger jag med ett litet sorgset leende när båda har nickat. ”Justin… menar du?” frågar Kevin och blinkar retsamt med ögat och all spår av allvarlighet som nyss ägt rum omkring oss försvann på mindre än en sekund. ”Vad har jag missat?” frågar Lucas förbryllat och öppnar munnen för första gången sen jag kom hit. ”Jag förklarar på vägen tillbaka.” säger Kevin avviftande till honom och blinkar ännu en gång retsamt mot mig. Jag rodnar till och skakar på huvudet innan jag går fram till Lucas och drar in honom in i min omfamning utan att han hinner reagera. ”Vi syns senare.” säger jag och blinkar bort dom förbannade tårarna som plötsligt bildades i mina ögon efter att känna min lillebror i min famn igen. Även om det var igår jag såg honom så känns det som flera veckor. Han nickar mot min axel och drar handen sakta uppochner på min rygg i en tröstande, men även lugnande gest. När jag släppt honom går jag in i Kevins stora omfamning. ”Jag är ledsen för igår.” säger han och jag börjar skratta smått mitt i tårarna. Han släpper mig och förbryllning är det enda som visas i hans ögon. ”Stämningen ändras så fort.” förklarar jag och killarna stämmer snabbt in i mitt skratt. 
”Syns senare syrran.” säger båda i mun på varandra och jag kan inte stoppa värmen som snabbt spred sig inom mig. Jag ger båda ett leende och springer tillbaka men stannar fort upp när jag ser Justin femhundra meter framför mig, som tur med ryggen emot. Jag drar en hand genom hästsvansen för att det inte ska synas att jag sprungit och drar fingrarna snabbt under ögonen för att ta bort den lilla mascaran som runnit, innan jag går i ett normalt tempo framåt mot Justin. ”Vad gör du här ute?” frågan lämnar mina läppar innan jag hinner reagera och Justin vänder sig med en ryck mot mig, men lugnar ner sig när han ser att det bara är jag. ”Jag skulle bara se vart du var.  Det har gått femton minuter.” han kliar sig i nacken av sitt erkännande och blickar ner i marken i några få sekunder innan han sakta vänder tillbaka blicken mot mig.

”Aw blev lilla Justin orolig för mig?” frågar jag med samma bebisröst som jag använt mot Damon tidigare denna dag. ”Damon var det…” säger han och ger mig ett leende. Jag kan inte avgöra om han var ärlig eller inte så jag kommenterar inte saken och börjar skrattar smått och styr stegen fram till honom. ”Vart var du? Har du gråtit?” frågar han lite allvarligare denna gång. Jag sväljer nervöst innan jag ställer mig bredvid honom med ett frampressat leende. ”Överallt och ingenstans. Och till din andra fråga så nej.” han kollar förbryllat på mig men jag skyndar mig att fortsätta innan han hinner börja ställa flera frågor jag inte kan svara sanningen på. ”Kom igen Bieber. Flera lektioner väntar.” jag krokar min arm med honom och jag känner hur han stelnar till men sen slappnar av. ”Jag visste inte att du kunde bete dig klassiskt.” säger han och jag ser hans breda leende ur ögonvrån. ”Det finns mycket du inte vet om mig.”

---

 

Lite Justin och Scar moments där på slutet! ^^ Har ni några namn på vad de kan heta tillsammans? Typ som Justin och Selena heter Jelena - något sånt namn men med Scarlett och Justin! 

Inte så mycket hände i detta kapitel och ajg ber om ursäkt för det men jag behöver sånna här kapitel för att kunna fortsätta novellen. :)♥
Kommentera mycket!
-
Vill även bjuda på mina perfekta bakgrundbild till datorn jag fixade igår!
Älskar bilden på Justin - OMG OMG OMG - I'm dead. **-**
"Celebnovell" är egentligen inte med men jag vill inte att någon ska kopiera bilden! ;D Har en till bild på lager - dock ingen Justinrelaterad. Om ni vill se den så släng in en liten text i en kommentar. :)♥
Fråga: Vad är det pinsammaste du gjort?
Mitt svar: Vi hade idrott i skolan och min crush var med. Det fanns olika stationer i det hela och jag var på stationen där man skulle hoppa över bockar. Anyway det var typ tre stycken före mig och när det väl var min tur så tänkte jag "imponera" genom att vara duktig så jag tog sats och när jag väl hoppade så hamnade jag rätt på bocken istället för att landa på fötterna på golvet. Min crush såg det hela och jag mötte hans blick och såg jag att han skrattade. Det var hemskt, det kändes som om jag skulle börja gråta. Situationen var nog både pinsam och sorlig - från någon uteståendes perspektiv så såg det hela säkert bara väldigt roligt ut.

---

Checka in länkbytet här nedan! :)