Previously: 
Han vände sig med ett leende mot mig. ”Vi ses imorgon.” sa han och var påväg att öppna dörren när jag stoppade honom genom att ta tag i hans svarta T-shirt. Innan han hann reagera tryckte jag ihop våra läppar och genast höjde han handen mot mitt bakhuvud och tryckte mig närmre sig. ”Hejdå.” log jag när vi släppt varandra. 
”Damn babe, först kysser du mig och sen ska du slänga ut mig.” skrattar han och jag himlar med ögonen. ”Hejdå Justin.”
”Innan jag går…” han pussade mig snabbt på kinden och steg ut ur bilen. ”Hejdå.” sa han och stängde dörren. Han joggade uppför trappan och min blick var fast på honom ända tills han gav mig ett sista leende och försvann in till huset. Killen vet inte vad han gör med mig.

Justins perspektiv:
För ovanlighetsskull var jag och killarna tidiga denna morgon till skolan. Lektionen skulle börja om en kvart och vi fördrev tiden genom att sitta vid en lite mer avskilt bänk och studera allt och alla. Jag lutade mig framåt mot bordet och drog upp cigarettpaketet från fickan tillsammans med en tändare. Snabbt tog jag ett bloss och såg ur ögonvrån hur tre tjejer stod och pratade non-stop samtidigt som de slängde blickar mot oss då och då. Jag hörde inte ett ord av vad dom sa utan bara såg hur deras läppar rörde sig – inte för att jag brydde mig egentligen om vad dom pratade om. Jag slickade mig om läpparna och vred huvudet mot dom för att studera dom från topp till tå. Två av dom hade korta shorts på sig tillsammans med linnen. Den sista hade en klänning som fick hennes bröst att se dubbelt så fylligare ut. Min blick mötte deras och snabbt fnittrade de till och jag vände tillbaka huvudet med ett leende på läpparna mot killarna. Vid det här laget borde jag inte ens kunna sitta still av upphetsningen men jag var inte upphetsad, inte ett dugg. Tjejerna var det inget fel på men den enda jag hade i huvudet var Scarlett. Hennes långa ben, den smala perfekta kroppen och sist men inte minst hennes felfria ansikte. Tanken fick mig att bita mig i läppen och jag skakade fort på huvudet. Jag brukar aldrig fästa mig vid tjejer, men det var någonting som stoppade mig från att göra det jag alltid brukar göra med tjejer, med henne. Det vill säga ha sex, men det kändes inte rätt. Hon höll mig kvar av att inte göra någonting. Absolut ingenting.
”Bro, vad hände med Cass?” jag vände upp blicken mot Carlos och skakade på huvudet. ”Jag är bara med henne för att ligga. Hon är lindad kring mina fingrar.” sa jag entonigt och drog in ett djupt bloss från den halvrökta cigaretten som var mellan min pekfinger och långfinger. Carlos nickade innan hans ögon fastnade på någonting bakom mig. Killarna följde hans blick och jag kände hur nyfikenheten tog över min huvud så jag vände mig snabbt och mötte den person som hade fått greppet på min hjärna tjugofyra sju. Scarlett stod några meter bakom oss och jag sprack upp i ett leende av synen på henne och förväntade mig att hon skulle besvara den, men det hände aldrig. Leendet som prytt mina läppar tonade bort när jag såg hennes arga ansikte, trots det så fanns det spår av att hon var sårad. Förvånat höjer jag på ögonbrynen och öppnar munnen för att säga någonting men hon vänder sig om och går tillbaka till sina bröder som stod vi deras bil. Hon böjde sig fram mot Cody och viskade någonting i hans öra. Jag vet inte om jag inbillade mig bara eller om dom verkligen fick intensiv ögonkontakt sekunden efter. Jag vet att det är fel och han är hennes bror, men trots det kunde jag inte låta bli att känna mig avundsjuk. Jag vill ha henne nära mig, jag vill ha intensiv ögonkontakt med henne, jag vill ha henne. Mina tankar avbröts av att jag hörde steg bakom oss. Sakta vände jag huvudet åt tjejerna som jag tidigare hade studerat och alla tre kollade med breda leenden på oss. ”Hej.” började tjejen med klänningen och jag skakade på huvudet och vände tillbaka min blick till Scarlett. Dom där tjejerna var ingenting jämfört med henne, det var som att försöka få en myra att bli lika stor som en elefant. Dom hade ingen chans mot Scarlett. Jag hatade att erkänna det men… jag gillar henne. Mer än jag borde, sen igår vart jag helt fäst vid henne. Hon hade inte bara ett grepp om min hjärna utan hela mig, vad hon än sa skulle jag kunna göra, men jag har vägrat inse det förrän nu. Mina tankar avbröts av att hennes bröder nickade åt någonting hon hade sagt som jag varit för upptagen med mina tankar för att se. Hon styrde stegen mot andra sidan av bilen men Cody greppar tag i hennes handled och säger någonting. Han ser allvarlig ut men Scarlett bara rycker ut sin arm ur hans grepp och fortsätter till förarsäten till den silvriga Fisker karman de stod vid och hon steg in. Min panna rynkades snabbt när jag studerade hur hon körde ut ur skolans område trots att det var mindre än tio minuter kvar tills vi skulle börja. Jag stoppade mig själv i sista sekund från att fråga hennes bröder vart hon åkte när dom gick förbi oss. Dom skulle tro att jag var besatt av henne, vilket iför sig är sant. Jag är besatt av henne.

Läraren gav mig och Matt en imponerad blick när vi steg in till mattelektionen. ”Ni är i tid.” kommenterade hon och jag himlade med ögonen och nickade.  Mrs. Cole började ta närvaro och när det kom till Scarletts namn så vart det helt tyst. ”Någon som vet vart Scarlett är?” ropade hon ut men ingen svarade. Hon nickade och fortsatte med närvaron. Jag hade hört den listan många gånger för att veta att det bara var ett få antal namn kvar, när dörren öppnades och ingen mindre än Scarlett stod där. Jag kunde inte låta bli att svälja hårt när jag såg henne. Hon såg lika perfekt ut som vanligt. Damn tjejen har ingen aning om vad hon gör med mig.  ”Ms. Johanson, varför är du sen?” irriterat möter hon lärarens blick och spänner ihop käkarna. ”Försovning.” Sarah – läraren nickar och knappar in någonting på sin dator – antagligen hur många minuters försening Scarlett fick. Jag kan inte låta bli att undra varför hon ljög sådär rätt ut. För hon hade befunnit sig på skolan idag på morgonen, så försovning var egentligen den sista ursäkt hon kunde ha haft. Men lärarna är dummare än blondiner här på skolan, självklart går hon på det. Jag skrockar till och Matt kollar roat på mig. Elevernas blickar börjar bränna på oss men jag kan inte bry mig mindre förrän jag möter Scarletts fortfarande irriterade blick. Men jag kunde även urskilja tecken på nyfikenhet och ledsenhet. Direkt våra blickar fastnade i varandra vred hon huvudet mot läraren som gav henne klartecken att gå och sätta sig, och den enda platsen var just bredvid mig och Matt. Utan att ge någon eller något en blick så gick hon mot vårat bord. Jag slog Matt löst på benet och han fattade vad jag menade. Precis som första dagen hon skulle sitta tillsammans med oss så flyttade sig Matt ut ett hack så mittenplatsen blev ledig istället för platsen längst ut till vänster. Jag hade förväntat mig ett leende eller att hon skulle himla med ögonen men ingen av det hände. Istället spände hon ihop käkarna ännu mer och satte sig stelt på stolen mellan mig och Matt. ”Vet någon vart Bree är?” frågade Mrs. Cole som jag inte ens hört hade börjat med närvaron igen. Innan någon hinner svara – om de ens skulle svara– så öppnade Scarlett munnen. ”Hon är sjuk.”  Min blick började bränna på henne men hon ignorerade mig som luft. Vad hände egentligen på morgonen för att hon ska bete sig såhär?
När klockan ringde ut så plockade hon ihop sina böcker och försvinner ut ur klassrummet innan någon hunnit resa sig upp.

Scarletts perspektiv:
”Din idiot du skulle täcka mig.” utbrast jag till Kevin direkt han kom ut ur klassrummet men sänkte snabbt rösten när jag såg och kände hur alla blickar fastnade på mig som om jag var en magnet. ”Sluta glo.” väste jag och genast vände alla tillbaka sina ögon framåt och skyndade sig bort från mig. Jag möter Damons blick där han kommer ut sist från klassrummet med Bruce och Carlos bakom sig. Tankarna och känslorna från morgonen som jag tvingat undan rinner likt ett vattenfall ner över mig.

Kevin parkerar bilen och snabbt stiger jag ut för att börja söka runt med blicken efter Justin. Snart finner jag honom och resten av killarna lite längre bort vid en avskilt bänk där de sitter med varsin cigarett i handen. Jag spricker upp i ett leende när jag märker att Justin har ryggen emot mig. Då kan jag passa på att leka lite också med honom, hur töntigt det än låter. Han får fram sidor ur mig som jag hade lyckats stänga in i en kista och slänga bort nyckeln. Men han hittade den och öppnade kistan för att ta ut gamla minnen och känslor ur mig. Trots det så var det bara bra saker som kommit tillbaka. Jag smög mig närmre och trots att Bruce, Carlos och Matt hade ansiktet åt mitt håll så märkte de mig inte. ”Jag är bara med henne för att ligga. Jag har henne lindat kring mina fingrar.” allt inom mig förstörs av den lilla repliken som lämnar Justin mun. Mina andetag blir tyngre och jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken men jag vägrar låta dom rinna. Precis det som inte ska hända nu händer – killarnas blickar möter mig och till sist vänder Justin sig och direkt han möter min blick börjar han le stort. Jag hade bara lust att slå honom gul och blå här och nu men vad skulle jag tro om en kriminell kille? Och varför var jag tvungen att få känslor för honom när situationen skulle vara tvärtom? Han hade varit en bra skådespelare under våran lilla tid tillsammans och jag hade verkligen trott på alla hans vänliga gester, men det var bara för att få mig i säng. Hans leende tonar bort när han märker att jag inte besvarar den. Innan jag hinner explodera här och nu vänder jag mig om utan att visa några mer känslor och går raka vägen till Cody. ”Lugna fucking ner mig.” väser jag i hans öra och blundar hårt och sekunden efter öppnar ögonen för att stirra rakt in i hans gröna ögon. Utan att ifrågasätta gör han som jag säger och min ilska försvinner bort med vinden lika snabbt som den kom till mig. Kevin som läst mina tankar under den korta tiden kollar chockat mot mig men jag ignorerar honom. ”Jag behöver vara ifred.” dom nickar och jag börjar gå till förarsätet när någon greppar tag i min handled och stoppar mig. Jag vänder tillbaka blicken och möter Codys ansikte. ”Gör ingenting dumt nu.” utan att svara rycker jag ut min hand ur hans grepp och sätter mig in i bilen och börjar köra ut ur skolans område. Jag visste inte vart utan bara varför.
Sekunder blir minuter och jag har inte svängt en enda gång, utan bara kört rakt fram vilket hade resulterat att jag var i mitten av ingenstans just nu. Men jag brydde mig inte, jag ville bara bort. Bort från Justin, skolan, Cody, Kevin, Lucas, verkligheten. Allting.
Jag vet inte om jag inbillade mig eller om jag verkligen såg ett sken ur ögonvrån.
Vart jag än gick eller åkte så kom alltid någon fighter i närheten. Med spända käkar parkerade jag bilen och steg ut för att röra mig på mindre än en sekund till området där jag sett skenet. Jag söker runt med blicken men finner det tomt, precis när jag är påväg att vända mig om och gå tillbaka i hopp om att det bara var hallucination så når snyftning ljud mina öron. Jag styr stegen mot snyftningarna och blir chockad när jag möter Bree hopkurad på marken med armarna kring sina knän, som för att kunna hålla ihop sig själv från att falla isär. ”Sn-älla skada mig inte.” stammade hon fram när jag satte mig på huk bredvid henne. Snabbt får jag syn på det röda märket som pryder hennes kind. ”Sch… jag ska inte.” hennes blick möter min på mindre än en sekund och hon blinkade flera gånger som för att få in scenen framför sig. ”Scarlett?” andades hon fram och precis när jag hunnit nicka så slängde hon sig kring min hals sekunden efter. Jag besvarar hennes kram och hjälper henne upp på benen. Tillsammans gick vi tillbaka till bilen trots min nyfikenhet över hur hon hamnade här av alla ställen i Stratford. Det var inte rätt tid att få fightern på kroken när jag hade någon att ta hand om också. För jag var 100% säker på att hon just nu stod bland träden och studerade mig. Jag hjälpte Bree in i passagerarsätet och skyndade mig sedan till förarsätet. ”Vart bor du?” hon sa adressen och jag började köra i normal hastighet för att inte skrämma henne mer än vad hon redan är… eller var. ”Vad hände?” frågan lämnar mina läppar när jag inte längre kunde handskas med nyfikenheten. Trots att jag visste att en fighter var blandad i detta så ville jag veta allt från hennes perspektiv. Hon drog in ett djupt andetag och blåste ut den efter några sekunder och började sedan prata, lugnare än vad jag förväntat mig. ”Jag var sen till skolan efter att försovit mig. Helt utan förvarning när jag sprang mot skolan så stannade en svart Range Rover bredvid mig.” hon tog ett djupt andetag och fortsatte sedan. ”Det var en rödhårig tjej som frågade vart skolan låg och jag berättade, sedan frågade hon om jag ville ha skjuts och jag nickade. Någonting jag skulle göra vadsomhelst för att få ogjort nu. Hon tog mig till skogen istället och… och” hon bet sig i läppen för att inte låta tårarna börja rinna igen och jag förstod att det var nu fightern kom in i bilden. ”Hon började lysa framför mig. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Hon rörde min kind…” jag förstod genast att det var det som orsakat märket på hennes röda kind. Tystnaden låg som ett tjockt täcke över oss och jag kunde inte förmå mig att bryta den, men tvingade mig själv tillslut. ”Jag är ledsen…” Ledsen för att jag är orsaken till fightern, ledsen till att hon skadat dig, ledsen för allt. Men jag förmådde mig inte att uttala det högt. Hon nickade och bilresan fortsatte i en obehaglig tystnad.
Vi var efter några minuter framme vid hennes hus som mer såg ut som ett palats. Direkt vi steg in så möttes jag av klockan i hallen som visade att lektionen börjar nu. ”Fan…” andades jag fram och tar i Brees armar och vände henne snabbt mot mig. ”Blunda.” skräcken i hennes ansikte blev större och hon gjorde som jag bad om. Jag släppte hennes armar och la en arm på hennes korsrygg för att vara beredd när hon skulle ramla ihop. Jag höjde min fria hand och la min pekfinger och långfinger mot hennes bröstkorg och gjorde triangelformen. Jag tog emot hennes kropp när hon föll ihop och bar henne i min famn till soffan där jag la henne ner. I samma sekund som jag var på väg att vända mig om och gå ut ur huset fastnade jag med blicken på hennes kind. Det såg ut som om någon hade bara målat två raka sträck över hennes kind men så var inte fallet. Fightern hade rört henne vilket gav ledtrådar till vad hennes extrakraft var. Hon skadar en människa bara med en beröring, precis vad hon hade tänkt göra med Justin den kvällen om jag inte hunnit stoppa henne. Jag svalde hårt  och skyndade mig sedan ut ur huset. Om Rick skulle få reda på detta skulle jag vara stendöd.

”Jag hade en egen lektion att vara på och du sa aldrig när du skulle komma tillbaka.” Kevins röst drog mig tillbaka till verkligheten och jag himlade med ögonen och var påväg att slänga ur mig någonting när Lucas röst avbröt mig. ”Vegas bakom dig.” jag suckade högt, men kunde inte låta bli att känna mig utnyttjad.
”Försvinn.” väste jag till killarna och dom vände på klacken utan ett ord. Jag vände mig om och mötte uttryckslöst Justins ansikte.