”Jag och killarna kommer om 10. Puss.”

Jag var osäker på den sista ordet. Tänk om hon tyckte det var töntigt. Det var töntigt. Jag började nervöst tag om mitt underläpp och kände genast hur blodsmaken spred sig i min mun. Justin du fucking överreagera. 
Jag skakade på huvudet och försökte få mig själv att tänka på Scarlett i bikini istället. Det funkade. Mobilen plingade än en gång till och bilderna på Scarletts perfekta kropp försvann och nervöst öppnade jag sms:et.

Från Babe:
”Puss. :)”

Lycka spred sig topp till tå i min kropp och jag kunde lika gärna börja studsa upp och ner i sätet men det skulle inte vara normalt.

Scarletts perspektiv:
Jag kände mig dödstrött efter allt badande och spring på stranden. Även alla tårar som kom fram i slutet. Om Justin inte skulle ha befunnit sig där skulle inget stoppa mig från att totalt bryta ihop där på stranden framför alla dömande blickar.
”Vi är framme.” jag kollar upp från mitt knä och möter Kevins blick i backspegeln. Han tittar medlidsamt på mig men jag stiger bara ut ur bilen och går raka vägen upp och öppnar dörren för att komma in till huset. Det enda jag ville höra var att Rick mådde bra och att jag skulle få se det med mina egna ögon. Jag hörde killarnas steg bakom mig men gick enbart in till vardagsrummet utan några vidare ord, där jag möttes av Victoria som sitter med huvudet i händerna och snyftar tyst. Det krossade mig inuti att höra henne gråta. Hon var den som alltid lyckades hålla sig samlad trots hur svår situationen än var.
Tyst gick jag fram och la armarna runt hennes småskakande kropp. Hennes tårfyllda ögon mötte genast mina och hon kramade om mig hårt tillbaka. Stöttande rör jag handen uppochner på hennes rygg för att bevisa att jag fanns här. Att vi  fanns här.
Hennes tårar smittade av sig till mig men jag vägrade låta dom rinna än en gång. Jag ville inte låta dom rinna. Jag ville vara stark och kunna hjälpa henne, men framförallt Rick. ”Vad hände?” andas jag fram och Victoria drar genast ett djup andetag och börjar berätta hela historien.
”Under den tiden du tillbringade hos Justin så fick Rick reda på att Kayla och Slyders hade lämnat stan.” hon tog en paus. 
”Kayla?” frågar jag förbryllat och stoppar henne från att prata när hon väl öppnade munnen igen. Hon möter min blick och mumlar ut svaret. ”Black fightern.” jag nickar sakta och väntar på att hon ska fortsätta
”Men han visste att dom hade haft en tanke bakom det och höll ett extra öga på allihopa, speciellt fightern. Han hade fått reda på tillräckligt mycket för att veta att Slyders skulle förbereda ett möte tillsammans med Five.” jag väntade tålmodigt på fortsättningen trots alla frågor som yrde runt i mitt huvud.
”Rick bestämde sig för att åka till platsen de hade bestämt mötet på, vilket var vid lagerhuset som deras förra möte ägde rum i. Han gjorde det för att kunna skydda Five från Kayla. En gång var för mycket för dom… I samma sekund som fightern skulle ta sin plats i hela mötet fångade Rick hennes uppmärksamhet. För han visste om Five såg henne så skulle dom vara i en stor fara och rädsla.” orden lämnade hennes strupe sakta och jag strök fortfarande med min hand över hennes rygg.
”Fightern släppte tankarna om Five och började jaga Rick. Hon var ung och snabb vilket gjorde att hon kom fram till Rick på bara några få sekunder.” hon knep ihop ögonen och tårarna började rinna nerför hennes kinder. ”Hon lyckades röra vid honom och skadade honom på flera ställen på kroppen med sin extrakraft. När jag inte trodde det kunde bli värre så tog hon fram en kniv och högg honom i sidan.” hennes röst dog ut och jag kände hur blöta mina kinder var. ”Hur vet du allt det där?” frågade Cody tyst. Jag hade glömt bort att killarna satt i soffan mittemot våran. ”Jag såg allt. Men jag gjorde ingenting.” mumlar hon och begraver huvudet i sina handflator igen. Hon slängde all skuld på sig själv över att Rick var skadad.
Puzzelbitarna började falla på plats och jag kände hur jag var skyldig Rick en tjänst. Han hade räddat Fives liv, Justins liv, genom att riskera sin egen. Han kunde ha dött…
Ilskan började koka inom mig och jag släppte taget om Victoria för att inte göra någonting mot henne jag senare skulle ångra. Jag svalde hårt och grep tag om den lilla porslinskålet på bordet. Mina händer blev ljusare och ljusare och skålen bröts snabbt i två delar mellan mina händer. Fightern hade skadat den man som betydde mest i mitt liv och hon skulle inte kunna komma iväg med det. Jag släpper skålen ner på golvet och sträcker mig efter vasen som också stod på bordet. ”Gör det inte.” Kevins starka hand grep tag i min och stoppade mig men jag morrar bara till och slänger vasen i väggen. Glassplitter, jord och blommor sprider sig på golvet. Jag andas djupt och snabbt. Jag var mordlysten och skulle göra vadsomhelst för att döda fightern. ”Cody.” utbrast Victoria lugnt och jag kände hur hans kraft omslöt mig men jag stod emot och ignorerade hans gröna ögon som stirrade på mig. För jag visste om jag mötte dom så skulle jag vara ett enkelt byte för honom.
Fortfarande lika stel i kroppen vände jag ryggen åt allt och alla och går upp till mitt rum. Jag stänger dörren med en hård smäll bakom mig och styr stegen rakt mot min garderob och tar ut den svarta lådan som var ordentligt gömt. 
Jag sätter mig på huk och drar ut den svarta dräkten och byter den snabbt emot den blommiga klänningen som satt på min kropp. Fightern skulle betala, hur mycket tid och smärta det än krävdes.
Jag drar fram en annan låda och tar snabbt upp min pistol och hänger den i midjan. Väsande andetag lämnar min strupe samtidigt som jag drar på mig mina svarta stövlar. Jag greppar tag i min mask också men sätter inte på den.
I samma sekund som jag är på nedervåningen igen känner jag hur Kevin försöker tränga sig in i mina tankar. Men jag låter honom inte. Jag skulle fixa det här och det var nu.
Med en sista blick på Victoria så går jag ut till min Lamborghini och ignorerar deras rop efter mig. Ingen kunde stoppa mig när jag väl bestämt någonting. 
På mindre än tio minuter var jag framme vid lagerhuset. Jag hade brutit flera trafiklagar men det var det sista jag tänkte på nu. Lagerhuset var nerbränt och ingenting annat än skog var i siktet, så jag bestämde mig för att köra upp på den andra uppfarten. Om jag inte skulle hitta henne där så skulle jag söka genom hela skogen om det skulle föra mig till henne.
En vit byggnad - eller ska jag säga hus – fångade min uppmärksamhet när jag körde upp på grusvägen. Med en blick på alla dom bilar och motorcyklar som stod parkerad utanförhuset  så visste jag att jag kommit rätt. Ingen normal människa skulle bo såhär långt in i en skog och äga så många bilar. I alla fall inte i Stratford.
Jag var noga med att fylla pistolen med ammunition innan jag steg ut ur bilen och låste den snabbt efter mig. Jag brydde mig inte ett skit om jag skulle bli sedd. Desto fortare detta gick till, desto fortare skulle jag vara hemma igen och allt skulle vara någorlunda normalt. 
Jag sparkar upp dörren och höjer genast pistolen. Men ingen befann sig framför mig eller runt om mig. Det var tomt. 
Med ett hårt grepp om pistolen med båda händerna går jag uppför trappan som ledde mig till övervåningen och genast möttes jag av en lång korridor med tre par dörrar på varje vägg. Jag försöker lyssna efter ljud men det är lika tyst som det är tomt. 
Idioter tänker jag samtidigt som jag sparkar upp den första dörren på min högra sida och möts av endast en säng tillsammans med ett nattduksbord och en garderob.
Alla andra rum var lika öde och såg exakt likadan ut, men det var en rum som stod ut från mängden. Väggarna hade prydliga ljusgröna tapeter. En stor dubbelsäng täckte hälften av rummet och en stor garderoben täckte den andra halvan. Sängkläderna var prydligt vikta och matchade väggarna. Detta tillhörde ingen kille så det kunde endast vara fighterns. Med ett flin på läpparna började jag rota runt i garderoben och bemöttes av plagg efter plagg. Jag hittade snabbt en box längst in i hörnet på garderoben och direkt jag öppnade den möttes jag av pistoler och knivar. Damn!
Jag tog ut en av knivarna som hade skydd runt sig och börjar snabbt studera den vassa bladet. Utan att tveka hängde jag den i midjan och vände mig sedan för att gå ut. Jag hade mer eller mindre vänt uppochner på hela garderoben, plagg låg på golven och sängen. Pistolerna tillsammans med knivarna täckte golvet och jag stängde dörren efter mig med ett sista blick.
Jag steg tillbaka till vardagsrummet och lät min ilska ta över mig. Jag var arg för att de hade skadat Rick, jag var arg över att dom hade kommit till Stratford men det jag mest var arg för var att Kayla bara varit några centimeter från att skada Justin. 
Med en sista tanke så slängde jag och förstörde allt som fanns i hela huset. Fightern skulle betala.

Jag drar ett tyst andetag och fortsätter på mitt letande efter Slyders och fightern inne i skogen. Jag hade ingen aning om vad klockan var men med den svarta färgen på himlen så bevisades det att det var sent. 
Precis när jag var påväg att vända mig om och söka genom andra sidan av skogen nådde låga mummel mig och jag brast upp i ett flin. Time to work.
Jag gick lite längre fram och möttes snart av sex ryggtavlor. Fightern var en av dom. Med sina röda lockar hängandes över sin rygg.

Jag drog på mig masken och utan att tänka två gånger så sprang jag framåt och la min arm kring en killes hals. 
Alla förutom fightern möter skräckslaget min blick och sträcker sig efter sina vapen men dom hann inte reagera förrän jag höjer min knoge och träffar den första killen i ansiktet. Killen som jag hade tagit ett strypgrepp på blir tyngre i mina armar och jag förstår genast att han har svimmat av syrebrist. Jag släpper mitt grepp om honom och han faller livlöst ner på marken. 
Innan jag hinner reagera känner jag hur någon tar ett grepp om min överarm och slänger mig ner på marken. Jag muttrar ut svordomar när mitt huvud tar den hårdaste smällen. Jag sparkar killen som stod över mig på benen och han faller ner. Ett plågat stön lämnar hans strupe och han lägger genast sin hand på sin skadade arm. En röd vätska börjar bilda en pöl under honom och jag reser mig upp. Två klara, tre kvar.
Ett morrande lämnar min strupe och jag griper genast tag i pistolen killen har siktad mot mig och vrider hans arm. Innan jag hinner göra någonting mer känner jag ett grepp om min hals. Mina händer släpper genast killen och försöker göra fri min hals från greppet. Killen jag tidigare vridit armen på kommer fram till mig med ett äckligt flin på läpparna och slår ett hårt slag på min mage. Snabbt börjar jag hosta och faller framåt. Ännu ett slag träffar min mage och jag böjer mig för att dra efter andan. Något tungt lägst på min rygg och jag faller platt ner på marken. ”Scarlett, har jag inte lärt dig att inte komma ensam?” säger en ljus stämma och snart så sitter fightern på huk bredvid mig. ”Fuck off!” jag stönar till när jag känner en spark på min rygg som gör att luften jag lyckats samla i mina lungor åker ut igen. ”Akta vad du säger om du inte vill gå igenom mer smärta.” säger Kayla lika mjukt och jag biter ihop käkarna. För dig Rick.
Jag blundar och känner hur jag inte längre har kontroll över min kropp. Att låta fightern totalt ta kontroll över din kropp kunde vara farligt och du skulle inte bara skada alla omkring utan dig själv också. För dig Justin.
Jag greppar tag med en viss svårighet tag i kniven i min midja och trycker den i killens ben. Han skriker till och faller ner på mig. Jag drar in ett djupt andetag och reser mig på mindre än en sekund och morrar. Fightern kollar med känslolösa ögon mot mig men backar smått för att låta killarna ta hand om smutsjobbet. Jag kunde inte längre kontrollera mina rörelser utan tar upp pistolen och siktar den mot killen slash ledaren. Han kollar skräckslaget på mig men det gör inte att jag tvekar i att skjuta honom rätt i benet för snart överröstar hans skrik alla ljud omkring oss. Fyra nere, en kvar.
Jag vänder på mig om i fel sekund för snart skriker jag ut all min smärta. Jag mötte den blodiga kniven killen höll i handen. ”Du kommer ångra att du  gjorde det där.” väser jag trots smärtan och slår honom hårt. Han tappar kniven och ramlar ihop framför mig med händerna på sin mage. Jag sätter mig på huk bredvid honom och höjer kniven.  ”Inte så tuff längre huh?” säger jag med min mjukaste röst och viftar med kniven framför hans skräckslagna ögon. ”Ne-” han röst dör ut och ett skrik tar över i samband med att jag trycker kniven rätt in i hans lår.
Jag släpper kniven och höjer handen mot min arm för att stoppa blödningen. Hårt kniper jag ihop ögonen och trycker starkare med handen mot såret. En flämtning lämnar min strupe när jag märker hur Kayla knappt står två meter ifrån mig med pistolen riktad mot mitt huvud. Detta är slutet.
Jag hade inte längre ork att hålla min kropp vid liv. Blodet som forsade ut ur min arm gjorde mig yr och jag ville ingenting annat än att försvinna. Sakta blundade jag och hörde hur skottet avfyrades men träffade aldrig mig.
Sakta kisar med ögonen och ser hur en blond kille har fått ner fightern ner på marken och pistolen ligger minst fem meter ifrån henne. 
Killen slår fightern snabbt och smärtsamma stön lämnar hennes strupe. 
Han släppte hennes livlösa kropp och började gå mot mig. Då var det min tur.
”Är du okej?” 
Jag spärrar upp ögonen av den välkände rösten samtidigt som lättnaden sköljer över mig Försiktigt möter jag Codys icke maskklädda ansikte och nickar sakta. ”Bortsett från att min arm dödar mig, och smärta i både rygg och mage så är jag okej.” viskar jag och han skrockar och hjälper mig upp på benen. ”Typisk dig att försöka lätta upp stämningen.” jag svarade honom inte. 
Trots smärtan som ilar i hela min kropp så tvingar jag mig själv att huka mig vid killarna i Slyders och radera deras minne från att fightern just är en fighter. Deras kroppar slappnade av under min beröring och dom som fortfarande inte hade svimmat gjorde det. 
Jag känner hur yrseln tar tag i mig när jag ställer mig upp igen efter att ha gjort tecknet på den sista killens bröstkorg. ”Cody.” viskar jag och sträcker ut min friska arm. Han är snabbt framme vid mig bär upp mig i brudstil. 
Mina tankar går plötsligt till Justin och jag undrar vad framtiden vill ge. Han hade fått känslor för mig och dom var besvarade, vilket inte var vad uppdraget gick ut på. Jag undrade vad Rick skulle säga när han vaknade igen.
”Hur visste du?” viskade jag och syftade på att han så plötsligt kom fram. Mina ögon kändes tunga som bly och jag var bara några sekunder ifrån att tuppa av. 
”Jag följde efter dig.” det var dom sista orden jag hörde innan allt förvandlades till svart.

*Tidinställt*
ACTION! Vad tycker ni?
Jag behöver vekligen tycka vad ni tycker om såna här kapitel för slagsmål är inte min starkaste sida att skriva, och jag vill gärna veta vad jag kan förbrättra. :)

Fråga: Hur ser tapeten i erat rum ut? (Börjar få slut på fantasi xD)
Mitt svar: Den är beige med en blommönster över. :)♥