Previously:
”Oh really?” jag höjer ögonbrynen retsamt åt honom. Våra läppar var millimeter ifrån varandra. Han börjar pendla med blicken mellan mina ögon och läppar, samtidigt som han slickade sina egna. ”Really.” svarar han, böjde sig fram mot mitt ansikte och trycker ihop våra läppar mjukt,  samtidigt som pariserhjulet nådde toppen.
Det kändes verkligen som en romantisk film för efter några sekunder hörde jag avlägsna ljud av fyrverkerier som sköts upp, lyste upp den svarta natthimlen. Vi båda avbröt kyssen och skrattandes lutade pannorna mot varandra. 
”Det här är perfekt.” mumlade jag och smekte honom över kinden.
”Inte lika perfekt som du.” viskar han och lägger sin hand på min nacke för att inleda ännu en kyss.

Scarletts perspektiv:
”Vad säger ni? Ska vi åka hem?” en gäsp slank ut ur min mun vilket var svar nog för Justin. Alla brast ut i skratt, små irriterat skakade jag på huvudet och korsade armarna.
Det var inte värt att förstöra hela kvällen för något så litet så jag lät ett leende höja sig till ytan på mina läppar, sekunden efter.
”Jag är inte den enda som är trött, så visst.” Damon slängde en menande blick på mig. Alla dom instämde och tillsammans började vi gå till parkeringen.
”Damerna först.” Justin öppnade dörren till sin Batmobile för mig. Med ett leende satte jag mig tillrätta och han stängde dörren efter mig för att skynda sig till förarsätet.
Killarna plus Caroline satt i Mercedes och jag kunde se genom fönsterrutan hur Damon trummade rastlöst på ratten.
Dörren till min andra sida öppnade och Justin satte sig bakom raten. Innan han startade bilen drog han av sig sin jacka och la den i baksätet. Min ögon fastnade på hans biceps som flexade till när han startade bilen. Motorn gav ifrån sig ett fräsande ljud och han flätade ihop våra fingrar.
”Är du redo?”
”Du får det att låta som om vi ska rymma, men ja jag är redo.” log jag och lämnade en puss i hans mungipa. Han gav mig en trumpen min när jag satte mig tillrätta igen och jag visste genast att han ville ha mer, men retsam som jag är så skakade jag på huvudet. ”När vi kommer hem.”
Han suckade över mitt svar men började köra ut ur den överfulla parkeringen med Damon och companiet efter oss.
Bekvämt lutade jag mig bakåt i sätet och tittade ut på människorna som glatt gick framochtillbaka mellan dom olika attraktionerna och stånden. Någonting jag viljat slippa se trängde sig ändå in i min näthinna.
Min kropp stelnade till och jag blinkade flera gånger för att se om jag drömde.
Men det var där. Dom välkända ansiktena jag hatade. Vad gör dom här?
-

När vi kom hem, försvann alla in på respektive rum, medans jag och Justin gick in till vardagsrummet och satte oss ner på soffan. Jag vilade mitt huvud på hans ben medans hans händer började leka med mitt hår. Den lilla gesten fick mig att slappna av och sakta slöt jag ögonen.
Jag var trött men inte så att jag skulle kunna somna nu. Det som jag såg tidigare slängde jag in i en kista och låste den för att ta hand om det senare. Nu ville jag endast slappna av och fokusera på Justin. Ingen och inget annat.
”Du gillar att leka med mitt hår.” påpekade jag med ett leende och öppnade ögonen för att möta hans mjuka blick.
”Jag leker hellre med tjejers hår än hjärtan.” viskade han. Hela jag smälte av den lilla meningen.
Varenda en tjej på jorden ville höra det, men endast få gjorde det. Och jag var en av dom.
”Jag älskar dig.” mumlade jag och la min hand på hans varma kind.
”Jag älskar dig också baby, så mycket.” jag hasade mig upp för att nå hans perfekt, hjärtformade läppar. Dom var min enda svaghet här på jorden.
”Ska vi gå och lägga oss?” frågade han med ett leende. Jag förmådde mig själv att endast nicka under hans genomträngande blick. Det kändes som om han tittade ända in i min själ på ett ögonblick. Tillsammans reste vi oss upp från soffan och började gå mot trappan som skulle ta oss till övervåningen
Ett omtumlande elektricitet la sig som ett tjock täcke över oss. Det var inte som det var igår. Lugn, romantisk och känsloladdad. Denna var lustfylld.
Jag kände lust efter honom. Att känna hans magiska beröringar mot varje millimeter av min hud.
Vi hade dejtat i några veckor men aldrig varit intima med varandra.
Det hade varit som vardagsmat för mig att bara gå till en klubb och hitta en kille förut. Bara sådär. Men efter att jag mötte Justin så kunde jag inte det.

 ”Kul att jag roar er, men jag har en tid att passa.” säger jag och är precis på väg att vända mig om ännu en gång, när Justin sträcker fram handen. ”Bieber.” 
Jag börjar skaka hans hand. ”Har möjligtvis denna Bieber ett förnamn?” frågar jag och spelar oförståendet. Jag vet detaljer in och ut om alla dessa fem - och hans namn är inget undantag - men jag spelar med för säkerhetsskull. 
”Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” säger han och jag nickar. ”Själv då?” frågar han och ger mig ett litet leende. ” Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” imiterar jag honom och vänder ryggen åt innan han hinner säga något mer. 

Ända sedan den första minuten så kunde jag inte förmå mig själv att ligga med någon. Vi var inte ens tillsammans men jag visste att när jag väl låg med en kille, så skulle jag endast känna skuld.
Jag kom tillbaka till verkligheten med en enkel huvudskakning och fångade Justin där han stod och tittade, nej stryk det, stirrade, på mig.
Jag la en hand på trappräcket bredvid för att inte falla ihop. Det sprakade omkring oss, en blind man skulle se det.
Med ett djupt andetag lyckades jag ta första steget av trappan innan han stoppade mig genom att lägga sin hand på min. Hans fria arm slingrade sig kring min midja och vände min kropp mot hans. När han fångat min uppmärksamhet så greppade han omsorgsfullt mitt ansikte och tryckte sina läppar mot mina.
Det var perfekt, hur hans läppar rörde sig i samband med mina. Det var rätt, och på något sätt, bland all yrsel och att jag klamrade mig fast vid honom som om han var den enda livlinan på jorden, så förändrades någonting inom mig, och det skulle aldrig bli detsamma igen. Han skulle bli min på ännu ett sätt om vi fortsatte och jag ville ingenting annat. Jag ville inte ha sex, jag ville ha love-making. Att han visade hur mycket han älskade mig. Hur mycket jag betydde. Hur mycket han behövde mig.
Snart, alldeles för snart backade han undan från mina läppar men behöll sina händer på mina kinder.
”Du vet att jag älskar dig, och skulle aldrig byta dig mot någonting. Jag vill visa min kärlek till dig, jag vill visa hur mycket jag bryr mig om dig, jag vill visa att jag är endast din och att du är endast min. Jag älskar dig Scarlett. Till stjärnorna och tillbaka.”
Jag behövde inte tänka två gånger eller en gång, för att ge honom en bekräftelse. Han betydde så mycket till mig och genom att fortsätta så skulle våra band bli ännu starkare.
Våra läppar fångade varandra i ännu en kyss, en mer hungrigare kyss. Jag behövde, krävde hans beröringar.
Hans händer gled längst min midja ner till mina lår. Jag flätade händerna kring hans nacke och hoppade upp i hans famn. Jag korsade benen bakom honom samtidigt som han tog försiktiga steg uppför trappan för att komma till vårt rum.
Luften mellan oss blev mindre och mindre. Långsamt släppte han mina läppar och tog ett löst tag om min underläpp innan han släppte den. Ett tyst stön lämnade min strupe när hans varma läppar vandrade över min hals och hittade den känsliga huden under mitt öra. Han började kyssa och nafsa.
Han sparkade upp dörren, hårt, men inte tillräckligt för att orsaka en bankning som skulle väcka dom andra. Hans mjuka rörelser blev allt mer hungrigare och hans grepp om mina lår blev hårdare. Min kropp skrek efter honom, trots att vi var så nära att ett pappersark inte ens skulle kunna platsa mellan oss.
Han läppar drogs upp över min käkben tills den fann mina. Jag besvarade snabbt hans kyss samtidigt som han la mig i dubbelsängen. Mitt huvud begravdes mellan kuddarna.
Hans kropp pressades mot min när han la sig över mig, men behöll sin vikt på sina armbågar som vilade på varsin sida av mitt huvud. Jag drog mina händer genom hans hår, i mjuka rörelsen.
Hur hans händer sökte sig runt på min kropp, hur hans läppar masserade mina, sättet han behandlade mig, det fick mig endast att vilja ha honom ännu mer.
Jag fann hans T-shirt fåll och med ena handen drog jag upp den samtidigt som jag drog mina naglar löst över hans magmuskler. Han förstod vad jag ville och stoppade det vi höll på med i några sekunder för att dra av sig sin T-shirt. Jag la mina händer på hans bröstkorg och tryckte ner hans rygg i madrassen för att kunna gränsla honom, innan han hann trycka sina läppar mot mina igen. Jag kände hans flin i min nacke samtidigt som jag tryckte mina läppar på den varma huden på hans hals. Våra andetag var tunga och anstängda.
Jag började nafsa och suga, precis som han gjort tidigare. Han grymtade frustrerat och greppade hårt om mina bara lår.
Kjolen jag haft på mig hade åkt upp och avslöjade mina underkläder.
”Sluta retas babe.” stönade han anstängt i mitt öra. Han varma andetag träffade mig och fick gåshuden att spridas på min kropp. Jag lyfte upp huvudet smått för att kunna nå hans läppar.

Sakta började jag röra mina höfter framochtillbaka och kände hur någonting hårt tog emot, den ena gången mer än den andra. Justin stönade gång på gång och drog ner blixtlåset på min kjol för att dra av mig den i en enkel svep. Min självkontroll började förvinna och jag behövde honom mer än någonsin.
Mina händer började fumla med hans bälte. Snabbt knäppte jag upp knappen och drog ner blixtlåstet för att kunna dra jeansen så långt ner som möjligt. Den sista biten sparkade han av sig dom själv.
Hans rörelser blev allt hastigare och han drog genast av mig den vita linnet som täckte överdelen av min kropp.
Han rullade oss runt och stannade upp i sina rörelsen för att kunna titta ner på min kropp. ”Du är jävla vacker Scar.” viskade han hest och sände rysningar längst min ryggrad.
Jag rodnade under hans blick men tillät honom inte att se det, utan tryckte ihop våra läppar igen. Jag kände hur hans händer vandrade över mina bröst och greppade båda.
”B-babe jag vet inte om jag kan kontrollera mig själv om vi fortsätter.” jag visste att han ville ha en bekräftelse i ord och inte i handlingar nu.
”Jag vill inget hellre Justin.” sa jag så övertygande jag förmådde mig själv i stundens hetta. Hans blick mötte min och stannade där i några få sekunder.
Hans rörelser fortsatte och jag visste att han hade fått den bekräftelse han velat ha.
Han förflyttade sin ena hand till min rygg och jag lyfte upp min överkropp så han skulle nå spännet till min BH. Försiktigt hasade han ner dom vita banden nerför mina axlar och studerade mig med en blick som fick mitt mod att sjunka. Tänk om jag inte var tillräcklig?
Han kände stelnaden i min kropp och mötte än en gång min blick.
”Du är perfekt baby.” viskade han och lämnade en kärleksfull kyss på mina läppar.Jag tillät mig själv att slappna av och lita på honom när han sa det. Det var det enda som betydde någonting.
Jag drog med naglarna över hans rygg, ända ner till hans kalsongkant. Jag hjälpte honom att dra dom. Det enda som skilde oss åt nu var mina tunna spetstrosor.
Hans hand som förut vilat på min mage fortsatte längre ner tills den nuddade min troskant. I ett enkelt ryck drog han dom av mig och började smeka mitt underliv, som dunkade efter honom.
En flämtning lämnade min mun när jag kände två finger inuti mig. ”Fuck baby, you’re so wet.”
Han började pumpa sina fingrar in och ut samtidigt som stön efter stön lämnade min strupe. I ett försök att tystna mig så tryckte han hårt sina läppar mot mina men ändå passionerat. Min kropp formades till en brygga och började skaka. 
Jag var på kanten till att komma när han drog ut sina fingrar. ”Jag vill att du kommer när jag är inne i dig.” viskade han och bet löst i min örsnibb.
Jag tittade frustrerat på honom när han sträckte sig efter sina jeans och började gräva i fickan.
Han började sakta öppna den lilla förpackningen han höll i handen. Jag bet mig i läppen av frustation över hans långsamma rörelsen.
”Justin!” stönade jag och drog kondompaketet ur hans hand och öppnade den på mindre än en sekund. Hans hesa skratt studsade mellan väggarna omkring oss.
Snabbt drog han på kondomen jag hade utsträckt mot honom och slängde paketet bredvid sängen för att kunna placera sig mellan mina ben. ”Är du säker?” mumlade han än gång.
Jag fårmådde mig själv att endast nicka. Det var ingenting hellre jag ville.
Mina tankar överröstes av stönen som lämnade bådas strupe när han var inuti mig. En liten smärta bildades inom mig men den försvann efter några sekunder. En stor njutning spred sig och mina stön blev enbart högre.
 ”Jag älskar dig Scarlett.” stönade han i mitt öra och stötte sig hårdare inuti mig. Jag korsade benen bakom hans rygg och tryckta mina naglar in i hans hud av känslan.
Min kropp hade inte lyckats sjunka ända till botten av hans tidigare handlingar, vilket gjorde att jag balanserade på kanten av att komma eller att hålla det inom mig. Mina inre väggar spände sig kring honom.
”Babe släpp det.” hans hesa röst i mitt öra fick mig att gå in i väggen och med ett högt stön lät jag mig själv att släppa kontrollen och rann över honom.
”Fuck baby.” stönade han och stötte några gånger till innan vi båda kom tillsammans.
Han rullade av mig. Båda andades i höga och hastiga andetag.
”Jag älskar dig.” mumlade han och slingrade sina armar kring min midja. Jag log brett av det som nyss hänt och la mig på hans bröstkorg.
”Jag älskar dig också Justin.”

Tro inte att novellen kommer bli fri och fröjd bara för att den är det nu. ;)
Jag har mycket kvar att skriva - ni skulle döda mig om ni visste bara vad det var. xD♥
Anyway vilka tror ni Scarlett såg? Någon vild gissning? 
THEY DID IT! Jag suger på dom intima scenerna, Don't hate me! Jag försökte. ♥
-
Fick en fråga om Scar kommer berätta för Justin om hon är en fighter...
Sv: Så småning om så kommer hon berätta, men inte än på ett litet tag. :)

Fråga: Gillar ni att läsa?
+ vill ni att jag ska varna när det kommer sexscener i kapitlet eller inte? 
Mitt svar: Noveller om Justin: JA! Böcker: Ibland. xD
GE MIG TIPS PÅ FRÅGOR - MIN FANTASI RÄCKER INTE TILL! O.o

Previosuly:
Detta är bara en av hans massa trick att få dig i sängen.
”Du har ett dåligt sätt att visa det på. Sex är inte allt.” mumlar jag. Min blick möter golvet, rädd för att möta hans reaktion. 
”Ge mig en chans till. Ikväll, jag tar dig ut och visar för killarna hur du endast är min. Bara min.” han lägger sin pekfinger under min haka så våra blickar möts igen.
”Jag har fortfarande känslor för dig. Och oavsett hur många gånger jag säger till mig själv att jag är bättre utan dig, en del av mig bara inte släppa taget.” viskade jag uppgivet och lutade min panna mot hans. 
”Sista chansen Bruce.” viskar jag och ser hur ett litet leende formar sig på hans läppar. 
Genast sluter jag ögonen när jag känner han läppar.

Scarletts perspektiv:
Mina ögon fladdrade upp av dom fjäderlätta kyssarna jag kände på mitt ansikte. Med ett leende mötte jag dom välkända bruna ögon. Hans ögon lyckades få den där perfekta glimten i ögat vilken tid det än var på dygnet. Med ett flin satte Justin sig på sängkanten och jag fick chansen att studera hans bara bröstkorg. Endast ett par mjukisbyxor hade han på sig, som satt lågt på hans höfter och avslöjade hans Calvin Klein boxers. Håret låg blött och rufsigt på hans huvud. Jag tog ett löst bet om min underläpp och hörde hur han skrockade.
”Vad är klockan?” frågade jag hest och sträckte på mig. Mina kinder hade hettat upp en aning.
”Tillräckligt mycket för att du ska gå upp.”
Jag putade med underläppen och såg hur han grymtade till. Det funkade alltid för att jag skulle få min vilja igenom, vilket i detta fall var att han skulle krypa ner bredvid mig som om det inte fanns någon morgondag.
”Sluta med valpögonen, även om dom funkar…” erkände han, det sista lite tystare och jag fnittrade till och kröp fram till honom. Mitt huvud vilade i hans famn och hans händer började lekte med mitt hår. Jag slöt ögonen av rysningen som åkte i hela min kropp av den välbehag han gav mig.
-

”Kom Babe! Kom och bada med mig!” skriker Justin ifrån där han står vid kanten ut till vågorna. Hela gänget hade åkt till stranden som fanns på baksidan av huset. Vädret var över trettio grader och det kändes som självmord att stanna inne när man kunde passa på att bada och sola. Speciellt när man bor i Kanada som aldrig når denna värme någon dag om året.
”Nej, jag vill inte! Vattnet är kallt!”
Caroline fnittrar till bredvid mig och jag slängde ett ögonkast på henne. Hon låg på Bruce bröstkorg och deras läppar var hårt ihop länkande. Dom hade dragit sig ifrån varandra i högst två sekunder per minut innan dom var som fasklistrade igen.
Deras bråk hade skrämt vettet ur mig igår. Jag och killarna hade suttit helt tysta i vardagsrummet och deras rum var på övervåningen.
Skriken som lämnade deras munnar hade fått mig att rycka till varje gång. Justin hade fått lugna mig när jag kände rädsla för Carolines skull. Jag visste att Bruce aldrig skulle slå henne men rädslan fanns där ändå. Han är trots allt en kriminell kille som lever halva sitt liv genom att slåss. Men allting hade blivit motsatsen och man kunde mer eller mindre säga att dom var i ett förhållande.
”Nej, kom hit.” ett skrik lämnade mina läppar när jag kände hur nära Justins röst var. Mitt huvud flög upp mot honom. Han skrockade till och bar upp mig i brudstil innan jag hann blinka två gånger.
Han började föra mig till havet och flera ljusa skrik lämnade mina läppar gång på gång.
”Snälla nej! Jag gör vadsomhelst!” jag stelnade till när jag kände vattnet nudda min rumpa och jag tog ett järngrepp om Justins hals.
”Vadsomhelst?” det lät som om han uttalade ordet mer åt sig själv än mig.
Genast nickade jag bekräftande.
Gud verkade ha hört mina böner om hur lite jag ville bada i saltvatten idag och ett lättad suck lämnade min strupe när Justin gick tillbaka samma väg som vi kom ifrån.
Det såg ut som om han hade ett inre argument med sig där jag stod med båda fötterna i sanden. En saltvattenvåg drog in över den bit vi stod på och Justins blick fann sin väg dit.
”Gå på dejt med mig.” min haka föll bokstavligt talat ner till marken och chockat höjde jag på ögonbrynen. Jag försökte leta efter tecken i hans ansikte på att detta var en skämt men hittade inga. Bjöd verkligen Justin Bieber, den kriminella killen som inte trodde på kärlek förut, mig på dejt?
”Scarlett det är okej om du inte vill.” mumlar han tyst och jag skakade hysteriskt på huvudet. Om det var någonting jag ville så var det detta.
”Såklart jag vill gå på dejt med dig!” tjöt jag och slängde mig kring hans hals. Han staplade bakåt och var inte redo på mitt påhopp innan han slingrade armarna hårt kring mig.
”Skräm mig aldrig så igen.” klagade han. Än en gång skakade jag på huvudet och tryckte leendes ihop våra läppar.
-

Justin flätade ihop våra händer och hjälpte mig stiga ut ur Mercedesen. Jag hade ingen aning om hur dom hade fått hit både deras Mercedes och Batmobile, men jag tänkte inte fråga om det heller. Det var ingenting viktig i mina ögon.
”Du är så vacker babe.” sa han för säkert hundrade gången på trettio minuter. Jag fnittrade generat och tänkte tillbaka på hur jag hade slängt ut varje plagg i min resväska och det hade slutat med att jag hade lånat en av Carolines klänningar. Smidigt.
En rosmönstrad mullet klänning satt längst min kropp. I midjan hade jag en mörkbrunt bälte och mina fötter täcktes av ett par vita sandaletter.
Mitt hår låg för engångsskull platt längst mina axlar, istället för lockigt. Min sminkning var lätt och naturlig, inget jätte avancerat.
Jag kände mig vacker, men med Justin som sa det ofta så kände jag mig omöjligt vackrare.
Justin flätade omsorgsfullt ihop våra fingrar och stängde bildörren bakom mig. Jag tittade runt och möttes av en lång träbro som vette ut mot havet till vänster sida om oss. Dess räcken var vitmålade och själva golvet var bestod av träplankor. Längst sidorna var det vita bänkar med jämna mellanrum. Nedanför bron några meter åt sidan låg en sandstrand som täcktes av några familjer och ungdomar.
Jag förflyttade blicken till framför oss. Det fanns flera stånd som bildade en marknad. Människorna gick åt alla håll och kanter. Jag var överlycklig över den faktum att Justin hade kommit ihåg att jag gillade befolkade platser framför ”tomma”.
Med en lätt rodnad över att det var så perfekt började vi gå mot den långa bron.

Justins perspektiv:
Nervositet tog kål på mig. Jag måste klara det.
Orden jag så länge velat säga men inte vågat hade satt sig som en propp i min hals och gjorde alla mina uttalande och handlingar blev stela. Jag var glad att Scarletts uppmärksamhet låg för det mesta på våran omgivning och att hon inte märkte hur märkligt jag betedde mig. Någonting jag också ville behålla så.
Hon drog med mig till broräcket och släppte sedan min hand för att kunna stödja sig på sina armbågar. Med ett lyckligt leende ställde jag mig bakom henne med mina armar kring hennes perfekta kropp. Jag lutade min haka mot hennes axel.
Detta var en av dom få stunder mitt liv jag fått i paketet med Scarlett som var värt att leva. Jag var så långt ifrån kriminell livet som det var möjligt under dessa minuter. Det kändes som om vi båda var själva. Ansikte mot ansikte med havet. Ingenting kunde spräcka våran bubbla.
Tanken med att detta var ett perfekt tillfälle att få flera bilder till min samling av henne slog mig och jag drog upp mobilen ur min jeansficka.
”Smile.” viskade jag hest i hennes öra och sträckte fram mobilen så den var framför oss. Jag tryckte mina läppar mot hennes kind och såg hennes leende ur ögonvrån. Snabbt tryckte jag på knappen innan jag vände blicken mot kameran och tittade in i den. Jag skulle få flera chanser att ta bilder ikväll så jag slutade det hela med en enkel kyssbild innan vi fortsatte gå framåt.
”Det är perfekt Justin.” mumlade hon och lutade sitt huvud mot min axel.
Jag fick bita mig i tungan för att inte slänga ut meningen jag velat säga hela kvällen.
 ”Endast det perfektaste åt dig.” jag tryckte mina läppar mot hennes hjässa.
-

Vi fortsatte promenera längst dom livfulla gatorna och jag la ett ännu tryggare grepp kring Scars midja. Fascinerat tittade hon på marknadsstånden som löpte gatorna ut i varje ända. Människorna var många men inte så att det blev en jobbig känsla.
Lampor i olika färger var upphängda i träden och spred en mysig känsla. Månen lyste starkt på himlen och jag stjärnorna var få men även dom lyste lika starkt.
Jag skulle göra allt för att få leva såhär utan några bekymmer eller problem. Hemma i Kanada var jag tvungen att dubbelkolla åt varje håll innan jag steg ut ur huset.
Med en enkel huvudskakning sköt jag bort tankarna och lät dom förstöra kvällen, hur ofta dom än skulle slå rot i min hjärna.
Min blick fångade någonting som glimtade i skimret av lamporna.
Jag slängde en snabbt blick på Scar och såg hur hon fascinerat studerade dom olika berlockerna. Med ett leende lämnade en blöt kyss på hennes hals.
”Jag kommer snart.” mumlade jag och uppfattade hennes nickning. Genast släppte jag greppet om henne och skyndade mig till ståndet.
Jag studerade föremålet på nära håll. Den var perfekt.
”Den där.” mannen som stod framför mig tog ner den och sträckte ut den mot mig. Genast nickade jag och betalade.
Han gav mig påsen med ett leende. ”Ha en bra kväll.” tacksamt nickade jag och vände mig om för att gå tillbaka. Min hand fann sin väg in till påsen och jag tog upp föremålet för att studera den än en gång.
Med ett leende stoppade jag den i min ficka och slängde den tomma påsen i närmaste papperskorg.
Känslan bubblade i magen och orden fastnade i halsen när jag mötte Scarlett tindrade ögon igen.
”Hittat någonting?” hon skakade på huvudet och la sina armar kring min nacke.
Vi hade uttalat få ord till varandra under kvällen men våra handlingar sa mer än tusen ord. Varje kyss, varje beröring, varje blick. Allt.
Jag slingrade mina armar runt hennes midja och pussade snabbt hennes läppar.
”Jag ska visa dig min sista överraskning.” Nästsista.
”Du hade inte behö-” jag avbröt hennes med ännu en snabb puss.
”Jag ville.” hon himlade med ögonen men nickade.
-

Jag satt bredvid Scar med en arm kring hennes axlar. Vårat bord som jag hade reserverat låg på restaurangens uteplats. Det var avskilt från allt och alla. Ingenting kunde störa oss denna kväll.
Våran utsikt vette ut mot havet. Vågorna var en harmonisk melodi i bakgrunden. Vänta här… sa jag nyss harmonisk? Jag himlade med ögonen och fann Scars hand som låg på hennes lår.
Under hela kvällen hade jag känt behov av att vidröra henne hela tiden. Gjorde jag inte det så kändes det som om någonting saknades även om hon var bredvid mig.
Jag kände hur mina handflator svettades av nervositet över det som skulle hända om någon timme. Jag var tvungen att få det sagt, det var ingenting jag kunde behålla inom mig längre. Men jag kunde inte låta bli att fortsätta skjuta fram det hela tiden, hur mycket jag än försökte övertala mig själv att säga dom få orden.
”Det här var fantastiskt Justin. Maten var jättegod och kvällen har varit perfekt.” hennes röst lät lugn och jag antar att hon hade känt hur nervös jag var. Hon lutade sitt huvud mot min axel och fortsatte blicka framåt mot stranden framför oss.
Den faktum var att jag inte var nervös över vad hon tyckte om dejten – även om det spelade en stor roll – utan om någonting helt annat. För första gången kunde hennes stämma inte lugna mig och det irriterade mig.
”Det bästa har inte kommit än.” viskade jag och kysste hennes kind. Oförstående mötte hon min blick men jag nickade endast mot servitrisen som kom ut i rätt stund med desserten.
”Du kunde inte ha fått det mer romantiskt.” viskar Scar och har blicken fast på choklad-fontänen och jordgubbarna vi hade framför oss.
Jag log endast och tog upp en jordgubbe. Jag lät chokladen ringla över den och täcka toppen. Mitt leende blev bredare i samband med att Scars också blev det när jag sträckte jordgubben mot hennes mun. Hon bet av halva och den andra halvan stoppade jag i min mun. Jag höll stadig ögonkontakt med henne hela tiden.
”Du har choklad i mungipan.” säger jag när mina ögon fastnade på hennes läppar. Jag närmade mitt ansikte hennes och började pendla med ögonen framochtillbaka mellan hennes läppar och ögon.
”Ta bort det.” viskar hon skakigt och ännu ett leende målas upp på mina läppar. Det var underhållande att se hur mycket min närvaro påverkade henne.
”Gärna.” jag pressade min mun mot hennes mungipa och lät min tunga glida över den punkt som chokladen låg på. Gnistor sprakade runt om oss.
Jag förflyttar huvudet lite åt höger så jag fann hennes läppar fullt ut och började genast massera dom med mina egna. Jordgubbsmaken tillsammans med chokladen fyllde min mun och med ett leende drog jag mig ifrån henne och tog ett löst tag av hennes underläpp.
Jag var en aning chockad över hur jag hade lyckats hålla mig ifrån hennes kyssar på hela kvällen. Det längsta jag hade gjort var en enkel och snabbt puss på munnen.
Jag öppnade munnen för att säga dom orden men fegade ut precis som jag gjort hela kvällen och drog ut på det ännu mer.
Hon kanske inte var redo.
Detta var inte den perfekta stunden.
Hon var inte kär i mig.
Alla negativa tankar snurrade i mitt huvud och med ett ohörbart suck lutade jag mig bakåt och satte mig tillrätta igen.

Scarletts perspektiv:
Jag drog in havslukten och gick närmre vattnet tills mina bara fötter var under ytan. Det här kunde jag göra varje kväll. Det här var livet jag strävat efter hela min existent. Jag hade äntligen funnit den. Det kunde inte bli bättre.
Jordgubbarna var uppätna en kort sekund efter våran kyss och vi hade bestämt oss att ta en liten promenad på den tomma stranden. Tanken av kyssen fick mig att le och jag höjde blicken från mina fötter upp till stjärnorna.
Ett par muskolösa armar slingrades sig runt min midja och jag behövde inte titta bakåt för att veta att det var Justin. Min pojkvän.
Jag lutade huvudet bakåt mot hans axel och drog in hans perfekta doft. Under hela kvällen hade en ovanlig elektricitet befunnit sig mellan oss. Detta var kvällen att säga det på.
Hur mycket dom tre orden fortsatte att hacka på mina väggar för att bryta sig ut så fortsatte jag hålla dom inne. Jag ville att han skulle säga det när han var redo och inte känna sig tvingad för att jag sa dom tre starka orden. Jag ville att han skulle säga dom först.
”Jag kommer aldrig kunna göra någonting för att förtjäna detta.” viskade jag och vände mig mot honom. Oförstående tittade han på mig och öppnade munnen för att säga någonting men jag avbryter honom.
”Jag svamlar Justin.” Lögn.
Jag ljög honom rätt i ansiktet och utsatte honom för stor fara genom att endast befinna mig i hans närhet. Jag svamlade inte, det jag sa var sanning. Han ändrade sig för min skull och det enda jag gav tillbaka var lögner. En efter en.
”Du förtjänar allting du får Scarlett. Detta var bara någonting litet.” nu var det jag som var oförstående. Förbryllat tittade jag upp på hans nervösa ansikte.
Han mötte min blick och svalde hårt.
”Babe, jag behöver berätta någonting.” hans ögon får en nervösare täcke över sig. Hjärtat dunkar hårt i min bröstkorg och jag var helt säker på att han både hörde och kände det.
”Justin?” viskar jag tyst och lägger en hand på hans varma kind. Han lutar huvudet mot min hand och stänger ögonen. Sekunden efter öppnar han dom igen och tar ner min hand för att fläta ihop våra fingrar.
”Jag behöver dig mer än någon annan på hela den här planeten kan möjligen någonsin behöver dig.” Innan jag hinner svara honom så fortsätter han. En klump hade bildats i min mage och väntade på att antingen explodera av lycka eller endast bli större av smärta.
Tänk om han hade dåliga nyheter?
Tänk om han hade lyckats få reda på allting?
Orden började rinna ur hans mun och jag hade svårt att hänga med.
”Jag vill att du tar hand om mig, att stå ut med mig, och mest av allt, jag vill att du älskar mig, därför att jag älskar dig.”
Allting i min kropp släppte i just den sekund han uttalade dom orden jag så länge velat höra. Jag kände mig överlycklig.
Som en blind man som sett ljuset för första gången. Som en blomma som slog ut på våren. Som en föräldrar som för första gången för höra sitt barns skratt.
Mina tänk om- tankar hade varit och spökat i min hjärna i onödan.
I en och samma sekund släppte alla banden till honom och genast bildas dubbelt så många, dubbelt så starka.
”Jag älskar dig också Justin.” viskar jag när jag funnit talförmågan igen. Mitt grepp om honom hårdnade.
Trots tårarna som börjat rinna längst mina kinder så var ett stort leende placerat på mina läppar som var osuddbart.

”Du kommer aldrig hitta någon annan. Och när ni båda inser det så kommer du inte kunna gömma dig för honom längre Scarlett. Du blir tvungen att berätta för honom om ditt rätta jag.”

Ricks ord snurrade runt i mitt huvud.
Jag skulle aldrig lyckats berätta fighterhemligheten för honom. Det skulle skrämma iväg honom och jag var för självisk för att låta det hända.  Jag ville ha honom hos mig till vilket pris som helst.
”Babe, don’t cry.” viskar han och torkar mina tårar som vägrar sluta rinna. Än en gång kramar jag om honom och han är inte sen med att besvara den.
-

Vi gungar sakta från sida till sida där vi sitter i sanden och blickade ut mot horisonten. Hans armar var hårt slingrade kring min kropp. Jag ljög förut när jag sa att kvällen inte kunde bli ännu bättre, den blev just det.
Mina ögon var fasta på vågorna havet drog med in mot stranden. Vi satt en bra bit ifrån vattnet, jag mellan Justins ben.
Ett litet klingande ljud hördes nära oss men jag la inte uppmärksamhet på det. Jag var för uppslukad av stunden. Justins ena arm släppte min kropp och börjar smeka mitt hår åt ena sidan. Jag log lyckligt.
”Blunda.” hans röst sände rysningar längst min ryggrad men jag tvivlade inte en sekund på att göra som han sa. Sakta slöt jag ögonen och kände den där klingande ljudet igen. Jag kände ett svalt föremål runt min nacke och Justins mjuka fingrar i nacken. Utan att vänta på en bekräftelse på att öppna ögonen, gjorde jag det och höjde handen för att lyfta kedjan som hängde nu kring min hals. Den var silvrig och det hängde en ring i lika färgton. Inuti den stod det ”forever” med svarta, skrivstilbokstäver.
Jag sprack upp i ett leende och kände hur någonting blött längst min kind. Det droppade ner i sanden sekunden efter. Jag hade inte ens märkt att mina tårar börjat rinna igen.
”Babe, don’t cry.” upprepar han och smeker mina överarmar. Jag sväljer hårt och nickar sakta.
”Jag älskar det Justin.” mumlar jag och vrider den åt olika håll för att se hur den skimrar av månens ljus.
Han la slingrade sina armar hårt kring mig och jag la en arm kring hans nacke.
”Jag älskar dig.”
-

Jag hade inte en aning om vad klockan var och brydde mig inte att ta reda på det heller. Min blick var fast på stjärnorna på den svarta himlen ovan oss. Jag kröp närmre Justin och hans armar spändes kring min kropp. Allt var tyst förutom ljudet av havets vågor och våra lugna andhämtning.
”Det här är perfekt.” mumlar han i mitt öra, och en lycklig suck lämnar mina läppar. Jag myser mig närmre hans bröstkorg. Kvällen var sval men Justins kroppsvärme fann sin väg kring min kropp också. I precis rätt sekund tittade jag upp mot himlen igen för att se ett stjärnfall. Vi båda flämtade till.

”Önska dig någonting.” viskar jag och han skrattar mjukt.
”Jag behöver inte önska mig någonting. Jag har allting här bredvid mig. ” Jag ler brett och tittar upp in i hans bruna ögon som var fylld av kärlek och under.
”Jag älskar dig Scarlett. Till stjärnorna och tillbaka, flera gånger om.” säger han snabbt, och böjer sig ner för att fånga upp mina läppar i en passionerad kyss.

THEY SAID IT! I LOVE YOU! Fangirlar här, haha.
Den där bron som är med på kollaget och även beskrivs i texten var jag på när vi var i Polen. Så egentligen ligger ju den i Polen och inte Malibu, men jag tyckte det passade. :P♥
På tal om kollaget... jag är så ledsen för att den är så ful men var tvungen att slänga ihop någonting så att ni inte behövde vänta längre än vad ni redan gjort.
Jag hoppas ni inte tycker det blev för hoppigt, men jag personligen skulle tycka det blev långtråkigt om varje detalj skulle vara med. "Läsa mellan raderna" - låter bra i denna stund. :)
Jag är ledsen för förseningen, men jag hade ingen ork att skriva, men någonting jag hade mycket av var läxor. -.-
Anyway jag hoppas ni gillar det.
JUSTIN ÄR SÅ SÖT MOT HENNE, GASH ÄR AVUNDSJUK PÅ EN PERSON JAG HITTAT PÅ. X)
25+ kommentarer.

Previously:
Hans händer vandrade över alla millimeter på min kropp medans mina var fast i hans silkeslena hår.
Försiktigt backade jag bak med huvudet smått för att hämta andan. 
Ett stön lämnade min mun när Justins läppar började nafsa på min känsliga hud på nacken.
”Det tog all min styrka att inte komma och döda dom där killarna.” jag rynkade på pannan över hans plötsliga uttalande.
”Vad pratar du om?”
”Dom där killarna ni hängde med i parken.” förtydligade han och mina ögon spärrades upp.
”Det var dina blicka jag kände på mig hela tiden.” sa jag chockat och han flinade endast till svars. 
”Jag bryr mig om dig mer än du tror baby.” viskade han och återförenade våra läppar

Justins perspektiv:
Jag drog mig tröttsamt nerför varje trappsteg. Det kändes som en tortyr att endast  stå. Tre timmars sömn räcker inte för en natt och mina planer på att sova under dagen rök likt aska när Bruce klampade in i mitt rum precis när jag hade slumrat till. Idiot.
”Det borde vara fucking nödvändigt att jag står här istället för att fucking få sova.” grymtade jag och satte mig med en duns i soffan. Jag la upp fötterna på bordet, lutade huvudet bakåt mot ryggstödet  samt slöt ögonen och var beredd att sova mig igenom hela denna onödiga möte. Vad det än var så var det inte värd min uppmärksamhet.
”Justin för fan, sluta bete dig som en dickhead!” väste Bruce och mina ögon öppnade genast.
”Vad kallade du mig?” min röst var hård men ingenting han inte var van vid.
”En dickhead! Har du problem med sanningen?”
”Jag har en stort jävla problem med dig.” han skrockar till och genast reser jag mig och drar honom med mig genom att hålla i hans krage. ”Säg det igen och du tar dina sista andetag.” väser jag dödligt nära hans ansikte. Min bröstkorg sänks och höjs i kraftiga rörelser.
”Släpp fucking ner honom Justin.” Damon tar tag i min tröja vilket får mig att stapla bakåt och tappa greppet.
”Jävla pussies.” muttrar jag ilsket och rättar till min tröja. Ur ögonvrån ser jag hur Bruce sitter på alla fyra på golvet och jagar efter luft. Ska du sitta där som en hund eller göra någonting? Istället för att uttala dom där orden behöll jag mig stabil för några sekunder, innan jag irriterat började trumma med min fot på golvet som var allt annat än rent under oss.
Jag blängde på Bruce när han satte sig framför mig igen började prata. ”Slyders är spårlöst försvunna.” han avbröts av Carlos som aldrig kan hålla sin käft stängd.
”Varför?”
”Han skulle komma till det idiot.” om blickar kunde döda så skulle jag vara stendöd.
”Idioterna kunde inte hålla sig ifrån trubbel och blev allvarligt skadade hela högen. Dom är tillbaka i Vegas.” Wow, mina ord smittar av sig, notera sarkasm.
”Hur vet du allt det här?” frågar Damon entonigt
”Jag har killar som tittar efter dom.” imponerat nickar jag och öppnar munnen.
”Och dom killarna går att lita på?” han höjer på ögonbrynen.
”Självklart, dom har jobbat för mig i flera år.” än en gång nickar jag – dock denna gång inte imponerad - och reser mig när jag noterar att han fått det han ville säga sagt.
”Bieber vart ska du?”
”None of your damn bussiness Damon.” jag drar påväg ut med min skinnjacka och stoppar in en cigarett mellan  läpparna och sätter mig i bilen.
Jag behövde få någon som kunde få mig att glömma allt skit jag var inblandad i, även om det var för några timmar.

Jag parkerar bilen en bit ifrån Scars hus och steg ut samtidigt som jag fimpade min tredje cigarett jag rökt under femton minuter. Mina never vägrade lugna sig och jag visste att jag behövde hennes närhet, hennes beröring, hur töntigt det än låter. Jag var beroende av henne.
Jag irriterade mig själv genom att börja bli en kille vars väggar sakta men säkert började tona bort. Jag hade inte haft sex och hade inte varit på en club på veckor. Jag blev förbannad över mig själv över att jag visste att skuldkänslorna skulle bubbla inom mig om jag ens la en finger på en annan tjej som inte var Scarlett, än mindre ha sex på dom.
Jag sträckte upp armen för att få ett bra grepp om röret som sträckte sig till taket ovanför hennes fönster.
Ett väsande ljud fick mig att stanna upp i mina rörelser. Jag fokuserade mig snabbt på ljudet och hörde flera grymtningar samt smällar. Med rynkad panna hoppa jag ner tillbaka på marken igen från den lilla metern jag lyckats klättra upp. Jag började följa ljudet som kom från skogen bredvid huset.
Mina steg ökade takten när jag hörde hur det blev starkare och bekräftade att jag gick åt rätt håll.
En sista smäll hörde jag innan allting tystnade. Jag stoppade mina ben från att ta flera steg och lyssnade noga på min omgivning efter samma ljud, men utan framgång.
Mina steg börjar automatiskt röra sig framåt av skär nyfikenhet. Jag studerar den lilla gläntan, och funderar på vad som kan ha orsakat all oväsen.
 Jag stannar upp med blicken på en stenhög.  Försiktigt går jag emot den och sätter jag mig på huk och tar upp en bit. En vätska som torkat men ändå lämnat spår efter sig har sin plats på stenen.
Jag sniffar på stenen men känner ingenting.
Ett prasslande fick mitt huvud att kastas bakåt och blicka på den smala figuren som gjorde sig synlig. ”Justin?” frågar hon chockat innan hon spricker upp i ett leende. Genast slänger jag bort stenen bakom mig och reser mig upp för att hon inte ska misstänka någonting. ”Hej babe.” säger jag glatt och närmar mig hennes träningsklädda kropp. ”Vad gör du här?” frågar Scar.
”Tänkte fråga dig precis samma sak.” hon fnittrar och börjar snart förklara.
”Jag brukar gå ut på kvällarna och jogga när jag inte har någonting bättre för mig.” sakta nickar jag och lägger armarna kring hennes perfekt kurviga kropp.
”Håll dig till ett mer befolkat ställa nästa gång.” mumlar jag och kysser henne lätt i håret.
”Varför?” jag skakar endast på huvudet, inte på humör för att förklara.
”Du svarade aldrig på min fråga.”
”Får jag inte hälsa på min vackra flickvän?” hon rodnar under min blick och trycker sina läppar mot mina. Jag blev chockad över hur mycket kraft hon använde men jag bemötte den endast med ännu mer kraft. Jag drog min tunga över hennes underläpp i längtan efter att hon skulle öppna sin mun, men hon var på rethumör och höll den stängd. Min hand vandrade från hennes korsrygg till hennes rumpa och genast klämde jag till. En flämtning lämnade hennes mun och gav mig mitt tillfälle att trycka in min tunga och utöka kyssen.
”Sluta kolla på mig sådär, det såg inbjudande ut.” mumlar hon när hon ser hur min blick var fastklistrad på henne. Snabbt flinar jag och kramar om henne.
”Mina läppar ser alltid inbjudande ut babe.” jag lämnade en kyss på hennes kind och började dra henne ut ur skogen. Det sista jag ville var att hon skulle gå längre in. Över min döda kropp.
”Vad ska du göra ikväll” jag lägger min arm kring hennes axlar och drar henne mot min kropp.
”Tjejkväll hos Caroline tillsammans med Bree.” hon möter min blick med ett leende.
”Även om det är skola imorgon?”  Hon flätar sina fingrar med mina innan jag får mitt svar.
”Bieber, sen när började du bry dig om studier?
”Sen min flickvän bestämde sig att strunta i dom.” hon himlar med ögonen åt mitt svar och fortsätter gå framåt.
”Jag struntar inte i dom, om du hade lyssnat noggrannare på vad rektorn hade informerat om idag så borde du veta att det är studiedag imorgon.”
”Faktiskt så gjorde jag det, ville bara se om du hängde med.” ljög jag men visste att hon såg igenom min fasad.
”Vad du än säger Bieber.”
”Vad är det med dig och min efternamn? Inte för att jag klagar, det låter sexigt när du säger det. Frågandes höjde jag på ögonbrynen. Hon brukar alltid kalla mig Justin.
”Nothing.” flinar hon och lämnar en fjäderlätt kyss på min knoge.

Scarletts perspektiv:
Jag kippade efter luft när jag kände hur jag flög bakåt mot trädet. Ett väsande läte lämnade min strupe och jag stoppade mig själv i sista sekund från att krocka in i trädet.
Cody stod framför mig, hade ett flin på läpparna och jag himlade med ögonen. Detta var tredje gången han fick övertaget men även sista.
Jag la händerna bakom mig på barken som prydde den grova trädstammen. Mina andetag började fungera som normalt efter några sekunder och genast tog jag upp min förlust och sprang mot Cody för att kunna fälla honom från hans tron. Halvvägs föll jag ner på marken och kände hur allt ljus kring min kropp försvann. ”Vafan?”
Min blick fastnar genast på Cody som stod stel i mitten av den lilla plats som omringades av träd. Våran träningsplats.
Jag sökte runt med blicken och såg hur alla andra – förutom Kevin – såg lika förbryllade ut som jag kände mig. Deras glöd var inte heller kvar och jag kunde skymma rivmärken och små sår på deras bara armar.
Antingen så var jag väldigt försiktig eller hade endast tur för när jag slog ner blicken på mina egna armar så fanns det inte en liten skråma. Jag tror det beror på tur för jag var inte försiktig. Nu slipper bara slänga upp en lögn i Justins ansikte.
”Göm er!” genast ställer jag mig upp på benen och visste vad detta betydde om det kom från Kevin eller Cody. En människa var i närheten.
Jag svalde hårt och la mig bakom en sten som var tillräcklig för två personer att gömma sig bakom. Inte för att det hände så ofta då…
Mina andetag satte sig som en propp i min hals när jag försiktigt kikade på den nu tomma platsen som snart inte var lika tom längre. Jag skymde Justins svarta Supras stiga fram från bakom träden och börja studera platsen misstänksamt. Den faktum var att han stod på platsen vi för två minuter sen slogs helt vilda på.
”Fan.” mumlade jag när jag såg hur han gick fram till den lilla stenhögen Lucas bildade förut. Han hade inte kunnat kontrollera sig själv när Kevin lyckades brotta ner honom gång på gång och han hade tagit ut sin ilska på en sten istället för på Kevin. Genast slog jag händerna för munnen och bad till gud att han inte skulle ha hört mig.
Rick som låg bredvid mig på mage gav mig en menande blick. Jag struntade i den och förstod hur han kände en smärta i magen där han blivit huggen. Svettpärlorna i hans ansikte, hans flammande hud och dom självande andetagen som lämnade hans mun med ojämna mellanrum, gjorde att jag blev ännu mer fastbeslutet vid att han hade ont.
”Lägg dig på rygg.” viskade jag men han enbart skakade på huvudet.
”Det kommer dra till sig hans uppmärksamhet.” han nickade menande på Justin som hade hukat sig bredvid stenhögen.
Jag måste få bort Justin samt Rick och companiet härifrån. Men min första prioritet var Justin.
Jag försökte rabbla ihop en historia i mitt huvud samtidigt som jag uttalade få ord till Rick. ”Spring tillbaka till huset när hans uppmärksamhet inte längre ligger på omgivningen.”
Jag hann se en ansträngd nick från hans sida innan jag vände mig om och började tyst krypa in till skogen.
När jag var tillräckligt skymd av trädstammarna kom jag upp på fötter och sprang en båge som skulle föra mig till baksidan av Justin – samma håll han kom ifrån.
Jag saktade farten dom sista meterna så jag gick i normalt tempo. En sista gång gick jag igenom den påhittade historien om att jag brukar jogga på kvällarna
”Justin?” frågar och försökte få det att låta som om jag inte nyss hade ”spionerat” på honom. För att vara helt säker så lägger jag ett leende på mina läppar som dock vänds till en äkta sekunden efter. Med Justin i närheten kunde jag le även om jag låg på min dödsbädd.
Han reser sig chockat upp och slänger bort stenen bakom sig. Jag låtsats som jag inte märker någonting och tar några steg fram emot honom.
”Hej babe.” ler han och tar precis som mig några steg framåt så det knappt var trettio centimeter mellan våra kroppar.
”Vad gör du här?”
”Tänkte fråga dig precis samma sak.” jag fnittrar och börjar berätta ’min historia.’
”Jag brukar gå ut på kvällarna och jogga när jag inte har någonting bättre för mig.” sakta nickar han och drar in mig i en kram. Mina händer finner genast sin väg upp till hans nacke och jag lutar huvudet mot hans bröstkorg. Jag känner hur hans läppar vandra över mitt hår och lämnar lätta pussar efter sig.
”Håll dig till ett mer befolkat ställa nästa gång.”
Lika överbeskyddande som vanligt.
”Varför?” han skakar på huvudet åt mig och jag byter ämne.
”Du svarade aldrig på min fråga.”
”Får jag inte hälsa på min vackra flickvän?”
En stark rodnat spred sig på mina kinder och jag höjde blicken för att trycka läpparna mot hans. Dels för att det såg inbjudande ut och dels för att ”befria” Rick och companiet från skogen. Spring.
Sekunden efter att min tanke registrerats i Kevins hjärna så kände jag lätta vindpustar som nuddade den bara huden på mina armar. Alldeles för svaga för att Justin skulle känna dom genom hans skinnjacka och jeans.
-

”Jag fattar inte att du tvingar mig till detta. Vi skulle ha en tjejkväll som betyder relax.” jag gjorde citationstecknet på det sista orden. ”Inte att jag ska bli dubbelt så stressad och skräckslagen.” jag andades snabbt efter mitt ”tal” över att jag inte ville se ”Scream”, som låg högst upp på biodukens skräckfilmer.
Klockan var inte mer än tio på kvällen men jag tänkte inte riskera en sömnlös natt på grund av en film jag inte ens vill se.
”Vet du vad?” en gnista hopp tändes inom mig över Carolines mening. ”Du har inget val.” mitt humör sjönk och jag satte mig med en duns i soffan och la armarna i kors.

Jag svalde hårt och klamrade mig fast vid filten som var virrat hårt kring min kropp. Mina ögon vägrade flytta sig från TV:n utan fortsatte ta in den mörka scenen.
Bree och Caroline låg i varsin soffa och dom såg ut som exakta kopior av mig. Jag svalde hårt och fortsatte titta på filmen.
Klampande steg hördes och röster. Jag hade varit säker på att det kom från filmen om jag i den sekunden inte skulle ha känt andetag i nacken. Genast vred jag bak huvudet men mötte endast tomt mörker. Sakta vred jag tillbaka huvudet men var inte beredd på det skri som lämnade tjejens läppar på filmen, vilket automatiskt gjorde att jag skrek också och Caroline och Bree hängde på.
Att jag var skräckslagen var en underdrift, jag skulle dö av skräck vilken sekund som helst.
En hand på min axel fick mig att rycka till och slänga mig ner från soffan med filten överdragen över huvudet. Jag kröp ihop till en boll och andades hackigt.
Det var då mina sinnen uppfattade smärtan som dunkade från min skadade arm och dom höga, välkända skratten.
”Jävla fucking skit, jag kunde ha dött.” hör jag Carolines röst och genast slänger jag bort filten och möter Justin och killarna vrida sig i skrattsalvor.
”Vad fan gör ni här?” min skrikande mening fick dom endast att skratta ännu mer.
”Idioter.” mumlar jag och reser mig upp för att gå in till köket. Jag greppade tag i paketet ärtor som låg i frysen och la den mot min en aning svullna hand. Perfekt, nu kommer bara Victoria envisas mer med att det ska hinna läka ordentligt innan hon tar bort bandaget.
Killarnas skratt tonade bort och genast himlade jag med ögonen men kunde inte låta bli att le åt den faktum att dom lyckats skrämma oss. Och jag ska spela en fighter.
Jag hämtade en smärtstillande från min ryggsäck och gick tillbaka till vardagsrummet där alla nu satt och pratade. Tack gode gud med TV:n avstäng.
Jag la tabletten på tungan och svalde den med några klunkar från min Cola. Jag satte mig mellan Damon och Justin och var noga med att hålla ärtpåsen kvar på min arm. Justin som märkte det, slingrade en kring mina axlar och gav mig en ursäktande blick. Jag skakade på huvudet och tryckte ihop våra läppar. ”Jag har saknat dig.” han log och pussade mig på kinden.
”Jag har saknat dig med, baby.”

Med tio minuters övertalning lyckades vi få killarna att stanna kvar och vara med på sanning och konsekvens.
Jag fortsatte knapra på mina chips samtidigt som Damon snurrade flaskan och hamnade på Justin. Jag pustade ut och var glad att den inte hamnade på mig. Dom senaste tre gånger den hade gjort det så hade jag valt sanning och killarna hade bokstavligt talat tvingat mig att välja konka nästa gång flaskans topp skulle peka mot mig.
Alla suckade och jag log ett överlägset leende. ”Konka.” svarade Justin innan Damon hunnit fråga. Han började genast fundera på vad han kunde utsätta Justin med.
”Ge Bree en sugmärke på halsen.” flinade han och jag stelnade i min position. Vad fan har du fått i dig Damon?
Justin sneglade på mig och med en suck ryckte jag på axlarna. ”Regler är regler.” jag kunde skymma ett leende på Brees läppar som jag valde att ignorera.
Jag vred bort huvudet samtidigt som Justin böjde sig fram mot Bree som satt på hans andra sida. Jag kunde höra smackande och höll på att spy. Den faktum att min pojkvän markerade någon som inte var jag fick mig att må illa. Jag sände Damon en mördarblick och reste mig sedan upp och mumlade någonting ohörbart.
Med djupa andetag började jag gå upp för trappan samtidigt som jag hörde Justins röst. ”Vart gick hon?”
Perfekt, han hade inte ens märkt någonting. Sarkasm i varje ord.
Med ett suck la jag mig i sängen och ville bara spola tillbaka tiden och strunta i hela sanning och konsekvens-stunden. Men någonting som störde mig mer än att Justin gav Bree en sugmärke var att Damon sa det. Like what the fuck. Han vet om mitt och Justins förhållande och ändå så säger han det. Ärligt talat var jag inte arg på Justin, utan bara sårad. La all vikt på mig själv. Det var jag som förslagit att vi skulle köra sanning och konsekvens. Det var jag som lyckats övertala killarna.
Dörren slogs upp och där stod Justin. Ingen av oss uttalade någonting, våra blickar sa mer än ord.
För sårad för att hålla våran ögonontakt vid liv vände jag mig så jag låg med ansiktet mot väggen.
Jag överreagerade, jag visste det, men det gjorde ont. ”Babe?” jag suckade och hummade till.
”Don’t be mad.” han fick det att låta som vardagsmat. Att man går och gör sugmärken på andra tjejer som inte är ens flickvän. Det mesta av mitt lugn rann som sand genom mina fingrar och det lilla som fanns använde jag till att kontrollera min ilska.
”Arg är en underdrift Justin, jag är förbannad. Du kunde ha fucking sagt ifrån.” mina andetag var tunga och snabba.
Utan att vända mig om sträckte jag mig efter täcket - struntade fullkomligt i att det här var Carolines säng - och drog den över huvudet.
Jag hörde hur dörren stängdes och hoppades av hela mitt hjärta att Justin hade gått ut. Jag skulle inte ha klarat mig i tio minuter till innan jag förlät honom. Med en suck slängde jag bort täcket från ansiktet och fortsätta stirra in i väggen i hopp att mina ögonlock skulle falla ihop av utmattheten jag kände i min kropp. Man kan alltid hoppas.
Jag var inte arg längre – kanske lite – endast sårad. Han kunde ha sagt ifrån – den meningen snurrade likt en virvelvind runt i mitt huvud.
Jag kände hur madrassen sjönk på andra sidan av sängen och jag stelnade genast till.  En arm gled längst min midja och stannade på min mage. Jag behövde inte tänka två gånger innan jag visste att det var Justin.
Han vek upp fållen på min t-shirt och började göra cirkelrörelser samtidigt som hans läppar gled längst min käkben ner till min hals.
”Vad gör du?” andades jag fram och var fastbesluten vid att inte visa hur svag jag var inför hans beröringar.
”Ingenting. Absolut ingenting.” jag kände han flin i nacken. Känslan av lust spred sig i min mage, det var länge sen jag hade någon från den motsatsa könet så nära mig och ärligt talat saknade jag det. Men jag kunde inte förmå mig själv att åka till en club och hoppa i säng med den första bästa som jag skulle ha gjort i vanliga fall. Jag kunde inte, det skulle såra Justin och vi var faktiskt en ”sak.”
”Det känns inte som ingenting.” jag försökte höja rösten men det lät endast som en viskning.
”You know you like it baby.” envist skakade jag på huvudet och knuffade bort honom och fick en skrockning till svars.
Med en suck satte jag mig upp och drog en hand igenom håret. Killen gav sig inte.
Hans flyttade all min hår till den vänstra sidan och började lämna blöta kyssar efter sig. Han la sin hand som inte vilade på min korsrygg, på min lår. Alldeles för högt upp för att det ska vara en romantisk gest.
Jag skulle ljuga om jag inte ville ha honom här och nu men fick konstant påminna mig själv om att jag var sur på honom, att vi faktiskt inte var ensamma och att detta inte var någon av våra sängar. Caroline skulle nog inte bli glad över den faktum att jag och Justin hade sex på hennes säng.
”Sluta.” jag begravde huvudet i händerna och hörde än en gång hans skrockning. ”Aldrig.” viskade han förföriskt i mitt öra och bet tag i min örsnibb. Fuck this.
Snabbt gränslade jag honom och studerade honom där han låg under mig med ett belåtet flin. ”Jag hatar dig.” mumlar jag och krossar mina läppar mot hans.
Hans flin försvinner och genast börjar han kyssa mig tillbaka, han förde sina händer till min rumpa som han tog ett fast grepp om. Ett stön lämnar mina läppar och jag börjar försiktigt gunga fram och tillbaka, hans höfter mötte mina varje gång och jag kände hur han började växa mot mitt innerlår.
”Damn.” viskar han hest när jag har rullat av honom. Våra ben var fortfarande ihop slingrade och hans armar hade ett fast grepp om min midja.
Ett fnitter lämnar mina läppar och jag la min hand långt ner på hans mage. Hans blick följer min hand och hela hans kropp stelnar till när han ser bulan i hans byxor. En rosa nyans som knappt syntes spred sig på hans kinder och genast började jag skratta.
”Det är inte roligt.” muttrar han och gör så att jag endast skrattar ännu mer. Med en suck reser han sig och hann gå två steg innan jag tog tag i hans handled. ”Vart ska du?” orolig över den faktum att jag hade gjort honom arg.
”Jag måste fixa detta.” han cirkulerade med handen över sina byxor och jag himlade genast med ögonen.
”Lägg dig igen.” flinar jag och han skakar på huvudet ”Justin, babe, lägg dig.” med ett suck gör han som jag säger och genast trycker jag mina läppar mot hans.
”Babe är mitt smeknamn till dig.” viskar han med en sista puss. Jag skakar med ett leende på huvudet och kom på vad jag egentligen skulle göra.
”Trust me?”
”Varför skulle jag inte?” en våg av skuldkänslor bubblade inom mig men jag sköt bort dom innan dom steg mig till huvudet. Jag ryckte lätt på axlarna och mina händer fann sin väg ner till hans byxor. Jag knäppte snabbt upp dom och drog ner blixtlåset.
”Du behöver inte.” mumlar han och hasar sig upp på armbågarna när han förstår vart jag vill komma.
”Jag vill.” han sa ingenting mer utan hjälpte istället mig att dra ner sina jeans en bit och mina fingrar fann snabbt hans kalsonglinje. Med ett retsamt flin tittade han på mig och jag fnittrade till. Han var för exalterade över detta.
Jag lät min hand glida in och greppa hans paket. Sakta började jag röra handen och kände hur han spände sig. Ett litet stön lämnade hans läppar och jag höjde blicken för att möta hans lustfyllda ögon. Jag kände mig belåten över den faktum att jag får honom att njuta.
För att inte riskera att någon stampade ini rummet av Justins stön som bara blev högre tryckte jag ihop våra läppar. Sakta la han sig ner på madrassen igen och besvarade hungrigt min kyss.
Jag ökade takten på min hand och kände hur han började småskakade under mig. En sista stön ramlade mot mina läppar från honom och jag kände hur en varm vätska spred sig i min hand. Mina läppar kröktes i ett leende. Vi båda andades andfådda.
”Tack babe.” han pussade mig på kinden och började snabbt krångla på sig sina jeans igen i sin liggande ställning. Jag skakade på huvudet med ett leende och gick till badrummet för att tvätta av mina händer. Jag vände upp blicken och mötte mina röda flammande kinder, mitt smårufsiga hår och ett leende som aldrig verkade vilja tona bort från mina läppar.

La en bild på instagram om att jag hade detta kapitel klar och flera ville att jag skulle posta det som ett avslut på sommarlovet. Alla kanske inte börjar skolan som mig imorgon, men ändå. :P
Jag tänkte småskriva under lördagen och det endast ledde till ett kapitel med över 4000 ord. Måste säga att jag är stolt över mig själv, hur egoistiskt det än låter. xD
Justin var nära på att få reda på allting om fighters där en sekund. Not good.
Okej, haha ska avslöja en sak. Jag bokstavligt talat hatar skräckfilmer, har inte tittat på en enda om jag ska vara ärlig."Scream" fick jag tipsad av en killkompis - så tack vare honom så blev det en någorlunda skräck/rolig scen där i Carolines vardagsrum. xD
Lite triangeldrama där mellan Bree, Justin och Scarlett...
Vill veta allas tankar och reaktioner om den sista biten av kapitlet. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte stoppa mig själv från att vara nervös inför dessa sexscener. :S

Scarletts perspektiv:
Justins mobil plingade till och vi drog båda oss ifrån varandra där vi satt på parkbänken. Jag rodnade till vid hur många blickar som låg på oss. Vissa log medans andra såg enbart äcklade ut.
Irriterat skakade jag på huvudet. En kyss är det underbaraste du kan få så varför se ut som om det är pesten när ett par gör delar ett?
Jag vände tillbaka blicken mot Justin och såg hur han med en rynkad panna läste sms:et och knappade sedan in ett snabbt svar.
”Baby jag måste gå.” sa han när han läst den andra sms:et som trillat in. Hans röst var en aning stel och jag blev genast orolig. ”Varför?”
”Affärer.” mumlade han och jag reste mig med ett suck från hans omfamning.

”Var försiktigt.” sa jag när han hade parkerat bilen framför mitt hus för att släppa av mig.
”Sluta oroa dig i onödan Scar. Vi syns imorgon.” sa han och lämnade en kyss på mina läppar.
”Lovar du?”
”Varför skulle jag inte vilja se dig imorgon?” frågade han oförstående och jag skakade enbart på huvudet.
”Lovar du att vara försiktigt?” förtydligade jag och han suckade. ”Justin.” bad jag.
”Jag lovar.”
”Tack.” jag kysste honom än en gång på läpparna och steg ut ur bilen.

”Åh, Justin jag älskar dig.” sa Kevin med ljus, tjejig röst. Han hade retat mig från den stund jag stigit in i huset – vilket var för nästan tre timmar sen ända tills nu. Jag hade försökt ignorera honom men denna gång gick det inte.
”Håll käften!” spottade jag fram men han skrattade endast. ”Fuck you.”
”Jag har tyvärr inte hittat någon tjej än.” fortsatte han reta och jag spände hela kroppen. ”Idiot.”
”Det räcker!” avbröt Rick våran lilla gräl. ”Han började.”
”Really Scar? Vad är vi? Fem?”
”Det räcker sa jag!” röt Rick och fick alla att hoppa till på stället där vi satt på sofforna i vardagsrummet. ”Gå och byt om. Vi möts utanför om tio minuter för träning.”
”Det är inte så bra idé Rick.” sa Victoria beskyddande och la en hand på hans axel.
”Jag ska ta det försiktigt.” hans röst hade vänts till lugn på bara några få sekunder och jag alla mina tveksamma tankar om att dom just var själsfränden försvann. 
”Det ska du också.” han tittade menande på min bandagerade arm och jag nickade. Alla försvann till respektive rum och exakt tio minuter senare började vi uppvärma.

Söndag 5:e Augusti:
Jag stirrade som ett fån på bilden Justin skickat nästa morgon. Jag bokstavligt talat dreglade.
Han var på gymmet och hade bar överkropp. Hans blåa shorts satt lågt längst hans höfter och avslöjade hans gula kalsonger. 
”Gillar vad du ser, baby? ;)” stod det under och genast himlade jag med ögonen. Han retade mig och var ett pro på det.
”Karma is a bitch, Bieber.” min tumme trycktes på sänd knappen och jag slängde mobilen bredvid mig och borrade huvudet i kudden.
Den faktum att det var söndag, att skolan det är skola imorgon och jag var rastlös gjorde att mitt humör sjönk likt Titanic. Fast jag ska inte neka att bilden hjälpte lite men samtidigt så spred det en lust inom mig. Jag kände mig desperat efter hans beröring.
Mobilen plingade till och jag tittade genast på sms:et.
”Kan knappt vänta. See U later babe. ;)”
Ett fnitter lämnade mina läppar och jag låste mobilen och reste mig för att byta mina mjukiskläder till någonting mer sofistikerat.
Jag ville inte vara ensam på en söndag, och jag ville inte hänga efter Justin varje dag. Han måste få sin grabbtid med killarna. Och vad jag vet nu så är han upptagen med gymmet.
Jag skickade ett snabbt sms till Caroline om hon ville hänga med till parken och gick till badrummet för att sminka mig undertiden.
Jag la på en lager foundation, och fortsatte därefter med en  ljusbrun ögonskugga, eyeliner, mascara och avslutade det hela med en ljusrosa läppglans. Nöjt smackade jag ihop läpparna och gick till mobilen för att se om Caroline hade svarat.
Jag pustade ut vid att läsa hennes ja till svar, annars vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till idag. Med ett leende lägger jag allt nödvändigt i min handväska och tar på mig ett par vita låg Converse som passade till mina jeansshorts och den neonrosa linnet jag bar.
”Jag åker till parken med Caroline! Hejdå!” jag hörde några mumlande svar och ryckte på axlarna och steg ut till min bil.

”Ska vi fråga Bruce och killarna?” frågade Caroline med ett leende när vi var påväg att stiga ut ur huset.
”Visst. På tal om Bruce….” log jag misstänksamt och såg genast hur hon blev nervös.
”På tal om Bruce vadå?”
”Någonting jag missat?” flinade jag och hon skakade snabbt på huvudet.
”Jag kommer få reda på det förr eller senare. På ett eller annat sätt.” hon skakade än en gång på huvudet och böjde sig för att ta på sig sina sandaler.
”Har ni haft sex?” hon slängde genast upp huvudet och kollade mördande på mig. Svaret var ”ja” annars skulle hon inte ha reagerat så kraftigt.
”Jag ska döda dig.” jag skrattade snabbt till och vände mig om för att springa till Fives hus med henne jagandes efter mig.
Till min lycka stod killarna på deras uppfart med varsin cigg i handen.
Dom vände sig om med höjda ögonbryn för att se vad som orsakade all skrik och skratt. Ett leende spred sig på deras läppar när dom lyckades identifiera oss.
Jag fortsatte springa och gömde mig betryggande bakom Justin.
”Scarlett. Kom. Fram. Nu.” sa Caroline strängt och jag skakade skrattandes på huvudet.
”Vad har vi missat?” frågar Justin roat när både jag och Caroline lutade oss framåt helt andfådda av springandet.
”Carol…-”
”Ingenting.” avbröt Caroline mig. Hon visste att hon hade avslöjat tillräckligt många detaljer för att jag ska veta att det var någonting mellan henne och Bruce.
Justin nickade misstänksamt medans Bruce endast hade ett roat leende på läpparna.
”Njöt du av bilden?” frågade Justin mig tillsammans med ett retsamt leende.
”Jag har saknat dig också.” sa jag sarkastiskt och kramade om honom.
”Jag tar det som ett ja.” jag kände hans flin i min nacke och jag skakade knappt märkbart på huvudet. Jag hade njutit av bilden.
Men det behövde jag inte säga för att utöka hans ego ännu mer. ”Får man fråga vad som förde er hit?” Damon börjar pendla med blicken mellan mig och Caroline med höjda ögonbryn.
”Vi ska till parken och undrar om ni vill följa med?” hennes påstående förvandlades till en fråga.
Till min förvåning brast killarna ut i skratt och jag slängde en förvirrad blick på Caroline som såg ut som en exakt kopia av mig.
”Vad är det som är så roligt?” jag lägger en hand på min höft och väntar på att någon ska svara och denna någon ska vara Justin.
”Sorry babe, men vi går inte till parken.” svarar han när han såg hur min blick låg på honom.
”Varför?”
”Vi är inte töntar.” skrattar han fram och mina ögon spärras upp smått.
Han var så långt ifrån den omtänksamma killen jag umgicks med igår. Denna Justin valde killarna och tänkte på sin popularitet.
”Ska du verkligen bete dig såhär Justin?” han nickade med ett flin och jag kände hur jag blev sårad.
Caroline möter min blick och jag ser att hon inte heller känner sig bekväm i situationen. Den faktum att inte Bruce heller lyckats dra sig ifrån grupptrycket retar mig.
”Killar är verkligen idioter.” viskar jag knappt hörbart och tar tag i Carolines arm och drar med henne till Lamborghinin.
Om Justin ska fortsätta bete sig såhär så kan jag lika gärna dö olycklig. 
”Scar!?” jag struntar i Justins rop och låser upp bilen. Caroline sätter sig genast i passagerarsätet och jag skulle också ha satt mig om inte Justin hade lyckats få ett grepp om min handled.
”Baby förlåt. Jag, vi följer med.” jag skakar på huvudet och drar gör fri min hand.
”Jag vill inte att ni ska följa med.” med det sagt satte jag mig i bilen och körde genast bort från området.
Bilresan var tyst hela vägen men det hjälpte mig att samla tankarna. Lusten av att gå till parken hade minskat drastiskt men jag ville inte åka hem och ha tråkigt.

”Vi försöker bara glömma dom.” sa jag när ytterligare tio minuter hade passerat av en stel promenad och tystnad. Innan jag hann reagera på Carolines svar så kände jag hur jag krockade i någon eller något och tappade glassen jag höll i på marken.
Jag lyfte huvudet och mötte en kille kanske ett eller två år äldre än mig själv stå med skuldmedvetande ögon framför mig. Hans blonda hår var snyggt stylat. Han var lång och den muskolösa kroppen täcktes av ett par svarta jeans och en svart T-shirt. Runt hans hals hängde en guldkedja som fick honom att se dubbelt snyggare ut.
”Förlåt mig, min idiot till bror här” han slog ut med handen till killen bredvid sig. ”puttade mig.” avslutade han med ett blängande på killen.
Jag tappade fattningen för en sekund när jag mötte hans blåa ögon som lyste klart i hans solbrända ansikte.
”Det är lugnt, jag behöver inte veta hela historien.” stammar jag och skratta nervöst för att låtsats att jag inte nyss kollat in honom. Han skrattade sträckte sedan ut sin hand. ”Jack.”
”Scarlett.” sa jag och lät en aning stabilare på rösten samtidigt som jag skakade hans hand.
”Dave.” sa den andra killen. Jag nickade och skakade hans hand. Han var en exakt kopia av Jack.
”Är ni tvillingar?” jag spärrade genast upp ögonen och började rodna. Men dom verkade inte alls besvärade av frågan utan skrattade endast och nickade.
”Caroline.” jag hade nästan glömt att hon stod bredvid mig och genast flyttade jag mig lite ur vägen så hon kunde hälsa.
”Jag är troligen skyldig dig en glass.” Jack kollade menande på den bruna sörjan som låg på marken.
Jag skakar på huvudet genast och tar upp händerna framför bröstkorgen. ”Vad sägs om att du inte har någon val.” flinar han och jag suckar.

Under hela tiden kändes det som om någon hade ögonen på oss. Jag hade tittat runt mig flera gånger men alla hade uppmärksamheten på sig själv och personerna de umgicks med. Jag inbillar mig bara.
Jack och Dave var riktigt roliga att hänga med och jag lyckades glömma bort Justin för ett litet tag. Inte helt men jag glömde bort att jag hade en argument med honom i alla fall, vilket var ett befrielse.
-

Jag hade vridit och vänt på mig minst hundra gånger den senaste timmen. Jag var trött men mina tankar fick mig att stanna vaken. Att ha en liten argument med Justin fick en orolig känsla att bubbla i min mage. Jag kanske överreagerade men sättet han betedde sig på var inte den Justin jag kände. Han bokstavligt talat valde killarna före mig.
Jag var en tjej och ville att min pojkvän skulle inte skämmas att synas offentligt med mig – vilket det kändes med Justin.
Med ett suck tände jag bordslampan och började leta efter någonting som kunde sysselsätta mig i den lilla byrån som fanns bredvid sängen.
Mina fingrar stötte på någonting hårt och genast tog jag upp den för att upptäcka att det var en bok.
Jag var inte tjejen som läste men jag tänkte inte sova och veta att Justin kommer ta över mina tankar. Utan att läsa titeln så öppnade jag boken och började läsa igenom dom första raderna.

Någonting slogs mot mitt fönster och fick mig att rycka och jag slängde genast en blick på den digitala klockan. 02.14. Vem ”kommer på besök” vid denna tid?
Jag lyssnar noga efter flera ljud men det är endast tystnad. Jag inbillar mig säkert tänkte jag och återgick till boken i min hand. Men hann inte mer än två meningar innan ljudet upprepades. En gång, två gånger, tre gånger.
Jag släppte boken och drog täcket hårdare kring min stela kropp. Jag sköt bort gardinerna och det första jag såg var Justin. Uppklättrad i ett träd.
”Vad håller du på mig?” visk-skrek jag när jag öppnat fönstret.
”Försöker säga förlåt.” samtidigt som orden lämnade hans mun så hoppade han in genom fönstret och landade med båda fötterna framför mig. Jag suckar och skakar på huvudet.
”Att se och känna hur du förödmjukande mig framför killarna fick mig med ens att ångra att jag frågade om du ville följa med.”
”Jag är ledsen babe. Jag är ledsen för att vara den jag är. Jag är ledsen för att jag är fucked up, men jag behöver dig.” han sträckte ut händerna för att nudda mig men jag backade genast. Hans ord påverkade mig men jag ville inte att han skulle se det.
”Gör mig en tjänst och åk tillbaka Justin.” jag tittar på honom för att se hur hans ansikte får ett grått skynke över sig och han vänder sig om.
Jag ville inte se den stund då han hoppar ut så jag vände mig om också och började gå tillbaka till min säng.
Jag ljög för honom och att veta att han gick på det, bevisade endast att han var trött på mig. Jag menar – vilken kriminell kille skulle egentligen bry sig om ett förhållande?
Jag hörde hur fönstret stängde bakom mig och visste att han hade hoppat ut. Med ett suck lät jag tårarna börja rinna nerför mina kinder och vänder mig om för att dra för gardinerna.
Chockat stannade jag upp i mina rörelsen när jag ser hur Justin stod lutad mot fönsterkarmen med händerna nerstuckna i hans jeansfickor och med blicken fast på mitt ansikte .
”Varför är du fortfarande kvar?” snyftar jag och torkar bort mina tårar med baksidan av min hand. Han börjar gå emot mig utan att svara och jag backar genast för varje steg han tar framåt.
Jag förbannar väggen när den trycks mot min rygg och låser mig mellan sig och Justin.
”Hörde du mig inte när jag sa att jag behöver dig?” viskar han. Hur kan en mening påverka mig så mycket?
Tårarna börjar rinna igen och utan att tänka två gånger slänger jag armarna kring hans nacke och pressar ihop våra läppar. Vi började röra oss i synk och han tog en fast grepp om mina lår och klämde till. Jag hoppade genast upp och han började föra oss mot sängen.
Han hamnade underst.
Hans händer vandrade över alla millimeter på min kropp medans mina var fast i hans silkeslena hår.
Försiktigt backade jag bak med huvudet smått för att hämta andan.
Ett stön lämnade min mun när Justins läppar började nafsa på min känsliga hud på nacken.
”Det tog all min styrka att inte komma och döda dom där killarna.” mumlar han mellan dom blöta kyssarna han lämnade efter sina läppar. Jag rynkade på pannan över hans plötsliga uttalande.
”Vad pratar du om?”
”Dom där killarna ni hängde med i parken.” förtydligade han och mina ögon spärrades upp.
”Det var dina blicka jag kände på mig hela tiden.” sa jag chockat och han flinade endast till svars.
”Jag bryr mig om dig mer än du tror baby.” viskade han och återförenade våra läppar.

The drama never leaves! =/
Jag börjar skolan på måndag! D: En helt ny skola dessutom, är skit nervös rentutsagt. :S
Jag hoppas jag kan behålla uppdateringen, men vi får se. Jag ska verkligen försöka! ♥
Hm... ska vi prova 31+ kommentarer? :D

Fråga: Vad är eran favoritgodis?
Mitt svar: CHOCKLAD! det bästa jag vet haha. Dock endast "mellanchocklad" ingen mörk med 70% kakao eller någon vit. xD

Scarletts perspektiv:
Jag kände hur mitt medvetande kom tillbaka till mig och det svarta framför mina ögon blev ljusare och ljusare.
Jag slog upp ögonen och möttes av Justin som sov bredvid mig med en fast grepp om min midja. Jag log lite men leendet försvann när en smärta så stark for igenom min mage. Jag knep ihop ögonen och tog så försiktigt jag kunde mig ut ur sängen för att gå ner till köket och hämta en alvedon.
Snabbt svalde jag den med ett glas vatten och var påväg att gå uppför trapporna igen när en vit pappersark på köksön fångande min uppmärksamhet.
Lugnt tog jag upp den och började läsa dom två korta raderna.

Jag och resten av familjen åkte bort för att lämna dig och Justin ensamma.
Det finns mat i kylen.
Victoria. ♥

Typisk henne att skriva ”familj” och avsluta det hela med ett hjärta. Men jag var glad att hon hade skrivit en lapp. Jag blev en aning chockad när jag läste Justins namn, men kom sedan på att Kevin säkert informerat dom. Jag var inte precis duktig med att hålla mina tankar endast till mig själv igår kväll.
Jag slängde lappen och gick tillbaka upp till sovrummet. Justin hade rört sig lite och täckte nu hela sängen än halva.

”Du har ändrat mig på bara några få dagar. Innan dig så trodde jag inte på kärlek. Det var bara någonting patetiskt för mig och det enda jag brydde mig om var… sex.” han tog en paus och jag slog ner blicken. Han la sin pekfinger under min haka och höjde min blick mot hans igen.
”Sen kom du in till mitt liv på bevisade att äkta kärlek fanns om man var tillräckligt stark för att kämpa för den. Det var det jag gjorde. Jag kämpade för dig Scarlett. Du stal mitt hjärta och nu släpper du den inte. Jag hade aldrig en chans. Du hade mig från ”Hej.” Jag kommer aldrig lämna dig Scarlett.” viskade han och tårarna blev ännu fler i mina ögon.  Denna gång av lycka.

Jag log lyckligt vid tanken och gick till min WIC för att hämta ett par rena underkläder, för att sedan stiga in till duschen.
Varmvattnet gav en behaglig effekt på min kropp men jag ville inte spendera hela morgonen i duschen.
Snabbt tvättade jag håret och sköljde kroppen innan jag steg ut och började torka mig med den fluffiga, vita handduken.
Jag drar på mig dom beige underkläderna och virrar handduken kring kroppen innan jag stiger ut ur badrummet.
Jag krockar in i en hård bröstkorg och rycker skrämt till när jag märker hur Justin står i en egen hög person framför mig.
”Varför skrämmer du mig alltid när jag har endast en handduk kring kroppen?” klagar jag och syftar på igår när han hade hoppat in genom fönstret. Han skrattade endast utan att svara på min fråga.
”God morgon på dig också.” jag lipar mot honom och går förbi för att komma till min WIC.
Jag var noga med att stänga dörrarna efter mig innan jag släppte handduken och började min jakt efter någonting bekvämt.
”Det finns handduk på byrån!” ropar jag till Justin när tanken slår mig.
”Babe skrik mitt namn i sängen istället.” viskar han och jag hoppar än en gång till. Snabbt rodnar jag vid tanken på vad han hade sagt. ”Betyder inte stängda dörrar stopp för dig?”
”Inget betyder stopp när jag vill komma åt dig.” jag rodnar kraftigare och gömmer ansiktet i hans bröstkorg.  Han skrockar och lägger sedan armarna kring min halvnakna kropp.
Det kändes naturligt när jag var med honom.

I väntan på att Justin skulle duscha klart satte jag mig i sängen med täcket hårt virrat kring min kropp. Smärtan hade halvt kommit tillbaka och det kändes som om jag skulle spy vilken sekund som helst. Jag svettades när jag hade täcket runt mig och om jag släppte den så började jag frysa ihjäl.
Varför var jag tvungen att bli en tjej?
Dörren till badrummet öppnas och Justin kommer ut med endast en handduk kring midjan. Jag möter hans blick i rätt sekund för att se hur han drar en hand genom sitt blöta hår. Det var inte varje dag man hade en grekisk gud framför sig… fast i mitt fall var det väl en kanadensisk gud.
”Stannar du?” frågade jag hopfullt. Det sista jag ville var att spendera denna tråkiga lördag alldeles ensam och med en kraftig smärta som tog andan ur mig varje gång.
”Jag skulle ha stannat om din familj inte var hemma.” sa han besviket och jag skakade endast på huvudet. 
Ett fnitter slapp ut ur mina läppar och Justin mötte frågandes mina ögon. ”Dom har saker att ta hand om, så dom är inte hemma.”

Vi båda sitter i soffan senare på förmiddagen. Mina ögon finner mitt "mål", platsen mellan hans bröstkorg och axel. Den lilla hålan där. Med ett leende förflyttar jag huvudet dit.
Lyckan fyller upp hela min kropp – topp till tå. Lycka? 
Detta kändes som en dröm. Men jag hörde hans hjärtslag klart och tydligt, som bevisade att detta är på riktigt.
Han är här, jag är här. Vi är här.
En behov av att känna hans fingrar tillsammans med mina sprider sig inom mig. Sakta fångar jag hans hand med min egna och han lägger sin fria arm runt om mig.

Min kropp fann sin normaltemperatur när jag var kring Justin så en filt var inte nödvändig.
”Så det är såhär det känns att ha hela världen i sina armar?” mumlar han och ett leende sprider sig på mina läppar. Jag hade verkligen fallit för honom. Fallit hårt.
Orden hotar att lämna mina läppar men jag stoppade dom i sista sekund. Hur rätt det än kändes så ville jag ta förhållandet sakta. Om jag ska vara ärlig så var detta endast min andra förhållande. Min första var när jag gick i sjuan. Jag hade varit lycklig med honom.

Det tog slut på sommaren. Vi skulle spendera den på olika ställen och hann aldrig se varandra förutom dom få dagarna precis efter avslutningen. Efter några veckor tappade vi kontakten och när det var dags att börja skolan igen så hade han flyttat. Utan att säga någonting. Jag minns hur jag hade gråtit i mammas famn i flera timmar för det, och efter det hade jag lovat mig själv att endast gå in i förhållande om jag var hundra procent säker på det. Men jag var det nu.
Min blick drogs sig mot basketmatchen som pågick på TV:n som Justin hade minst nittio procent av sin uppmärksamhet på. Dom andra tio var hos mig. Hans hand smekte min arm försiktigt och jag borrade in huvudet ännu mer in i hans hals.
Den här söta, underbara, kärleksfulla, perfekta sidan av Justin älskade jag. Han hade många sidor men denna var min favorit.
Precis i rätt stund för att förstöra den lugna stunden så bestämmer sig alvedonen för att sluta verka och jag känner hur smärtan kommer tillbaka till mig bit för bit för varje minut som går. Jag försöker koncentrera mig på någonting annat, som Justins hjärtslag som slog en aning fortare än sin normala takt mot min axel. Det funkade för stunden.
Jag undrade om jag var anledningen till det dom snabba slagen eller om det var spänningen matchen som pågick på TV:n.

Jag gnydde till och reste mig för att gå till köket och fixa en varm kopp te som skulle göra mig  och smärtan någorlunda rättvisa. Jag hatade att ha mens.
Killar vet verkligen inte vilken tur dom har som slipper det.
Jag doppar tepåsen i den varma vattnet. Färgen sprider sig i den färglösa vattnet. En gäsp lämnar min mun och jag lutar mig smått framåt mot köksön.

Snart känner jag två muskolösa armar slingra sig kring min midja och blöta pussar längst min käke.
Ett litet leende sprider sig på mina läppar och jag vänder mig om med en fast grepp med båda händerna om den varma koppen. Justins ögon studerar varje millimeter av mitt ansikte innan han öppnar munnen.
”Babe hur mår du? Du är helt likblek.” han smeker mig på kinden i samband med orden.
”Jag har ont i magen.”
Han nickar förstående efter några sekunder och pussar mig försiktigt på hjässan. Vi gick tillbaka till sofforna och jag lutade mig halvt mot honom. Jag för koppen till munnen och smuttar försiktigt på jordgubbstéet.
Jag känner hans hand vandra ner mot min mage och jag stelnar till. Vad ska han göra?
”Babe ta det lugnt.” viskar han lugnande och skjuter upp fållen av min tröja och börjar sakta göra små cirklar på min mage. Det kändes obekvämt att ha hans hand så långt ner men när jag märker hur hans fingrar raderade smärtan så kunde jag inget mer än att tacka honom. Jag började tvivla på den faktum att magi inte fanns.
”Vad är pojkvänner för?” han blinkar mot mig. Jag undrar om han verkligen tänkte på vad han sa nyss, eller om han bara slängde det ur sig. Pojkvän…Min pojkvän… Justin. Orden lät så rätt.
”Sa jag någonting fel?” mumlade han med höjda ögonbryn men jag skakade endast på huvudet. ”Tvärtom, du sa någonting rätt.” han sprack upp i ett brett leende jag aldrig sett honom i. ”Vill du verkligen vara min flickvän Scar?” frågade han hoppfult men hans ansikte var en aning spänd.
”Jag skulle inte vilja vara någonting annat hellre.” jag lämnade en snabb puss på hans läppar. Han kupar sin hand på min kind och tittar djupt in i mina ögon. ”Är du säker? Min livstid är ingenting att leka mig. Det sista jag vill är att du ska bli sårad eller…” han svalde hårt och slog ner blicken. ”skadad.” avslutade han.
Jag la min pekinger under hans haka och tvingade honom att möta mina ögon igen. ”Om jag inte skulle ha vetat bättre så skulle jag tro att du tar tillbaka det om jag vill vara din flickvän. Justin jag är säker. Vi alla behöver en orsak att tro, och du är min orsak.” den lyckliga glimten i hans ögon kom tillbaka och leendet tog plats på hans läppar.
Han tog min hand och la den på sin bröstkorg, nära hans hjärta. ”Kan du känna hur hårt mitt hjärta slår? Det är hur du får mig att känna.”
Hans hjärtslag var snabba och hårda under min hand. Jag sprack upp i ett blygt leende och blickade upp mot hans ansikte igen.
Det tog all min viljestyrka att inte säga dom orden, men det kändes som om dom skulle rinna ut likt vatten ur min mun närsomhelst.
Jag la den tomma koppen på bordet och vände mig om så jag satt ansikte mot ansikte med honom. ”Du accepterade mig för den jag är och inte för den du vill att jag ska vara.” viskade han mot mina läppar och raderade sedan mellanrummet mellan oss än en gång.

”Jag är sugen på glass.”
Klockan hade passerat fem och det enda vi gjort var att mysa och titta på TV. Dock ingenting jag klagar på. ”Ska vi gå och köpa det då?” log Justin och jag nickade och reste mig från mitt liggande ställning i hans famn.
”Jag ska bara byta om.” jag vände mig om men han stoppade mig genast genom att greppa i min handled.
”Babe sluta oroa dig för utseendet. Du är vacker.” jag smälte inombords vid det sista ordet men var fast besluten vid att byta kläder.
”Really Justin? Mjukisbyxor, linne och håret i en bulle. Vacker?” frågade jag med höjda ögonbryn.
”Mhm…” hans blick gled längst min kropp och jag slog honom snabbt på axeln.
”Perv!” jag vände mig om och skyndade mig upp till rummet för att sätta på mig ett par jeans och en T-shirt. Bullen på håret gjorde jag snabbt om och kladdade på ett lager mascara på mina ögonfransar för att inte helt se ut som ett spöke.
”Klar!” sa jag när jag stod med båda fötterna på ett stabilt golv igen.
 ”Då går vi.” mumlade Justin efter en kyss på mina läppar och vi steg hand i hand ut till hans bil.
Jag vred på radion men sången hann knappt hålla på i två sekunder innan Justin stängde av den. ”Men! Jag lyssnade på den!”
”Jag lyssnar inte på musik.” jag himlade med ögonen åt hans svar och satte mig surt tillbaka i sätet. ”Babe, don’t be mad at me.” han la en hand på min lår men jag fortsatte titta ut på träden som flashade förbi oss som om han inte fanns. Det var inte likt mig att bli sur för småsaker, det berodde säkert på min mensvecka.
Han suckade och efter någon minut sattes musiken på igen. ”Nöjd?” jag vände mig om med ett leende och nickade glatt. ”Japp.”
”Har jag sagt att du är konstig?” skrattade han när jag höll på att slänga med håret i tackt med Ciaras låt. ”Nej, men jag vet att du älskar det.”
”Det gör jag.” bekräftade han och blinkade mot mig.

”Kommer du någonsin berätta vad som hänt med din arm?” frågade han och jag stoppade ännu en sked chokladglass i munnen. Jag tvekade men valde att rycka på axlarna.
”Tjejer är komplicerade.” jag var glad att han släppte ämnet och gick tillbaka till sin lekfulla jag. Den sidan låg tvåa på min lista.
”Det hängde med i paketet när du frågade om jag ville vara din flickvän.” han himlade med ögonen men sprack upp i ett leende.
Jag stoppar ännu en sked glass i munnen och stönar av den goda smaken. Justin hade enbart kollat på mig efter att han ätit upp sin glass som hade varit dubbelt så stor som min på mindre än fem minuter. Killar…
Han hade ett roat leende på sina ljusrosa läppar samtidigt som kärleks och lust syntes i hans ögon.
”Varför kollar du på mig sådär?”
”Får jag inte kolla på min vackra flickvän?” han blinkar mot mig och jag fnittrar till men skakar på huvudet.
”Nepp.” han höjer på ögonbrynen och hans leende förvandlas till retsam. ”Är du säker?” frågade han lugnt och jag nickade glatt.
Jag åt upp den sista glassen som hade halvsmält i bägaren. Jag reste mig upp och slängde skålen i min hand och gick tillbaka och satte mig i Justins knä och la mina armar kring hans nacke.
Han slingrade sina armar en liten bit ovanför min rumpa och slickade sig om läpparna när hans blick fastnade på mina. ”Du har glass i mungipan.” viskade han med förförisk röst som fick en rysning att gå längst min ryggrad men jag visade det inte.
”Ta bort det då.” sa jag och närmade mig hans läppar.
I samband med att han tryckte sina varma läppar mot min mungipa så slöt jag ögonen och njöt av känslan. Han tunga började slicka mig sakta och ett litet stön lämnade min mun.
Behovet av att kyssa honom var stor.
”Baby, om du vill att jag ska kyssa dig så är det bara att be om det.” viskade han med ett flin när han backat en liten bit från mina läppar. ”Kyss mig Justin.” andades jag fram och kände snart hur hans läppar trycktes hårt och passionerat mot mina.
”You’re the one baby.” mumlade han och tittade med kärleksfulla ögon på mig.

Yay, it's official boyfriend, girlfriend! ♥
En kapitel fyllt med endast Jarlett! ^^
Vad tycker ni om det?
UGH, hatar verkligen mensveckan - man känner sig nästan halvhandikappad. :P
Klarar ni 27+ kommentarer?

Fråga: Håller ni på med någon sport?
Mitt svar: Nej, är för lat. xD Haha, men funderar på att börja på dans så småningom. :)

Previously:
Deras kroppar slappnade av under min beröring och dom som fortfarande inte hade svimmat gjorde det. 
Jag känner hur yrseln tar tag i mig när jag ställer mig upp igen efter att ha gjort tecknet på den sista killens bröstkorg. ”Cody.” viskar jag och sträcker ut min friska arm. Han är snabbt framme vid mig bär upp mig i brudstil. 
Mina tankar går plötsligt till Justin och jag undrar vad framtiden vill ge. Han hade fått känslor för mig och dom var besvarade, vilket inte var vad uppdraget gick ut på. Jag undrade vad Rick skulle säga när han vaknade igen.
”Hur visste du?” viskade jag och syftade på att han så plötsligt kom fram. Mina ögon kändes tunga som bly och jag var bara några sekunder ifrån att tuppa av. 
”Jag följde efter dig.” det var dom sista orden jag hörde innan allt förvandlades till svart.

Scarletts perspektiv:
Fredag 3 augusti
Jag himlade åt alla blickar som var fastklistrade på min badagerade arm. Mina ögonlock riskerade att falla ihop vilken sekund som helst och mina rörelsen var sega och långsamma. Jag hade ont det var ingen tvekan om saken, det hade varit så illa att jag var tvungen att ta Ricks smärtlindrande. Såret var djup och att  fightern hade rört min arm så jag hade en massa röda märken på axeln gjorde inte saken bättre. Jag hade så gärna velat berätta för Rick om händelsen men han var tvungen att vila för att slippa all onödig smärta. ”Han kommer vakna när han är redo.” – Victorias ord.
Jag ville inte bara berätta om händelsen utan tacka honom. Tacka honom för att han räddade Justins liv och alla dom andra killarna, men i mina ögon var det bara Justin det handlade om. 
Mina bröder hade inte orkat med mina långsamma steg så de hade gått i förväg in till skolan och lämnat mig själv. Inget jag klagar på dock, jag behövde tid att tänka.
”Scarlett?!” en ansträngd suck lämnar min strupe innan jag klistrar på ett leende och vänder mig om för att möta Brees ansikte. 
”Hej.” säger jag och försöker låta glad men det enda det låter är fejkat. Hon börjar pendla oroligt blicken mellan min arm och ansikte. Gud varför satte jag inte på mig en mjukiströja som skulle täcka bandagen.
"Ser att det röda märket på din kind har försvunnit." ler jag och vänder samtalsämnet mot henne. Hennes ansikte håller samma uttryck samtidigt som hon svarar mig med ett leende som är mycket mer äkta än min. "Det var försvunnet nästa morgon." log hon och jag nickade och försökte se intresserad ut. "Vad bra." hon nickar instämande. Tystnaden som la sig över oss fick mig att bli på dålig humör igen och jag bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut i frustation.
”Jag måste gå.” mumlar jag och vänder mig om innan hon hinner reagera. Jag var trött, irriterad, arg, ledsen, sur, allting på samma gång. 
Med ett suck satte jag mig vid bordet jag vanligtvis brukar dela med Justin och Matt längst bak i klassrummet. Det kändes som om jag var ny igen, alla stirrade. Har dom inte hört talas om hövlighet?  En gäsp slank ut ur min mun och jag la kinden mot den kalla bänkskivan. 
Detta var patetiskt. Jag kunde ha stannat hemma idag, allt lärarna sa skulle gå in genom ena örat och ut genom den andra och allt dom skrev skulle jag glömma bort i samma sekund. Jag var påväg att slumra till med Mrs. Cole tråkiga röst i bakhuvudet när klassrumsdörren slogs upp. Min blick fann genast Matt och Justins välkända figurer.
”Vad är eran ursäkt idag då?” frågade Sara, även känd för den hemska matteläraren. ”Försovning.” Justin ryckte oskyldigt axlarna. Deras ögon täcktes av tonade Ray Bans och på kroppen satt det vanliga – ett par Jeans, T-shirt och deras älskade skinnjackor. Jag himlade med ögonen och la huvudet på bänkskivan igen med ett högt suck som drog allas uppmärksamhet mot mig. ”Någonting du vill dela med dig Scarlett?” jag himlade med ögonen åt hennes stränga ton i rösten. Jag var på dålig humör och alla mina nära och kära visste att jag inte var med och leka då.
Sakta satte jag mig ordentligt och struntade i alla blickar. ”Förutom att jag vill att denna tråkiga lektion ska bara ta slut så är det ingenting annat.” svarade jag uppkäftigt. ”Scarlett Johansson. Fortsätter du så kan du räkna med en timmes kvarsittning efter skolan.” jag skrattade humörlöst till. När jag väl har börjat kan jag fortsätta. ”Gör det två, jag vill ha mer tid att sova.” eleverna brast ut i skratt och Sara slängde en svart blick mot mig. ”Om du inte vårdar ditt språk så kan du gå ut härifrån.” 
”För det första, jag svär inte. Så du kan fucking inte säga någonting. Och för det andra, hur tror du rektorn skulle reagera om du bara sparkade ut mig sådär efter två meningar?”
”Scarlett.” väser hon och jag flinade mot henne. ”Fortsätt med ditt prat nu. Vi vill inte slösa den värdefulla lektionen.” imiterar jag henne och eleverna börjar skratta ännu mer. Hon tar ett djupt andetag men gör förengångskull som jag säger. Med ett suck lägger jag huvudet på bänksskivan igen och blundade, ville inget mer än att sova igenom hela lektionen.
Snart kände jag en hand som smekte mig sakta uppochner på ryggen. Jag kisade med ögonen på en leendes Justin som satt bredvid mig. Jag besvarade hans leende och återgick till att försöka somna. ”Vad har hänt?” frågar han oroligt. Jag öppnar ögonen igen och ser att han har blicken fäst på min bandagerade arm som jag försökt gömma från honom under bordet. ”Inget.” mumlar jag med slutna ögon. Jag vill inte möta hans genomträngande blick som skulle göra att jag skulle rabbla upp sanningen på mindre än en sekund. ”Scarlett.” han lät bestämd och jag drog ett djupt andetag genom  munnen för att lugna ner irritationen inom mig. ”Scarlett och Justin, någonting ni vill dela med klassen?” hon gick mig bokstavligt talat på nerverna. Jag gnisslade mina tänder mot varandra. När inte Justin svara så öppnar jag ögonen och märker hur han tittar på mig med endast oro i sin perfekta ansikte. Han hade säkert inte ens hört mattelärarens röst.
Jag lyfte blicken mot Sara som tittade stint på oss. ”Nej, ingenting.” svarar jag med ett fejkat leende. Hon ger mig en varnade blick som gör att jag himlar med ögonen. Matt skrockar till bredvid mig och ett litet leende sprider sig på mina läppar. Någon som inte är arg eller orolig för mig.

Det var en kvart kvar av lektionen och jag hade bara gjort tre tal. Det var bra mot Justin som inte ens hade rört boken. Han hade hela tiden försökt få ut ur mig vad som har hänt med min arm men varje gång hade jag svarat med samma simpla svar. ”Inget.”
En smärta hade spridit sig i min arm, i varje ådra, i varje blodkropp. Jag svettades och var allmänt irriterat. Jag ville bara ut härifrån och slippa alla nyfikna, oroliga, ilskna blickar. Jag ville vara ensam och inte ha en endaste tanke på omvärlden. En smärta så kraftig gick genom min arm att jag var tvungen att bita ihop käkarna för att inte skrika min smärta rätt ut. 
Krampaktig grep jag tag om bordkanten och ett tyst stön av smärta lämnade min strupe trots mina försök att vara tyst. Justin och Matt som satt närmast mig kollade genast oroligt ner på mig där jag halvlåg med överkroppen på bordet. ”Babe, hur är det?” Justins mjuka röst lugnade ner mig och jag glömde smärtan i några sekunder för att få den som en tsunami över mig i nästa sekund.
Jag skakade stelt på huvudet och han la en stöttande hand på min lår. Jag slöt ögonen och försökte endast tänka på den mjuka formerna hans tumme ritade. Sakta tog jag djupa andetag genom munnen och drog en hand genom mitt hår. Jag hade bara lust att slita av den för den värme den gav mig genom att hänga slappt ner för mina axlar. 
En knackning fångade min uppmärksamhet och jag rynkade genast på pannan när Kevins figur gjorde sig synlig efter att Sara öppnat dörren. Klassen tystnade genast och försökte lyssna på Kevins och mattelärarens konversation, vilket var omöjligt. Så tyst dom pratade så skulle det inte förvåna mig om dom själva inte ens hörde varandra. Läraren började misstänksamt pendla ögonen mellan mig och Kevin innan hon slutligen stannade på honom och nickade sakta. ”Scarlett du kan gå.” jag var förvånad över att hon bara lät mig gå så enkelt, men ifrågasatte inte. Utan några ord så reste jag mig upp och kramade om Justins hand en sista gång med min vänstra arm aka friska arm.
Jag var noga med att stänga dörren innan jag totalt bröt ihop. Smärtan var outhärdlig. ”Här.” han sträckte fram en tablett och en flaska vatten jag inte sett han höll i. Tacksamt tog jag emot den och la tabletten på tungan innan jag svalde den med flera klunkar av den svala vattnet. Jag gav tillbaka den halvfulla flaskan till honom igen. Jag var påväg att fråga varför han kom hit men sen slog det mig att han läste mina tankar och kunde enkelt veta när jag hade ont. Han gav mig en sympatisk leende som bekräftade att jag hade rätt. Jag försökte dra upp mina mungipor men dom åkte ner igen sekunden efter.
”Hur mår du?”
”Spyfärdig, döende, yr, sjuk.” det var sant, hur mycket jag än vände och vred på det.
”Du överdriver.” skrattade han och jag hade knappt ork att blänga på honom så jag stod där bara tyst och stirrade ner i golvet. Jag tog ett löst tag om min darrande underläpp och kände hur mina ögon vattnades.
Han läste i mina tankar hur jag mådde och utan att ifrågasätta drog han in mig in till sin omfamning och tårar började rinna nerför mina kinder. Det kändes som om jag var sju igen och hade ramlat av cykeln och satt i pappas famn och grät mot hans axel av hur ont skrapsåren på händerna och knäna gjorde. Jag svalde hårt och försökte acceptera den faktum att jag inte var sju längre. Jag var sjutton och jag borde vara starkare än att börja gråta över ett litet sår. Som egentligen inte var så liten
”Ryck upp dig nu, Din lärare kommer döda mig om du inte går in igen inom 2 minuter.” ett känslolöst skratt lämnade mina läppar och jag nickade och torkade bort maskaran som hade lyckats rinna en liten bit under mina ögonen. ”Tack.” sa jag trots att han redan säkert har läst det genom mina tankar. ”Det är lugnt lil sis. In och fortsätt jobba vidare, fast du kommer nog bara att stirra på Bieber.” flinade han och jag slog honom lätt på axeln men vände mig om och gick tillbaka. 

Justins perspektiv:
Min blick hade inte släppt Scarlett på hela dagen och vart hon än gick så såg jag till att veta. Det tog hårt på mig att hon var ledsen, trött och hade ont. Jag hade ingen aning om vad anledningen kunde vara men misstankar hade jag. Jag hoppas bara att dom inte var sanna.
Jag letade efter Scarlett och fann snart henne vid ett runt bort längst in mot väggen där hon satt tillsammans med sina bröder. Jag kände hur en liten bit inom mig gå sönder när jag såg hur hon petade på maten med sin vänstra hand. Hon orkade inte äta, inte bara av att maten rent utsagt var äckligt utan för att hon också hade ont. Det syntes på hennes ihopsjunkna och stela kropp.
Min blick drogs tillbaka till bordet jag satt vid när en pipig tjejröst hördes. Cassandra och blondiner som hängde efter henne vart hon än gick, satte sig vid vårat bord efter att ha snott stolar från andra bord. Vid varje bord fanns det endast fem stolar och det var inte ovanligt att någon bara skulle ta en stol från en annan bord då oftast gängarna på denna skola var fler än fem. 
”Damon.” säger jag sakta och han höjer genast sin uttråkade blick mot mig. ”Jag går till Scar.” mumlar jag och han nickar med ett retsamt leende. Jag himlar med ögonen och reser mig för att gå bort till bordet Scarlett satt vid.
Jag hör hur Cassandra skriker pipigt bakom mig men jag gav henne inte en endaste tanke. Scarletts blick höjs och hon möter genast min blick. Hennes läppar dras upp i ett leende. När jag närmar mig henne så ser jag hennes små rödkantiga ögon. Ögonen som alltid hade glimten av lycka inuti. Den glimten var som bortblåst. 
Utan ett ord trycker jag läpparna mot hennes och hör hus Cassandras röst avbryts med en flämtning. Jag stoppade mig själv i sista sekund från att be om inträde till hennes mun. ”Vad var det för?” viskar hon och ett leende täcker hennes vackra rosa läppar. ”Måste det finnas en anledning för varför jag vil kyssa min tjej?” flinar jag och hon börjar genast fnittra till. 
Jag kände en spark på min sko och genast höjer jag blicken för att möta Kevins stora leende. Hennes bröder lever på att hon skulle vara glad. Han nickade tacksamt mot mig och jag besvarade den med en av mina kända Bieberleenden. 
”Vad säger du om att åka till Nando’s och äta kyckling istället för denna sörja?” jag nickar mot vad som skulle föreställa fiskbullar och potatis på hennes tallrik.

"What do you say..."

Ärligt talat skulle jag hata maten även om det var en mästerkock som har gjort det. Jag tycker om fisk men just fiskbullar är en annan historia.
”Vadsomhelst förutom detta.” hon slängde gaffeln ner i tallriken och tittade upp mot mig med leendet som verkade sitta permanent på hennes läppar nu. Jag visste inte om jag hallucinerade eller om verkligen den där glimten hade kommit tillbaka till sin rätta plats i hennes ögon.
Jag sträcker ut handen mot henne som hon genast tar.
Innan vi går bort från bordet så mumlar hon någonting ohörbart till Kevin som sekunden efter börjar rota i sina byxfickor och drar fram en rund tablettask som han ger till Scarlett. Tacksamt tar hon emot den och tar med sig sin vattenflaska. Vi går sakta till min bil samtidighet som hon tar en tablett. Jag kände hur min mage skrek efter riktig mat för femte gången sedan vi steg ut ur matsalen. 
Jag släpper taget om Scars hand i bara några få sekunder för att kunna starta bilen och välja växel innan jag tar ett mjukt tag om den igen. Försiktigt kysste jag hennes knoga och hörde hur hon fnittrade.

”Vad är det som har hänt?” hur mycket det än tar emot att förstöra hennes perfekta humör så är jag tvungen. Vi höll på att åka tillbaka till skolan för att inte missa dom två sista lektionerna hur frestande det än lät. Jag var proppmätt efter den stora portion kycklingpasta jag ätit. Scarlett hade beställt samma sak som mig fast skillnaden var att hon bara ätit hälften. ”Jag spricker om jag tar en tugga till.” hade hon sagt. Ett leende spred sig på mina läppar av tanken och jag skulle ha glömt bort att jag väntade på svar om Scar inte hade öppnat munnen. ”Jag ramlade på trappan igår när jag skulle hem efter stranden.” jag sväljer hårt när bilderna på hennes tårar slog mig. Ända sen samtalet hade hon haft ett krampaktigt grepp om min arm.
”Ni har ingen trappa vi huset.” påpekar jag.
”Jo.” hon tar en paus. ”På baksidan.” försöker hon men jag vet att hon ljuger, men jag ville att hon skulle inse det själv också. ”Och varför skulle ni gå igenom baksidan?” hon svarade inte på min fråga trots att minuterna tickade förbi. Jag drog ett djupt andetag och försökte att inte pressa henne hur mycket jag än brann för att få veta svaret.
”Ljug inte för mig. Minns du förra gången när du kom till vårat hus och ditt sår var ett knivhugg trots att du inte erkände det? Detta är liknande ellerhur? För en blåmärke kan inte göra så ont.” orden flöde ut ur min mun hur mycket jag än tvingade dom att stanna.
Genast ångrade jag mig när jag såg ur ögonvrån hur hon vände blicken ifrån mig mot fönstret. ”Scarlett.” ber jag med en mjuk röst.
”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

*Tidinställt*
Justin är verkligen söt. GAHD vill ha en egen kille som är sådär. ♥
Never Say Never & Believe, right? ;D
Jag är hemma nu igen efter en underbar semester. Vädret var sjukt bra och en massa badande blev det.
Jag vill säga ett stort tack till alla era underbara kommentar som ni skickat under tiden jag inte var hemma. Helt sjukt hur fantastiska ni är. Jag älskar er. ♥
Kommentera. 

Fråga: Vilken stad bor ni i?
Mitt svar: Jag bor i Göteborg. (Flyttade hit i början av Juni från en håla i Värmland, haha.) :)
-
Funderar på att ta bort facebooksidan till bloggen. Det är inte många som gillar sidan och jag kan inte direkt säga att jag uppdaterar den. Vad tycker ni?

Passar på att göra en snabb länkbyte här nedan. :)

”Jag och killarna kommer om 10. Puss.”

Jag var osäker på den sista ordet. Tänk om hon tyckte det var töntigt. Det var töntigt. Jag började nervöst tag om mitt underläpp och kände genast hur blodsmaken spred sig i min mun. Justin du fucking överreagera. 
Jag skakade på huvudet och försökte få mig själv att tänka på Scarlett i bikini istället. Det funkade. Mobilen plingade än en gång till och bilderna på Scarletts perfekta kropp försvann och nervöst öppnade jag sms:et.

Från Babe:
”Puss. :)”

Lycka spred sig topp till tå i min kropp och jag kunde lika gärna börja studsa upp och ner i sätet men det skulle inte vara normalt.

Scarletts perspektiv:
Jag kände mig dödstrött efter allt badande och spring på stranden. Även alla tårar som kom fram i slutet. Om Justin inte skulle ha befunnit sig där skulle inget stoppa mig från att totalt bryta ihop där på stranden framför alla dömande blickar.
”Vi är framme.” jag kollar upp från mitt knä och möter Kevins blick i backspegeln. Han tittar medlidsamt på mig men jag stiger bara ut ur bilen och går raka vägen upp och öppnar dörren för att komma in till huset. Det enda jag ville höra var att Rick mådde bra och att jag skulle få se det med mina egna ögon. Jag hörde killarnas steg bakom mig men gick enbart in till vardagsrummet utan några vidare ord, där jag möttes av Victoria som sitter med huvudet i händerna och snyftar tyst. Det krossade mig inuti att höra henne gråta. Hon var den som alltid lyckades hålla sig samlad trots hur svår situationen än var.
Tyst gick jag fram och la armarna runt hennes småskakande kropp. Hennes tårfyllda ögon mötte genast mina och hon kramade om mig hårt tillbaka. Stöttande rör jag handen uppochner på hennes rygg för att bevisa att jag fanns här. Att vi  fanns här.
Hennes tårar smittade av sig till mig men jag vägrade låta dom rinna än en gång. Jag ville inte låta dom rinna. Jag ville vara stark och kunna hjälpa henne, men framförallt Rick. ”Vad hände?” andas jag fram och Victoria drar genast ett djup andetag och börjar berätta hela historien.
”Under den tiden du tillbringade hos Justin så fick Rick reda på att Kayla och Slyders hade lämnat stan.” hon tog en paus. 
”Kayla?” frågar jag förbryllat och stoppar henne från att prata när hon väl öppnade munnen igen. Hon möter min blick och mumlar ut svaret. ”Black fightern.” jag nickar sakta och väntar på att hon ska fortsätta
”Men han visste att dom hade haft en tanke bakom det och höll ett extra öga på allihopa, speciellt fightern. Han hade fått reda på tillräckligt mycket för att veta att Slyders skulle förbereda ett möte tillsammans med Five.” jag väntade tålmodigt på fortsättningen trots alla frågor som yrde runt i mitt huvud.
”Rick bestämde sig för att åka till platsen de hade bestämt mötet på, vilket var vid lagerhuset som deras förra möte ägde rum i. Han gjorde det för att kunna skydda Five från Kayla. En gång var för mycket för dom… I samma sekund som fightern skulle ta sin plats i hela mötet fångade Rick hennes uppmärksamhet. För han visste om Five såg henne så skulle dom vara i en stor fara och rädsla.” orden lämnade hennes strupe sakta och jag strök fortfarande med min hand över hennes rygg.
”Fightern släppte tankarna om Five och började jaga Rick. Hon var ung och snabb vilket gjorde att hon kom fram till Rick på bara några få sekunder.” hon knep ihop ögonen och tårarna började rinna nerför hennes kinder. ”Hon lyckades röra vid honom och skadade honom på flera ställen på kroppen med sin extrakraft. När jag inte trodde det kunde bli värre så tog hon fram en kniv och högg honom i sidan.” hennes röst dog ut och jag kände hur blöta mina kinder var. ”Hur vet du allt det där?” frågade Cody tyst. Jag hade glömt bort att killarna satt i soffan mittemot våran. ”Jag såg allt. Men jag gjorde ingenting.” mumlar hon och begraver huvudet i sina handflator igen. Hon slängde all skuld på sig själv över att Rick var skadad.
Puzzelbitarna började falla på plats och jag kände hur jag var skyldig Rick en tjänst. Han hade räddat Fives liv, Justins liv, genom att riskera sin egen. Han kunde ha dött…
Ilskan började koka inom mig och jag släppte taget om Victoria för att inte göra någonting mot henne jag senare skulle ångra. Jag svalde hårt och grep tag om den lilla porslinskålet på bordet. Mina händer blev ljusare och ljusare och skålen bröts snabbt i två delar mellan mina händer. Fightern hade skadat den man som betydde mest i mitt liv och hon skulle inte kunna komma iväg med det. Jag släpper skålen ner på golvet och sträcker mig efter vasen som också stod på bordet. ”Gör det inte.” Kevins starka hand grep tag i min och stoppade mig men jag morrar bara till och slänger vasen i väggen. Glassplitter, jord och blommor sprider sig på golvet. Jag andas djupt och snabbt. Jag var mordlysten och skulle göra vadsomhelst för att döda fightern. ”Cody.” utbrast Victoria lugnt och jag kände hur hans kraft omslöt mig men jag stod emot och ignorerade hans gröna ögon som stirrade på mig. För jag visste om jag mötte dom så skulle jag vara ett enkelt byte för honom.
Fortfarande lika stel i kroppen vände jag ryggen åt allt och alla och går upp till mitt rum. Jag stänger dörren med en hård smäll bakom mig och styr stegen rakt mot min garderob och tar ut den svarta lådan som var ordentligt gömt. 
Jag sätter mig på huk och drar ut den svarta dräkten och byter den snabbt emot den blommiga klänningen som satt på min kropp. Fightern skulle betala, hur mycket tid och smärta det än krävdes.
Jag drar fram en annan låda och tar snabbt upp min pistol och hänger den i midjan. Väsande andetag lämnar min strupe samtidigt som jag drar på mig mina svarta stövlar. Jag greppar tag i min mask också men sätter inte på den.
I samma sekund som jag är på nedervåningen igen känner jag hur Kevin försöker tränga sig in i mina tankar. Men jag låter honom inte. Jag skulle fixa det här och det var nu.
Med en sista blick på Victoria så går jag ut till min Lamborghini och ignorerar deras rop efter mig. Ingen kunde stoppa mig när jag väl bestämt någonting. 
På mindre än tio minuter var jag framme vid lagerhuset. Jag hade brutit flera trafiklagar men det var det sista jag tänkte på nu. Lagerhuset var nerbränt och ingenting annat än skog var i siktet, så jag bestämde mig för att köra upp på den andra uppfarten. Om jag inte skulle hitta henne där så skulle jag söka genom hela skogen om det skulle föra mig till henne.
En vit byggnad - eller ska jag säga hus – fångade min uppmärksamhet när jag körde upp på grusvägen. Med en blick på alla dom bilar och motorcyklar som stod parkerad utanförhuset  så visste jag att jag kommit rätt. Ingen normal människa skulle bo såhär långt in i en skog och äga så många bilar. I alla fall inte i Stratford.
Jag var noga med att fylla pistolen med ammunition innan jag steg ut ur bilen och låste den snabbt efter mig. Jag brydde mig inte ett skit om jag skulle bli sedd. Desto fortare detta gick till, desto fortare skulle jag vara hemma igen och allt skulle vara någorlunda normalt. 
Jag sparkar upp dörren och höjer genast pistolen. Men ingen befann sig framför mig eller runt om mig. Det var tomt. 
Med ett hårt grepp om pistolen med båda händerna går jag uppför trappan som ledde mig till övervåningen och genast möttes jag av en lång korridor med tre par dörrar på varje vägg. Jag försöker lyssna efter ljud men det är lika tyst som det är tomt. 
Idioter tänker jag samtidigt som jag sparkar upp den första dörren på min högra sida och möts av endast en säng tillsammans med ett nattduksbord och en garderob.
Alla andra rum var lika öde och såg exakt likadan ut, men det var en rum som stod ut från mängden. Väggarna hade prydliga ljusgröna tapeter. En stor dubbelsäng täckte hälften av rummet och en stor garderoben täckte den andra halvan. Sängkläderna var prydligt vikta och matchade väggarna. Detta tillhörde ingen kille så det kunde endast vara fighterns. Med ett flin på läpparna började jag rota runt i garderoben och bemöttes av plagg efter plagg. Jag hittade snabbt en box längst in i hörnet på garderoben och direkt jag öppnade den möttes jag av pistoler och knivar. Damn!
Jag tog ut en av knivarna som hade skydd runt sig och börjar snabbt studera den vassa bladet. Utan att tveka hängde jag den i midjan och vände mig sedan för att gå ut. Jag hade mer eller mindre vänt uppochner på hela garderoben, plagg låg på golven och sängen. Pistolerna tillsammans med knivarna täckte golvet och jag stängde dörren efter mig med ett sista blick.
Jag steg tillbaka till vardagsrummet och lät min ilska ta över mig. Jag var arg för att de hade skadat Rick, jag var arg över att dom hade kommit till Stratford men det jag mest var arg för var att Kayla bara varit några centimeter från att skada Justin. 
Med en sista tanke så slängde jag och förstörde allt som fanns i hela huset. Fightern skulle betala.

Jag drar ett tyst andetag och fortsätter på mitt letande efter Slyders och fightern inne i skogen. Jag hade ingen aning om vad klockan var men med den svarta färgen på himlen så bevisades det att det var sent. 
Precis när jag var påväg att vända mig om och söka genom andra sidan av skogen nådde låga mummel mig och jag brast upp i ett flin. Time to work.
Jag gick lite längre fram och möttes snart av sex ryggtavlor. Fightern var en av dom. Med sina röda lockar hängandes över sin rygg.

Jag drog på mig masken och utan att tänka två gånger så sprang jag framåt och la min arm kring en killes hals. 
Alla förutom fightern möter skräckslaget min blick och sträcker sig efter sina vapen men dom hann inte reagera förrän jag höjer min knoge och träffar den första killen i ansiktet. Killen som jag hade tagit ett strypgrepp på blir tyngre i mina armar och jag förstår genast att han har svimmat av syrebrist. Jag släpper mitt grepp om honom och han faller livlöst ner på marken. 
Innan jag hinner reagera känner jag hur någon tar ett grepp om min överarm och slänger mig ner på marken. Jag muttrar ut svordomar när mitt huvud tar den hårdaste smällen. Jag sparkar killen som stod över mig på benen och han faller ner. Ett plågat stön lämnar hans strupe och han lägger genast sin hand på sin skadade arm. En röd vätska börjar bilda en pöl under honom och jag reser mig upp. Två klara, tre kvar.
Ett morrande lämnar min strupe och jag griper genast tag i pistolen killen har siktad mot mig och vrider hans arm. Innan jag hinner göra någonting mer känner jag ett grepp om min hals. Mina händer släpper genast killen och försöker göra fri min hals från greppet. Killen jag tidigare vridit armen på kommer fram till mig med ett äckligt flin på läpparna och slår ett hårt slag på min mage. Snabbt börjar jag hosta och faller framåt. Ännu ett slag träffar min mage och jag böjer mig för att dra efter andan. Något tungt lägst på min rygg och jag faller platt ner på marken. ”Scarlett, har jag inte lärt dig att inte komma ensam?” säger en ljus stämma och snart så sitter fightern på huk bredvid mig. ”Fuck off!” jag stönar till när jag känner en spark på min rygg som gör att luften jag lyckats samla i mina lungor åker ut igen. ”Akta vad du säger om du inte vill gå igenom mer smärta.” säger Kayla lika mjukt och jag biter ihop käkarna. För dig Rick.
Jag blundar och känner hur jag inte längre har kontroll över min kropp. Att låta fightern totalt ta kontroll över din kropp kunde vara farligt och du skulle inte bara skada alla omkring utan dig själv också. För dig Justin.
Jag greppar tag med en viss svårighet tag i kniven i min midja och trycker den i killens ben. Han skriker till och faller ner på mig. Jag drar in ett djupt andetag och reser mig på mindre än en sekund och morrar. Fightern kollar med känslolösa ögon mot mig men backar smått för att låta killarna ta hand om smutsjobbet. Jag kunde inte längre kontrollera mina rörelser utan tar upp pistolen och siktar den mot killen slash ledaren. Han kollar skräckslaget på mig men det gör inte att jag tvekar i att skjuta honom rätt i benet för snart överröstar hans skrik alla ljud omkring oss. Fyra nere, en kvar.
Jag vänder på mig om i fel sekund för snart skriker jag ut all min smärta. Jag mötte den blodiga kniven killen höll i handen. ”Du kommer ångra att du  gjorde det där.” väser jag trots smärtan och slår honom hårt. Han tappar kniven och ramlar ihop framför mig med händerna på sin mage. Jag sätter mig på huk bredvid honom och höjer kniven.  ”Inte så tuff längre huh?” säger jag med min mjukaste röst och viftar med kniven framför hans skräckslagna ögon. ”Ne-” han röst dör ut och ett skrik tar över i samband med att jag trycker kniven rätt in i hans lår.
Jag släpper kniven och höjer handen mot min arm för att stoppa blödningen. Hårt kniper jag ihop ögonen och trycker starkare med handen mot såret. En flämtning lämnar min strupe när jag märker hur Kayla knappt står två meter ifrån mig med pistolen riktad mot mitt huvud. Detta är slutet.
Jag hade inte längre ork att hålla min kropp vid liv. Blodet som forsade ut ur min arm gjorde mig yr och jag ville ingenting annat än att försvinna. Sakta blundade jag och hörde hur skottet avfyrades men träffade aldrig mig.
Sakta kisar med ögonen och ser hur en blond kille har fått ner fightern ner på marken och pistolen ligger minst fem meter ifrån henne. 
Killen slår fightern snabbt och smärtsamma stön lämnar hennes strupe. 
Han släppte hennes livlösa kropp och började gå mot mig. Då var det min tur.
”Är du okej?” 
Jag spärrar upp ögonen av den välkände rösten samtidigt som lättnaden sköljer över mig Försiktigt möter jag Codys icke maskklädda ansikte och nickar sakta. ”Bortsett från att min arm dödar mig, och smärta i både rygg och mage så är jag okej.” viskar jag och han skrockar och hjälper mig upp på benen. ”Typisk dig att försöka lätta upp stämningen.” jag svarade honom inte. 
Trots smärtan som ilar i hela min kropp så tvingar jag mig själv att huka mig vid killarna i Slyders och radera deras minne från att fightern just är en fighter. Deras kroppar slappnade av under min beröring och dom som fortfarande inte hade svimmat gjorde det. 
Jag känner hur yrseln tar tag i mig när jag ställer mig upp igen efter att ha gjort tecknet på den sista killens bröstkorg. ”Cody.” viskar jag och sträcker ut min friska arm. Han är snabbt framme vid mig bär upp mig i brudstil. 
Mina tankar går plötsligt till Justin och jag undrar vad framtiden vill ge. Han hade fått känslor för mig och dom var besvarade, vilket inte var vad uppdraget gick ut på. Jag undrade vad Rick skulle säga när han vaknade igen.
”Hur visste du?” viskade jag och syftade på att han så plötsligt kom fram. Mina ögon kändes tunga som bly och jag var bara några sekunder ifrån att tuppa av. 
”Jag följde efter dig.” det var dom sista orden jag hörde innan allt förvandlades till svart.

*Tidinställt*
ACTION! Vad tycker ni?
Jag behöver vekligen tycka vad ni tycker om såna här kapitel för slagsmål är inte min starkaste sida att skriva, och jag vill gärna veta vad jag kan förbrättra. :)

Fråga: Hur ser tapeten i erat rum ut? (Börjar få slut på fantasi xD)
Mitt svar: Den är beige med en blommönster över. :)♥

Justins perspektiv:
Tidigare samma dag:
Jag stänger dörren med ett suck efter att jag noterat att Scarlett gick in till Carolines hus säkert och började gå tillbaka till vardagsrummet. Jag tappade hoppet om att hon skulle vända sig om och komma tillbaka i samma stund som hon satte sin fot utanför gräsmattan vid min och killarnas hus. Hon hade tur att jag gillar henne annars skulle jag bli arg av att hon ignorerade vad jag sa. Jag gillar henne. 
Orden lät så bra, hur töntigt det än lät. 
Tystnaden i vardagsrummet drog tillbaka mig. Killarna kunde aldrig hålla käften så frågan var bara vad som hade lyckats göra så dom just gjorde det nu. Jag förflyttade min blick från den nu avstängda TV:n till killarna som hade ögonen på en och samma person. Bruce.
Han höll mobilen hårt tryckt mot örat och gick framochtillbaka på den lilla mellanrummet mellan soffryggen och trappan. Hans panna var rynkad och han såg nästintill mordlysten ut. Jag satte mig tyst på min tidigare plats och följde Bruce för varje decimeter han rörde sig. Det hördes mummel från andra linjen men jag lyckades inte urskilja ett endaste ord. Det var lika bra att vänta.
Efter ytterligare fem minuter dog rösten på andra sidan ut och Bruce gav oss inte en endaste blick utan försvann in till sitt sovrum och var noga med att stänga dörren efter sig. Asshole, vi var ett gäng och vi hade rätt till att veta vad det var som förvandlade honom till den bittra människan han endast blir när det handlar om affärer. 
Damon var den första som bröt den tjocka tystnaden. ”Vem tror ni det är?”
”Någon som stavas trubbel på hög nivå.” efter att uttalat meningen så reste jag mig och gick till köket för att hämta en öl. Den där patetiska skolan hade tagit all min energi och jag ville inget annat än att lägga mig och sova. Jag kunde lika väl skippa varje lektion men det skulle även betyda ingen Scarlett på dagarna. Frustrerat suckade jag och började ta stora klunkar av den kalla ölen.
Ett högt glaskrasch fångade snabbt mitt intresse och jag skyndade mig tillbaka till vardagsrummet. Glassplitter täckte i stort sätt halva golvet och Bruce stod mitt i högen med händerna djupt instickande in i sina fickor. ”Vad fan händer?” Bruce svarta ögon möter genast mina och jag spänner ihop käkarna och väntar på svaret. ”Slyders vill mötas och prata.” säger han genom ihop bitna käkar. Mina ögonbryn dras ihop och jag väntar på vad han menar med att Slyders vill möta. De hade ju lämnat stan. Right?

”Slyders har lämnat stan.” Bruce gick rakt på sak. ”Vad menar du?”
”Jag menar exakt vad jag sa.” fräser han mot Matt som himlar med ögonen men nickar. Precis som mig så har Bruce ett hett temperament vilket bevisades av hans ilskna blick som han sköt mot Matt över hans gester. Jag stödjer mina armbågar på mina knän och stirrar rakt in i bordet framför mig. ”Kayla då?” jag märker hur killarna stelnar till av min fråga, men svarar mig inte. 
Jag tittar rakt upp mot Bruce och ser hur han tvekar. ”Vi tror det bara var en fälla. De ville få annat på dina tankar så att du inte skulle kunna koncentrera dig på det viktigaste. Hon befann sig inte med den kvällen.” säger han och kliar sig nervöst i håret. ”Bullshit.” jag lutar mig med en duns tillbaka i soffan och blänger på Bruce. Den där drömmen jag haft som hon var med i kändes så verkligt. Skulle jag berätta om den för killarna? Jag strök den tanken i samma sekund som jag tänkte den. Dom skulle tro att jag var någon jävla pussy. Frustrerat grymtar jag till och ställer mig upp och knäppte händerna bakom nacken. Jag började vandra runt i rummet samtidigt som jag pratade. ”Vi tar ingenting för givet. Håll alla sinnen på helspänn, det kan vara en fälla.” 

Jag hade haft rätt i att det var en fälla. Slyders hade gjort så att vi inte hade någonting planerat för nästa träff där dom ville prata. Speak in my ass. Dom gräver sina egna gravar genom att orsaka all denna onödiga skit. ”När?”
”Om en halvtimme.” Perfekt, möte mitt på dagen där vem som helst kan se. Notera sarkasm.
Jag kände mig så frustrerad. Jag tog en sista klunk av ölen och slängde burken på soffbordet. Utan flera ord eller frågor gick upp till mitt rum. Det första jag gjorde var att slänga mig med en duns på sängen. Det var såna här stunder jag ville ha Scarlett bredvid mig. Hon kunde lugna ner mig med en beröring. En kyss. Men jag kan fucking inte berätta sanningen till henne. Hon skulle bli lockbete för alla mina fiender och jag skulle vara tvungen att vara på min vakt dygnet runt. Jag hade ingenting emot att skydda henne utan tvärtemot, det jag hade någonting emot var att hon skulle skadas. Inte bara fysiskt utan psykiskt också. Once your in you can't get out.
Jag begravde huvudet i kudden och försökte få bort bilderna av henne med mörbultad kropp och tårar rinnandes ner för hennes kinder ut ur min näthinna men det var nästintill omöjligt. 
Allting var fucked up. Hela mitt liv var fucked up. Och alla som klev in i den blev bara sårade och skadade. 
Precis när jag trodde att jag skulle få lite lugn så planerar gud mer skit som jag får släng ner på mig. 
Slyders hade lämnat Stratford – meddelandet var klart och tydligt och nu är dom plötsligt tillbaka. Allt var en fucking fälla och jag ville inget mer än att avsluta det hela med bara mina händer. Dom där jävlarna letar efter bråk. 
Mina andetag blev tyngre och min frustation steg. Jag sträckte mig efter cigarettpaketet som låg i fickan på min jacka. Snabbt öppnade jag fönstret och satte mig vid den för att låta röken rinna ut i luften. Spänningen i mina muskler slappnade av men jag kände mig fortfarande lika irriterad. Jag drog några djupa bloss från cigaretten och fimpade den. Innan jag lät frustationen få det bästa av mig och vända upp och ner på hela mitt sovrum så skyndade jag mig om att byta mina mjukisbyxor till ett par svarta jeans. Min vita T-shirt fick sitta kvar på min överkropp. Jag drog min skinnjacka över den och gick ner till killarna som väntade utan tålamod. ”Äntligen.” pustade Carlos ut och jag skickade en mörk blick mot honom.
-

Platsen Bruce parkerade Mercedesen på var precis utanför den nerbrända lagerhuset vi haft våran första träff med Slyders på den kvällen. 

Bruce parkerar bilen på grustigen vi hade kört på dom senaste tio minuterna. Jag drog ett lättat andetag när jag steg ut ur bilen. Min blick finner snabbt den mörka skogen och jag börjar studera alla håll och kanter. Man vet aldrig vad Slyders kan ha planerat. Kvällen var kall trots att det snart var Juli om bara tre dagar. När jag inte märkte någonting ovanligt så gick jag runt bilen och kollade på den fallfärdiga lagerhuset. Om några timmar skulle det bara vara en hög träplankor tänkte jag samtidigt som ett flin letade sig uppe på mina läppar. ”Ta det lugnt i början, inte förrän vi känner något eller någon hota så tar vi upp pistolerna? Uppfattat?” sa Bruce med sträng röst och jag tittade snabbt bak på honom för att se att han stirrade på mig. 
”Visst.” flinar jag retsamt och visste att jag skulle bryta ”löftet” lika snabbt som Steve slängde ur sig någon replik

Precis som jag hade haft mina aningar så var det en hög träplankor. Dom hade brunnit ner hela lagerhuset, det bevisade på all aska som låg kvar på marken. Tanken skulle ha fått mig att flina om jag inte var så irriterad över Slyders fucking lekar. Det skulle inte förvåna mig om de själva inte visste vad de höll på med.
”Hitåt.” Bruce röst var skarp och lyckades bryta sig in genom mina tankar.
Vi steg in till skogen och fortsatte gå efter Bruce utan några vidare ord. Jag kände med en hand på min midja och mötte det hårda materialet av pistolen som var gömd under min T-shirt. För ovanlighets skull så var jag inte den enda som ville döda, och var även inte den enda som tagit med en pistol. Bruce hade förengångsskull skippat i sitt onödiga prat om inget-bråk-bara-prat. Vilket jag skulle ändå ha struntat i även om han hade påpekat det.
Alla killar stannar upp och jag spänner hela min kropp när jag möter Steves äckliga flin. Precis som förra gången så såg jag inte ett skymt av Kayla och det gjorde mig bara ännu mer ilsken och irriterad. De har planerat någonting.
”Bruce alltid ett nöje att träffa dig.” flinade Steve. 
Jag ställde mig genast bredvid Bruce och studerade mordlysten dom fem gestalterna framför mig, jag inget hellre ville än att döda. 
”Nöjet är inte ömsesidig.” repeterade jag innan Bruce hann få ordet, precis som jag gjort den kvällen. Steves flin blev bara bredare av min kommentar och han himlade med ögonen. Jag knöt mina nävar och stoppade mig själv från att stiga fram och slå sönder och samman honom. Någonting jag hatar mer än när människor säger emot mig är när de himlar med ögonen.

”Ska ni prata eller fortsätta se ut som idioter?” Steve bet ihop av Damons kommentar. Killen hade rätt vi hade stått här och bara stirrat på varandra utan några ord i flera timmar kände det som men som i verkligheten var tio minuter. Men det spelade fortfarande ingen roll, jag ödslade min tid på skräp när jag kunde vara tillsammans med Scarlett. Varken jag eller killarna tänkte öppna munnen, det var Slyders som ville prata.
”Du borde ha mer respekt för mig Damon.” hans flin var placerade än en gång på hans ansikte. Killen hade mentala problem. ”Som om det skulle hjälpa.” sarkasm i varje ord Damon spottade ut. 
”Jag varnade dig.” det var dom sista orden som sades innan helvetet brakade ut. 

Skott sköts, slag träffades och blod spilldes. Jag stönade av smärta när Brian vred min arm så han stod bakom mig. Innan han hann reagera sprakade jag honom på benen så hans grepp lossnade och på mindre än sekund vände jag mig om och siktade en träff på hans ansikte. Ett knäckande ljud hördes och bekräftade att jag hade knäckt hans näsa. Jag knäade honom i magen och han böjde sig ner. Ilska tillsammans med adrenalin pumpade genom mina ådror och jag siktade ett sista slag på hans ansikte som gjorde att han föll ihop på marken. Min blick lämnade genast hans förstörda kropp när ljudet av Damons röst nådde mina öron. ”Fuck!” jag följde genast det plågade rösten och såg hur Andrew hade lyckats få ner Damon på marken. Han var påväg att resa sig men Andrew la snabbt en fot på hans lår och tryckte ner den. Motherfucking asshole. 
Jag var fram på mindre än en sekund vid dom och tog ett tag på Andrews T-shirt och slängde bort honom.
Damon vred sig på marken med händerna på sin lår. Jag hukade mig bredvid honom men var inte beredd på smärtan som for upp i min rygg och fick mig ner på marken. ”Det känns inte så bra att vara underlägsen. Ellerhur Bieber?” Jag kände en kall metallföremål på halsen men jag skulle inte visa någon rädsla. ”Marc! Vi måste gå, snuten är påväg!” Steve lät stressad och genast försvann den kalla pistolen från mitt hals och greppet på min rygg släppte. Aldrig att dom ska försvinna.
Jag ställer mig upp på benen och såg hur Steve uttryckslöst kollar på mig. ”Ni kom undan denna gång Bieber, men tro inte att eran tur kommer räcka länge till.” dom vände sig snabbt om och försvann in i skogen. Ett ilsket grymtning lämnar min strupe och jag slår till närmaste träd. Ett tjutande ljud fångar min uppmärksamhet och jag spärrar upp ögonen. Polisen.
”Fuck vi måste tillbaka till bilen.”
Allting går så snabbt att någon hinner knappt reagera på den andras rörelse. Jag och Bruce hjälper upp Damon på benen. Han lutar sig på sitt skadade ben och ett knäckande ljud hörs som gör att Damon skriker till av smärta. Antingen var det bra att den där knäckljudet hördes eller så var det rena motsatsen.
Jag svor flera gånger under mina andetag och tillsammans skyndade vi oss tillbaka till bilen. Polisbilen lät mer avlägset och jag kunde inte vara mer än tacksam över att de hade åkt på vägen på andra sidan av skogen. Vi hjälpte in Damon i baksätet och jag och Matt följde efter medans Carlos satte sig i passagerarsätet och Bruce bakom ratten. Ett fräsande ljud hördes från motorn och Bruce körde snabbt ut från skogen och tillbaka på motorvägen.
Jag torkar bort det lilla blod som rann nerför min näsa och tog upp mobilen för att se om det stod några missade samtal eller sms. Ingenting.
Med ett suck öppnade jag min och Scarletts konversation och började knappa in ett sms till henne. Hon hade inte hört av sig sedan hon gick till Carolines hus som nu var tre timmar sen. Wow jag var överbeskyddande.

Till Babe:
”Babe vart är du? Jag är orolig.”

Jag lät fucking desperat och det enda goda i det var att det var sanningen. Jag var desperat efter att höra att hon mådde bra och gjorde vad hon nu gjorde.
Mobilen plingade till och snabbt läste jag igenom hennes svar om att de befann sig på stranden.
”Guys hänger ni med till stranden?”  
Bruce gav mig är-du-seriös-blicken och jag himlade genast med ögonen. ”Kom igen, någonting normalt kan vi väl göra idag.”
”Scarlett är där ellerhur?” Jag blängde snabbt på Damons flinande ansikte. ”Jag ångrar faktiskt att jag inte lät den där killen bryta ditt ben nu.” muttrar jag.
”I andra ord, Scarlett är där.” jag tog grep hårt om min iphone och blängde på honom. ”Guys, det räcker!” utbrast Bruce från förarsätet och slängde en irriterad blick bak mot oss. ”Vet ni vad? Ni har inget val.” sa jag tillslut och började knappa in ett svar till Scarlett.

Till Babe:
”Jag och killarna kommer om 10. Puss.”

Jag var osäker på den sista ordet. Tänk om hon tyckte det var töntigt. Det var töntigt. Jag började nervöst tag om mitt underläpp och kände genast hur blodsmaken spred sig i min mun. Justin du fucking överreagera. 
Jag skakade på huvudet och försökte få mig själv på andra tankar istället. Mobilen plingade än en gång till i mina händer och nervöst öppnade jag sms:et.

Från Babe:
”Puss. :)”

Lycka spred sig topp till tå i min kropp och jag kunde lika gärna börja studsa upp och ner i sätet men det skulle inte vara normalt.

*Tidinställt*
När ni läser detta så är jag i Polen och gud vet vad jag gör. xD
Detta var en riktig svår kapitel att skriva, jag visste vad som skulle hända men jag kunde inte få ner det i ord. Flera gånger försökte jag skriva om det fast det blev bara dåligare än det första. Hata mig inte för att det är så hemskt. =/
Innan ni frågar varför Justin säger att Kayla inte var med den kvällen är för att Scarlett har raderat hans minne från den stund att Kayla steg in i lagerhuset tills Scarlett gjorde tecknet på hans bröskorg och han föll ihop. Samma sak gäller det dom andra killarna också. Hoppas det inte var en alldeles för krånglig förklarning. :S

Fråga: Favoritfärg?
Mitt svar: Jag gillar alla möjliga färger, har ingen "favorit" men kan inte neka den faktum att lila står ut lite. Just för att Justin gillar den ^_^ ♥

Previously:
Killarna och companiet pratade och skrattade bakom oss men trots det så kände jag bara tystnad och den enda person jag såg var Scarlett. Hon tittade intensivt på mig och det kändes som om hon skulle säga någonting men det kom ingenting kom ut. Jag var en rörelse ifrån att trycka ihop våra läppar när hennes blick fastnade på någonting bakom mig. 
”Damon varför haltar du?” jag stelnar genast till och hon verkar märka den för hennes fingrar som fortfarande var kvar på min kind börjar sakta röra sig i en mjuk cirkelrörelse.
”Jag råkade trampa snett när vi steg ut ur bilen förut.” jag hade bara lust att göra en high five med honom, över den simpla lögnen. Sanningen var mycket värre än det. 
Scarlett fick en rynka mellan sina ögonbryn som jag hade märkt kom fram alltid när hon överanalyserade allting. Innan hon faktiskt hann kom på någonting krockade jag mina läppar mot hennes och hon blev stel i en sekund men var sedan inte sen med att besvara den.

---

Scarletts perspektiv:
Jag stönade av välbehag när jag kände hur den varma solen gav sin effekt på min rygg. Bortsett från tonåringarnas glada rop, havets vågor och ljudet av den lite svalare vindbrisen så var det helt tyst på den vanligtvis överfyllda stranden. Idag befann sig bara två barnfamiljer som höll på att fika och bygga sandslott, några tonåringar som låg och solade och jag och companiet. ”Det där var sexigt.” jag mötte genast Justins glada ansikte med ett leende. Även han hade ett leende på läpparna som avslöjade hans perfekt, vita tänder. Jag fnittrade och stängde sedan ögonen för att kunna njuta till max av den gassande solen. 
Mina bröder tillsammans med Caroline och Bree var och badade, medans killarna från Five åkte hem för att hämta badbyxor och handdukar då dom inte orkade med värmen längre. Jag hade bett… eller snarare tvingat Justin att stanna kvar tillsammans med mig under tiden alla andra spenderade sina stunder på skilda platser. Med lite övertalning så hade jag lyckats få Damon att ta med badbyxor och handduk till Justin. På tal om Damon…
”Jag undrar fortfarande vad som hänt med Damon.” jag öppnar ögonen i rätt sekund för att hinna märka hur hela Justins kropp stelnar till. Så som han reagerar på min fråga så är jag helt säker på att Damon inte haltar för att han råkade trampa snett. Hans ord inte mina. Och så som Damon haltade så syntes det att det inte var foten han hade ont i, utan själva benen.
Justins adamsäpple rör sig när han sväljer hårt. Han skjuter upp solglasögonen som täckte hans bruna ögon upp till huvudet och möter sedan min blick med tveksamma ögon. Som om han inte litade tillräckligt på mig för att säga sanningen. Hur lite jag än vill erkänna det så sårar det mig.
Han öppnar munnen min ingenting kommer ut och han stänger den lika snabbt igen. Processen upprepas minst tre gånger innan han faktiskt bestämmer sig för att prata. ”Affärer…” jag ser hur den välkända glimten tar plats i hans ögon. Han berättar sanning. 
Jag nickar bara åt hans korta svar. Vill inte trycka på hans knappar ännu mer än vad jag redan gjort. Jag borde känna mig lite glad över att han i alla fall berättade sanningen någorlunda, men jag kände mig endast ledsen. Ledsen över att han trodde jag skulle skvallra till närmaste person om jag fick reda på några detaljer, ledsen att han inte litade tillräckligt på mig för att ens berätta några detaljer. 
Jag hasade mig upp på armbågarna och blickade ut mot den blåa havet som inte verkade ha någon slut. Precis som denna uppdrag jag hade vägandes på mina axlar. Den hade ingen slut.
Jag svalde hårt och försökte tränga fram ett leende så att Justin inte skulle misstänka någonting. Hans blick hade bränt på mig ända sedan orden lämnade hans mun men jag hade inte mod att besvara den utan att han skulle se hur mycket hans gester påverkade mig negativt. En annan sak som störde mig var att jag inte visste vart vi stod. Vi var i ett förhållande, det var självklart. Men var vi fortfarande kvar på dejtingstadiet eller hade vi rört oss fram till flickvän och pojkvän? Jag skakade på huvudet för att få ut alla negativa tankar ut ur huvudet. Min blick fastnade på Cody och jag tog snabbt ett löst tag om min underläpp.
Trots kyssen vi delat för några dagar sen så kände jag inte längre samma känslor för honom som då. Känslorna hade sjunkit till noll från sjuttio. Det berodde inte bara på Justin utan någonting annat. Någonting jag inte kunde sätta finger på. Cody var bara som en bror för mig nu, ingen jag ville vara ihop med när allt detta var slut. 
”Aye Justin?!” jag vände bak huvudet i samma sekund som Justin gjorde det,  vi bemöttes av synen på Damon som höll i en svart ryggsäck som förmodligen innehöll deras badkläder. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte på att jag skulle se Justins magrutor. Visst dom syns genom hans T-shirtar som tillexempel nu. Den vita T-shirten satt tajt om hans muskolösa kropp och framhävde hans biceps och mage. ”Kommer snart tillbaka.” han lämnade en kyss på mina läppar och blinkade med ögat innan han vände sig om och började småjogga till Damon. De försvann snabbt bakom ljusgul vägg och jag vred tillbaka blicken mot havet med ett leende på läpparna. Wow, Justins humörsvängningar smittar av sig, tänkte jag samtidigt som min glada jag försvann tillsammans med vinden.
Ännu ett exempel på att jag hade skarpa humörsvängningar var att black fightern plötsligt slog mina tankar och jag förvandlades till den bittra Scarlett. Jag börjar fundera på vad Justin hade sagt, affärer, det betyder att dom var på ”affärer” precis innan dom kom till stranden för Damon haltade inte under förmiddagen – i alla fall inte dom få stunder han gick istället för att sitta fastklistrad framför TV:n. Såvida jag vet är Slyders dom enda Five hade affärer med just nu. Då kan definitivt Kayla vara inblandad. Jag bet ihop käkarna över både ilskan och rädsla som spred sig i varje millimeter i min kropp. 
Helt plötsligt mötte Kevin min blick och skakade sakta på huvudet för att simpelt få mig förstå att Kayla inte var inblandade. Inte denna gång. 
Vem var det då? Han gav mig en enkel axelryckning och jag grymtade irriterat. Det var mycket till hjälp, notera sarkasm. Trots hans ord så kände jag på mig att den där fightern inte gav upp efter ett misslyckat försökt. Det skulle ta minst tre, tjugo, hundra försök. Jag var tvungen att döda henne om jag ville få Justin och killarna i säkerhet igen. Visst han hade många pilar siktade mot sig men att ta ner just en av dom pilarna skulle lämna färre kvar.
Fightern hade en bakgrund med Justin. Det visade sig klart och tydligt den kvällen när de höll på att prata. 

”Suprise.” hon slog ut med händerna framför Justin. Det fanns tillräckligt med ljus för att jag skulle upptäcka hennes rödmålade läppar från min position på taket. Hon hade ett lika äckligt flin på dom som killen - slash ledaren för Slyders - bredvid sig. Jag hörde en grymtning och kunde sätta alla mina pengar på att det var Bruce. Och rätt hade jag också för snart hördes hans röst över den fallfärdiga lagerhuset. ”Du är precis som vilken annan hora som helst så detta är inte en överraskning.” ett flin spred sig på Justins läppar i samband med att fighterns försvann. 

Men vad?
Någon la sina händer framför mina ögon och jag skulle ha börjat få panik om jag inte kände den välkända doften av Justins parfym. Jag sköt undan tankarna om stunden då Justin för första gången såg en levande fighter framför sig, och fokuserade endast i det goda idag. Och denna gång skulle jag inte bryta det löftet. 
Jag brast ut i ett tjejigt fnitter och tog ner hans händerna för att kunna möta hans ansikte, som bara avspeglade lycka och glädje. Jag studerade varje millimeter av hans perfekta ansikte samtidigt som våra fingrar flätade sig ihop med varandra. Ur ögonvrån såg jag hur resten av Damon och companiet gick mot vattnet i badbyxor vilket påminde mig om Justins mage igen. 
Min blick drog sig ner för hans axlar, till bröstkorgen och vidare till hans mage som var höjdpunkten av hela strandstunden. Jag kan inte neka den faktum att han har en sexig mage. ”Checking me out baby?” jag bet mig i läppen och rodnade. Utan att svara honom reste jag mig upp och såg hur hans blick ännu en gång drog sig mot min kropp. Jag var inte den enda.
”Kom igen, jag vill bada.” han bröt blicken från min tatuering och slätade ut sin rynkade panna. Flera ungdomar hade anlänt till stranden vid det här laget och jag kunde urskilja Cassandras platinablonda hår. Den tjejen går mig på nerverna av att inte ens göra någonting, och jag ska inte prata om vad som händer när hon väl gör någonting. 
Justins blick följde min blick och fastnade på henne. Genast fick jag dåligt självförtroende, hennes solbrända hy förstärkte fram hennes neonrosa bikini och jag såg hur alla killar som gick förbi slängde en extra blick mot henne. 
Trots att Justin hade svarta, tonade Ray Bans på sig så kunde jag se hans bruna ögon tindra lika klart som när han inte bar glasögonen. ”Minns du igår när jag sa att hon tvingat ut killarna till shoppingcentret?” Jag nickade sakta och undrade vart han ville ta det hela. ”Jag följde med endast för att se dig, så tveka aldrig på din skönhet. För tillskillnad från hennes fejkade kropp och ansikte så är du äkta. Du är den enda, och kommer förbli den enda tjejen jag har ögonen på.” viskade han och lämnade en lugnande puss på min kind. Jag kände hur mina ögon blev blanka av hans ord och jag sprack genast upp i ett leende. Han visste inte hur hans leende, ögon eller att bara höra hans röst lyste upp hela min dag. ”Ska vi gå och bada?” viskade han och lämnade ännu en puss på min kind. Jag ville genast ha mer men bestämde mig för att det fick vänta till senare och nickade.
Justin la en arm kring mina axlar och jag kände hur min hud började bränna under hans beröring. Det enda jag ville var att attackera hans perfekt ljusrosa läppar med mina. Men precis som förut stoppade jag mig själv och slingrade enbart min arm kring hans midja. Att bara känna hans varma kropp pressad mot min, att känna hans närhet räckte.
Sakta gick vi ut till vattnet och stannade inte förrän vattnet nådde mig till brösten. Till skillnad från alla den andra gånger jag frös när jag blötte ner min kropp så kände jag mig endast varm nu. Min kropp hade kontakt med Justins varma hud som var den enda anledningen i denna stund som gjorde att jag inte hackade tänder och skakade. 
Han sänkte sakta sin arm från mina axlar och slingrade den till min korsrygg. Sakta trycktes våra kroppar ihop likt två pusselbitar. Hans läppar var knappt en decimeter från mina och jag kände hur lusten grep tag i mig. För att inte förstöra våran perfekta stund så närmade jag mitt ansikte sakta mot hans och tryckte ihop våra läppar i en mjuk passionsfylld kyss.
Det enda som saknades var ”jag älskar dig” men det var för tidigt. Dom tre kraftfulla orden kunde vrida allting på mindre än en sekund, antingen till den bra sidan a förhållanden eller den dåliga.
-

Codys mobilsignal avbryter min och Justins heta stund på handdukarna och hans läppar släpper sakta mina. Han lägger sig bredvid mig istället för att halvligga på min kropp. Dock ingenting jag klagade på. Han tittar på mig med tindrade ögon och ett leende täckte hans lite svullna läppar. Jag besvarar den innan jag hasar mig upp på armbågarna och letar efter Cody med blicken.
”Cody!?” halvskriker jag åt honom där han står och skvätter vatten på Caroline. Direkt han vänder sig om gestikulerar jag med handen mot hans mobil och han förstår genast och börjar halvjogga för att hinna svara innan det slutar ringa. Vilket det har gjort ett bra tag. 
”Hallå?” svarar han lite andfått och jag hör snart snabba mummel. Cody sväljer hårt och börjar gå bort en bit ifrån mig och Justin för att kunna prata ostört. Jag rynkar på pannan när jag ser hur hans muskler spänner sig där hans står vid en klippa knappt fem meter ifrån oss. Trots det lilla mellanrummet så hör jag inte ett endaste ord av vad han säger vilket gör mig orolig. Cody brukar alltid vara den person som svarar glatt i telefon och inte gömmer sig i ett hörn och viskar ord över linjen. 
Jag hade inte märkt att jag börjat trumma med mina fingrar på baksidan av min iphone av ren nervositet förrän Justins hand mjukt tar ett löst grepp om min. Han lyfter den och lämnar en puss på den med ett leende. Han var på väg att öppna munnen men avbryts av steg som kommer mot oss. Genast slänger jag upp huvudet och möter Codys stela ansikte. Vad det än var han gömde så dolde han det väl med den där leendet han hade på läpparna. En människa som bara känt Cody i bara några dagar skulle tro på leendet men inte jag. Det var fejkat. ”Det är mamma.” stammar han nervöst fram och det var då jag märkte att han hade telefonen utsträckt mot mig. Förbryllning fyller min kropp över vad han menar med ”mamma” men jag visar det inte, utan tar bara emot hans mobil och reser mig för att gå till samma ställe han tidigare stått på. Jag känner hur Justin blick bränner i ryggen på mig men jag kunde inte förmå mig själv att möta den utan att visa all förbryllning och orolighet jag kände. 
Jag lägger mobilen mot örat och harklar mig. 
”Scarlett?” Rösten på andra sidan tillhörde ingen mindre än Victoria. Hennes vanligtvis glada och pigga ton var skrovlig och det lät som om hon hade gråtit i timmar. ”Victoria vad har hänt?” jag sänker genast min röst när jag tänker på min omgivning.
Jag hör hennes andetag på andra sidan och förstod att det hon tänkte säga inte var enkelt. Jag förberedde mig för det värsta men det jag fick höra var värre än det. ”Rick har varit med i en olycka.” 
Jag tappar fattningen totalt och Victorias röst kom inte längre in genom mina trumhinnor. Hennes ord snurrar i min huvud och bildar totalt kaos för mitt inre. Ett kaos jag inte kunde kontrollera. 
Jag tappar mobilen med en duns ner på sanden och sätter mig chockat ner. Jag drar upp mina knän och lutar min haka mot dom. Rick har varit med i en olycka. 
Min hals drog ihop sig och min blick borrade in sig på andra sidan av stranden så långt bort som möjligt från alla människor. 
Någon ställer sig plötsligt framför mig och skymmer min syn från vad som kändes som friheten just nu. Hur mycket jag än försökte få fram några ord genom min torra strupe så går det inte. Hur mycket jag ville röra mina muskler så gick det ingen. Jag var förlamad, döv, blind, stum, allting på samma gång. Rick har varit med i en olycka och jag kunde inte hjälpa honom. Den enda manliga figuren jag verkligen kunde se upp till balanserade mellan liv och död. På Victorias röst så hade det bekräftats att det inte bara var något liten skada han hade fått.
”Scarlett, baby?” en mjuk stämma lyckades trots mina försök att isolera mig själv från omvälden slingra sig in och jag ryckte till. Min kropp började skaka och höga snyftningar lämnade min strupe. Jag höjer mina tårfyllda ögon från sandkornen på marken och möter Justins mjuka, oroliga blick. Han var den enda som existerade, han var den enda som hade lyckats bryta genom min sköld i såna här stunder. När en röst lyckas hitta ett hål i väggarna jag byggt upp runt mig gör en annan också det. ”Vi lämnar dom ensamma en stund.”
Kevins röst lät sträv men jag kunde höra undertonen av rädsla. Han var lika rädd som jag men var mycket duktigare på att hålla sin fasad uppe tillskillnad från mig som bröt ihop på en halvsekund. Ingen ifrågasatte hans ord och snabbt fanns det bara jag och Justin kvar.
”Vill du berätta vad som har hänt?” frågar han med lika mjuk stämma som förut och smeker sina fingertoppar längst min blöta kind. Tårarna jag inte märkt hade börjat rinna och jag snyftade okontrollerat till. Min gråtattack blev värre när jag öppnade munnen. Justin spärrade upp sina ögon smått och drar in mig till sin famn. Han la sina starka trygga armar kring min skakande kropp och jag begravde huvudet i hans nacke, rädd för att möta hans blick, rädd för att börja gråta värre än vad jag redan gjorde. ”Sch… det kommer bli okej.” han vaggade mig sakta och lät mina salta tårar blöta ner hans axel. 
”Är du okej?” frågade han mig efter flera långa minuter av sittande i hans famn. Mina snyftningar hördes fortfarande men jag grät inte lika häftigt längre. Sakta nickade jag åt hans fråga och backade bak för att kunna möta hans blick.
Hans ögon kollade medlidsamt in i mina och han strök bort dom få tårarna från mina kinder. ”Vill du berätta?” mumlade han. Jag förflyttade min blick ner mot våra flätade fingrar och nickade än en gång sakta. Försiktigt drog jag in ett självande andetag innan jag öppnade munnen. ”Min pappa ligger på sjukhus.” stammar jag skrovligt fram och känner inget annat än skuldkänslor i denna sekund över att jag ljög honom rätt upp i ansiktet när han var så snäll och omtänksam. Men samtidigt så berättade jag en liten del av sanningen. Jag blev illamående av tanken och tårarna tog plats i mina ögon igen. Sanningen var att Rick inte alls var min pappa och han låg definitivt inte i sjukhus. Utan i sin egen säng medans Victoria försökte hjälpa honom. Utan ett ord drog han in mig till sin omfamning och med skakiga rörelser slingrade jag mina armar kring hans midja.
”Det kommer bli okej.” mumlar han än en gång i mitt hår och jag svalde hårt. ”Lovar du?”
”Jag lovar.”

Slutet var nog den svåraste delen av kapitlet att skriva men jag känner mig ändå ganska nöjd. Vad tycker ni?
Vad tror ni har hänt med Rick?
Kommentera. 

Fråga: Om ni skulle ha en övernaturligkraft, vad skulle det vara?
Mitt svar: Att läsa tankar skulle vara grymt. Tänk er vad man skulle veta om vad vad alla tyckte om alla. xD