Previously:
Men det kom aldrig. Allt som hördes var mina snyftningar.
Jag lät blicken falla mot golvet, och där låg hans Iphone på hans skinnjacka. 
Jag visste inte vad jag gjorde längre, jag visste inte vad som hände. Jag staplade mot badrummet och sträckte mig efter den.
En minut, tre minuter, fem minuter. Allting stannade i den sekund jag hörde det ljud från stickan som låg på handfatet. Min hand dämpade mina snyftningar. Jag låste dörren och en sekund senare tog jag upp stickan.
Mina tårar började rinna och jag föll ihop på golvet med mina knän hårt tryckta mot min bröstkorg.

---

Nästa dag – kl. 23.00
Anonyms perspektiv:
Bingo. Ett flin spred sig på mina läppar när jag såg Justin stiga ensam ut ur bilen. Han hade följt mina råd och gått på mitt spel.  Han var dummare än dummast.
Ingen kunde komma mellan mig och mitt mål. Men jag tänkte inte genomföra det ikväll. Leka är alltid kul… Trots allt skit jag skulle få senare så tänkte jag inte göra det jag egentligen skulle ha gjort.
Hans ansikte såg spänt ut och matchade resten av kroppen. Han må inte vara rädd nu men när jag var klar med honom skulle han inte veta vart ljuset var längre.
”Du lyssnade trots allt?” min röst var lika förvräng som den alltid var vid mötena med killarna. Någonting som kommer ändras ikväll. Han var högst tre meter ifrån mig där jag stod bakom trädet med påsen fylld med marijuana i handen. Det han egentligen kommit hit för men inte kommer få. Han spände käkarna men svarade inte.
Irriterat himlade jag med ögonen och trampade på grenen som låg på marken. ”Svara mig!”
”Vad fan ser det ut som?” spottade han fram och flinet var än en gång tillbaka på mina läppar. Ingen vanlig människa bestämmer över mig. Jag kunde bara låta överlåta jobbet till min kraft men ville gärna minnas detta i detalj. Nog av pausen mellan våra meningar tog jag ännu ett steg tills jag var halvsynlig för honom. ”Du vet…” jag tog ännu ett steg så jag var helt synlig för honom.
”…du borde hålla din tunga i styr.” hans ögon brände i mitt maskklädda ansiktet.
Den svarta dräkten jag hade på mig visade klart och tydligt min kroppsform tillskillnad från alla dom föregående gångerna.
Jag släppte den bruna påsen på marken och sparkade den bakåt med klacken av min stövel. ”Man vet aldrig vad en tjej kan göra.” viskade jag långsamt och hörde hur han började andas i hackiga andetag. Någonting som endast roade mig. Jag lät min hand glida upp till kanten av masken och med ett snabbt ryck drog jag den över huvudet. Den behagliga brisen slog mot mitt ansikte. Långsamt tiltade jag huvudet åt sidan med ett brett flin. ”Känner du igen mig?”
Hans ögon spärrades upp och han öppnade munnen. Men jag lät honom inte svara innan jag var framme på mindre än en sekund och hade ett hårt grepp om hans hals. Mina fingrar borrade sig in i huden. Ett stön lämnade hans strupe och hans händer började kravla över min arm för att nå min hand. ”Svårt att andas?” viskade jag flinandes och närmade hans ansikte mitt innan jag med ett enkelt svep slängde ner honom på marken. ”Du har din perfekta flickvän att tacka för detta.”

Scarletts perspektiv:
- Flashback från kvällen innan -
Varje nerv i min kropp vibrerade och gjorde att jag skakade okontrollerat på utsidan. Min reaktion var inte normal. Jag visste inte om jag var glad over den ensamma strecket det visade eller om jag var ledsen. Jag visste inte om jag grät över graviditetstestet eller om sms:et eller om alla nedgångar jag fått gå igenom med Justin. Allt bara rann ut ur mig likt forsande vatten. Jag borrade ansiktet hårdare in i mina knän och kände en liten smärta skjuta upp i ryggen av den alldeles för böjda positionen. Mina sinnen kunde inte längre skilja på upp eller ner.
- Tillbaka till nutid -

”Cody!” röt jag för femte gången när han fortfarande inte kommit ner. 
Klockan var nio på kvällen och Justin skulle befinna sig gud vet vart om två timmar med en black fighter, som han inte ens visste om var en black fighter. Jag hade räknat varje sekund sen den stund han lämnade huset i morse.
Skolan var inte ens ett altenativ för mig idag då jag hade detta bitandes efter mig. Jag var tvungen att ta varje åtgärd för att skydda Justin.
Jag andades häftigt och knöt ihop mina nävar av tanken på gårdagen och irritationen jag kände nu. Mina tankar var låsta för Kevins nyfikna kraft. Mina händer började skaka och häftigt stängde jag ögonen för att få tillbaka kontrollen och aldrig mer gå igenom den Scarlett från gårdagen. Mina murar skulle byggas upp stadiga igen.
Alla satt tysta runt i soffgruppen och hade sina blickar på allting förutom mig. Ett bra val om man ville klara sig utan några blåmärken för kvällen.
Jag hörde Ricks muttrande men la ingen vikt på det förrän jag hörde steg i trappan. ”Hey! Jag var inte klar där uppe.” irritation i varje ord Cody uttalade. Rick hade sin blick fast på honom och styrde Cody med ögonen då han tvingade honom ner. Ricks extrakraft var verkligen till nytta men jag la ingen uppmärksamhet på att tacka honom. Ilskan kokade inom mig över Codys handlingar.
”Jag kommer slita dig i stycken nästa gång.” röt jag och sköt upp från soffan samtidigt som jag spände ögonen i Cody. Med ett duns satte han sig i den enda lediga platsen, framför mig och himlade med ögonen. Hans flin suddades inte bort trots min attack han med säkerhet visste jag skulle genomföra när jag fick chansen.
”Din motherfucker.” jag hann inte kontrollera mina handlingar innan jag attackera honom och placerade ett slag i hans käke. Min omgivning var blank och det enda jag såg var Cody som även var mitt byte för stunden. Skenet på min kropp var allt annat än svag och jag kände hur febern jag redan hade blev värre. ”Fattar du?” muttrade jag farligt nära hans ansikte. Ett rött märke hade placerats på hans kind, dock ingenting han la vikt på. Irritationen droppade i hans ansikte och han var på väg att resa sig när jag la en hand på hans axel och tryckte ner honom igen. ”Fattar du!?” upprepade jag och borrade in mina naglar i hans axel.
En nickning var allt jag fick till svars innan jag kände hur jag drogs bakåt mot soffan av en kraft som inte var min egen. Jag blängde giftigt på Cody från min position i soffan, fast under Ricks kraft.
”Kontrollera dig!” Lucas röst var entonig men trots det lyssnade jag på honom och slöt ögonen samtidigt som andetag åkte ut och in genom min mun. När jag kände hur alla nerver slutade slå mot varandra öppnade jag ögonen och såg hur alla väntade på min förklarning om varför dom var här. ”Justin fick ett sms igår kväll.”
”Du tvingade ner mig hit för ett jävla sms!?” röt Cody och ställde sig upp ur soffan men blev tillbaka dragen lika fort med hjälp av Ricks kraft som gjort mer nytta idag än på hela sin existens. Jag behöll rösten lugn då jag inte var kapabel till ännu ett utbrott med den höga febern. ”Av en black fighter.” jag betonade dom två sista orden och såg sedan hur alla spände sig. Victorias underläpp började darra och hon öppnade munnen för att säga någonting, men jag avbröt henne innan hon ens hunnit börja med en lätt huvudskakning. ”Hur vet du att det var en black fighter?”
”Du och dina jävla frågor Cody. Håll käften i fem minuter. Kan du?” bröt Kevin tillslut ut och vände sedan blicken till mig för att visa att jag skulle fortsätta.
Jag svalde hårt och slog ner blicken på vasen på bordet. Mina ögon började följa konturerna på blomman. ”Imorgon kl. 23.00. Vid det vanliga stället. – B.M.F.” repeterade jag sms:et och la betoning på dom tre sista bokstäverna.
”Droger. Skog. Byggnad.” viskade plötsligt Lucas och stirrade rakt fram. Hans blick var fäst på mig men det kändes som om han inte såg mig utan igenom mig. Jag var osynlig. Jag förstod ingenting av hans ord. Jag vred sakta huvudet mot Rick som var högröd i ansiktet.
Rummet verkade förlora sin tyngdkraft helt plötsligt utan att jag hann reagera. Alla hoppade upp ur sofforna och började springa runt medans dom ropade saker som ”varför sitter vi här för” eller ”ta med varsin vapen och sätt på er dräkterna.”
Mitt i allt det kaos så satt ändå Cody kvar på sin plats och behöll stadigt blicken på mig. Hans ansikte var spänt och jag såg hur hans händer började skaka på armstöden. Det kändes som en patetisk actionfilm där det man minst anar händer och situationen runt om är suddigt och långsam.
Vad händer?  Det enda som snurrade i mitt huvudet var den frågan på två ord.
Min blick drogs ofrivilligt ner på mina händer och någonting verkade klicka för mig. Lucas extrakraft. Droger. Skog. Byggnad. Anonym. Fightern Five har affärer med. Allting kom tillbaka till mig och mina tidigare dimmiga tankar var nu helt rena. Inte en enda punkt var oklar. Hon hade lurat honom då jag inte hört ett enda ord mellan honom och killarna om drogaffärer. Trots det avstånd vi hade haft dom senaste dagarna stoppade det inte mig från att hålla ett öga på honom. Hur arg, irriterad, sårad jag än var. Han var mitt första och enda prioritet.
Med en lätt huvudskakning på huvudet kom jag ur min trans och ställde mig upp med ett ryck, precis som dom andra gjort. Jag var tvungen att rädda Justin.
-

Ilsket bet jag ihop käkarna av synen av huset igen.

En vit byggnad - eller ska jag säga hus – fångade min uppmärksamhet när jag körde upp på grusvägen. Med en blick på alla dom bilar och motorcyklar som stod parkerad utanförhuset  så visste jag att jag kommit rätt. Ingen normal människa skulle bo såhär långt in i en skog och äga så många bilar. I alla fall inte i Stratford.

Skillnaden denna gång var att parkeringen var helt tom. Varken bilar eller motorcyklar stod parkerade där. Tanken av att Justin kunde befinna sig där inne gjorde impulsen att slänga upp dörren större. Hårt flätade jag ihop mina handske klädda händer för att just inte göra det. ”Inget blodbad. Hitta honom och åka tillbaka.” påminde Rick skarpt från förarsätet. Vanligtvis skulle jag ha himlat med ögonen och struntat i hans order, men då var jag själv. Nu hade jag en annan att se till att ha i säkerhet också. Hur mycket han än kunde hantera en pistol så var det som att jämföra en myra med en elefant. Han var myran, anonym var elefanten. Bilderna i min näthinna fick mig att hårt sluta igen ögonen. Hans döda kropp i mina armar. Fightern som hade ett hårt grepp om hans hals. Den ton av lila och blå som bildade blåmärken på hans kropp. ”Scarlett!” jag spärrade upp ögonen och mötte Kevins mjuka blick trots den hårda tonen i hans röst. ”Vi kommer hitta honom.”
”Jag vet men…” tänk om han är död?
Han öppnade munnen men stängde den igen och gav mina tankar enbart ett ofrivilligt bekräftande. Det kunde hända. Det kunde ha hänt.
Bilen stannade upp äntligen och jag öste inte sekunder på att sitta kvar. Mina svarta stövlar mötte den leriga marken och med ett fast grepp om pistolen började jag gå mot ytterdörren, välmedveten om ifall det befann sig människor där inne så skulle dom veta att vi var här.

Jag sparkar upp dörren och höjer genast pistolen. Men ingen befann sig framför mig eller runt om mig. Det var tomt. 

Precis som en deja vu från förra gången. Lika öde och tyst. Den enda skillnaden nu var att det inte befann sig några möbler heller. Ytorna täcktes av tunna lager damm.
Kevin och companiets välkända steg hörs bakom mig när jag börjar gå upp för trappan till våningen där sovrummen var. Varit. Mina instinkter sa åt mig att Kayla och Slyders hade flyttat – vilket var det bästa sedan jag hittat deras gömställe – men jag ville vara helt säker. Tanken av att behöva leta efter Justin i skogen var inte lockande. Jag skulle kunna springa åt söder medans han kanske befann sig i norr och hann bli dödad innan jag kom fram. ”Vad är klockan?” frågade jag med blicken fäst på dom alla många trappstegen jags satte min fot på. ”Tjugotre, sjutton.” Fuck!
”Jag har inte tid för lekar Cody! Vad är klockan på riktigt!?” frågade jag och stannade upp. ”Jag är seriös Scar! Skyll inte dina jävla kärleksproblem på mig!”
Jag vägrade inse att jag Justin kunde vara död eller skadad. Jag vägrade att ta in Codys ord. Allting som spelade roll var Justin. Att han andades och inte hade spillt en droppe blod. ”Han är inte död.” viskar Kevin och lägger en hand på min axel. Irritationen började droppa likt regn över mig. Han sa någonting han inte visste. ”Han kan fucking vara död nu! Vad är det du inte förstår!?” utbrast jag och slog ut med händerna. Min blick borrade in i hans. ”Han är inte död.” repeterade han som blixten i regnvädret som befann sig i min hjärna. Min kropp började skaka. Ljuset började synas och jag blickade mordlystet på Kevin. ”Han. Kan. Vara. Död.”
Ur ögonvrån såg jag hur Lucas arm sträcktes åt mitt håll men föll halvvägs och han började skaka hysteriskt. Mina mordtankar försvann och jag var på mindre än en halvsekund och jag var framme vid Lucas. ”Vad är det? Vart är han?”
”Justins bil. Lagerhus.” än en gång verkade jag vara osynlig inför hans ögon när han talade. Justins bil. Lagerhus.
”Lucas.” bedjande jag och la mina händer på hans axlar. Jag behövde en bättre förklarning än tre ord. Han blinkande flera gånger och skakade på huvudet. Hans djupa ögon hade kommit tillbaka till ytan igen när han började prata. ”Jag ser inte Justin, men...” mumlade han och slängde en snabb blick på trägolvet. ”Men? ” tjöt jag och skakade på hans kropp. ”Hans bil är parkerad vid det nedbrunna lagerhuset. Det är uppbyggt igen.” mina händer faller från hans axlar samtidigt som orden slår rot i min hjärna. Jag måste ta mig till lagerhuset!
Jag börjar springa utan att någon hann stoppa mig. Ingen sprang efter mig. Ingen ropade efter mig. Kanske gör dom det men jag inte märker det? Justins ansikte var det jag såg framför mig. Trädens grenar som började som piskade mot min kropp var osynliga. Jag skulle klara av att rädda honom. Han skulle vara oskadd. Ingen droppe blod.
Lagerhuset tog knappt fem minuter innan det kom inom mitt synfält. Precis som Lucas hade berättat så var lagerhuset uppbyggt igen. Dock såg det lika gammalt ut. Tegelstenarna var gråa. Den ruttna trädörren hade ett stort hål mitt i. Fönsterkarmen var spruckna och inga glas täckte ytorna mellan dom. Trädgrenar låg krossade på marken omkring tillsammans med krossade stenar och glasskivor. Den andetag fylld med koldioxid jag skulle andas ut fastnade i min hals och tårarna fylldes i mina ögon. Det jag fruktat så länge låg på marken bredvid den välkända Range Rovern. Jag skyndade mig framåt och tittade mig runt flera gånger men möttes enbart av mörker och tomhet.
Justins livlösa kropp låg alldeles blodig på marken. Skrapsår täckte hans ansikte och händer.
Det här var någon sjuk dröm jag än en gång hade. Jag började skaka av rädsla och föll på knä bredvid honom. Hans ögonlock var hopslagna och hans bröstkorg höjdes och sänktes i långsamma rörelsen. Det var en positiv gest men det goda vägrade stanna länge i mina ögon. ”Han är inte död.”
Perfekt nu hallucinerar jag också. ”Du vägrar tro på sanningen men lögner har du inga problem med.” Jag slängde upp huvudet och möttes av Kevins kropp som var närmre än väntat. Han satt på huk bakom mig och behöll sin blick stadigt på mig. Jag kunde skymma dom andras siluetter bakom honom.
”F-få hem h-honom.” viskade jag och kände det blöta som rann på mina kinder som även tolkades som tårar. Smärtan var överallt.
”Radera hans minne innan det är för sent.” jag nickade löst och vände tillbaka blicken mot Justin. Det som hänt idag skulle vara borta innan klockan slog midnatt. Annars var min kraft värdelös och han skulle för alltid komma ihåg händelsen. Mina fötter sjönk i styrka och jag föll ihop på den lövtäckta marken. Kylan spred sig i min kropp men jag la inte vikt på det. Min pekfinger och långfinger gled långsamt över Justins bröstkorg. Allt som hänt denna kväll skulle vara som bortblåst för honom när han slog upp sina vackra ögon igen.
Tårarna försämrade min syn men jag lyckades utskilja lågorna som tog plats på lagerhuset. Denna gång skulle det vara omöjligt att återuppbygga den. Justins kropp drogs bort ut ur min synfält.
Okända men ändå välkända ljud hördes långt borta. Jag kröp till en boll och lyckades inte fästa mig vid ljuden. Jag såg hur Kevin och Victorias munnar skrek ljudlösa meningar till varandra. Alla fastnade med blicken på mig plötsligt där jag satt ihop kurrad på marken. Försvarslös.
Meningen till mitt framtida liv hade skadats. Tänk om han plötsligt dö? Av blodbrist? För många skador?
Precis som tidigare i vardagsrummet började alla yra runt förutom Cody. Han tittade med orolig blick på mig och lyckades komma fram till mig utan att jag hann reagera. Jag trodde hans skulle prata så jag stängde av alla mina sinnen men kände plötsligt hur det kalla inte längre befann sig under mig. Det lilla fick mig att öppna upp igen och ta in omgivningen. ”Vi måste komma tillbaka till bilen innan dom kommer.” svarade han någon men jag var lika fastfrusen i hans famn som jag varit på marken.
-

”Ni måste få hem honom.” viskade jag och öppnade munnen för första gången på flera timmar. Tårarna hade runnit oavbrutet i samband med att jag tvättat Justins sår uppe på mitt rum. Jag tog den sista stegen som behövdes för att stå på platt mark igen. Rick förflyttade snabbt sin blick mot mig och jag lyckades se det oroliga i hans ögon innan han lyckades skymma den med en lätt blinkning.