Previously:
Killarna och companiet pratade och skrattade bakom oss men trots det så kände jag bara tystnad och den enda person jag såg var Scarlett. Hon tittade intensivt på mig och det kändes som om hon skulle säga någonting men det kom ingenting kom ut. Jag var en rörelse ifrån att trycka ihop våra läppar när hennes blick fastnade på någonting bakom mig. 
”Damon varför haltar du?” jag stelnar genast till och hon verkar märka den för hennes fingrar som fortfarande var kvar på min kind börjar sakta röra sig i en mjuk cirkelrörelse.
”Jag råkade trampa snett när vi steg ut ur bilen förut.” jag hade bara lust att göra en high five med honom, över den simpla lögnen. Sanningen var mycket värre än det. 
Scarlett fick en rynka mellan sina ögonbryn som jag hade märkt kom fram alltid när hon överanalyserade allting. Innan hon faktiskt hann kom på någonting krockade jag mina läppar mot hennes och hon blev stel i en sekund men var sedan inte sen med att besvara den.

---

Scarletts perspektiv:
Jag stönade av välbehag när jag kände hur den varma solen gav sin effekt på min rygg. Bortsett från tonåringarnas glada rop, havets vågor och ljudet av den lite svalare vindbrisen så var det helt tyst på den vanligtvis överfyllda stranden. Idag befann sig bara två barnfamiljer som höll på att fika och bygga sandslott, några tonåringar som låg och solade och jag och companiet. ”Det där var sexigt.” jag mötte genast Justins glada ansikte med ett leende. Även han hade ett leende på läpparna som avslöjade hans perfekt, vita tänder. Jag fnittrade och stängde sedan ögonen för att kunna njuta till max av den gassande solen. 
Mina bröder tillsammans med Caroline och Bree var och badade, medans killarna från Five åkte hem för att hämta badbyxor och handdukar då dom inte orkade med värmen längre. Jag hade bett… eller snarare tvingat Justin att stanna kvar tillsammans med mig under tiden alla andra spenderade sina stunder på skilda platser. Med lite övertalning så hade jag lyckats få Damon att ta med badbyxor och handduk till Justin. På tal om Damon…
”Jag undrar fortfarande vad som hänt med Damon.” jag öppnar ögonen i rätt sekund för att hinna märka hur hela Justins kropp stelnar till. Så som han reagerar på min fråga så är jag helt säker på att Damon inte haltar för att han råkade trampa snett. Hans ord inte mina. Och så som Damon haltade så syntes det att det inte var foten han hade ont i, utan själva benen.
Justins adamsäpple rör sig när han sväljer hårt. Han skjuter upp solglasögonen som täckte hans bruna ögon upp till huvudet och möter sedan min blick med tveksamma ögon. Som om han inte litade tillräckligt på mig för att säga sanningen. Hur lite jag än vill erkänna det så sårar det mig.
Han öppnar munnen min ingenting kommer ut och han stänger den lika snabbt igen. Processen upprepas minst tre gånger innan han faktiskt bestämmer sig för att prata. ”Affärer…” jag ser hur den välkända glimten tar plats i hans ögon. Han berättar sanning. 
Jag nickar bara åt hans korta svar. Vill inte trycka på hans knappar ännu mer än vad jag redan gjort. Jag borde känna mig lite glad över att han i alla fall berättade sanningen någorlunda, men jag kände mig endast ledsen. Ledsen över att han trodde jag skulle skvallra till närmaste person om jag fick reda på några detaljer, ledsen att han inte litade tillräckligt på mig för att ens berätta några detaljer. 
Jag hasade mig upp på armbågarna och blickade ut mot den blåa havet som inte verkade ha någon slut. Precis som denna uppdrag jag hade vägandes på mina axlar. Den hade ingen slut.
Jag svalde hårt och försökte tränga fram ett leende så att Justin inte skulle misstänka någonting. Hans blick hade bränt på mig ända sedan orden lämnade hans mun men jag hade inte mod att besvara den utan att han skulle se hur mycket hans gester påverkade mig negativt. En annan sak som störde mig var att jag inte visste vart vi stod. Vi var i ett förhållande, det var självklart. Men var vi fortfarande kvar på dejtingstadiet eller hade vi rört oss fram till flickvän och pojkvän? Jag skakade på huvudet för att få ut alla negativa tankar ut ur huvudet. Min blick fastnade på Cody och jag tog snabbt ett löst tag om min underläpp.
Trots kyssen vi delat för några dagar sen så kände jag inte längre samma känslor för honom som då. Känslorna hade sjunkit till noll från sjuttio. Det berodde inte bara på Justin utan någonting annat. Någonting jag inte kunde sätta finger på. Cody var bara som en bror för mig nu, ingen jag ville vara ihop med när allt detta var slut. 
”Aye Justin?!” jag vände bak huvudet i samma sekund som Justin gjorde det,  vi bemöttes av synen på Damon som höll i en svart ryggsäck som förmodligen innehöll deras badkläder. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte på att jag skulle se Justins magrutor. Visst dom syns genom hans T-shirtar som tillexempel nu. Den vita T-shirten satt tajt om hans muskolösa kropp och framhävde hans biceps och mage. ”Kommer snart tillbaka.” han lämnade en kyss på mina läppar och blinkade med ögat innan han vände sig om och började småjogga till Damon. De försvann snabbt bakom ljusgul vägg och jag vred tillbaka blicken mot havet med ett leende på läpparna. Wow, Justins humörsvängningar smittar av sig, tänkte jag samtidigt som min glada jag försvann tillsammans med vinden.
Ännu ett exempel på att jag hade skarpa humörsvängningar var att black fightern plötsligt slog mina tankar och jag förvandlades till den bittra Scarlett. Jag börjar fundera på vad Justin hade sagt, affärer, det betyder att dom var på ”affärer” precis innan dom kom till stranden för Damon haltade inte under förmiddagen – i alla fall inte dom få stunder han gick istället för att sitta fastklistrad framför TV:n. Såvida jag vet är Slyders dom enda Five hade affärer med just nu. Då kan definitivt Kayla vara inblandad. Jag bet ihop käkarna över både ilskan och rädsla som spred sig i varje millimeter i min kropp. 
Helt plötsligt mötte Kevin min blick och skakade sakta på huvudet för att simpelt få mig förstå att Kayla inte var inblandade. Inte denna gång. 
Vem var det då? Han gav mig en enkel axelryckning och jag grymtade irriterat. Det var mycket till hjälp, notera sarkasm. Trots hans ord så kände jag på mig att den där fightern inte gav upp efter ett misslyckat försökt. Det skulle ta minst tre, tjugo, hundra försök. Jag var tvungen att döda henne om jag ville få Justin och killarna i säkerhet igen. Visst han hade många pilar siktade mot sig men att ta ner just en av dom pilarna skulle lämna färre kvar.
Fightern hade en bakgrund med Justin. Det visade sig klart och tydligt den kvällen när de höll på att prata. 

”Suprise.” hon slog ut med händerna framför Justin. Det fanns tillräckligt med ljus för att jag skulle upptäcka hennes rödmålade läppar från min position på taket. Hon hade ett lika äckligt flin på dom som killen - slash ledaren för Slyders - bredvid sig. Jag hörde en grymtning och kunde sätta alla mina pengar på att det var Bruce. Och rätt hade jag också för snart hördes hans röst över den fallfärdiga lagerhuset. ”Du är precis som vilken annan hora som helst så detta är inte en överraskning.” ett flin spred sig på Justins läppar i samband med att fighterns försvann. 

Men vad?
Någon la sina händer framför mina ögon och jag skulle ha börjat få panik om jag inte kände den välkända doften av Justins parfym. Jag sköt undan tankarna om stunden då Justin för första gången såg en levande fighter framför sig, och fokuserade endast i det goda idag. Och denna gång skulle jag inte bryta det löftet. 
Jag brast ut i ett tjejigt fnitter och tog ner hans händerna för att kunna möta hans ansikte, som bara avspeglade lycka och glädje. Jag studerade varje millimeter av hans perfekta ansikte samtidigt som våra fingrar flätade sig ihop med varandra. Ur ögonvrån såg jag hur resten av Damon och companiet gick mot vattnet i badbyxor vilket påminde mig om Justins mage igen. 
Min blick drog sig ner för hans axlar, till bröstkorgen och vidare till hans mage som var höjdpunkten av hela strandstunden. Jag kan inte neka den faktum att han har en sexig mage. ”Checking me out baby?” jag bet mig i läppen och rodnade. Utan att svara honom reste jag mig upp och såg hur hans blick ännu en gång drog sig mot min kropp. Jag var inte den enda.
”Kom igen, jag vill bada.” han bröt blicken från min tatuering och slätade ut sin rynkade panna. Flera ungdomar hade anlänt till stranden vid det här laget och jag kunde urskilja Cassandras platinablonda hår. Den tjejen går mig på nerverna av att inte ens göra någonting, och jag ska inte prata om vad som händer när hon väl gör någonting. 
Justins blick följde min blick och fastnade på henne. Genast fick jag dåligt självförtroende, hennes solbrända hy förstärkte fram hennes neonrosa bikini och jag såg hur alla killar som gick förbi slängde en extra blick mot henne. 
Trots att Justin hade svarta, tonade Ray Bans på sig så kunde jag se hans bruna ögon tindra lika klart som när han inte bar glasögonen. ”Minns du igår när jag sa att hon tvingat ut killarna till shoppingcentret?” Jag nickade sakta och undrade vart han ville ta det hela. ”Jag följde med endast för att se dig, så tveka aldrig på din skönhet. För tillskillnad från hennes fejkade kropp och ansikte så är du äkta. Du är den enda, och kommer förbli den enda tjejen jag har ögonen på.” viskade han och lämnade en lugnande puss på min kind. Jag kände hur mina ögon blev blanka av hans ord och jag sprack genast upp i ett leende. Han visste inte hur hans leende, ögon eller att bara höra hans röst lyste upp hela min dag. ”Ska vi gå och bada?” viskade han och lämnade ännu en puss på min kind. Jag ville genast ha mer men bestämde mig för att det fick vänta till senare och nickade.
Justin la en arm kring mina axlar och jag kände hur min hud började bränna under hans beröring. Det enda jag ville var att attackera hans perfekt ljusrosa läppar med mina. Men precis som förut stoppade jag mig själv och slingrade enbart min arm kring hans midja. Att bara känna hans varma kropp pressad mot min, att känna hans närhet räckte.
Sakta gick vi ut till vattnet och stannade inte förrän vattnet nådde mig till brösten. Till skillnad från alla den andra gånger jag frös när jag blötte ner min kropp så kände jag mig endast varm nu. Min kropp hade kontakt med Justins varma hud som var den enda anledningen i denna stund som gjorde att jag inte hackade tänder och skakade. 
Han sänkte sakta sin arm från mina axlar och slingrade den till min korsrygg. Sakta trycktes våra kroppar ihop likt två pusselbitar. Hans läppar var knappt en decimeter från mina och jag kände hur lusten grep tag i mig. För att inte förstöra våran perfekta stund så närmade jag mitt ansikte sakta mot hans och tryckte ihop våra läppar i en mjuk passionsfylld kyss.
Det enda som saknades var ”jag älskar dig” men det var för tidigt. Dom tre kraftfulla orden kunde vrida allting på mindre än en sekund, antingen till den bra sidan a förhållanden eller den dåliga.
-

Codys mobilsignal avbryter min och Justins heta stund på handdukarna och hans läppar släpper sakta mina. Han lägger sig bredvid mig istället för att halvligga på min kropp. Dock ingenting jag klagade på. Han tittar på mig med tindrade ögon och ett leende täckte hans lite svullna läppar. Jag besvarar den innan jag hasar mig upp på armbågarna och letar efter Cody med blicken.
”Cody!?” halvskriker jag åt honom där han står och skvätter vatten på Caroline. Direkt han vänder sig om gestikulerar jag med handen mot hans mobil och han förstår genast och börjar halvjogga för att hinna svara innan det slutar ringa. Vilket det har gjort ett bra tag. 
”Hallå?” svarar han lite andfått och jag hör snart snabba mummel. Cody sväljer hårt och börjar gå bort en bit ifrån mig och Justin för att kunna prata ostört. Jag rynkar på pannan när jag ser hur hans muskler spänner sig där hans står vid en klippa knappt fem meter ifrån oss. Trots det lilla mellanrummet så hör jag inte ett endaste ord av vad han säger vilket gör mig orolig. Cody brukar alltid vara den person som svarar glatt i telefon och inte gömmer sig i ett hörn och viskar ord över linjen. 
Jag hade inte märkt att jag börjat trumma med mina fingrar på baksidan av min iphone av ren nervositet förrän Justins hand mjukt tar ett löst grepp om min. Han lyfter den och lämnar en puss på den med ett leende. Han var på väg att öppna munnen men avbryts av steg som kommer mot oss. Genast slänger jag upp huvudet och möter Codys stela ansikte. Vad det än var han gömde så dolde han det väl med den där leendet han hade på läpparna. En människa som bara känt Cody i bara några dagar skulle tro på leendet men inte jag. Det var fejkat. ”Det är mamma.” stammar han nervöst fram och det var då jag märkte att han hade telefonen utsträckt mot mig. Förbryllning fyller min kropp över vad han menar med ”mamma” men jag visar det inte, utan tar bara emot hans mobil och reser mig för att gå till samma ställe han tidigare stått på. Jag känner hur Justin blick bränner i ryggen på mig men jag kunde inte förmå mig själv att möta den utan att visa all förbryllning och orolighet jag kände. 
Jag lägger mobilen mot örat och harklar mig. 
”Scarlett?” Rösten på andra sidan tillhörde ingen mindre än Victoria. Hennes vanligtvis glada och pigga ton var skrovlig och det lät som om hon hade gråtit i timmar. ”Victoria vad har hänt?” jag sänker genast min röst när jag tänker på min omgivning.
Jag hör hennes andetag på andra sidan och förstod att det hon tänkte säga inte var enkelt. Jag förberedde mig för det värsta men det jag fick höra var värre än det. ”Rick har varit med i en olycka.” 
Jag tappar fattningen totalt och Victorias röst kom inte längre in genom mina trumhinnor. Hennes ord snurrar i min huvud och bildar totalt kaos för mitt inre. Ett kaos jag inte kunde kontrollera. 
Jag tappar mobilen med en duns ner på sanden och sätter mig chockat ner. Jag drar upp mina knän och lutar min haka mot dom. Rick har varit med i en olycka. 
Min hals drog ihop sig och min blick borrade in sig på andra sidan av stranden så långt bort som möjligt från alla människor. 
Någon ställer sig plötsligt framför mig och skymmer min syn från vad som kändes som friheten just nu. Hur mycket jag än försökte få fram några ord genom min torra strupe så går det inte. Hur mycket jag ville röra mina muskler så gick det ingen. Jag var förlamad, döv, blind, stum, allting på samma gång. Rick har varit med i en olycka och jag kunde inte hjälpa honom. Den enda manliga figuren jag verkligen kunde se upp till balanserade mellan liv och död. På Victorias röst så hade det bekräftats att det inte bara var något liten skada han hade fått.
”Scarlett, baby?” en mjuk stämma lyckades trots mina försök att isolera mig själv från omvälden slingra sig in och jag ryckte till. Min kropp började skaka och höga snyftningar lämnade min strupe. Jag höjer mina tårfyllda ögon från sandkornen på marken och möter Justins mjuka, oroliga blick. Han var den enda som existerade, han var den enda som hade lyckats bryta genom min sköld i såna här stunder. När en röst lyckas hitta ett hål i väggarna jag byggt upp runt mig gör en annan också det. ”Vi lämnar dom ensamma en stund.”
Kevins röst lät sträv men jag kunde höra undertonen av rädsla. Han var lika rädd som jag men var mycket duktigare på att hålla sin fasad uppe tillskillnad från mig som bröt ihop på en halvsekund. Ingen ifrågasatte hans ord och snabbt fanns det bara jag och Justin kvar.
”Vill du berätta vad som har hänt?” frågar han med lika mjuk stämma som förut och smeker sina fingertoppar längst min blöta kind. Tårarna jag inte märkt hade börjat rinna och jag snyftade okontrollerat till. Min gråtattack blev värre när jag öppnade munnen. Justin spärrade upp sina ögon smått och drar in mig till sin famn. Han la sina starka trygga armar kring min skakande kropp och jag begravde huvudet i hans nacke, rädd för att möta hans blick, rädd för att börja gråta värre än vad jag redan gjorde. ”Sch… det kommer bli okej.” han vaggade mig sakta och lät mina salta tårar blöta ner hans axel. 
”Är du okej?” frågade han mig efter flera långa minuter av sittande i hans famn. Mina snyftningar hördes fortfarande men jag grät inte lika häftigt längre. Sakta nickade jag åt hans fråga och backade bak för att kunna möta hans blick.
Hans ögon kollade medlidsamt in i mina och han strök bort dom få tårarna från mina kinder. ”Vill du berätta?” mumlade han. Jag förflyttade min blick ner mot våra flätade fingrar och nickade än en gång sakta. Försiktigt drog jag in ett självande andetag innan jag öppnade munnen. ”Min pappa ligger på sjukhus.” stammar jag skrovligt fram och känner inget annat än skuldkänslor i denna sekund över att jag ljög honom rätt upp i ansiktet när han var så snäll och omtänksam. Men samtidigt så berättade jag en liten del av sanningen. Jag blev illamående av tanken och tårarna tog plats i mina ögon igen. Sanningen var att Rick inte alls var min pappa och han låg definitivt inte i sjukhus. Utan i sin egen säng medans Victoria försökte hjälpa honom. Utan ett ord drog han in mig till sin omfamning och med skakiga rörelser slingrade jag mina armar kring hans midja.
”Det kommer bli okej.” mumlar han än en gång i mitt hår och jag svalde hårt. ”Lovar du?”
”Jag lovar.”

Slutet var nog den svåraste delen av kapitlet att skriva men jag känner mig ändå ganska nöjd. Vad tycker ni?
Vad tror ni har hänt med Rick?
Kommentera. 

Fråga: Om ni skulle ha en övernaturligkraft, vad skulle det vara?
Mitt svar: Att läsa tankar skulle vara grymt. Tänk er vad man skulle veta om vad vad alla tyckte om alla. xD