Scarletts perspektiv:  11 Augusti:
Mina ögon var fastklistrade in i Lucas. Oroat och bekymrat strök jag honom  på armen och visade att jag var där. Klockan var inte mer än tre på morgonen och ingen i detta hus hade fått en endaste blund under hela natten. Välmedvetna om att detta skulle bli en plågsam och lång natt.
Lucas gnydde till och vred sig i smärta där han låg inlindat i täcket på sin säng. Födelsedagar skulle vara roliga, right? Speciellt när man fyller sjutton. Det sista året innan man blir myndig och får allt ansvar slängd över sig. Men nej, för fighters var det allt annat än roligt. Det var den födelsedag som man blev plågad av en smärta så starkt att du endast ville bara lägga dig ner på marken och dö. Det är då en fighters extrakraft bildas.
I vanliga fall skulle jag tacka gud av hela mitt hjärta att jag blev fighter när jag var redan över sjutton år. Men inte nu, nu bad jag endast om att byta plats med min bror. Jag skulle göra vadsomhelt för att ligga på hans plats i denna stund istället för att se på honom när han genomgår den värsta smärta man kan tänka sig.
Jag knep ihop ögonen och kände hur en tår rann längst min kind när ännu ett skrik lämnade Lucas läppar.

 

Rick satt bekymrat bredvid sängen på huk och studerade Lucas ansikte. Jag skulle göra allt för att läsa hans tankar, detta var någonting mer än att en fighter får sin extrakraft i hans ögon. 
Cody och Victoria höll sig i bakgrunden medans Kevin satt bredvid Rick och försökte få reda på hur många sekunder, minuter, timmar i värsta fall dagar, denna smärta skulle pågå i.
Jag sträckte ut en skakig hand mot Lucas ansikte och torkade bort svettpärlorna i hans panna. Det här måste få ett slut snart.

Justins perspektiv:
Hela min kropp kändes mörbultad men i verkligheten var jag enbart trött. Jag hade inte kunnat få en blund under natten hur utmattad jag än hade varit.
Killarnas röster blev tydligare när jag steg nerför trapporna och steg in till vardagsrummet. ”Vi måste åka någonstans, det här går inte längre.”
”Vad går inte längre?” killarna slängde upp sina huvud mot mina och Bruce började förklara.
”Vi funderar på att ta en paus från Slydersskiten.” jag nickade och satte mig på ”min” plats i soffan – bredvid Damon. ”Och med paus menar du en semester?” nu var det han som nickar.
”Jag har killar som kan se till staden under en vecka som vi kan slappa. Sen kommer vi tillbaka och fixar allt med dom jävlarna.” säger han sedan. ”Vi hittar på någon historia till skolan också.”
Jag nickar och känner mig en aning mer avslappnad än vad jag har gjort dom senaste veckorna. ”Scar och Caro kan hänga på.” flinar Damon och genast boxar jag honom på armen.
”Fixa dig en egen tjej.” grymtar jag.

”Justin har det hänt någonting? Jag kom så fort jag kunde.” rabblade Scar upp där hon stod vid ytterdörren. Alltid lika rädd för att det ska ha hänt någonting.
”Babe, take it easy. Kan jag inte ringa dig utan att någonting ska ha hänt?” jag strök med mina tummarna över dom mörka påsarna hon hade under ögonen. ”Du måste lugna dig och få mer sömn.” hon skakade på huvudet och ett dystert täcke rann över henne ansikte.
”Har det hänt någonting?” hon skakar på huvudet igen och ler.
Misstänksamt tittar jag på henne men släpper ämnet för nu och börjar dra med henne ut till balkongen.

Scarletts perspektiv:
Förvånat möter jag Justins blick där vi står i balkongen. Han hade mina händer flätade med sina framför oss och tittade mig djupt i ögonen. Ett djupt andetag lämnar hans läppar innan han släpper mina händer och backar smått. Genast fyller tomtheten min kropp och gåshuden spred sig på mina armar av den svala augustibrisen. Jag gillade att ha honom nära mig, jag behövde honom nära mig.
Mina andetag fastnar i halsen och chockat spärrar jag upp ögonen över Justins nästa gest. Han hade gått ner på ett knä framför mig och håll min högra hand i ett fast grepp i sin. Hans karamellbruna ögon borrade in i mina.
”Du ska inte fria ellerhur?” jag var tvungen att fråga. Hur mycket jag än skulle förstöras om han lämnade mig så var jag inte redo för giftemål, inte nu, kanske senare.
Justin skakar sakta på huvudet med ett litet leende och fångar mina ögon igen. Mina spända muskler slappnar av och jag känner nyfikenheten ta över.
”Vill du följa med till Malibu med mig och killarna?”
Jag öppnade munnen för att säga någonting men det kom inte ut. Någonting tungt la sig över min bröst i samband att jag upprepade min rörelse. Jag kan inte.
Lucas behöver mig. Jag kan inte lämna honom, tänk om någonting går fel under processen och så är jag inte här?
Jag vågade inte neka Justin och titta honom i ögonen. Min blick var fast över hans axel och jag kunde se ur ögonvrån hur hans adamsäpple rörde sig hårt av nervositet.
Sakta slöt jag ögonen när jag kände hur tårarna var påväg att stiga i mina ögon. Det sista jag ville var att såra Justin, men jag kunde inte välja honom före Lucas.
Precis när jag ska öppna munnen så börjar min mobil ringa, i ett helt fel tillfälle.
Justin tittar bekymrat och en aning sårat på mig innan han reser sig upp. Min hand gled ur hans grepp.
 ”Jag låter dig prata ifred…” mumlar han och går förbi mig.
Jag stod och tittade efter honom där han nyss försvunnit och en klump bildades i min strupe. Varför kunde jag inte bara vara på två ställen samtidigt?
Min ringsignal fortsatte att ringa och med ett suck drog jag upp mobilen. Utan att titta på skärmen la jag den mot örat och väntade på att personen på andra sidan skulle börja prata.
”Du ska åka på resan. Du behöver en paus från stressen.” irriterat himlar jag med ögonen och förstår att Kevin måste ha informerat honom om mina tankar.
”Jag kan inte lämna Lucas, Rick. Han behöver mig mer än vad jag behöver en paus.” viskar jag och lägger mina fria hand på balkongräcket. Den var på baksidan av huset vilket gjorde att endast skog var utsikten, men jag klagade inte. Det var vackert. Grönskan på träden, solen som sken stark på mitten av himlen. Klockan var inte mer än tolv på dagen, så det var fortfarande någorlunda varmt.
”Han är okej och vi finns här. Åk nu och ha lite kul precis som en vanlig tonåring.”
”Jag kan inte.” upprepar jag och lutar mig framåt mot räcket.
”Scar, han klarar sig själv och vi kommer alltid finnas vid hans sida och informera dig om det händer någonting negativt.
”Lovar du att han är okej?” suckar jag och vet redan att han lyckats övertala mig.
”Jag lovar.” med det la vi på samtalet och jag gick in igen. Huset var tomt och killarnas röster som alltid brukas höras var som bortblåsta.
Jag hade varken tid eller ork att leta efter dom, den enda jag ville ha och prata med nu var Justin.
Helt säker på att han var i sitt rum så skyndade jag mig bort till trapporna och tog två steg i taget för att det skulle ta mindre tid. Utan att knacka öppnade jag dörren.
Genast fann jag Justin stå lutad mot sina armbågar vid fönsterkarmen med en cigarett i handen. Jag är ett monster som förstörde han överraskning.
”Justin?” viskar jag och är redo på om han är sårad eller förbannad över det som hände tidigare.
Han hummar utan att vända bort blicken från fönstret. Jag skulle inte få detta till det normala genom att endast använda ord. Lugnt och sansat gick jag fram till honom och la armarna kring hans midja. ”Jag följer med.” viskar jag i hans öra och känner hur han ryser.
”Baby?” mumlar jag när han varken svarar eller tittar på mig. Jag lägger min pekfinger under hans haka och vrider hans ansikte mot mig.
”Sluta sura.” mina läppar finner han nacke och jag börjar lämna blöta kyssar.
”Jag – kyss – följer – kyss – med.” ett stolt flin sprider sig på mina läppar när jag känner han händer på mina höfter. Han borrar huvudet mot min nacke.
”Sluta sura.” upprepar jag med ett leende och han himlar genast med ögonen och trycker sina läppar mot mina. Hans kyss hade en ton av tobak, men vem är jag att klaga när jag röker själv?
-

Mina ögonlock kändes tunga som bly när jag steg ut ur flygplatsen med mitt bagage i ena handen och Justin hand i den andra. Värmen slog mig som en våg och genast ångrade jag mitt val av mjukisbyxor och en av Justins många hoddies.
Klockan var runt sju på morgonen och det enda jag ville var att sova.  Allt packning jag gjort på dom få timmarna, hade tagit på mig min energi och för att göra det värre så hade jag inte fått en endaste blund på planet av skär nyfikenhet på vart vi skulle. Jag hade sysselsatt mig själv med mat, musik och filmer. Det hade låtit bra för stunden men just nu ångrade jag allting.
Min energi från tio minuter sen var försvunnen då jag hade sett ”Välkommen till Malibu” – skylten. Jag och Caroline hade bokstavligt talat hoppat runt och skrikit av lycka. Minnet fick mig att le.
Vi hade vid det här laget tagit oss in i bilen och börjat köra. Det skulle ta runt någon timme att komma till huset och jag använde den tiden noga. Jag gled med huvudet mot Justin axel och slöt ögonen. Jag kände hans hand på min lår och han läppar på mitt huvud. Jag log lite innan jag slumrade in.
-

Min haka hängde fortfarande ända ner till marken efter tio minuter. Huset var som ett paradise. Stort och vackert var dom två orden som beskrev det bäst.
Färgerna gick i ljusa beigea nyanser. Det var helt perfekt. Inte för lite möbler i varje rum och inte för mycket. Jag drog med handen längst den bruna räcket när jag steg upp för trappan som slingrade sig i cirklar upp till övervåningen. Här låg alla fem sovrum huset ägde. Precis som allt annat så var dom allt annat än litet.
Med ett leende fortsatte jag till rummet jag delade med Justin och öppnade dörren. Jag hörde hur duschen var på och bestämde mig för att försöka få en blund. Det var fortfarande tidigt på morgonen och jag var säker på om jag inte fick lite ordentlig sömn så skulle jag inte klara en dag full av aktiviteter.

Carolines perspektiv:
Jag gick tyst in till rummet jag skulle dela med Bruce och satte mig med ett suck på sängen. Jag begravde mitt huvud i mina händer i väntan på att Bruce skulle komma upp från vad han nu gjorde. Det kändes egentligen inte ens värt att vänta.
Dörren knarrade tyst till när den öppnades och stängdes. ”Mår du bra?” Inget babe, baby, sötnos. Bara ingenting.
”Varför skulle jag Bruce?” han blir förvånad av min plötsliga påhopp men sa ingenting.
”Du bryr dig inte om mig och spenderar aldrig tid med mig. Alltid är det killarna hit och killarna dit. Vad händer med mig, dig, oss?” jag var trött på att hålla allt inom mig. Jag var trött på att vänta på honom. Jag var trött på att krypa tillbaka till honom efter varje misstag han gjorde.
”Det känns som om du skäms för mig. Du vågar inte ens säga till killarna att vi har någonting. Jag vet inte ens vart vi står och det har gått fyra månader Bruce.” fortsatte jag och kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder. Jag ville inte ens hålla dom inne eller torka bort dom. Han skulle se hur mycket han sårade mig.
Jag ville inte låta honom prata, komma med dom patetiska ursäkterna han alltid lindar mig runt sina fingrar med.
”Om du ska fortsätta vara en manwhore så är jag inte den tjejen som ska stoppa dig.” snyftar jag. Jag trodde han älskade mig men allt var bara för sex. Någonting som man ska visa kärlek igenom men det ända jag hade känt var ingenting.
Jag mötte hans nästintill svarta blick när jag höjde blicken från den bruna mattan som täckte golvet.. ”Just shut the fuck up!” skriker han från andra sidan av rummet och jag kunde svära på att hela huset hörde det. Jag blev ännu mer sårad av hans ord och att han just skrek dom.
”Få mig!” skriker jag när jag inte kan hantera ilskan längre. Han har gått för långt denna gång.
Mitt hjärta dunkar hårt i min bröst när han tar tre långa steg så han står framför mig. ”Kanske gör jag det också.” flinar han och kupar mitt ansikte, hans bruna ögon borrar in i mina. Hårt krossar han sina läppar mot mina.
Vi faller mot sängen och genast snurrar han oss så jag ligger överst. Hans händer glider nerför min midja och börjar leka med min tröjkant i samband med att våra läppar rör sig snabbare mot varandra. Genast förstår jag vart han är påväg och stelnar till. Jag drar bort mig från honom och sätter mig på sängkanten igen.
”Varför fortsätter du slåss mot dina känslor. Varför kan du inte bara leva i stunden”? frågar han och har en liten skarp ton i rösten.
”Det är problemet. Jag vill inte leva i stunden, för varje gång den jävla stunden är över så varken syns eller finns jag  för dig.” utbrister jag och reser mig upp.
Jag började hyperventilerade av ilskan, paniken, sorgen, irritation jag kände inom mig. Mina steg började röra sig i cirklar i mitten av rummet.
”Fuck Caroline!” han kastade sig av sängen och greppade hårt i min handled, gör så att jag stannade upp och möter hans blick som tappat sin vanliga glimt.
”Jag vill se dig och krama dig, och kyssa dig, och få dig att le, och få dig att skratta, och bara ligga på soffan bredvid dig, och sedan bara somna bredvid dig. Förstår du inte Caro? Jag älskar dig.” mina ögon var tårfyllda. Detta är bara en av hans massa trick att få dig i sängen.
”Du har ett dåligt sätt att visa det på. Sex är inte allt.” mumlar jag. Min blick möter golvet, rädd för att möta hans reaktion.
”Ge mig en chans till. Ikväll, jag tar dig ut och visar för killarna hur du endast är min. Bara min.” han lägger sin pekfinger under min haka så våra blickar möts igen.
”Jag har fortfarande känslor för dig. Och oavsett hur många gånger jag säger till mig själv att jag är bättre utan dig, en del av mig bara inte släppa taget.” viskade jag uppgivet och lutade min panna mot hans.
”Sista chansen Bruce.” viskar jag och ser hur ett litet leende formar sig på hans läppar.
Genast sluter jag ögonen när jag känner han läppar.

---

Blev lite drama mellan Bruce och Caroline. =/ Not good.
Men nu är dom på semester och jag har en del planerat jag kommer vill få med.
-
Andra dagen i skolan idag. Tycker det har gått ganska bra hittills. 
Visst så är jag inte 100% hemmasatt än, men det har bara gått två dagar så jag antar att det kommer. :)
Hoppas ni också har det bra i era "gamla"/nya skolor. ♥
30+ kommentarer.

Fråga: Vilka är era favoritnovellbloggar?
Mitt svar: Biebstoory, Juustanordinarygiirl & Mybieberlovestorys. :)