Previously:”
Du var hemma vad jag vet… Vart är killarna?” hon började sakta pendla med ögonen mellan mitt ansikte och bröstkorg. 
”Jag vet inte.” suckade jag och kliade mig i håret.
Varför var hon så stel? Mina känslor var inte varma och lyckliga kring detta. Snarare kalla… iskalla. 
Hon var alltid som månen. En sida som var ljus och alla fick se och en sida som alltid var mörk och gömd.
”Scarlett, vad är det som tynger dig? Du har agerat så här i flera dagar.” 
Jag uttalade hennes hela namn långsamt då jag ville att hon skulle förstå att jag inte ville fortsätta tystnaden längre.
”Vi delade på ordet kärlek Justin. Du tog kär jag tog lek.

Justins perspektiv:

”Va?” jag fick inte in orden hon sa.
Det här var ett skämt, och hon skulle snart skratta och just säga det. Jag skulle bli arg för att hon hade skojat och jag skulle säga ord som jag senare tog tillbaka. Det hela skulle sluta med hennes läppar mot mina. Bekymmerslösa. I alla fall så bekymmerslös man kan bli i min sits. Men ingenting av min fantasi hände. Hon behöll det stela uttrycket som hon hade haft sedan hon stigit in. Inga känslor visades, bara blank. Det var omöjligt att se vad hon tänkte. Hon behöll munnen stängd och tittade på mig med ögon fyllda av… irritation? Jag visste inte.
Mina fingrar pillade på TV dosan i min hand. Jag hade inte märkt att den ens varit där.
Det var som att befinna sig i en fängelsecell på natten. Varje millimeter yta hade samma kolsvarta färg och några få strålar av frihet sipprade in mellan gallret från utsidan. Mina rop på hjälp började bli få. Scar höll på att sakta men säkert pressa in mig i cellen och radera dom få ljusstrålar, lämna mig i svart mörker.
”Det här är ett skämt. Ellerhur?” mumlade jag och höll mig fast vid mina tankar. Jag lämnade dosan med blicken och lyfte det på hennes ansikte. I en millisekund kunde jag tillochmed skymma spår av uppgivenhet, men dom var borta efter en blinkning. Hon skakade på huvudet och gav mig en mening jag kunde tolka på en gång.
”Justin, vi var inte menande. Den tid jag fick ifrån dig visade hur det var att leva normalt.”
”Vi lever normalt.” försökte jag och vägrade fortfarande ta in hennes ord.
Den sekund som hon väljer att resa sig och gå ut genom ytterdörren, kommer allting smälta för mig. Men innan dess. Ingenting.
”Kallar du vad vi har normalt? Att du bär med dig pistol dygnet runt är inte normalt. Att du planerar att bombardera en byggnad är inte normalt. Att jag behöver titta mig bakom ryggen varje gång jag är utan dig är inte normalt. Vi är allt annat än normalt Justin!” all ton av lugn hade försvunnit och lämnat ett tjockt täcke av ilska och irritation efter sig inne i hennes kropp.
Jag kände alla nerver stelna till och pulsen börja bulta hårdare mot den tunna huden. Allt hon sa var sant. Varenda ett av orden hennes läppar målade upp var sant. Men ingenting av det hade kommit från mig. Jag hade inte avslöjat någonting av vad vi höll på med. Jag hade inte avslöjat någonting av vad jag höll på med. ”Vart har du fått reda på allt det där?”
”Det har ingen betydelse i sammanhanget.” svarade hon och drog handen genom sitt hår.
Det kändes töntigt att jag såg dom smådetaljerna hos henne fortfarande och kände glädjen över att hon satt framför mig trots situationen.
”Du ljuger.”
Trots dom två orden började hennes ord snurra likt ett kretslopp i min kropp. Den stund jag fruktat var framför mig. Hon skulle lämna mig på grund av den jag är. Den jag blivit. Jag skrämde iväg henne.
Jag kände mig kall och ensam – precis som innan jag mötte henne. Precis som med Kayla kändes det som om både min hjärta och själv hade slitits ut från mig. Den enda skillnaden var att detta var dubbelt så hårt. En tom känsla spred sig i min mage, och den lyckliga känslan jag brukade hade inom mig vid synen av Scarlett var borta på mindre än en sekund. Jag började känna mig skyldig.
”Varför försöker du säga hejdå? Jag vill inte höra det.” mumlade jag och ställde mig upp från soffan. Jag knäppte händerna bakom nacken och stirrade tomt i golvet, samtidigt som jag började varsamt gå runt. Det var som om hon inte hörde mina ord eller mina böner efter att hon inte skulle göra detta.
”Jag vill inte leva i fara Justin.” hennes röst lät hånande. Inte åt mig utan åt sig själv. Som om hon tyckte att hon satte sig själv i fara.
”Jag kan skydda dig.” viskade jag stelt och stannade upp och hukade mig framför henne. ”Jag kan skydda dig.” repeterade jag.

Hon skakade på huvudet och jag kunde skymma irritationen igen i hennes ögon.
”Radera våra sms. Radera mitt nummer. Du behöver inte glömma bort mig men acceptera att jag aldrig var den person du trodde jag var.”
”Nej. Du kan inte göra det här!” det sista skrek jag ut i ren frustation.
”Vill du att jag ska ljuga?” mumlade hon och la en hand på min kind. Automatiskt lutade jag huvudet mot hennes varma, mjuka hand. Jag slöt ögonen av hennes beröring.
Som en våg rann hennes ord över mig och omedveten nickade jag åt hennes fråga.
”Jag älskar dig.”
Mitt hjärta sjönk i bröstet och jag började skaka på huvudet. Utan att öppna ögonen reste jag mig upp och öppnade sedan ögonen. Jag stirrade blankt på allt som inte var henne.
Allting gick så fort. Hon sa inte dom tre orden men visade dom fysiskt. Jag gör slut.
Varje jävla gång skulle jag vara den som fick ta emot mest smärta och varje gång skulle jag ge revenge. Men inte denna gång. Jag kunde inte. Någonting sa att alla dom meningar hon sa – förutom den sista – var lögner. Dom sista tre orden var det enda sanning hon sa.
Jag var patetisk. Jag var ett jävla mönster.
”Jag vet vad du tänker Justin. Du skyller allt detta på dig själv men …-” jag slöt ut hennes röst och började själv prata.
”Kom inte med det-är-inte-du-det-är-jag-bullshiten! Motherfucking skit. Du är precis som vilken annan hora som helst. Får vad du vill och försvinner lika snabbt.”
Jag krossade varje gnutta känsla i hennes kropp, det visste jag men brydde mig inte. Ilskan över att ha blivit övergiven än en gång var enklare att hantera såhär.
Jag vände mig om så jag hade ryggen mot henne. Mina ögon stirrade blankt på min reflektion på TV:n.  Jag såg henne inte men jag visste att hon inte rört sig en meter.
Det här var min största skräck. Att hon skulle få reda på det jag gjorde och lämna mig.
När människor ser bra, förväntar dom sig bra också, och jag vill inte leva upp  till någons förväntningar. Det gällde bara tills jag mötte Scar. Och nu är det tillbaka igen.
Jag lät mig själv öppnas för henne bit för bit men hon ignorerade det. Jag var ett monster.
Ilskan kokade inom mig och med snabba steg tog jag mig till hallen och drog på mig mina skor. Jag drog på mig T-shirten som låg slängd över byrån och brydde mig inte ett skit om det var min eller killarnas.
Mina steg till bilen var snabba och jag satte mig bakom sätet och började zooma nerför gatan. Ilska var en underdrift. Jag var fucking förbannad.

”Smile.” viskade jag hest i hennes öra och sträckte fram mobilen så den var framför oss. Jag tryckte mina läppar mot hennes kind och såg hennes leende ur ögonvrån. Snabbt tryckte jag på knappen innan jag vände blicken mot kameran och tittade in i den. Jag skulle få flera chanser att ta bilder ikväll så jag slutade det hela med en enkel kyssbild innan vi fortsatte gå framåt. 
”Det är perfekt Justin.” mumlade hon och lutade sitt huvud mot min axel.
Jag fick bita mig i tungan för att inte slänga ut meningen jag velat säga hela kvällen.
 ”Endast det perfektaste åt dig.” jag tryckte mina läppar mot hennes hjässa.
-
”Hej babe.” säger jag glatt och närmar mig hennes träningsklädda kropp. ”Vad gör du här?” frågar Scar.
”Tänkte fråga dig precis samma sak.” hon fnittrar och börjar snart förklara.
”Jag brukar gå ut på kvällarna och jogga när jag inte har någonting bättre för mig.” sakta nickar jag och lägger armarna kring hennes perfekt kurviga kropp.
”Håll dig till ett mer befolkat ställa nästa gång.” mumlar jag och kysser henne lätt i håret. 
”Varför?” jag skakar endast på huvudet, inte på humör för att förklara. 
”Du svarade aldrig på min fråga.”
”Får jag inte hälsa på min vackra flickvän?” hon rodnar under min blick.
-
”Justin!” tjuter hon båda glatt och rädd och jag tar emot henne in till min famn med ett leende.
”Hej babe.” jag lyfter upp hennes kropp och snurrar runt. Hennes klingande skratt fyller ännu en gång mina öron och jag kan inte låta bli att skratta jag också. Sakta ställer jag henne på sina ben igen och lämnar en puss på henne blöta kind. Ur ögonvrån ser jag hur Cody tittar på oss med ett leende. Vi hälsar snabbt på varandra med en typiskt handslag innan jag sätter all min fokus på Scarlett igen.
”Du vet inte hur sexig du ser ut just nu, med blöt hår och bikini.” viskar jag i hennes öra och biter henne lätt i örsnibben. Hon stönar tyst och begraver huvudet i min hals.

Jag kunde inte glädjas åt minnena. Hur lyckliga dom än var. Allt som fanns var dom bittra orden som lämnat hennes mun.
Mina händer greppade hårdare om ratten och jag skrapade tänderna mot varandra. Hastigheten ökade till 130km/h samtidigt som jag passerade flera rödljus.
Jag lirkade ut en cigarett från fickan samtidigt som jag gjorde en skarp sväng åt höger – tjänade många tutningar och klagomål. Ett känslolöst flin spred sig på mina läppar och jag gjorde ännu en sväng.
-

Jag sparkade av mig skorna och slängde bilnycklarna på byrån.  Jag möter min egen blick i spegeln och grymtar till av synen. Mitt ansikte såg förstört ut, men inte med blod och blåmärken. Jag äcklades av mig själv. Hennes hand som hade varit på min kind. Hennes läppar. Hora.
Jag höjde handen och riktade den mot spegeln. Glasskärvorna bröt in genom min hud och jag riktade ännu ett slag. Blodet började rinna samtidigt som jag andades tung. Jag kände ingen smärta – bara hat. Vem var hon? Vem trodde hon att hon var?  Jag gör slut med tjejer när jag inte behöver dom längre – inte vice versa. Men hur mycket jag än funderade så var det en enda mening som snurrade i mitt huvud.
Vad är hon?

”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Min blick lyftes upp och jag mötte den krossade spegelrutan. Tänk om den enda anledningen till varför vi inte kan gå igenom speglar är för att vår reflektion blockerar oss? Tänk om dom skyddar oss. Tänk om dom vet att den andra sidan är smärtsam och hemskt och dom försöker bara hålla oss borta från att korsa den linjen någon gång?
”Jag måste vara på fel sida av spegeln. ”mumlade jag raspigt och bröt blicken så jag istället stirrade ner i golvet.
Kanske var jag reflektionen?