Saige Cameron’s POV
Jag vaknade nästa morgon med huvudvärk och halsont. Jag stönade och kände mig äcklad samtidigt som jag satte mig upp. Min hand behöver knappt nudda min panna innan jag visste att jag hade feber. Ännu ett stön sipprade ut ur min mun och jag satte mig upp i samband med att jag kände svettdropparna som började bildas.

”Perfekt.” det lät som om någon hade proppat igen min näsa helt. I samma stund som jag ställde mig upp och började gå mot köket så kunde jag se hur allt snurrade omkring mig.

”Oh gumman, du ser hemsk ut.” min mor stod vid kylskåpet men slutade genast med vad hon höll på mig för att kunna känna på min panna. ”Du håller på att brinna upp! Vart är termometern?”

”Jag känner mig som skit.” mumlade jag och föll ner på soffan i samma stund som hon kom tillbaka med en termometer som hon stoppade i min mun utan att ge mig tid att reagera. Med en suck lutade jag mig tillbaka mot kuddarna.
Efter att vi båda hörde pipet så drog hon ut den och tittade på den med rynkad panna.
”39 grader.” skakade hon på huvudet. ”Du behöver bara lägga dig ner på soffan så går jag och hämtar lite apelsinjuice, okej?”
”Okej.” jag justerade min position så jag istället låg ner.

En knackning på dörren fick min mor att hoppa till innan hon gick och öppnade.

”Hej Mrs. Cameron. Är Saige här?” jag kunde känna igen Justins röst.

”Hon är på soffan.” svarade min mor. ”Jag varnar dig dock, hon mår inte bra.”
Jag hörde hur dörren slogs ner innan jag såg Justin. Hans ögon mjuknade vid synen av mig.

”Aw baby.” mumlade han och lutade sig mot soffan samtidigt som han tog en av mina händer. ”Vad är felet?”
”Mitt huvud och min hals gör ont.” hostade jag innan jag stönade och la mig tillbaka.

Hans panna rynkades. ”Jag hatar att se dig sjuk och veta att jag inte kan göra något för att få dig att må bättre. Dumma bakterier.”
Jag fnittrade. ”Du kan iallafall vara här och få mig att skratta.”
Justin nickade. ”Det är vad jag är bäst på, eh?”
”Eh.” härmade jag honom med ett flin.

”Bra att veta att dina sarkastiska, asshole kommentarer inte försvinner även om du inte mår bra.” retade han.

”Oh snälla, jag är alltid kaxig.” hostade jag. ”Även när jag känner mig som skit.
Han pressade sina läppar mot min panna med ett leende innan han backade undan. ”Jag ska hjälpa din mamma att hämta medicin och sådant för dig, okej?”
”Okej.” nickade jag.

”Sakna mig inte.”
”Oh, jag ska försöka.” blinkade jag med ena ögat.

”Bra, bra.” skrockade han. "Jag skulle inte vilja att du var galet besatt av mig."
Jag skakade på huvudet. "Inte jag heller."

"Bra."
"Bra."

Han skrattade och lämnade mig ensam i vardagsrummet. Med en suck slöt jag ögonen och försökte koncentrera mig på att få bort smärtan i mitt huvud och hals.

"Aw, titta vem som är lite sicko."
Mina ögon öppnades och jag möttes av Willow som stod över mig, med sitt hår som ett draperi runt ansiktet. Emma stod bredvid henne, och det såg ut som om de båda klätt sig för att gå ut och imponera på killar.

”Vad gör ni här?” undrade jag.

”Toby sms:ade och sa att du inte mådde bra, så vi kom.”
Jag tittade över till Tobys dörr innan jag vände tillbaka blicken. ”Toby har inte ens sett mig idag, hur fan skulle han veta?”
"Dina väggar är inte längre ljudisolerade honey." Emma sneglade runt den lilla lägenheten.

”Sant.”

”Tjejer, vad roligt att se er här!” min mamma strålade och det såg ut som att hon verkligen var glad över att se Willow och Emma.

”Mrs. Cameron.”
De båda gick över och gav henne varsin kram innan alla tre återvände till mig.

”Om jag visste att ni skulle komma så skulle jag fixat lunch eller något.” min mamma rynkade pannan och sneglade runt i den oorganiserade lägenheten i skam.

”Oh, det är lugnt.” ryckte Emma på axlarna. ”Det var något vi bestämde i sista sekund.”
”Tänkte bara att vi kunde komma förbi och hänga.” nickade Willow.

”Well, ni två kan komma hit när ni vill; ni vet att jag älskar att ha er runt Saige!” log min mor och slingrade sina armar runt de båda tjejerna.

Willow skrattade. ”Tack Mrs. Cameron.”
”Och vi älskar att vara här.” la Emma till.

”Okej, jag hittade hostmedicinet.” Justin kom tillbaka till rummet i samband med att hans ögon stannade upp på Willow och Emma. ”Hej guys.”

”Hej Justin.” Willow nickade åt honom. ”Fancy att träffa dig här.”
”Detsamma.” skrockade han innan han kom över till mig och hällde upp den exakta mängd hostmedicin på en sked.

”Tvinga mig inte att dricka det där.” jag rynkade på näsan. ”Det smakar inte ens som tuggummi.”
”Det hjälper mot din hosta. ”min mor gav mig en menande blick. ”Drick det bara gumman.”
”Men det är äckligt.”
”Jag blandar det med Ginger Ale så jag knappt känner smaken.” ryckte Emma på axlarna.

”Det är smart.” nickade min mamma och hämtade en burk med Ginger Ale från kylskåpet och hällde upp det i ett glas. Justin hällde i medicinen och blandade, och genast försvann den rosa färgen.
Han räckte över glaset till mig.

”Tack.” suckade jag och tog en klunk och placerade glaset på soffbordet. Jag kunde inte känna medicinsmaken vilket var bra.

”Det känns dåligt att ni alla står upp, kom och sätt er.” jag började resa på mig
”Nej.” Justin puttade tillbaka mig. ”Du behöver vila baby girl.”
Med benen i kors satte han sig på golvet bredvid soffan. ”Vi hittar alla platser att sitta på så länge du stannar i din position.”
”Visst.” andades jag tungt ut.

”Ni två är så söta.” log Emma.

”Visst är de?” fnittrade Willow. ”Jag önskade att jag kunde hitta en sådan kille.”
”JT-” började Justin men Willow avbröt honom.
”Nej. Om han ska bli arg på mig över småsaker och kicka ut mig så vet gud vad han gör när vi har större bråk. Jag kan nog hitta någon annan, tack.”
”Så envis.” skakade Justin på huvudet.

”Jag är inte envis, jag är smart. Det skulle vara dumt av mig att ta tillbaka någon med en sådan stor temperament som honom.”
”JT är en bra kille.”
”Det är jag säker på.” nickade Willow. ”Men jag vill hitta någon annan.”

”Bra för dig.” nickade Emma. ”Ta ansvar i ditt liv.”
”Girl power.” jag slog med min näve i luften vilket fick både Willow och Emma att fnittra.

”Vila.” min mor gav mig blicken som endast betydde ’gör som jag säger eller dö.’

"Jag ser till att hon gör det." försäkrade Justin henne.

”Tack.” log hon innan hon gick till sitt sovrum och stängde dörren efter sig.

”Okej sicko, ska vi låta dig sova?” undrade Emma.

Jag skakade på huvudet. ”Nej, jag vill snacka med er.”
”Du kan sova om du vill.” försäkrade Willow.

Justin började ställa sig upp men jag greppade genast hans hand. ”Gå inte.”
”Okej baby.” skrockade han och satte sig ner igen i samband med att Emma och Willow gjorde sig bekväma på de andra stolarna i vardagsrumet.

”Hur är det möjligt?” undrade Justin efter att stirrat på mig tyst i några minuter.

”Vadå?” genast började jag känna hur min självkänsla sjönk.

”Hur är det möjligt för någon att se vacker ut trots att de är sjuk?”
Jag kände rodnaden på mina kinder.

”Oh my gosh, det lät som om Justin hoppade direkt ut ur en Nicholas Spark novell.”

”Vem kunde tro att en kille från Bronx kunde vara så romantisk?”
”Jag önskade jag kunde kyssa dig men jag vill inte att du ska bli sjuk.”
”Fuck it.” han pussade snabbt mig på läpparna med ett leende.

Lite halvtråkig kapitel men ja (: