Justins perspektiv:
Smärtan var överallt. Jag var som en sammanpressad massa. Jag kunde inte peka ut vart det gjorde ont eller hur mycket det gjorde ont – min enda tanke var bara att det gjorde ont.
Utan att slänga fram en lögn så kunde jag med handen på hjärtat säga att jag inte upplevt någonting värre än detta. Smärtan efter att få en kula i någon kroppsdel var ingenting jämfört med detta.
Pain is weakness that leaves your body. Just nu kändes  det bara som svaghet som fyllde min kropp.. och arean omkring mig. Det svarta rummet jag befann mig i hade varken hörn eller kanter.  Varje sida var oändlig.
Jag kunde inte röra mig hur mycket jag än försökte. Jag låg där på det kalla golvet och stirrade upp. Trötthet var egentligen en underdrift men jag fann inget annat ord som beskrev en liten del av mina känslor bättre. Ena sekunden kunde jag vara vaken utan problem,  medans andra så fick jag kämpa med att inte ge in och sluta ögonen och försvinna på mindre än en millisekund. Jag vet egentligen inte vad som höll mig uppe samt vaken, trots allting. Min vilja var för stark för att ge upp helt enkelt.
Precis i den stund den tanken slog mig så började någonting annat att existera. En dragningskraft.
Men istället för att dra mig neråt så fick den mig att skjutas uppåt. Det blev svårare att andas och min förlamade kropp började brinna mer och mer. Dvalan jag befunnit mig i började långsamt tona bort och lämna mina sinnen klara. Jag visste inte om detta var himlen, helvetet eller helt enkelt verkligheten. Men vad det än var så var det inte dans på rosor. Jag hade ingen kontroll över vad som hände. Jag hade inget vapen att få ut min ilska på genom att skjuta hejvilt. Men någonting hade jag. Någonting jag inte ville ha. Ett tomt svart hål i mitt huvud. Jag minns inte vad som orsakat mig denna smärta eller vem som gjorde det. Det var det enda som fanns i det svarta hålet.
Pip, pip, pip
Ett irriterande ljud fick min hörsel att komma tillbaka. Min liggande position verkade bli stelare och eldflammor verkade ta plats på mina kroppsdelar då smärtan endast blev värre. Den svarta arean började tona bort  - precis som dvalan – och istället ersättas med vitt. Jag hade kämpat för att komma hit men nu önskade jag inget annat än att gå tillbaka till det mörka igen. Den lilla självkontroll jag verkat ha började glida genom mina fingrar likt sandkorn tills den försvann helt. Än en gång kände jag mig förlamad men skillnaden nu var att det fanns ton av smärta.
Ljudet av en dörr som knarrade när den öppnades fick en viss lättnad att skölja över mig men jag suddade bort det. Mina ögonlock var som fastklistrade mot varandra, hur mycket jag än försökte sära på dom. Tiden åkte snabbt förbi och jag kunde inte göra någoting för att stoppa den.
Mitt i all smärta, slit att röra mig och tankar så kände jag någonting varmt – men ändå kallt – mot min armveck som sakta började glida uppåt mot min axel. Beröringen var mer svag där – som om någonting var mellan min hud och vad den än var som rörde mig. Jag stelnade till inombords men tvekade på den faktum att det visades på utsidan.
Frustationen byggdes upp inom mig när jag inte kunde placera vad eller vem det var som rörde mig. Det fjäderlätta rörelsen började röra sig på mitt ansikte, ögon, näsa, kinder och läppar. Mina nerver skakade av mina tankar som snurrade sig in i varandra. Jag behövde se vad som hände och jag behövde veta vart jag var.
”Varför hände detta dig?”
Jag stelnade till igen – fast denna gång hade jag en klar bild på anledningen. Hon var här. Min ex-flickvän var här. Scarlett var här.
Suddiga bilder på den dagen när hon lämnade mig började rulla framför min näthinna och ironiskt nog så följde bilder från dramat efteråt med. Ända fram till partyt på Zouk… där tog det stopp. Det sista jag minns var att jag hade sett henne tillsammans med den där dickheaden till kille.
En snyftning från hennes sida fick alla tankar att raderas, mitt redan krossade hjärta att brytas i ytterligare tusen bitar. Det spelade ingen roll om vad hon hade gjort – om hon grät så skyllde jag allting på mig själv. Nu mer än någonsin. Jag kunde inte krama om henne och säga att allting kommer bli okej. Jag kunde inte försöka lugna henne. Hell jag kunde inte ens röra mig. Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte förmå min hjärna att sända någon synlig reaktion ut till min kropp. Jag skulle tveka på om jag verkligen levde om det inte var för den där pipet som fortsatte eka i mina öron. För en stund hade jag trott att den var borta.
En rörelse jag känt många gånger åkte genom mitt hår tidigare fanns där igen. Jag fann genast mig själv avslappnad under hennes beröring. Hennes hand försvann från mitt hår och jag krävde genast tillbaka den. Jag visste inte om det var en fnysning eller snyftning jag hörde sekunden efter men det fick min kropp att reagera annorlunda. Mitt bakhuvud började dunka i samma tempo som pipet. Scarletts snyftningar började bli kraftigare i ett tecken som bevisade att hon grät hysteriskare nu.
En skarp huvudvärk skapades och jag kände mina andetag hacka sig. Överallt gjorde ont men mitt huvud var värst. Det var som en mardröm blev verklig när alla trådar till det mörka plötsligt släppte mig och jag fick fria tyglar till min kropp.
Jag öppnade inte ögonen hur mycket jag än ville. Det fanns någonting viktigare jag var tvungen att avsluta innan jag kunde påbörja annat. Jag lät min tunga glida över mina torra läppar innan jag lät min röst flöda ut och tystna hennes hjärtslitande snyftningar. ”Sluta titta på mig och gråta som om detta är ditt fel.”
Jag behöll ögonen fortfarande stängda. Min rädsla för hennes reaktion var stor. Den brinnande känslan av två ögon som stirrade på mig var där. ”Ju-Justin?”
Jag drog in ett hackigt andetag innan jag slog upp ögonen och möttes genast av ett tak målat i samma färg som snön. Ur ögonvrån skymde jag flera lamporna som gav mina ögon ett oönskad effekt. Hastigt började jag blinka flera gånger för att vänja mig vid det vita innan jag vred huvudet långsamt åt höger.
Scar stod där med ett hårt grepp om det ljusblåa lakanet jag även misstänkte täckte min kropp. Hennes mun var smått öppen och hennes vanligvis tindrande ögon var blodsprängda. Svarta ränder hade målats upp på hennes kinder av saltdropparna hon lämnat ifrån sig.
”D-du är hä-ä-r.” stammade hon fram, och började plötsligt le samtidigt som tårarna började rinna igen.
”J-” min mening avbröts av hennes armar som snabbt lindade sig kring min kropp. Jag hade glömt bort hur stark hon egentligen var, men jag klagade inte. Att känna hennes närhet var mer än vad jag väntat mig. Långsamt – rädd för att dra i någon sladd – la jag mitt vänstra arm kring henne och tryckte henne närmre mig med hjälp av min handflata mot hennes rygg. Hon begravde sitt ansikte i min halsgrop och jag kände genast ändringen i min andningen – det blev svårare. ”Du är här.” viskade hon igen – denna gång utan att stamma.
”Jag är här baby… men du kväver mig.”
Det var det vettigaste jag kom på att säga trots att jag visste att det skulle förstöra stundens djup. Hennes kropp rycktes genast tillbaka och min arm föll vid min sida igen. Tacksamt drog jag in ett andetag men kände fortfarande hur det inte var helt återställt än. Jag höjde handen till min näsa men möttes av något gummiaktigt. Med en rynkad panna slöt jag min pekfinger och tumme runt vad det än var för att dra bort det, när Scarletts hand stoppade mig.
”Låt bli den.” hennes röst hade skiftat till en sorgsnare ton igen – som om den senaste stunden aldrig hade hänt. ”Varför?”
”Du kan inte andas utan den… än.” hon rynkade själv på pannan av vad jag antar förvirring men ledde inte ämnet vidare.
”Vad har hänt? ” jag tog en paus innan jag fortsatte med nästa fråga. ”Vart är jag?”
”Jag vet inte. Sjukhuset.” hennes ton skiftade än en gång… nu till en mer bestämdare.
Jag drog ett djupt andetag som var fyllt med smärta och släppte ut den efter några sekunder för att inte börja slänga ur mig en massa osammanhängande frågor, som varken hon eller jag var i en bra sits att svara och höra.
Jag vred huvudet åt vänster och märkte genast respiratormaskinen där som orsakat – och gjorde fortfarande – pipet. Mina ögon började ta in dom vita väggarna jag upplevt allt för få gånger trots vad jag gör. En vanlig människa skulle tro att jag befann mig i sjukhuset tjugofyra sju men det var bara bullshit. Jag klarade mig själv lika bra hemma efter ett blodbad.
Jag vände tillbaka blicken mot Scar och märkte hur hon stirrade på mig med ögon fyllda med… ånger? Ilska? Sorg?
”Vad är det sista du minns…?” viskade hon långsamt fram och la blygt en hårslinga bakom sitt öra.
”Zouk.” svarade jag simpelt. Jag ville inte gå in på detaljer som skulle få allting att bli värre. Långsamt nickade hon och suckade innan hon satte sig på den svarta plaststolen bredvid sängen.
”Varför gjorde du det?” frågan åkte ut ur min mun utan att jag hann stoppa den, men sekunden efter var jag glad att den gjorde det. Detta var den perfekta stunden att få fram sanningen och inte hennes lögner om hur hon använde mig för famet. Just då hade ilskan kokat inom mig men när hon hade sagt det, men ju längre tiden gick så blev jag allt mer säker på att hon inte var den tjejen.
Jag vände huvudet tillbaka mot taket så jag slapp möta hennes ögon. Jag hörde henne sucka djupt och flera sekunder började passera. Jag var på väg att säga någonting – jag vet inte vad – när hennes röst började studsa mellan väggarna. Men svaret inte var vad jag ville ha. ”Skulle du tro mig om jag sa att det var och fortfarande är komplicerat?”
”No shit Sherlock.” orden kom ut aggressivare än vad jag menat och jag fick nätt och jämt stoppa mig själv från att avbryta henne – för att be om ursäkt – när hon började prata igen.
”Jag är seriös Justin. Vi är inte i någon vanlig romans. Varken från din sida eller min. Du är en kriminell kille och jag är… allt och inget.”
”Du och dina jävla gåtor.” muttrade jag tyst men hon hörde det – något jag helst inte velat att hon skulle gjort.
”Varför är du så arg helt plötsligt!?” hon höjde rösten vilket fick mig också att göra det. ”För att jag fucking älskar dig!” mina lungor var redan i dåligt skick och att jag skrek gjorde ingenting bättre. Respiratorn pep hastigt och jag började genast ta djupa andetag – mest för att bli av med det jävla ljudet än för min egen hälsa.
”Jag är arg på dig för att jag älskar dig och du älskar mig inte tillbaka. Okej?”
Denna gång pratade jag i normal ton och såg genast hur hon blev obekväm i situationen. ”Är det vad du tror? Att jag inte älskar dig?”
”Du har inte visat mig någonting annat på den senaste tiden.” snäste jag och slöt ögonen.
”Jag slutade aldrig att älska dig. Jag bara slutade visa den för din säkerhet.” jag öppnade ögonen igen i rätt sekund för att se hur hon hade vänt sig om och börjat gå mot dörren med nedsänkt huvud.
”Vart ska du?”
Utan att vända sig om så började hon prata. ”Du tror på lögner men inte sanningen. Då gör jag ingen nytta här när jag berättar sanningen.”
”Scar kom tillbaka.” muttrade jag och försökte gömma den faktum att jag var ett steg ifrån att få panikattack för att hon var påväg att lämna rummet. Men respiratorn avslöjade mig med sitt snabba pipande. Irriterad slöt jag ögonen och förbannade maskinen hundra gånger om.
”Varför Justin?” hennes röst lät mycket närmre och när jag öppnade ögonen igen så stod hon vid min sida med det ljusblåa lakanet i ett hårt grepp i sina händer precis som förut.
”För att jag sa så.” muttrade jag och sträckte min fria hand till hennes ansikte.

Ingens perspektiv:
Scarletts panna rynkade sig, men Justin gav henne ingen tid att reagera innan han drog hennes ansikte närmre sitt och kysste henne. Hans läppar var så bekanta mot henne, så ömma. Hon gav in och kände sig själv kyssa honom tillbaka långsamt och passionerat. Hennes händer trasslade sig in i hans rufsiga hår. Scarlett förlorade sig själv i njutningen av kyssen.
Justin kysste aldrig hårt, men hade på något sätt en öm mildhet som ingick i den passionerade kyssen. Effekten var lika berusande som båda två mindes den. Justin lät sin hand glida från hennes haka, längst hennes armar tills han nådde hennes korsrygg och tryckte hennes kropp närmre. Värmen från hans kropp bjöd henne ännu närmre och hon kände hur hennes kropp blev slapp under hans beröringar.
Bådas lungor brann efter syre men ingen vill egentligen ge in och avsluta kyssen. Maskinen bredvid Justins säng pep oavbrutet men förengångskull så tänkte ingen av dom på den. Det var det sista dom egentligen ens la uppmärksamhet på. Scarletts fingrar drog sig ut ur Justins hår samtidigt som hennes läppar släppte Justins. Hon backade långsamt från hans kropp tills hon stod rakt upp igen bredvid sängen.
Långsamt började hon skaka på huvudet och Justin börjar känna sig borta i rädsla igen. Rädsla för hennes reaktion över hans hastiga drag. Maskinen som saktat ner för någon minut ökar tempot igen. Förvånat slänger Scarlett en blick på den innan hon vänder sig mot Justin igen med den välkända lyckliga glimten i sina ögon. ”Innan jag träffade dig, visste jag inte vad det var som att kunna titta på någon och le utan anledning.”
Precis som Scarlett inte fick någon chans att svara förut så fick Justin inte heller det nu. Den vita dörren som varit stängd öppnades och Dr Gilham steg in – okänd för Justin medan han var motsatsen för Scarlett.
Justin kände osäkerheten flöda. Scarlett märkte skillnaden på hans kroppspråk och tog genast hans hand i sin. ”Jag är här.”
”Lovar du?”
”Alltid.”

Scarlett hörde hur doktorn började prata. Hon lyssnade noga på honom i början men när hon fann alla ord han sa bekanta så zoomade hon ut. Hon greppade hårdare om Justins hand samtidigt som hon stirrade ner på deras sammanlänkande händer.
När hon först såg honom, var hon rädd att träffa honom när hon träffade honom var hon rädd för att kyssa honom, när hon först kysste honom, var hon rädd för att älska honom, men nu när hon älskar honom så är hon rädd för att förlora honom.