- En timme efter att Justin blivit kidnappad -
Scarletts perspektiv
Omedvetet parkerade jag bilen utanför huset och dödade energin.
Om någon skulle fråga nu vart jag befunnit mig dom senaste timmarna, så skulle jag antingen helt ignorera i att svara eller säga ”jag vet inte.”
För det var sanningen… jag hade bara kört runt i hela Stratford utan att stiga ut ur bilen en enda gång. Att stanna hade inte heller funnits på min karta.
Det var nog det mest positivta med denna stad. Människor kryllade aldrig på gatorna och bildade trafik. Men trots det så har allt gott har en baksida.
Allt ont hittar sin väg hit då det är liten chans att bli upptäckt.
Jag skakade lätt på huvudet för att bli av med tankarna – någonting jag gjort allt för ofta idag. Men det funkade ändå aldrig.
En ensam tår rullade nerför min kind och gjorde endast det enorma hålet i mitt hjärta större. Jag må ha varit säker på att ingenting skulle bli detsamma, men nu var jag mer än säker på det.
Igår hade jag gråtit mycket. För mycket. Mina ögon hade varit uppsvullna och röda – något som idag också var samma.
Men idag så hade bara få droppar lämnat mina nästintill uttorkade ögon. Min kropp var alldeles för förlamad för att tänka på att gråta.
Jag var öm och trött. Snyftningarna hade plågat min kropp. Ingen skulle behöva gråta så mycket. Jag hade inte ens gråtit så mycket när mamma och pappa hade dött.
Avvisad var vad jag kände. Det var inte rättvist, det var inte rätt.
Han hade tillochmed varit den som sagt ”jag älskar dig” först.
Med en suck torkade jag bort den ensamma tåren och öppnade bildörren samt steg ut. Innan jag gjorde min väg till huset så tryckte jag på knappen och hörde hur bilen pep till och hur låsen hamnade på plats.
Det frusna gruset under mina fötter knastrade och gav en oroande effekt. Jag hade aldrig känt såhär när jag gick till mitt egna hem. Men nu var det som om en negativ överraskning väntade på andra sidan av den mörka dörren.
Jag drog in ett djupt andetag innan jag ryckte ner handtaget och steg in. Någonting jag inte var beredd på var att alla skulle stå i en ring runt Lucas samtidigt som han stirrade ut i tomma intet. Jag kände igen den blicken.
”Vad händer?” min röst var skör och genast försökte jag harkla mig ohörbart.
”Han ser någon i en källare.” muttrade Kevin och ställde sig upp från sin böjda position, då han var lutad mot soffans ryggstöd förut.
Mina ögonbryn for ihop samtidigt som jag krånglade av mig min jacka.
”Får han fram bilder från vem det är?” en lätt huvudskakning var det enda jag fick.
Långsamt växlade jag min position så jag nu stod bredvid soffan med ögonen på Lucas uttrycklösa ansikte. Mina andetag blev osammanhängande och nervös sammanflätade jag mina fingrar med varandra. Ur ögonvrån såg jag resten av vardagsrummet, som om jag väntade på något. Eller någon.
Jag visste inte vem personen i källaren var men något sa mig att det inte skulle vara vemsomhelst, utan någon speciell.
Lucas ryckte plötsligt till och började med uppspärrade ögon söka sig runt i rummet.
Victoria och Rick var snabbt över honom medan Kevin och Cody höll sig i bakgrunden.
”Vad såg du?”
”Var det ett föremål?”
”Var det en person?”
”Var det flera personer?”
Rick och Victoria slängde fråga efter fråga och jag insåg snabbt att Lucas började gripas av panik. Irriterat sköt jag bort dom och satte mig på huk framför Lucas. Långsamt – rädd för att skrämma honom – tog jag hans händer i mina samtidigt som jag höll stadig ögonkontakt.
”Vad hände?”
”Dom har alla Scar.” mumlade han och försvann med blicken i några sekunder innan han kom tillbaka och mötte mina ögon.
”Vilka har vilka?”
Jag ville egentligen inte höra svaret men sekunden efter gjorde jag precis det.
”Kayla och Slyders har Five.”
-

”Vi delar upp oss så vi har alla ytor i byggnaden.” mumlade Rick samtidigt som han höll på att köra den sista kilometern till huset. Huset Kayla tillsammans med Slyders tidigare bott i.
”Vem går med vem?” frågade jag stelt och laddade pistolen i min hand. Jag har fighterkrafterna men jag kunde inte riskera att använda dom. Speciellt inte framför killarna.
”Jag och Victoria. Cody och Lucas. Du och Kevin.” avvakande nickade jag och höll blicken på dom mörka träden utanför fönsterskivan.
Vinden slog hårt mot dom flygande löven och regnet smattrade hastigt mot marken. I människoögon skulle det hela vara obehagligt men för mig var det ingen skillnad från en ljus, solig morgon.
”Vi är framme.”
Planen var redan avklarad så vi spred ut oss utan några vidare ord. Jag tillsammans med Kevin tätt bakom mig zoomade nerför en dunkel korridor som låg på bottenvåningen. Det enda källa till lyse var dom få stearinljus som var placerade vid alla hörn samt dörrar.
Mina steg stannade upp när två vägar gjorde sig synliga. En som gick rakt fram och en som gick till höger. Mina ögon började åka framochtillbaka mellan dom två gångarna, tills att Kevins röst avbröt mig.
”Höger.”
Utan vidare ord gjorde jag som han sa men frös till i min position när jag hörde snabba steg mot mig. Hastigt drog Kevin i baksidan av min dräkt och ställde mig i skydd bakom väggen igen så den högra korridoren var vid min högra axel.
Kevin som måste ha uppfattat personernas tankar, då han spände sig och började snabbt uttala några få ord till mig.
”Det är tre män. Vanliga änniskor. Du går och letar efter killarna så tar jag hand om dom?” det sista lät mer som en fråga än ett påstående.
Osäkert nickade jag och höll fast ögonen på honom när han lyfte sin pistol upp i taket och avlossnade ett skott som snabbt skulle fånga männens uppmärksamhet.
Dom avlägsna stegen blev allt tydligare när dom kom närmre och genast lät jag Kevin ställa sig närmast korridoren så hans skulle få övertaget.
Precis som han sagt så gjorde snabbt tre män sig synliga. I samma sekund som dom fann Kevin smet jag undan och tog upp farten. Ljuset från stearinljusen försvann efter några sekunder och hastigt började jag krångla upp en tändare från min ficka.
I samma stund som lågan tog plats i arean så nådde en alltför känd röst mina öron.
”Det var väl synd, hon missar chansen att rädda dig.”
Det ekade från rummet på min vänstra sida och utan att tveka drog jag ner handtaget och öppnade dörren ljudlöst.
Utan att bry mig om resten av rummet började jag söka efter killarna och fann dom genast. Jag skymde stolarna dom var knutna på men det var allt. Slyders och Kaylas kroppar var i vägen.
Jag spände hela kroppen när jag upptäckte skenet som höll på att ta plats på Kaylas kropp. Fuck this – jag tänker inte vara i underläge om hon ska spela smutsigt.
Pistolen i min hand stoppade jag tillbaka i bältet i min midja och tog ett ljudlöst steg framåt. Precis i rätt sekund för att se hur Kayla höjde sin hand till Justins ansikte. Skräck och ilska tog plats i min kropp då jag visste att hon skulle använda sin extrakraft mot honom.
”Rör honom oh du dör.” mumlade jag giftigt och såg hur alla blickar for chockade mot mig. Alla förutom Kayla.
”Har du inte lärt dig att inte komma själv?” flinar hon oberört och vänder ryggen mot en skräckslagen och chockad Justin.
Genast bröt jag blicken ifrån honom och fokuserade på Kayla igen.
”Sist jag gjorde det så var det du som blev skakad.” väser och vill bara avsluta kallpratet.
”Det var nog din kära bror Codys hjälp, annars skulle du vara sju meter under marken nu.”
”Han fick ner dig kanske men jag fick ner dina fem hundvalpar som jag nu märker är tillbaka.” flinade jag och såg hur hennes ögon blixtrade till av ilska.
”Du vet… om du aldrig hade gjort slut med Justin igår så hade han inte behövt komma till ditt tomma hus idag och ni kunde undvika att allt detta skulle hända. Men å andra sidan så var jag källan till det hela.” hennes äckliga leende kom tillbaka i samband med att min försvann.
”Bree är en söt tjej. Tråkigt att hon accepterade min lilla deal med att droga ner Justin så han var omedveten vid otroheten och sedan få pengar. Något hon inte fick. Undrar vart hon är nu?” hennes röst tonade till några grader mörkare och jag knöt mina nävar ilsket.
Innan jag återfann kontrollen över min kropp så var jag framme vid henne och kastade iväg det första slaget mot hennes ansikte.

Kortare än vanligt men jag hoppas det inte gör någonting. :)♥
En sista kapitel kvar som jag ska försöka få upp på julafton. Mina känslor är över kanten just nu.
Glöm inte att lämna en kommentar.

Fråga: Har ni någon/några syskon? :)
Svar: Har en lillebror som har sina stunder, haha. ♥