Previously:
”Glöm inte dina mediciner Justin innan du lägger dig.” mumlade jag tyst och vände mig om, i brist på annat. Raskt gick jag mot baksätet av Batmobilen och drog ut min vita väska. Jag stängde dörren hårt efter mig för att reta honom ännu mer innan jag gick tillbaka till honom igen och slängde fjärkontollen till honom, från två meters avstånd. Med en sista besviken blick på hans ansikte vände jag mig om igen – fast inte åt samma håll denna gång. 
”Vart ska du!?” ropade han och jag hörde hur ilskan hade lagt sig minimalt nu när han hade nyckeln i sina händer. 
Jag skakade på huvudet av alla negativa känslor och gick långsamt över gräsmattan – bort från honom. Rädd för att han skulle komma närmre ropade jag ett svar tillbaka som bekräftade det faktum att vi inte skulle spendera natten på samma ställe.
”Caroline!"

---

Scarletts perspektiv:
”Så nu passar det att komma hit?” Caroline stod med ena handen på sin utskjutna höft samtidigt som hon stirrade ilsket på mig. Jag svalde hårt och bet mig nervöst i läppen.
All min självsäkerhet och ilska från några minuter tidigare hade lagt sig platt inom mig på mindre än en nanosekund. Jag visste egentligen inte vad jag hade att vänta mig när jag bestämde mig att knackade på, med detta var långt ifrån det jag skulle vara kapabel till att tro.
Öppna armar? Nej, jag hade helt och hållet struntat i Caro dom senaste veckorna – precis som alla andra. Men hon visste inte det. Den tonen hon använde mot mig avslöjade klart och tydligt att hon trodde hon var den enda jag struntat i. Det var det längsta hon egentligen kunde komma ifrån sanningen. Men det var problemet. För sanningen gick inte att berätta utan att avslöja allting.
”Caro, låt mig förklara.” mumlade jag hopplöst.
Jag visste inte vad jag skulle förklara då hennes säkerhet var min första prioritet, men trots allt tvivel så for meningen ut ur min mun ändå.
”Förklara då! Förklara hur du ignorerade mina samtal och sms som inte var fyllda med någonting annat än oro. Förklara hur Justin blev attackerad och att du satt bredvid hans säng i väntan på att han skulle öppna ögonen.  Förklara vad som orsakade att du bara slöt mig in i mörker. Ett mörker som fick mig att gråta mig själv till sömns för att jag var så orolig för dig. Förklara allting Scarlett, för just nu vet jag ingenting.”
Det fanns ingenting att ens förklara längre. Hon visste redan allting.
Hur?
”Hur!? Bruce, det är hur! Han berättade allt.”
Hennes svar fick mig att förstå att jag uttalat min sista tanke högt.
”Vad menar du?” viskade jag och fick plötsligt en impuls att gråta. Hon hatade mig. Alla mina skyddsmurar blev nerbrutna av mina känslor, precis som Bastiljen blev av människorna under franska revolutionen. Enda skillnaden var att det tog timmar, dagar, för dom medans det endast tog en nanosekund för mig.
”Jag ska visa dig.”
Jag hann få en sista skymt av hennes stenhårda ansikte innan hon vände sig om och började gå nerför hallen och sedan till höger – köket. Hon lämnade dörren öppen för mig, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vågade inte ta dom tre steg som behövdes innan jag hade tak över huvudet igen. Hon kanske skulle hämta någonting bara?
”Scar?” jag bet mig själv i läppen och kände en gnutta lättnad rinna över mig. Hon sa inte hela mitt namn.Jag tog hennes efterropning till min styrka efter någon minut och steg in till det gigantiska hallen.
Allting såg precis ut som jag minns det – inte en endaste detalj låg fel. Jag hörde porslin klicka mot varandra från köket men bortsett från det var hela huset dödstyst. Jag vågade knappt andas, rädd för att det skulle orsaka för mycket oväsen. Långsamt satte jag min ena fot före den andra, ända tills jag kom fram till köket.
Hon hade ryggen emot mig samtidigt som hon sträckte sig efter två tallrikar ifrån skåpet ovanför diskbänken. Hennes blonda lockar studsade smått på hennes rygg när hon sträckte sig ännu längre för att tillslut nå två mörkblåa tallrikar.
”Ta en av tallrikarna och släng den hårt på golvet.” jag rynkade på pannan över hennes uttalande och tänkte ifrågasätta men hon skakade långsamt på huvudet. Jag visste inte om jag bara hallucinerade eller om hennes ögon visade sorg för en sekund innan dom fick tillbaka sitt mörka, hårda skynke.
Med en skakig hand sträckte jag mig efter den översta tallriken av dom två som nu låg på köksön – där hon lagt dom. Hon backade några steg och korsade armarna. ”Släng den hårt mot golvet.” jag tog ett djupt andetag och samtidigt som jag stirrade på det mörkgråa klinkergolvet. Tänk om detta bara var ett test och hon ville se vad jag skulle göra? Tänk om jag egentligen inte skulle göra det här?
”Släng. Den. På. Golvet.”
Utan att jag bad om det föll tallriken ner mot golvet från mina händer som skakade häftigt. Rädsla. Men det var ingen vanlig rädsla där hjärtat är i halsen och pulsen är i hundraåttio. Detta var en isande rädsla. Där du inte kan röra dig, där du får en blackout. Vart är upp? Vart är ner?
Jag var inte rädd för henne utan för vad hon skulle säga. Varför skulle jag från första början göra det här?
”Klar.” hörde jag mig själv någonstans långt borta mumla.
”Gick den sönder?” hennes röst innehöll all kraft jag inte hade. All bestämdhet jag inte hade.
Jag lät mitt stela huvud glida neråt mot golvet där det hon frågat visade vara sig rätt. Den var sönder. Tiotals små bitar blå porslin låg utspritt runt mina fötter.
”Ja.”
”Säg förlåt till den nu.”
Mina tankar hann inte långt innan jag hörde henne mumla någonting ohörbart och irriterat under sina andetag. Jag svalde hårt och slöt ögonen samtidigt som jag uttalade det ord hon bad efter.
”Förlåt.”
”Gick den tillbaka till hur den var förut?”
”Nej.”
”Förstår du?” Ja.
Hon ville uttrycka allt jag gjort mot henne men utan att använda ord. Hon ville visa mig hur jag krossade henne när jag ignorerade henne. Hon ville visa hur ett förlåt från min sida inte skulle räcka till att få henne okej igen. Mer än så krävdes.
”Du var den sista som jag trodde skulle göra såhär.” mumlade hon sårbar och all spår av ilska var plötsligt raderat.

Jag grymtade frustrerat och drog täcket över huvudet där jag låg i min säng. Dom sista strålar ljus som gjorde föremålen i mitt rum synligt försvann och jag såg endast mönstret som tillhörde mitt gråvita täcke i det nästintill svarta arean.
Jag minns inte ens hur jag tagit mig hem efter att jag stigit ut ur Caros hus. Jag minns hur jag hade slängt en hoppfull blick mot Justins hus men gett upp sekunden efter då han inte syntes till. Jag hade sedan gått över vägen – mot skogen – och börjat springa. Struntat helt i min bil och om jag var tillräckligt skyddad av träden eller inte. Mina tankar var bara att komma hem från solens strålar och höstkylan som bestämt sig för att komma tillbaka. Vid fel tidpunkt.
Allt var fel just nu – inte bara vädret. Jag såg knappast någon från familjen längre, jag skolkade i skolan, struntade i fighterträningen, gjorde inget för att hitta black fightern som spökade runt och satte mig i denna sits från början… men trots det fanns det någonting värre.
Det värsta var att det inte ens hunnit gå en vecka innan jag blev osams med min pojkvän över någon bil – som var värd mer än mig – och min bästa vän som hatade mig för att jag ignorerat henne – för sitt bästa.
Jag drog bort täcket med en suck och la fötterna på det kalla trägolvet innan jag satte kurs mot badrummet. Huden på mina ben och armar knottrade sig av den oväntade kylan.
Snabbt fann mina händer spegeldörrarna till skåpet ovanför handfatet. Mina ögon började rabbla igenom alla namnet på burkarna tills jag fann den sökta. Melatonin. Även kallad sömntablett med andra ord.
Jag vred av locket långsamt och blickade ner mot dom vita runda tabletterna.
Dom hade alltid funnits ett steg bort när jag hade haft sömnproblem men varje gång hade jag struntat i dom och tvingat mig själv att somna på vanlig väg. Denna gång var ett undantag.
Utan att låta mitt bättre jag ta över mina tankar stoppade jag in en tablett i munnen och svalde den med några klunkar vatten från kranen. Missnöjd med den långsamma effekten stoppade jag in en till tablett i munnen. Och en till.
Långsamt vred jag igen locket efter dom tre tabletter jag fått i mig med hjälp av vatten, och la tillbaka burken. I snigelfart gjorde jag mitt behov i badrummet innan jag tog mig tillbaka till rummet – fast besluten vid att somna direkt kudden nuddade mitt huvud.
Något som blev verkligt istället för att bara stanna som en tanke.
-

Nästa dag:
Jag skrubbade min kropp hårdare med den rosa svampen jag hade i handen. Rosdofter hade spridit sig i hela duschkabinen vilket gav ifrån sig en lugnande känsla – som tyvärr inte stannade kvar i min kropp. Huden på min vänstra arm hade blivit rött av den styrka jag använt för att ”göra den ren.” Jag visste inte varför jag gjorde detta men jag ville bara få ut min ilska. Alla skuldkänslor jag burit på igår -och som fick mig att missbruka tabletter – hade förvandlats till ilska, som i sin tur skulle ändras tillbaka efter någon timme då min kropp skulle ge upp och ta emot dom osynliga slagen.
Med en sista blick på min irriterade hud sköljde jag av mig allt skum och vred av dom varma strålarna. Hastigt torkade jag mig och drog ut det mesta vatten ur mitt röda hår innan jag vred handduken runt kroppen och steg ut. Kläder som jag redan lagt fram – mjukisbyxor och en T-shirt – åkte snabbt på min kropp och jag snodde en tofs från byrån och satte upp mitt fuktiga hår i en bulle.
Jag hängde tillbaka handduken på sin krok i badrummet innan jag gick ut ur rummet, ner till det tomma köket.
Jag suckade frustrerat efter att ha slängt en blick på klockan som klart och tydligt visade 10.13. Jag hade bott tillsammans med människorna i detta hus tillräckligt länge för att veta att dom vaknade senast tio och gick ut tidigast elva på vardagar.
Vad för lek dom än lekte, så var jag utesluten. Jag minns inte ens senaste gången jag hört Rick – eller någon annan från familjen – prata med mig.
Min mage gav ifrån sig hungriga ljud och fick mig att släppa tankarna och börja istället göra en enkel frukost.

Klockan tickade långsammare för varje sekund men tillslut nådde den ett och jag gav upp. Jag hade suttit och räknat om alla smulor från min tidigare macka flera gånger och ingen person hade varken kommit tillbaka – eller ringt. Ringt! Jag är en fucking idiot. Jag kunde ringa dom.
”Ugh!”
Jag himlade med ögonen och började gräva i mina fickor efter min Iphone men fann den inte. Med en lätt suck började jag springa upp till mitt sovrum och vände uppochner på hela – utan lycka. Jag började förbanna Rick hundra gånger om för att han vägrade skaffa en hemtelefon. ”Av säkerhetsskäl.” – var det svar jag fick varje gång.
Frustrerat slöt jag ögonen och började massera mina tinningar i några sekunder innan min kropp gav upp än en gång. Jag hade varit vaken i mindre än fyra timmar och hade redan upplevt tillräckligt med stress och ilska för hela veckan. Långsamt öppnade jag ögonen igen och möttes genast av min vita väska som jag tagit med till Justin igår.
”Åh nej.” muttrade jag när tanken av att min mobil kanske låg i hans bil slog mig. Hur mycket jag än försökte trycka bort tanken så var det trovärdigt. Jag minns hur jag hade lagt mobilen i all hast i det minsta facket på utsidan av väskan – utan att dra igen blixtlåset – och sedan slängt väskan i passagerarsätet utan något bekymmer.
Jag började debattera mot mig själv om jag skulle åka till honom eller stanna kvar i flera långa minuter, innan jag tillslut slängde jag bort rädslan över vad han skulle säga när han såg mig och gick ut ur huset. Till min olycka som aldrig verkade ta slut så var min Lamborghini prydligt parkerat utanför Justins hus – i ett tecken på att få honom att tro att jag sov hos Caro. Så enda chansen för mig att ta mig till hans hus var att springa.
Att byta om brydde jag mig inte så jag hade bara dragit på mig en hoodie. Justin hade sett mig på alla möjliga sätt och att sedan se mig i hoodie och mjukisbyxor var inget undantag. Det skulle även få mitt jag-sover-hos-Caroline-historia att bli mer verklig. Jag drog ett djupt andetag och var noga med att låsa dörren innan jag började promenera mot skogen. Det skulle max ta tio minuter att springa dit och få tillbaka min mobil och tio minuter tillbaka hem igen. Trots den korta sträckan skulle detta ta kål på mig. Trots motgångarna – även kallad mina tankar - ökade jag på stegen och började svischa igenom skogen.

Med en sista hand genom mitt smårufsiga hår så började jag i normal takt gå ut ur skydden från trädet mot det bekanta tegelhuset. Mitt tålamod var inte på topp och jag frös så det blev några snabba – för snabba – steg innan jag tillslut nådde den mörka trädörren och lätt mina knogar kollidera mot den. Genast backade jag några steg för att inte få dörren i ansiktet när den öppnades.
Långsamt knackade jag på igen och kände nervositeten kicka in i min kropp. Långsamt räknade jag bakåt från sextio till noll utan att något av scenariot omkring mig förändrades. Han var inte hemma.
Trött suckade jag och lät min frusna kropp göra sin väg tillbaka till trädet – där jag förut kommit ifrån.
Nu när mina ögon sökte sig runt så syntes inte hans Batmobile heller till. Det enda bil jag såg framför deras hus var min egen som jag nu inte kunde köra på grund av skäl till att lura min pojkvän.
Irriterat började jag gå tillbaka till skogen. Att vara ett litet steg ifrån värmen men att sedan inte ta den var nog det jag störde mig mest på.
Jag kände hur min kropp flög igenom skogen och raderade bort kylan för några minuter.
Ett lättat andetag lämnade min mun och lämnade ett rökmoln efter sig när jag var framme vid mitt hus igen, värmen med andra ord. Jag må inte ha känt kylan när jag sprungit men nu gjorde jag och den var värre än förut. Hackigt låste jag upp dörren med mina stelfrusna fingrar och steg in sekunden efter till det – fortfarande – tysta huset.
Mina Nike Air som tidigare suttit på mina fötter låg hullerombuller vid skohyllan när jag steg in till köket. Jag gick raka vägen till diskonen och fyllde ena halvan med stekhett vatten.
I samma sekund som den blev full stängde jag av kranen och stoppade in mina iskalla händer i vattnet. En väsning lämnade min strupe av den plötsliga smärtan men jag bet ihop och höll kvar händerna.
Några minuter passera och mina händer vande sig tillslut vid det varma vattnet – nu var det mer behagligt. Den lugnande effekten försvann från min kropp på mindre än en sekund när ringklockan från ingenstans plingade till.
”Motherfucking klocka.” var bara en av sakerna jag muttrade ilsket under tiden jag torkade mina fuktiga händer och tog mig till dörren. Ännu ett säkerhetsskäl…
 Jag förbannade Rick än en gång över att inte ha ett kikhål att kolla igenom. Det kunde vara en mördare där ute och jag skulle inte veta om det förrän det var försent! Egentligen inte… jag kunde enkelt komma undan och få mördarens död att se ut som en olycka. Men om vi bortser från det kan jag bli mördad!
Klockans plingande fick mina tankar att sprida sig och lämna mitt huvud. Irriterat låste jag upp den och var på väg att slänga någon spydig kommentar till personen som stod där utanför men stannade chockat upp. Det var Justin.
Hans bruna hår var perfekt uppspikat. Toppen av hans näsa och hans öron var små röda av den isbitande kylan. Hans händer var enkelt instoppade i fickorna på hans jeans – som satt lågt på hans höfter – med tummarna utstickande. Som vanligt satt hans älskade skinnjacka på hans överkropp och fick hans muskeluppbyggnad att se kraftigare ut.
”Hej.” mumlade han och tittade upp från sina svarta Supras till mitt ansikte.
Jag rynkade snabbt på pannan och öppnade munnen men ingenting kom ut. Vad gjorde han här? Varför var han här? Varför fortsatte han inte ignorera mig? Var han inte arg?
att säga att mitt huvud var fylld med frågor skulle vara en underdrift… snarare mitt huvud har en rättegång med sig själv.
”Jag vet inte ens varför jag är här.” skrockade han humorlöst när jag inte svarade på hans hälsning, trots att flera långa minuter hann passera.
Sanningen var egentligen inte att jag ville ignorera honom utan jag visste inte vad jag skulle säga. ”Hej.” lät så konstigt. ”Vad gör du här?” var för ilsket. ”Är du inte arg?” det var att ge upp hela min värdighet som om det bara var luft.
Han suckade uppgivet och började gräva sin ficka och fiskade snart upp min iphone jag letat efter och som hade dragit mig till hans hus – utan att han visste det.
”Du kommer inte svara mig så… här.” Han räckte fram iphonen som jag stirrade på i sekunder. Jag ville protestera mot det han nyss sagt men fann inte kraften. Jag skulle svara honom om jag kunde. Innan jag tillät mina tankar gå djupare kom jag på att han fortfarande hade min mobil uträckt mot mig. Långsamt lät jag mina muskler börja arbeta och ta den ifrån honom. Först då fann jag talförmågan igen. ”Tack.” jag harklade mig sekunder efter och ångrade att jag inte gjort det före. Min röst lät alldeles skrovlig och det sista jag behövde var att han undrade varför det var så.
Jag stirrade ner på det svarta föremålet i min hand samtidigt som jag kände Justins blick bränna mot mig.
Maybe some of us aren’t good at anything. Jag visste inte hur den tanken plötsligt poppade upp i mitt huvud men sekunden efter visade det sig att vara sanning trots allt. Doktorn hade klart och tydligt förklarat allting för mig om vad Justin fick göra och inte göra – men vad gjorde jag istället för att hjälpa honom? Jo motsatsen. Jag stressade upp honom, han körde bil hit, har säkert struntat i både mat, sömn och medicin. Finns det någon regel han inte brutit mot än, tack vare mig?
I’m not good at anything – lät mycket bättre.
Som en blixt från himlen fick jag en impuls att begrava mig i min säng igen och slippa undan Justins genomträngande blick. ”Jag måste gå.” min röst var knappt hörbar men jag ignorerade det och började stänga igen dörren, med blicken fortfarande fastklistrad i marken. Precis när jag trodde att han skulle ge sig så la han en fot mellan dom sista centimetrarna och bromsade processen med att hela dörren skulle stängas. Med hjälp av sin hand sköt han upp dörren – orsakade att jag backade bakåt av den plötsliga gesten. ”Så vi ska aldrig mer prata med varandra?” jag svalde hårt och höjde blicken mot honom samtidigt som jag slarvigt ryckte på axlarna. Han skrattade plötsligt utan humor.
”Vet du vad?” frågade han med en vidrig ton jag hatade med djupet av mitt hjärta.
”Du är oförskämd, otålig och bitchig när du vill vara det.” sa han och jag korsade genast armarna hårt över bröstet av ren ilska och irritation. ”Du klagar och lyssnar inte. Du gör det exakta motsatsen till det jag säger till dig att göra och du ifrågasätter allting! Du tar inte ett fucking nej till svar och vill ha allting på ditt sätt!” Hans ton blev allt högre i samband med det han sa blev längre. Men det var inte det enda – min ilska ökade också.
”Ursäkta mig?!” frågar jag – förolämpad av allting han nyss sa.
”Och vet du vad!?” fortsätter han som om jag nyss inte sagt någonting.
”Vad!?” skrek jag högt och såg till att varje droppe irritation avspeglades i min röst.
”Jag bryr mig inte, för det är vad som gör dig! Och jag fucking älskar dig!” plötsligt försvann all ilska från bådas håll och jag började stirra chockat på honom.
”Om alla dom saker gör dig till den person du är idag, så har jag ingenting emot det… för jag älskar dig.” säger han och tar tre steg närmre – gör så att hans bröstkorg pressas mot min.
”Jag fucking älskar dig Scarlett.” mumlar han och borrar sina ögon in i mina uppspärrade.
”J-jag älskar dig också Justin.” stammar jag och förblir i chock över hans ord. Långsamt lutar han sitt ansikte neråt mot mitt och trycker sina läppar mot mina. Trots kylan omkring honom dom senaste minuterna så var hans läppar fortfarande lika varma och mjuka.
Min mage börjar bubbla och det känns som om jag åkt från helvetet till sjunde himlen på en sekund. Hans läppar arbetade mjukt mot mina och han släppte dom så snart jag fick tillbaka kontrollen över min kropp från chocken. ”Jag är ledsen.” viskar jag och tittar in i hans mjuka bruna ögon.
”Jag också. Det jag sa igår var det längsta du kan komma ifrån sanningen. Jag skulle döda om det skulle få dig lycklig. Du är värd så mycket mer än någon jävla bil.” viskar han tillbaka och ett litet fnitter lämnar mina läppar vid den sista meningen. ”Jag förlåter dig.”
Han ler lyckligt mot mig och genast trycker jag mina läppar mot hans i ännu en passionerad kyss. Han placerar långsamt sina händer på mina höfter, greppar dom hårt samtidigt som jag låter min tunga glida över hans underläpp. Men innan jag fått min chans att förstora kyssen drar hans sig tillbaka med ett leende och lutar sin panna mot min. ”Kom igen, vi åker hem till mig.” mumlar han raspigt och sänder rysningar längst hela min kropp. Löst biter jag mig i läppen och nickar.
”Kan jag köra?” frågar jag lyckligt över att hälften av mina problem var lösta.
”Nej.” 

---

Okej jag är trött på detta. Jag sliter verkligen för att ge er så bra - och långa - kapitel som möjligt och sedan får jag mindre än 20 kommentarer? Det tar - ursäkta - jävligt hårt. Ni har lyckats med mer än 40 kommentarer förut så vad är skillnaden nu? Ni kanske vill skriva en kommentar som står ut och är lång, visst jag älskar sådana men ett litet "bra" eller någon mening räcker. Men vad vet jag? Jag kan inte läsa tankar - jag vet inte hur ni resonerar. 
Att sluta skriva finns inte på kartan då det är en del av mig, men jag kan sluta skriva här på bloggen - börja skriva privat. Vill ni det så säg det.
(Ni som kommenterar på varje kapitel vet vilka ni är - jag vet vilka ni är - så ta inte åt er av detta.)
-

Fråga: Brukar ni måla naglarna?
Mitt svar: Brukade göra det varje helg förut men nu hinner jag knappt. =/