Saige Cameron’s POV
Ljudet av bråk väckte mig nästa morgon. Överraskande så var det inne i mitt eget hus denna gång istället för ute på de skräckfyllda gatorna.

”Vi kan inte bara bo så här Charlie!” tjöt min mor.
”Vi måste Betty, det är vårt enda val.”
Perfekt, som om att se en tjej nästan bli skjuten inte var tillräckligt så argumenterar nu mina föräldrar.

”Vårt enda val?” hörde jag min mor säga sarkastiskt. ”Du agerar som om det inte finns flera hus i världen förutom denna här i Bronx Charlie!”
”De andra husen är inte gratis! Detta gavs till oss Betty, du kan i alla fall vara lite tacksam!”
”Tacksam? Hur kan jag vara tacksam när vi lever i en stad fyllt med droger, våld, våldtäkt och mord? Detta är den sista platsen jag vill att mina barn ska växa upp på!”
”Våra barn.” rättade pappa henne.

”Oh håll käften, du vet att de två inte passar in här. De har bott hela sina liv i ett lugnt, rikt område och nu har du dragit in dem i det absolut motsatsa.”
”Jag kan inte hjälpa att jag blev sparkad!” skrek han åt henne.

Jag täckte mina öron med min kudde i ett försök att få deras skrik att dö ut. Det hjälpte inte helt men jag hörde iallafall inte varje ord längre.
Jag sträckte mig efter min mobilladdare och drog ut den från det enda som höll mig kopplad till mitt sociala liv. Jag hade fem sms som väntade på mig, och några Facebook notifikationer. Jag bestämde mig för att kolla på sms:en först.

Willow: Saknar dig boojank! xx Det är inte detsamma utan dig!

Willow: Uhm… May Day, May Day, Hanna har redan berättat för alla att ni blev utkickade från ert hus och nu bor i Bronx.

Jag stönade och såg att de andra tre sms:en var från olika personer från skolan. De undrade säker om det Hanna har sagt.

Josh: Är det sant? Bor du verkligen i Bronx nu?
Adam: Holy shit, bor du i Bronx? Ledsen men vi kan inte prata mer om du gör det. Lycka till och hoppas du inte blir mördad.
Crystal: Dude, Bronx? Haha! Loser, dö inte.

Jag suckade och gömde mitt ansikte i mina händer samtidigt som jag lät ut ett skrik av rent ångest innan jag kollade in Facebook. Lyckligtvis var det bara normala notifikationer av personer som gillat min profilbild eller kommenterat gamla statusar.

När jag var klar med att kolla allting, så stoppade jag mobilen i fickan av mina pyjamas shorts och började gå genom den smala hallen, där jag fann ett litet badrum. Den hade bara ett badkar tillsammans med dusch, en toalett och ett litet handfat. Spegeln ovanför handfatet hade en spricka i vänstra hörnet.
Jag suckade och satte på det iskalla vattnet som jag stack händerna under innan jag skvätte det mot mitt ansikte och torkade dem. Jag drog fingrarna genom mitt toviga hår innan jag satte upp det i en bulle med hjälp av snodden jag haft runt min vänstra handled.

Jag stirrade på min spegelbild samtidigt som jag försökte övertyga mig själv om detta. ”Du kan göra det.” mumlade jag innan jag öppnade dörren.
Två kvinnliga röster från vardagsrummet nådde mina öron innan jag upptäckte min mor i soffan och kvinnan från receptionen, Pattie. Hon var klädd i en elegant, färgglad tröja som flöt ut omkring henne. Tillsammans med det bar hon ett par jeans som var tighta upptill men svängde ut vid hennes fotledar.

”Oh, hej.” jag skämdes över att stå framför henne i samma kläder jag sovit i.

”Hur var din första natt?” log hon.

Jag ryckte på axlarna. ”Jag önskade jag var tillbaka i Brooklyn, de första nätterna är alltid de värsta.”
”Du kommer vänja dig vid att bo här snart.” försäkrade hon.

Vem fan skulle någonsin vara bekväm med att bo i Bronx?  ”Det kommer jag säkert.” ljög jag.

”Vet du någonting om den kommunala skolan som jag ska börja i?” undrade jag.

Pattie nickade. ”Min son tog nyss studenten därifrån förra året, det är inte en dålig skola. Jag är säker på att det inte är någonting jämfört med den privata skolan du brukade gå i, men de har faktiskt bra program. Du kommer säkert hitta vänner där.”
Perfekt, med ’inte en dålig skola’ menade hon att det var hemskt. ”Oh, låter bra.”

Hon nickade. ”Jag kan skicka min son hit så han kan prata med dig om skolan om du vill.”
”Det skulle vara jättebra.” svarade min mor. ”Saige kan behöva några vänner.”
Jag himlade med ögonen. ”Mamma, jag är säker på att jag kan hitta mina egna vänner, du behöver inte göra det åt mig.”
”Oh, jag försöker bara hjälpa till.” hon sände mig en blick. ”Säg till honom att komma över i eftermiddag Pattie, vi skulle mer än gärna vilja träffa din väluppfostrade pojke.”
Pattie rodnade. ”Oh tack Betty, skulle klockan två passa?”
”Perfekt.” log min mor.

”Perfekt.” muttrade jag sarkastiskt och återvände till mitt garderobstora rum. Jag gick fram till garderoben för att hitta en outfit, så jag i alla fall skulle se någorlunda presentabel ut för den här okända killen som nu var välkommen in i mitt hus.

Den vita, pösiga linnet jag tidigare burit lämnade jag kvar och istället bytte ut min zebra shorts mot ett par mörka, tighta jeans.  Jag gjorde min vanliga dans för att få upp dem. Det berodde inte på att de var för små utan för att skinny jeans alltid var svåra att få på. Jag knäppte dem och drog upp gylfen innan jag började leta efter något jag kunde ha över mitt linne.
Snabbt hittade jag en vit stickad tröja som jag drog på mig och som värmde upp mina gåshudtäckta armar. Över det slängde jag en pälsväst och lyckligtvis såg det inte dumt ut. Ett fjäderhalsband åkte på och landade perfekt över min tröja.
Min blick mötte spegeln som var fast på baksidan av min dörr, och jag nickade gillandes. Jag antar om jag skulle imponera på en kille som bodde i ghettovärlden, så skulle detta vara en bra outfit.

”Saige?” hörde jag min mor ropa.
Med en suck öppnade jag dörren och gick tillbaka dit hon fortfarande satt med Pattie.

”Ja?” jag skiftade min vikt till vänstra sidan.

”Kan du fixa frukost till dig och Toby? Jag skulle gärna göra det, men Pattie vet en perfekt plats där jag kan skicka in en ansökan till ett jobb och de är desperata så jag behöver gå nu.”
Jags suckade igen. ”Det kan jag göra.”

Hon stod upp och lämnade en puss på min panna. ”Tack gumman!”

”Ja, ja.” jag schasade ut henne. ”gå och ansök för ditt nya jobb nu.”
”Tack raring.” hon vände sig mot Pattie. ”redo att gå?”
”Självklart.” hon nickade och de båda lämnade huset fnittrande.

Jag gungade fram och tillbaka på mina fötter samtidigt som jag funderade på vart i helvete köket var. Men istället för att söka upp det så valde jag att hämta min plånbok från där jag lämnat det bredvid bordet i vardagsrummet. Det var dagsljus så förhoppningsvis så skulle jag inte bli attackerad när jag gick ensam på trottoaren.
Jag dubbelkollade att jag hade husnycklarna innan jag började gå ner för alla trappor och lyckligtvis hittade min väg ut.
På en bänk utanför märkte jag en tjej i min egen ålder sitta. Hon hade grävt sitt ansikte i sina händer samtidigt som hennes kropp skakade för varje snyftning hon lät ut. Förvirrat kollade jag på henne, och undrade om jag skulle gå fram och fråga om allt var okej eller helt enkelt ignorera henne och fortsätta min jakt på frukost till mig och Toby.

”Uh…” var allt som lämnade min mun samtidigt som jag stirrade på henne som en idiot. Tjejen satte sig rakt upp och stirrade på mig.
Hennes hudfärg var lika ljust som mitt, något som var sällsynt i ghettot. Hon hade mörkt, chokladfärgat hår som satt upp i en slarvig hästsvans tillsammans med en svart bandana runt det.
Hon bar en sliten, oversize tröja som såg ut att tillhöra en kille. Som underdel bar hon ett par yoga byxor som kramade om hennes ben tight och ett par slitna Converse som hade smutsfläckar över hela dem täckte hennes fötter.

”Kan jag hjälpa dig?” utbrast hon och försökte få sig själv att sluta gråta genom att våldsamt torka bort alla spår av tårar.
”Oh…” flämtade jag. ”Jag är ledsen, jag menade inte att stirra. Jag flyttade hit-”
”Det är en självklarhet.” fnös hos. ”Sättet du klär dig!”

Jag sneglade ner på min outfit. Jag tyckte det såg okej ut. ”Vad är felet med mina kläder?”
”Du klär dig som en white-y!”
Jag rynkade på pannan. ”Som en white-y? Du är vit också.” påpekade jag.

”Du tror inte jag vet min egen hudfärg, tjejen? Jag må ha färgen av en white-y, men jag varken klär mig eller beter mig som en.”

”Oh… uhm.” stammade jag. ”Okej?”
Hon rullade med ögonen. ”Bara fortsätt med vad du höll på med innan jag ringer några som kan stoppa din andning innan du hinner blinka.”
Mina ögon vidgades, innan jag snabbt vände mig om och började gå ifrån tjejen som jag hörde börja skratta bakom mig. Jag skakade på huvudet och förbannade den här staden i samband med att jag hittade en fallfärdig McDonalds. En lättad suck lämnade min strupe innan jag gick in och fram till kassan.

Tjejen flinade mot mig. ”Vad vill du ha white-y?”
Jag svär till gud, om ytterligare en person ger mig ett smeknamn baserat på min hudfärg…

Jag gav henne en äcklad blick. ”Två bacon, ost och ägg mcmuffins, tack.”
Hon gav mig samma blick tillbaka. ”Coming right up.” hon berättade priset som jag snabbt betalade. Maten kom snabbt och i samma tempo lämnade jag restaurangen, men till min olycka sprang med full kraft in i något.

”Fan.” svor jag och masserade mitt huvud som lätt dunkade från vad jag än hade gått in i.

”Kolla vart du går.” fräste en manlig röst. Jag tittade upp och mötte ännu en ”white-y.”
Hans hår var uppspikat på ett dramatisk sätt. Han var klädd i ett simpelt, svart T-shirt, tillsammans med ett par röda jeans och det hela kompletterades av high top sneakers som var täckta med en krona och ordet ’SUPRA.’ Jag hade aldrig hört talas om märket, men jag antar att det var mer populärt i Bronx än vad det var i Brooklyn.

”Ja… Jag… Jag är… ledsen.” stammade jag nervöst. På grund av någon okänd anledning så kände jag mig rädd för denna kille.

Han flinade när han upptäckte rädslan i mina ögon. ”Hur låter det med att du nu försvinner härifrån och åker tillbaka till vart du än kommer ifrån. Rika tjejer som du kan enkelt skadas här i Bronx.”

Jag svalde. ”Jag bor här sir.” Kallade jag nyss honom sir? Jag slog mentalt till mig själv.

Han kollade överraskande på mig. ”Är du en Bronx tjej, eh?”
”Jag…” jag bet min läpp nervöst. ”Jag flyttade nyss hit.”
”Välkommen till staden då.” han flinade. ”Försök att inte bli gravid.”
Och med det knuffade han till min axel med sin egen och gick in i McDonalds. Mina ögon växte till dubbel storlek när jag såg honom gå upp till kassan där tjejen genast gav honom ett flörtigt leende tillsammans med en blinkning.
Jag suckade och började gå hem samtidigt som jag bad till gud att den där tjejen inte fortfarande satt vid ingången.

Lyckligtvis var hon borta när jag var tillbaka. Jag gick in i byggnaden och hastigt tog mig upp för trapporna, utan att vilja något annat än att sätta mig på min säng och äta den ohälsosamma frukosten.

”Toby!” ropade jag med andan i halsen och såg hur han öppnade dörren till sitt rum minimalt och stack ut huvudet.

”Ja?” han höjde på ena ögonbrynet.

Jag viftade med McDonalds påsen. ”Jag har frukost till dig.”
”Sweet.” han öppnade dörren helt och började gå mot mig. Jag gav honom hans smörgås innan jag tog med mig en vattenflaska från kylen och gick till mitt eget rum. Jag satte på den lilla radion och lyssnade på Fun som började studsa mellan tegelväggarna.
“Well, I woke up to the sound of silence and cries were cutting like knives in a fist fight,” deras sång, Carry On spelades. Jag sjöng med i samband med att jag öppnade fönstret och välkomnade sommarbrisen.

“And I found you with a bottle of wine, your head in the curtains and heart like the Fourth of July. You swore and said ‘we are not, we are not shining stars.’ This I know, I never said we are. Though I’ve been through Hell like that, I’ve closed enough windows to know you can never look back,” fortsatte jag tyst under tiden jag åt.


”Käften!” Toby smällde till den tunna väggen mellan våra rum.

”Låt mig vara!” skrek jag och slog till dubbelt så hårt som han gjort.

Jag la mig ner och stängde mina ögon hårt samtidigt som jag åt klart. Påsen la jag på sängbordet innan jag la mig tillbaka i samma position och lyssnade på ljuden av staden.

”Flytta ur vägen asshole!” morrade en man och tutade flera gånger.

”Fuck you bro, det finns en stopskylt!”

”Kan ni två bara hålla käften och köra?”

Jag suckade och öppnade mina ögon. ”Är inte det här avslappnande?” muttrade jag sarkastiskt till ingen speciell. Jag tog mig upp ur sängen och tog med McDonalds påsen som jag slängde i soptunnan innan jag hörde hur min ringsignal, Pinks låt True Love började spelas.

“But I hate you, I really hate you so much it must be true love, true love. Nothing else can break my heart like true love, true love-“

Sången avbröts när jag lät min tumme möta den gröna knappen.

”Hallå?” jag la mig tillbaka på sängen.

”Saige.” det var Willows glada och ivriga röst.

”Oh tack gud.” andades jag ut. ”Du har ingen aning hur bra det känns att höra din röst.”
Hon fnittrade. ”Har du saknat mig Saigey?”
Jag nickade men kom sedan på att hon inte kan se det. ”Ja.” mentalt skrattade jag åt mig själv.

”Hur är det i Bronx?”
Jag rullade med ögonen. ”Sucks ass. Främlingar kallar mig white-y, like what the fuck? Tillochmed en vit tjej kallade mig det, och jag sa ’du är vit också’ och så sa hon ’men jag beter mig inte som en white-y’ och sen hotade hon med att hennes vänner skulle döda mig.”
”What the fuck.” flämtade Willow. ”Jag önskade att du kunde bo i mitt hus.”
”Samma här.” jag suckade. ”Jag hatar att vara här.”