Scarletts perspektiv:
Min strupe var igentäppt och mina ögon sved.
Alla nerver i min kropp ville slänga sig in i Justins famn när jag såg honom sittandes i en av dom två fåtöljerna, i vardagsrummet med huvudet vridet mot fönstret. ”Justin…” min röst dog ut i en tyst viskning. Jag vågade inte säga någonting. Men visste att jag var tvungen.
Han vände sin blick mot mig och trots hans ögon som fortfarande var svarta, kunde jag skilja ut spår av sorg. Jag tog ett djupt och började sakta gå fram till fåtöljen mittemot hans.
Jag följde mina fingrar med blicken, när jag löst drog dom över det svarta tyget som täckte fåtöljens  ytan.  ”Jag… jag är ledsen för hur jag reagerade…” medgav jag och tvingade mig själv att möta hans ansikte för att se reaktionen.
Han log lite och lyfte blicken från golvet. Utan några ord reste han sig och gick med långsamma steg fram till mig. Han hukade sig över mig och stödde sig på armstöden som fanns på båda sidorna av min kropp. Den lilla gesten tvingade mig att trycka min rygg mot soffan. Jag kände mig så liten, rädd, hjälplös.
Hans ögon var fortfarande lika svarta längst in i irisen medans området längre ut började få tillbaka sin bruna nyans.
”Babe…” den lilla ordet fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Han slickade lugnt sina läppar innan han började prata. Snabbt. Nästa så att jag knappt kunde urskilja hans meningar och ord.
”Jag vet inte vad du svamlade om förut men du borde veta att jag aldrig skulle vara otrogen mot dig, och absolut inte med någon som Cassandra.” han tog en kort paus samtidigt som jag lyssnade noga på vad han hade att säga. ”Hon var bara till en sak för mig, och det var sex. Min kropp var fucked up precis som min hjärna var då. Men sen så bestämde du dig för att komma fram och fråga vart rektorns kontor var och bröt dig genom alla murar jag lyckats bygga genom åren.” han skrattade tyst vilket fick mig att le.

”Hej.”  sa jag helt avslappnad och vände alla blickarna mot mig. En vissling hördes från Matt som satt bredvid Damon och jag gav honom ett leende.
”Och vad vill en sexig chick som dig?” frågar Damon och biter sig i läppen. 
”Veta vart rektors kontor är.” säger jag rakt på och vänder blicken tillbaka mot honom. Jag känner hur de andra killarnas blickar bränner  på mig. ”Badass, inte ens ett snälla.” mumlar han och jag rycker oskyldigt på axlarna. ”Korridoren längst bort, dörren till vänster.” mumlar han vidare, och blinkar och nickar bakom mig.
Precis när jag skulle vända mig om sträckte Justin fram handen. ”Bieber.” 

”Till saken jag vill komma är… med dig var det inte sex igår eller natten före, det var lovemaking. Någonting jag aldrig känt förut. Den horan kan tråna hur mycket hon vill efter mig, men på slutet av dagen så är du den enda. Jag älskar dig. Glöm inte det.” jag bet mig själv i läppen för att inte bryta ut i lyckotårar av hans ord. I just den sekunden så blev jag säker på att hon endast är ett minne blott för honom. Och för mig också nu.
Långsamts smekte han mig över håret och travade sedan ner med handen till min haka. ”Förlåter du mig?” frågade han i en viskande ton. Det fanns inte längre någonting för honom att be förlåtelse om. Men jag nickade ändå – mest rädd för att jag skulle bryta i tårar om jag öppnade munnen.  Jag log och sträckte på mig för att lämna en kyss på hans läppar. Den var öm och försiktig.
”Ser man på. Kärleksparet lyckades lösa allting?”
Jag himlade med ögonen inombords av irritation som från ingenstans fyllde mig, och släppte Justins läppar. Sakta vred jag huvudet mot Damon som hade ett brett flin på läpparna. Han visste vad han gjorde för att reta upp mig. Och han var bra på det.
”Jag svär Damon. Den dag du får en flickvän ska jag reta gallfeber på dig.” hotade jag.
Han skrockade och blinkade åt mig. Någonting som fick Justin att stelna till i sin – fortfarande – böjda position över mig. Damon som också såg det började prata. ”Dela med dig Justin. Hon är het.” Justin började skaka i kroppen och genast la jag en hand på hans kind för att känna hur hans kropp slappnade av under min beröring.  ”Jag gillar inte att dela.” muttrade han och fångade mina ögon i en stadig kontakt. Den bruna färger var tillbaka och även dom speciella små glimten han hade.
Jag ryckte till av den höga dunsen som plötsligt kom från övervåningen, tätt följt av Carlos svordomar. Ljudet ekade mellan väggarna.
Justins skakade på huvudet med ett suck och slöt ögonen.
Försiktigt kikade jag över hans axel och fick se i rätt sekund hur Damon hoppade över soffans ryggstöd och fångade sedan fjärkontrollen i ett enkelt svep.
Jag himlade med ögonen – trots att han hade gjort det på ett smidigt sätt, så kunde han lika gärna gå dom få stegen som krävdes för att komma runt och sätta sig som en normal människa. Men än en gång… ingen i detta hus är en ”normal människa.”  Möjligtvis Caroline, men det skulle inte dröja länge innan hon också blev en utanför mängden.
Jag skakade bort tankarna och la armarna kring Justins midja där han nu stod framför mig. Försiktigt lutade jag huvudet på hans mage och kände hans händer flätas in i mitt hår.
”Babe…?” jag hummade till och slöt ögonen för att kunna känna av hans närhet till max.
”Längre ner.”
Jag rynkade på pannan men sekunden efter förstod jag hans mening och spärrade upp ögonen. ”Verkligen roligt Justin.” mumlade jag sarkastiskt och backade undan från honom. Jag la upp armbågen på stödet och la handen under hakan.
”Jag skojar bara med dig baby. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.” sa jag efter några få sekunder. Hans ansikte hade ett retsamt uttryck vilket fick mig att fundera. ”Och det andra får jag förr eller senare.”
”Justin!” tjöt jag och boxade honom i magen. Han började skratta och små irriterat vände jag blicken mot Bruce som hade kommit till vardagsrummet nu också, med Caroline vid sin sida. Hon sprack upp i ett leende när våra blickar möttes, och gjorde tummen upp. Jag skakade på huvudet med ett generat leende och tittade ner i golvet, men hann inte göra det länge innan jag kände fingrar under min haka som lyfte upp min blick.
”Jag älskar dig Scar.”
-

Jag sträckte på min kropp där jag låg i sängen tillsammans med Justin bredvid mig. Jag hade tvingat honom att titta på film med mig. Trots att det tagit både många om och men, så gick han med på det. Skärmen blev svart och eftertexterna började fladdra förbi.
En gäsp slank ut ur min mun. Sömnen började komma tillbaka med stormsteg. Jag skulle kunna lätt somna nu, men jag visste om jag gjorde det så skulle jag inte få någon sömn under natten.
Ur ögonvrån såg jag Justins flin. Han lutade huvudet åt sidan som om han övervägde någonting. Förvirrat vred jag huvudet mot honom i hopp om att kunna finna svaret till hans beteende, men hann inte leta länge innan han började prata.
”Jag undrar…” började han och flinade sexigt mot mig. Jag svalde hårt när han drog mig närmre sin kropp. ”…vill det här piggna upp dig?” han pressade omsorgsfullt upp min haka uppåt, så våra näsor nuddade varandra. Jag kunde känna hans varma andetag som krockade med min mun. Om jag bara lutade mig närmre… mina tankar blåste bort när han attackerade sina läppar mot mina. Kyssen var mjuk och mild, men den innehöll mycket mer kraft än vanligt. Jag kände allting smälta inom mig. Min mening, min existens var meningslöst. Tills nu.
Andfått backade vi båda undan. Hans leende avspeglade sig på mina läppar och jag begravde genast mitt varma ansikte i gropen mellan hans axel och käke. Hans armar spändes omöjligt hårdare om mig. Jag skulle göra vadsomhelst för att ligga såhär för alltid, utan några bekymmer och problem.
”Vad säger du om att gå ut nu? Jag vill visa dig en sak.”
Mitt hjärta hoppade över ett slag och började slå hårdare mot bröstkorgen, när han nämnde ordet ”ut”. Hans röst var lugn och mild men inte ens det fick harmonin kring oss att stanna länge.
Tanken som aldrig slagit mig tidigare gjorde just det. Men vid fel tidpunkt. Tänk om någon skulle vaka över oss, precis som igår kväll?
Det sista jag ville var att utsätta Justin för fara. Hans fiender var ingenting mot mig tillskillnad mot vad mina var mot honom och gänget. ”Scar, baby?” mumlade han frågandes och sköt bort mina tankar. Försiktigt träffade jag den varma huden på hans hals med mina läppar innan jag sakta nickade åt hans första fråga och trotsade mina egna överbeskyddande tankar. Jag var och är självisk.
-

”En fågel viskade att du alltid velat åka motorcykel.” utan att svara Justin så tog jag flera steg närmre dom två svarta motorcyklarna, som stod prydligt parkerade i mitten av den lada liknande huset vi befann oss i. Fascinerat drog jag med handen över den blanka ytan som avspeglade mitt ansikte.
Jag vet inte hur många gånger jag tjatade hål i huvudet på mamma och pappa om att få en motorcykel. Men alltid var det samma svar, ett enkelt nej. Jag visste inte hur Justin hade fått reda på det, men jag var glad att han hade gjort det.
”Babe, det är bara motorcyklar.” chockat vände jag mig om och öppnade och stängde munnen för att kunna säga någonting. ”Bara? Vet du hur länge jag velat åka!?” det sista nästintill skrek jag och slängde mig kring hans hals.
Än en gång kändes våra roller ombytta, jag borde vara den som var ointresserad medans han borde vara den som skulle dra in varje detalj från motorcyklarna.
Hans skratt kittlade mig i nacken, samtidigt som hans armar lindades kring min kropp.
Plötsligt kändes inte min korta klänning lika bekväm och perfekt som det gjort för några timmar sen. Jag skyllde det hela på Justin, då han aldrig nämnt någonting om vart vi skulle eller vad vi skulle göra.
Men jag tänkte inte låta en liten tygbit dra mig ifrån det jag velat göra sen jag fyllde tretton.
”Vill du åka på en åktur?”
”Såklart! Vart tar du mig?” tjöt jag glatt och släppte honom.
”Nej babe. Jag menade på mig.” flinar han.
-

Jag gick ut ur rummet med en handduk kring min midja. Ett osuddbart leende var målat på mina läppar. Jag hade aldrig haft så roligt, och att få uppleva det med Justin gjorde saken endast bättre. För att inte verka som den överbeskyddade flickvännen jag egentligen är, tvingade jag ner honom för att ta en öl med killarna, medans jag tog en välbehövd dusch efter det leriga åket.
Trots lyckan som fyllde mig topp till tå så fanns fortfarande dom bittra tankarna kvar i mitt bakhuvud. Dom tankarna som tänkte på Justin i första hand.
Med ett djupt andetag sköt jag bort tanken och vägrade låta den förstöra min humör för den kommande, och sista natten här. Någonting jag inte tänkt på förrän Justin hade påpekat det när jag frågat om vad vi skulle göra imorgon. ”Åka tillbaka till Stratford.” hade han svarat. Tiden här hade svischat förbi, och både gett mig dåliga och bra minnen att ta med mig hem.  Hem…Källan till all drama. Min mage krympte ihop och jag kände den oroliga känslan.
Jag hukade mig ner över min väska och började gräva med min ena hand i jakt på mina älskade mjukisbyxor medans den andra höll hårt i handduken.
I all hast känner jag någonting vasst mot min pekfinger. Snabbt drog jag upp handen och tittade på den lilla jacket som det sipprade ut några få droppar blod ur. Det sved men absolut inte mycket. Med en rynkad panna stoppade jag ner handen igen och hittade källan till vad jag lyckats skära mig på. En dubbelvikt pappersark. Min panna rynkades ännu mer när jag närmare lyckats identifiera pappret. Mitt namn stod med en ful stil på den.
Utan att fundera på vem det kan vara och inte vara så tog nyfikenheten övertaget och sakta vecklade jag ut papperarket.
Någonting jag ångrar…
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”