Previously:
Ur ögonvrån märkte jag hur han knappade in ett kort svar och sedan stoppade ner mobilen i fickan igen efter att ha läst det som stod i sms:et.
”Rick vill ha oss hemma.”
”Vi kom nyss hit.” påpekade jag och drog frustrerat fingrarna genom mitt hår som hade trasslat ihop sig någorlunda.
”Han vet det inte.”
”Jag kommer tillbaka senare. Behöver ensamtid.” muttrade jag tillslut och kollade upp på honom där han stod framför mig. För en stund såg det ut som om han skulle protestera men sedan upptäcke vädjan i mina ögon och bestämde sig för motsatsen.
”Var försiktig.” mumlade han och kysste mig på pannan innan han började gå tillbaka.

Scarletts perspektiv:
Det isiga luften visslade runt öronen och gav mig en pirrande och stingande känsla. Mina fingrar och tår var stela, och beslutet över att inte ta med mössa och vantar började jag nu ångra då men samtidigt var jag fortfarande långt inne i fältets skönhet för att bry mig mer, så det hela gav mig ändå en bra känsla som inte var något annat än rättvist. Skyddat innanför många lager av kläder så fanns det ingenting som kunde vara mer överväldigande än känslan av att vara tillbaka till barndomen. Det var som alla tunga tankar jag burit på den senaste tiden började tona bort i samma takt som solen som försvann bakom horisonten, endast några minuter var kvar. Allt detta gjorde lusten att göra en snöboll allt för krävande och jag fick också nätt och jämt stoppa mig själv från att lägga mig ner på rygg på marken och göra en snöängel.
För endast några sekunder sedan hade jag bitit i det sura äpplet och börjat röra mig över fältet samtidigt som jag förstörde den släta snöytan genom att skapa friska och fräscha fotavtryck, som avspeglade att jag var den första på länge som varit här. Tanken var inte lika chockerande som den verkade då jag var mer än säker på att normala människor inte begav sig ut i skogen i jakt på en bra plats att kunna tänka, i alla fall inte den här skogen då den sänds i de värsta nyheterna man kunde tänka sig. ”Johansson-familjen” hade ett finger i det hela men det var ingen som visste det… än. Alla husförstöringar, vissa dödsoffer och bränder kunde skyllas på oss, men som sagt… ingen visste om oss. Och det de inte visste kunde inte skada dem.
Snöflingor fortsatte falla försiktigt från himlen precis som de gjort när Lucas befunnit sig här för en halvtimma sen. De iskalla flingorna kittlade min näsa och det var inget annat än frestande än att sticka ut min tunga och smaka.
Grenarna på träden var bugade av den stora last snö de bar. Den lilla synen fick mig att tänka att om de endast kunde skaka sig som en hund täckt i vatten gör, så skulle de bli fria. Istappar som jag tidigare inte märkt glittrade som om en älva hade stänkt hela sin damm över träden. Regnbågens alla färger var framtonade genom de genomskinliga tapparna och avspeglades mot det vita täcket på marken som spred sig så långt ökat kunde nå.

"Rainbow..."

Det sändes en fräsch och ren doft över arean, och allt verkade plötsligt tystare, nästan dämpat. Trädkronorna vajade långsamt i brisen och inga motorljud hördes från vägen någon kilometer bort.
En rörelse ur ögonvrån fick mitt huvud att långsamt vändas ditåt, trots att jag nästan ville röra mig i hast. Än en gång såg jag rörelsen och i ren försvarsinstinkt så gled min hand till min midja i jakt på en pistol men jag möttes endast av det fuktiga och mjuka materialet som tillhörde jackan. Högt svor jag inombords samtidigt som jag var fast bestluten att inte göra ett pip under tiden jag backade i hopp om att snart stöta på ett träd som skulle vara ett lämplig skydd för stunden. Men alla tankar försvann när jag hörde en välkänd röst som också fick mina rörelser att stanna upp i ren förvirring.  
”Fuck.”
”Justin?” ropade jag och började styra stegen framåt istället.
Det tog inte många sekunder innan jag kunde skymma honom rycka i sin tjocka vinterjacka där han stod vid ett träd endast några meter ifrån vart jag först befunnit mig.
”Vad gör du?”
”Min” – ryck ­– ”jacka” – ryck – ”fastnade” – ryck – ”i trädet.” muttrade han ansträngt och började slita ännu kraftigare.
”Du är omöjlig.” flinade jag samtidigt som jag tog mig närmare och lutade mig mot högra axeln mot trädet.
Han svarade endast med en grymtning och jag himlade med ögonen än en gång.
”Får jag..?” de två orden fick honom att lugna ner sig och släppa järngreppet om det smutsiga tyget.
Med lätta fingrar började jag vända och vrida på tyget för att endast upptäcka hur en tunn gren var allt som höll kvar i den.
”Du vet” – jag la fingrarna på tyget – ”om du tar det lugnare nästa gång” jag spände greppet en aning – ”så kommer det gå enklare.” – och drog sedan bort tyget från den halvförstörda grenen.
”Min hjärnkapacitet räckte inte så långt.” svarade han och började borsta av jackan.
”Det är bra att du erkänner… vilket leder oss till min fråga.”
”Fråga på.”
”Vad förde dig hit?”
Han stelnade till i några sekunder innan han slappnade av och drog handen genom håret samtidigt som han slickade sig om läpparna.
”Allt och inget?” hans påstående blev en fråga och jag nickade samtidigt som jag förberedde mig för ännu en fråga.
”Ville Rick verkligen ha mig och Lucas hemma eller var det din ursäkt för att komma hit?”
”Båda?” än en gång var hans uttalande mer en fråga än påstående.
”Intressant.”
”Verkligen.” mumlade han sarkastiskt och började gå före mig till fältet.
Jag hann tätt och jämt skymta en gnista i hans ögon när han upptäckte den stora arean innan han dolde den och vände sig om för att ge mig ett leende.
”Har Caro kommit ännu?” fann jag mig själv fråga.
”Yup.” svarade han och poppade p:et.
”Detaljer tack.”
”Hon är i Bruce rum samtidig som Victoria besöker dem var och varannan kvart.”
”På ett bra eller dåligt sätt.
”Tror mest hon är rädd för funny business så det beslutet får du ta själv.” flinar han.
”Definitivt dåligt.”
”Håller med.”
Efter det var det tyst en tillräckligt lång stund för att få mig att återgå till dem frestande tankarna från min barndom. Utan att tänka böjde jag mig ner och lät mina kalla händer glida ner i snön och skopa upp en tillräckligt stor mängd. Som ett barn på julafton började jag forma den till en boll som jag sedan kastade upp i luften och för att endast fånga den i ett stadigt grepp sekunden efter, flera gånger efteråt upprepade jag processen. Ett lyckligt leende var placerat på mina läppar men som försvann i samma stund som snöbollen träffade Justins nacke. Han stelnade till i sina steg och vände sig om med en mordlysten blick samtidigt som jag stod frusen på samma plats.
”Det var inte ens meningen så tänk inte ens tanken.” utbrast jag skräckslaget när jag upptäckte honom böja sig ner och börja skopa upp snö i dubbelt så stor storlek som jag hade förut.
”Det kanske inte var meningen men denna är.” jag hann skymta hans retsamma blinkning innan jag fick en snöboll kastad endast några centimeter ifrån mitt ansikte.
”Okej, det står ett, ett. Det räcker.” muttrade jag surt och började borsta bort det vita från min axel.
”Aw. You mad?” undrade han med ett seriöst ansikte men jag såg hur mycket han njöt av detta.
”Nope.” precis som han gjort förut så poppade jag också p:et innan jag började gå förbi honom endast för att känna hur något blött träffade min vad sekunder efter.
”Jag skulle inte gjort det där om jag var du.”
”Varför inte?” fortfarande kunde jag höra hans flin.
”Ingen särskild anledning.” mumlade jag, fortfarande med ryggen mot honom.
”Så vad gjorde ni efter att jag och Lucas lämnat huset?” jag valde att byta ämne för att få bort hans uppmärksamhet från mina gester och rörelser.
”Extrakrafter.” svarade han simpelt samtidigt som jag vände på kroppen mot honom.
”Vilkas?”
”Kevin och Rick.”
”Kevins har du redan upplevt men Ricks kommer du inte uppleva på länge.”
”Jag har redan gjort det.”
”Vad menar du?”
”Han försökte stoppa mig förut vid träningen, och han lyckades i några sekunder innan Kevin ställde sig mellan oss och bröt våra blickar och samtidigt gav mig chansen att springa till dig.” innan jag hann explodera av ilska fortsatte han…
”På tal om Kevin.”
”Vad är det med honom?”
”Han återberättade din och Ricks konversation ni hade vid ytterdörren.”
Mentalt slog jag Kevin sönder och samman medan på utsidan kollade jag på Justin med en känslolös blick.
”Jaså?”
”Du vet… jag har aningar om vad Rick menade med det han sa till dig.”
”Uppdatera mig.”
”Han ville verkligen se om Caro var en del av ditt liv som du enkelt kunde ryckas ifrån eller om du skulle kämpa för henne, och därmed gå mot hans regler.”
Stjärntecknet vågen skulle beskriva min innersida helt perfekt just nu. En del av mig lyftes upp i lättnad över att Justins teori lät trovärdigt medan den andra sjönk på grund av att Rick verkligen trodde så om mig och testade mig när jag var omedveten. Men trots allt det där så var jag balanserad inombords.
”Tack.” viskade jag och hängde med huvudet i några sekunder.
”För vadå?”
”För att du hjälpte mig tillbaka.”
”Inga problem, men för några sekunder kändes det omöjligt.”
”Varför?”
Han ryckte på axlarna och böjde sig ner för att samla snö i sina röda handflator vilket gav tanken om det jag hade planerat för honom tillbaka, så innan han hann reagera så hade jag skopat upp snö och format. Men det var där det tog stopp, för i nästa sekund när jag hade sträckt handen bakåt för att få tillräckligt med styrka för att kunna slänga snöbollen, så gled jag med ena foten och ramlade platt på marken. Justins skratt började eka samtidigt som jag började kravla mig upp.
”Är du okej?” log han, varken retsamt eller oroligt, vilket fick mig att förstå att han menade frågan i övrigt och inte bara mitt fall.
”Nej.”
Hans mungipor sjönk endast för att bli uppdragna av min nästa mening.
”Men jag kommer bli.”

Mina älskade Jarlett moments är tillbaka. YAAY! xD♥
25+ för nästa.

Fråga: När ni sätter er vid datorn/kollar på internet på mobilen - vilken sida går ni först in på?
Mitt svar: Checkar alltid bloggens mail innan jag går över till allt annat. (=