Scarletts perspektiv:
Ibland behöver vi människor som är som en blyertspenna med sudd vid vår sida. Till att skriva lycka och sudda bort sorgen. Detta var en av dom stunderna. Och just den människan jag behövde var Justin varken jag ville eller inte. Han skulle sudda bort sorgen genom att slå upp sina ögon och skriva lycka om han förlät mig.
”Detta gör det svårare för oss att hitta fightern som gjorde allting. Vi är tvungna att fånga honom eller henne snart.” muttrade Rick. Jag skakade besviket på huvudet inombords då han alltid pratar i vi-form. Vi har inget annat val än att lyda honom. Han gick långsamt runt i det lilla rummet där vi fortfarande satt. Hans händer var knäppta bakom hans nacke och hans blick var inriktad mot golvet. Bilderna från dagen jag gjorde slut med Justin bläddrades framför min näthinna då han precis sett ut så.
Fort skakade jag på huvudet för att slippa tårarna som bildades av minnena. Frasen ”Things end but memories last forever” åkte förbi mina tankar. Personen som skapade den tänkte definitivt inte på att det finns dåliga minnen också - sådana man bara vill radera och aldrig minnas igen – då det ska föreställa en lycklig fras.
”Är du säker på att du pratade noga med doktorn?” frågade Victoria och ställde sig framför Rick för att stanna upp honom. Hon la sina händer på hans biceps och han lutade genast sitt huvud trött mot hennes axel. Ibland kändes det konstigt att tänka på att dom verkligen var ett par. Jag menar, om någon utstående skulle se dom på gatan så skulle man aldrig tro att dom två var ett par. Dom var olika på alla sätt som gick men ändå klickade dom. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet igen.
Doktorn hade berättat sitt och även vilket rum Justin låg i, samt svarat på några av våra mindre invecklade frågor och gett oss fritt till att besöka Justin närsomhelst, innan han lämnat oss för att börja hjälpa nästa patient.
Jag satt fortfarande på den svarta platsstolen fortfarande, efter en hel timme med blicken fastriktad mot den vita dörren. Jag hade säkert inte rört en muskel på dom första fyrtiofem minuterna då chocken hade spridit sig i min förstörda kropp.
En fnysning lämnade plötsligt min mun, dels för mina invecklade tankar och dels för det Rick och Victoria pratade om. Jag torkade snabbt bort mina få tårar som lyckats rinna genom min sköld, med hjälp av fållen av min tröjärm. ”Justin ligger nästintill död i rummet bredvid och det ni bryr er om är att vi inte hittar fightern?”
Alla i rummet vände blickarna mot mig men sa ingenting till en början. Några sekunder senare hörde jag hur Rick suckade och jag hörde även hur Kevin mumlade ”the bitch is back.” Jag blängde på honom men valde att ignorera det då jag inte har någon ork att tjafsa mer mot honom mer än vad jag redan gjort.
Någonting jag alltid velat erkänna var att han var mer bipolär än vad jag och Justin var tillsammans. Ena sekunder kramar han om mig medans jag gråter mot hans axel och i nästa sekund så är leken reta-Scarlett aktuell. ”Vi förstår att det är svårt gumman men vi måste hitta fightern som orsakade detta.” svarade Victoria med en lugn röst och började komma närmre mig. ”Rör mig inte, se på mig inte, och snappa inte åt dig mina jävla tankar.” fräste jag argt och ställde mig hastigt upp. Det sista var menat åt Kevin då jag kände hans kraft klösa genom mitt försvar likt klor. Mitt oförberedda utbrott fick alla att rycka tillbaka, men jag brydde mig inte. Jag var trött på att alla fem i min familj slog sig ihop och gick emot mig. Dom sa att dom visste vilken situation jag befann mig i, dom sa att dom skulle hjälpa mig, dom sa att dom skulle finnas där. Bullshit. En person hade försökt och denna någon var Victoria. Men min tacksamhet började sakta men säkert försvinna.
Utrymmet här kändes för litet. Jag skulle explodera närsomhelst, men det fanns en sak som kunde stoppa mig från att göra det. Eller snarare… en person.
Jag började gå mot dörren men blev stoppad halvvägs. Irriterat slängde  jag bak huvudet och mötte direkt Lucas blick och genast kände jag hur min kropp lugnade ner sig och ilskan försvann.
”Gör inget dumt.” viskade han och ett skynke med sorg spred sig över hans ögon. Det avspeglade sig genast i hela min kropp och sakta skakade jag på huvudet. ”Jag ska inte.” jag drog ut min hand från hans grepp och lyckades trycka fram ett litet leende innan jag vände mig om och öppnade dörren. Jag lät inte mig själv gå åt något håll innan jag hörde hur dörren klickade bakom mig i ett tecken på att den stängts. Sköterskorna och doktorerna gav mig konstiga blickar där jag stod men jag ignorerade dom och började leta efter vägen till närmaste hiss som inte hade mer än två personer i sig.
Jag började gå åt vänster då jag snabbt snappat åt mig att hissen vi tidigare tagit hit upp var förmodligen den enda som gick ner till utgången från den här våningen då flera ”vanliga” människorna stod på kö. Sakta drog jag handen genom mitt hår som hade blivit några centimeter längre sen förra gången jag klippt mig. Min blick var riktad framåt och min kropp var på helspänn.  Gång på gång tryckte jag ner ilskan när den var på gränsen att sprida sig ut och påminde mig själv om vart jag skulle och vem jag skulle se.
Mina ögon sköts upp när jag såg en tom hiss som höll på att stängas igen. Hastigt ökade jag på stegen och var framme vid hissdörrarna inom några få sekunder. Jag la fram handen mellan dörrarna och dom stannade genast upp och började sedan åka åt det motsatta hållet. Lättat suckade jag och tog tre snabba steg in i hissen. Mina tankar var för fyllda för att märka den gula skylten med en städare på. Min högra fot gled bakåt och jag kände hur jag föll med ansiktet före. Jag tillät mig själv inte att nudda det fuktiga golvet och sträckte hastigt ut min högerarm för att greppa i närmaste ting – vilket var den uppfällbara bänken längst in i hörnet. Jag stod kvar i min halvböjda position i några sekunder för att se till att allt var som det skulle innan jag ställde mig upp. Min puls hade ökat och jag tog genast två djupa andetag för att sänka den. Under den processen tryckte jag även på den runda, silvriga knappen som hade en svart femma på sig.
Jag hade inte ens märkt blickarna som var fästa vid mig då dörrarna till hissen aldrig stängts efter mig. Jag kände rodnade sprida sig på mina kinder och började genast stirra ner i golvet som verkade ha förbannelse över sig.
”Thanks god.” muttrade jag tyst när dörrarna stängde sig och det pep till innan hissen började röra sig uppåt. Lättat lutade jag huvudet bakåt mot spegeln som fanns på väggen och började ta djupa andetag. Det enda jag kunde göra nu var att hoppas att det där aldrig hända igen då spola tillbaka tiden inte var något altenativ.
När hissen pep till en gång till försvann all skam från min kropp och jag blev genast allvarlig igen. Det som nyss hänt var bortglömt och jag började hastigt jakten efter rum 335. Konstigt nog fanns det inga sköterskor eller doktorer på den här våningen. Bättre för mig.
Jag slängde bak huvudet för att försäkra mig själv om att det verkligen var tomt innan jag tog nytta av min kraft och sprang i ett omänskligt fart framåt. 395… 394… 393…
Jag suckade frustrerat och tog upp farten ännu mer och stannade inte förrän jag hade en vit dörr – identisk som den jag tidigare suttit innanför – med numren 335 på.
Jag vet inte vad som orsakade mina snabba rörelsen men innan jag hann reagera hade jag lagt handen på handtaget och tryckt ner det.
Kanske var jag trött på att dra ut det och ville bara få det överstökat? Kanske hade min vilja hade fått tillbaka sin kraft? Kanske var ilskan för mycket att hantera för min kropp? Vad det än var så var det positivt. Hur lite jag än ville erkänna det.
Jag sänkte blicken när jag sköt upp dörren ytterligare – rädd för att möta Justins ansikte då jag inte visste hur illa det var. Med blicken klistrad i marken vände jag mig om och stängde dörren innan jag höjde huvudet och blinkade några gånger samtidigt som den vita dörren täckte all min syn. Jag var rädd för att vända mig om. Mitt mod sänktes likt ett termometer gjorde när den förflyttade från ett varmt rum till ett kallt. Precis i det tempot.
Jag ville säga så många saker men kunde inte andas. Jag ville se honom men vågade inte. Jag ville allt men gjorde inget.
”Du har tagit dig hit… låt inget stoppa dig.”
”Du klarar det här.”
”Dra in några djupa andetag och stäng ögonen i några sekunder.”
Hur töntigt det än lät så hjälpte mina egna ord mig – något som sällan hände. Jag sköt bort dom ostadiga tankarna och satte en fot bakom det andra och vred kroppen i en hundraåttigradig rörelse. Nervöst bet jag mig i läppen när jag upptäckte honom ligga på sängen.
Hans ögon var stängda, och hans andning var tyst och långsam. Pipet från respiratorn nära hans säng slog i en jämn takt. Han bar en av dom där sjukhusklänningarna. Jag kunde nästan se framför mig hur han skulle bli förbannad när han vaknade och märkte det. Ett sorgset leende spred sig på mina läppar men tonade snabbt bort när jag tog in den vita färgen hans ansikte hade samt skrapsåren – även dom var nästintill vita. Det var som om han inte hade någon blod i kroppen alls. Tillochmed hans hår hade en mattare färg än vanligt.
Någonstans i mitt bakhuvud sattes musklerna i mina ben igång och jag började långsamt gå närmre. Han hade en nål i sin armveck och andningsrör i näsan. Hans armar hade flera rivmärken och skrapsår.
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag skulle inte tro han var vid medvetandet om respiratorn inte fanns där. Han såg död ut… Jag hade aldrig sett min Justin så skör och krossad.
Den ständiga pipet från maskinen var på väg att göra mig galen. Min hand skakade häftigt när jag lät mina fingrar glida längst hans arm, vidare till hans axel som var täckt av det vita tyget. När jag nådde hans ansikte började jag följa konturerna av hans bleka hud, över hans ögonlock, hans näsa, hans kinder, hans läppar. ”Varför hände detta dig?”
Jag kände en varm tår rinna nerför min kind. Den droppade på det ljusblåa lakanet som täckte hans kropp och tonade den mörkare. Jag drog min hand genom hans hår och försökte styla det någorlunda, vilket var helt onödigt. Att hans hår var rufsigt var ett av hans sista problem just nu. Pipandet från maskinen fortsatte och jag titta ner på den. Jag visste inte vad det stod. Det var en massa nummer som gjorde mig inget annat än förvirrad. Jag slutade försöka att tyda ut vad dom betydde och vände tillbaka blicken mot Justin.
Min Justin var inte svag som detta. Det var inte meningen att han skulle ligga i en sjukhus säng nu. Skadad, både fysiskt och psykiskt.
Det borde vara olagligt för mig att älska honom. Jag gör ingen nytta men jag kan inte sluta. Jag gör det ändå. Jag känner mig verklig med honom. Demonen inom mig försvinner när han fanns i närheten.
Jag kände en till tår rinna, och sen en till, och en till. Jag var över det stadiet där jag försökte få dom att hålla dom inne.
”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.”