4 dagar senare – 5:e Oktober
Scarletts perspektiv:
Mina ögon rabblade än en gång  igenom listan med alla maträtter sjukhuset bjöd på. Det vita kritan som man hade skrivit med hade smetat ut sig här och var på den svarta tavlan, som hängde på glasväggen som skiljde kafeterian, köket och kassan åt.
Kön framför mig – bestående av fem personer – gick långsamt. Jag vet inte hur länge jag hade stått här men förmodligen tillräckligt för att gå igenom matlistan tills jag kunde den utantill – både priserna, vad rätten innehöll och vad den kallades.
Tungt suckade jag och gled med blicken mot mina vita Converse. Dom var dom ända skorna jag verkligen var rädda om. Dom var långt ifrån gott skick men det sista jag skulle göra var att slänga dom. Ett par skor var det enda jag hade kvar av mina föräldrar förutom minnen. Men minnen kunde jag inte röra på, ha på mig eller ens se på.
Under mina första månader som fighter så hade Kevin hade försökt få mig att slänga dom utan att säga anledningen, men tyvärr så hade tredje världskriget påbörjats då, och han hade varit sängliggande i några dagar. Ett flin spred sig på mina läppar av bilden på honom som inte kunde göra mer än att sova och gå på toa. Victoria hade tillochmed varit tvungen att mata honom.Jag fick nätt och jämt bita mig i läppen för att stoppa mig själv från att skratta högt. Mitt humör sjönk efter några minuter då allting nu var motsatsen till då.
Snabba steg nära mig fick mitt huvud att höjas, och genast mötte jag Dr Gilhams stressade leende när han gick förbi mig från kafeterian till korridorena. Jag hann inte besvara den innan han var utom synhåll. Den mannen tog aldrig en paus.
I morse hade han varit hos Justin och gett honom medicinerna själv då han inte litade på sköterskorna på just den avdelningen. Dom var alla nybörjare och hade mer eller mindre bara jobbat i några veckor. Det var i alla fall vad han hade sagt till mig när han sträckt fram ett fåtal tabletter och ett glas vatten till Justin, som i sin tur hade börjat protestera till den punkt att jag hade varit tvungen att hålla fast hans armar medans Dr Gilham tryckte in tabletterna in i hans mun. Som vanligt. Men det var inte det enda som var svårt när det gällde Justin. Han vägrade heller att sova. Vem som helst kan komma in hit och använda min svaghet till sin fördel – hade han uttryckt. Jag hade skrattat högt dom två första gångerna jag hört det då det aldrig skulle vara någonting som kom ut ur hans mun egentligen – doktorn hade skyllt på medicinen, vilket jag mer eller mindre också trodde var orsaken. Men senare när jag tröttnat på det hade jag antingen pratat bort det eller försökt övertala honom med att det fanns vakter runt omkring sjukhuset som kunde skydda honom. Även jag – men det nämnde jag inte.
Trots allt protester och bristen på sömn så mådde Justin i alla fall mycket bättre än för fyra dagar sedan. Som den turmänniska han är så hade han inte brutit några ben i kroppen. Doktorn hade inte varit lika säker på revbenen, då Justins andning inte var på topp just nu eller då. Men det hade visat sig vara halvt falskt. Han hade två små sprickor som skulle läka inom loppet av några veckor. Alzheimers diagnosen började även visa sig mindre och mindre och Dr Gilham sa att det förhoppningsvis skulle försvinna helt inom någon månad om Justin verkligen skötte sig. Någonting jag tvekade på. Men det var därför jag skulle nästintill bo tillsammans med honom dom veckor som var påväg.
Jag hade förväntat mig mycket värre situation än detta så det var nog därför jag egentligen var så lugn. Egentligen visste jag inte vad jag hade väntat mig, men… mer blod kanske?Tanken fick mig att rysa och plötsligt var jag dubbelt så tacksam.
”Ehm.. miss?”
Jag skakade genast på huvudet och märkte hur jag stod framför kassan med en medelålderskvinna bakom. ”Ah, aa.” mumlade jag och la fram lådan med sushi i som hade plastlock över tillsammans med påsen som jag fyllt med godis. Maten var till Justin då han blivit trött på sjukhusmaten som ”tasted like shit” – hans ord, och godiset var till mig då jag redan ätit under tiden han hade fått en av sina ”tvångsömn.” Fast denna gång hade han somnat utan pillren vilket var ett stort framsteg. Men det berodde nog mest på att han skulle skrivas ut imorgon. Någonting som hade fått mig mer lyckligare än honom. Fråga mig inte varför.
”Det blir sju dollar, tack.”
Jag räckte fram tiodollarssedeln med ett leende. ”Behåll växeln.” var det sista jag sa innan jag tog sakerna och vände mig om. Jag styrde stegen mot trapporna då jag inte ville upprepa incidenten med att falla på halt golv i hissen igen då det redan hänt två gånger utöver den första gången. Sköterskorna samt doktorerna hade vant sig vid mina klumpiga steg vid det här laget.
Med ett leende skakade jag på huvudet och lät min blick glida ner på maten och godiset i mina händer. Olyckligtvis så såg godiset inte alls lika lockande och aptitretande som sushin gjorde. Jag grymtade till och fick påminna mig själv att det var till Justin minst hundra gånger innan jag kom fram till rummet. Utan att knacka gick jag in då det praktiskt taget var mitt rum också. Jag hade spenderat varje morgon, förmiddag, eftermiddag samt natt här inne. Justin hade flera gånger försökt få mig att gå hem och vila mig, samt att sköta studierna men jag hade varje gång vänt situationen mot honom och frågat om han ville att jag skulle lämna honom. Svaret var alltid detsamma – nej. Och precis som det så hade jag vunnit debatten och han hade gett upp tills nästa dag.
På tal om Justin så syntes han inte alls i rummet. Han brukar alltid ligga på sängen med antingen fjärrkontrollen i handen eller sin mobil. Oroat steg jag in och stängde dörren med foten bakom mig innan jag la det jag hade i handen på det lilla bordet där bland annat tomma muggar och tallrikar låg. Svaga steg bakom mig fick mitt totala fokus och all oro jag känt tidigare rann likt vatten av mig. Han försökte skrämma mig. Förra gången lyckades han och då spillde jag även hela min frappe över mig. Han hade haft roligt åt det minnet ett bra tag innan han gav sig. Jag antar att samma historia skulle upprepas igen om jag inte öppnade munnen nu. Det spelade ingen roll på hur förberedd jag var på att någon skulle skrämma mig – jag ryckte alltid till.
”Vad sägs om mat Mr Prankster?” muttrade jag och vände mig om med höjda ögonbryn. Precis som jag anat så stod han där – redo att ”anfalla.”
”Damn…” han sjönk ihop genast och gick förbi mig med en enkel puttning i axeln, mot sängen.
Jag himlade med ögonen. Det var inte bara medicinen och sömnen som var problem – maten fanns också på sin lilla hörn. Han tyckte att det var för nyttigt och ville hellre ha en pizza med extra ost och skinka. Genast hade jag nekat hans förslag och hans grumpyside kom fram.
Jag gick fram till bordet och drog snabbt bort locket från sushin och gav det hela tillsammans med bestick, till Justin. Han muttrade ohörbara ord och tog emot tallriken samt besticken. 
”Jag är inte hungrig.”
Med ett suck himlade jag med ögonen och tog gaffeln från honom och tryckte den i en laxbit – doppade den i sojan - och höjde den till hans mun. ”Gapa.”
Envist skakade han på huvudet. ”Du behöver den mer än mig-” Jag passade på att trycka in maten i hans mun under tiden han pratade. Om blickar kunde döda så skulle jag vara sju meter under jordytan nu.
”Du kommer bli min död.”
”Om du inte äter dör du också.” påpekade jag och gav honom gaffeln efter att han svalt sin första tugga. Han grymtade och tryckte in gaffeln i ännu en bit fisk och stoppade den i munnen.
Bara för att reta honom mer blinkade jag med ögat och hämtade min godispåse som jag sekunder efter började vifta med.
Jag satte mig på plaststolen bredvid sängen efter att ha retat upp honom tillräckligt, och tog upp en melongodis – min favorit – som jag direkt började äta på. Den söta men ändå sura smaken spred sig i min mun och jag stönade tyst innan jag tog en till. Jag kunde känna Justins brännande blick mot kinden men valde att ignorera den då jag redan visste vad han skulle klaga om.
Så bekvämt det gick lutade jag mig bak i den svarta stolen och slöt ögonen. Jag visste inte hur jag kunde ha klarat mig utan min favoritgodis såhär länge. Just nu var jag inte långt ifrån sjunde himlen.
”Babe..?” Justins hesa röst sände rysningen längst min ryggrad och jag kände genast hans andetag mot min kind.
”Mm..?”
”Du vet… när vi kommer ut härifrån har vi saker att ta igen.”
Jag spärrade upp ögonen och vred mitt ansikte mot honom för att hinna se hur han vickade retsamt på ögonbrynen. Jag hade inte ens märkt hur hans hand hade glidit till min, innan han drog min godispåse ifrån mig.
”Justin din fucking idiot, ge tillbaka!”
Våran ”heta” stund var borta i samband med att jag försökte sträcka mig efter påsen. Men han drog den bara längre och längre bort ifrån mig samtidigt som han prasslade i den. ”Justin.” gnällde jag och la armarna i kors och stampade i golvet.
”No can do, babe.” flinade han och stoppade in flera chokladbitar i munnen. Jag hummade till och tog hans sushilåda ifrån honom och stoppade genast in en i munnen. Tyst stönade jag av smaken och glömde helt bort mitt godis. Om jag inte varit långt ifrån sjunde himlen förut så var jag på sjunde himlen nu.
”Se du behövde maten mer än mig.” flinar Justin och trycker ihop den tomma godispåsen till en boll samtidigt som jag stoppade i mig den sista fiskbiten. Jag himlade med ögonen men vägrade göra hans ego större genom att säga att bekräfta det han sagt.
”Mat får inte gå till spillo.” oskyldigt rycker jag på axlarna.
”Vad som än får dig att sova om nätterna babe.”
Han blinkade med ena ögat och höjde sedan papperpåsen i sin hand – till kastnivå – och träffade sekunden efter papperskorgen. Jag himlade med ögonen och reste mig för att gå till papperskorgen och slänga mitt skräp som en normal människa – vilket jag inte var – istället för en basketspelare.
Till min olycka var papperskorgen bakom dörren så när - vem det än var – öppnade dörren kunde jag inget annat än att känna smärta i högra axeln där jag fått dörren med en smäll. Jag gnydde till och började massera min axel samtidigt som jag stängde dörren och mötte Dr Gilhams beklagande ögon. ”Scarlett, jag ber om ursäkt.”
Långsamt skakade jag på huvudet med ett leende. ”Det är lugnt.”
”Är du säker? Jag kan kolla på din axel om du-”
”Jag är helt okej, det var bara en liten smäll.” svarade jag så artigt jag kunde och satte mig långsamt på plaststolen – inte den förra, utan den som var närmre dörren – då jag inte ville störa Dr Gilham när han tog prover på Justin. Det irriterade mig att inte kunna hans förnamn men jag får väl skylla mig själv då jag aldrig frågat.
Han nickade långsamt med ett ursäktande leende innan han vände sig mot Justin. ”Så Justin, hur mår du?”
”Bra.” svarade han kort och behöll blicken på mig där jag satt och masserade min ömma axel.
”Bra.” upprepade doktorn honom och öppnade sedan pärmen han hade i handen för att ta ut en spruta. Justin som gått igenom det här varje dag började kavla upp ärmen på sin svarta tröja – med ett suck - så doktorn skulle nå hans armveck.
Jag kände hur min överbeskyddande fighter kom fram. Jag ville inget annat än att dra bort Justin från den spetsiga nålen men höll mig i skinnet och såg hur blodet började åka in i den lilla cylinderformade plastformen. Jag svalde hårt och bröt blicken efter några sekunder då det blev för mycket. Kanske var jag en person som inte bra på någonting? Han kunde ha varit hemma nu och gjort gud vet vad istället för detta om jag bara hade skyddat honom genom att stanna vid hans sida. Jag skulle plåga mig själv med tanken hela mitt allt för långa liv.
”Jag vet vad du tänker och du kan sluta genast.”
Jag skakade snabbt på huvudet och märkte genast hur doktorn hade lämnat rummet och att Justin nu stod framför mig. Han hade en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. ”Hur?”
”Hur jag kunde veta vad du tänkte?” han höjde på ögonbrynen i en misstänksam gest och jag nickade sakta. ”Jag känner dig tillräckligt Scar för att veta vad du tänker.”
”Det är inte sant.”
”Du skyllde dig själv för vad som nu hände mig. Du skyllde dig själv för att ha lämnat mig. Titta mig nu i ögonen och säg att jag har fel.”
Jag öppnade munnen men ingenting kom ut. Jag upprepade det hela flera gånger innan jag sänkte blicken från honom till golvet. Han hade rätt och vi båda visste det.
-

Dagen efter – 6:e Oktober
Jag är för lätt övertalad – speciellt av Justin. Jag visste inte vad jag hade tänkt igår när jag gick med på detta.
Jag grymtade till och stoppade händerna djupare in i mina fickor samtidigt som jag tänkte på vad för misstag jag gjorde eller vad för trick han använde, som fick mig att åka hem och lämna honom en hel dag. Men inte bara det… jag hade varit i skolan också efter flera veckor. Blickarna eleverna gett mig hade inte fått bra responser från min sida. Jag kan ha vunnit rekord för flest svordomar på sex timmar. Jag himlade med ögonen och tänkte tillbaka på gårdagen.
Jag hade simpelt vaknat som vanligt på morgonen på sjukhussängen bredvid honom. Och precis som alltid så hade jag omsorgsfullt lyft hans arm från min midja för att kunna resa mig och göra mig iordning inför den kommande dagen – jag inte hade en aning att jag skulle spendera med en Ben and Jerry samtidigt som jag titta på alla säsonger av Grey’s Anatomy helt ensam i min obäddade säng.
Jag hade stigit ut ur badrummet helt påklädd och sminkat men inte varit förberedd inför att Justin skulle stå där utanför i endast ett par jeans. Han hade med ett flin kommit fram till mig efter att ha sagt sin dagliga ”god morgon.”
Jag – dum som jag var – hade bara trott att han ville bara ha en morgonkyss, och närmat mig hans läppar men han hann backa innan dom nuddade.  Han läppar täcktes då med ett bredare flin. ”Lova mig att göra allt jag säger idag och du får din kyss.” Alldeles för upptagen med hans bruna ögon och längtan efter hans läppar hade jag mumlat ett ”deal” innan jag närmat mig hans läppar igen – och denna gång lyckats. Där! Där hade det gått fel! Hans ögon och mitt låga självförslag hade orsakat att jag lämnat honom ensam. Och det värsta var inte det – utan att Rick samt Victoria också var på hans sida, och kommit och hämtat mig samt tvingat mig till allting innan dom lämnat huset senare på kvällen, tillsammans med killarna för att träna. Någonting jag missat bra många gånger nu.
Ilsket grymtade jag till och – som vanligt – himlade med ögonen. Justin var bra på det han gjorde och var välmedveten om det. Vilket var en förbannelse för min del och välsignelse för hans.
En kall droppe på min panna fick mitt ansikte att höjas mot himlen och träffas av flera droppar. ”Oh god.” muttrade jag och drog luvan över mitt huvud samtidigt som jag började småjogga den sista biten till sjukhuset – jag visste befann sig runt hörnet. Jag förbannade mig själv över att ha lånat ut min bil till Cody just idag när jag behövde den som mest. Justin var tydligen inte den enda som kunde övertala mig – eller så var jag för snäll. Regnet började ösa ner, efter bara några sekunder. Jag kunde föreställa mig dom tjocka, svarta molnen som befann sig på himlen just nu. Genast ökade jag på stegen ännu mer och stannade inte upp förrän jag hade tak över huvudet. Utan att tillåta mig själv andas för en sekund satte jag kurs mot trapporna och tog två steg i taget för att komma fram snabbare.
”Regnar det ute?” flinade Justin sarkastisk och blickade mig topp till tå där jag slängt upp hans dörr med en smäll. Han skrattade kort åt sin egna skämt innan han fastnade med blicken på mina jeans som hade klibbat fast sig på mina ben.
Jag skrattade humorlöst och drog ner dragkedjan på min dyblöta jacka. ”You’re always so wet for me babe.” flinade Justin och kom fram till mig. Han tog bort några blöta hårslingor från mitt ansikte. ”You wish.” jag blinkade med ena ögat och kysste hans kind innan jag småjoggade fram till hans väska – som låg på sängen – och började gräva efter ett par mjukisbyxor.
”Låtsats som om jag nyss inte hade packat.”
Sarkasm i varenda en av hans ord. ”Om du insisterar.” flinade jag mot honom och fann i samma sekund dom grå mjukisbyxorna jag älskade. Bara för att jag kunde tog jag en av hans t-shirtar också. Badass.

Jag drog in ett lättad andetag när jag satt bakom ratten till min älskade Lamborghini efter drygt två timmar. Cody hade varit snällt och kört hit den för att sedan ta sig hem på sin övernaturliga väg.
Jag trodde aldrig att skrivas ut från sjukhus skulle vara så energikrävande och samtidigt ta sin långa tid. X antal prover hade tagits på Justin och att få fram resultatet hade tagit cirka trettio minuter, sen så skulle Dr Gilham upprepa alla regler för vad Justin skulle göra och inte göra, äta och inte äta, undvika och inte undvika med mera. Jag kunde satsa alla mina pengar på att Justin redan stressade över gränsen då irritationen strålade ifrån honom. Rädd för att det skulle vara för ohälsosamt, la jag min hand på hans och stäckte mig över till hans säte för att kunna lämna en kyss på hans kind. Jag kände hur spänningen släppte  honom på få sekunder och han log mot mig. Jag visste inte om det var vänlighet, tacksamhet eller kärleksfullt. Det sist nämnda var nästintill omöjligt just nu och jag var 99% säker på att endast min hormoner spelade spratt med mig, men valde att släppa ämnet.
”Är du redo?” frågade jag – dels för att avbryta tystnaden och dels för att kunna släppa mina tankar.
”Mer än redo.” jag nickade instämmande och började köra ut ur parkeringen för att kunna zooma nerför gatan.
Resan – till min lycka – var pratsamt utan att blir för dyster och tung stämning.
Jag hade inte kontroll över mina känslor för att förklara varför jag lämnade honom om ämnet någon gång kom på tal. I alla fall inte tills han visste om min sanna identitet. Fightern. Att säga att jag gjorde slut med honom för att skydda honom skulle inte låta trovärdig då jag bara var en normal tjej i hans ögon medans han var den kriminella killen. Han hade inte märkt hur våra roller var ombytta – någonting jag hade.
Mina tankar avbröts när den välkända tegelhuset – innan Fives hus – kom in i mitt synfält. Jag svalde hårt då bilder på hur jag nästan fryst ut Caroline slog mig. Jag hade inte spenderat en sekund med henne sen mitt och Justins ”avslut.” Jag visste inte hur hon mådde eller hur hon hade det. Den senaste gången jag sett henne var idag – i skolan. Men då hade jag bara simpelt gått förbi henne med all bekymmer och tankar i världen – som inte innehöll henne. ”Babe… är du okej?”
Sakta nickade jag åt Justins fråga och gasade extra för att åka förbi Carolines hus snabbare. Jag kände Justins hand smeka mig på låren – inte på ett sensuellt sätt utan vänligt, att han visade sin närhet. Trots hans omtänksamhet mötte jag inte hans ögon ända tills vi stod i hans vardagsrum. Jag kände hans blick borra sig oroligit in i min, men valde att sätta upp min sköld, som jag visste han inte kunde komma igenom.
”Ska vi kolla på en film?” frågade han och förflyttade sin blick mot TV:n. Långsamt nickade jag – välmedveten om att han kanske inte såg det – innan jag skyndade med stegen till köket för att hämta ett glas med vatten till honom, då han var tvungen att ta sina mediciner nu. Jag letade upp hans mediciner från min väska som låg i hallen innan jag gick tillbaka till vardagsrummet och såg hur han satt på soffan med dosan i handen och bläddrade mellan olika filmer. ”Här.”
Han bröt blicken från skärmen och tog med ett suck emot tabletterna. Han började svälja dom utan att klaga samtidigt som han tog små klunkar vatten efter varje. Långsamt satte jag mig bredvid honom med en bra bit mellan oss och stirrade på TV skärmen som hade ett omslag med ”Crazy Stupid Love” på.
”Vill du se den?” jag vred huvudet mot honom då hans röst nådde mina öron och nickade sedan med ett litet leende. Jag visste inte vad som hänt men jag kunde mycket väl skylla på mig själv då tankarna på Caroline tyngde ner mig och genast drogs Justin med. Han nickade också innan han valde filmen och tryckte på play.

Hur mycket jag än försökte så fångade inte filmen mitt intresse. Jag var för obekväm och hade för mycket i huvudet för mitt eget bästa. Ett högt suck fick mitt vridande att stoppas och jag vände blicken mot Justin då han var fastklistrad med sin blick mot mig.
”För det första så vet jag inte vad som stör dig så mycket, och jag ska inte pressa dig då jag vet hur mycket du hatar det…” han tog en paus och sträckte sig efter dosan för att pausa filmen innan han vände sig mot mig igen. ”…för det andra så påminner du mig om en tjej jag tidigare kände. Varje gång jag ser dig så ser jag henne. En tjej som var min andra hälft, min bästa vän, min flickvän – någon jag vill ha tillbaka.Jag bryr mig inte om att du skyller dig själv eller att du säger att du inte är värd mig, men jag vill ha dig i en stabil situation, inte som vi är nu. Så Scarlett vill du bli min flickvän igen?”
Jag tittade på honom med uppspärrade ögon – som jag snart kände började tåra. Min underläpp darrade när jag försökte prata. Jag lät mig själv inte ens tänka innan jag tryckte fram orden jag länge velat säga. ”Jag är ledsen Justin…” klumpen i halsen blev större innan jag hann prata färdigt och jag kände hur mitt hjärta bröts i tusen bitar när Justin kollade ner i soffan med sorgsna ögon. ”Jag kan inte tro att jag för en sekund lät mig själva tänka på att jag hade en chans…” viskade han och reste sig för att gå uppför trapporna men jag hann stoppa honom. ”Jag är ledsen för att jag gav upp oss när du aldrig gjorde det.” jag lät ut ett andetag när jag såg hur han stannade upp men vände sig aldrig om. Jag tog det som min chans att säga allt jag ville – hur stor klumpen i min hals än var.
”Jag ska inte ljuga för. Det kommer inte bli enkelt och det kommer finnas dagar då allting bara är kaos. Men jag är villig att riskera allting med dig.”
Jag hann endast se hur han vände sig om tog fyra långa steg mot mig och tryckte sina läppar hårt mot mina. Jag kunde med gott samvete säga att tiden stannade där. Det var bara jag och han. Mina tankar blev klara och det enda som fanns var Justin. I den sekunder kunde jag omöjligt älska honom mer än vad jag gjorde. Ingenting skulle ändra mig och ingenting skulle stoppa mig.

Jag ber om ursäkt för att kapitlet blev försenat - men nu är den här och 2000 ord längre än vanligt.
Måste säga att detta nog var ett av dom bästa kapitlarna jag skrivit.
30+ kommentarer.

Fråga: Vilket ämne ogillar ni mest i skolan? (Slut på fantasi.)
Mitt svar: TYSKA! Usch, kan med gott samvete säga att jag hatar det. Läraren är - ursäkta språket - skitsnål med betygen och har över 50 glosor varje vecka. =S