Previously:
”Du får inte gå in dit Mr. Bieber.” 
”Jag är Justin Bieber och får göra vad fan jag vill.”
Jag börjar knuffa mig mellan dom men det gav ingen framgång.
”Justin lugna dig.” säger Kenny och tar tag i mina armar.
Hans röst fick mig att bryta ihop och jag föll ner på knä. Han viftade bort vakterna runt oss och satte sig på huk bredvid mig.
”Det är för sent grabben.”
Hans röst lät avlägset. 
Hon får inte åka!
Min mobil vibrerade till i min ficka och jag drog upp den med skakiga fingrar.

Från Lina:
Ibland måste man släppa taget om dom man älskar för att göra dom lyckliga.

”Justin.”
Jag vände min uppmärksamhet från juiceflaskan i min hand till Kenny. Inga ord lämnade min mun. Jag var krossad inifrån och ut.
”Det har blivit värre där ute, så vi måste fixa det på något sätt. Jag ringde ett samtal nyss som du märkte – till Scooter. Han ska skicka två nya vakter –Peter och Alex. Jag ska ta bakvägen och köra förbi paparazzoerna och fansen i Range Rovern för att åtminstone får bort några av dom.”
Jag missade hälften av alla ord han sa, men nickade ändå snabbt bara. Den där samtalet han pratade om, hade jag inte ens märkt. Tankarna om Lina började äta upp mig inifrån igen.
Hur kunde hon bara lämna sådär? Inte ens ett hejdå…
”Där kommer vakterna. Ta hand om dig den här lilla stunden och försök se ljust igen grabben.” sa Kenny och nickade åt min högra sida samtidigt som han klappade mig stöttande på axeln.
Även denna gång nickade jag och lät blicken falla ner tillbaka på flaskan.
Lätt för honom att säga.
Lina ska gå tillbaka till sitt ex och här sitter jag och gör ingenting för att göra så att hon inte gör samma misstag igen.
10 minuter till satt jag där efter att Kenny hade lämnat mig med Peter och Alex. De stod på varsin sida om mig för att kunna skydda mig på bästa sätt om någon helt plötsligt fick för sig att attackera.
Inga fans hade kommit fram, och jag kände mig lättad.
Tur i oturen.
Jag älskar mina fans – verkligen – men just nu orkar jag inte – vill inte – se glad ut.
Ingenting i mitt huvud var ljust.
”Justin, vi ska gå nu.”
Jag nickade mot Alex precis som jag gjort mot Kenny och reste mig. Mina steg började röra sig mot utgången men jag stoppades av Peter.
”Jag går först och du bakom mig med Alex bakom dig. Du får böja ner överkroppen när vi kommer ut så de inte får så många bilder på ditt ansikte. Desto mindre rubriker – desto bättre. Okej?”
Jag mm-ade igen och så började vi gå mot utgången.
Direkt glasdörrarna sköts åt sidorna böjde jag mig ner precis som Peter hade bett mig och gick med snabba steg efter honom.
Kaos kändes inte som rätt ord. Detta var värre.
Mina tankar hann inte längre förrän Peter sköt upp bildörren och jag steg snabbt in.
Jag pustade ut när jag satte mig ner i det bekväma skinnsätet. Gör inte denna dag värre.
Ljudet av skrik och smattrandet av kamerorna dämpades smått men jag hörde fortfarande hur vissa slängde ur sig kommentarer. Både bra och dåliga. Jag hörde även hur Alex och Peter bad alla stega bak. Jag försöka att stänga ute rösterna men dom trängde sig bara in igen.
”Fuck you.”
”Fuck back to America.”
Där gick min önskan bort. Min gräns var uppnådd. Vad fan var deras problem?
Blodet började snabbt cirkulera inom mig och min ilska ökade. Jag sköt aggressivt upp dörren och brydde mig inte ett skit om vilka rubriker detta skulle skapa.
”What the fuck did you say? What did you say?” spottade jag ursinnit fram och tog två snabba steg framåt för att slå till paparazzin – men Peter fick tag i mig i sista sekund. Jag knuffade emot men hans styrka var större än min.
Paparazzin framför slängde ur sig en massa och ilskan - som redan var på topp -  växte sig större.
”I fucking beat the fuck of you.” spottade jag giftigt fram innan jag vände mig om och gick in i bilen igen och Peter stängde dörren snabbt efter mig.
-

Jag hade kommit tillbaka till hotellet utan att någon från min eller hennes crew hade sett mig.
Jag kände för att gråta och slå sönder saker – men det skulle inte hjälpa.
Jag plockade ut sakta mobilen ur fickan och gick in på twitter.
Skriva av mig kort kanske var ett bra altenativ.

”Sometimes when people r showing cameras in your face all day and yell the worst thing possible at u… well I’m human. Rough morning.”

”Only way someone can break u is if you let hem #BELIEVE”

Jag slängde mobilen bredvid mig i soffan och stirrade in i den svarta TV-skärmen.
Mina tankar hade blivit tomma, mitt hjärta var tomt – hela jag var tom.
Mobilen började snart ringa och jag tog trött upp den.
”Mm...?”
”Justin. Kom. Ner. Nu.”
Scooters röst var allt ifrån det vanliga – den var ursinnig.  Det vara bara att lyda.
Jag mm-ade ännu en gång och la på innan jag på skakiga ben reste mig och började gå mot nedervåningen.
”JUSTIN!” skrek alla när jag stod på det platta golvet istället för trapporna. Dom skyndade sig fram och omringade mig åt alla håll och kanter.
”Hur mår du?” gnällde Selena från ett håll.
”Hur fan tänkte du Justin!?” skrek Scooter från något annat håll.
Jag blev snabbt yr av alla frågor, och skriken gjorde mig döva kändes det som.
Det måste vara nog nån gång.
Jag puttade bort alla och försökte gå upp för trapporna igen. Nån gång skulle jag ta tag i detta men idag var inte den dagen.
Benen kändes som gelé medans fötterna var som tunga stenar. Jag försökte lyfta min vänstra fot men det gick inte. Ögonen svartnade och jag kände ett hårt smäll mot huvudet innan allt försvann.
Hoppas jag inte vaknar igen.
-

                                                                                Don't let a bad day make you feel like you have a bad life.

*Tidinställt*
Vad tror ni kommer hända med Justin?
Hur kommer det gå med Lina?
Kommentera! ♥