I samma stund som Justin sitter utanför det nerbrunna huset
Scarletts perspektiv:
”Eld, rök, Justin, hus.”
Jag visste inte hur många gånger jag redan hört och sagt dom orden, men trots det fortsatte jag mumla dom för mig själv och memorera, men också plåga mig själv. En tår rann nerför min kind, tätt intill följde en till, och en till. Jag var i en levande mardröm, en mardröm jag aldrig trodde skulle hända.
Kedjorna jag inte visste hur dom hamnade runt mina handleder, rasslade när jag än en gång försökte rycka. Hela min kropp krävde energi den inte fick tag på.
Minuterna inlåst i mitt rum kändes som timmar. Timmarna kändes som dagar, vilket i sin tur kändes som veckor. Men allting var ynka minuter, 60 sekunder som åkte runt i ett varv, innan dom började om igen.
Jag förstod Ricks perspektiv med detta men jag kunde inte bara sitta här när jag inte visste om Justin var skadad eller inte. Jag visste inte ens om han var levande eller död. Bara tanken gav mig en gnutta ilska som tog med sig energi. Dum jag var använde jag den till att försöka dra mig loss från handkedjorna, en plan som inte blev mer än misslyckad.
”Eld, rök, Justin, hus.”
Lucas ord hade varit tillräckligt kraftfulla för att lämna mig i chock i några minuter, därmed ge tillräckligt med tid till Kevin att uppfatta alla tankar som gick kors och tvärs i mitt huvud. Precis som en labyrint. Eller som när man var liten och skulle måla musens väg till osten. Avsett att förvirra och att vilseleda mig. Enda skillnaden var att jag inte visste vart jag skulle gå, jag hade inga linjer att följa, och inga väggar som minskade arean jag fick röra mig på.
Kevin i sin tur hade meddelat Rick som fått mig under sin kraft på mindre än en nanosekund. Jag visste inte hur han lyckades. Men mest av allt förstod jag inte hur jag lät honom ta mig upp hit och utan mitt medvetande kedja fast mig här, vid sänggaveln.
Men någonting jag visste och var mer än säker på, var att om jag behövde vända uppochner på hela Stratford när jag kom loss för att få Ju- killarna i säkerhet, så skulle jag göra det. Inte en tanke framåt och inte en tanke bakåt. Dom skulle vara min första och sista prioritet för stunden.
Jag rycktes tillbaka från mina tankar och spände genast musklerna när jag upptäckte hur min sovrumsdörr knarrade till, och öppnades av ingen mindre än Rick själv. Jag visste inte om det endast var en hallucination eller om hans kropp verkligen såg ut att ha ett mörkt och dystert skynke över sig. Som om han kände sorg och medlidande, men frågan var för vem? Mig, kanske för att jag suttit här i… några tiotals minuter, Ju- Five för situationen som har hänt eller helt enkelt sig själv för att han fått en sådan svår uppgift på axlarna?
”Jag har pratat med Bruce.” började Rick och jag spände genast öronen extra för att inte missa ett ord av det hans sa.
”Huset är nerbrunnet och alla killarna är oskadda.”
Trots det faktum att jag fick reda på hur Justin mådde mer eller mindre så kände jag mig inte en gnutta lättad. Jag visste fortfarande inte vem som orsakade elden och jag visste inte hur Justin mådde psykiskt.
”Allt dom hade är borta. Natten får dom tillbringa på sjukhuset för att dels ta några prover och dels för att...” hans röst dog ut.
”Fortsätt.” Min röst var skrovlig men det var det sista jag tänkte på.
Rick harklade sig och mötte min blick innan han vände bor ansiktet, och stirrade ut mot fönstret som avspeglade honom själv. ”För att dom inte har någon annan stans att befinna sig på.”
Jag visste att jag skulle få höra den meningen men inte så snart.  Kedjorna grävde in i mina handleder när jag än en gång började rycka, denna gång inte av ilska utan sorg och skuldkänslor.  Jag lovade att skydda honom men så fort jag får chansen så lämnar jag honom för att jag tror det är det bästa för honom. Justin var förvirrad och rädd och jag hatade att det smittade av sig på mig. Jag var den som orsakade allt detta, jag var tjejen som tillät honom falla för någon han trodde jag var. Mitt liv var fucked up och jag var inget annat än anledningen.
”Vad har du i tankarna?” frågade jag tillslut och lät min plågade och utmattade blick att landa på Rick som stod nu lutad mot dörrkarmen och studerade bortom mig med ett oläsbart ansikte, trots det så kände jag igen uttrycket. Det var när han hade en plan men fortfarande övertänkte.

”Dom ska bo med oss.”
”Är du helt från vettet!?” utbrast jag högt men han rörde inte en muskel, behöll endast det där ansiksuttrycket och stirrade förbi mig.
Hade inte vi redan orsakat tillräckligt med smärta och rädsla hos killarna? Hade vi inte vänt deras liv uppochner tillräckligt många gånger?  Jag ville inget annat att ha Justin hos mig varje minut av dygnet, men när jag vet att han blir skräckslagen av att endast tänka på mig så låter det hela… dåligt. Jag visste att alla konsekvenser skulle komma tillbaka likt en våg men jag trodde aldrig att det skulle vara nu. Och det värsta var att det inte var en våg, snarare en explosion lika stor som Big Bang.
”Öppna ditt sinne innan munnen Scarlett.”
”Och det ska komma från rätt person. Har du tänkt på vad det kommer hända om alla fighters får reda på att fem människor bor med oss? Vi blir deras första och sista måltavla. Jag kan inte riskera att Justin dör, bara för att du inte tänkte tillräckligt långt. Och killarna vågar knappt se på oss efter allt dom fick reda på Rick. Dom kommer springa iväg med svansen mellan benen så fort vi rör en hand!” jag var medveten av att jag skrek det sista men hittade inte kraften att stoppa det.
”Han kommer dö om du inte skyddar honom Scarlett. Vi lyckades döda Slyders men Kayla är fortfarande ute och vandrar på gatorna. Vill du att Justin ska möta henne ensam eller vill du vara vid hans sida och skydda honom det sista du gör?”
Det tog all min viljestyrka att inte rycka loss hela sängen och kasta mig på Rick efter den meningen, för jag visste att han hade rätt. Jag hatade att alltid ha fel i våra argument och han visste det, men ändå fortsatte han trycka på mina knappar. Och han visste hur han skulle göra det för att få orden att äta upp mig inifrån om jag inte gick med på det.
”Han kommer dö om du inte skyddar honom Scarlett.” repeterade han lägre och långsammare.
Jag fortsatte andas tungt utan att svara honom, men jag visste att han inte skulle lämna mig innan han fått någon sorts av bekräftelse.
Precis som jag påpekade så började jag känna en klump i magen. Tankar över Justin, likblek och kall framför mig fick mitt hjärta att slå dubbelvolter, och inte på ett bra sätt.
Jag kände inte längre smärtan när mina armar drog i kedjorna, det var som om skuldkänslorna hade gjort mig förlamad.
”Tänker du skydda honom under samma tak?” mumlade Rick och jag slöt genast ögonen. Rädd för att möta allt som inte var jag, men tillslut fann jag förmågan att nicka och därmed ge honom det han ville ha.

Ricks perspektiv:
Jag vände mig och gick ut ur hennes rum. Smärtan fanns i hennes ansikte men jag visste att detta var för allas bästa. Kedjorna på hennes handleder fick sitta kvar för jag visste att hon skulle springa ut direkt hon fick chansen och därmed dra hela Stratfords uppmärksamhet till sig, det vi behövde minst nu.
Jag började gräva i min ficka och drog upp föremålet jag sökte. Långsamt drog jag tummen över skärmen innan jag gick in på kontakter och hittade Bruce nummer.
Jag ljög för Scarlett när jag sa att jag har pratat med Bruce. All information kom från Lucas och Kevin. Lucas ord berättade vart dom befann sig medan Kevin hade varit ute och befunnit sig vid det nerbrunna huset. Han hade varken sökt runt efter vem det kunde vara som startat elden eller visat sig för Five. Det sista vi behövde var att polisen hittade fingeravtryck från Kevin. Han var där endast för att uppfatta deras tankar och kunna informera mig.
Min plan hade två steg. Den första var att lyckas övertala Scar om att Five skulle bo här då dom andra redan var med och bestämde det hela. Det andra steget var att övertala Five. Justin må vara ledare men jag visste att han skulle vara lika envis om sin sak som Mount Everest var världens högsta berg, det var därför jag ringde Bruce istället för honom nu.
Precis som om han visste att jag tänkte på honom så avbröts pipandet och andetag började höras samt stressade rop och samtal, något som avslöjade att dom befann sig på sjukhuset.
”Bruce.” hans röst lät mycket hesare och jag började tveka på det faktum att dom verkligen mådde bra, men jag tillät inte tanken ta över mitt huvud utan började direkt prata.
”Lägg inte på.”
Jag visste att det skulle vara det första som gick genom hans hjärna när han uppfattade vem jag var.
”Hade inga planer på det.” jag hör hur hans röst skakade och genast suckade jag frusterat.
Jag drog långsamt handen genom mitt hår och satte mig på sängen i min och Victorias gemensamma rum. Detta var det enda stället jag kunde prata utan att alla hörde vad jag sa. Kevin utesluten från den kategorin då jag visste att han läste mina tankar nu. Den lilla kraften han hade kunde verkligen vara till nytta ibland men just nu var den inget annat än irriterande.
”Hur mår ni?” frågade jag simpelt i försök att få honom att slappna av.
”Cut the bullshit Rick. Varför ringde du?”
”Jag vet vad som har hänt och försöker hjälpa er. Men det kommer inte funka om du fortsätter prata sådär.” det var som att prata med en tonåring istället för en tjugotreårig.
”Vi behöver inte hjälp.”
”Vart ska ni bo?” jag lutade mig bakåt och stödde mig på min fria hand som inte höll i telefonen.
Det var tyst en lång stund men jag visste att han inte hade lagt på. Hans andetag var bara ett av dom många tecknen.
”Vi hittar någonstans.”
”Vart ska ni bo ikväll? Imorgon? Dagen efter? Jag är inte dum, det finns tillräckligt med påstående för att bevisa att ni inte har någonstans att bo på under den närmaste veckan.”
”Vad hade du i tankarna?”
Ett lättad leende tog plats på mina läppar, för nu visste jag att jag hade honom på kroken. Om det fortsatte såhär så skulle vi lyckas skydda dom och döda Kayla och den andra fightern samtidigt.
”Ni vet vad vi är. Ni vet vad vi är kapabla till att göra, men allt det är endast för att skydda människorna.” började jag och han hummade till svars.
”Kayla vet också om er och det leder er endast till era gravar om ni fortsätter gå runt omedvetna om när hon kan dyka upp. Den tjejen gör allt för att besegra sina fienden.”
”Din poäng…?”
Jag kunde höra glimten av rädsla i hans röst men kommenterade den inte.
”Ni måste finnas nära för att vi ska kunna skydda er om hon kommer tillbaka… snart, och just nu har ni ingenstans att bo så-”
”Vi ska bo hos er?” avbröt han mig och jag nickade imponerat trots att han inte kunde se mig.
”Precis.” jag lutade mig framåt så mina armbågar var lutade mot mina knän.
Han var tyst än en gång och jag brydde mig inte om att störa. Jag visste att han hade ett krig i sitt huvud, men detta var ett måste.
Jag visar det inte tillräckligt ofta men Scarlett är som min egen, och detta sista jag vill är att få henne sårad. Alla i detta hus visste hur hon skulle isolera sig i sitt rum och inte bry sig om någonting annat om det hände någonting med Justin. När hon gjorde slut med honom var ett klart tecken på det och jag hade inga planer på att gå tillbaka dit. Hon plågade inte endast sig själv utan oss också.
”Jag förstår inte.” mumlade Bruce tillslut och lät mycket svagare än förut.
Jag drog in ett djupt andetag och behöll din i några sekunder innan jag blåste ut den igen och började prata.
”Vi måste skydda er. Ingen tvingar er att flytta hit men du måste förstå att vi, fighters, har en uppgift och det är vad jag försöka fullfölja nu. Ni kommer få reda på allt som händer och vad vi gör, men endast om du lyssnar på mig och övertygar resten av killarna om att flytta hit.”
”Fighters?”
”Som sagt, ni kommer få reda på det om ni bestämmer er för det jag sa.”
”Varför darrar jag inte av skräck efter allt?” muttrade han lågt och jag förstod genast att det inte var meningen att jag skulle höra.
”Bevisar endast en sak.”
”Vad?” jag hörde tonändringen i hans röst men kommenterade den inte, precis som förut.
”Att du litar på oss.”

Hoppas det mesta föll på plats för er nu. :)♥
22+ kommentarer för nästa

Fråga: Åkte ni någonstans under jullovet? :)
Mitt svar: Kryssning till Finland och sedan Stockholm efter det. Detta är mer eller mindre anledningen till min dåliga uppdatering, för vi åkte under min "bloggpaus" så därför hann jag inte skriva några kapitel. =/