Previosuly:
”Jo.” hon tar en paus. ”På baksidan.” försöker hon men jag vet att hon ljuger, men jag ville att hon skulle inse det själv också. ”Och varför skulle ni gå igenom baksidan?” hon svarade inte på min fråga trots att minuterna tickade förbi. Jag drog ett djupt andetag och försökte att inte pressa henne hur mycket jag än brann för att få veta svaret. 
”Ljug inte för mig. Minns du förra gången när du kom till vårat hus och ditt sår var ett knivhugg trots att du inte erkände det? Detta är liknande ellerhur? För en blåmärke kan inte göra så ont.” orden flöde ut ur min mun hur mycket jag än tvingade dom att stanna. 
Genast ångrade jag mig när jag såg ur ögonvrån hur hon vände blicken ifrån mig mot fönstret. ”Scarlett.” ber jag med en mjuk röst.
”Det har du inte med att göra. Vi båda har hemligheter som kommer komma upp till ytan någon gång, men just nu är inte den tillfället.” andades Scar fram tillslut och jag tystnar chockat.

Scarletts perspektiv
- Flashback -
Jag tassade försiktigt in till Ricks rum. Han hade varit vaken i några få timmar endast. Trots hans protester om att han inte kände någon smärta så såg jag det klart och tydligt i hans ansikte. Som ett svart prick på en vit yta. Pricken är det enda som drar till sig din blick och du glömmer bakgrunden. Fast i mitt fall var det smärtan som överglänste allt annat.
”Du ville prata.” hans blick var fast i den vitmålade taket och hans händer var knäppta på hans mage. Sakta vred han blicken mot mig och nickade.
Det kändes obekvämt att stå där mitti rummet. Försiktigt steg jag fram till sängen och satte mig så långt ut på kanten för att inte orsaka honom ännu mer smärta.
”Hur mår du?” jag rynkade på pannan. Borde det inte vara jag som ställer den frågan? ”Bra-a.”
Han nickar än en gång trots osäkerheten i min röst.
Hans adamsäpple rörde sig innan han tog till orda igen. ”Jag vill prata om förhållanden.” jag stelnar till. Det är nu han kommer säkert döda mig för att jag har gått och kärat ner mig i en människa. Det är nu han kommer berätta hur jag hade förstört hela uppdraget genom att besvara Justins känslor.
Som om han kände hur orolig jag var så gav han mig ett lugnande leende. Jag vände bort blicken från hans och stirrade rakt in i dörren. Sakta nickade jag åt honom som i att han skulle fortsätta utan att besvara hans leende. ”Som du vet så blev jag och Victoria tillsammans för tio år sen och är fortfarande tillsammans.” jag nickade men mötte ännu inte hans blick. ”Det är få tonårshållanden som håller under en längre tid.” fortsätter han när jag inte sa någonting. Jag var glad över att han gick rätt på sak, men jag visste fortfarande inte vart etta skulle leda.
”Ni är lyckliga.” påpekade jag och tillät mig själv att försöka glömma att den stund då han ska börja skälla på mig om Justin kommer komma upp till ytan snart.
”Det är vi. Men det hela är inte bara att vara varandra trogna. Det finns en hemlighet bakom det hela.” efter att han uttalade den sista meningen kändes det som ett täcke av alla möjliga känslor la sig över mina axlar. Lycka, rädsla, sorgsen, ilska.
Det var bara en ren tidsfråga innan en av dom tog ledningen och antingen förstörde hela min dag eller gjorde den bättre. Hans blick fann min igen och jag såg glimtar av lycklighet i dom. ”Att vara fighter är hemligheten.” fortsätter han och jag sväljer hårt. Varför har jag en känsla om att detta kommer vara bra med samtidigt dåligt?
”Varför?” undrar jag tyst.
”När en fighter tillbringar en längre tid med en och samma person så utvecklas känslorna. Varken fightern vill eller inte. Dom blir varandras hälft. Ingenting kan skilja dom åt.”
”Själfränden…” andas jag fram och Rick ger mig ett litet leende som bekräftar att jag har rätt i mina ord.
”Vet dom andra om det?” jag var fastbesluten på att dra ut på stunden så länge som möjligt för att slippa få mina tankar bekräftade. Rick drog in ett skälvande andetag och slöt ögonen för att öppna dom igen sekunden efter.
”Bara Victoria och Kevin.” han tog en paus. ”Jag vill att Cody och Lucas ska gå igenom det på riktigt, inte ta en omväg genom mina upplevelser.” saker klarnade upp i min hjärna och hur fort detta än gick fram så kunde jag inte stoppa frågorna att rinna ut ur min mun. ”Är det därför mina känslor för Cody svalnat? Och för att du reagerade så starkt på våran kyss?” han nickar sakta.
Han ville inte att jag skulle bli tillsammans med Cody. Men varför?
Han öppnade munnen och jag stelnade genast till i min sittande position. Det var nu han skulle säga dom meningar jag fruktat som mest ända sedan den stund jag satt mig på sängkanten. Jag visste inte om jag skulle vara glad eller motsatsen.
”Justin är din andra hälft Scarlett.” började han lugnt och jag slöt ögonen i väntan på fortsättningen.
”Du kommer aldrig hitta någon annan. Och när ni båda inser det så kommer du inte kunna gömma dig för honom längre Scarlett. Du blir tvungen att berätta för honom om ditt rätta jag.”

- Nutid -
Klockan hade passerat midnatt och jag kunde inte förmå mig själv att somna. Ricks ord som hade uttalats tidigare idag snurrade runt i mitt huvud, trots det lyckades dom aldrig fastna.
Justin, min andra hälft. Det gick inte ihop.
Detta skulle vara ett uppdrag, inte någon dålig matchmaker-process.
Jag svalde hårt och vände blicken på Justin som sov bredvid mig och andades i djupa och långsamma andetag. Han hade överraskat mig genom att hoppa in genom fönstret när jag stigit ut ur duschen med endast en handduk kring min kropp.
”Den här behöver du inte.” hade han sagt och sträckt sig efter handduken jag hade haft ett hjärngrepp om.
Ett leende spred sig på mina läppar av tanken på hur mycket han hade lyckats skrämma mig. Försiktigt smekte jag hans kind ner mot hans nyckelben med mina fingertoppar och satte mig sedan sakta upp. Så tyst och lugnt jag förmådde mig själv kröp jag fram till fönstret och blickade ut på den mörka scenariot framför mig.
Trädkronorna vajade sakta fram och tillbaka med den svala brisen. Himlens mitt täcktes av en stor fullmåne som lyste starkt. Det var vackert.
Jag slöt ögonen och lutade huvudet mot fönsterkarmen. Jag hade inte lyckats få en endaste blund på dom två timmar jag hade låg bredvid Justin.
Tankarna övertog min hjärna och fyllde den snabbt med både bra och dåliga saker. Justin verkar inte som typen som ser en framtid med giftemål och familj. Jag skulle aldrig kunna förändra honom hur mycket jag än ville. Jag visste inte vad som var värst – att Rick hade lurat in mig till ett uppdrag men som egentligen inte var det eller att jag skulle leva resten av mitt liv olyckligt. Justin var precis som vilken annan normal människa, och alla normala människors känslor svalnar någon gång.
En ensam tår rann ner för min kind och jag försökte svälja klumpen som bildats i min hals.
”Baby varför sover du inte?” jag ryckte till av Justins hesa röst som trängde in i mina sorgsna tankar.  Jag vred huvudet sakta mot hans trötta ansikte. ”Väckte jag dig?” viskade jag istället för att svara på hans fråga.
Rummet var mörkt och lystes endast upp av månens sken. Justin hasade sig upp på armbågarna vilket gjorde så att täcket åkte ner en bit och avslöjade hans perfekta mage. Min blick fastnade som vanligt men han slängde inte ur sig en av hans retsamma kommentarer.
”Jag vaknade av att du inte låg bredvid mig.” jag trodde han bara skojade men när mina ögon fann hans allvarliga ansikte så visste jag att jag hade fel. Försiktigt nickade jag och vände blicken tillbaka mot utsikten som tog andan ur mig varje gång. Den andra gånger mer än den första.
Täcket prasslar till och jag kände hur Justins armar slingrade sig kring min midja. Än en gång satte Ricks ord fart i mitt huvud.
Du kommer aldrig hitta någon annan. Hur lite jag än ville så började jag tro på den meningen. Skulle Justin tro på den? Tror han på den? Jag ville så gärna fråga men jag var feg.
En klump bildades i min mage. Vad skulle hända om han plötsligt… dog? Jag har redan förlorat två viktiga personer i mitt liv och jag skulle denna gång aldrig kunna finna tillbaka till mig själv om Justin försvann. Aldrig.
Med hans livsstil så var det en på hundra att han skulle lyckats leva tills han blev gammal och försvann på den naturliga vägen, inte av en kula i bröstet. Jag ryste till av tanken och tårarna hotade att rinna över.
”Dela med dig av dina tankar Scarlett.” han lutade sin haka på min axel.
Det var första gången på länge han uttalat hela mitt namn. Alltid hade det varit Scar eller babe.  
”Det som hänt, det som kommer hända, mitt liv… dig.” det sista viskade jag och hoppades av hela mitt hjärta att han inte skulle höra det. Ordet hade lämnat mina läppar innan jag hunnit stoppa den.
”Mig..?” jag slöt ögonen igen och förmådde mig själv att bara nicka löst.
Han rörelser gick så fort att jag inte ens hann reagera innan jag satt på hans lår med ansiktet vänd mot honom och mina ben på varsin sida av hans kropp. Faktum var att jag tittade på min andra hälft.

Hans perfekta, karamellbruna ögon lyckades tillochmed glittra i mörkret, innan jag vände ner huvudet mot våra händer som var sammaflätade.
Efter det Rick hade sagt så kunde jag inte stoppa mig själv från att fundera på dom tre orden, tolv bokstäverna. Det kändes som om varje bokstav hade fäst sig runt mitt hjärta och tyngt ner den. Hur skulle han reagera? Skulle han dumpa mig trots sina känslor för mig? Var verkligen hans band lika starka till mig som mina var för honom?
Dom svarslösa frågorna snurrade runt i mitt huvud ostoppbart.
Men en sak var säkert… han skulle ändra syn på mig och jag hoppas att det var till det bättre.
Jag bet mig i läppen och tittade upp på honom med blanka ögon. ”Scar, prata med mig.” viskade han och oron lyste ut genom varje millimeter av hans kropp och ansikte.
”Jag… jag” orden kom inte ut hur mycket jag än försökte.
Det enda som ville komma ut, stoppade jag och det satte automatisk stopp på min talförmåga. Jag var inte redo att uttala dom tre orden som skulle vända allting.
”Scar, snälla.” viskade han bedjande och kramade hårdare om min svaga kropp. Styrkan jag vanligtvis brukar bära med mig runt var försvunnen och hade lämnat en skör smärta efter sig.  Jag lutade mitt huvud mot hans axel och snyftade till.
”Jag är rädd.” svarade jag ärligt även om det inte var det jag egentligen ville säga.
Han kollade ner på mig fortfarande lika oroligt och väntade på fortsättningen. ”Jag är rädd för framtiden.” fortsatte jag med lika lågmäld röst. Jag var för feg för att möta hans blick. ”Baby.” mumlade han och kupade mina kinder i hans händer.
”Du har ändrat mig på bara några få dagar. Innan dig så trodde jag inte på kärlek. Det var bara någonting patetiskt för mig och det enda jag brydde mig om var… sex.” han tog en paus och jag slog ner blicken. Han la sin pekfinger under min haka och höjde min blick mot hans igen.
”Sen kom du in till mitt liv på bevisade att äkta kärlek fanns om man var tillräckligt stark för att kämpa för den. Det var det jag gjorde. Jag kämpade för dig Scarlett. Du stal mitt hjärta och nu släpper du den inte. Jag hade aldrig en chans. Du hade mig från ”Hej.” Jag kommer aldrig lämna dig Scarlett.” viskade han och tårarna blev ännu fler i mina ögon.  Denna gång av lycka.
Jag kände mig lättad men det fanns fortfarande en spår av rädsla inom mig trots hans ord. Tanken om att han var en vanlig människa och kunde finna intresse för någon annan än mig envisades att stanna kvar i mitt huvud och få mig att tveka.
Om det någonsin skulle hända så skulle jag skulle brytas ner smärtsamt för varje sekund som passerade.
Jag tog ett löst tag om min darrande underläpp och sköt bort alla tankar.
”Du är min.” sa han och tittade intensivt in i mina ögon. ”Din.” mumlade jag och sträckte på mig för att nå hans varma läppar.
Tiden stannade när våra läppar började röra sig som ett. Hans läppar var mjuka och bestämda, han försökte uttrycka alla sina känslor i kyssen. Allting försvann och problem var det sista jag tänkte på. Jag levde i nuet och var glad att han var min.
Han sprack upp i ett litet leende mot mina läppar och vi båda backade smått från kyssen. Jag stirrade in i hans hasselbruna ögon samtidigt som han uttalade ett ord till mig. ”Min.”
”Alltid.”
Vi la oss ner igen och han la sina armar kring min kropp i en beskyddande gest. Jag la min huvud på hans bröstkorg, lyssnade på hans ljudet av hans hjärtslag, som hjälpte mig att somna.

---

Själsfränden?! Vart kommer det att leda?
Är det fel av mig att fangirla över mitt eget kapitel? xD
Blev så sjukt nöjd, trots att den blev en aning kortare än vanligt. 
Babes vad händer med kommentarerna? Statistiken ökar medans kommentarerna minskar. Don't do this to me. =/

Fråga: Vad har ni för Justin saker?
Mitt svar: Jag har endast hans parfym Someday som jag köpte nyligen.
Ta mig inte fel nu men jag tycker det är bättre att stötta honom i hans svåra och bra stunder och bevisa att vi - beliebers - finns där istället för att köpa saker med endast hans ansikte på. Ett "jag älskar dig" kanske inte är så märkvärdigt för honom på twitter men han ser det och blir glad än att vi ska gå till JYSK och köpa tillexempel en kudde med hans ansikte på som han inte ens har gjort.
#NoHate - det är bara min åsikt. :)♥

---