Kanske skulle hon vara solbränd som om hon nyss kommit från California Beach. Hon skulle ha sandblont hår som flöt ut i vågor. Stora hjärtformade läppar som skulle vara i en perfekt rosaröd färg som skulle skrika för mig att kyssa dem. Och låt oss inte glömma sexiga kurvor för mina händer att glida över. 

Saige’s POV
Jag satt på soffan med fjärrkontrollen i handen som jag zappade igenom kanalerna på våra ”nya” TV med. Den var bara tjugo tum, och därmed väldigt litet jämfört med den gamla åttio tum jag brukade ha i mitt rum i Brooklyn.

”Det är som om jag knappt ser vad som spelas.” jag vände mig mot Toby som satt i fåtöljen bredvid soffan.

Han suckade. ”Jag hatar det här.”
”Samma här.” jag nickade.

”Pattie och hennes son ska vara här snart.” mamma kom in i rummet med en entusiastiskt leende på läpparna.

”Var är pappa?” Toby höjde på ögonbrynen.

”Ute och letar efter jobb.” hon ryckte på axlarna i samband med att knackningar på dörren hördes. ”De är här!” hon log glatt och gick för att öppna dörren; troligen så hade hon och Pattie genast blivit bästa vänner. Hon öppnade dörren och avslöjade Pattie som såg ut precis som i morse, tillsammans med en kille. Mina ögon vidgades när jag såg att det var samma kille från McDonalds som sade till mig att jag inte passade in i Bronx.

Pattie log mot min mor. ”Betty!” hälsade hon glatt. ”Detta är min son, Justin.”
”Trevligt att träffas Justin.” min mamma skakade hans hand. ”Detta är min dotter, Saige.”
Fuck my life. ”Hej.”
Han kände självklart igen mig och började flina. ”Trevligt att träffas.”
”Och min son, Toby.” mamma viftade med fingret bakom sig där Toby fortfarande satt på soffan, utan att bry sig om att försöka bli vän med Justin eller Pattie.

”Justin.” Pattie vände sig mot sin son och kollade upp mot honom. Han var mer eller mindre tio centimeter längre än henne. ”Hur låter det med att du tar Saige och Toby med dig för att möta dina vänner?”
”Mamma-”
”Tack, men nej tack.” Toby avbröt Justin. ”Jag ser hellre på gräs som växer, trevligt att träffas.” han stod upp och stormade till sitt rum.

Min mor suckade. ”Jag är så ledsen, han saknar verkligen Brooklyn och en sådan här drastisk förändring påverkar honom verkligen.”

Pattie viftade bort mammas ursäkter. ”Det är lugnt Betty. Justin kan ta med sig Saige bara.”
”Jag-” började jag argumentera, endast för att bli avbruten av min mamma.

”Det låter fantastiskt.” hon vände sig mot Justin. ”Tack.”
”Inga problem, Mrs… -” han pausade på grund av att han inte visste vårt efternamn.

”Cameron, men du kan bara kalla mig Betty.”

Justin nickade innan han vände sig om och började gå nerför trapporna, var det meningen att jag skulle följa efter honom?

”Ha kul.” log Pattie mot mig. Antar att det var det. Snabbt tog jag upp farten och fann honom stå på sista trappsteget.

”Redo?” han flinade.

”Du behöver verkligen inte göra detta.” jag suckade. ”Jag kan bara gå och sitta i en snabbmatsrestaurang eller något, och sedan berätta för min mamma att jag träffade några av dina vänner, det spelar egentligen ingen roll.”
Justin skrockade och skakade på huvudet. ”Tur för dig så har jag en basketmatch planerat med mina vänner om trettio minuter, så du kan sitta och kolla på tillsammans med deras flickvänner under tiden vi spelar, okej?”
Jag svalde utan att vilja möta främlingar. ”Okej.”
”Ge mig också din telefon.”

Jag rynkade på pannan. ”Ursäkta mig?”
”Om du går vilse så är det mitt ansvar, så jag behöver ditt nummer.”
Jag drog ut min telefon och räckte över den.

”Wow, nya iPhone.” han nickade imponerat. ”Bäst för dig att du gömmer denna under tiden vi är på matchen, någon kommer försöka snatta den.”
”Verkligen?” frågade jag överraskad.

Han nickade. ”Det är hur jag fick min iPhone fem.” flinandes skrev han in sitt nummer och sms:ade sig själv innan han gav tillbaka telefonen. ”Kom igen.”

Vi joggade nerför de återstående trapporna innan vi var utomhus. Det första jag såg var en man som blev upptryck mot en tegelvägg med en tjej framför sig som hade händerna fastklämda runt hans hals.

”Oh my god, borde vi ringa efter hjälp?” jag fortsatte kolla på de två personerna samtidigt som de båda fortsatte slåss. Nu var det killen som hade övertaget.

Justin skrockade. ”Det där är bara Darrel och Diamond.” han ryckte på axlarna. ”De gör det hela tiden.”
”Nästan döda varandra?” jag fortsatte kolla förvirrat på paret. ”Varför bråkar de ens?”
Justin ryckte på axlarna igen. ”Vem fan vet? De slåss alltid. Hej idioter!” Justin höjde sin röst. De båda backade undan från varandra och letade efter vem som ropat.

”Hej man.” Darrel log mot Justin, som om han nyss inte deltagit i en dödskamp.

”Kommer ni två till matchen?”

Diamond nickade. ”Självklart.”
Darrel nickade. ”Du vet att jag också spelar.”
”Alright, försök att inte döda varandra.” Justin drog mig bort dem i samband med att de fortsatte sin fight och började skrika argt.

”Vad sjutton var det?” väste jag tyst under tiden vi gick längre bort från de båda.

”Mina vänner Darrel Causey och Diamond Hetero.”
”Och du ska bara låta dem fortsätta strida till döden?” jag tittade över axeln för att endast se att det blivit värre innan jag vände tillbaka huvudet.

”Strida till döden?” Justin skrattade hysteriskt. ”Var inte så överdramatisk.”

Jag suckade under tiden vi fortsatte gå. ”Så… Borde vi berätta om oss själva?”
”Uh…” Justin stirrade på mig. ”Visst? Du kan börja.”
”Okej, väl, mitt namn är Saige Cameron, jag är sjutton år. Jag är född i New York City och bodde i Brooklyn. Min far var en välbetald advokat så vi tjänade mycket pengar. Sedan bestämde han sig för att vara en stor idiot när han förlorade sitt jobb och inte berätta för någon, och därmed låta pengarna ta slut så vi blev tvungna att flytta hit…” jag fortsatte inte meningen. ”Din tur.”
”Det är bara en sak du behöver veta om mig.” flinade Justin. ”I’m Bronx royalty, babygirl.”

”Kalla mig inte det.” jag rynkade på näsan. ”Jag är inte din, eller någon annans babygirl.”
”Oh, jag kallar alla det. Calm your tits, babygirl.”
”Jag sa; kalla mig inte det.”

Justin stannade upp och gav mig en oförskämd blick. ”Vet du vad? Du är för modig för ditt eget bästa och säga emot någon som kan bryta dig precis som en kvist.”
”Folk har sagt att jag är modig.”
”Du vet, de flesta tjejer skulle prata sådär vid det här laget.”
Jag flinade. ”Kom ihåg det här Bieber. Jag är inte och kommer aldrig bli som de flesta tjejer.”
Han tappade hakan innan han fortsatte gå, med mig släpandes efter sig.

Inom några minuter var vi framme vid basketplanen. Det var utomhus, omringat av staket och några rader av gamla, rostiga läkare. Där satt en grupp av tjejer. De alla lekte antingen med sitt hår, blåste tuggummi, eller dreglade över killarna.
På planen stod killarna och snackade under tiden de väntade på att alla spelare skulle dyka upp innan de kunde starta matchen. Utan ett hejdå, sprang Justin över till dem. Jag suckade och började gå till läktarna där jag pinsamt tog en plats längst upp, så långt bort som möjligt från gruppen av tjejer som alla satt på första eller andra raden. En av tjejerna kollade gång på gång upp mot mig innan hon stod upp och kom över.

”Vad gör du här white-y?”
Jag kände genast igen henne. Hon var tjejen som grät framför byggnaden jag bodde i.

Jag spände min kropp. ”Justin mamma tvingade honom att ta med mig… jag… jag sa till honom att jag kunde gå till en snabbmatrestaurang och senare så kunde vi tillsammans gå tillbaka till mitt hus eller något m-men han s-sa att jag skulle följa med.”
”Varför så nervös?” Hon satte sig bredvid mig och fixade sin tröja som hade åkt upp.

”Du hotade med att döda mig i morse.” jag svalde hårt och stirrade på henne.

”Oh.” hon skrattade. ”Jag var på dåligt humör, oroa dig inte för det sweetheart. Jag ska inte döda dig, det var bara stundens hetta.”
”Oh… okej.” jag lät ut ett djupt andetag jag inte vetat att jag hållit.

”Så vad är ditt namn?” jag bet min läpp och skiftade obekvämt.

”Seneca Deets.” hon höll ut sin hand som jag skakade klumpigt.

”Kan jag be om en tjänst.” jag lät mina axlar slappna av.

Hon gav mig en blick. ”Jag gör inget smutsjobb för någon av dina gamla, snobbiga, rika vänner i Brooklyn.”
Jag skakade på huvudet. ”Inget sådant, men kan du sluta kalla mig white-y?”
Hon skrattade. ”Jag behöver ditt namn då, så jag har något att kalla dig.

”Saige Cameron.”
”Alright Saige. Ingen mer white-y, men jag kan inte lova dig att andra personer inte kommer kalla dig det.”
”Blir du kallad white-y?”
Hon nickade. ”Ibland. Det var värst när jag först flyttade hit när jag var tretton, och tro mig; jag var precis lika förvirrad som du är nu. Men när mitt namn började dra sig ut till staden så började de antingen kalla mig det eller bitch.”
Jag nickade. ”Jag tror jag föredrar white-y kontra bitch.”
Hon skrattade. ”Gör då inget bitchy.”
”För sent för det, jag var uppnosig mot Justin på vägen hit.

”Jag visste att jag skulle gilla dig.” flinade hon.

”Tror du andra personer skulle bli förbannade på mig för det?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag är säker på att en tjej som är kär i honom skulle, men hans killar skulle bli imponerade, och jag är imponerad. De flesta vågar inte stå upp inför Justin, de tar bara hans skit.

Jag nickade igen. ”Är han verkligen Bronx royalty?” jag upprepade hans ord.

Seneca flinade. ”Du kan nog säga det.”
”Varför det?”
”Jag menar, varje tjej i den här staden drömmer om att ha sex med killen, om de redan inte haft det.” skrattade hon.

”Har du?” jag höjde på ögonbrynen.

Hon nickade. ”Flera gånger.”

”Wow.” flämtade jag. ”Är ni ett par då?”
Hon brast i skratt och skakade på huvudet. ”Jag skulle aldrig dejta Justin.”
Jag gav henne en förvirrad blick. ”Varför love making då?”
”Oh söta, rara Saige.” hon klappade mig på axeln. ”Det är en stor skillnad på sex och love making.”

”Är de inte samma sak-”
”Nej.” hon stoppade mig. ”Sex är ’no strings attached’ som knullkompisar. Men love making är något du gör med din självfrände. Det är en handling du endast kan göra med en enda person i hela ditt liv, och den personen är den du kommer spendera ditt liv med. För när du gör det med dem, så inser du att alla andra endast var meningslösa knull.”
”Det var djupt för att handla om att knulla.” gav jag som komplimang.

Hon flinade. ”Tack darling.”

”Oh, Justin fick hud.” dreglade Seneca och tittade på hur hälften av killarna tog av sig tröjorna.

”Ska de inte använda jerseys?”
”Vi är fattiga här, sweetheart.” skrattade hon. ”Våra team är antingen tröjor eller hud. Tröjor, bär självklart sina tröjor medan hud är barbröstade. Så det suger att vara hud på en kall dag.”
”Vad händer när en tjej spelar?”
”Typiskt när tjejer spelar är antingen tröjor och sportbh:ar eller hästsvans och nersläppt hår.
Jag nickade. ”Jag skulle hata att vara i bh på en kall dag.”
Seneca ryckte på axlarna. ”Jag spelade tröja och bh en gång. Jag var bh och det var… november tror jag. Det var inte så hemskt.” försäkrade hon.

”Kanske spelar jag en dag.” la jag fram som förslag.

”Spelar du ens basket?”
”Jag kan lära mig.”
”Om du får Justin att gilla dig, så är jag säker på att han kan vara din egen personliga tränare eller vad du nu var van vid när du var rik.”
Jag skrattade. ”Kanske.”

Efter att matchen var slut så återvände varje tjej till sin pojkvän förutom Seneca och jag själv. Justin kom över till oss och gav Seneca en vänlig kram innan han vände sig mot mig.

”Redo att gå?”
Jag ryckte på axlarna. ”Jag antar det.”
”Väl, det var coolt att prata med dig.” log Seneca. ”Justin ta med henne imorgon, yeah?”
”Om hon inte går på mina nerver på vägen hem.”
Seneca flinade. ”Jag vet vart hon bort, jag går bara dit själv om du inte tar med henne.”
”Okej Seneca.” Justin skakade på huvudet innan han gav henne ännu en kram och gick bort från basketplanen. Jag joggade snabbt efter honom, men saktade ner farten när vi var bredvid varandra.

”Hade du det bra?” undrade han med en ton som avslöjade att han egentligen inte brydde sig om mitt svar.

”Ja.” muttrade jag.

”Jag såg att du pratade med Seneca hela tiden, ni kom överens, eh?”
”Yup.” svarade jag simpelt och började kolla på scenariot omkring mig. Himlen var i alla möjliga färger nu när solen var på väg neråt. Jag kunde urskilja orange, gult, rosa, rött och lila i den vackra himlen ovanför en inte lika vacker stad.

”Försöker du prata dig ur?” skrockade Justin.

”Typ.”
”Så vad snackade du och Seneca om?”
Jag flinade. ”Att ni två är fuck buddies, vilket är äckligt förresten. Du borde behandla en kvinna med respekt och-”

Min mening dog ut när jag kände hur min rygg mötte den hårda tegelväggen som tillhörde tegelbyggnaden vi tidigare gått förbi.

”Ursäkta mig?” Justin höll mig stadigt mot väggen samtidigt som ilskan var tydlig i hans ansikte.

”Jag… jag…” jag kunde inte finna något att säga. Chocken från smällen och smärtan cirkulerade i min kropp.

”Du vad?”
”Låt mig gå.” jag kämpade för att komma ur hans grepp, men misslyckades helt. ”Sluta.” bad jag.

”Oh, så nu när du är upptryckt mot väggen så har du inget mer skit att säga, eh?”

”Jag är ledsen.” mumlade jag snabbt. Han himlade med ögonen och backade undan och därmed lät mig bort från väggen han tryckt mig mot.

”Gå hem själv.” morrade han innan han gick bort från mig där jag satt mot väggen med fingrarna intrasslade i mitt hår samtidigt som jag försökte reglera min andning igen.

När jag väl kände mig någorlunda normal så började jag hastigt gå tillbaka till hyreshusen jag bodde i. Jag tog trapporna två åt gången innan jag sprang in i lägenheten och stängde dörren efter mig.

”Hej gumman.” min mor log mot mig från köket där hon förberedde middagen. ”Mötte du några av Justins vänner?”
”Yup.” jag poppade p:et, utan att vilja fortsätta denna diskussion.

”Var de snälla?”
Jag gav henne en axelryckning. ”Jag pratade bara med Justin och en tjej.”
”Oh vad heter hon?”
”Seneca.” 
Hon nickade. ”Är Seneca en bra tjej?”
Jag gav henne ännu en axelryckning. ”Ser ut som det.”
”Röker hon?”
”Jag vet inte. Jag går inte direkt fram och presenterar mig själv och därefter frågar om hon röker mamma.”
”Dricker hon?”
”Jag vet inte.”
”Går hon på vilda fester?”
Jag rullade med ögonen. ”Mamma jag vet inte.”
”Tar hon droger?”
”Oh my god, mamma.” jag gav henne en blick. ”Sluta med frågorna, jag vet helt ärligt inte.”
”Okej, okej.” hon höll upp sina händer innan hon återgick till middagen.

”Vad blir det till middag?” jag satte mig på soffans ryggstöd.

”Spaghetti.” svarade hon. ”Kan du smöra några brödskivor?”
”Var det en fråga eller en order?”
Hon skrattade. ”Oh, jag gör det. Oroa dig inte.”
”Jag kan göra-”
”Nej, nej.” avbröt hon. ”Gå och fräscha upp dig tills detta är klart, okej?”
”Okej.” jag nickade och gick till mitt rum. Jag suckade och mötte min spegelbild. Det var röda märken på mina underarmar där Justin haft ett tight grepp.

Jag rullade mina ögon och bytte om till ett par mjukisbyxor och en enkelt T-shirt innan jag började täcka över märkena med foundation så min familj inte skulle märka och börja fråga.
P!nks låt började fylla mitt rum igen. Jag log och tog upp min mobil innan jag lät min tumme möta den gröna knappen.

”Hallå?”
”Babe.” Willows röst ekade genom mina öron.

Jag andades lättat ut. ”Jag hoppades att det skulle vara du.”

”Du vet vad de säger, dröm tills dina drömmar bli sanna.”
Jag skrattade. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra, funderade på att komma och hälsa på dig.”
”Här i Bronx?”
”Yeah, varför inte?” hon skrattade. ”YOLO, right?”
”Antar det.” log jag.

”Du låter inte exalterad.” jag kunde nästa höra henne rynka panna.

”Det är jag.” försäkrade jag. ”Jag vill inte bara att du ska komma till den här staden och bli rånad eller något.”
Hennes skratt fyllde mina öron. ”Om du fortfarande lever, så är jag säker på att jag klarar en dag.”

Jag flinade. ”Skyll inte på mig om någon stjäl din bil.”
”Oh my God, tror du de skulle göra det?”
”Absolut.” nickade jag.

”Kanske borde ta en taxi.”
Jag nickade igen. ”Det skulle nog vara en bra ide.” jag la mig ner på sängen och stängde mina ögon och kände tröttheten ta över min kropp.

”Så, sms:a mig din adress?”
”Det gör jag.”
”Vilken tid kan jag komma?”

”Uh…” jag gick igenom mitt huvud. ”Vid lunch, antar jag.”
”Okej cool. Jag är där imorgon.”
Jag log. ”Nu är jag exalterad.”
”Bra, förresten så måste du presentera mig för dina nya, ghetto vänner.”

Jag himlade med ögonen. ”Än så länge är det bara en tjej jag kan överväga som vän.”
”Väl, ny, ghetto vän då.” rättade hon sig själv.

Jag suckade. ”Okej, Willow.”

”Toby, Saige, middag!” hörde jag min mor ropa.

”Jag måste gå.” jag vände mig mot dörren samtidigt som jag stod upp. ”middag.”
”Aw, men sms:a mig senare.”
”Självklart doll.” jag log och lät min tumme glida till ’avsluta samtal’ knappen. ”Vi hörs senare.”
”Okej, syns imorgon!” tjöt hon ivrigt.

”Det gör vi.” jag la på och slängde telefonen på madrassen innan jag gick till köket där mamma, pappa och Toby redan satt vid matbordet.