”Ja.” tjöt jag och lutade mig över bordet så jag kunde pressa mina läppar mot hans. ”Ja jag vill bli din flickvän Justin.”

Toby Cameron’s POV
Ljudet av gråt från rummet bredvid väckte mig. Förvirrat mumlade jag något osammanhängande innan jag gnuggade mina ögon och satte mig upp. Min syn var suddig men det stoppade mig inte från att försöka ta reda på vad ljudet berodde på. Jag gäspade och slängde mina ben över kanten innan jag ställde mig upp. Trägolvet var kallt under mina fötter vilket fick mig snabbt att hämta ett par strumpor från garderoben innan jag steg ut ur rummet. Gråtljudet kom från Saiges rum.

Jag suckade. ”Vad gjorde den dumma killen nu då?” frågade jag mig själv och knackade högt på hennes dörr vilket fick snyftningarna att genast sluta.

”Saige?” ropade jag högt. ”Är du okej?”
”Ja Toby, snälla gå.”
”Jag hörde dig gråta.”
”Jag sa gå!” skrek hon i samband med att jag hörde något mjukt kollidera med dörren, troligen en kudde.

”Visst.” fräste jag och började gå tillbaka till mitt rum utan att tvinga henne berätta vad fan som var felet. Om hon ville snacka om det med mig, så skulle hon. Jag tänkte inte tvinga henne att spilla ut sin själ till mig.

”Babe.” ropade en hes röst från mitt rum. Jag nådde dörrkarmen och möttes av synen av Seneca i min säng. Hon bar en av mina skjortor. Knapparna var oknäppta och avslöjade hennes linne samt mina svarta boxers. Ett leende spred sig över mina läppar i samma stund som mina ögon hungrigt gled över hennes kropp.

”Hej baby.” jag gick in i rummet och stängde dörren efter mig innan jag klättrade in i sängen.

”Vad hände?” frågade hon och slingrade en av sina smala armar runt min biceps.

”Jag hörde bara ett konstigt ljud och kollade vad det var.”
Seneca stelnade till då både jag och hon visste att konstiga ljud i Bronx aldrig var något bra. ”Är allt okej?”
Jag nickade. ”Allt är okej.” jag pressade mina läppar mot hennes panna. ”Oroa dig inte baby.”
”Okej.” gäspade hon och drog mig närmare sig.

”Jag är så glad att vi är tillsammans igen.” jag lämnade en kyss som endast varade i några korta sekunder på hennes läppar.

”Jag med.” rodnade hon. Hennes naturligt lockiga hår ramade in hennes ansikte slarvigt, men det fick henne att fortfarande se sexig ut. ”Men om du gör något sånt där mot mig igen,” hon gav mig en menande blick. ”Så kommer jag att skära av din penis och tvinga Rory äta den, förstått?”
”Förstått.” svalde jag hårt.

Hon fnittrade och pussade mina läppar igen innan hon drog täcket över oss.

Efter att jag hörde Tobys steg tona bort så suckade jag och drog ut bildramen från under sängen igen. Det var ett gammalt familjefoto. Min mamma och pappa hade sina armar runt varandra medan Toby och jag stod framför dem. Vi alla bar Musse Pigg hattar eftersom vi var på Disney Land. Bilden var troligen tagen för tre år sen, då det inte var det nyaste familjefotot vi hade. Men den här bilden var fortfarande min favorit.

”Varför lämnade du oss?” skrek jag åt bilden.

Någonstans i mitt bakhuvud, visste jag att det var dumt av mig att skrika såhär. För det första så var det en bild. Det skulle inte precis bli skillnad av att jag skrek åt en bild som togs för tre år sen. Men också, så var det inte min fars fel att han togs ifrån oss. Han var mördad. Det var inte självmord eller något som kunde bli stoppad, detta var helt från ingenstans. Jag tvingade mig själv att tro att han var på fel plats vid fel tidpunkt.
Jag kunde inte föreställa mig någon i den här staden ha honom som sitt mål. Men det var fortfarande Bronx, man visste aldrig vad fan som hände här.

Jag suckade och kände ramen glida genom mina fingrar och möta det hårda golvet. Mina rörelser verkade gå i slow motion och jag hann aldrig fånga bilden innan glaset som täckte den slogs sönder i flera bitar.

”Nej!” skrek jag och slängde mig på golvet.

”Saige?” hörde jag en röst från utsidan av min dörr. ”Jag kom för att överraska dig, din bror lät mig in.” jag kände genast igen rösten som Justins. Jag kunde inte låta honom se mig så här. Jag var tvungen att behålla min fasad framför honom, Willow, Emma, min familj och alla andra. Jag agerade som den glada tjejen men inombords höll jag på att dö. Jag visste inte hur jag skulle reagera till att någon så nära mig har dött. Jag antar att man kunde säga att jag led i tystnad.

”Gå härifrån.” lyckades jag få ut samtidigt som jag började städa upp röran. Jag kände hur en glasbit lyckades fastna i min hud, och utan att bry mig om smärtan så kramade jag om de och tittade på bloden som började rinna.

”Saige?” ropade Justin. ”Är du okej baby?”
”Jag sa gå härifrån!” jag slängde slumpmässiga glasbitar på argt på dörren, och några droppar skvätte runt på golvet. Perfekt, nu såg mitt rum ut som en mordscen.

”Baby, vad är felet?”
”Justin fucking lyssna på vad jag säger, damn!” skrek jag. ”Försvinn, jag vill inte prata med någon just nu!”

”Toby!” hörde jag Justin ropa. ”Har du nycklar till sovrummen?”
Jag började genast plocka upp glasbitarna snabbare. Jag kunde höra Justin, Toby och Seneca prata i vardagsrummet medan Toby letade efter nycklarna och Justin som desperat försökte hjälpa honom samtidigt som han försökte få information om vad fan som var felet med mig. Toby gissade att jag hade min mens, Seneca gissade att jag gick genom den vanliga tonårstiden som varje tjej gick igenom och genast behövde choklad, och Justin antog att jag var självmordsbelägen.

Jag stängde mina ögon och hörde det vanliga ängel och djävul argumentet eka genom mitt huvud.

”Ingen skulle sakna dig om du blev självmordsbelägen.” sa djävulen på min vänstra axel.

”Det skulle krossa Justin, dina vänner, din familj...” försökte ängeln resonera.

”Varför skulle någon sakna dig? Lilla Saige Cameron. Du är inget speciellt. Du har aldrig varit och kommer aldrig vara. Det är bättre om du är död tillsammans din pappa.”

”Förresten så lever du i Bronx. Det är bara en tidsfråga innan du blir dödad, så bara ta hand om det själv. Jag är säker på Rory redan planerar din död ändå.”

”Sluta!” morrade jag åt de båda rösterna. Jag glömde helt bort glasskivorna jag hade i händerna och pressade dem mot mina tinningar vilket fick dem att täckas av små sår.

Något vickade i nyckelhålet på dörren. Jag tittade upp i samma stund som den slängdes upp och Justin avslöjades. Han var klädd i ett par svarta läderbyxor, en röd T-shirt tillsammans med hans favorit Supras och snapback.
Han tappade hakan när han tog in synen av mig. Med en försiktig rörelse stängde han dörren och låste, då han visste att jag inte ville att Seneca och Toby skulle se mig såhär.

”Saige…” hans röst var inte mer än ett viskande. Det såg ut som om han skulle börja gråta. Om det inte var för det faktum att jag hade två röster i mitt huvud som bråkade om att jag skulle döda mig själv eller inte, så skulle jag tycka hans oro var gullig.

”Jag sa gå iväg.” min blick föll till mina blodiga händer som nu var placerade i min famn. Jag kunde knappt föreställa mig hur galen jag såg ut just nu.

”Jag kan inte göra det.” långsamt gick han fram till mig. ”Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lämnade dig såhär.” hans händer greppade mjukt mina handleder. Så smärtfritt som möjligt började han dra ut de små skärvorna. Jag ryckte till och pressade ihop ögonen hårt då och då, men för det mesta skulle det kunnat vara värre.

”Vad höll du på att göra babe?” undrade han nästan ohörbart och fortsatte dra ut de små glasbitarna och slänga dem alla i min papperskorg.

”Jag uh…” klumpen i min hals växte. ”Jag tappade en foto ram och försökte städa upp det.”
”Varför gråter du?” hans ögon mötte mina. ”Du kan alltid köpa en ny, du behöver inte gråta över det.”

Hans blick följde min som nu vilade på bilden som fortfarande satt i den förstörda ramen, och han förstod,

”Oh Saige…” flämtade han. ”Om jag visste att du fortfarande var ledsen över din fars död-”
”Säg det inte.” stoppade jag. ”Du vet inte hur det känns.” skakade jag på huvudet. ”Försök inte förstå heller.”
”Saige, flera av mina vänner har blivit dödade, jag vet vad du går igenom. Jag vet att det är svårt och ibland kanske du undrar varför du fortfarande andas, men du behöver bara hitta ett sätt att ta dig igenom det, okej? Inte bara för dig men för mig också.” viskade han i samband med att jag suckade och försökte blinka tillbaka tårarna.

”Jag…” jag visste inte hur jag skulle fortsätta meningen, och en tår föll längst min kind.
Justin hade vid detta lag tagit ut alla glasskivor och började nu med dem som låg på golvet.

”Jag kan inte göra detta utan honom… förstår du?”

”Du kan, och du måste tro på det." han kramade om min ena arm.

”Vart finns det bandage?” han valde att ändra ämne och undersökte nu mina händer.

”Det finns en förstahjälpen låda i min garderob.”
”Okej.” med en kyss på min panna ställde han sig upp och gick över till min garderob där han snabbt hittade lådan. Han kom tillbaka och öppnade den vita boxen, och började genast leta efter något som kunde hjälpa oss. Han drog ut en anti-bakteriell spray och skakade den innan han började spraya över mina sår. Det sved, men för någon anledning så kändes det bra.

Innan han började bandagera smörjde han in min ena hand med Neosporin. Några tejpbitar satte han även på för att hålla det hela på plats, innan han började göra exakt samma sak med min andra hand. Han lämnade iallafall ut alla mina fingrar, så jag var inte helt handikappad.
När han var klart hjälpte han mig upp och torkade bort mina tårar samt sminket som runnit.

”Jag slår var om att jag ser galen ut.” suckade jag och kollade i skam ner på mina fötter.

”Nej.” han la sitt finger under min haka och lyfte mitt ansikte. ”Du kommer alltid se vacker ut baby.”

Jag gömde genast mitt ansikte i hans axel och slingrade mina armar runt hans midja. ”Tack.”
”För vad?” skrockade han. ”För att jag sa sanningen?”
”Du är för söt mot mig.” skakade jag på huvudet. ”Jag förtjänar dig inte.”

”Säg inte det.” jag kunde känna hans läppar mot toppen av mitt huvud. ”Du förtjänar så mycket mer än mig.”
”Nej.” mumlade jag och drog bak mitt huvud så jag kunde få ögonkontakt. ”Du förtjänar så mycket bättre, men jag antar att du får nöja dig med mig.”
"Oh, jag är mer än nöjd för jag gjorde en fantastisk affär när jag fick dig.” han sköt mig en bedårande, snett leende som gjorde att mitt hjärta smälte.

Jag vet inte vad för bra jag gjorde för att förtjäna någon så bra som Justin.

Visst, han hade troligen dödat någon eller några under sitt liv, han var med i fighter regelbundet och han var även med i Bronx langargäng, men han var perfekt för mig och jag skulle aldrig fråga efter någon annan.

”Vad har jag gjort för att få en sådan välsignelse som dig?” han la tillbaka en hårslinga bakom mitt öra och pressade ihop våra pannor.

”Jag vet inte, men jag höll på att tänkta precis samma sak.” våra läppar pressades samman, och vi båda tog det lugnt då jag var i en skör stadie och kunde bryta ihop närsomhelst utan varning.

”Vad säger du om att vi går och gör något kul istället för att deppa i ditt rum?”

Jag skakade på huvudet. ”Jag är inte på humör för något kul.” min uppmärksamhet drogs då tillbaka till familjefotot på golvet bredvid mig. Jag tog upp det och började ta in varje drag av min fars ansikte. De små, nästan osynliga påsarna under hans ögon, skrattrynkorna som syntes tydligt då han var i mitten av ett skratt när bilden togs, troligen på grund en av min mors kända men också fåniga skämt som hon alltid sa för att få oss att le när vi tog bilder.

”Jag skulle döda för att komma ihåg vad som gjorde att min pappa skrattade… Jag skulle döda för att höra hans skratt en sista gång. Han hade den sortens som ljusnade upp hela rummet. Jag bryr mig inte om hur stor idiot han var mot mig i slutet av sitt liv, för jag skulle aldrig glömma min pappa som tog mig till nöjesfälter på mina födelsedagar, lärde mig att cykla och liknande saker…” min röst slutade fungera när jag försökte stoppa gråten.

”Du kan gråa baby.” han hade självklart märkt. ”Så länge du inte skadar dig själv, så är det okej. Ibland behöver man gråta för att bli bättre.”
Vid hans ord tappade jag det helt och snyftningarna bröt ut i samband med att jag lutade mig mot hans bröstkorg och höll i bilden för brinnande livet.

”Jag saknar honom så mycket.” grät jag medan Justin höll i mig utan att säga något.

”Scooter bestämde att han inte skulle träffa oss förrän vi gått ur high school.” Emma himlade med ögonen. ”Han valde att signa en kille som gjorde den fucking dumma Gangnam låten, och han sa att han skulle prata med oss senare. Jag fick hans jävla visitkort, like what the hell… jag är en tonårstjej, jag använder inte sådana saker!” hon var fylld av ilska och irritation över att vi i princip hade ignorerats av "Scooter" eller Scott Braun för den koreanska killen som sjöng Gangnam Style.

”Vad heter han egentligen?” Willow höjde ett välplockat ögonbryn, troligen också arg över det faktum att vi inte blev signade.

”Jag tror att det är Pie eller något.” sa Jaxon.

”Det är Psy.” namnet gled ut som smuts från Emmas mun.

”Sigh?” Jazmyn gav henne en förvirrad blick. ”Som engelskans suck?” hon suckade för att förtydliga det hela.

”Nej.” Emma skakade på huvudet. “Psy… P-S-Y.”
”Hur blir det till sigh?” fnittrade Seneca och skakade på huvudet.

Justin ryckte på axlarna “Det är koreanskt.”
“Oppa Gangnam Style.” sjöng JT tyst för sig själv.

”Säg det inte!” Emma höll upp sina händer för att tystna JT. ”Den sången är förbjuden att sjungas inom tjugo meters radie från mig.

”Någon överreagerar.” sjöng Seneca och skickade sitt välkända flin till Emma.

”Det gör jag inte.” suckade hon. ”Jag ville detta bara mer än något annat, och att få det bortdraget ifrån mig innan jag fått det… det suger.” hon rynkade pannan och putade med underläppet.

Jag nickade utan att säga någonting, då jag inte kände för att prata.

”Är allt okej Saige?” Willow gav mig en menande blick, och visste självklart att det var ovanligt att jag inte deltog i samtalet.

”Jag är okej.” sa jag tyst utan att gå djupare, och höll mina ögon på bordet.

”Är du-”
”Willow.” avbröt Justin. ”Lämna det.”
”Men hon är min bästa-”  
”Gör det inte.” skakade Justin på huvudet. ”Bara lämna henne ensam för nu.”
Willow blåste ut ett djupt andetag och gav mig en sorgsen blick innan hon vände sig mot vem nu som pratade.

Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan och drog genast upp den för att kolla igenom meddelandena.

“Austin: Är du upptagen ikväll?”
“Saige: Jag har en pojkvän nu Austin, och jag såg dig på dejt med en annan tjej så… jag tror vi kan säga att du och jag är över.”

“Austin: Jag var inte på en dejt? Jag hängde bara med en vän som hände vara en tjej.”
“Saige: Jag har fortfarande en pojkvän nu…”
“Austin: Oh uhm… okej… lycka till med det.”

”Vem sms:ar du?” hörde jag Emma fråga och visste att det var riktat mot mig.

”Ingen.” viftade jag bort och la tillbaka min mobil i fickan innan jag kastade en blick på alla. ”Ni kan återgå till era samtal.” sa jag entonigt och flätade ihop mina fingrar. Alla suckade, men gjorde som jag sa medan jag satt tyst på min plats och önskade att jag kunde vara i mitt rum och sova bort all smärta och depression.

Jag kunde känna Justins brännande ögon på min kind. Han hade kollat på mig under hela den stund jag varit här som om jag var ett djur som skulle springa iväg så fort du slutade ge uppmärksamhet till dem.

Obekvämt suckade jag och skiftade i min stol innan jag tog upp min mobil igen, och började rastlös skrolla igenom Instagram i ett försök att få det att se ut som att jag inte gav någon uppmärksamhet till Justin.

Min mobil vibrerade än en gång och jag klickade in på meddelandet.

“Justin: Snälla muntra upp baby, jag kan inte stå ut med att veta att du är olycklig.”
“Saige: Jag kan inte genast känna mig bättre Justin, jag behöver tid att läka.”

“Justin: Jag är ledsen. Jag önskade att det skulle finnas ett sätt jag kunde hjälpa dig på.”
“Saige: Att sluta stirra på mig skulle vara en bra början. Jag behöver inte vara under en konstant uppsikt.”

Jag la tillbaka min mobil i samma stund som jag fångade upp hans ögon och därmed tydligt visade att jag var klart med konversationen. Han suckade och la sin mobil på bordet med skärmen nedåt.

”Så, jag kommer definitivt kontakta honom när vi slutat high school och se vad som händer.” suckade Emma. ”Jag är bara arg att vi inte kan göra det nu.”
”Hey, det är bara några månader. Ni kommer snart få jullov och innan ni vet ordet av tar ni examen och flyttar till större och bättre saker.”
”Som att sälja ut Madison Square Garden.” fantiserade Willow.

Jazmyn nickade. ”Det skulle vara helt sjukt.”
”Rätt coolt ändå.” slängde Justin in i konversationen.

”Jag hoppas bara vi får chansen.”

”Du, jag och alla andra.” la jag till ett försök att få allt att se okej ut.

Jag är ledsen att detta kapitel tog extra lång tid, men jag hoppas jag gjorde upp för det. ♥