Previously:
Trots bristen på energi så tog jag trapporna två i taget för att spara tid, men det kändes fortfarande som år innan jag fann mig själv utanför sovrumsdörren – bredvid hennes. Scars steg hade hörts bakom mig hela tiden men nu hade även de tystnad. Nästan som om någon tvingade mig så började jag prata lågmält och försiktigt.
”Kommer saker bli som förut?”
Hon visste att jag menade vår relation även om jag inte sa det. En del av mig ville att hon skulle säga nej och säga att detta bara var en engångsgrej och därmed göra det lättare för mig att kontrollera mina känslor, medan den andra delen ville att hon skulle säga ja. 
”Jag vet inte Justin, men vi är på god väg nu.”

Justins perspektiv:
4 dagar senare -
”Är ni säkra på att ni vill se det här?” Ricks röst ekade mellan de halvförstörda stammarna som bar upp de få gråbruna löv, som fanns vid den här tiden, från rötterna. De sista strålarna från solen innan den helt försvann för dagen glittrade mot det vita snötäcket på marken samt genom istapparna som fanns överallt.
Många av våra affärer när allting var som… vanligt, hade tagit plats i något lagerhus eller helt enkelt mitt i skogen och därmed gjort oss vana vid storm och låg temperatur. Men nu när jag hade den här vinterjackan Victoria tvingat inte bara på mig utan alla andra killarna också, som stötte bort den isbitande kylan så kunde jag inget annat än att känna behagligheten från värmen.
”100 procent.” svarade Bruce och jag nickade genast instämmande.
”Jag menar det skulle vara bättre för er om ni gick tillbaka till huset då det ni kommer se inom några minuter inte kommer vara vackert. Ni är säkert bekanta med slagsmål men detta är utanför era zon-”
”Rick det räcker!” fnös Victoria och stod plötsligt axel mot axel med Rick. ”Skräm inte bort dem. Någon gång måste vi börja och detta får vara den någon gången.”
Det var första gången jag både sett och hört Victoria se så frustrerad ut och prata så snabbt. Underhållande skulle jag inte säga att det var, snarare skrämmande. Det var som om hon hade två olika personligheter. En som finns vid huset och en som finns vid ’slagsmål.’
”Snarare miljoner.” flinade Kevin och sköt bort sig själv från trädet för att några sekunder senare stå vid Victorias tidigare tomma sida.
Den där talangen han hade skulle ta sig tid att vänja sig vid, men trots det så hade jag en känsla av att när jag väl vant mig så skulle jag inte vilja något annat än att strypa honom varje gång han tog sig in i mitt huvud.
”Jag får det ofta.” flinade han nu ännu bredare.
”Nice.”
”Innan ni fortsätter prata om vem vet vad så tycker jag vi ska börja med detta, speciellt innan Rick här börjar rabbla upp onödiga saker och Kevin här slänga ur sig sina torra skämt… hm?”
Ingen fann chansen att svara innan hon hade vänt sig om och börjat gå mot Lucas, Cody och Scar som alla stod lutade mot varsitt träd och samtalade lågmält.
”Den kvinnan kommer bli min död.” muttrade Rick och följde henne efter att gett oss ännu en allvarlig blick som tydde på samma fråga som han ställt tidigare. ’Är ni säkra på att ni vill se det här?’
Att slåss eller se andra göra det var inte nytt och hade egentligen aldrig skrämt mig. Men att se fighters och däremellan den person som stått dig närmast för endast några veckor sen göra det var nytt. Mitt i allt så kände jag ändå ingen skräck, snarare upprymdhet. Ännu en hemlighet skulle bli avslöjad och dra mig en bit upp ur mörkret jag befann mig i för stunden.
Ricks reaktion var främmande för mig, då jag inte såg något farligt i det hela förutom för dem. Den oron han kände för mig och killarna var också främmande.
”Någon av oss kan tappa kontrollen och attackera er istäl-”
”KEVIN SLUTA SKRÄM DOM OCH KOM HIT!” utbrast Victoria och inom en nanosekund var Kevin ståendes bredvid henne med ett halvt skräckslaget uttryck i ansiktet.
Ögon brände mot min kind och jag vred genast huvudet för att bli bemött av Scar som gjorde sin väg till mitten men hade blicken fastklistrat på mig.
Är du okej mimade hon och jag nickade genast med ett leende som hon besvarade.

Scarletts perspektiv:
Justin och killarna stod med ett lagom långt avstånd från oss, alla lutade mot antingen någon sten de borstat snön av eller trädstam. Ricks prat om hur detta kunde vara farligt för killarna och att det fanns chans att vi kunde tappa kontrollen hade fått alla snurriga, men jag kände även gnutta av skräck. För det han sa var sant och hade hänt förut men då hade aldrig vanliga människor varit inom räckhåll, och att se hur killarna inte förstod det fick mig att känna mig dubbelt så värre.
”Då kör vi.”
Rick röst drog mig ut ur mina tankar i rätt sekund för att se hur han tillsammans med de andra började backade till dit Five stod. Hursomhelst så märkte jag sedan hur Kevin dröjde sig kvar med en bekymrad blick klistrad på mig. Jag kunde se hur hans kraft arbetade i mitt huvud utan att jag hann göra någonting åt det.
”Kevin!” ropade Rick mer som en befallning än fråga och genast snappade han ut ur sin dvala. Han började backa samtidigt som han mumlade få ord endast för mina öron att höra.
”Övertänk det inte.” endast en nickning var allt jag förmådde mig själv till innan jag slängde en blick på Justin som stod och studerade mig med likadan blick som Kevin tidigare haft. Han hade aldrig varit på att läsa av kroppsspråk så nu när han märkte att något var fel var inget som förvånade mig.
-
Min rygg kolliderade med en av många trädstammar, och jag kände den brännande känslan sprida sig lika snabbt som ljuset, inte bara i min rygg utan överallt i kroppen. Cody hade inte hållit tillbaka ett dugg och inte hade heller jag, men karma jagade endast mig idag för alla smällar och källor till smärta jag orsakat honom.
Utmattad föll jag framåt och hann nätt och jämt stoppa mig själv från att falla rakt ner i den vita snön under mig som nu både var blandat med droppar blod och halvdränkt i grus och jord. Känslan i mina händer skulle ha för länge försvunnit om det inte varit för alla slag jag använt dem för.
Jag kände hur joggingbyxorna kring mina ben blev helt dränkta i kallt fukt men förmådde mig själv inte att resa mig upp. Synen som varit klar för endast några sekunder sedan började tona till svart samtidigt som det blev svårare för mig att få in syre till kroppen.
”Kom tillbaka hit!” hörde jag Victorias röst någonstans långt borta samtidigt som mina öron drog till sig ljudvågor av hastiga steg som kom närmare mig.
För en stund trodde jag det var Cody som fortfarande befann sig i sitt fighter-jag fortfarande och var helt omedveten om mitt underläge, men när jag plötsligt kände en varm hand på min axel och en som la sig under min haka så visste jag att det inte var han.
”Är du okej?” undrade Justins röst oroligt och långsamt skakade jag på huvudet, trött på att ljuga om min hälsa.
”Kom igen.” mumlade han och kände hans hand på min axel greppa hårdare samtidigt som den andra tog ett stadigt grepp om min frusna hand.
Långsamt började vi gå förbi Cody och Rick som samtalade lågt och fram till gruppen där Victoria genast attackerade mig frågor och en kram.
”Jag överlever.” log jag tyst och gav sedan en menande blick mot Justin som fortsatte stirra bekymrat på mig men tvingade sedan fram ett leende som inte hade en gnutta glädje i sig, endast oro.
-
Vägen hem var lättare än väntat trots hur öm och frusen min kropp var, men det berodde endast på Justin som hade gått tätt bredvid mig samtidigt som min kropp hade tagit nytta av hans naturliga kroppsvärme och absorberat den.
Men att sedan bli själv för några minuter för att kunna ta en dusch hade inte varit lika enkelt då både Justin och Victoria hade överröst mig med frågor om min hälsa, även Lucas hade funnits i bakgrunden. Men någonstans mitt i allt så hade Kevin kommit och underhållit dem i tillräckligt långt tid det tog för mig att ta mig in i badrummet och låsa dörren efter mig. Då hade de istället börjat slänga frågor på Kevin om varför han gjorde det och han hade lugnt och sansat svarat ’ingen särskilt anledning.’ Det hade endast fått dem mer irriterade än vad de redan var men efter några minuter hade jag funnit mig själv försvinna in i duschen och trycka undan deras röster. Sedan när jag kommit ut så hade vägen till mitt rum varit helt tomt på människor förutom mig själv.
Så nu låg jag helt utmattad på sängen helt nyduschat. Det var som om all smärta hade sköljts av mig i samma takt som tvålen då jag kände mig precis som annars förutom tröttheten. Men att jag var van vid smärtan som uppkom innan denna familj varken man ville eller inte kunde också vara en del av anledningen.
Min iphone som hade befunnit sig på nattduksbordet hela morgonen började vibrera och för en stund trodde jag det endast var ett meddelande som kunde vänta, men sedan när vibrationen inte slutade så förstod jag att det var ett samtal. Full med ångest över att behöva röra mig så snurrade jag runt i sängen och sträckte mig halvsovande efter mobilen.
”Scar.” mumlade jag och slöt ögonen.
”Hej på dig också sömntuta.” hörde jag Caros välkända röst på andra sidan tätt följt av hennes skratt.
”Vad fick dig att ringa och inte skicka sms som du alltid brukar göra?” undrade jag och kunde inte låta bli att le.
”Tänkte bara dra nytta av teknologin.”
”Då kan jag inte säga något annat än att du är efter.”
”HEY!” jag började skratta och rullade runt igen så jag låg på rygg igen.
”Nej men seriöst, vad fick dig att ringa?” frågade jag nu denna gång en aning allvarligare samtidigt som jag började skrapa bort lila nagellack från min ringfinger.
”Ska ni någonstans inom de närmaste timmarna?”
”Man vet aldrig med den här familjen, hurså?”
”Tror du Bruce också kommer följa med då?”
”Damn… nu förstår jag vart du är på väg.”
”Svara bara på frågan.” jag kunde föreställa mig hur hon rodnade och började nervöst hålla på med sina fingrar. Jag är creepy som kan hennes beteende…
”Nej, han väljer nog dig över att gå ut.” log jag och började sätta mig upp långsamt för att undvika det att bli svart framför ögonen.
”Okej.”
Det var tyst i flera sekunder efter det och jag började febrilt leta i hjärnan efter någonting att säga för att bryta den ovanliga isen som plötsligt tagit plats.
”Handlar detta bara om Bruce eller också om… fighters?”
”Båda?” det lät mer som ett fråga än ett påstående, och genast började jag nicka sympatiskt men kom sedan på att hon inte kunde se mig.
”Hur hanterar du det?”
”Jag vet inte, men på något sätt överlever jag.” jag kunde höra hur hon log.
Innan jag hinner svara så hörde jag hur mobilen pep till i min hand i ett tecken på att batteriet var på låg nivå.
”Det är bra.”
Jag ställde mig upp och började gå mot skrivbordet där den vita laddaren alltid låg men denna gång var det ett undantag då jag möttes av en tom plats. Bekymrat börjar jag dra ut lådorna endast för att inte hitta den där heller.
En knackning på dörren fick min uppmärksamhet att åka bort från mitt skrivbord och istället vrida blicken mot dörren där Justin stod lutad mot dörrkarmen.
”Letar du efter den här?” flinade han och sträckte ut laddaren framför sig.
Någonstans i bakhuvudet förstod jag att Kevin hade informerat honom om vad jag letade efter.
”Var det där Justin?” undrade Caro nyfiket från andra sidan luren.
”Kanske.” svarade jag båda.
Justin som hört också sitt namn börjar flina bredare och jag himlade med ögonen samtidigt som jag gjorde min väg fram till honom och tog emot laddaren. Jag mimar långsamt ett tack och han nickade men stod kvar på samma ställe. Med brist på uppmärksamhet på honom så började jag gå tillbaka till sängen där jag satte mig med en duns och försöker krångla på laddaren samtidigt som jag fortsatte prata med Caro.
”När du kommer så kommer jag inte vara hemma.” ur ögonvrån såg jag Justins ögonbryn åka ihop men la inte större vikt på det.
”Försöker du slippa ämnet om Justin?”
”Funkar det?” undrade jag samtidigt som jag stoppade in den stora änden av laddaren i kontaktuttaget.
”Ja.”
”Varför har vi denna diskussion då?”
”Bra fråga.”
”Okej jag nappade, varför kommer du inte vara hemma?” fortsatte hon innan jag hann svara.
”Behöver frisk luft och jag vill ge dig och Bruce tid att vara tillsammans utan att du känner dig tvungen att spendera tid med mig.”
”Tack Scar.”
”Det är vad vänner är för.”
”Bästa vänner.” rättade hon mig.
”Bästa vänner.” log jag instämmande och vred blicken mot Justin som nu stod med ett leende på läpparna.

Justin är så freakting söt!! ^^
25+ för nästa.

Fråga: Ord ni använder ofta nuförtiden?
Mitt svar: Hahah finns många men här är några: Oh my god, damn, liksom, död, typ, seriöst. xD
-
Länkbyte: