Justins perspektiv:
Tidigare samma dag:
Jag stänger dörren med ett suck efter att jag noterat att Scarlett gick in till Carolines hus säkert och började gå tillbaka till vardagsrummet. Jag tappade hoppet om att hon skulle vända sig om och komma tillbaka i samma stund som hon satte sin fot utanför gräsmattan vid min och killarnas hus. Hon hade tur att jag gillar henne annars skulle jag bli arg av att hon ignorerade vad jag sa. Jag gillar henne. 
Orden lät så bra, hur töntigt det än lät. 
Tystnaden i vardagsrummet drog tillbaka mig. Killarna kunde aldrig hålla käften så frågan var bara vad som hade lyckats göra så dom just gjorde det nu. Jag förflyttade min blick från den nu avstängda TV:n till killarna som hade ögonen på en och samma person. Bruce.
Han höll mobilen hårt tryckt mot örat och gick framochtillbaka på den lilla mellanrummet mellan soffryggen och trappan. Hans panna var rynkad och han såg nästintill mordlysten ut. Jag satte mig tyst på min tidigare plats och följde Bruce för varje decimeter han rörde sig. Det hördes mummel från andra linjen men jag lyckades inte urskilja ett endaste ord. Det var lika bra att vänta.
Efter ytterligare fem minuter dog rösten på andra sidan ut och Bruce gav oss inte en endaste blick utan försvann in till sitt sovrum och var noga med att stänga dörren efter sig. Asshole, vi var ett gäng och vi hade rätt till att veta vad det var som förvandlade honom till den bittra människan han endast blir när det handlar om affärer. 
Damon var den första som bröt den tjocka tystnaden. ”Vem tror ni det är?”
”Någon som stavas trubbel på hög nivå.” efter att uttalat meningen så reste jag mig och gick till köket för att hämta en öl. Den där patetiska skolan hade tagit all min energi och jag ville inget annat än att lägga mig och sova. Jag kunde lika väl skippa varje lektion men det skulle även betyda ingen Scarlett på dagarna. Frustrerat suckade jag och började ta stora klunkar av den kalla ölen.
Ett högt glaskrasch fångade snabbt mitt intresse och jag skyndade mig tillbaka till vardagsrummet. Glassplitter täckte i stort sätt halva golvet och Bruce stod mitt i högen med händerna djupt instickande in i sina fickor. ”Vad fan händer?” Bruce svarta ögon möter genast mina och jag spänner ihop käkarna och väntar på svaret. ”Slyders vill mötas och prata.” säger han genom ihop bitna käkar. Mina ögonbryn dras ihop och jag väntar på vad han menar med att Slyders vill möta. De hade ju lämnat stan. Right?

”Slyders har lämnat stan.” Bruce gick rakt på sak. ”Vad menar du?”
”Jag menar exakt vad jag sa.” fräser han mot Matt som himlar med ögonen men nickar. Precis som mig så har Bruce ett hett temperament vilket bevisades av hans ilskna blick som han sköt mot Matt över hans gester. Jag stödjer mina armbågar på mina knän och stirrar rakt in i bordet framför mig. ”Kayla då?” jag märker hur killarna stelnar till av min fråga, men svarar mig inte. 
Jag tittar rakt upp mot Bruce och ser hur han tvekar. ”Vi tror det bara var en fälla. De ville få annat på dina tankar så att du inte skulle kunna koncentrera dig på det viktigaste. Hon befann sig inte med den kvällen.” säger han och kliar sig nervöst i håret. ”Bullshit.” jag lutar mig med en duns tillbaka i soffan och blänger på Bruce. Den där drömmen jag haft som hon var med i kändes så verkligt. Skulle jag berätta om den för killarna? Jag strök den tanken i samma sekund som jag tänkte den. Dom skulle tro att jag var någon jävla pussy. Frustrerat grymtar jag till och ställer mig upp och knäppte händerna bakom nacken. Jag började vandra runt i rummet samtidigt som jag pratade. ”Vi tar ingenting för givet. Håll alla sinnen på helspänn, det kan vara en fälla.” 

Jag hade haft rätt i att det var en fälla. Slyders hade gjort så att vi inte hade någonting planerat för nästa träff där dom ville prata. Speak in my ass. Dom gräver sina egna gravar genom att orsaka all denna onödiga skit. ”När?”
”Om en halvtimme.” Perfekt, möte mitt på dagen där vem som helst kan se. Notera sarkasm.
Jag kände mig så frustrerad. Jag tog en sista klunk av ölen och slängde burken på soffbordet. Utan flera ord eller frågor gick upp till mitt rum. Det första jag gjorde var att slänga mig med en duns på sängen. Det var såna här stunder jag ville ha Scarlett bredvid mig. Hon kunde lugna ner mig med en beröring. En kyss. Men jag kan fucking inte berätta sanningen till henne. Hon skulle bli lockbete för alla mina fiender och jag skulle vara tvungen att vara på min vakt dygnet runt. Jag hade ingenting emot att skydda henne utan tvärtemot, det jag hade någonting emot var att hon skulle skadas. Inte bara fysiskt utan psykiskt också. Once your in you can't get out.
Jag begravde huvudet i kudden och försökte få bort bilderna av henne med mörbultad kropp och tårar rinnandes ner för hennes kinder ut ur min näthinna men det var nästintill omöjligt. 
Allting var fucked up. Hela mitt liv var fucked up. Och alla som klev in i den blev bara sårade och skadade. 
Precis när jag trodde att jag skulle få lite lugn så planerar gud mer skit som jag får släng ner på mig. 
Slyders hade lämnat Stratford – meddelandet var klart och tydligt och nu är dom plötsligt tillbaka. Allt var en fucking fälla och jag ville inget mer än att avsluta det hela med bara mina händer. Dom där jävlarna letar efter bråk. 
Mina andetag blev tyngre och min frustation steg. Jag sträckte mig efter cigarettpaketet som låg i fickan på min jacka. Snabbt öppnade jag fönstret och satte mig vid den för att låta röken rinna ut i luften. Spänningen i mina muskler slappnade av men jag kände mig fortfarande lika irriterad. Jag drog några djupa bloss från cigaretten och fimpade den. Innan jag lät frustationen få det bästa av mig och vända upp och ner på hela mitt sovrum så skyndade jag mig om att byta mina mjukisbyxor till ett par svarta jeans. Min vita T-shirt fick sitta kvar på min överkropp. Jag drog min skinnjacka över den och gick ner till killarna som väntade utan tålamod. ”Äntligen.” pustade Carlos ut och jag skickade en mörk blick mot honom.
-

Platsen Bruce parkerade Mercedesen på var precis utanför den nerbrända lagerhuset vi haft våran första träff med Slyders på den kvällen. 

Bruce parkerar bilen på grustigen vi hade kört på dom senaste tio minuterna. Jag drog ett lättat andetag när jag steg ut ur bilen. Min blick finner snabbt den mörka skogen och jag börjar studera alla håll och kanter. Man vet aldrig vad Slyders kan ha planerat. Kvällen var kall trots att det snart var Juli om bara tre dagar. När jag inte märkte någonting ovanligt så gick jag runt bilen och kollade på den fallfärdiga lagerhuset. Om några timmar skulle det bara vara en hög träplankor tänkte jag samtidigt som ett flin letade sig uppe på mina läppar. ”Ta det lugnt i början, inte förrän vi känner något eller någon hota så tar vi upp pistolerna? Uppfattat?” sa Bruce med sträng röst och jag tittade snabbt bak på honom för att se att han stirrade på mig. 
”Visst.” flinar jag retsamt och visste att jag skulle bryta ”löftet” lika snabbt som Steve slängde ur sig någon replik

Precis som jag hade haft mina aningar så var det en hög träplankor. Dom hade brunnit ner hela lagerhuset, det bevisade på all aska som låg kvar på marken. Tanken skulle ha fått mig att flina om jag inte var så irriterad över Slyders fucking lekar. Det skulle inte förvåna mig om de själva inte visste vad de höll på med.
”Hitåt.” Bruce röst var skarp och lyckades bryta sig in genom mina tankar.
Vi steg in till skogen och fortsatte gå efter Bruce utan några vidare ord. Jag kände med en hand på min midja och mötte det hårda materialet av pistolen som var gömd under min T-shirt. För ovanlighets skull så var jag inte den enda som ville döda, och var även inte den enda som tagit med en pistol. Bruce hade förengångsskull skippat i sitt onödiga prat om inget-bråk-bara-prat. Vilket jag skulle ändå ha struntat i även om han hade påpekat det.
Alla killar stannar upp och jag spänner hela min kropp när jag möter Steves äckliga flin. Precis som förra gången så såg jag inte ett skymt av Kayla och det gjorde mig bara ännu mer ilsken och irriterad. De har planerat någonting.
”Bruce alltid ett nöje att träffa dig.” flinade Steve. 
Jag ställde mig genast bredvid Bruce och studerade mordlysten dom fem gestalterna framför mig, jag inget hellre ville än att döda. 
”Nöjet är inte ömsesidig.” repeterade jag innan Bruce hann få ordet, precis som jag gjort den kvällen. Steves flin blev bara bredare av min kommentar och han himlade med ögonen. Jag knöt mina nävar och stoppade mig själv från att stiga fram och slå sönder och samman honom. Någonting jag hatar mer än när människor säger emot mig är när de himlar med ögonen.

”Ska ni prata eller fortsätta se ut som idioter?” Steve bet ihop av Damons kommentar. Killen hade rätt vi hade stått här och bara stirrat på varandra utan några ord i flera timmar kände det som men som i verkligheten var tio minuter. Men det spelade fortfarande ingen roll, jag ödslade min tid på skräp när jag kunde vara tillsammans med Scarlett. Varken jag eller killarna tänkte öppna munnen, det var Slyders som ville prata.
”Du borde ha mer respekt för mig Damon.” hans flin var placerade än en gång på hans ansikte. Killen hade mentala problem. ”Som om det skulle hjälpa.” sarkasm i varje ord Damon spottade ut. 
”Jag varnade dig.” det var dom sista orden som sades innan helvetet brakade ut. 

Skott sköts, slag träffades och blod spilldes. Jag stönade av smärta när Brian vred min arm så han stod bakom mig. Innan han hann reagera sprakade jag honom på benen så hans grepp lossnade och på mindre än sekund vände jag mig om och siktade en träff på hans ansikte. Ett knäckande ljud hördes och bekräftade att jag hade knäckt hans näsa. Jag knäade honom i magen och han böjde sig ner. Ilska tillsammans med adrenalin pumpade genom mina ådror och jag siktade ett sista slag på hans ansikte som gjorde att han föll ihop på marken. Min blick lämnade genast hans förstörda kropp när ljudet av Damons röst nådde mina öron. ”Fuck!” jag följde genast det plågade rösten och såg hur Andrew hade lyckats få ner Damon på marken. Han var påväg att resa sig men Andrew la snabbt en fot på hans lår och tryckte ner den. Motherfucking asshole. 
Jag var fram på mindre än en sekund vid dom och tog ett tag på Andrews T-shirt och slängde bort honom.
Damon vred sig på marken med händerna på sin lår. Jag hukade mig bredvid honom men var inte beredd på smärtan som for upp i min rygg och fick mig ner på marken. ”Det känns inte så bra att vara underlägsen. Ellerhur Bieber?” Jag kände en kall metallföremål på halsen men jag skulle inte visa någon rädsla. ”Marc! Vi måste gå, snuten är påväg!” Steve lät stressad och genast försvann den kalla pistolen från mitt hals och greppet på min rygg släppte. Aldrig att dom ska försvinna.
Jag ställer mig upp på benen och såg hur Steve uttryckslöst kollar på mig. ”Ni kom undan denna gång Bieber, men tro inte att eran tur kommer räcka länge till.” dom vände sig snabbt om och försvann in i skogen. Ett ilsket grymtning lämnar min strupe och jag slår till närmaste träd. Ett tjutande ljud fångar min uppmärksamhet och jag spärrar upp ögonen. Polisen.
”Fuck vi måste tillbaka till bilen.”
Allting går så snabbt att någon hinner knappt reagera på den andras rörelse. Jag och Bruce hjälper upp Damon på benen. Han lutar sig på sitt skadade ben och ett knäckande ljud hörs som gör att Damon skriker till av smärta. Antingen var det bra att den där knäckljudet hördes eller så var det rena motsatsen.
Jag svor flera gånger under mina andetag och tillsammans skyndade vi oss tillbaka till bilen. Polisbilen lät mer avlägset och jag kunde inte vara mer än tacksam över att de hade åkt på vägen på andra sidan av skogen. Vi hjälpte in Damon i baksätet och jag och Matt följde efter medans Carlos satte sig i passagerarsätet och Bruce bakom ratten. Ett fräsande ljud hördes från motorn och Bruce körde snabbt ut från skogen och tillbaka på motorvägen.
Jag torkar bort det lilla blod som rann nerför min näsa och tog upp mobilen för att se om det stod några missade samtal eller sms. Ingenting.
Med ett suck öppnade jag min och Scarletts konversation och började knappa in ett sms till henne. Hon hade inte hört av sig sedan hon gick till Carolines hus som nu var tre timmar sen. Wow jag var överbeskyddande.

Till Babe:
”Babe vart är du? Jag är orolig.”

Jag lät fucking desperat och det enda goda i det var att det var sanningen. Jag var desperat efter att höra att hon mådde bra och gjorde vad hon nu gjorde.
Mobilen plingade till och snabbt läste jag igenom hennes svar om att de befann sig på stranden.
”Guys hänger ni med till stranden?”  
Bruce gav mig är-du-seriös-blicken och jag himlade genast med ögonen. ”Kom igen, någonting normalt kan vi väl göra idag.”
”Scarlett är där ellerhur?” Jag blängde snabbt på Damons flinande ansikte. ”Jag ångrar faktiskt att jag inte lät den där killen bryta ditt ben nu.” muttrar jag.
”I andra ord, Scarlett är där.” jag tog grep hårt om min iphone och blängde på honom. ”Guys, det räcker!” utbrast Bruce från förarsätet och slängde en irriterad blick bak mot oss. ”Vet ni vad? Ni har inget val.” sa jag tillslut och började knappa in ett svar till Scarlett.

Till Babe:
”Jag och killarna kommer om 10. Puss.”

Jag var osäker på den sista ordet. Tänk om hon tyckte det var töntigt. Det var töntigt. Jag började nervöst tag om mitt underläpp och kände genast hur blodsmaken spred sig i min mun. Justin du fucking överreagera. 
Jag skakade på huvudet och försökte få mig själv på andra tankar istället. Mobilen plingade än en gång till i mina händer och nervöst öppnade jag sms:et.

Från Babe:
”Puss. :)”

Lycka spred sig topp till tå i min kropp och jag kunde lika gärna börja studsa upp och ner i sätet men det skulle inte vara normalt.

*Tidinställt*
När ni läser detta så är jag i Polen och gud vet vad jag gör. xD
Detta var en riktig svår kapitel att skriva, jag visste vad som skulle hända men jag kunde inte få ner det i ord. Flera gånger försökte jag skriva om det fast det blev bara dåligare än det första. Hata mig inte för att det är så hemskt. =/
Innan ni frågar varför Justin säger att Kayla inte var med den kvällen är för att Scarlett har raderat hans minne från den stund att Kayla steg in i lagerhuset tills Scarlett gjorde tecknet på hans bröskorg och han föll ihop. Samma sak gäller det dom andra killarna också. Hoppas det inte var en alldeles för krånglig förklarning. :S

Fråga: Favoritfärg?
Mitt svar: Jag gillar alla möjliga färger, har ingen "favorit" men kan inte neka den faktum att lila står ut lite. Just för att Justin gillar den ^_^ ♥