Previously: Hans kraft skulle hjälpa oss en hel del men sedan slog en tanke mig. 
”Han kan inte behärska kraften så bra ännu…?” mitt påstående blev en fråga. 
”Han kan inte exakt säga vart hon eller han befinner sig. Det kan lika gärna var en kilometer bort från just den platsen han kommer fram till.” jag nickade sakta och vände tillbaka blicken mot den tätbyggda skogen som var äckligt lik min dröm. Den skrämde mig inte lika mycket nu, då jag glömt bort detaljerna men jag mindes fortfarande Justins medvetslösa kropp i min famn. Jag knep ihop ögonen.
”Vad hände exakt där borta?” jag visste att frågan skulle komma och svarade honom kort. 
”Allt och inget..”

30:e Augusti Måndag
Scarletts perspektiv:
Två veckor gick snabbare än blixten. Dom ljusa timmarna på dygnet började bli kortare och kylan började dra in över landet. Det kändes nu vardagligt att frysa varje minut man befann sig på utsidan.
All träning som jag missat för varje kväll jag tillbringat med Justin tog nu hela min kvällstid, medans skolan tog den andra hälften av dagen.
Jag och Justin hade kommit fram till det stadiet då vi tjafsade om allt och alla. Från att avboka planer vi haft till någonting så litet som att inte svara på den andres sms. Båda två blev lika irriterade, men trots det så fanns det tid då vi inte fick nog av varandra. Men samtidigt uppskattade jag den här tiden jag fick utan honom, det gav mig stunder att tänka. Tänka på mitt beslut.
Kayla och Slyders var tillbaka i stan men höll låg profil. Alla mådde som dom gjort innan min lilla attack som fick knockouteffekt på dom. Varje dag väntade vi på en attack, och varje dag hade vi slösat mer tid på att vänta, då attacken aldrig kom.
Rick hade försökte anfalla men Victoria hade stoppat honom i samma sekund som tanken slagit honom. ”Lucas är inte redo.” hade hon sagt. Det var sanning. Han var inte redo. Han hade haft det svårare än svårast att få kontroll på sin extrakraft.
Rick, Kevin och Cody hade alla tre lämnat huset olika tider på dygnet, för att åka till okända ställen och se om Lucas lyckades spåra upp dom. Få gånger lyckades han, men för det mesta var han minst en kilometer bortom platsen killarna befann sig på eller så var det en kilometer kvar tills platsen. Han blev lika frustrerad varje gång och det hjälpte inte då han tappade fokus. Vi visste inte längre hur vi skulle hjälpa honom. Hans kraft kanske inte kunde fungera exakt. Han kanske fortfarande var för ung. Vad det än var så gav det negativ effekt, inte bara på honom utan på oss alla.
Vi hade räknat med att hans kraft skulle underlätta en hel del.
Tid är nog det enda som behövs och det enda vi inte har.HanH
Jag rös till och kurade ihop mig till en boll där jag låg inlindat i den stora duntäcket. Min kroppstemperatur var bortom varm och min näsa var igentäppt. Den vanliga hunger jag egentligen skulle ha burit på morgnarna var som bortblåst. Varje liten bit mat jag åt åkte upp igen.
Jag trodde jag började bli paranoid när jag märkte hur jag började spy allt oftare. Min mage krympte direkt jag såg mat eller ens hörde någon prata om mat.
Victoria hade tillochmed vart iväg och köpt ett gravitetstest i lördags som fortfarande var oöppnad. Jag vågade inte testa. Justin hade använt kondom varje gång vi haft sex så jag kunde omöjligt vara gravid men tveksamheten fanns fortfarande i varje hörn. Men varje gång blev jag ännu mer fastbesluten vid att det bara var magsjuka.
Klockan på nattduksbordet slog exakt nio på morgonen vilket betydde att lektionen började nu. Min mobil hade plingat oavbrutet dom senaste tio minuterna men jag hade varken ork eller lust att läsa Caroline och Justins sms om varför jag inte befann mig i skolan.
”Scar?” Victorias röst ekade mellan väggarna. Med ett suck stönade jag till då jag inte orkade använda ord. Jag kände hur min mage gjorde uppror av den lilla ansträngningen och på mindre än en minut var jag inne i badrummet, hukad över toalettstolen.
Det lilla vatten jag hade haft i magen åkte ut och jag kände mig helt tom. Jag torkade munnen med toalettpapper och spolade. Min rygg krockade med ryggen när jag lutade mig mot den med huvudet lutad mot mina knän.
Tänk om jag var gravid? Tänk om kondomen hade spruckit utan att jag och Justin fick reda på det? Hur skulle Justin reagera på nyheten som fortfarande var okänd för mig? Om han lämnade mig skulle jag bryta ihop men samtidigt lycklig över att han lyckades slita sig bort från min farliga värld. Frasen ”When you got nothing, you got nothing to lose” åkte snabbt förbi min näthinna. Det var sant. Han skulle lämna mig förr eller senare. Jag var tvungen att göra någonting.
”Sluta tänk om.” jag ryckte till av Kevins röst. Han stod med händerna nerstuckna i sina fickor och tittade på mig med bekymrade ögon. ”Jag kan inte.” viskade jag hest.
Utan några ord hjälpte han mig upp från golvet och höll mitt hår när jag sköljde munnen och snabbt borstade tänderna.
”Jag måste prata med Rick.” viskade jag skyndade mig ut ur rummet innan Kevin hann säga någonting.
-

”Kärlek är inte alltid perfekt Scarlett. Det är inte en saga. Och det kommer inte alltid lätt. Kärlek är att övervinna hinder, ställas inför utmaningar, kämpa för att vara tillsammans, hålla i och aldrig släppa taget. Det är ett kort ord, lätt att stava, svårt att definiera, och omöjligt att leva utan. Kärlek är arbete, men av allt är kärleken att inse att varje timme, varje minut och varje sekund var värt det eftersom ni gjorde det tillsammans. "
Jag skakade på huvudet åt Victorias ord. Jag ville stå emot dom men dom lyckade ändå tränga in genom hål i min redan fallfärdiga sköld. Hon hade hört hela mitt samtal med Rick. Varje liten ord. Det kändes som om hon vände hela situationen mot mig och det var det jag fruktat.
Flera suckar lämnade mi strupe då jag försiktigt smuttade på det varma teet som förövrigt det enda jag fått i mig idag förutom medicin.
Försiktigt satte jag koppen på bordet och lutade mig tillbaka i soffan. Rick och Kevin var på utsidan för att förbreda inför kvällens träning och Cody, Lucas och Victoria var i respektive sovrum.
Alltid lika ensam…
Min mobil som jag glömt var i fickan av mina mjukisbyxor plingade till och jag lirkade upp den.

Från: Babe <3
Jag kommer komma över ikväll varken du svarar på det här eller inte. Don’t ignore. ;)

Ett leende spred sig på mina läppar över hans orolighet men tonade bort lika snabbt och med ännu en suck slängde jag mobilen bredvid mig. Sömn var det enda som snurrade runt i mitt huvud förutom alla tankar.
”Hur mår min favoritsyster?” jag slängde bak blicken på Lucas som hyper sprang ner för trappan lik en virvelvind. ”Jag är din enda syster.” mumlade jag och log.
Jag såg hur hans ögon tindrade när han tittade på mig och förbryllat höjde jag på ögonbrynen. ”Jag fick dig att le.”
”Det gjorde du.” medgav jag och studerade honom där han nu satt bredvid mig.
”Någonting säger mig att det hände mer i Malibu än att en fighter befann sig omkring er…”

                                                             "Something tells me it happened more in Malibu..."

Jag visste att påpekandet skulle komma förr eller senare men inte såhär snart. Jag berättade aldrig om brevet som låg i min väska. Jag kunde inte låta dom veta hur jag låter två meningar krossa allt jag byggt upp.
”Roligt att få ditt förhållande att svaja till. Din pojkvän sov djupt när jag raderade sms:et från hans mobil som jag skickade.”
”Jag…Vi…Jag-” orden kom inte ut.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte hur jag skulle säga det. Därför blev jag mer än glad när Rick ropade på Lucas om träningen. ”Du måste berätta förr eller senare.” var det sista han sa innan han försvann och ytterdörren smälldes igen.
Varför kunde jag bara inte vara normal? Vanliga tonårsproblem som att göra slut eller inte ha tränat på provet till nästa dag. Jag begravde huvudet i mina händer och började snyfta tyst.
Jag är ett monster. Själviskt monster.
Steg hördes bakom soffan och snart kände jag hur soffan sjönk bredvid mig. ”Sluta gråta. Det är inte till någon nytta.” viskade Cody tyst och drog in mig i en kram. En sån där kram som fick allting att släppa. En sån kram som fick dig att må bättre efter några få sekunder.
”Varför är du inte med på träningen?” mumlade jag mot hans axel utan att lägga vikt på dom få ord han nyss sa. En lätt suck från honom hördes.
”Jag skadade armen i skolan på idrotten. Någon tönt tacklade ner mig när vi körde fotboll.” han skrockade samtidigt som jag lät mina ögon läggas på hans bandagerade arm. ”Gör det ont?” jag lät mina fingrar nudda vid bandaget vilket gjorde att han grimaserade. ”Ganska.”
”Nog om mig. Är du okej?” viskade han och höll ett stadigt grepp om min nacke samtidigt som hans fingrar rörde sig försiktigt i mitt hår. Hopplöst ryckte jag på axlarna.
-

Min kropp skakade och jag satte mig käpprätt upp i sängen. Bara en dröm.
Svetten rann längst min panna och jag kunde med en viss svårighet andas.
Knackande ljud som hade befunnit sig i drömmen ekade fortfarande omkring mig och jag skakade på huvudet för att få bort dom men det blev endast starkare. Jag skakade fortare på huvudet och kände hur yrseln tog plats och fick det att svarta några sekunder för mina ögon. Ljudet kom från fönstret.
Jag kravlade mig ut ur sängen fram till fönstret. Gardinerna rörde sig smått i brisen som sipprade in genom fönsterglipan. Skakigt skjuter jag bort dom två tygbitarna och möts av en svart gestalt uppflugen i trädet. Luften blev tunnare omkring mig i några sekunder innan jag lyckades identifiera människan.
Jag kommer komma över ikväll varken du svarar på det här eller inte. Don’t ignore. Hans sms uppspelades i mitt huvudet och jag la handen på handtaget och öppnade fönstret.

Justins perspektiv:
”Jag har saknat dig.” viskade jag och drog in hennes direkt in i min omfamning. Hon småskakade av kylan som spred sig från min skinnjacka och genast backade jag undan. Kvällskylan var bitande.
”Hur mår du?” frågade jag och började dra med henne till sängen och dra täcket över henne.
Hennes ögon hade mörka ringar under sig, hennes röda flammande kinder bevisade att hon hade feber och svetten gjorde bara den punkten ännu klarare. Men ändå såg hon lika vacker ut. ”Som jag förtjänar antar jag.” mumlade hon och studerade mig där jag stod bredvid sängen. Jag drog av mig jackan och mina skor innan jag kröp ner bredvid henne och la mina armar omkring henne. ”Justin sluta. Jag kommer smitta dig.” säger hon trött och lägger sina händer på min bröstkorg i ett försök att knuffa bort mig. Jag log lite över hennes beskyddande sida.
”Jag bryr mig inte baby. Jag har inte sett dig på hela dagen och tänker inte låta någon virus stoppa mig.” jag drar henne närmre mig och kysser henne på pannan. Hon var kokhet.
”Ta en dusch för att dämpa febern.” Jag löste mitt grepp om henne men hon tog genast tag i min T-shirt. ”Inte nu.” jag smekte henne på kinden och la tillbaka huvudet med ett suck på kudden. Hon hade varit så tillbakadragen sen resan. Den ensamtid vi en gång hade varje dag hade minskat till varannan dag eller tillochmed mindre. Våra tjafs var om helt oviktiga saker man enkelt kunde lösa men vi valde ändå att förstora dom. Jag hade fyllt huvudet med affärer och fester bakom hennes rygg, för att slippa sakna henne, men det blev bara värre. Det var inte bara saknad jag kände då utan skuldkänslor också. Jag hade inte varit otrogen men ändå kändes det så efter varje fest då jag spanat in varje tjej som gick förbi mig. ”Är någonting på gång?” jag kunde inte stoppa frågan från att rinna ut ur min mun. Jag behövde veta vad som tyngde ner henne.
Jag kände spänningen i hennes kropp och blev genast orolig. Hon började snyfta och begravde huvudet genast i min hals. ”Scar, baby. Prata med mig.”
”Jag vet inte vad som händer. Allting är så invecklat.” jag förstod ingenting av hennes ord. Vad var invecklat? Alla par har uppochner gångar. Jag var egentligen inte rätt person att säga det men jag var inte dum. Jag kunde inte komma på någonting annat som kunde möjligtvis tynga ner henne.
”Jag kan inte sluta tänka på dig Justin. Jag har saknat våra stunder.” viskade hon och la sin hand på min kind, vilket fick mig automatisk att luta huvudet mot den.


”Jag vill inte att du ska sluta tänka på mig.” jag lägger min hand ovanför hennes och möter hennes gröna ögon som borrade sig in i mina. Vi hade aldrig haft kommunikationsproblem. Jag kunde känna direkt hur orolig hon kände sig.
Egentligen borde jag släppt henne vid det här laget. Hela mitt liv är en fälla. Hon skulle inte behöva titta sig bakom ryggen när hon gick ut. Inte behöva vara rädd för att bli anfallen plötsligt. Men jag var självisk och behöll alla hemligheter som just de var. Hemligheter.
Jag ville ha henne sedan den första stunden jag la mina ögon på henne. Jag kunde inte se på när hon dejtade andra killar. Jag kunde inte låta den här chansen åka mellan mina fingrar likt sandkorn. Jag lutade mig framåt för att kunna känna hennes läppar mot mina för första gången på flera dagar. Jag lät allting flöda ut och kände hur hon gjorde detsamma.
Jag vill ha henne. Jag vill ha oss.
-

Scarletts perspektiv:
Jag kände hur mitt medvetande började komma tillbaka till mig och på mindre än en sekund slog jag upp ögonen och mötte Justins sovande figur bredvid mig. Ett vitt sken låg över rummet och vid det här laget hade jag redan gått igenom detta en gång. Det var Justins mobil som säkert fått ett sms. Min hjärta sa att jag skulle låta bli att sträcka den lilla metern för att nå hans mobil medans min hjärna spelade spratt med mig och tvingade mig att titta. Jag var rädd. Rädd för att fightern skulle skicka sms till honom. Rädd för att hon skulle fånga honom.
Hans muskolösa armar var runt min kropp, höll mig hårt. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag hörde hans långsamma hjärtslag likt en symfoni.
Jag kravlar mig ut ur sängen och ser direkt hur han börjar röra och vrida sig. Mina andetag fastnar i halsen men rinner lättad ut när jag ser hur han kramar om min kudde istället. Ett leende sprider målas upp på mina läppar och jag skakar generat på huvudet. Även om han inte ser eller gör det medvetet så blir jag generad.

Från: Okänd:
Imorgon kl. 23.00. Vid det vanliga stället. – B.M.F

Jag svalde hårt och lät min hand falla över min mun för att dämpa snyftningarna. B.M.F… Black moon fighter. Nej! Visste han om det?
Mina snyftningar blev högre och genast tappade jag hans mobil. Jag knep ihop ögonen och väntade på smällen som skulle höras. Men det kom aldrig. Allt som hördes var mina snyftningar.
Jag lät blicken falla mot golvet, och där låg hans Iphone på hans skinnjacka.
Jag visste inte vad jag gjorde längre, jag visste inte vad som hände. Jag staplade mot badrummet och sträckte mig efter den.
En minut, tre minuter, fem minuter. Allting stannade i den sekund jag hörde det ljud från stickan som låg på handfatet. Min hand dämpade mina snyftningar. Jag låste dörren och en sekund senare tog jag upp stickan.
Mina tårar började rinna och jag föll ihop på golvet med mina knän hårt tryckta mot min bröstkorg.

För er som inte förstod så var det graviditetstestet där på slutet. Men nu till frågan. 
ÄR HON GRAVID? ELLER INTE?
Justin fick sms från en B.M.F - någon som kan gissa varför? Det har varit med förut i novellen, i början. :D
För er som det blev lite mindfuck för genom bilden - den där med hästen som det står "drugs" på ville jag typ förmedla hennes yrsel men samtidigt en liten bit av nästa kapitel.
35+ kommentarer för nästa! - Från olika IP

Fråga: Är ni duktiga på att måla/teckna?
Mitt svar: Om jag lägger tid på det och har någonting att måla av så går det ganska bra men inte bara sådär på fri hand. Jag rentutsagt suger då. :P