”…Lagerhuset brann ner runt elva-tiden igår kväll. En anonym vittne sa att det befann sig en familj på tre ungdomar och två vuxna på platsen när branden tog fart. Vittnet berättar också att familjen inte visade någon tendens på att vilja bränna ner lagerhuset först – allting hände så snabbt. Anledningarna till varför familjen satte huset på brand är fortfarande oklart. Polisen jobbar hårt för att hitta dom misstänkta.”

Jag slöt ögonen och skakade irriterat på huvudet. Ljuden som tidigare tillhört nyheterna tonade bort i samband med att min tumme tryckte ner volymsknappen.
Sen den sekund Justin hade lämnat huset tack vare Rick och Kevin hade jag fått en bild på dom jobbiga ljud jag hört igår, när vi befann oss i skogen.
Sirener. Polisen, brandmän, tillochmed ambulans hade kommit till platsen precis några sekunder efter att vi lämnat den. Lagerhuset hade brunnit och det hade inte varit långt ifrån att träden runt omkring skulle slukas upp av elden också. Victoria hade inte tagit några säkerhetsåtgärder. Det var i alla fall vad Kevin hade sagt. Någonting som ändå verkade solklart och sant. Det enda som funnit på nyheterna sen igår kväll var branden. Flera bilder hade läckt ut men alla var lika dunkla och suddiga. Våra figuren syntes men man såg absolut inte att det var vi.
Det var tillräckligt med det hemska liv jag redan hade fått som en gåva av gud, jag behövde inte sättas i ett fängelse också. Om den myt som sa att man dog och föddes upp i ett nytt liv stämde – vad hade jag då gjort i mitt förra liv som vart så hemskt att jag fick utstå denna fysisk och psykiska smärta idag? Känslan av att sjunka igenom jorden och försvinna kändes lockande men jag hade inget sätt att göra det på. Det var även någonting som höll mig tillbaka. Kanske mina få vänner i skolan som fått mig att inse att kärlek fanns i vänskap? Kanske killarna i Five som fått mig att inse att om man ville ha någonting krävdes det blod och tårar? Kanske min lillebror som behövde mig lika mycket som jag behövde honom? Sluta vara så patetisk, skrek mitt inre åt mig.
Jag suckade högt och föll bakåt i soffan. Jag tog upp närmaste prydnadskudde och tryckte den hårt mot mitt ansikte. Alla dom anledningar som jag räknade upp stämde men inte lika mycket som denna gjorde.  Justin, han som fick mig i denna sits nu. Om jag hade byggt upp mina väggar dubbelt så tjocka och dubbelt så breda så skulle jag ha kunnat kontrollera mina känslor och inte falla pladask för honom, redan första dagen. Jag skulle ha kunnat leva ett liv där jag inte behövt bry mig om att en människa skulle kunna bli skadad på grund av mig. Jag skulle ha räddat honom och glömt bort allting  sekunden efter. Men jag kunde. Jag hade räddat honom, men fått in honom i ännu mer trubbel. Jag kunde inte leva i ett liv där jag var tvungen att titta efter två ryggar och vara beredd på att fånga två knivar.
Syret i mina lungor började ta slut och jag tog bort kudden från ansiktet. Sakta hasade jag mig upp från soffan och kände dom svarta fläckarna framför ögonen. Men det stoppade mig inte ifrån att ta den beslut som skulle kontrollera hela min framtid och hans…

Justins perspektiv:
Jag drog händerna uppochner flera gånger för att radera sömnen från mitt ansikte. Solen sipprade fram mellan persiennerna och landade på min bröstkorg. Ljuset såg annorlunda ut jämfört med alla dom andra morgnarna.  Den lös in från en annan vinkel. Spegelvänt. Jag drog täcket över huvudet samtidigt som en gäsp slank ut ur min mun. Någonting sa mig att detta inte var en vanlig morgon. Jag hade alltid en tendens att känna det så fort jag slog upp ögonen. Som den dagen Scarlett började i skolan eller när vi mötte Slyders i lagerhuset och dom hade Kayla med sig. Det sista fick mig att rynka irriterat pannan.
Med ett enkelt svep drog jag av mig täcket och slängde en blick på klockan. 14.18. Det förklarar den konstiga vinkeln ljuset sken ifrån. Istället för att känna panik över att jag missat en hel skoldag, som människor skulle ha gjort, spred sig istället ett flin på mina läppar. Jag brydde mig inte om framtiden, min var redan planerad. Blod, döda och pengar. Mer komplicerat var det inte.
Jag drog ett hand genom mitt rufsiga går och ställde mig upp, men föll tillbaka lika snabbt med ett stön när jag kände en smärta benet. Vafan?
På utsidan var allting som det skulle vara medans smärtan dunkade från insidan. Med i hopbitna käkar reste jag mig upp igen och kände smärtan skjuta upp likt en blixt, nu inte i bara benet utan hela kroppen. Att bli knivhuggen smärtade mer än detta men det var inte så långt ner på listan ändå.
För varje steg jag tog framåt kändes det som om jag gick tillbaka två. Tillslut lyckades jag ta mig till badrummet och kliva in i duschkabinen. Varje vattenstråla fick mina muskler att slappna av i några sekunder innan dom spände sig dubbelt så hårt.
Dom behagliga strålarna förvandlades till någonting vasst. Nålar som trycktes in i min rygg, knivar. Det sved som in i helvetet. En grymtning for ut ur min mun och jag steg ut ur duschen utan att bry mig om att tvätta mig med tvål. Smärta var någonting jag var van med, men då visste jag vad anledningen var. Nu hade jag ingen aning.
Jag vred en handduk runt midjan och ställde mig framför spegeln för att kunna skåda min rygg. Det fanns röda märken men ingenting som var så stort att det kunde ha orsakat en sådan svidande smärta. Jag visste inte vad som hänt eller vad jag gjort. Jag öppnade dörren och steg ut till den svala rummet. Jag kanske hade fallit ut ur sängen under natten? Gått i sömnen? Vad det än var så gjorde jag inte det vid medvetandet.
Jag drog handen genom mitt hår och gick till golvet bredvid sängen där mina jeans låg. Gårdagen var ett mysterium. Jag minns inte ett skit.
Jag började leta efter min Iphone jag visste låg i någon av fickorna. Nedervåningen var tyst vilket det inte annars brukade vara vid två-tiden. Men som vanligt brydde jag mig inte vart killarna var. Att ha huset för sig själv lite då och då skadade inte.
Ett sms från Scarlett var det enda som fanns. Dock det enda jag också ville skulle finnas. Det vanliga flinet som tog plats på mitt ansikte när hennes namn lyste upp min skärm klistrade sig fast och jag öppnade sms:et.

Från: Babe
Vi behöver prata.

Inget mer inget mindre. Bara en mening på tre ord som skulle få vem som helst att tänka på alla misstag dem gjort. Hade hon fått reda på det jag håller på med? Kanske hade hon tröttnat på mig? Hon kanske fått reda på alla dom fester jag gått på bakom hennes rygg? Jag svalde hårt och drog handen genom mitt blöta hår.
Mitt leende hade ersatts av ett rakt sträck samtidigt som jag började knappa in ett svar. Men blev avbruten efter två ord av ringklockan som ekade genom hela undervåningen och upp till övervåningen.
Frustationen tog fart i min kropp och jag slängde mobilen tillbaka på golvet och skyndade mig att ta på mig ett par nya kalsonger och mjukisbyxor. Vem det än var som hade ringt på, hade gjort det olägligt. Min flickvän ville prata, och när det gällde henne så visste jag att det var någonting allvarligt. Hon hade alltid en tendens att skicka e smileys efter varje sms, som avspeglade det humör hon var på.
Personen på andra sidan dörren måste ha ett bra tålamod då jag inte alls skyndade mig.
För varje steg i trappan jag tog, kändes det som om jag fick en spricka i kroppen. Jag var tvungen att prata med killarna senare när dom kom hem från vart dom nu var. Jag varken ville eller orkade leva på ”tror”.
Mina tankar avbröts av ringklockan igen och jag snabbade på stegen. Desto fortare jag gjort mig av med den som stod utanför dörren, desto fortare kunde jag prata med Scarlett.
Jag låste upp dörren och ryckte upp den i en hastig rörelse, beredd på att döda vem det än var som stod där ute. ”Vad fa…- Scar?”
”Vad har hänt?” mumlade jag innan hon hunnit öppna munnen. Mina ögon sökte runt på hennes bleka ansikte. Det enda källan till färg var dom lilatonade ringarna under hennes ögon och hennes gröna irisar som lyckades lysa i den mörkaste ljus.
Få hårstrån hade åkt ut -  framför hennes ansikte  - av hennes hår som var uppsatt i en så kallad bulle… tror jag. Jag sökte vidare på hennes kropp och möttes av jeans som satt smäck runt hennes höfter och en oversize tröja. ”Babe?” min röst var knappt hörbart men hon verkade höra det ändå då hon tog ett steg närmre mig. ”Kan jag komma in?”
Utan att göra något försök till att prata så nickade jag. Tonen i hennes röst var iskall, vilket skrämde mig. Inte att jag blev rädd över att hon skulle använda våld utan mer skräck över vad som pågick i hennes tankar.
Jag harklade mig för att återfå hennes uppmärksamhet när hon ställt sig upp igen efter sin böjda position, då hon hade tagit av sig sina skor. Hennes blick vilade och sökte på allt förutom mitt ansikte.
”Scar.” befallde jag då jag inte orkade med den spända tystnade längre.
”Vi går till vardagsrummet.” mumlade hon och fann plötsligt intresse för träplankorna som täckte golvet. Med en suck la jag en hand på hennes korsrygg - då hon inte verkade vilja ta första steget in till vardagsrummet – och började försiktigt föra henne framåt.
Stämningen omkring oss var tjock som isen var på istiden och lika kall. Det här var inte vi. Hur töntigt det än lät så hade vi aldrig haft en spänd och tyst stund med varandra som var obehaglig. Visst hade vi bråkat och sånt, men då fanns det en anledning. Inte nu.
Jag kände att om jag än en gång tog första steget så skulle vi bli sittandes här i flera timmar. Hennes ansikte avslöjadeklart och tydligt hur osäker hon var. Men på vad? Vad var så svårt att hon inte kunde berätta för mig?
”Hängde vi igår?” frågan slapp ut ur min mun innan jag hann stoppa det. Men sekunden efter kändes det som en lättnad, då jag lyckades starta en konversation och få svar på mina obesvarade frågor.
”Igår… när?” mumlade hon och började skrapa bort det blåa nagellacket från sina fingrar.
”Igår kväll…” hennes rörelsen frös till och hon mötte för första gången min blick sen den stund hon steg in. ”Du var hemma vad jag vet… Vart är killarna?” hon började sakta pendla med ögonen mellan mitt ansikte och bröstkorg.
”Jag vet inte.” suckade jag och kliade mig i håret.
Varför var hon så stel? Mina känslor var inte varma och lyckliga kring detta. Snarare kalla… iskalla.
Hon var alltid som månen. En sida som var ljus och alla fick se och en sida som alltid var mörk och gömd.
”Scarlett, vad är det som tynger dig? Du har agerat så här i flera dagar.”
Jag uttalade hennes hela namn långsamt då jag ville att hon skulle förstå att jag inte ville fortsätta tystnaden längre.
”Vi delade på ordet kärlek Justin. Du tog kär jag tog lek.”