Previously: Hans kraft skulle hjälpa oss en hel del men sedan slog en tanke mig. 
”Han kan inte behärska kraften så bra ännu…?” mitt påstående blev en fråga. 
”Han kan inte exakt säga vart hon eller han befinner sig. Det kan lika gärna var en kilometer bort från just den platsen han kommer fram till.” jag nickade sakta och vände tillbaka blicken mot den tätbyggda skogen som var äckligt lik min dröm. Den skrämde mig inte lika mycket nu, då jag glömt bort detaljerna men jag mindes fortfarande Justins medvetslösa kropp i min famn. Jag knep ihop ögonen.
”Vad hände exakt där borta?” jag visste att frågan skulle komma och svarade honom kort. 
”Allt och inget..”

30:e Augusti Måndag
Scarletts perspektiv:
Två veckor gick snabbare än blixten. Dom ljusa timmarna på dygnet började bli kortare och kylan började dra in över landet. Det kändes nu vardagligt att frysa varje minut man befann sig på utsidan.
All träning som jag missat för varje kväll jag tillbringat med Justin tog nu hela min kvällstid, medans skolan tog den andra hälften av dagen.
Jag och Justin hade kommit fram till det stadiet då vi tjafsade om allt och alla. Från att avboka planer vi haft till någonting så litet som att inte svara på den andres sms. Båda två blev lika irriterade, men trots det så fanns det tid då vi inte fick nog av varandra. Men samtidigt uppskattade jag den här tiden jag fick utan honom, det gav mig stunder att tänka. Tänka på mitt beslut.
Kayla och Slyders var tillbaka i stan men höll låg profil. Alla mådde som dom gjort innan min lilla attack som fick knockouteffekt på dom. Varje dag väntade vi på en attack, och varje dag hade vi slösat mer tid på att vänta, då attacken aldrig kom.
Rick hade försökte anfalla men Victoria hade stoppat honom i samma sekund som tanken slagit honom. ”Lucas är inte redo.” hade hon sagt. Det var sanning. Han var inte redo. Han hade haft det svårare än svårast att få kontroll på sin extrakraft.
Rick, Kevin och Cody hade alla tre lämnat huset olika tider på dygnet, för att åka till okända ställen och se om Lucas lyckades spåra upp dom. Få gånger lyckades han, men för det mesta var han minst en kilometer bortom platsen killarna befann sig på eller så var det en kilometer kvar tills platsen. Han blev lika frustrerad varje gång och det hjälpte inte då han tappade fokus. Vi visste inte längre hur vi skulle hjälpa honom. Hans kraft kanske inte kunde fungera exakt. Han kanske fortfarande var för ung. Vad det än var så gav det negativ effekt, inte bara på honom utan på oss alla.
Vi hade räknat med att hans kraft skulle underlätta en hel del.
Tid är nog det enda som behövs och det enda vi inte har.HanH
Jag rös till och kurade ihop mig till en boll där jag låg inlindat i den stora duntäcket. Min kroppstemperatur var bortom varm och min näsa var igentäppt. Den vanliga hunger jag egentligen skulle ha burit på morgnarna var som bortblåst. Varje liten bit mat jag åt åkte upp igen.
Jag trodde jag började bli paranoid när jag märkte hur jag började spy allt oftare. Min mage krympte direkt jag såg mat eller ens hörde någon prata om mat.
Victoria hade tillochmed vart iväg och köpt ett gravitetstest i lördags som fortfarande var oöppnad. Jag vågade inte testa. Justin hade använt kondom varje gång vi haft sex så jag kunde omöjligt vara gravid men tveksamheten fanns fortfarande i varje hörn. Men varje gång blev jag ännu mer fastbesluten vid att det bara var magsjuka.
Klockan på nattduksbordet slog exakt nio på morgonen vilket betydde att lektionen började nu. Min mobil hade plingat oavbrutet dom senaste tio minuterna men jag hade varken ork eller lust att läsa Caroline och Justins sms om varför jag inte befann mig i skolan.
”Scar?” Victorias röst ekade mellan väggarna. Med ett suck stönade jag till då jag inte orkade använda ord. Jag kände hur min mage gjorde uppror av den lilla ansträngningen och på mindre än en minut var jag inne i badrummet, hukad över toalettstolen.
Det lilla vatten jag hade haft i magen åkte ut och jag kände mig helt tom. Jag torkade munnen med toalettpapper och spolade. Min rygg krockade med ryggen när jag lutade mig mot den med huvudet lutad mot mina knän.
Tänk om jag var gravid? Tänk om kondomen hade spruckit utan att jag och Justin fick reda på det? Hur skulle Justin reagera på nyheten som fortfarande var okänd för mig? Om han lämnade mig skulle jag bryta ihop men samtidigt lycklig över att han lyckades slita sig bort från min farliga värld. Frasen ”When you got nothing, you got nothing to lose” åkte snabbt förbi min näthinna. Det var sant. Han skulle lämna mig förr eller senare. Jag var tvungen att göra någonting.
”Sluta tänk om.” jag ryckte till av Kevins röst. Han stod med händerna nerstuckna i sina fickor och tittade på mig med bekymrade ögon. ”Jag kan inte.” viskade jag hest.
Utan några ord hjälpte han mig upp från golvet och höll mitt hår när jag sköljde munnen och snabbt borstade tänderna.
”Jag måste prata med Rick.” viskade jag skyndade mig ut ur rummet innan Kevin hann säga någonting.
-

”Kärlek är inte alltid perfekt Scarlett. Det är inte en saga. Och det kommer inte alltid lätt. Kärlek är att övervinna hinder, ställas inför utmaningar, kämpa för att vara tillsammans, hålla i och aldrig släppa taget. Det är ett kort ord, lätt att stava, svårt att definiera, och omöjligt att leva utan. Kärlek är arbete, men av allt är kärleken att inse att varje timme, varje minut och varje sekund var värt det eftersom ni gjorde det tillsammans. "
Jag skakade på huvudet åt Victorias ord. Jag ville stå emot dom men dom lyckade ändå tränga in genom hål i min redan fallfärdiga sköld. Hon hade hört hela mitt samtal med Rick. Varje liten ord. Det kändes som om hon vände hela situationen mot mig och det var det jag fruktat.
Flera suckar lämnade mi strupe då jag försiktigt smuttade på det varma teet som förövrigt det enda jag fått i mig idag förutom medicin.
Försiktigt satte jag koppen på bordet och lutade mig tillbaka i soffan. Rick och Kevin var på utsidan för att förbreda inför kvällens träning och Cody, Lucas och Victoria var i respektive sovrum.
Alltid lika ensam…
Min mobil som jag glömt var i fickan av mina mjukisbyxor plingade till och jag lirkade upp den.

Från: Babe <3
Jag kommer komma över ikväll varken du svarar på det här eller inte. Don’t ignore. ;)

Ett leende spred sig på mina läppar över hans orolighet men tonade bort lika snabbt och med ännu en suck slängde jag mobilen bredvid mig. Sömn var det enda som snurrade runt i mitt huvud förutom alla tankar.
”Hur mår min favoritsyster?” jag slängde bak blicken på Lucas som hyper sprang ner för trappan lik en virvelvind. ”Jag är din enda syster.” mumlade jag och log.
Jag såg hur hans ögon tindrade när han tittade på mig och förbryllat höjde jag på ögonbrynen. ”Jag fick dig att le.”
”Det gjorde du.” medgav jag och studerade honom där han nu satt bredvid mig.
”Någonting säger mig att det hände mer i Malibu än att en fighter befann sig omkring er…”

                                                             "Something tells me it happened more in Malibu..."

Jag visste att påpekandet skulle komma förr eller senare men inte såhär snart. Jag berättade aldrig om brevet som låg i min väska. Jag kunde inte låta dom veta hur jag låter två meningar krossa allt jag byggt upp.
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”
”Jag…Vi…Jag-” orden kom inte ut.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte hur jag skulle säga det. Därför blev jag mer än glad när Rick ropade på Lucas om träningen. ”Du måste berätta förr eller senare.” var det sista han sa innan han försvann och ytterdörren smälldes igen.
Varför kunde jag bara inte vara normal? Vanliga tonårsproblem som att göra slut eller inte ha tränat på provet till nästa dag. Jag begravde huvudet i mina händer och började snyfta tyst.
Jag är ett monster. Själviskt monster.
Steg hördes bakom soffan och snart kände jag hur soffan sjönk bredvid mig. ”Sluta gråta. Det är inte till någon nytta.” viskade Cody tyst och drog in mig i en kram. En sån där kram som fick allting att släppa. En sån kram som fick dig att må bättre efter några få sekunder.
”Varför är du inte med på träningen?” mumlade jag mot hans axel utan att lägga vikt på dom få ord han nyss sa. En lätt suck från honom hördes.
”Jag skadade armen i skolan på idrotten. Någon tönt tacklade ner mig när vi körde fotboll.” han skrockade samtidigt som jag lät mina ögon läggas på hans bandagerade arm. ”Gör det ont?” jag lät mina fingrar nudda vid bandaget vilket gjorde att han grimaserade. ”Ganska.”
”Nog om mig. Är du okej?” viskade han och höll ett stadigt grepp om min nacke samtidigt som hans fingrar rörde sig försiktigt i mitt hår. Hopplöst ryckte jag på axlarna.
-

Min kropp skakade och jag satte mig käpprätt upp i sängen. Bara en dröm.
Svetten rann längst min panna och jag kunde med en viss svårighet andas.
Knackande ljud som hade befunnit sig i drömmen ekade fortfarande omkring mig och jag skakade på huvudet för att få bort dom men det blev endast starkare. Jag skakade fortare på huvudet och kände hur yrseln tog plats och fick det att svarta några sekunder för mina ögon. Ljudet kom från fönstret.
Jag kravlade mig ut ur sängen fram till fönstret. Gardinerna rörde sig smått i brisen som sipprade in genom fönsterglipan. Skakigt skjuter jag bort dom två tygbitarna och möts av en svart gestalt uppflugen i trädet. Luften blev tunnare omkring mig i några sekunder innan jag lyckades identifiera människan.
Jag kommer komma över ikväll varken du svarar på det här eller inte. Don’t ignore. Hans sms uppspelades i mitt huvudet och jag la handen på handtaget och öppnade fönstret.

Justins perspektiv:
”Jag har saknat dig.” viskade jag och drog in hennes direkt in i min omfamning. Hon småskakade av kylan som spred sig från min skinnjacka och genast backade jag undan. Kvällskylan var bitande.
”Hur mår du?” frågade jag och började dra med henne till sängen och dra täcket över henne.
Hennes ögon hade mörka ringar under sig, hennes röda flammande kinder bevisade att hon hade feber och svetten gjorde bara den punkten ännu klarare. Men ändå såg hon lika vacker ut. ”Som jag förtjänar antar jag.” mumlade hon och studerade mig där jag stod bredvid sängen. Jag drog av mig jackan och mina skor innan jag kröp ner bredvid henne och la mina armar omkring henne. ”Justin sluta. Jag kommer smitta dig.” säger hon trött och lägger sina händer på min bröstkorg i ett försök att knuffa bort mig. Jag log lite över hennes beskyddande sida.
”Jag bryr mig inte baby. Jag har inte sett dig på hela dagen och tänker inte låta någon virus stoppa mig.” jag drar henne närmre mig och kysser henne på pannan. Hon var kokhet.
”Ta en dusch för att dämpa febern.” Jag löste mitt grepp om henne men hon tog genast tag i min T-shirt. ”Inte nu.” jag smekte henne på kinden och la tillbaka huvudet med ett suck på kudden. Hon hade varit så tillbakadragen sen resan. Den ensamtid vi en gång hade varje dag hade minskat till varannan dag eller tillochmed mindre. Våra tjafs var om helt oviktiga saker man enkelt kunde lösa men vi valde ändå att förstora dom. Jag hade fyllt huvudet med affärer och fester bakom hennes rygg, för att slippa sakna henne, men det blev bara värre. Det var inte bara saknad jag kände då utan skuldkänslor också. Jag hade inte varit otrogen men ändå kändes det så efter varje fest då jag spanat in varje tjej som gick förbi mig. ”Är någonting på gång?” jag kunde inte stoppa frågan från att rinna ut ur min mun. Jag behövde veta vad som tyngde ner henne.
Jag kände spänningen i hennes kropp och blev genast orolig. Hon började snyfta och begravde huvudet genast i min hals. ”Scar, baby. Prata med mig.”
”Jag vet inte vad som händer. Allting är så invecklat.” jag förstod ingenting av hennes ord. Vad var invecklat? Alla par har uppochner gångar. Jag var egentligen inte rätt person att säga det men jag var inte dum. Jag kunde inte komma på någonting annat som kunde möjligtvis tynga ner henne.
”Jag kan inte sluta tänka på dig Justin. Jag har saknat våra stunder.” viskade hon och la sin hand på min kind, vilket fick mig automatisk att luta huvudet mot den.


”Jag vill inte att du ska sluta tänka på mig.” jag lägger min hand ovanför hennes och möter hennes gröna ögon som borrade sig in i mina. Vi hade aldrig haft kommunikationsproblem. Jag kunde känna direkt hur orolig hon kände sig.
Egentligen borde jag släppt henne vid det här laget. Hela mitt liv är en fälla. Hon skulle inte behöva titta sig bakom ryggen när hon gick ut. Inte behöva vara rädd för att bli anfallen plötsligt. Men jag var självisk och behöll alla hemligheter som just de var. Hemligheter.
Jag ville ha henne sedan den första stunden jag la mina ögon på henne. Jag kunde inte se på när hon dejtade andra killar. Jag kunde inte låta den här chansen åka mellan mina fingrar likt sandkorn. Jag lutade mig framåt för att kunna känna hennes läppar mot mina för första gången på flera dagar. Jag lät allting flöda ut och kände hur hon gjorde detsamma.
Jag vill ha henne. Jag vill ha oss.
-

Scarletts perspektiv:
Jag kände hur mitt medvetande började komma tillbaka till mig och på mindre än en sekund slog jag upp ögonen och mötte Justins sovande figur bredvid mig. Ett vitt sken låg över rummet och vid det här laget hade jag redan gått igenom detta en gång. Det var Justins mobil som säkert fått ett sms. Min hjärta sa att jag skulle låta bli att sträcka den lilla metern för att nå hans mobil medans min hjärna spelade spratt med mig och tvingade mig att titta. Jag var rädd. Rädd för att fightern skulle skicka sms till honom. Rädd för att hon skulle fånga honom.
Hans muskolösa armar var runt min kropp, höll mig hårt. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag hörde hans långsamma hjärtslag likt en symfoni.
Jag kravlar mig ut ur sängen och ser direkt hur han börjar röra och vrida sig. Mina andetag fastnar i halsen men rinner lättad ut när jag ser hur han kramar om min kudde istället. Ett leende sprider målas upp på mina läppar och jag skakar generat på huvudet. Även om han inte ser eller gör det medvetet så blir jag generad.

Från: Okänd:
Imorgon kl. 23.00. Vid det vanliga stället. – B.M.F

Jag svalde hårt och lät min hand falla över min mun för att dämpa snyftningarna. B.M.F… Black moon fighter. Nej! Visste han om det?
Mina snyftningar blev högre och genast tappade jag hans mobil. Jag knep ihop ögonen och väntade på smällen som skulle höras. Men det kom aldrig. Allt som hördes var mina snyftningar.
Jag lät blicken falla mot golvet, och där låg hans Iphone på hans skinnjacka.
Jag visste inte vad jag gjorde längre, jag visste inte vad som hände. Jag staplade mot badrummet och sträckte mig efter den.
En minut, tre minuter, fem minuter. Allting stannade i den sekund jag hörde det ljud från stickan som låg på handfatet. Min hand dämpade mina snyftningar. Jag låste dörren och en sekund senare tog jag upp stickan.
Mina tårar började rinna och jag föll ihop på golvet med mina knän hårt tryckta mot min bröstkorg.

För er som inte förstod så var det graviditetstestet där på slutet. Men nu till frågan. 
ÄR HON GRAVID? ELLER INTE?
Justin fick sms från en B.M.F - någon som kan gissa varför? Det har varit med förut i novellen, i början. :D
För er som det blev lite mindfuck för genom bilden - den där med hästen som det står "drugs" på ville jag typ förmedla hennes yrsel men samtidigt en liten bit av nästa kapitel.
35+ kommentarer för nästa! - Från olika IP

Fråga: Är ni duktiga på att måla/teckna?
Mitt svar: Om jag lägger tid på det och har någonting att måla av så går det ganska bra men inte bara sådär på fri hand. Jag rentutsagt suger då. :P

Previously:
Det sved men absolut inte mycket. Med en rynkad panna stoppade jag ner handen igen och hittade källan till vad jag lyckats skära mig på. En dubbelvikt pappersark. Min panna rynkades ännu mer när jag närmare lyckats identifiera pappret. Mitt namn stod med en ful stil på den. 
Utan att fundera på vem det kan vara och inte vara så tog nyfikenheten övertaget och sakta vecklade jag ut papperarket. 
Någonting jag ångrar…
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”

15:e Augusti Söndag
Scarletts perspektiv:
Himlen var kolsvart. Höstlöven föll med små mellanrum från träden. Regnet som för ett tag sen slutat började droppa ner på mitt ansikte. Den svarta ytan på himlen som vanligtvis skulle vara prydd med måne och stjärnor var helt blank. Träden omkring mig tonade upp sig på alla håll och kanter.
Prasslandet av löven fick min blick att skjutas framåt. Det var den gamla varuhuset. Väggarna såg fallfärdiga ut och det fanns stora hål. Jag lyfte foten för att ta ett steg framåt när hela scenariot ändrades.
En kraftig vind drog över platsen och fick mitt hår att fladdra okontrollerat. Gnisslande ljud hördes. Precis som någon drog naglarna över en tavla. Jag knep ihop ögonen och la händerna för öronen men ljudet blev bara starkare och mörkare. Det lät som ett skrik av smärta.
Jag slog upp ögonen och möttes av en bländade gestalt. Formerna på kroppen bevisade klart och tydligt att det var en kille. Hans kropp och ansikte täcktes av svarta kläder. Ett ljussken började formas på konturerna av hans kropp och dra sig inåt. En fighter.
Just då, i den sekunden, som ljuset möttes från båda sidorna i mitten av hans kropp lyckades jag urskilja hur han höll i någon.
En människa.
En kille.
Killen jag skulle kunna döda för att skydda.
Hans bruna, hjälplösa ögon mötte mina. Huden i hans ansikte var slagen gul och blå och det droppade blod i samma tackt som regnet. Nej! Fightern som verkade uppfatta mina tankar tog ett hårdare grepp om hans hals.
Nej! Nej!  Jag upprepade ordet gång på gång. Jag försökte springa men mina fötter vägrade lyda.
Jag började hastigt pendla med ögonen mellan fightern och killen. Jag skrek men ljudet av min röst hördes inte. Regnet började smattra hårdare och jag föll ihop på den leriga marken.
Fightern började gå med långsamma steg mot mig och jag såg hur killens ögon började rulla bakåt av syrebristen. Jag vägrade inse att detta hände. Mina ögon kneps ihop av sig själva och hörde hur ett skott avlossnades från ingenstans. En tyngd i mina armar fick mig att spärra upp ögonen och möta Justins blodiga kropp i mina armar.

Min kropp slängs upp ur sängen och jag söker panikslaget efter Justin i det mörka rummet. Hans djupa andetag fick min blick att dras tillbaka till sängen och där låg han på mage med båda händerna under kudden. Han andades. Han var okej. Han var här.
Skakigt drog jag mina fingrar genom hans rufsiga hår för att verkligen inse att han var här. Bredvid mig. Jag slöt ögonen i några sekunder av lättnaden som fyllde mig.
Mitt hjärta slog dubbelslag varje gång jag såg hans leende. Varje gång han kramade om mig kändes det som om jag hade världen i mina armar. Hans läppar som mötte mina och sa dom tre orden som fick min kropp ur balans.
Jag är självisk som fortsätter behålla honom under den ständiga faran. Jag svalde hårt och försökte få bort bilderna från drömmen ut ur min näthinna. Hans sönderslagna kropp, blodet som rann, hans bleka hud.
Tyst snyftade jag och började kravla mig ut ur sängen för att ta en tankeställande dusch.
Detta var vad som hände när karma vände sig om och bet mig. Allt jag stod för, trotsade mig. Jag blev källan till min egen smärta.
En stark huvudvärk  spred sig och stängde av duschen. Mina rörelsen var långsamma och hackiga.
Jag virrade handduken kring mig och öppnade badrumsdörren. Jag kände inte av temperaturen kring min kropp. Det var tomt. Varken kallt eller varmt.
Jag såg och hörde allting men det vägrade stanna kvar.
Justin låg nyvaken i sängen och försökte fånga min blick men jag tittade bara ner i marken. Han kommer hata mig. Jag hatar mig själv.
”Babe?” jag slöt ögonen och skakade på huvudet åt hans oroliga röst.
”Gå och ta en dusch Justin, vi åker snart.” mumlade jag och vände mig så jag satt hukad framför min resväska. Kläderna låg både innanför och utanför, men istället för att packa drog jag fram ett par mjukisbyxor och sträckte mig efter Justin för att ta en av hans T-shirtar.
Jag trodde aldrig resan skulle sluta såhär. Att jag skulle balansera mellan två beslut. Ett bra och ett dåligt.
Jag hörde hur dörren till badrummet stängdes och bröt ihop. Tårarna började rinna nerför mina kinder och jag begravde huvudet i mina händer.
Jag är självisk. Jag kan inte låta dom fånga honom. Jag måste skydda honom.
Jag kände plötsligt hur två starka armar lyfte upp mig. Genom skynket av tårar tittade jag upp mot Justin som hade sin oroliga blick fastklistrad på mig. Hjärteslitande snyftningar lämnade min strupe okontrollerat och jag klamrade mig fast vid honom. Vägrade tro på mitt beslut var nästintill glasklart.
Han satte sig i sängen med mig i sin famn och började sakta vagga sida till sida. Han frågade och sa inget, – han förstod min tystnad när jag inte hade ord att säga - utan bara torkade mina tårar och fortsatte röra sig från sida till sida i lugnande rörelsen. Han skulle inte se mig såhär. Han skulle befinna sig i duschen nu.
Mina snyftningar började dö ut och jag kunde andas normalt igen. Tårarna hade slutat rinna. ”Jag älskar dig.” viskade jag och kramade hårt om honom.
-

Jag kammade igenom mitt hår och satte upp det i ett högt hästsvans. Jag visste inte vad som hade hänt på morgonen. Allting lämnade plötsligt min kropp bara. Men det var trots allt sanningen.  
Mitt inre började klamra sig hårdare vid det beslut jag kommit fram. Ingenting skulle kunna stoppa mig nu. Det var för Justins säkerhet.
Han kunde ha hittat någon annan. Någon som var normal och inte undangömde allting från honom. Han förtjänade bättre än mig.
Vi skulle snart åka till flygplatsen. Åka hem. Där allt drama fanns.
”Vi kan bara stanna här och aldrig åka tillbaka.” viskade Justin raspigt i mitt öra och slingrade sina armar runt min midja. Han började lämna små försiktiga pussar på min hals.
Orden klingade så rätt i mina öron men det skulle inte hända inom den närmaste tiden. Jag kunde inte bara släppa allting för att jag vill. Jag var tvungen att fånga fighterna. Jag var tvungen att finnas där för Lucas.
”Vi kan inte.” viskade jag utan att tänka klart. Känsloexplosionen i morse hade tagit alla mina krafter.
”Varför?” viskade han, men lät inte alls så förvånat som han ville verka.
”Vi kan inte släppa allting. Både du och jag har skolan. Killarna behöver dig. Min familj behöver mig.”
Jag måste skydda Stratford. Du är kriminell.
”Den här diskussionen är inte över.” flinade han och jag var glad att det inte blev någon pinsam situation. Med ett litet leende lämnade jag en fjäderlätt på hans kind och började dra med honom ut ur rummet.
Justin låste noga dörren innan vi tillsammans satte oss i Range Rovern som Damon och Matt satt i redan. ”Är allt klart?” frågade Matt när Justin började köra ut från uppfarten.
”Allting är klart.”
Resan tog inte alls lika lång tid som det gjort för att åka från flygplatsen till huset. Istället för att gå igenom glassdörrarna på framsidan så fortsatte Justin köra tills vi kom till baksidan där två killar stod. Båda lika uppbyggda. Ena av dom var mörkhyad och hade svart hår som var spikad uppåt. Hans känslolösa ansikte hade skarpa drag och man såg klart och tydligt ärret som löpte längst hans vänstra kind. Den andra killen var motsatsen. Ett brett leende uppenbarandes på hans läppar. Han var solbränd och hade mörkblont hår.
Justin drog ut nyckeln och motorn dog ut. Han gav mig ett spänt leende samtidigt som han steg ut. Damon och Matt följde hans exempel från baksätet medans jag böjde mig ner för att se att jag hade allt det nödvändiga i väskan, innan jag steg ut.
Utan att uttala några ord till killarna så gav Justin nyckeln till dom och greppade tag i min hand och började dra mig in till byggnaden. Förbryllat tittade jag bakåt och möttes av resten av gänget följde efter oss. ”Vem var dom?” mumlade jag och tog ett fastare grepp om hans hand för att inte snubbla i den fart han gick. Han var så känslolös och kall plötsligt. ”Inga.”
Jag orkade inte argumentera med honom. Jag ville inte att vi skulle lämna semestern värre än vad det redan var. ”Okej.”

Jag vägrade sova någonting under resan. Rädd för att drömmen skulle jaga mig igen och få mig att vakna kallsvettig. Alla somnade efter någon timme och jag försökte sysselsätta mig med filmer och mat.
Att stå på stadig mark igen efter en lång flygresa har aldrig varit så behaglig än vad det var då.
Jag lutade trött mitt huvud mot Justins axel och gav upp försöken om att inte somna. Det var en halvtimme från flygplatsen och mitt hus och mina ögonlock höll på att stängas närsomhelst.
Damon körde denna gång och pratade med Matt som satt bredvid honom i passagerarsätet. Caroline, Bruce och Carlos hade jag sagt ett snabbt hejdå till innan dom började köra åt andra hållet från flygplatset.
Musiken dunkade lugnt från mina hörlurar och fick min kropp i trans.
”Är du trött?” frågade Justin och kysste min hjässa samtidigt som han smekte min arm. Sakta nickade jag.
And you can see my heart beating.
You can see it through my chest.
Said I'm terrified, but I'm not leaving.
I know that I must pass this test.
So just pull the trigger.
Mitt medvetande började försvinna ifrån mig och Justins smekningar kändes mindre tills jag försvann in i mörkret.

”Vi ses imorgon babe.” viskade Justin i mitt hår där jag klamrade mig fast vid honom utanför ytterdörren till mitt hus. ”Jag saknar dig redan.” min röst var knappt hörbart. Han skrockade och spände sina armar kring min kropp.
”Jag älskar dig.” jag kunde se framför mig hur han hade ett brett leende på sina läppar.
Hela familjen visste säkert vid det här laget att jag stod utanför dörren, då Kevin säkert hade informerat dom om mina tankar som kom tillbaka till honom efter fyra dagar. Jag var glad att dom inte sprang ut och slängde sig över mig.
”Jag älskar dig också.” viskade jag och pressade ihop våra läppar. Hans läppar rör sig i mjuk takt med mina medans hans händer smeker min korsrygg.
”Jag ringer dig innan jag somnar.” log han och lämnade en snabb puss på min kind. Jag ville inte att han skulle åka även om det bara var för några timmar. Men gav in efter några sekunder och släppte honom med en suck. ”Hey… jag kommer inte försvinna för alltid.” Lögn.
”Lovar du?” viskade jag och slöt ögonen i några sekunder innan jag öppnade dom igen. Med en rynkad panna stirrade han in i mina ögon i några sekunder. ”Jag lovar.” En till lögn.

Försiktigt nickade jag och kysste hans läppar igen och såg efter honom hur han gick tillbaka till Range Rovern och satte sig. Han vinkade mot mig och jag besvarade den halvhjärtat.
Skydda honom. Skydda honom. Skydda honom.
Jag kände hur en ensam tår rann nerför min kind men jag torkade bort den snabbt och öppnade dörren för att komma in till värmen.
”Jag är hemma!” ropade jag och på mindre än en sekund blev jag överröstad med kramar.
Jag skrattade när Lucas lyfte upp mig och började snurra mig runt. ”Jag har saknat dig syrran!” jag slingrade mina armar kring hans nacke och mumlade ett ”jag har saknat dig också” i hans öra.
”Du har växt till dig.” mumlade jag förundrat när han släppt ner mig. Hans muskelbyggnad var mycket kraftigare och hans ansiktsdrag hade blivit skarpare. ”Den här extrakraften har bara gjort gott.” flinade han. Jag skrattade och sparade ämnet om vad hans kraft var till senare.
”Hur var det?” frågade Rick och mitt leende tonade bort lite. ”Bra.”
Kevin tittade förbryllat på mig och jag kände hur han försökte komma in i mina tankar för att hitta källan till mitt beteende. Men det slutar utan framgång. ”Vad har hänt här omkring?” försökte jag för att ta bort uppmärksamheten från mig själv. Jag orkade inte med alla frågor om jag berättade om exakt vad som hänt.
”Ingenting. Tomt och tråkigt. Jag kände mig normal.” jag skrattade i slutet av Kevins mening och nickade. En kort tystnad la sig över arean omkring oss men jag bröt den. ”Det är ganska sent och jag är trött. Vi får prata mer imorgon.”
”Scarlett?” jag spände hela kroppen. Rick skulle aldrig säga hela mitt namn om det inte var någonting viktigt. Försiktigt hummade jag och höjde blicken från golvet och möttes av killarnas och Victorias ryggar som försvann in i köket.
Perfekt. Nu vill han prata själv. Sarkasm i varje ord.
”Vi går till utsidan.” jag suckar och drog stelt fram mitt cigarettpaket jag ytterfacket av min resväska, och följde efter Rick som redan höll upp dörren åt mig.
Det var längesen jag fått känna den lugnande röken i mina lungor. Rick stod tyst bredvid mig och följde min hand med blicken, då jag förflyttade den hela tiden för att känna cigaretten mellan mina läppar.
Trots att det endast var augusti så hade löven redan bytt färg till den orangebruna. Små högar som skulle växa, täckte ytan runt om trädstammen.

Lucas gnydde till och vred sig i smärta där han låg inlindat i täcket på sin säng. Födelsedagar skulle vara roliga, right? Speciellt när man fyller sjutton. Det sista året innan man blir myndig och får allt ansvar slängd över sig. Men nej, för fighters var det allt annat än roligt. Det var den födelsedag som man blev plågad av en smärta så starkt att du endast ville bara lägga dig ner på marken och dö. Det är då en fighters extrakraft bildas. 

”Hur har det gått med Lucas?” viskade jag och studerade den lysande askan som tonades till grått när den föll från cigaretten till marken. Jag ville prata om detta med alla men visste att det var enda sättet att få bort Ricks tankar ifrån mig. Även om det var för några minuter. ”Han kan inte behärska kraften så bra ännu, men jag hjälper honom på alla sätt som finns.” sakta nickade jag och ställde ännu en fråga. ”Vad är det för kraft?”
”Spårning.” jag höjde på ena ögonbrynet och vände mig fullt mot Rick. ”Spårning?”
Han nickade sakta och kliade sig löst i pannan. ”Han kan söka upp människor inom fem kilometer.”
Imponerat nickade jag. Hans kraft skulle hjälpa oss en hel del men sedan slog en tanke mig.
”Han kan inte behärska kraften så bra ännu…?” mitt påstående blev en fråga.
”Han kan inte exakt säga vart hon eller han befinner sig. Det kan lika gärna var en kilometer bort från just den platsen han kommer fram till.” jag nickade sakta och vände tillbaka blicken mot den tätbyggda skogen som var äckligt lik min dröm. Den skrämde mig inte lika mycket nu, då jag glömt bort detaljerna men jag mindes fortfarande Justins medvetslösa kropp i min famn. Jag knep ihop ögonen.
”Vad hände exakt där borta?” jag visste att frågan skulle komma och svarade honom kort.
”Allt och inget..”

Någon som vågar gissa på vad hennes beslut är? 
Jag vet att det var lite mindfuck i detta kapitel men det kommer klarna ut längre fram, promise!
Era kommentarer gör seriöst min dag, så många söta ord. Jag älskar er! ♥
Lyckades jag lura någon där i början? Ingen? Okej? =/

29+ kommentarer för nästa!

Fråga: Vad vill ni jobba med när ni är vuxna?
Mitt svar: Har planer på att bli advodkat men det varierar dag på dag. :)

Scarletts perspektiv:
Min strupe var igentäppt och mina ögon sved.
Alla nerver i min kropp ville slänga sig in i Justins famn när jag såg honom sittandes i en av dom två fåtöljerna, i vardagsrummet med huvudet vridet mot fönstret. ”Justin…” min röst dog ut i en tyst viskning. Jag vågade inte säga någonting. Men visste att jag var tvungen.
Han vände sin blick mot mig och trots hans ögon som fortfarande var svarta, kunde jag skilja ut spår av sorg. Jag tog ett djupt och började sakta gå fram till fåtöljen mittemot hans.
Jag följde mina fingrar med blicken, när jag löst drog dom över det svarta tyget som täckte fåtöljens  ytan.  ”Jag… jag är ledsen för hur jag reagerade…” medgav jag och tvingade mig själv att möta hans ansikte för att se reaktionen.
Han log lite och lyfte blicken från golvet. Utan några ord reste han sig och gick med långsamma steg fram till mig. Han hukade sig över mig och stödde sig på armstöden som fanns på båda sidorna av min kropp. Den lilla gesten tvingade mig att trycka min rygg mot soffan. Jag kände mig så liten, rädd, hjälplös.
Hans ögon var fortfarande lika svarta längst in i irisen medans området längre ut började få tillbaka sin bruna nyans.
”Babe…” den lilla ordet fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Han slickade lugnt sina läppar innan han började prata. Snabbt. Nästa så att jag knappt kunde urskilja hans meningar och ord.
”Jag vet inte vad du svamlade om förut men du borde veta att jag aldrig skulle vara otrogen mot dig, och absolut inte med någon som Cassandra.” han tog en kort paus samtidigt som jag lyssnade noga på vad han hade att säga. ”Hon var bara till en sak för mig, och det var sex. Min kropp var fucked up precis som min hjärna var då. Men sen så bestämde du dig för att komma fram och fråga vart rektorns kontor var och bröt dig genom alla murar jag lyckats bygga genom åren.” han skrattade tyst vilket fick mig att le.

”Hej.”  sa jag helt avslappnad och vände alla blickarna mot mig. En vissling hördes från Matt som satt bredvid Damon och jag gav honom ett leende.
”Och vad vill en sexig chick som dig?” frågar Damon och biter sig i läppen. 
”Veta vart rektors kontor är.” säger jag rakt på och vänder blicken tillbaka mot honom. Jag känner hur de andra killarnas blickar bränner  på mig. ”Badass, inte ens ett snälla.” mumlar han och jag rycker oskyldigt på axlarna. ”Korridoren längst bort, dörren till vänster.” mumlar han vidare, och blinkar och nickar bakom mig.
Precis när jag skulle vända mig om sträckte Justin fram handen. ”Bieber.” 

”Till saken jag vill komma är… med dig var det inte sex igår eller natten före, det var lovemaking. Någonting jag aldrig känt förut. Den horan kan tråna hur mycket hon vill efter mig, men på slutet av dagen så är du den enda. Jag älskar dig. Glöm inte det.” jag bet mig själv i läppen för att inte bryta ut i lyckotårar av hans ord. I just den sekunden så blev jag säker på att hon endast är ett minne blott för honom. Och för mig också nu.
Långsamts smekte han mig över håret och travade sedan ner med handen till min haka. ”Förlåter du mig?” frågade han i en viskande ton. Det fanns inte längre någonting för honom att be förlåtelse om. Men jag nickade ändå – mest rädd för att jag skulle bryta i tårar om jag öppnade munnen.  Jag log och sträckte på mig för att lämna en kyss på hans läppar. Den var öm och försiktig.
”Ser man på. Kärleksparet lyckades lösa allting?”
Jag himlade med ögonen inombords av irritation som från ingenstans fyllde mig, och släppte Justins läppar. Sakta vred jag huvudet mot Damon som hade ett brett flin på läpparna. Han visste vad han gjorde för att reta upp mig. Och han var bra på det.
”Jag svär Damon. Den dag du får en flickvän ska jag reta gallfeber på dig.” hotade jag.
Han skrockade och blinkade åt mig. Någonting som fick Justin att stelna till i sin – fortfarande – böjda position över mig. Damon som också såg det började prata. ”Dela med dig Justin. Hon är het.” Justin började skaka i kroppen och genast la jag en hand på hans kind för att känna hur hans kropp slappnade av under min beröring.  ”Jag gillar inte att dela.” muttrade han och fångade mina ögon i en stadig kontakt. Den bruna färger var tillbaka och även dom speciella små glimten han hade.
Jag ryckte till av den höga dunsen som plötsligt kom från övervåningen, tätt följt av Carlos svordomar. Ljudet ekade mellan väggarna.
Justins skakade på huvudet med ett suck och slöt ögonen.
Försiktigt kikade jag över hans axel och fick se i rätt sekund hur Damon hoppade över soffans ryggstöd och fångade sedan fjärkontrollen i ett enkelt svep.
Jag himlade med ögonen – trots att han hade gjort det på ett smidigt sätt, så kunde han lika gärna gå dom få stegen som krävdes för att komma runt och sätta sig som en normal människa. Men än en gång… ingen i detta hus är en ”normal människa.”  Möjligtvis Caroline, men det skulle inte dröja länge innan hon också blev en utanför mängden.
Jag skakade bort tankarna och la armarna kring Justins midja där han nu stod framför mig. Försiktigt lutade jag huvudet på hans mage och kände hans händer flätas in i mitt hår.
”Babe…?” jag hummade till och slöt ögonen för att kunna känna av hans närhet till max.
”Längre ner.”
Jag rynkade på pannan men sekunden efter förstod jag hans mening och spärrade upp ögonen. ”Verkligen roligt Justin.” mumlade jag sarkastiskt och backade undan från honom. Jag la upp armbågen på stödet och la handen under hakan.
”Jag skojar bara med dig baby. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.” sa jag efter några få sekunder. Hans ansikte hade ett retsamt uttryck vilket fick mig att fundera. ”Och det andra får jag förr eller senare.”
”Justin!” tjöt jag och boxade honom i magen. Han började skratta och små irriterat vände jag blicken mot Bruce som hade kommit till vardagsrummet nu också, med Caroline vid sin sida. Hon sprack upp i ett leende när våra blickar möttes, och gjorde tummen upp. Jag skakade på huvudet med ett generat leende och tittade ner i golvet, men hann inte göra det länge innan jag kände fingrar under min haka som lyfte upp min blick.
”Jag älskar dig Scar.”
-

Jag sträckte på min kropp där jag låg i sängen tillsammans med Justin bredvid mig. Jag hade tvingat honom att titta på film med mig. Trots att det tagit både många om och men, så gick han med på det. Skärmen blev svart och eftertexterna började fladdra förbi.
En gäsp slank ut ur min mun. Sömnen började komma tillbaka med stormsteg. Jag skulle kunna lätt somna nu, men jag visste om jag gjorde det så skulle jag inte få någon sömn under natten.
Ur ögonvrån såg jag Justins flin. Han lutade huvudet åt sidan som om han övervägde någonting. Förvirrat vred jag huvudet mot honom i hopp om att kunna finna svaret till hans beteende, men hann inte leta länge innan han började prata.
”Jag undrar…” började han och flinade sexigt mot mig. Jag svalde hårt när han drog mig närmre sin kropp. ”…vill det här piggna upp dig?” han pressade omsorgsfullt upp min haka uppåt, så våra näsor nuddade varandra. Jag kunde känna hans varma andetag som krockade med min mun. Om jag bara lutade mig närmre… mina tankar blåste bort när han attackerade sina läppar mot mina. Kyssen var mjuk och mild, men den innehöll mycket mer kraft än vanligt. Jag kände allting smälta inom mig. Min mening, min existens var meningslöst. Tills nu.
Andfått backade vi båda undan. Hans leende avspeglade sig på mina läppar och jag begravde genast mitt varma ansikte i gropen mellan hans axel och käke. Hans armar spändes omöjligt hårdare om mig. Jag skulle göra vadsomhelst för att ligga såhär för alltid, utan några bekymmer och problem.
”Vad säger du om att gå ut nu? Jag vill visa dig en sak.”
Mitt hjärta hoppade över ett slag och började slå hårdare mot bröstkorgen, när han nämnde ordet ”ut”. Hans röst var lugn och mild men inte ens det fick harmonin kring oss att stanna länge.
Tanken som aldrig slagit mig tidigare gjorde just det. Men vid fel tidpunkt. Tänk om någon skulle vaka över oss, precis som igår kväll?
Det sista jag ville var att utsätta Justin för fara. Hans fiender var ingenting mot mig tillskillnad mot vad mina var mot honom och gänget. ”Scar, baby?” mumlade han frågandes och sköt bort mina tankar. Försiktigt träffade jag den varma huden på hans hals med mina läppar innan jag sakta nickade åt hans första fråga och trotsade mina egna överbeskyddande tankar. Jag var och är självisk.
-

”En fågel viskade att du alltid velat åka motorcykel.” utan att svara Justin så tog jag flera steg närmre dom två svarta motorcyklarna, som stod prydligt parkerade i mitten av den lada liknande huset vi befann oss i. Fascinerat drog jag med handen över den blanka ytan som avspeglade mitt ansikte.
Jag vet inte hur många gånger jag tjatade hål i huvudet på mamma och pappa om att få en motorcykel. Men alltid var det samma svar, ett enkelt nej. Jag visste inte hur Justin hade fått reda på det, men jag var glad att han hade gjort det.
”Babe, det är bara motorcyklar.” chockat vände jag mig om och öppnade och stängde munnen för att kunna säga någonting. ”Bara? Vet du hur länge jag velat åka!?” det sista nästintill skrek jag och slängde mig kring hans hals.
Än en gång kändes våra roller ombytta, jag borde vara den som var ointresserad medans han borde vara den som skulle dra in varje detalj från motorcyklarna.
Hans skratt kittlade mig i nacken, samtidigt som hans armar lindades kring min kropp.
Plötsligt kändes inte min korta klänning lika bekväm och perfekt som det gjort för några timmar sen. Jag skyllde det hela på Justin, då han aldrig nämnt någonting om vart vi skulle eller vad vi skulle göra.
Men jag tänkte inte låta en liten tygbit dra mig ifrån det jag velat göra sen jag fyllde tretton.
”Vill du åka på en åktur?”
”Såklart! Vart tar du mig?” tjöt jag glatt och släppte honom.
”Nej babe. Jag menade på mig.” flinar han.
-

Jag gick ut ur rummet med en handduk kring min midja. Ett osuddbart leende var målat på mina läppar. Jag hade aldrig haft så roligt, och att få uppleva det med Justin gjorde saken endast bättre. För att inte verka som den överbeskyddade flickvännen jag egentligen är, tvingade jag ner honom för att ta en öl med killarna, medans jag tog en välbehövd dusch efter det leriga åket.
Trots lyckan som fyllde mig topp till tå så fanns fortfarande dom bittra tankarna kvar i mitt bakhuvud. Dom tankarna som tänkte på Justin i första hand.
Med ett djupt andetag sköt jag bort tanken och vägrade låta den förstöra min humör för den kommande, och sista natten här. Någonting jag inte tänkt på förrän Justin hade påpekat det när jag frågat om vad vi skulle göra imorgon. ”Åka tillbaka till Stratford.” hade han svarat. Tiden här hade svischat förbi, och både gett mig dåliga och bra minnen att ta med mig hem.  Hem…Källan till all drama. Min mage krympte ihop och jag kände den oroliga känslan.
Jag hukade mig ner över min väska och började gräva med min ena hand i jakt på mina älskade mjukisbyxor medans den andra höll hårt i handduken.
I all hast känner jag någonting vasst mot min pekfinger. Snabbt drog jag upp handen och tittade på den lilla jacket som det sipprade ut några få droppar blod ur. Det sved men absolut inte mycket. Med en rynkad panna stoppade jag ner handen igen och hittade källan till vad jag lyckats skära mig på. En dubbelvikt pappersark. Min panna rynkades ännu mer när jag närmare lyckats identifiera pappret. Mitt namn stod med en ful stil på den.
Utan att fundera på vem det kan vara och inte vara så tog nyfikenheten övertaget och sakta vecklade jag ut papperarket.
Någonting jag ångrar…
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”

Previously:
Jag ryckte till av den plingande ljud som tillhörde min mobil. Jag förbannade mig själv över att jag inte lämnade den kvar i huset. 
Jag stoppade en skakig hand i min ficka och slöt fingrarna runt min Iphone som lyckats bli iskall. 
Hur mycket jag än ville att det skulle vara Justin så ville jag dubbelt så mycket att det inte skulle vara han. Jag orkade inte med mig själv just nu, så att behöva ha honom vetandes om att jag inte var närvarande gjorde endast saken värre.
Tur i oturen, var min enda tanke. 
”Okänd” var sändaren jag hade fått den korta sms:et - som innehöll en bilaga – av. 
Den lilla mening och bild lyckades vända uppochner på hela mitt liv på mindre än två sekunder…

Scarletts perspektiv:
Bilden var en exakt kopia på hur jag hade suttit från mindre än fem sekunder sen.
”Jag borde tycka synd om dig men det gör du tillräckligt själv.”
Hjärtat saktade ner i några sekunder innan den återtog dubbelt så snabb takt. Mobilen for ut ur mina händer och mötte den steniga marken,  med skärmen före.
Jag lyfte huvudet men fann det endast tomt. Inga ljud hördes förutom min skenande puls och snabba andetag. Alla mina muskler var på helspänn och vaksamt sökte jag mig runt mellan stenklipporna med blicken.
Rädsla var det sista jag kände, men jag visste att jag inte kunde möta vem det än var nu. Jag kunde knappt kontrollera mig själv.

Jag blickade ner på den müslifyllda skålen. Min aptit hade försvunnit och innehållet i skålen såg bara äcklig ut nu. En djup suck for ur min mun och jag släppte skeden jag höll i handen.
Bilden jag fick igår kväll vägrade lämna min näthinna.
”Jag borde tycka synd om dig men det gör du tillräckligt själv.”
Jag hade sökt runt på hela stranden trots att sömnen hade börjat smyga sig fram på min kropp. Det enda jag hade upptäckt var fotspår i den leriga stigen innan stranden. Till min förlust så hade dom tillhört mig själv. Jag tvivlade på att en människa skulle kunna vara så skicklig. Inte en enda detalj hade spillts. Hur lite jag än ville inse det så kunde det vara en fighter. Någon som kanske Kayla hade skickat efter oss.
Med trötta fötter hade jag tillslut kommit hem igen och hade klockan varit mer eller mindre åtta på morgonen. Istället för att lägga mig ner och sova, så hade jag gått till köket och det leder oss till nutid.
Mjukiskläderna satt fortfarande på min kropp och jag kände mig smutsig. En dusch var välbehövd men jag hade ingen ork kvar i kroppen.
Jag ryckte till av dom starka armarna som plötsligt kramade om mig bakifrån. Varma läppar trycktes mot min hals och fick mig att sluta ögonen. Inte i njutning utan helt enkelt för att reagera som jag alltid brukade göra över hans gester och handlingar. Situationen kändes stel från min sida men jag kunde alltid spela. Precis som han hade gjort.
”God morgon babe.”
Utan att svara honom tryckte jag min kropp närmre hans. Han lämnade en fjäderlätt kyss på min kind och vred sedan mjukt min kropp mot sin.
Det brände efter hans händer som tog på min kropp trots att ett tjockt lager tyg var i mellan. Men jag tänkte inte visa mig svag.
Jag känner mig så utnyttjad.  Det var en lögn. De söta saker som han sade, den söta texter, de sena telefonsamtalen. Allt var en vit lögn. Han använde mig tills jag inte behövdes längre. Det var vad jag försökte intala mig själv.
Jag skulle spela med till min slutpunk kom och om han inte berättade om sms:et frivilligt så skulle det inte sluta bra.
Jag både såg och kände hur hans ögon fastnade under mina. Jag skulle gissa på att jag hade mörka ringar.
”Har du inte sovit?” mumlade han och smekte försiktigt med sina tummar över den mörka ytan. Sakta skakar jag på huvudet och avslutade vår ögonkontakt. Huset var fortfarande tyst, men det var en självklarhet. Klockan var endast lite över åtta och alla var bakfulla.
”Varför?” han la sin pekfinger under min haka och vred min blick tillbaka till sin.
”Jag kunde inte.” andas jag fram och sluter ögonen i några sekunder innan jag öppnar dom igen och ser den bekymrade rynkan mellan Justins ögonbryn.
”Kom, vi går och lägger oss.” han gled ner med sin hand från min midja för att kunna fläta ihop våra fingrar. Villigt följde jag efter honom när han började dra mig mot trappan.
Han la sig före mig i sängen och klappade på platsen bredvid sig. Utan att uttala några ord la jag mig bredvid honom och kröp närmre hans bröstkorg. Hur mycket jag än ville så kunde inte mitt hjärta stå emot honom.
”Scarlett jag älskar dig.” allvaret i hans ögonen fick mig rädd, och i några sekunder började jag tro på den faktum att han visste allra mörkaste hemligheter.
Orden som vanligtvis skulle flöda fritt ur min mun kom hackigt fram. ”Jag älskar dig också Justin.”
När jag väl trodde att jag inte skulle behöva pressa mig ytterligare för att han inte skulle misstänka någonting så tryckte han ihop våra läppar. Allting gick så fort.
Han kysste mig mjukt men sedan med kraft, samtidigt som jag frös till i hans armar. Jag ville att det skulle vara riktigt, men kunde inte gå med i fantasin. Det gick inte och allting som fyllde mig var dom bittra minnena.
-

Det var lättare sagt än gjort att spela med. Varje kyss, beröring, mening som han gav och sa till mig irriterade mig, samtidigt som jag ville ha mer. Mitt liv balanserade på en tunn lina som antingen fick mig att falla åt ena kanten och få ett utbrott på honom, eller den andra kanten där jag skulle börja gråta för vilken idiot jag är mot honom. Sen kyssen i sängen så hade jag varje gång vridit huvudet åt sidan så hans läppar skulle möta min kind istället. Någonting han börjat störa sig på men jag viftade bara bort det.
Jag justerade min position i soffan. Mina öron lyssnade på vad killarna pratade om där de satt vid altanen på utsidan förutom Justin, medans mina ögon var fastklistrade på TV:n. Trots det så lyckades jag inte uppfatta någonting från min omgivning.
Jag hade varken hört någonting från Rick eller hört av mig till honom. Det första borde vara positivt då han endast skulle ringa om någonting dåligt hände Lucas…-
”Babe, har du lust att hänga med till stranden?” ropade Justin från övervåningen och jag suckade tyst men skakade på huvudet. Mer åt mig själv än honom. Stranden påminde om bilden och bilden påminde om gårdagen vilket i sin tur slutade på alla möjliga negativa sätt.
”Scar? Vad fan är det med dig idag?” han lät mycket närmre än vad jag hade förväntat mig.
Meningen kom ut hårt och fick mig att bli irriterad. Alla spår av harmoni jag lyckats bygga upp, försvann. Bara sådär.
”Du kan gå med Cassandra!” bröt jag ut och satte mig rakt upp soffan utan att vända mig om. Det enda jag hörde var hans andetag, och min egna puls som dunkade hårt. Damons röst som tidigare ekat högt från altanen hade också tystnat.
”Vad i helvetet svamlar du om? Är detta om vad hon sa igår kväll? I sådana fall var det endast rent skit. När ska du förstå att det är dig jag vill ha?” jag skakade på huvudet gång på gång.
Irritationen var på topp, men jag hade kontroll över skenet. Ett felsteg och hela min historia skulle vara blottad inför hans ögon.
Utan att svara honom reste jag mig snabbt från soffan och började gå upp för trapporna. Jag hörde hans tunga steg bakom mig i samma sekund som jag slog upp dörren till vårat sovrum.
Nästan alla mina tankar var blanka, det enda som fanns kvar var att visa honom sms:et som fått mig att springa ut mitt i natten, som fått mig att tappa kontrollen, som fått mig att veta att vi hade fiender efter oss vart vi än gick.
Jag fann mitt mål och tog genast upp hans svarta iphone som tidigare hade varit slängd på den obäddade sängen.
”Vad gör du?” jag ignorerade hans fråga och tryckte snabbt in mig själv på alla hans smskonversationer.
Bruce, Melissa, Amy, Damon, Matt, Chloé… alla möjliga namn skrollade jag förbi utan att hittade den slampans.
”Vad fan letar du efter!?” röt Justin tillslut och fick mig att slänga upp huvudet. Vilken tjej som helst skulle vara rädd nu, men jag var inte vilken tjej som helst. Han borde vara den som var rädd för mig.
”Du har tagit bort sms:et från henne så att jag inte skulle se det?” mitt påstående blev till en fråga. Jag slängde hans mobil på sängen igen och drog frustrerat händerna genom mitt småfuktiga hår. Mitt huvud började dunka av hans ilskna röst och jag slöt ögonen för att slippa se hans svarta ögon.
”Vilket jävla sms?”
”Scarlett fucking ignorera mig inte!”
”Cassandra! Okej!?” jag slog ut med händerna och drog in djupa andetag från näsan för att lugna ner mig själv. ”Horan du låg med flera gånger förut! Hon skickade ett sms som fick mig att stanna uppe halva natten. Jag förstår inte varför du fortfarande ljuger? Låter det bättre i dina öron? Ser mina tårar bra ut i dina ögon?” jag pratade snabbt och orden slingrade sig in i varandra.
Min kropp skakade av känslorna jag kände. Ena sekunden var jag arg medans i nästa ville jag bara låta någon döda mig. Smärtsamt. För jag visste att i slutändan skulle det vara värt.
Jag knöt försiktigt mina nävar och började gå mot badrummet utan en endaste blick tillbaka. Det sista jag hade sett var att han stått i mitten av rummet med blicken fäst på golvet.
-

Jag ryckte till i det kalla vattnet av ett högt duns som ekade i rummet utanför.
Mina ögon sved efter alla salta tårar jag släppt. Jag förstod inte varför jag hade gråtit. Det borde vara han som skulle be om ursäkt och känna skuldkänslor. Inte jag.
Flera gånger blinkade jag för att få bort sömnen från min kropp.
Försiktigt - rädd för att halka - reste jag mig upp ur badkaret – jag lyckats somna i - och sträckte mig efter duschslangen som sekunden efter började spruta varmvatten. I samma takt som vattnet rann över min kropp så började mina tårar också falla. Tidigare händelserna sköljde över mig och fick skuldkänslorna att bubbla inom mig, hur mycket jag än ville neka dom.
Jag ångrade min reaktion mot honom och att jag tillät mig själv att bli dragen av stundens hetta. Jag hade kunnat tänka klart och lyssnat på honom. Men jag gjorde det exakta motsatsen.
Försiktigt vred jag av vattnet och virrade en handduk kring min kropp innan jag steg ut i det tomma sovrummet. Jag vet inte vad jag hade haft att vänta mig. Kanske att Justin hade suttit på sängen?
Med håret i en bulle och en enkel klänning sittandes på min kropp, gick jag ut ur sovrummet, nerför trapporna.
Jag ville att han skulle förklara. Vem var jag att döma när jag hade lika många hemligheter? Den ena värre än den andra.

Saker börjar sätta fart nu, vad tror ni kommer hända?
Kommer Scarlett och Justins förhållande hålla? Vem tror ni är personen som skickar alla sms, bilder och brev? 
Många frågor och den enda som vet svaret är JAG! ^^ Ni kan alltid gissa. ;)
Minst 30 kommentarer - från olika IP-adresser - för nästa - det är klart!
-

Fråga: Om du fick ändra vadsomhelst med dig själv, vad skulle det vara? (Inte utseendemässigt.)
Mitt svar: Jag skulle vilja kunna vara mer pratglad när jag träffar någon för första gången. Alltid är jag blyg och håller mig i bakgrunden. =/

Previously:
Min kropp hade inte lyckats sjunka ända till botten av hans tidigare handlingar, vilket gjorde att jag balanserade på kanten av att komma eller att hålla det inom mig. Mina inre väggar spände sig kring honom. 
”Babe släpp det.” hans hesa röst i mitt öra fick mig att gå in i väggen och med ett högt stön lät jag mig själv att släppa kontrollen och rann över honom.
”Fuck baby.” stönade han och stötte några gånger till innan vi båda kom tillsammans.
Han rullade av mig. Båda andades i höga och hastiga andetag. 
”Jag älskar dig.” mumlade han och slingrade sina armar kring min midja. Jag log brett av det som nyss hänt och la mig på hans bröstkorg.
”Jag älskar dig också Justin.”

Justins perspektiv:
Lördag 14:e Augusti
Jag sträcker ut min vänstra arm i hopp att finna Scar bredvid mig, men det var tomt. Istället bemöttes jag av en kall plats. För att försäkra mig om att jag inte drömde så slog jag upp ögonen. Men det var precis som det kändes. Tomt och kallt.
Min panna rynkades och jag började lyssna noga efter vatten som rann ner från duschen, men ingenting. Förbryllad och orolig på samma gång, hasade jag mig upp på mina armbågar och började yrvaket söka  runt i rummet. Våra kläder låg precis på samma ställe som vi slängt dom på igår. Ett flin spred sig på mina läppar av tanken. Hennes njutning, stön, kyssar och beröringar. Jag trodde aldrig jag skulle känna känslan av kärlek igen efter… mitt förflutna, men Scar fanns där. Hon fick mig att känna igen och bli en människa istället för en blodtörstig vampyr.  Det var precis allting mitt liv handlade om förut, döda, blod, pengar.
Gardinerna som täckte balkongen började röra sig inåt av vinden som drog in över rummet. Om gardinerna rörde sig, så betydde det att balkongdörrarna var öppna, och att någon befann sig där ute. Någon i detta fall var Scarlett.
Jag sköt snabbt bort täcket från min kropp, som endast täcktes av mina boxers, och la fötterna på dom svala träplankorna, som täckte golvet. Jag lät mitt huvud vänja sig vid den hastiga rörelsen innan jag reste mig upp helt och började gå mot balkongen.
Precis som jag hade tänkt så stod Scarlett ute på balkongen. Mina ögon studerade hennes perfekta kropp. Hon hade endast linnet från igår på sig och ett par svarta spetstrosor som gjorde henne ännu sexigare. Min blick drogs uppåt. Hennes ansikte var bortvänt och jag möttes istället av hennes röda hår som hängde rufsigt längst hennes rygg.
Hon var vacker och min. Jag gillande inte att dela.

Scarletts perspektiv:
Jag fortsatte studera den vackra utsikten. Palmerna  var planterade med jämna mellanrum längst med sidorna av vägen som ledde ner till stranden. Himlen var klarblå och solen var halvvägs uppe. Det var fortfarande en ganska tidig morgon. Trottoarerna var inte överfylla av människor som det vanligtvis skulle ha varit.
Dom träningsinrikta ungdomarna som tog morgonens joggning pass, gamla par gick på promenader och dom få familjer som gick till stranden för att få en bra plats inför dagen. Jag suckade lyckligt när jag såg ett äldre par gå hand i hand. En dag skulle det vara jag och Justin.
Minnena från gårdagen flöda fritt framför min näthinna och gjorde att min koncentration låg plötsligt nere på minus tio.
Hans händer som tog på min kropp, hans läppar som masserade mina, hans kropp som var pressad mot min.
Även om han inte hade tagit min oskuld så hade det känts som det. Alla jag varit med innan honom kändes endast som ett bittra misstag jag aldrig önskat hända. Jag var dum och ung – är en av mina vettiga anledning. Den andra är… att jag behövde någonting som fick mig att glömma mina föräldrars död. Det stack till av minnet.

Hur den stora lastbilen i all fart glidit över isen mot mor- och fars bil, som stod vid trottoaren i väntan på mig och Lucas, som hade gnällt hela kvällen efter en påse godis till julfirandet. Våran vilja hade gått igenom tillslut, men detsamma gjorde oturen.

Jag stirrade ut i tomma intet när jag kände två stora, starka armar runt min midja. Jag behövde inte titta för att veta att det var Justin. Hans armar passade som två pusselbitar runt min midja. ”Jag älskar dig.”jag rös av hans hesa morgonröst.
Jag undrade hur länge han hade varit närvarande medans jag varit i min lilla bubbla om allt och inget.
Hans varma andetag träffade min nacke med jämna mellanrum och gjorde så att gåshuden spred sig på min kropp.
Jag älskade ha honom såhär nära, ingenting kunde placeras mellan oss.
Som vanligt skulle livet spela mig ett spratt vid varje stund jag var lycklig och påminna mig om hur mycket jag undanhöll för honom och få mig olycklig.
En klump bildades i min mage vid tanken av att har ljugit för honom exakt från den första sekund. Vi hade båda hemligheter för varandra men skillnaden mellan oss var att jag visste vart hans hemligheter ledde till, kriminalitet, medans han inte hade aningar om vart mina ledde till. Han visste inte ens att jag hade hemligheter för honom.
Någonting jag ville behålla så, men samtidigt inte.
Jag hade försökt övertala mig själv flera gånger till att berätta för honom när rädslan över att han skulle få reda det på ett annat sätt eller av någon annan slog mig. Fast jag fegade ut, varje gång. Jag var självisk och ville inte att han skulle springa ifrån mig med svansen mellan benen. Han var orädd men inte när det skulle komma till mig.
Känslan över att han skulle lämna mig om jag berättade, att han skulle känna skräck för mig, inte vilja ha någonting med mig att göra. Det skrämde livet ur mig.
Jag kunde sätta honom som mitt första och enda prioritet genom att lämna honom och flytta ifrån Stratford och endast bli ett minne. Men det var där käppen i hjulet kom. Jag ville inte vara ett minne, jag ville vara en framtid…
”Babe vad tänker du på?” hans röst drog mig tillbaka till verkligheten och jag skakade lätt på huvudet. ”Ingenting.”
Jag var förvånad över att han inte ställde några följdfrågor men samtidigt glad. Jag ville inte slänga fler lögner än vad jag redan gjort.
”Ska vi gå in?” jag vände mig mot honom och la mina armar kring hans nacke för att minimalisera avståndet mellan oss. ”Mhm…” han röst dog ut i samband med att våra läppar trycktes mot varandra.
”Justin.” mumlade jag och la mina händer på hans bröstkorg för att putta bort honom. ”Senare.”
Jag blev chockad över min rörelse men samtidigt stolt. Det var en början på att klara mig utan honom när den stunden väl kom och han lämnade mig.
”Hur kan du motstå mina perfekta läppar som rör sig mot dina i mjuka röre…-”
”Sluta manipulera mig. Du fick tillräckligt igår.” någonting klickade i hans blick.
”På tal om igår…” jag rodnade genast men behåll ögonkontakten med honom. ”Har du ont?” jag svalde hårt men ryckte smått på axlarna. ”Lite.” erkände jag.
”Du har gjort det förut.” påpekade han och jag slog förbryllat ner blicken på våra fötter. Hur visste han?
”Den lilla motstånd man känner första gången, fanns inte där. Och du gjorde också det ganska tydligt i mitt kök.” förklarade han som om han läst mina tankar.

”Så du är inte oskuld?” flinade Damon och jag huden kring mina ögon spändes samtidigt som jag höjde på ögonbrynen. ”Vart vill du komma?” väste jag och kände hur jag blev irriterad av hans fråga. 

Jag hade verkligen inte kunnat kontrollera min ilska efteråt.
Försiktigt nickade jag och kände hur det var min tur att säga någonting.
”Du har rätt…” började jag tyst. ”det var inte min första gång.”
”Vill du prata om det?” viskade han och drog med sina fingrar längst min kind. Jag var glad att han förstod min situation. Det var någonting jag inte velat skulle hända egentligen, men samtidigt inte stoppat det. Jag drog in ett djupt andetag och tittade över hans axel. Skämdes inför hans blick.
”Jag var dum och ung.”
Utan att jag hann reagera var min kind hårt pressad mot hans brötskorg och hans armar var spända kring mig. ”Du kan inte ändra på det som hänt.” viskade han stöttande.
Ett leende målades på mina läppar. Han visste exakt när han skulle släppa ämnet, inte pressa mig ytterligare. ”Jag älskar dig.”
-

”Eyy, det ligger en nattklubb i närheten. Någon som hänger på?” Damon som uttalat frågan var redan påklädd och hade håret perfekt stylat på huvudet.
Jag himlade med ögonen och satte mig upp från soffan. Caroline följde mitt exempel.
Vi båda hade lagt oss nästintill medvetslösa på soffan för några timmar sen. Vi hade bestämt oss för att gå ut och jogga men det blev mer tävla-mot-varandra-joggning.
Mina ben kändes som gelé, och jag skulle få sota enormt för detta imorgon då jag inte stretchat. Hade varken ork eller lust.
”Jag sover hellre.” mumlade jag och lutade huvudet mot nackstödet samtidigt som jag slöt ögonen. Mitt hår som fortfarande var fuktig efter duschen ramlade för mitt ansikte men jag hade inte kraft att ta bort det.
”Påminn mig att aldrig låta dig springa tillsammans med Caroline igen.” Justins varma fingrar smekte bort hårslingorna från mitt ansikte. Jag mumlade något ohörbart.
”Vi följer med.” jag spärrade upp ögonen när jag kände hur jag inte plötsligt hade soffan under mig. Av rädsla att ramla så slängde jag armarna kring Justins hals och kände hans vibrerande bröstkorg mot min sida. Jag hörde även dom andra skratta bakom oss.
Han gick upp till vårat sovrum och la ner mig i sängen. Jag lossnade mitt grepp om honom och var beredd på att somna men han hade andra planer.
”Justin, vad gör du?” jag slingrade mina händer i hans hår.
Utan att svara mig så började han lämna blöta kyssar på min nacke och la sig halvt över mig. Ett tyst stön lämnade mina läppar.
”Hjälper dig att piggna upp.” jag tittade trumpet på honom när han satte sig på sängkanten med en hand på min mage, under tröjan. Våra roller var ombytta. Jag var den som ville ha honom mest och han var den som ville retas och vänta.
”Klä på dig så ska vi ha roligt sen.” han blinkade med ögat och försvann ut genom sovrumsdörren och lämnade mig ensam. Jag himlade med ögonen men reste mig upp och började gå mot garderoben.
Nu när jag tänkte efter så var Justin redan tillfixad… förutom hans frisyr som jag drog mina händer genom flera gånger och förstörde. Jag log lite men började sedan titta igenom  dom klänningar jag tagit med.
Efter många tvekande stunder kände jag mig någorlunda klar.
”Scarlett kommer du?!” nästan alla hade ropat på mig den närmaste kvarten. Människor hade ingen tålamod nuförtiden, speciellt inte killar då jag hört dom ropa Carolines namn också ett antal gånger. ”Ja!” istället för att gå ut genom dörren på en gång så ställde jag mig framför spegeln. Jag vred och vände mig.
En vit kort klänning satt som smäck längst min kropp. Små hål formades till olika mönster på framsidan, men inte så att det skulle avslöja för mycket hud. Jag bar ett par beigea klackar och hade håret lockigt längst mina axlar. Min sminkning matchade med mina skor och klänning. Beige och vit.
Med ett leende vände jag mig om och gick ut ur rummet. Rädd för att ramla tog jag ett steg i taget och tittade inte upp förrän jag stod stadigt på båda fötterna på platt golv. Alla stod och stirrade på mig och jag rodnade.
”Damn…” jag himlade med ögonen åt Damons kommentar.
Jag mötte Justin blick. Han ögon var uppspärrade och han öppnade och stängde munnen flera gånger, vilket fick mig att fnittra till och generat vända bort blicken.
”Du kommer inte få släppa henne ur siktet ikväll.” skrockade Carlos och boxade till Justin på axeln. Han ignorerade det och steg fram och la armarna kring min midja.
”Hey beautiful.” jag rodnade och begravde huvudet i hans nacke.
”Hej.” andades jag fram och lämnade en kyss på hans nacke.
Jag tittade över hans axel på dom andra som tyst började gå ut genom den öppna ytterdörren. Caroline vred huvudet mot mig och blinkade med ögat snabbt.
”Jag har en bättre idé än att gå ut nu…” viskade Justin hest och började leka med blixtlåsen till min klänning. Jag backade från hans omfamning och skakade retsamt på huvudet.
”Glöm det Bieber, det var du som ville gå ut, remember?” han suckade men flätade ihop våra fingrar. ”Du ser så jävla vacker ut babe.” han tryckte sina läppar mot mina. Precis som alla andra gånger tog han andan ur mig.

Dom neonfärgade lamporna och den snabba musiken lyfte upp en livlig atmosfär kring oss.
Justin hade ett hårt grepp om min midja med båda händerna och knuffade mig försiktigt framåt igenom folkmassan. Jag kände mig hemma. Det var länge sen jag varit på en riktig nattklubb. Ärligt talat saknade jag det ansvarslösa livet men samtidigt ville jag inte byta ut det mot vad jag hade nu.
Vi fann en soffa som vi direkt satte oss på. Damon, Carlos och Matt försvann direkt mot baren för att beställa drinkar till alla.
Jag följde dom onyktra ungdomarna med blicken medans jag kändes Justins läppar mot min hals. Rihannas röst pumpade ut genom dom stora högtalarna som var placerade vid DJ-båset.
Då jag inte orkade med Justins rethumör vände jag ansiktet mot honom och fångade hans läppar med mina egna. Kyssen gick genast över till grovhångel och jag tryckte min rygg mot soffan igen och hans kropp följde efter så han i stort sätt täckte hela min överkropp för allmänheten. Han stödde sig på sina händer som låg på varsin sida av mina lår. När jag kände Damons välkända röst igen så avbröt jag kyssen och backade undan.
”Easy tiger.” jag blinkade mot Justin och sträckte mig efter en av drinkarna som Damon hade i handen. Justin muttrade något ohörbart men sträckte sig efter ett whiskyglas.
”Move your little white ass.” jag himlade åt Carlos kommentar men satte mig i Justins knä. Killar hade en tendens att bredda ut sig på sittplatsen.
Jag förde den svarta sugröret mot munnen och tog en klunk av jordgubbsdrinken. Justin la sitt glas på bordet och la båda sina händer på mina lår, högt upp.
”Du fick tydligen inte nog igår kväll.” viskade jag i hans öra och bet honom i örsnibben. Han stönade tyst och skakade med ett flin på huvudet. ”Något jag kommer ta igen ikväll.”

Jag skratta högt när Caroline lyckade för tredje gången knuffa till samma kille på armen. Hon fnittrade ut ett förlåt och vi båda började skrattades gå av dansgolvet mot baren. Justin och Bruce hade dansat med oss men tröttnat och gått tillbaka till soffan.
Jag hade fått i mig ett antal många drinkar men det stoppade mig inte ifrån att dricka flera. Jag vinglade till men tog snabbt ett grepp om närmaste människa jag trodde var Caroline, men den tanken suddades ut när jag kände ett muskulöst arm under mitt grepp. ”F-förlåt.” muttrade jag och kände två stadiga armar kring min midja.
”Scarlett?” jag tittade förvånat upp på killen och brast upp i ett leende.

Jag kände hur jag krockade i någon eller något och tappade glassen jag höll i på marken.
Jag lyfte huvudet och mötte en kille kanske ett eller två år äldre än mig själv stå med skuldmedvetande ögon framför mig. Hans blonda hår var snyggt stylat. Han var lång och den muskolösa kroppen täcktes av ett par svarta jeans och en svart T-shirt. Runt hans hals hängde en guldkedja som fick honom att se dubbelt snyggare ut. 
”Förlåt mig, min idiot till bror här” han slog ut med handen till killen bredvid sig. ”puttade mig.” avslutade han med ett blängande på killen. 
Jag tappade fattningen för en sekund när jag mötte hans blåa ögon som lyste klart i hans solbrända ansikte. 
”Det är lugnt, jag behöver inte veta hela historien.” stammar jag och skratta nervöst för att låtsats att jag inte nyss kollat in honom. Han skrattade sträckte sedan ut sin hand. ”Jack.”

Minnet flödade snabbt förbi mina ögon och jag kramade genast om honom. Jag mötte honom samma dag som killarna inte ville följa med till parken och det hade slutat med att jag och Justin hade haft ett argument. ”Hej Jack!”
”Någon som har fått för mycket att dricka?” skrockade han och hjälpte mig fram till barstolen. Jag skakade på huvudet, men slutade direkt när jag kände spår av yrsel. Caroline som jag tidigare haft med mig satt i nästa sekund bredvid mig och hade ett hårt grepp om killen som var en exakt kopia av Jake.
”Dave!” tjöt jag och han kramade skrattades om mig. ”Hej Scarlett.”
Vi började prata om allt och inget medans dom båda tvingad i mig och Caroline varsin flaska vatten.
”Så är ni här själva?” jag skakade på huvudet åt Daves fråga och lyfte blicken smått över hans axel för att söka till soffan jag visste killarna satt vid.
Huden kring mina ögon spändes när jag såg hur dom pratade med några tjejer. Jag såg hur Justin skrattade och bet jag ilsket ihop.
”Vi är själva.” Dave blev små ställd av mina skarpa röst men nickade sedan med ett leende. Jag orkade plötsligt inte med Justin. Med en lätt suck lutade jag mig bakåt och korsade benen.
”Caroline jag är fortfarande öm efter dina slag på dansgolvet.” jag brast ut i skratt sekunden efter och glömde bort det dåliga.
”Herregud så det var du. Förlåt.” mumlade hon generat och begravde huvudet i händerna. Killarna skrattade lika väl. Jake förflyttade sig närmre mig när en tjej med en bricka full med tomma glas gick bakom honom. Hans skrev trycks mot min knä och det störde mig smått att han inte flyttade sig bakåt igen, men jag var för onykter för att påpeka det.
”Scarlett?” jag slängde upp huvudet åt det håll den alldeles för välkända rösten kom ifrån. Genast himlade jag med ögonen när jag såg Justins svarta ögon och spända käkar.
Hans blick började pendla mellan mitt ansikte och ben som var hårt tryckta mot Jakes. Dom andra som nu också hade märkt Justin stod tysta.
Jake harklade sig och backade undan från sin position. Jag trodde Justin skulle bli lugn av den lilla gesten men det blev endast värre.
”Fucking rör min tjej en gång till och jag slår skiten ur dig.” gift i varje ord han talade. Än en gång himlade jag med ögonen och skickade en ursäktande blick på Jake som nickade löst mot mig.
Jag fattade att detta inte skulle sluta bra om jag fortsatte trycka och leka med Justins knappar ännu mer, så utan ett ord tog jag tag i Carolines arm och gick förbi Justin mot soffan och satte mig med ned. Han satte sig sekunden efter bredvid mig och drack ilsket upp hela allt innehållet i sitt whiskyglas. Jag himlade med ögonen. Det borde vara jag som var mest arg i denna situation över att han förstört det roliga. Men det var jag inte. Inte ett dugg. Snarare… glad, lycklig? Mina hormoner spelade spratt med mig idag.
Jag orkade verkligen inte med en Justin på dålig humör. Speciellt inte ikväll, så istället för att sitta tyst bredvid honom tog jag ett fast grepp om hans T-shirt och vände hans ansikte mot mig, så jag kunde trycka ihop våra läppar. Hans händer fann genast min rumpa och han lyfte upp mig så jag gränslade honom.
Jag tryckte in min runga in i hans mun och kände hur han blev chockad över min plötsliga initiativ.
När jag släppt hans läppar så var alla ilskna drag i hans ansikte borta. ”Nöjd?” flinade jag och han himlade med ögonen men nickade och pussade mig snabbt på kinden.
”Gör inte om det.” jag förstod inte vad han menade, vi bara pratade och Jake var den som var närgången. Jag kunde ha sagt ifrån men i detta fall skyllde jag på alkoholen som täckte mer än femtio procent av mina handlingar. Men istället för att säga allt det där så nickade jag bara och satte mig bredvid honom igen.
Jag hade mina aningar på att Bruce också visste vad som hade hänt men det var förmodligen bortglömt nu då han hade läpparna hårt tryckta mot Carolines.

”Caroline?!” skrek jag över bordet och genast for hennes blick till mig. Jag nickade löst mot Jake och Daves soffgrupp där dom satt med några andra okända tjejer och killar.
Caroline rynkade på pannan men fattade sedan vart jag ville komma och vi båda slängde fram räddare-i-nöden-repliken. ”Vi ska på toa.” Justin och Bruce nickade och vi vände oss om.
Jag ville be om ursäkt till Jake och Dave om vad som hänt tidigare. Men om jag skulle ha sagt det till Justin så skulle han ha flippat ut.
För att inte verka misstänksam så gick vi in i toan en snabbis och väntade några sekunder innan vi steg ut igen.
Killarna hade fått i sig några flera whiskyglas medans jag och Caroline nöjdes oss med vatten. Hur frestande det än var att dricka så orkade jag inte med en rejäl baksmälla imorgon.
Jag tittade genast åt Justins håll och såg hur alla killarna var i en högljudd konversation blandat med skratt. Jag log smått men gjorde sedan armkrok med Caro och började röra oss mot Jake och Dave.
”Någon som är någorlunda nykter?” jag skrattade bara och satte mig bredvid Jake. Caro satte sig bredvid Dave och skulle antagligen säga samma sak som mig.
”Förlåt för det där.” jag nickade åt Justins håll trots att jag inte såg honom genom folkmassorna.
”Det är lugnt, jag skulle antagligen reagera likadant… vilket leder oss till min ursäkt till dig.” jag rynkade på pannan men sen klickade det och jag skakade på huvudet.
”Det är lugnt, det var säkert inte med medvetenhet.” han log endast och det blev några tysta sekunder mellan oss innan han tog till orda igen.
”Kan jag få ditt nummer?” jag kände mig en aning tveksam men nickade sedan och knappade in mitt nummer in i hans mobil.
Jag ville inte väcka misstankar så vi sa snabbt hejdå. För att vara ännu mer på den säkra sidan tog jag och Caroline en omväg för att komma tillbaka till Justin och killarna.
Knappt några meter ifrån dom stannade jag upp, vilket orsakade att Caroline också gjorde det då jag höll ett hjärngrepp om  hennes arm.
Min blick pendlade mellan dom bekanta blondinerna som stod vid vårat bord. Ilskan kokar inom mig när jag såg hur Justin flinade åt tjejen i mitten. Jag störde mig på att det inte var ett vanligt flin utan mer åt du-är-sexig-flin.
Ilsket börjar jag klampa dit.
För första gången förstod jag Justins ilska över Jakes tidigare handlingar och då hade Jake rört mig. Nu flinade endast Justin och jag var dubbelt så förbannad som han varit.
Jag satte mig i Justins knä och hann se hans retsamma flin innan jag tryckte mina läppar mot hans. Han blev småchockad av kraften jag använde men besvarade snabbt kyssen. Hans händer sökte på min kropp tills dom nådde min rumpa och han klämde till. En flämtning lämnade min mun och han tryckte genast in sin tunga och vi började utforska varandra.
”Jealous baby?” viskar han andfått när vi släppt varandra. Jag himlade med ögonen och vände mig om så jag var ansikte mot ansikte med den största bitchen på jorden.
Hon såg ut att vilja klösa mig här och nu, vilket roade mig bara.
”Hej Cassandra.”

DUN DUN. The bitch is back! Vad tror ni kommer hända?
Vad tycker ni Om Jake och Dave? Misstankar eller är dom bara vanliga killar?
Minst 25 kommentarer för nästa - jag vet att ni kan. :D


Fråga: I vilket landskap bor ni?
Mitt svar: Västra Götaland, flyttade hit i början av Juli från Värmland. :)
FORTSÄTT GE MIG TIPS PÅ FRÅGOR!