”Tack Mrs. Cameron. Nu måste jag och Saige studera så… vi syns lite senare.”
”Okej.” log hon och gick iväg.

Austin stängde dörren och vände sig mot mig. ”Du måste demonstrera dina hångeltekniker med mig.”
”Mer än gärna.” flinade jag och pressade mig mot honom.

Saige Cameron’s POV
Eftermiddagen hade kommit och jag satte i Emmas rum i Brooklyn, medan en av top fyrtio låtarna spelades i bakgrunden.

”Jag kan spela den här låten på min gitarr.” hon slog sin tumme i takt med radion och tvingade mig att faktiskt vara uppmärksam på vad som spelades.

“Well life will pass me by if I don’t open up my eyes, but that’s fine by me. So wake me up when it’s all over, when I’m wiser and I’m older.” 
Wake me up med Avicii fortsatte spela i samband med att Emma gick och hämtade sin gitarr.

”Vill du höra det?”
Jag ryckte på axlarna. ”Visst.”
"Men du sjunger." Fnittrade hon "Jag kan inte sjunga alls."
Jag rullade mina ögon, "Jag är inte bättre!"
"Åh snälla, du hade alltid varje solo i kören på skolan."

Jag himlade med ögonen igen. ”Hade jag inte alls!”
”Jo det hade du.” skrattade hon och placerade sin gitarr rätt. ”Nu, sjung med den jävla sången. Jag är bara med i refrängen.”
”Okej Emma.”
Hon började spela igenom noterna samtidigt som jag sjöng och inte försökte skratta.

“So wake me up when it’s all over, when I’m wiser and I’m older. All this time I was finding myself and I didn’t know I was lost.”

Hon slutade spela i samband med att refrängen tog slut. Vi båda tittade på varandra en kort sekund innan vi brast ut i skratt.

”Det var bra. Vi borde bege oss på tour.” fnittrade hon.

”Oh yeah, jag kan se tomaterna komma i mitt håll.”

”Om du menar tomater som i killar som slänger sina kalsonger på dig… så ja.”
”Oh sluta.” skrattade jag. ”Aldrig!”
”Jo, både du och jag vet att din framtid innehåller en nittio procent chans i att du blir känd.”
”Inte sen jag flyttade till Bronx.”
”Varför inte?”
Jag gav henne en menande blick. ”Människor från Bronx får inte ljusa och glada framtid.”
”Det finns en första gång för allt.” ryckte hon på axlarna.

”Det kommer inte hända.”

”Jag är seriös dock.” sa hon. ”Jag hittade en gammal video på dig, Willow och mig där vi gjorde en cover av Rihannas sång Diamonds. Jag visade den för min mamma och hon sa att en av hennes vänner letade efter någon att dra in i, du vet… den kända världen. Så min mamma skickade videon till honom och han sa att han vill träffa oss imorgon. Jag skulle faktiskt ringa dig ikväll, men du kom hit… men jag behöver fortfarande prata med Willow. Kanske till och med din vän från Bronx… shit vad var hennes namn… två vänner förresten… Sin… nej Seneca och uhm…” hennes ansikte avslöjade att hon tänkte hårt ”Shit… Justins syster, Jazmyn?”
”Hur känner du Seneca och Jazmyn?”
”Genom Willow.” ryckte hon på axlarna. ”Jazmyn är en sjukt bra sångare, Seneca har jag inte hört än.”

”Du får prata med dem.”

”Och det ska jag.” log hon.

Mannen hennes mamma hade pratat med, Scott Braun, hade sagt att han skulle vilja träffa Emma, Willow och mig imorgon. Emma hade i sin tur ringt Willow men hade bara hamnat i röstbrevlådan.

”Jag hoppas bara att Willow fick min röstmeddelande och kommer till mitt hus imorgon.” Emma korsade sina fingrar.

”Jag är säker på att hon kommer göra det.”

En knackning på ytterdörren fick både mig och Emma att hoppa till.

”Vem knackar på klockan…” hon slängde en blick på klockan som hängde på väggen. ”elva på natten?”
”Oh my God… borde jag öppna? För det är Bronx på natten och man vet aldrig då.”

”Har ni ett kikhål?”
”Ja.”
”Titta där först.”
Jag gick försiktigt till dörren och kände hur mina never bubblade av nervositet. ”Jag är rädd.”
”Oh my gosh, bara kolla igenom det jävla kikhålet.”
"Vad gör vi om det är en muskulös kille med en pistol?"
”Vi springer.”

”Vart…? Vi är en lägenhet.”
”Jag vet inte.” ryckte hon på axlarna. ”Vi hittar på något.”

Jag suckade och tittade genom hålet och fann genast ett blont huvud. Förvirrat backade jag undan.

”Det är någon blond.”
”Öppna det.”

Sakta vred jag på låset och öppnade dörren för att mötas av Willow. Tårar gled längst hennes kinder och hon snyftade okontrollerat. Hennes hår var tovigt och det såg ut som att hon hade dragit fingrarna igenom det oräkneligt många gånger; något hon gjorde när hon övertänkte saker. Mina ögon mjuknade vid synen. Det spelade ingen roll hur arg jag var på henne, hon var fortfarande min bästa vän och en av de värsta sakerna var att se henne gråta.

”Willow…”
”Jag är ledsen.” exploderade hon och nya tårar började genast rinna. ”Jag är den värsta bästa vännen någonsin.”
”Oh Willow.” suckade jag och drog in henne i en kram.

”Missade jag någonting?” Emma höjde på sina ögonbryn. ”Jag visste inte att ni två bråkat.”
”Jag är en idiot.” muttrade Willow. ”Jag skulle inte ha gjort något med Justin! Jag bröt tjejkoden.”
”Willow.” jag gav henne en menande blick. ”Du vet att jag aldrig tyckte att tjejkoden var något riktigt. Om du gillar Justin så har det inget med mig att göra. Jag överreagerade, du gjorde ingenting.”
”Jo det gjorde jag.” grät hon. ”Jag stannade inte ens upp och tänkte på om du fortfarande gillade honom! Jag trodde bara för att du hade Austin så var det okej! Jag är en hemsk vän!”
”Nej det är du inte.”
”Jag sa till Justin att han och jag inte kan vara tillsammans för din och min vänskap kommer först.”
”Willow.” flämtade jag. ”Låt mig aldrig komma mellan dig och en kille du gillar. Om du gillar Justin så kan du vara med honom. Jag kommer bli avundsjuk men jag kommer inte vara arg på någon av er-”

”Nej.” avbröt hon. ”Jag gillar inte ens Justin.” hon begravde sitt ansikte i sina händer i skam. ”Jag är kär i tanken av att vara kär. Jag kan bara inte hitta min perfekta fantasi. ”
”Det är för att den perfekta fantasin inte existerar.” slängde Emma in. ”Något kommer alltid förstöra, men det är okej för det är livet.”

Willow suckade och kom in lägenheten och ploppade ner på soffan samtidigt som jag stängde dörren efter henne. ”Jag är… jag är bara så ledsen Saige.”

”Var inte det.” skakade jag på huvudet. ”Jag äger inte Justin eller dig. Ni kan göra vad ni vill och det angår inte mig.”

”Vad fan missade jag egentligen?” Emma gav oss varsin menande blick.

”Detta är vad som händer när du inte kommer och träffar mig i Bronx.” flinade jag.

”Inte mitt fel att min mamma var för rädd. Hon trodde att om hon skickade mig hit så skulle det i princip vara samma sak att fördöma mig till helvetet. Jag är överraskad att jag står här just nu.” skrattade hon och la tillbaka en slinga av sitt chokladbruna hår bakom örat.

”Min mamma var också sådär först.” nickade Willow. ”Hon trodde också människor skulle prata dåligt om mig om jag kom hit, och det skulle skada min familjs ryckte. Så ingen vet egentligen att jag kommer hit. We just keep it our little secret.”

“Am I your dirty, little secret.” flinade jag och tog upp All-American Rejects sång.

“I’ll keep you my dirty, little secret.” Willow förstod vad jag försökte göra och fortsatte texten.

“Don’t tell anyone or you’ll be just another regret.” hoppade Emma in.

“My dirty, little secret, dirty, little secret, dirty, little secret.” sjöng jag.

“Who has to know?” sjöng vi alla tillsammans innan vi brast ut i skratt av vårt rockband stund.

”På tal om sång.” ett stort leende målades över Emmas läppar. “Boy Willow… do I have a surprise for you.”
”Åh gud…” Willow bet sin läpp. ”Vad är det?”
Emma hoppade genast in och började berätta om Scott Braun och sin mamma och troligen Jazmyn Bieber och Seneca Deets.

Jag gick in i köket klädd i endast ett par rutiga pyjamasbyxor.

”What the fuck…” Jazmyn tittade skräckslaget upp på mig.

”Vad?”
”Vad fan hände med ditt öga?” gapade hon.

Jag kände med handen men drog den lika snabbt tillbaka när jag kände hur ett pang av smärta åkte genom mina nerver. Ett djupt andetag sög jag in samtidigt som jag stängde mitt öga, endast för att öka smärtan.

”Vad fan hände med dig?”
”JT… uh… blev arg på mig.”
Jazmyns ögon vidgades. ”Gjorde den fuckern det här mot dig?”

”Jag var anledningen till att han gjorde det.” ryckte jag på axlarna innan jag gick förbi henne mot kylen och drog ut apelsinjuices.

”Och hur exakt hände det?” undrade Jazmyn högt.

”Jag uh… fuckade upp med Saige och Willow, och JT blev arg och tog ut det hela på mitt öga. Det kunde varit värre, han kunde ha gått helt WWE-brottare på mig, men tack och lov fick jag bara ett svart öga. ”
”Gav du honom en också?”

”Nej.” skakade jag på huvudet. ”Jag slog honom inte; han förtjänade inte att bli slagen. Jag var den som förtjänade varje slag jag fick.”
”Damn…” Jazmyn stirrade chockat på mig. ”Vad gjorde du egentligen?”
”Inget du behöver veta.”

Hon himlade med ögonen i samband med att Jaxon kom in i köket i ett par mörkblåa boxers och en bandtröja med tourdatumen på ryggen. Hans blonda hår var rörigt och det såg ut som sexhår, vilket inte skulle förvåna mig om det var det.

”Snyggt öga…” flinade han.

”Snyggt hår.” jag sände samma flin tillbaka.

”Jaxon?” ekade en feminin röst från hans rum vilket fick både mig och Jazmyn att vände uppmärksamheten ditåt.

”Vem är i vårt hus?” Jazmyn korsade armarna över bröstet.

”Uh…” Jaxon tittade ner på sina fötter. ”Ingen? Det är en videochatt.”
”Sen när har du en webbkamera?” skrockade jag och såg genom hans lögn.

”Jaxon?” en blond tjej ställde sig vid hans dörrgavel. Hon var klädd i endast en svart bh och ett par av Jaxons boxers.

”Oh my God.” Jazmyn bet sig i tungan i ett försök att hålla tillbaka sitt fnitter och vände sig bort från den halvnakna tjejen. Hon drack ur sitt glas som var fylld med apelsinjuice och fortsatte pressa ner sitt skratt.

”Nu, vad gör en tjej som henne i ditt sovrum och inte mitt?” jag gav tjejen ett charmerande leende. ”Trevligt att träffas beautiful. Jag är Justin.”
”Och jag är upptagen.” skickade hon tillbaka.

”Det är min tjej.” log Jaxon triumferande innan han gick över till henne och pussade hennes kind.
”Justin… Jazmyn… det här är Jen. Jag önskade att ni kunde träffats i en mer… annorlunda situation men jag antar att detta funkar också.
”Låt henne klä sig så hälsar vi sen.” sa Jazmyn som fortfarande hade ryggen mot paret.

”Sweet.” Jen gick tillbaka till sovrummet medan Jaxon lutade sig mot dörrgaveln och flinade åt mitt håll.

”Oh, torka bort det där flinet från ditt ansikte Jaxon.” jag gav honom en menande blick.

”Du är bara arg för att du försökte flörta med min flickvän och hon nekade.” skrockade Jaxon.

Jazmyn vände sig mot Jaxon och gav honom en arg blick. ”Vad för bror är du? Du berättar inte ens till din egen tvillingssyster att du har en flickvän!”
”Eller din äldre, snyggare broder.” la jag till.

Jazmyn blängde på mig. ”Oh snälla, minska ditt ego!”
”Det är omöjligt.”
Jazmyn fnittrade. ”Jag har märkt det.”
”Jazmyn.” avbröt Jaxon. ”Jag har sett dig i skolan med den här killen Dylan-”
”Han är gay!” sköt hon tillbaka.

”Dammit.” väste Jaxon. ”Jag trodde jag hade dig.”
”Bra försök, han har en pojkvän som heter Clay.” log Jazmyn i seger.

Jen kom ut ur Jaxons rum klädd i ett par röda skinny jeans och en av hans vita V-necks.

”Mycket bättre.” nickade Jazmyn uppskattande och sträckte ut sin hand.

”Trevligt att träffas.” skakade Jen den. ”Jag är Jen.”
”Detsamma. Jag är Jaxons tvillingsyster Jazmyn.”
”Jag har hört en massa om dig.” nickade hon innan hon vände sig mot mig. ”Och jag antar att du är hans storebror Justin.”
”Det är jag.” nickade jag och skakade hennes hand. ”Trevligt att träffas. Ledsen för hela flörtigheten… skojade väl antar jag.”
”Han är kär i en tjej som heter Saige.”

Jag himlade med ögonen. ”Det är jag inte Jazmyn.”
”Oh snälla.” hon gav mig en menande blick. ”Det är du.”
”Vad du än säger.”

”Anyway.” Jaxon avbröt mitt och Jazmyns tjafs. ”Jag ska ta ut Jen för frukost. Vi syns senare tror jag.”
”Så du tar inte ens ut oss?” undrade Jazmyn och agerade sårad. ”Jag är förolämpad Jaxon!”
”Något säger mig att du kommer igenom det.” Jaxon klappade hennes axel.

Hon i sin tur gav honom en blick. ”Dum!”
”Yeah well…” ryckte han på axlarna. ”Du borde ha vant dig vid det nu.”
”Sorgligt nog har jag det.”
Jen skrattade. ”Din familj är rolig Jaxon.”
”Oh babe, vänta bara tills du träffar dem ofta.” ryste Jaxon. ”Du kommer aldrig vilja se dem igen!”
”Oh sluta.” himlade jag med ögonen. ”Du vet att jag och Jazmyn är bäst!”
”Uh… visst…” han gav oss ett falskt leende. ”Kom igen Jen.”
”Okej.” fnittrade hon. ”Hejdå guys, roligt att träffas!” vinkade hon innan hon försvann tillsammans med Jaxon.

Jag stod i den lokala mataffären tillsammans med Emma och Willow i samband med att vi kollade igenom godishyllan och letade efter något till vår sockersug.

”Oh, Snickers.” tjöt Emma glatt och greppade några mini Snickers och la dem i korgen vi hade.

”Skittles.” Jag greppade en extra stor förpackning och placerade den bredvid Emmas choklad.

”Jag vill bara ha Nutella.” ryckte Willow på axlarna.

”Kom så letar vi efter den. Saige du stannar här och vaktar korgen.”
”Okej.” fnittrade jag och såg hur de försvann mellan hyllorna.

“Well… well… well… Saige Cameron.”
Jag vände mig om och möttes av Rory Matthews. Fuck my life.

”Ja Rory?”
”Jag hörde att du och Justin inte träffas längre.”
”Det är korrekt. Gå iväg nu.”
”Varför det?” flinade hon och tog några steg närmare.  ”Jag har dig äntligen oskyddad; vet du alla de saker jag kan göra? Jag kan ta dig dit din far är-”
”Våga inte prata om min far din bitch.” fräste jag åt henne.

”Oh men jag kan ta dig till honom, du borde tacka mig.” hon tog ännu ett steg fram.

”Försvinn från min syn.” jag tog ett steg tillbaka.

”Babe, där är du.” jag kände hur en muskulär arm slingrade sig runt min midja och drog mig närmare sig. Snabbt slängde jag en blick på personen; Justin.

”Hej Rory… vad gör du?
Hennes ögon vidgades och hon backade undan. Jag visste att hon inte vågade göra något emot mig med Justin runt. Hon försökte få Justin att tro att hon var en oskyldig tjej, men han visste bättre.

”Oh uh… så ni är fortfarande tillsammans?”
”Självklart.” Justin spände sin arm runt min midja. ”Varför trodde du att vi inte var det?”
”Bara något jag hört… Varför bevisar inte ni två att ni fortfarande är tillsammans?” hon korsade sina armar över bröstet.

”Hur?”

”Vi behöver inte bevisa någonting för dig.” svalde jag och visste inte vad jag skulle göra då jag och Justin inte var ’romantiska’ längre.

”Jag håller henne nära mig just nu, är det inte tillräckligt med bevis?” skrockade Justin. ”Rory varför spelar det någon roll? Hon och jag är tillsammans, jag fattar inte varför vi behöver bevisa något för dig.”
”För det känns som om du försöker undvika mig Justin.” hon la en hand på sin höft. ”Så jag vill ha bevis på att ni två faktiskt är tillsammans. Är det ett problem? Kan du inte bevisa det för ni två är faktiskt inte tillsammans?”
”Vi är.” avbröt jag. ”Vi är… faktiskt tillsammans.”
”Så varför är det då så svårt att bevisa det för mig då?”

”För det är privat…”
”Förhållanden i Bronx är inte privata sweetie.” Rory tittade på mig. ”Jag är ledsen att jag behövde säga det till dig. Eller förresten… det är jag inte.”

Justin suckade. ”Hur vill du att vi ska bevisa det Rory?”

Ett flin drog på hennes läppar och jag visste genast att vad hon än skulle säga skulle vara något man inte gjorde om man inte dejtade. ”Kyss henne.”

Justins ögon vidgades och han tittade ner på mig utan att veta hur han skulle svara henne.

”Va..?” svalde jag.

”Kyss henne.” repeterade hon